Äldre Västgötalagen (Sjöros 1919)/Kommentar

[ 117 ]

Kirkiu bolkær.

3:1 För bibehållande av överensstämmelsen med C-S har jag likasom dessa på denna rad ur cod. H. infört Kirkiu bolkær, ehuru dessa ord naturligtvis rättast bort stå efter, ej före Her byriarz laghbok. væſgøta.

3:2 byriarz står troligen för byriaz, snarare än för byriar. Vad felskrivningen beträffar, kan erinras om hæꝛæꝛſ gs 29: 7. På det förra stället har väl vacklan mellan byriar och byriaz ha vållat felet. Det är dock ej otänkbart, att här föreligger omvänd skrivning: rs hade väl redan på denna tid sammansmultit till alveolart s, och då skrivaren i andra ord läste s, men skrev rs, så införde han denna skrivning på dessa ställen. Att åtminstone rt övergått till alveolart rt eller t visar väl giøt 7: 3. Jfr härom Sjöros SNF VIII. 3, s. 42 ff., Festskr. t. Tegnér s. 458. Osäkert är om lækirſgæf 17: 7, (læ)kiurſgæf 26: 8 böra förklaras på detta sätt, jfr lækiſgæf 19:9.

3:3 Av ordet Her äro de båda sista bokstäverna oläsliga i B—W.

3:4 Beauchet anmärker, att denna balk börjar på alldeles samma sätt som Magnus Erlingssons kyrkobalk, och drager härav den slutsatsen, att kristendomen troligen införts till Sverge genom Norge. Frånsett att denna slutsats är absolut förhastad, gör sig Beauchet skyldig till en förväxling, som Beckman påpekat (ANF XXVIII s. 56 och not 3): den ifrågavarande likheten med Eidsivatingslagen (och Gulaþingslagen, se Pipping GL s. XIV) förefinnes i Gottlandslagen. Beckman gör med fog gällande, att även om enstaka likheter finnas mellan norska och svenska lagar, detta ingalunda behöver betyda, att några mekaniska inflytelser gjort sig gällande, utan lika väl kan bero på gemensamhet i urgamla rättssedvänjor eller på kristna inflytanden (staf ok stol).

[ 118 ]3:4 Kʀiſter æʀ · fyrſt i laghum warum har, såsom Richert (s. 20 f.) påpekat, en direkt motsvarighet i den ursprungliga lagens sista ord Gæri huemleð'ꝛ ſik vreþæn (se härom not till 66:21 nedan). — Punkten framför fyrſt har bortfallit hos C–S (jfr 1v 2).

3:4 þa æʀ criſtna. vaꝛ översättes av C-S och Schlyter ’sedan kristendomen blef (var) antagen (och alla blefvo l. voro kristne)’. Richert (s. 1 ff.) gör mot denna tolkning följande invändningar: þa æʀ bör icke återgivas med ’då, när’, ty då överensstämmer icke æʀ i den föregående satsen med vaꝛ i denna; det senare æʀ måste därför vara 3spi av væræ; enligt den anförda översättningen skulle det utsägas, att även biſcupær och boclærꝺ’ir mæn hade antagit den kristna läran, vilket vore en väl stor oegentlighet. Mot översättningen kan däremot icke, såsom Richert menar, invändas, att utelämnandet av verbet mellan allir och criſtnir ’blefve alt för hårdt’, då dylika uteslutningar icke sakna paralleller i lagen. Richert fattar vaꝛ såsom nsf av pron. poss. var och översätter: ’Därnäst är vår kristna lära’. Parallell till ett sådant stadgande, att den kristna läran skulle i lagen intaga främsta rummet näst efter Kristus själv, erbjuder Gottlandslagen. — Till denna Richerts tolkning ha alla följande utgg. o. överss. anslutit sig.

3:5 Det förefaller mig ytterst osannolikt, att konongæʀ och biſcupæꝛ här, såsom alla utgg. och överss. antaga, vore att betrakta som plur. Vida naturligare synes det mig att fatta orden som sing.: det är här fråga ej om konungar och biskopar i allmänhet, utan om den konung, som befolkningen i Västergötland närmast hade att göra med, och dettas biskop. Hela landskapet lydde under samma biskop (SM III s. 85).

3:4—5 Versform torde föreligga þa æʀ criſtna. vaꝛ — oc allir cristnir — konongæʀ. bøndæʀ — oc allir bocarlæʀ — biscupæꝛ oc allir — boclærd'ir mæn; se Lind s. 68.

3:6 C-S anmärka, att här först stått criſtin, som av skrivaren själv ändrats till criſtnu. Att så varit fallet framgår av att i-strecket ännu kvarstår. — Istf. þa hos C-S bör väl läsas þæ (jfr 1v 6).

[ 119 ]3:7 ſalt oc uatn; Hildebrand (SM III s. 481) anmärker, att det i regeln var den kyrkliga myndigheten (icke föräldrarna), som anskaffade vattnet, då det var av största vikt, att detta var 'rent'; i Vg II (81: 13) saknas detta stadgande. — Otman uppger (efter Siegel IV s. 510), att det under kristendomens äldsta tid, likasom under den förkristliga judendomen, var sed, att de nyfödda barnen beströkos med salt, sedan de blivit med vatten rentvagna. Detta bruk, som ursprungligen torde avsett endast kroppens hälsa, upphöjdes under 5:te eller 6:te årh. inom den romerska kyrkan till lagstadgad helig handling; saltet lades ’katekumenerna på tungan, såsom ett visdomens salt, för att beteckna de förändringar, som med dem borde försiggå’. Hildebrand uppger (SM III s. 733) likasâ, att saltet användes vid dopet, men å andra ställen (SM I s. 110) säges, att saltet begagnades vid primsignandet. — Numera begagnas saltet av judarna blott vid offer, av den katolska kyrkan däremot vid den exorcism, som föregår dopet, varvid saltet lägges i barnets mun.

3:8 brymſignæ; Otman (s. 110) söker förklara b istf. p i detta ord därav, att då allitteration eftersträvades, p > b till följd av att i de fall, där b-formen uppträder, det följande ordet är barn. Kock (Sv. akcent II s. 347 och not) anser denna förklaring mindre tillfredsställande. Själv har Kock senare uppgivit sin först (loc. cit.) framställda förklaring, och (ANF XIX s. 91 f., XX s. 53 f.) säkerligen riktigt sökt förklaringen i att i både detta och andra ord, där växlingen p : b uppträder, äro lån från romanska språk: då tenues i svenskan och de flesta germanska språk i flertalet ställningar äro aspirerade, men detta icke är fallet i de romanska, kommo tenues i dessa språk att för germaner mycket likna mediae.

3:8—9 Orden Siþen ſcal font wigyæ torde knappast innebära, att vigning av dopfunten vid varje dop skulle äga rum, utan åsyftar väl närmast vattnet i densamma.

3:9 Några särskilda dopdagar känna de flesta svenska lagar ej, men det är mer än sannolikt, att likasom i andra länder dessa ursprungligen sammanfallit med de stora kyrkohögtiderna. Ehuru nöddop redan tidigt förklarades fullgiltigt, ansågs det dock förmer att få barnet döpt i kyrka, och obenägenhet att [ 120 ]låta barnet länge vara odöpt kom väl kyrkan att tillåta dop vilken dag som helst (jfr Hildebrand, SM III s. 820). 3:9 Ovanför raden är ſkal av senare hand tillagt efter preſter (C-S). 3: 11 oc ma igh til kyrkiu.coma. översättes av C-S och Schlyter 'och kan det ej till kyrka komma' och på enahanda sätt av Otman, Noreen (B-W) och Beauchet, av Bergin däremot 'can not be brought to church', till vilken tolkning Pipping (SNF VII.1, s. 57 f.) anslutit sig. Som bekant betyder koma både i fvn. och fsv. ej blott 'komma', utan även 'föra, bringa', med objektet i fvn. i dat., i fsv. även i acc. Pipping menar, att då här är fråga om ett nyfött barn, som ej kan färdas på egen hand, bör stället översättas 'så att man ej kan föra det till kyrkan'. Mot denna tolkning kan ej invändas, att subjekts- växling måste antagas, då sådan i andra fall otvivelaktigt föreligger; subjektet är ej utsatt, och man är då närmast be- nägen att supplera pæt ur föregâende sats, och möjligen är det detta ord, som föresvävat skrivaren, som kanske fattat satsen på samma sätt som de tidigare nämnda författarne. Troligare är dock, att coma fattats transitivt, och det under- förstådda är py, vilket i en så gammal hskr. närmast vore att vänta. 3: 12-13 Till följd av en skada i kanten ha några ord stympats; de böra utfyllas: do(pæ) hela(ghæ). stått til. Så C-S och samtl. utgg. o. överss. Framför namn har troligen 3: 13 andæs betraktas av Rqt (II s. 177 f.) såsom en 'oregelbunden- het, sannolikt utan betydelse', likaså Söderwall (Kasusfor- merna s. 13). Formen (som saknas i Gloss.) betraktas av Schlyter som skrivfel. 0tman tänker sig möjligheten, att ändelsen -s redan vid denna tid hade insmugit sig i de svaga mask. substantivens gen. i 'hvardagsspråket, och denna form genom oaktsamhet inkommit i skriften. Av samma mening är Vendell, som i likhet med S-N bibehåller formen. Kock (NTF NR Bd VIII s. 302 ff.) påpekar, att på motsvarande ställe i Vg II (82: 4) står thæs hælgha anda, och att i alla äldre hskrr. hælgha föregås av artikeln. Kock antager med rätta, att best. form föreligger även här, men att icke den fristående, Google Digitized by [ 121 ] [ 122 ]stadgats annorlunda. I hskr. L av Vg II, som visserligen är från sen tid, men som, enligt Beckman, bevarat en mycket ursprunglig text, heter det om barn, som döpts av modern i enrum, þa skal thet thogh at hwario i kyrkiu garth grafua oc ey arff taka. Senare lyckades kyrkan, menar Beckman, genomdriva sitt anspråk på att dop (även nöddop) skulle vara nog för att berättiga äkta barn (ty det är blott om sådana, det här är fråga) till arv. Enligt Beckman skulle förlagan till Vg I haft det äldre stadgandet, men skrivaren skrev mekaniskt in det nyare, som han kände, och hade redan skrivit ok arf, då han observerade, att det icke stod så i förlagan; han raderade då ut dessa ord. — Mot denna hypotes kunna flere invändningar riktas. Främst är att märka, att det anförda stadgandet i hskr. L alls icke hänför sig till det diskuterade stället i Vg I, utan till något som står på det felande bladet, eller senare tillagts: det motsvarande stadgandet i hskr. L lyder i huvudsak på samma sätt som i Vg II. Beckman blir sålunda tvungen att antaga, att förlagan till L gjorde skillnad mellan nöddop, förrättat av gudfadern, och sådant verkställt av modern, utan att någon annan var närvarande: i det förra fallet vore barnet arvsberättigat, i det senare ej. Men ett sådant antagande synes mig ha mycket liten sannolikhet för sig: huvudsaken för kyrkan var nog, att barnet över huvud blev döpt. Anser Beckman nu, att en sådan skillnad ej gjordes, måste han antaga, att skrivaren av cod. L gjort sig skyldig till enahanda felskrivning som Vg I:s skrivare, dvs. i det förra fallet låtit det nya stadgandet inflyta, i det senare behållit det gamla. Härtill kommer den omständigheten, att det ju finnes en mycket enklare förklaring till stadgandet i cod. L: om vi antaga, att förlagan i fråga innehöll en text av i huvudsak samma lydelse som Vg II, så kan skrivaren mycket lätt förväxlat det förra i kirkyu garth grafua (82:8) med den på följande rad stående lika lydande frasen och sprungit över det mellanliggande. Åtminstone Vg I har talrika sådana ’lik’, flere observerade och rättade av skrivaren själv, andra påvisade av Pipping (SNF VII.1, s. 5 ff.). Det måste därför anses oberättigat att ur dessa stadganden söka pressa fram en slutsats sådan som Beckmans.

Prof. Estlander anmärker, att även om Beckmans hypotes vore möjlig, tolkningen knappast är sannolik: då kyrkan påbjöd kristning (dop) som villkor för arvsrätt, låg [ 123 ]det närmare det hedna rättsförhållandet att erkänna, att arvs- rätt förvärvats också genom nöddop, då ju en vattenösning anses ha hört till hednatidens ritual med nyfödda (se Brunner Rechtsgesch.2 I s. 101, A mira Grdr. s. 183 f.). Senare, då kyrkans stadganden obestritt vunnit erkännande, kunde det tänkas, att kyrkan ville avskaffa nöddopet som ett irreguliärt förfarande och därför ej ville erkänna det såsom rättsstiftande.

Då jag i den normaliserade texten tillfogat tacæ, torde detta kunna försvaras också på språkliga grunder: Hade det stått eigh tacæ, så skulle härvid motsättningen till det föregående måst framhävas, mao. eigh hade haft satsaccent, och då ställts främst i satsen, dvs. framför arf.

3: 15 Mellan ræ och æn har stått ett numera fullständigt utplånat ord; C-S förmoda ær, vilket väl överensstämmer med Vg II (83: 20-84: 1): Forfal thera ær æn gengerth.... S-N föreslå (pæt ær forfal pe)ræ, æn ... ..

4: 1 Af kyrkiu ræt har tolkats olika: C-S anmärka: ’Br(ocman) leget ran. Forsan ita habuit archetypon, quod secutus est scriptor noster. Rectius tamen drap ut habet cod. G’. Dock bör observeras, att i cod. G överskriften är tillagd av yngre hand. S-N läsa ræt, Otman översätter ’Om kyrkorätt’, men anmärker, att överskriften utan skäl är ställd över denna flock, och att ran ej passar ihop med flockens innehåll. Noreen (ANF V s. 385) konstaterar, att man svårligen kan läsa ran, och förmodar, att ræt beror på felläsning av ett ursprungligt væt ’dråp’ (jfr manvæt ’mandråp’), och ifrågasätter, huruvida icke cod. B 59 i själva verket har væt. Dock anser Noreen C-S:s läsning sannolikast. I B-W översätter Noreen ’Om dråp i kyrka’. Till denna mening ansluter sig Vendell. Beauchet översätter ’Du droit de l'église’, Bergin tvekar: han skriver Af kirkiu væt (ræt) och översätter ’About church oath (right)’. Översättningen ’oath’ är meningslös och måtte bero på någon missuppfattning. Pipping läser ræt ’rätt (lag)’. — Såsom jag tidigare (SNF VI.4, s. 4 ff.) sökt visa, bör denna överskrift icke betraktas såsom hänförande sig till blott fl. 3, utan till 3—6 l. 3—7. Det är att märka, att dessa flockar ur innehållets synpunkt passa väl tillsamman: de handla alla om när kyrkas invigning är bruten, och om huruvida ny invigning av biskopen [ 124 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/186 [ 125 ] [ 126 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/188 [ 127 ] [ 128 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/190 [ 129 ] [ 130 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/192 [ 131 ] [ 132 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/194 [ 133 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/195 [ 134 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/196 [ 135 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/197 [ 136 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/198 [ 137 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/199 [ 138 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/200 [ 139 ]...

Af mandrapi.

Bardaghæ bolkær.

Ærfþær bolkær.

Giptær bolkær.

32:13-16 Beckman (ANF XXX s. 1 ff.) har gjort troligt, att stadgandena i första flocken möjliggöra en datering. Det är sannolikt, att stadgandet infördes i lagen kort efter den tid, då någon konung med egendomar i Västergötland gift sig med utländsk prinsessa. Då både Erik d. helige och hans son Knut haft inhemska drottningar, så ligger det nära till hands att tänka på den sistnämndes son Erik X, som efter slaget vid Gestilren 1210, gifte sig med Valdemar sejrs dotter Rikissa. Att med Beckman fastställa datum för stadgandet till samma dag slaget stod, är väl vågat, men under de närmaste åren därefter måtte det skett, eftersom konungen dog 1216. Då det är bekant, att Eskil vid ungefär samma tid som lagkunnig deltagit i slitandet av en tvist angående jord och var nära lierad med konung Erik, så synes Beckmans hypotes ha [ 205 ] stora skäl för sig. Själva lagen blev, enligt Beckman, färdig först på 1220-talet (Vår äldsta bok s. 21 ff.).

... [ 206 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/268 [ 207 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/269 [ 208 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/270 [ 209 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/271 [ 210 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/272 [ 211 ]Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/273 [ 212 ]...

Rætløſæ bolkær.

37:17-38:2 Om flock 4 yttrar Beckman (ANF XXVIII s. 72), att de däri ingående stadgandena alldeles säkert äro relativt nya. ’På hednalagens tid, då självhämnd var plikt och den starkare hade rätt, då låg ju självtäkten (nam) nära, då var det naturligt nog, att den, som berövats sitt, tog sig själv rätt. Kristen och human uppfattning måste häri göra en ändring.’ — Det är utan vidare klart, att detta blott är ett ogrundat påstående, som blir ännu besynnerligare, då Beckman själv nämner, att samma ändring, som han för Vg I:s vidkommande vill datera så sent som mitten av 1200-talet, i Östergötland vidtogs redan av Knut Eriksson (1173—1196)! Men Beckman gör sig skyldig till mycket egendomliga fel. Det finnes absolut intet skäl för påståendet att självhämnd var plikt på hednalagens tid: denna lag påbjöd icke tvekampen, (vilken väl Beckman åsyftar) utan denna var blott ett av lagen reglerat förfarande. Att den skulle betraktats som ett medel att rättvist fälla utslaget var ej fallet; se härom utförligare nedan not till 38:4—24. Det kan ännu tilläggas, att varken Beckman eller någon annan med säkerhet kan påstå, att icke hednalagen skulle känt ett rättsligt förfarande också för de fall, där tvekamp kunde förekomma. Fragm. visar ju tydligt, att bötesstraffet på Eskils tid var flitigt använt; jfr nedan not till 39:4:11. Vidare synes Beckman, egendomligt nog, anse, att självtäkt och nam voro identiska, medan ju tvärtom med nam betecknades den visserligen ofta självtagna pant som målsäganden tog för att försäkra sig om de böter, som honom genom rättsligt förfarande tilldömts. Naturligtvis har självtäkt likasom övriga förfaranden med egenhandsrätt en gång förekommit, men skall man förklara alla de fall, där rättsligt förfarande trätt i stället för dem, såsom ’nya’, så blir det sannerligen icke kvar mycket, som vore ’gammalt’.

38:5 Istf. kallæþe har tidigare stått ſkallæþe (C-S); anledning till felskrivningen är felaktig utläsning av förlagans k såsom ligaturen ƙ, jfr noterna till 45:2 och Sjöros SNF VI.4, s. 39 ff.

38:5 hæn motsvaras i Vg II (152: 10) av hin, och Otman anser, att då här kräves en motsättning till den närmast föregående [ 223 ]satsens subjekt han, så bör hæn betraktas som en felskrivning för hin. Samma tolkning har Kock (Ljudh. I s. 207) föreslagit (’den förre’), dock betraktar Kock formen som ljudlagsenligt (ANF XXIV s. 189 f.), utvecklad av *jainaz (med sekundärt tillkommet h) likasom han, men med annan accent. — Det som i viss mån kunde tala för att (h)æn i lagen skulle begagnats med något annan betydelse än han, är att æn 14:10 likaledes åsyftar en sådan motsättning till subjektet i föregående sats och bör översättas ’den här l. denne’. Det tredje stället, där hæn förekommer 28:8, har tolkats något olika: enligt min uppfattning skulle hæn här fullständigt motsvara han. Om också en strävan att differentiera han och (h)æn förefunnits, har den i alla händelser alldeles ej genomförts i lagtexten, där han i en och samma mening kan åsyfta flere olika personer, och blott innehållet ger ledning vid översättningen. Av detta skäl har jag på samtliga ställen ändrat (h)æn till han, i likhet med S-N och Vendell.

38:5—6 Rydqvist (II s. 504) för ſighír till har æꝛ þæt och (I s. 331) koþ till þu dvs. översätter på följande sätt: ’Vem är som det säger? Han. Du kallade honom så.’ Widmark (s. 8) översätter: ’eho det är; säger han, att du sà kallade honom (i det han förklarar): jag tager vittnen på, att...’ Otman klandrar likasom Schlyter (s. 798) båda översättningarna såsom konstlade och ej överensstämmande med lagstilen. Övriga utgg. och överss. följa Schlyter: „vem är det“, säger han? „Du“, svarade den andre.

38:6 at bör enl. C-S ändras till ok, så ock Widmark, Otman, Beauchet, Bergin, Pipping, medan S-N, Vendell behålla at, påtagligen i betydelsen ’för att .. låta (fram-)bära’. Ehuru denna översättning alls ej är otänkbar, torde den sakna paralleller i Vg I, varför ändring till ok väl är att föredraga. Icke heller torde at kunna föras till þing, ehuru analoga uttryck finnas tex. i Ög (jfr Schlyter).

Lekæræ rættær.

67:4 bæſing har tolkats olika. C-S och Schlyter yttra, att ordet synes betyda ’kulle’. Schlyter stöder sig på ett yttrande av Sjöborg (Nomenklatur s. 36 f.), som nämner bäsingar såsom ’ett eget slag af högar’, varvid detta ställe i Vg I anföres; Sjöborg tillägger, att ’en sådan rund, brant hög, men ovanligt smal, ännu så kallad bäsing, finnes i Västergötland och Laske härad vid Larf’ och till dylika högar skulle fortfarande sägner anknyta sig. Dessutom förekommer hos Lindskog (Beskr. om Skara stift II s. 224) en uppgift, att inom Larfs socken skulle finnas en ätthög kallad ’Bastugu kulle, där en lagman Bäsing skall vara lagd’. Schlyter uttalar en förmodan, att det uppgivna personnamnet tidigare sannolikt tillhört högen, [ 291 ]och att det måhända just är denna, som på detta ställe av lagen åsyftas. Otman delar denna mening och anför som stöd för betydelsen ’kulle’, att motsvarande uttryck i ÖG heter leþa up a høgh. Beauchet översätter ordet ’colline’, Bergin ’top of a hill’, Delbrück ’Hügel’, sålunda anslutande sig till Schlyter. Feilberg (Ordbog) antecknar bæsling, bæsing ’skillerummet mellan to båse’ och bæssing ’tilstenene i stalden; den række sten, som køernes bagben står på’ (dessutom = bæsling). Samma tolkning förmodar Pipping att det här föreliggande ordet har. — Något skäl att frångå den tidigare tolkningen synes mig ej föreligga, även om etymologien till det vg. bäsing icke är klar. Det är ju sannolikare, att det ifrågavarande frispektaklet uppfördes på en öppen plats än inne i ett fähus, där ju antalet åskådare var relativt litet.

67:8 ſkama ok ſkaþæ är till sin betydelse fullt klart, men mycket avvikande meningar angående formen ſkama ha framställts. C-S och Schlyter anse, att till ſkam (fisl. skǫmm) fogats ett a för rimmets skull och anför (sid. 511) ett antal exempel på, enligt hans mening, av enahanda skäl ombildade former. — S-N emendera till skamma, vilket Flodström (s. 62) ogillar, i det han yttrar, att då en form *skammi ej kunnat uppvisas, ſkama borde rättats till ſkam, vilket en yngre hskr. enligt C-S har. Otman ansluter sig till C-S:s och S-N:s läsning; till försvar för den senare yttrar han, att något mask. *skammi ej behöver förutsättas för att förklara skrivningen skamma, utan att det dubbeltecknade m tydligen blott var en eftergift åt den normala fsv. ortografien, enligt vilken långt konsonantljud dubbeltecknas mellan två vokaler. — Vendell bibehåller den ursprungliga läsningen och uppfattar ſkama som skamar gs och översätter ’lide och tåle det, som han fick, av skam och skada’ varvid han hänvisar till sådana uttryck som det fisl. þæt ... tiðinda. — Cederschiöld (sid. 33 f.) underkastar de ovan omnämnda, av Schlyter anförda parallellerna till vokaltillägget i ſkama en grundlig och träffande kritik och betonar med rätta, att tilläggandet av slutvokal till skam innebär en våldsammare ändring, än de ytterst få av Schlyters exempel, där tillägg möjligen ägt rum, förete. Tilläggas kunde, att ett stort antal av Schlyters exempel säkerligen icke återge något verkligt uttal, utan blott äro dittografier, vartill paralleller finnas i Vg I (samlade hos Pipping, SNF VII.1 s. 7 ff.). (Att [ 292 ]ſkama icke kan ha fått ultima a genom sådant inflytande från skaþæ, skall jag nedan söka ådagalägga.) Vendells gissning, att ſkama vore gen. part. anser Cederschiöld oantaglig, då denna konstruktion bleve i hög grad tvungen. Den enkel- tecknade konsonanten behövde däremot ej utgöra hinder, (se sid. XXXIV f.), men däremot vore bortfallet av ri denna ställning påfallande, ehuru paralleller finnas. Cederschiölds egen fyndiga förklaring förefaller till en början mycket antaglig: ſkam ok ſkaþæ var ett stående uttryck, och a är pres. av eghe, alltså ’skam har han och skada’. Skrivaren av cod. B 59 förstod ej detta och sammanförde skam och a till ett ord. Mest benägen är Cederschiöld dock att i ſkama se blott ett av de många skrivfel, till vilka skrivaren gjort sig skyldig.

För egen del kan jag ej finna annat än, att själva hskr. bestämt motsäger det förslag till förklaring av ſkama, som Cederschiöld givit. C-S yttra med vanlig noggrannhet beträffande detta ord: ’Litt kam fere extritae, rec. man. restituit’. B-W:s avtryck ger vid handen, att det icke finnes något spår kvar av den ursprungliga texten, åtminstone icke något, som är läsligt. Så vitt texten med typografiska hjälpmedel kan återges, står nu i hskr. fek ſkama ok ſkapæ (s. 39v 1n). Uppkomsten av ſkama torde varit följande: De tre första bokstäverna i de bâda substantiven, (som väl bildade ett stående uttryck), äro de samma. Det är då lätt tänkbart, att skrivaren efter att ha skrivit ſka fortsatt med þæ, dvs. skrev av det senare ordet istf. det förra, sålunda begick ett fel, som han flerstädes gjort sig skyldig till. Vare sig han nu trodde sig ha skrivit ſkam och fortsatte med ok ok ſkaþæ, eller observerade felet och fortsatte med ok ſkaþæ utan att ändra det förra ordet, kom i hskr. att stå ſkaþa ok fkaþæ. Senare observerades felet av någon, som utplånade kaþ och för att få rum för kam, som (särskilt till följd av m-tecknets bredd) tog mera plats än kaþ, var han tvungen att hoptränga och förminska stilen. Men likasom vid rättelsen k och a onödigtvis utplånades, så blev det senare a kvarglömt och på detta sätt uppstod ſkama.

67:10 ſkyldæſti nsm bör antingen ersättas med ſkyldæſtæꝛ eller ock bör ett hin (eller þæn) inskjutas framför ordet; i överensstämmelse med hskr. I har jag valt den senare utvägen. — Den svaga formen på detta ställe beror troligen på parallellismen i uttrycket, anslutning till variændi.

[ 293 ]

Conongs bolkær.

67:11 I överensstämmelse med C-S har jag i den normaliserade texten bibehållit överskriften Conongs bolkær, ehuru den uppenbarligen är oriktig, då ju det, som konungabalkarna i övriga lagar innehålla, alls icke ingår i denna balk. Att den riktiga överskriften är den, som finnes i hskr. H hær sigher af landamærum, bestyrkes av uttalandet om konung Emund slemæ i Vg IV, jfr nedan not till 67:12—13. Vendell har i sin edition infört överskriften Af landamærum, övriga förff. följa C-S.

67:12 ſlemæ har redan i gammal tid tolkats såsom en form av ett adj. slember 'slem, dålig, elak' (nederl. slim, nht. schlimm), och denna tolkning vidhålles ännu av Schlyter. Rqt (II s. 266) invänder med rätta, att ett sådant ord icke finnes i den fornnordiska litteraturen. Det i nsv. förefintliga slem är sent lån från tyskan. Med övergivande av sin tidigare mening, att ſlema vore att fatta som sleme (Ljudl. s. 152), har Kock (Skand. Arch. s. 5 f.) anslutit sig till Rqt:s åsikt och uppfattar ordet som fvn. sleyma, nisl. sleima ’vir ignavus, usling, et drog, et unyttigt menneske’. Den bla. av Wadstein (Fno. hom. ljudl. s. 100) uttalade meningen, att slemæ skulle vara ett svagt maskulinum, tillbakavisar Kock såsom ogrundad och ådagalägger, att en mycket stor del öknamn antingen äro lånord eller motsvaras av fornnordiska appellativa av feminint genus. Det var även i de fnordiska språken vanligt, att vedernamn fingo feminint genus, och även om det stundom händer, att appellativa, direkt motsvarande dylika öknamn på -a, icke anträffas, så kan detta lätt bero på att namnet givits med anledning av en tillfällighet eller stått i samband med någon lokal egendomlighet av ett eller annat slag, vilken för länge sedan råkat i glömska. Båda de öknamn på -a, som förekomma i denna lagtext (ormylia, ſlemæ), äro emellertid klara till sin etymologi och böra i överensstämmelse med det anförda, såsom redan Rqt uttalat, betraktas som feminina.

Om anledningen till detta öknamn på konung Emund, se nedan not till 67:12—13. [ 294 ]67:12—13 Som bekant är lagens framställning åtminstone i det avseendet oriktig, att konungarna Emund slemæ (l. gamle) och Sven tjuguskägg (l. tveskägg) icke voro samtida: den senare regerade 985—1014, den förre 1047—1060. Såsom Rydberg (Sveriges traktater s. 45 ff.) framhåller, är det sannolikt, att den inhemske konungens namn är det riktiga, och dennes danske samtida var då Sven Estridson (1047—1076). Förväxling låg nära till hands, om i grundtexten den danske konungen kallats blott Sven: av alla danska konungar med detta namn var Sven tjuguskägg den namnkunnigaste, och en senare skrivare antog då, att här var fråga om denne, och tillade hans binamn. Mötet måste sålunda ägt rum mellan 1047 och 1060. Rydberg antager, att gränsåren kunna bestämmas till 1050 och 1056. Om Norges konung verkligen deltog i mötet, vilket synes osannolikt, då någon reglering av detta lands gränser icke omtalas, så var denne Harald Hårdråde.

Om orsaken till konung Emunds binamn slemæ berättar Vidhemsprästen i sina anteckningar (298: 8-10) följande: Æmundær.... het þy Slemæ, þy at war sliskær, ok eigh goðær at þra i þy mali, han wildi fræmiæ ok han gørðe skiæl inællin Swerikis ok Danmark, swa sum six i Landæmærum. Att konungens dåliga eftermäle enbart skulle berott på hans domareegenskaper är dock knappt troligt. Rydberg anför ett uttalande, som går i helt annan och med verkliga förhållandet säkert mer överensstämmande riktning, ur en hskr. av Södermannalagen, enligt Söderwall skriven omkr. 1330: thæn konunger Suerichis landamære utuiðir er bætre æn Emunde slemæ sum that með folscho sinne minscaðe þa han konunger uar (Corpus s. 186). Beckman erinrar (Ur vår äldsta bok s. 96) om att Bleking räknades till Sverge under Alfred den stores tid, men det hörde till Danmark, då biskopsstolen i Lund upprättades (1060). Rydberg framhåller, att landskapet näppeligen erövrats av danskarna med vapenmakt, ty detta skulle Saxo säkerligen ej försummat att omtala. Orsaken till det förklenande omdömet är då lätt att förstå: det måste känts bittert för svenskarna, som säkerligen ännu hade Erik Segersälls erövringar i gott minne, att se Skåne, Halland, Bleking och Bohuslän, vilka sen gammal tid uppfattats såsom hörande samman med götaländerna, skiljas från Sverge. [ 295 ]68:3 Grimitun betraktas av C-S såsom personnamn, så ock samtl. senare utgg. och överss. Såsom Beckman (Ur vår äldsta bok s. 96 f.) påpekat, måste stället i texten vara felskrivet, emedan Grimitun är namnet på en socken i Himbla härad i Halland, nu Grimeton (Styffe s. 87 anför formen Grimatuna från 1334). Codex Runicus, där CB (utom sista meningen) förekommer, ehuru med en del andra personnamn, ger på detta ställe en uppenbarligen riktig läsning. Där står (94v 5): grimmulf af grimutunum af hallande, och felet har tydligen uppkommit genom att skrivaren gjort ett språng från det förra grim- till det senare. Exempel på dylika 'lik' finnas anförda av Pipping (SNF VII.1, s. 5 ff.). I den normaliserade texten har jag infört personnamnet Grimulf, men bibehållit sing. tun, då ju dat.-ändelsen i dylika ord ofta saknas i Vg I.

68:6 I den normaliserade texten har ett beklagligt tryckfel insmugit sig; bör stå i Vrax næſi.

68:7 Då mællir alltid står med gen., har jag ansett riktigast att ändra till Møris. Pipping betecknar møꝛe som oblik kasus.

68:9—11 Slutraderna i balken saknas i flere hskrr. och passa synnerligen illa i sammanhanget, då ju Sverge var den förlorande parten. Att på grund av den överhöghet, som här tillägges sveakonungen, se ett indicium mot att mötet verkligen ägt rum, är dock oberättigat. Uppgiften härrör möjligen från något annat tillfälle: Beckman (Ur vår äldsta bok s. 98) förmodar, att sägnen härrör från ’mötet i Kunghäll, där Inge d. ä. blev svärfader till norske konungen och i det hela kunde vara en vördad ålderspresident utan att ha politiskt övervälde’. Rydberg framkastar även tanken, att till grund för uttalandet kunde legat den gamla föreställningen, att Uppsalakonungarna härstammade från gudarna och därför voro förmer än de andra nordiska ländernas furstar.

[ 296 ]

Þinglot.

69:9 En þriꝺiungin har jag ändrat till þriꝺiungær i överensstämmelse med codd. B, G, H (som enligt C-S hava þriþiunger) och de senare uttrycken (Annær)þriðiūg’ 69:11 och (þriði)þꝛiðiūg’, vilka samtliga utgg. utläsa þriþiungær. S-N bibehålla texten, Vendell ändrar till sistnämnda form.