Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Straffmedel

←  Den germanska straffrättens utveckling till sitt nuvarande skick

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

Vilkor för brotts tillvaro.  →

Straffmedel.Straffsystemet företer sålunda tre olika utvecklingsskeden, allteftersom vid bestraffningen hänsyn närmast tagits till målseganden, rättssamfundet eller förbrytaren. Och dermed hafva äfven straffen förändrats. De äro under den första perioden fridlöshet och böter, under den andra hufvudsakligen lifs- och kroppsstraff samt under den tredje frihetsstraff. Öfvergångsperioderna utmärkas af en tilltagande användning, i tiden mellan den första och den andra perioden af bötesstraffen och i tiden mellan den andra och den tredje af kroppsstraffen. Hvad beträffar den första af dessa öfvergångsperioder, tjena leges barbarorum med sina genomförda bötestaxor till bästa bevis på det anmärkta förhållandet. Inom vår rätt skedde deremot öfvergången utan någon egentlig förmedling mera omedelbart från den första till den andra periodens straffarter. Endast stadslagarne förete något liknande med bötesstaxorna i leges barbarorum. Den större användningen af kroppsstraff och den sålunda förmedlade öfvergången till den tredje periodens straffarter infaller för vår rätt hufvudsakligen i tiden mellan LL:ne och 1734 års lags tillkomst samt sker hufvudsakligen genom praxis.

Fridsbegreppet.Rättssamfundtets samtliga medlemmar åtnjöto i det äldre germanska samhället till sina personer och sitt gods en allmän frid (manhaelghþ), och kränkning deraf innehar ett brott mot samfundet, som ställde brottslingen utom samma frid. Denna frid kom äfven sådana personer, som sjelfva icke kunde göra sin rätt gällande, till del, allenast de såsom medlemmar af en familj hörde till rättssamfundet. Dessutom kunde ifrågavarande frid utsträckas dels till sådana personer, som egentligen ej hade del i rättssamfundet (främlingar, judar), och dels till dem, som genom sina brott ställt sig utom samma frid. På detta sätt var det nemligen, som en fridlös efter åstadkommen försoning återupptogs i samhället under mottagande af målsegarens edfästade löfte om framtida frid (trygþ) eller i allt fall för viss tid gjordes delaktig deraf med afseende å sin personliga inställelse vid fridsmäkling eller rättegångssammanträde (griþ). Och i förstärkt grad kunde frid vara tillagd så väl vissa saker, så att de i viss mån voro skyddade jemväl mot rättsliga anspråk, t. ex. plog, qvarn, som vissa personer, så att brott mot dem ansågos såsom i högre grad straffbara.

Mera allmänt var dock friden medelst svårare straff för dess brytande förstärkt med afseeende å vissa tider och orter. Dylika högre frider voro: tings-, torg-, här-, hus-, höst- och vår- samt kyrkofriderna. Tings- och torgfriderna synas tidigare hafva omfattat äfven andra sammankomster — bröllop, begrafning, gille etc. — eller varit arter af en särskild gilles- och mötesfrid, som i sin ordning ytterst torde hafva stått i samband med de vid sammanträden och församlingar öfliga religiösa bruken och ceremonierna. Men sedan med kristendomen den egentliga gudstjensten mera än förut fick sig särskilda platser och tider anvisade, framträdde såsom särskilda frider: kyrkofriden, tingsfriden och en marknads- eller torgfrid. Kyrkofriden gällde ej blott sjelfva kyrkan utan äfven en viss krets deromkring, ehuru med olika gradationer och det ofta jemväl med skilnad för olika kyrkor alltefter deras betydenhet. Såväl kyrko- som torg- och tingsfriden hafva för i öfrigt i förändrad gestalt bevarat sig i den moderna straffrätten. Och såsom en särskild erinran om den gamla tingsfriden qvarstår hos oss än i dag bruket, att häradshöfding öppnar tinget med pålysande af ting och tingsfrid. Här-, hus-, höst- och vårfriderna leda jemväl sitt upphof från den förkristna tiden.

Då dessa frider för äldre tid i allmänhet synas hafva haft sitt ursprung i vissa religiösa föreställningar och bruk, uppgingo de derefter mera eller mindre i den under tiden uppkomna kungsfriden. Denna konungen personligen tillkommande frid sträckte sig äfven till de platser, hvarest han för tillfället uppehöll sig eller plägade vistas, till hans egendom samt till hans embetsmän och tjenare. Men härförutom kom den äfven att omfatta allt det, som konungen tog under sitt särskilda skydd. Under utvecklingens fortgång blef det nemligen alltmera konungens uppgift att sörja för rättsordningens upprätthållande, i följd hvaraf han jemväl tog del i ådömda böter och förbrutet gods. Hvarje brott mot friden, äfven den allmänna, uppfattades derför såsom ett brott mot honom. Der förut förstärkta frider rådde, gaf han åt dem mestadels stadfästelse på det sätt, att han upptog dem i sin personliga frid och med sin ed (edsöresbrotten) förband sig att särskildt hämna och straffa förbrytelser mot de af honom sålunda i skydd tagna rättigheterna. Och denna frid utsträckte han, i mån som familjemundiet här ej vidare lemnade ett tillfredsställande skydd, till värnlösa, till enkor samt fader- och moderlösa. I stället för den frid, som tillades brottslingen af målseganden eller rättssamfundet i form af trygd eller grid trädde sålunda jemväl konungens nåd och lejd.

Här beskrifna brott kommo på detta sätt att påfordra en strängare bestraffning. Och då i förstone fridlösheten var det principiella straffet, blef densamma efter hand hufvudsakligen det särskilda straffet för fridsbrotten, hvilka åter senare slutligen fattades i betydelse af edsöresbrott eller förbrytelser mot de af konungen under särskildt hägn tagna rättigheterna.

Fridlöshetens verkningar och särskilda arter deraf.Ursprungligen innehar fridlösheten förlust af samvist med och bistånd af andra samt af rätt till gods, borgerlig rätt, fira och lif. Den, som hade samvist med och lemnade bistånd åt fridlös man, träffades i förstone sjelf af fridlöshet. Senare trädde i dess ställe böter (ÖGL och LL:ne: 40 mark), hvilka, derest förseelsen var af öfvergående natur, ytterligare nedsattes (3 mark), hvarjemte enligt några rättsböcker (norsk rätt) de, som stodo den fridlöse nära, hustru och anförvandter, här under vissa förbehåll åtnjöto full straffrihet. All den fridlöses egendom gick efter borgenärernas förnöjande till skiftes mellan vederbörande rättsegare. Men äfven här inträdde efterhand en lindring, enligt regel så att blott den lösa egendomen räknades såsom förbruten. Så var särskildt förhållandet i de svenska rättsböckerna, landsförräderi enligt VGL:ne undantaget. Förlusten af borgerlig rätt för den fridlöse förde med sig, att hvarken han sjelf eller sådana barn som af honom aflades under fridlösheten, voro arfsberättigade. Han kunde ej heller anlägga eller utföra talan vid domstol och njöt ej upprättelse för sådan skymf, som under fridlösheten kunde tillfogas honom. Slutligen kunde han af hvar och en saklöst dödas. Endast om detta skedde hemligen eller på ett nesligt och grymt sätt, förvandlade sig dråpet från en straffande hämndeakt till en förbrytelse. I öfrigt var det så långt ifrån, att samhället sökte uppehålla eller hindra en förföljelse af den fridlöse, att pris och belöningar finnas utsatta för dödandet af sådana personer (Island). Hans hus nedbrändes, och efter döden fick han med kristendomens omfattande ej hvila å kyrkogård.

Förutom redan anmärkta lindringar i fridlöshetens verkningar inträdde emellertid äfven andra, eller gjordes i allt fall vissa förbehåll för dess inträdande. Dom skulle afvaktas, och tid till flykt derefter lemnas. Fridlösheten gälde blott det mindre rättsområdet, så framt ej domen lystes å landskapets ting (ÖGL), eller ock fick fridlöshetsdom endast afkunnas af domstol å sådant ting (GottlL.) Den fridlöse fick slutligen ostraffadt dödas allenast inom och ej utom det rättsområde, hvars domstol lagt honom fridlös eller särskildt stadfästat den härå lydande domen. Och på detta sätt bildade sig mångenstädes och särskildt på Island olika arter af fridlöshet, nemligen mera eller mindre svår fridlöshet. Hvad beträffar den svenska rätten, i hvars äldre rättskällor fridlösheten redan förlorat en god del af sin ursprungliga stränghet och omfattning, förekommer sålunda en fridlöshet med förlust af all egendom, af endast den lösa och utan förmögenhetsförlust, samt vidare under förbud för samvist med den fridlöse och utan sådant förbud. De medgifna lindringarne i fridlösheten gingo för öfrigt mera eller mindre ut på dess förvandlande i landsförvisning allena. I de svenska stadslagarne omtalas ej fridlöshet. Och ehuru den för ett mindre antal fall fortfarande qvarstod i landslagarne, öfvergick fridlösheten här genom domstolspraxis till landsförvisning på det sätt, att den fridlöses återvändande till fosterlandet före åvägabragt förlikning ej ansågs medföra någon rätt för målseganden att döda honom, utan endast föranledde att han efter undergånget kroppsstraff för sin egenvilliga hemkomst på nytt förpassades ur riket (KB 27⁄4 1750). I 1734 års lag är för edsöresbrotten — de förbrytelser, hvarvid fridlösheten till en början hufvudsakligen bibehållits — annat straff (100 daler och ärans förlust) utsatt. Och då fridlöshet i ett par fall dock fortfarande finnes stadgad såsom straff i 1734 års lag (HB 16,5 och MB 26,1), menas dermed ej annat än landsförvisning.

I öfrigt ersattes fridlösheten för äldre tider efterhand dels med böter och dels för svårare fall med lifs- eller kroppsstraff. Efterverkningar af fridlösheten voro de med landsförvisning och öfriga fridlösheten ersättande straffmedel ofta förenade, men dock härefter särskildt ådömda påföljderna af konfiskation och ärelöshet.

LandsförvisningLandsförvisning finnes redan under äldre tider hafva förekommit såsom ett arbiträrt straffmedel, och omtalas på sådant sätt redan i några leges barbarorum och Magnus Lagaböters norska lagstiftning. En användning häraf var jemväl brottslingens och hans slägtingars åläggande att hålla sig borta ur landet under viss tid efter brottets begående i afvaktan på inträdandet af en försonligare stämning till förliknings ingående. Äfven en förvisning från viss ort omtalas i sammanhang med vissa förargelseväckande förbrytelser, — så bland annat i våra stadslagar och senare förordningar.

Egentlig landsförvisning kom dock först i allmänt bruk med fridlöshetens öfvergående deri. Särskildt omnämnes landsförvisning sålunda i 1734 års lag såsom straff för förbrytelser af religiös, politisk eller ärekränkande beskaffenhet (MB 1,3 och 4; 4,7; 60,4 och 5). Men i öfrigt kunde en för undgående af straff verkställd rymning ur landet vid fortsatt förblifvande utrikes bringa rymlingen i en landsflyktings ställning (MB 26,1; HB 16,5), hvarförutom den, som rymde för grof missgerning, under vissa förhållanden utan vidare behandlades såsom landsflykting (ÄB 7,2). Eljest användes äfven hos oss landsförvisningsstraffet arbiträrt i stället för svårare straff.

Med landsförvisningen följde förutom förlusten af rätt till uppehåll i landet äfven åtskilliga andra af den gamla fridlöshetens påföljder. Sålunda hade hos oss den landsförviste efter 1734 års lag ej arfsrätt för sig och barn, som aflades under landsförvisningen, åtnjöt ej heller ära och kunde i saknad af borgerlig rätt ej innehafva embete, burskap eller stämma å riddarhuset, ej uppträda såsom rättegångsfullmäktig eller aflägga vittnesmål, hvarförutom med honom ingångna aftal om trolofning eller bolag kunde ryggas. Om all sin rätt gick han dock icke miste. Och än mindre var detta förhållandet, om landsflykten från början endast var ådömd å viss tid (ÄB 7,2).

Redan snart nog efter medeltidens utgång började likväl staterna finna sig besvärade af hvarandras användande af denna straffart (hos oss KB 12⁄4 1694). Efterhand inskränktes derför dess bruk. I nu gällande rätt återfinnes mestadels landsförvisning alldeles icke såsom straffmedel. För vår rätt föreslogs dess afskaffande af Lagkomitéen (1832) och Lagberedningen (1844) hvarefter detta genomfördes genom Prom. L. till Str. L. § 6. Härmed hafva dock visserligen ej staterna frånträdt sin rättighet att från sina områden utvisa de främlingar, som af en eller annan orsak kunna falla dem besvärliga. Och än i denna dag finnes vid förbrytelser af politisk natur ett sådant utvisande mera allmänt användt, ehuruväl icke till straff utan såsom preventiv åtgärd (tysk rätt: motspänstige andlige).

Dödsstraff.Så länge lifs- och kroppsstraffen endast användes mot slafvar, hörde de egentligen icke till straffsystemet. Men sedan de härjemte kommo i användning äfven vid mera nesliga brott (tjufnad, mened, mordbrand), oafsedt om gerningsmannen var en fri man, blef förhållandet visserligen annorledes. Härjemte innebar onekligen fridlösheten äfven ett lifsstraff. Och då man alltmera inskränkte rätten att utöfva hämnd omedelbart å sjelfva gerningen, föll det sig helt naturligt att medgifva den målsegande, som tagit brottslingen i uppenbar svår gerning och fört honom fängslad inför domstolen, att efter domen omedelbart taga dennes lif. Utslaget lydde visserligen å fridlöshet, men detsamma verkstäldes omedelbart med brottslingens aflifvande (VGL:ne i fråga om tjuf). Sålunda lättades i allt fall öfvergången från fridlöshet till lifsstraff. I det hela infördes till en början omedelbara lifsstraff dock endast för sådana brottslingar, hvilkas förblifvande i frihet satte rättssamfundets yttre eller inre säkerhet i fara (landsförräderi, röfveri). Men med ett kraftigare betonande af statsändamålet ökades äfven de fall, hvari lifsstraff ådömdes. Härtill kom ett närmare bestämmande deraf med afseende å de olika brotten och dess verkställande på ett för brottslingen hårdare sätt.

Det torde hafva berott på lifsstraffets historiska utveckling ur fridlösheten, att i förstone såväl lagarne lemnade mera obestämdt sättet för verkställandet af lifsstraffet, som äfven att detta var förenadt med förlust af egendom och en vanheder, som följde den aflifvade efter döden. Tidigare mera vanliga sätt voro: halshuggning, hängning, rådbråkning, bålet, stenande och begrafning lefvande. Ofta stod dödssättet i beroende af brottets beskaffenhet (t. ex. halshuggning vid dråp, bålet vid mordbrand), och hänsyn togs äfven till den lifdömdes stånd och särskildt till hans kön (qvinna ej hängas). Senare tids skärpningar af dödsstraffet gingo dels ut på grymmare dödssätt, fyrdelning, kokning, sönderslitning, och dels straffets verkställande efter ett föregående pinande, (knipande med glödande tänger, stympning, släpande af hästar till afrättsplatsen) eller i förening med särskild skymf och nesa (föregående utställande, särskild drägt etc.) Ännu i 1734 års lag omnämnas sålunda såsom skärpning af dödsstraffet (halshuggning hängning): rådbråkning och stympning. Hvad beträffar förverkandet af egendom, stadgas detta i 1734 års lag fortfarande för ett enstaka fall (MB 21,3 våld å skeppsbrutne). Ett uttryck för den äreförlust, som var förenad med lifsstraffet, låg i det skymfliga behandlingssätt, för hvilket lifdömd persons lik utsattes, vare sig den lifdömde afrättats eller dött före straffets verkställande (nedgräfning å galgbacke eller i skogen genom skarprättares försorg, för svårare fall stegling eller förbränning å bål af liket).

Förut skildrade omslag i strafflagstiftningen under det adertonde seklet till förmån för förbrytaren bar äfven sina frukter i fråga om lifsstraffet. Man borttog alla onödiga skärpningar af dödsstraffet — de måtte hafva afsett att öka förbrytarens lidanden och förnedring eller att i förhöjd grad tjena andra till varnagel (hos oss KF 10⁄6 1841). Ja röster höjdes äfven mot straffartens användning — först Sonnenfels 1733, hufvudsakligen Beccaria 1764. Under inflytande af dessa nya grundsatser hafva lagstiftarne i allmänhet inskränkt dödsstraffets användning till ett ringa antal fall, och i flere stater har man, delvis dock endast för en öfvergående tid, äfven genomfört dess fullständiga afskaffande (Toscana 1786, 1847, 1860, Italien, Österrike 1787—1795, 1803—1852, Portugal 1867, Holland 1870, Schweiz 1874—1879, åtskilliga tyska stater efter 1848 till 1871, åtskilliga nordamerikanska stater, Frankrike efter 1832 för så vida juryn förklarar mildrande omständigheter föreligga). I vår strafflag af 1864 är dödsstraff stadgadt endast vid ett fåtal brott (förräderi, majestätsbrott, uppror med dråp, mord, brott mot frihet med dödlig påföljd), och dessutom alltid alternativt med annat straff. Hvarest man i utlandet ej helt och hållet afskaffat lifsstraffet, har man dock ej nöjt sig med att låta förut brukliga skärpningar deraf bortfalla, utan sträfvat till utfinnande af ett särskildt smärtfritt dödssätt. Deraf beror den allmänna användningen af fallbila (guillotine) för ifrågavarande ändamål (Frankrike, Tyskland, Italien). Hos oss hafva förslagen härom hufvudsakligen strandat på invändningar af dödsstraffets motståndare, som i förslagets genomförande fruktat ett hinder för straffets snara aflysande (hos oss handbila, England äfven hängning, Spanien garottering). — Emellertid hafva fortfarande afrättningar från tid till annan förekommit hos oss.

Ehuru lifsstraff i allmänhet ej vidare förenas med särskild skymf, förvägras den afrättade dock fortfarande all utmärkelse. I vår lag (Str. L. 2,2) heter det sålunda, att hans kropp skall jordfästas i stillhet å närmaste begrafningsplats. Och då man numera börjat anse, att afrättningens offentliga verkställande mindre verkar till afskräckning och varning än till beundran och intresse för brottslingen, har man alltmera öfvergått till afrättningarnes verkställande utan närvaro af någon allmänhet (afrättningen i fängelset Nordamerika, England, Tyskland, Sverige enligt KF 10⁄8 1877, afrättningen ej förut bekantgjord Frankrike).

Kroppsstraff.Kroppsstraff hafva förekommit dels i förening med andra straff, företrädesvis lifsstraff, dels sjelfständigt. I förra fallet inneburo de en skärpning af det hufvudsakliga straffet (i 1734 års lag afhuggandet af hand före halshuggning, hudstrykning före försändandet till allmänt arbete), i det senare framträdde de från början ofta såsom eftergift från dödsstraffet (för höxtu sar poenæ talionis i UL, SML och WML, då lifsstraff enligt HL; domaren ofta valrätt eller lifsstraffet blott vid iteration eller för hufvudmannen). Kroppsstraffen leda väl närmast sitt ursprung från kanonisk rätt, som här åter tillgodogjort sig stadganden ur romersk och mosaisk rätt. Under öfvergången till mera offentliga straffarter förekommo döds- eller kroppsstraff alternativt med böter på det sätt, att antingen brottslingen eller målseganden hade valrätt mellan straffarterna, i det senare fallet stundom så att målseganden kunde fordra, huru höga böter han ville. Bestämmelser af såväl den ena som den andra arten finnas i våra landskaps- och landslagar. De hufvudsakligaste kroppsstraffen voro i en äldre tid stympningar, till arten bestämda efter det begångna brottet (snöpning vid våldtägt, handens afhuggande för förfalskare, tungans för förrädare och smädare etc.). Härtill slöto sig äfven andra straff af beskaffenhet att tillfoga brottslingen ett mera varaktigt ondt (bränmärkning, handens genomstingande etc.) Men äfven sådana straff som vanlig hudstrykning med spö eller ris förekommo och blefvo efter hand jemte fängelse, der det kunde anses tjena såsom kroppsstraff (fängelse vid vatten och bröd eller mörkt fängelse i våra stadslagar och gårdsrätter), de arter af kroppsstraff, som fortfarande bibehöllos i användning. I LL:ne äro redan stympningsstraffen mera sällsynta. Efter 1653 års Straffordning komma åter hos oss piskning, gatulopp för män och hudstrykning för qvinnor, i mera allmänt bruk, nemligen såsom förvandlingsstraff för böter. Med 1734 års lag försvinner stympning såsom ett sjelfständigt straff, och äfvenledes afskaffas gatulopp.

Omsider hafva kroppsstraffen äfven under sina hittills bibehållna former fallit offer för nyare tiders reformatoriska rörelser och upphört att brukas såsom egentliga och allmänna straffmedel. Spö- och risstraffet försvann hos oss 1855 och fängelse vid vatten och bröd 1884. Numera begagnas kroppslig tuktan enligt regel blott i disciplinär väg, hos oss aga för barn under 15 år, som begått straffbar handling (StrL 5,1), och för straffångar samt mörk arrest för de senare och mot gemenskapen vid krigsmakten. I utländska rättssystem har man här mångenstädes såsom i Tyskland än vidare inskränkt bruket af denna straffart.

Konfiskation.Indragning af förbrytarens förmögenhet, (en af konfiskation fridlöshetens verkningar) kom en längre tid att i svårare fall såsom en särskild påföljd förenas med sådana straff som landsförvisning och dödsstraff, hvarvid dock hos oss konfiskationen ofta ej omfattade annat än den lösa egendomen (ej sådan åtskilnad i frankisk och anglosaxchsisk rätt). För en äldre tid förekom konfiskationen i sydgermansk rätt, nemligen hos de saliska frankerna, tillochmed alltid vid dödsstraff (romersk rätt). Vanligare var dock, att den utgjorde en ytterligare skärpning i straffet. Sålunda förverkades hos oss jemte lifvet dels all egendom enligt LL:ne vid dråp å husbonde och mordbrand dels ock den lösa egendomen allena, enligt LL:ne vid förgiftning, gortjufnad och brytande af frid, hvari någon tagits af konungen, samt enligt 1734 års lag vid röfveri, rån och våldtägt. Äfven sedan den i LL:ne stadgade fridlösheten endast uppfattades såsom landsförvisning, ansågs dock i allmänhet till tiden för 1734 års lags tillkomst, att dermed borde följa konfiskation. Efter 1734 års lag förknippades ej konfiskation med landsförvisning. Den användes för öfrigt undantagsvis också såsom ett mera sjelfständigt straffmedel. Och i detta afseende är af särskildt intresse det efter mönstret af romersk rätt såväl i sydgermansk (frankisk och longobardisk) som svensk rätt stadgade äfventyret af konfiskation för den, som efter flykt ur landet ett helt år undandroge sig att stå till svars för eller försona en missgerning (LL:ne: förlust af den fasta egendomen, då ej fridlös inom året försonade sig; 1734 lag: fridlöshet, dit rymd konkursgäldenär eller dråpare ej sökte lejd för inställelse inför rätta inom natt och år).

Under detta sekel har konfiskation i allmänhet utgallrats såsom straffmedel, af orsak att det drabbar andra än brottslingen; — hos oss dock först med 1864 års strafflag. Undantagsvis qvarstå dock äldre bestämmelser af ifrågavarande art, särskildt der fråga är om förverkande af rätt till konkurrerande rättsegare. För vår rätt må sålunda märkas förverkande af fästningsgåfvor (GB 3,6 och 7) samt af lott i bo vid försummande af afvittring (GB 12,1) eller bouppteckning (ÄB 9,5), vid egendomens undandöljande (ÄB 9,7) och vållande till skillnad i äktenskap (GB 13,1 och 4) äfvensom förverkande af viss qvotdel vid försök att undandraga sig census emigrationis (HB 3,5) och vid ocker (HB 9,6). Principielt anses dock förverkande af egendom numera allenast böra ega rum ifråga om gods, som frambragts genom lagbrott (falska mynt, oloflig jagt- och fiskfångst etc.) eller som dervid begagnats eller varit ämnadt att begagnas (falska stämplar och vigter, redskap till olaga bränvinsbränning och fiske etc.) Dylika bestämmelser förekommo i öfrigt redan i vår äldre rätt (BB 8,2; ÄB 6,1) och hafva i vissa nu gällande rättssystem (dansk och norsk) erhållit en allmängiltig stadfästelse.

Ärestraff.I äldre tid afkunnades ej några egentliga ärelöshetsdomar. Men vissa brott medförde redan på grund af sin beskaffenhet en viss infami (tjufnad, nidingsverk etc). Härtill få väl äfven räknas de fall, der någon genom dom (företrädesvis dansk rätt) eller omedelbart i följd af någon sin handling (objuden gäst, den som ej hade folkvapnen) beröfvades rätten dels att söka upprättelse för smärre oförrätter, särskildt sådana, som med böter kunde försonas, (förlust af manhelgd — en slags mindre fridlöshet), och dels att utöfva vissa medborgerliga rättigheter, t. ex. att vara vittne, domare, edgärdsman, att edfästa eget påstående etc. I fridlösheten låg härjemte förutom andra påföljder en förlust af all medborgerlig ära. Och då lifs- och kroppsstraffen delvis sattes i stället för den forna fridlösheten, förbands dermed ofta en särskild skam. Deråt gafs uttryck i sjelfva det sätt, på hvilket man förfor med brottslingen (hängning, gatulopp med tjärande, stympning, spö- och risslitande, senare äfven straffarbete). Sålunda kommo efter hand i bruk straffarter, hvilkas hufvudsakliga ändamål var att belägga brottslingen med en viss vanära — hos oss företrädesvis offentlig afbön vanligen inför domstol, men äfven i kyrkan, äreförklaring och återkallelse af tillvitelse, mottagande af varning, samt för svårare fall utställande att skämmas vid påle å torg eller å allmän tingsplats eller ock i halsjern eller stock, äfvensom anslående af brottslingens namn å offentligt ställe. Men härförutom finnas exempel, att vissa bötesbelopp i och för sig ansågos vara af menlig natur för heder och ära — företrädesvis i norsk rätt, men efter LL:ne jemväl hos oss enligt åtskilliga förordningar. Den skada, som en person genom dessa skamstraff led till sin ära, var dock i det hela af öfvergående natur. Men äreförlusten kunde ock blifva beståndande. Den följde vid tiden för 1734 års lag sålunda ej blott vissa brott (mened, tjufnad) utan äfven ett lastfullt lefnadssätt (skörlefnad), vissa sysselsättningar och äfven personlig status (oäkta födsel) samt visade sig i hinder för mottagande och utöfvande af vissa medborgerliga uppdrag. Mest omfattande i detta hänseende var den öfver en brottsling formligen afkunnade domen å ärelöshet, hvari ansågs ligga ett uteslutande från embete, burskap, rösträtt i offentliga värf, förmynderskap, fullmäktigskap i rättegång, vittnesmåls afläggande samt en orsak till brytande af bolag och äktenskap. Äfven hvarest äreförlusten var af mera stadigvarande beskaffenhet, kunde dock vid inträdd bättring äran i nådeväg återställas. Om samtliga ärestraffen gällde för öfrigt, att de nästan utan undantag endast förekommo i förening med annat straff. Den moderna strafflagstiftningen underkänner i allmänhet användningen af ärestraff. Af de skymfliga straffmedlen är det allenast några mildare former, som här och hvar fortfarande äro i bruk. Med den nya strafflagen försvunno hos oss afbön och utställning att skämmas. Stockstraffet upphäfdes redan 1841. Hvad som hos oss bibehållits, är varning ifråga om prester och militärer samt den enskilda kyrkoplikten (KF 4⁄5 1855), hvaremot man väl ej gerna kan hit hänföra den i ärekränkningsmål för den dömde stadgade skyldigheten att bekosta domens offentliggörande (Str. L. 16, 4).

Äreförlust såsom innefattande borgerlig död har äfven i allmänhet ersatts med förlust af särskilda medborgerliga rättigheter, för alltid eller för viss tid. På sådant sätt hafva i vår rätt såsom straff upptagits eller bibehållits dels afsättning med eller utan tillägg af ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas eller åtminstone af att begagnas i befattning af det slag, hvari brottslingen förbrutit sig (Str. L. 2, 15; 25, 15 och 22), dels mistning af embete på viss tid (Str. L. 2, 15 och 16), dels relegation af studerande vid universitet och läroverk, dels ock förlust af vissa yrkesrättigheter (Str. L. 22: 3, 4 och 14 etc.). Derjemte har hos oss den gamla ärelösheten omklädts i s. k. förlust af medborgerligt förtroende. Men då denna straffpåföljd innebär ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas etc. äfvensom utestängande från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras, så är densamma egentligen dock ej annat än den forna ärelösheten. Medborgerligt förtroendes förlust kan ådömas så väl för alltid som för viss tid, och i motsats mot den tyska lagstiftningen, som aldrig tillåter, att den vid temporärt frihetsstraff ådömes för alltid, är hos oss domaren för sådant fall stundom ovilkorligen ålagd att låta viss tids straffarbete åtföljas af förlust af medborgerligt förtroende för alltid (Str. L. 13, 6). Endast i ett fall (Str. L. 14, 27, jmfd. med 14, 46) kan denna påföljd förekomma i förening med fängelsestraff, men eljest blott jemte straffarbete. Sjelfständigt kunna ifrågavarande straffpåföljder ej ådömas i annat fall än att någon för brottet redan straffats utom riket (Str. L. 22, 21).

Vid sidan af den vanfrejd, förlust af medborgerligt förtroende bereder, torde dock inför lagen derjemte qvarstå en viss minskning i äran på grund dels af vissa straff (grof missgerning i KF 27⁄4 1810 etc. — brott, hvarpå straffarbete följer, i motsats till nesligt brott = förbrytelse, hvarmed är förknippad förlust af medborgerligt förtroende) och dels af mindre hederligt lefnadssätt (GB 4, 3; 6, 2; RB. 15, 2; 17, 10).

Böter.Vid ringare förseelser voro böter redan tidigt straffmedlet. Deras erläggande innebar företrädesvis ett förödmjukande erkännande af skuld, och deras mottagande ett skadestånd af hufvudsakligen ideell beskaffenhet. De kunde dock härförutom visserligen tjena till godtgörande af liden skada, ehuruväl jemte böterna stundom särskildt skadestånd utgick.

I fråga om böter urskiljer man två hufvudslag: ett äldre, mindre bötesbelopp för sådana fall, der fridlöshet redan tidigare var utesluten, och ett senare uppkommet, som bestod i det värde, hvartill ett menniskolif uppskattades, och som i egentliga fridlöshetssaker utgjorde en lösepenning för brottslingens genom fridlösheten eljest förverkade lif (wergeld, mangiald, manbôt). Detta senare bötesbelopp leder derför sitt ursprung först från den tid, då man allt mera började att ersätta fridlösheten såsom straff med böter. Och liksom inskränkningen i fridlösheten närmast synes hafva skett så, att lagen fastställde det, som ofta förut skett, så har också dessa böters storlek från början helt säkert bestämts efter de grunder, som småningom kommit att följas vid privat biläggande af fridlöshetssaker. Efter hand framgingo ur dessa lägre och högre böter genom delning och mångdubblande en mängd särskilda bötesbelopp, hvilka, med hvarandra sammanställda, bildade en fortlöpande straffskala.

Böter erlades enligt regel icke endast till den omedelbart förorättade utan äfven till andra, som förutom honom tänktes hafva blifvit kränkte genom brottet: jordegare, på hvars mark brottet föröfvats, biskop, kyrka, den förorättades herre etc. och framför allt till dem, hvilka vårdnaden om samfundets frid ålåg, d. v. s. rättsamfundets innebyggare eller konungen (fredus, fridsbot). Under loppet af utvecklingen trädde dock böternas egenskap att företrädesvis tjena den enskilde till upprättelse allt mer i bakgrunden. De erhöllo derigenom karakter af att i första rummet vara ett straff för brottslingen. På samma gång sammansmälte de till olika personer erlagda bötesbeloppen till ett enda (så hos oss i allmänhet redan i LdskpsL:ne), hvaraf dock andelar utskiftades till samma personer som förut, och det mången gång till olika belopp. Äfvenledes uppkommo böter, som ej stodo i något sammanhang med de ursprungliga bötessatserna.

Böterna voro bestämda i spanmål, vadmal, boskap eller, hvad vanligast var, i penningar, nemligen hos oss i mark silfver (1 Mark = 8 öre, 1 öre = 3 örtug, 1 örtug = 8 penningar i Svea- och 16 i Götalandskapen under LdspksL:nes tid), hvarvid dock ursprungligen de sålunda förbrutna penningebeloppen kunde efter ett visst stadgadt värdeförhållande erläggas med andra såsom betalningsmedel använda värdeören. Ifrågavarande mynträkning var ursprungligen ett vigtsystem (vägd mark), och äfven sedan man börjat prägla mynt hos oss, afsågs att den då uppkomna, s. k. räknade marken skulle vara lika med den vägda. Men på grund af den alltjemnt fortgående myntförsämringen, blef skilnaden mellan vägd och räknad mark allt större (redan på LdskpsL:nes tid 1 till 1½, enligt (ÖGL, 1 till 2, i danska lagarne 1 till 3, på Karl Knutssons tid i Sverige 1 till 5). Hos oss utmyntades under första tiden ej mynt till högre värden än penningar och örtuger, (mark först 1536), hvaraf kom, att den räknade marken äfven kallades mark penningar eller mark örtuger. På 1500-talet började man hos oss slå (1528), och räkna i daler (thaler), fastän marken fortfarande en tid bortåt (till 1604) bibehölls såsom den högsta myntenheten. Under fortfarande sjunkande kurs på den äldre myntsorten i förhållande till dalern stadgade sig denna kurs slutligen så, att en daler gällde fyra mark (1560), hvartill man i lagstiftningsväg jemväl sökte fastslå kursen för all framtid. Derpå berodde jemväl vid markmyntets fortfarande benägenhet till sjunkande i värde föreskriften att slå särskilda fyramarksstycken eller svenska dalrar (1604, 1607). De förut brukliga dalermynten, gällande sex mark och dessförinnan kallade slagne dalrar, fingo härefter i den allmänna rörelsen och slutligen jemväl officielt (1619) benämningen riksdalrar, riksdalrar in specie. Svenska dalrar fortforo dock att slås. Men då utmyntningen skedde såväl i silfver som koppar, uppstodo de olika beräkningarne i daler silfvermynt och i daler kopparmynt. I 1734 års lag (RB 32, 1) äro bötessatserna angifna i daler, mark och öre silfvermynt (från 1 till 500, full mansbot = 300 daler). I förhållande till det egentligen gångbara myntet hade emellertid specieriksdalern efterhand stigit allt högre i kurs. Genom 1770 års myntordning sattes den i värde lika med 3 daler smt, men gällde 1776 dubbla beloppet eller sex daler smt. I sammanhang med den samma år genomförda realisationen af riksens ständers bankosedlar i silfvermynt bestämdes, att mynträkningen för framtiden skulle ske i riksdalrar, skillingar och runstycken. Och med afseende å förut stadgade böter och viten fastställdes då (KB 29⁄11 1776), att tre daler fortfarande skulle svara mot en riksdaler. Af riksdalrar funnos dock nu två slag: riksdalrar in specie och riksdalrar banko. Ty då vid realisationen bankens sedlar löstes i förhållandet af 4 till 1½, uppstod beräkningen i riksdalrar banko. Ännu ett beräkningssätt uppstod genom det agio, som i anledning af prisfallet å riksgäldskontorets sedlar bankosedlarne fingo i förhållande till dessa och som slutligen (1802) fixerades till 50 %, — nemligen räkningen i riksdaler riksgälds. 1863 upphörde räkningen i banko och blef under antagande af decimalsystemet myntenheten riksdaler riksgälds, härefter kallad riksdaler riksmynt. Deri äro jemväl bötessatserna (från 5 till 500 i normala fall) utsatta i 1864 års Str. L. Och härefter har tills vidare ej skett någon förändring i beräkningssättet. Beteckningen riksdaler riksmynt har blott utbytts mot krona efter konventionen med Danmark 1873. Men med afseende å äldre ännu oupphäfda bötesbestämmelser räknas i följd af här skildrade utveckling en riksdaler specie lika med en krona och femtio öre, en daler med 50 öre och en mark med 12½, öre, allt nu gällande myntsort. Vid böter enligt medicinalförfattningarne gäller dock en daler allenast 25 öre.

Det äldre, mindre bötesbeloppet.Det äldre mindre bötesbeloppet, för hvilket i Norden den allmänna benämningen synes hafva varit rettr eller ret (= rätt, hvaraf rättslös = böteslös, den, som måste tåla mindre skymf, halfrættismän = de som härvid fingo halfva böter; i England benämningen mund = frid), uppgick enligt de nordiska rättsböckerna i vanliga fall till 3 mark (såsom det synes vägda, men i Danmark och enligt VGL dock redan 3 mark penningar). Antagligen är dock denna bötessumma en fördubbling af den ursprungliga. Åtminstone angifves i den norska FrostL 12 öre såsom det normala bötesbeloppet, hvilket för öfrigt hade sin motsvarighet i England och åtskilliga tyska landsdelar (12 skillingar).

Ifrågavarade böter tillföllo enligt främmande rätt i regel målseganden ensam, i det en särskild fridsbot vid sidan af dem erlades, medan de åter enligt de svenska lagarna gingo till treskiftes, för så vidt de ej särskildt voro ensaksböter. Genom delning af ifrågavarande bötesbelopp uppstodo böter till 12 (halfretr) och 6 öre, samt senare än mindre belopp 4, 3, 2, 1 öre, och genom mångdubblande böter af 6 och 9 mark, hvarjemte genom sammanläggning af olika bötesbelopp ytterligare andra bötessummor uppkommo. Afgörande för böternas storlek var naturligen brottets beskaffenhet och följder, men oftast togs härvid jemväl hänsyn till andra omständigheter, såsom särskildt den sociala ställningen hos den person, mot hvilken brottet föröfvats. Sålunda hade bland annat i Norge hvar man sin särskilda rätt (= bötesanspråk vid mindre oförrätt) alltefter sin lägre eller högre sociala ställning.

Det högre, senare uppkomna bötesbeloppet.Det andra, högre bötesbeloppet, mansboten, var företrädesvis bestämdt med afseende å brottslingens person (friköpande af hans lif), stundom dock äfven, ehuru mindre i vår äldre rätt, under hänsyn till den, mot hvilken brottet blifvit föröfvadt. Det senare synes särskildt hafva varit händelsen vid dråp, men blifver efterhand alltmera brukligt, i samma mån som mansboten upptogs i straffskalan såsom ett verkligt straffmedel. Det är jemväl hufvudsakligen i händelse af dråp, som vi finna föreskrifter om ett deltagande från ättens sida vid erläggande af mansboten. Stadgandena härom få väl lika litet som bestämmelserna om sjelfva mansboten dock anses för ursprungliga. Deras uppkomst hör tydligen till den tid, då man sökte ersätta fridlösheten med böter. Vid sådana svårare fall, der blodshämnden gemenligen öfvergick ej blott den brottslige utan äfven hans anförvandter, ålade man nemligen dessa att medverka till försonings åstadkommande medelst efter närheten i slägtskap afpassade tillskott till bötessumman. Härvid handlade man i sjelfva verket blott i dessa fränders eget intresse och tog uppenbarligen allenast fasta å en förut redan bruklig sed.

Mansboten kom dock härigenom att bestå af 2 särskilda bötesbelopp: arvaboten (af brottslingen sjelf) och ättarboten (af hans fränder). Den förra gick till målseganden, den förorättade eller hans närmaste arfvinge; den senare åter utslogs efter samma grunder, som den indrefs, mellan den förorättades fränder. Dessa bötesbelopp kunde i öfrigt erläggas så väl båda i förening som ock, ursprungligen åtminstone, särskildt hvad beträffar ättarboten, hvar för sig ensamt. Ett sådant fall var det, då brottslingen ej inbegreps i förlikningen, utan lades fridlös. Ofta bortföll dock äfven vid dråp ättarboten (dråp af öfvermage eller i våda eller å främling, prest, qvinna, frigifven), och omsider blef slägtens deltagande i böternas utgörande helt och hållet afskaffadt, så att den brottslige ensam skulle böta för sin skuld. I Sverige skedde detta ej fullständigt förrän 1335 under Magnus Eriksson. I Norge egde det åter rum redan under Magnus Lagaböter, hvaremot i Danmark, hvarest ett försök i samma rigtning företogs af Valdemar II, ättens ifrågavarande deltagande i mansbotens utgörande genom praxis bibehöll sig ännu på 1500:talet.

Den normala mansboten torde åtminstone hos oss hafva bildats af ett mångdubbladt belopp af den vanliga bötessatsen under tillägg af den summa, som ättarboten utgjorde, samt kom omsider att i allmänhet utgöra en summa af 40 mark (Svealagarne och ÖGL, i hvilken senare lag dock härutöfver en ättarbot af 6 2⁄3 mark utgick; deremot enligt VGL 3 × 9 mark + 12 mark i ättarbot = 39 mark, hvartill ytterligare kom en mark i äreskänk, så att det blef 40 mark; i GottlL 24 mark och i HL 15 mark). Af den normala mansboten bildades jemväl nya bötessatser genom mångdubbling, hos oss dubbla eller tredubbla, eller genom delning (20, 10 mark), hvarvid i främmande rätt mångdubbling särskildt förekom i anledning af den våldfördes högre stånd. Så var dock ej förhållandet i den svenska rätten, hvaremot här stundom utgick en särskild tukkabot till den herre, mot hvars tjenare man förbrutit sig. Mansboten gick hos oss äfvenledes till treskiftes.

Annorstädes tillföll mansboten (Engl. Frankr. Angl. och War. 200 skilling, annorstädes 160, 150 etc.), liksom vanliga böter målseganden allena, hvarvid särskilda böter, motsvarande fridsboten, utgingo till det allmänna (så äfven GottlL). Dessa böter, stundom kallade högre fridsbot, bestodo än i ett mångdubbladt belopp vanliga böter, än i mansbot och än i den konungen för hans person tillkommande bötessumma vid liden oförrätt. Vid bestämmandet af dessa senare böter synes i öfrigt, i motsats till hvad förhållandet var vid vanliga böter, hänsyn hafva tagits hufvudsakligen till brottslingens och ej till den förorättades rang och stånd. Ja detta synes till och med här hafva skett i högre grad än beträffande den egentliga mansboten.

I Sverige voro såväl vid vanliga böter, som vid mansbot det allmännas rätt på förut nämnda sätt deremot satt i omedelbart beroende af det målseganden tillkommande bötesbeloppet. Dock kunde här liksom i andra germanska länder vid vissa förbrytelser det allmännas rätt bortfalla. Bästa beviset härå voro ensaksböterna vid smärre förseelser. Men ett sådant fall var äfven, då konungen gaf en fridlös friden åter, målsegandens rätt oförkränkt; ett annat, då häradets kraf bortföll i följd af bristande tillgång. Tvärtom uppstod åter stundom endast en rätt för det allmänna, såsom t. ex. då två dräpt hvarandra, enligt GottlL vid störande af rättegångsfriden eller vid brott mot politiförordningar och enligt LL:ne vid förlikning utom rättegång.

Böter men ej fridsbot kunde förekomma jemte fridlöshet. Hos oss torde dock dessa böter hafva tänkts uttagna först i sammanhang med fridens återgifvande åt brottslingen eller efter hans dessförinnan inträffade död, och då enligt regel jemte böter till det allmänna. Och sedan fridlösheten förvandlats till landsförvisning, ser man böter på detta sätt utgå jemväl under bestående landsförvisning.

Böternas fördelning.Den tredelning af böterna och jemväl af bo vid fridlöshetsstraff, som egde rum enligt de svenska lagarne, torde ej hafva varit ursprunglig. Konungens andel har tillkommit senare. Den förekommer ej i GottlL. Af ÖGL Raefst. B. 3, 2 framgår, att under Knut Erikssons tid konungen fått andel i böterna först i de mål, der han sjelf dömt, sedan äfven i andra fall. Hans andel har derför tydligen uppkommit i samband med utvidgandet af hans domsrätt. Först med 1864 års strafflag har ifrågavarande tredelning hos oss upphört, nemligen för de brott, för hvilka denna lag utsätter straff. Dessa böter tillfalla numera Kronan. Men derigenom har ej någon ändring skett i de i andra balkar af lagen eller i tidigare författningar gifna särskilda bötesbestämmelser. Konungens rätt till andel i böter hade för öfrigt betraktats såsom ett regale, hvaröfver han fritt kunde förfoga, och hvilket det äfven stått honom fritt att skänka bort, t. ex. till adelsman ifråga om hans landbo. Häradets andel delades ursprungligen mellan häradet och häradshöfdingen, men i början af 1700:talet (1720, 1727, 1734) stadgades det, att häradshöfdingen, nämnden och häradet skulle hafva hvardera en tredjedel, och dervid har det alltsedan förblifvit. De böter, som förut varit rättens ensaksböter, på landet delade till hälften mellan häradshöfdingen och nämnden, i staden till 1⁄3, åt staden och 2⁄3 åt RRn med dubbel lott för ordföranden samt i hofrätten i jemnt skifte mellan ledamöterna, gå efter 1779 till konungen. Deremot hafva i en mängd fall kommit att bestå de med afseende å böter för förseelser mot vissa politiförordningar kommun, en och annan allmän inrättning eller församlingens fattige tillagda andelar deri, likasom jemväl de till uppmuntrande af förseelsers beifrande fiskaler, åklagare och angifvare i vissa fall tillerkända andelar i böter. Målsegandeandelen kunde förverkas. Vid sådana böter, som egentligen hade karakteren af en skadeståndssumma såsom t. ex. lytesbot, kunde naturligen aldrig blifva fråga om någon tredelning, utan de tillföllo målseganden ensam.

Förvandlingsstraff för böter.Vid underlåtenhet att erlägga ådömda böter inträdde i de fall, der böterna voro stadgade alternativt med annat straff, detta senare, vare sig det utgjordes af fridlöshet, lifs- eller kroppsstraff. Detta egde således jemväl rum vid bristande tillgång å erforderliga penningmedel. Hvarest åter allenast böter voro stadgade såsom straff, måste de i sistnämnda fall ersättas med ett särskildt förvandlingsstraff. Detta bestod stundom, isynnerhet enligt stadslagarne, i kropps- och ärestraff (slås vid stocken, afbön, förvisning ur staden, hudstrykning, i allmänhet använda för 3 och 6 markers saker; äfven i LLne knifs stingande genom handen, handens eller hufvudets förlust). Men mera allmänt var, — och detta gällde äfven för den händelse, att vederbörande ej ville begagna sig af sin rätt att fordra verkställigheten af ett straff af förenämda art — att bötesstraffet, dock först efter föregången fördelning af befintliga tillgångar, förvandlades till ett frihetsstraff, hvarvid dock häradets men ej konungens och stadens rätt bortföll. Brottslingen måste tjena hos de bötesberättigade, ända till dess böterna gäldades. Redan enligt Svea L:ne gick dock arbetet i afräkning å böterna (en mark för hvarje år, enligt Ln:ne tre mark).

Först efter landslagarnes tid, särskildt med 1653 års straffordning blef kroppsplikt det allmänna förvandlingsstraffet för böter, hvarvid redan då den grundsatsen principielt omfattades, att antingen allt skulle betalas eller förvandlingsstraff inträda för hela beloppet, hvilken grundsats alltjemt sedan bibehållits. Med 1734 års lag bortföll jemväl den förut öfliga valfriheten i fråga om kroppspliktens undergående (KB 1690) i stället för erläggande af böter, i följd hvaraf förvandlingsstraffet endast kom att inträda vid bristande tillgång å bötesbeloppet. Fängelse vid vatten och bröd omnämnes redan tidigt såsom förvandlingsstraff, nemligen bland annat i gårdsrätter och Visby stadslag äfvensom för ett särskildt fall i ChrLL (Kg B 9), samt användes i tiden efter landslagarne och enligt 1734 års lag såsom ett subsidiärt förvandlingsstraff i de fall, då med afseende å brottet eller, hvad än vanligare var, å brottslingens person kroppsplikt syntes vara af alltför vanhederlig natur. Enkelt fängelse infördes åter efterhand jemväl såsom ett subsidiärt förvandlingsstraff för de fall, der ytterligare lindring kunde synas vara af nöden (adelsman, officer etc.; se äfven 1734 lag UB 10,1; RB 32,2.) Arbiträrt användes dessa två straffarter på detta sätt särskildt vida utöfver hvad i lagen stadgats. Med kroppspliktens aflysande genom KF 4⁄5 1855 blef fängelse vid vatten och bröd åter principalt förvandlingsstraff, medan åter enkelt fängelse bibehöll sig såsom subsidiärt (jfr 1864 Str L 2,11), till dess omsider fängelse vid vatten och bröd i nämnda hänseende helt och hållet fick vika för enkelt fängelse (1884).

Bötesstraffens användning.Efter en tilltagande användning af bötesstraffen under öfvergången från privata straff till offentliga och deras förnyade inskränkning i sammanhang med det närmare utbildandet af det offentliga straffsystemet, hafva bötesstraffen åter kommit mera i bruk uti de nyaste lagarne. De ansluta sig till frihetsstraffen såsom ett nödvändigt fullständigande element i straffskalan. Och för deras mera utsträckta tillämpning talar härvid, att de i mindre måtto än frihetsstraffen lända brottslingen till framtida men i hans medborgerliga anseende. Mot dem kan man dock å andra sidan anmärka, att de egentligen ej drabba den rike och ej äro användbara på den fattige eller åtminstone i allt fall träffa olika. Hos oss användes bötesstraffet städse sjelfständigt. Annorstädes tjenar det åter, såsom i Tyskland, jemväl såsom ett tilläggsstraff, der snikenhet varit brottets driffjäder.

Frihetsstraff.
Hagströmer, Om frihetsstraffen
[Ups. Univ. Årskr. 1875].I viss mening skulle man kunna kalla landsförvisningsstraffet ett frihetsstraff. Men i egentlig mening torde dock i den äldre germanska rätten frihetsstraff ej varit kända annat än såsom förvandlingsstraff. På detta sätt förekom, såsom nämndt är, vid underlåtenhet att gälda böter ett frihetsstraff, som bestod i tvångstjenst hos de bötesberättigade. Så länge träldom bestod såsom ett lifskraftigt institut, synes denna tvångstjenst verkligen hafva bragt brottslingen i ställning af träl, ehuru endast i förhållande till dem, som hade att fordra arbetet. I öfrigt ansågs han nemligen såsom en fri man, och ofriheten upphörde vid betalning af böterna, vare sig genom honom sjelf eller af annan. Men sedermera kom arbetstiden, på sätt nämndt är, att efter vissa stadgade normer gå i afräkning å bötestraffet.

Vid sidan af detta arbetstvång uppstod äfven verkligt fängelsestraff, företrädesvis i förening med viss kroppsplikt, särskildt vatten- och brödstraff. Detta ledde sitt ursprung från mosaisk och kanonisk rätt och hörde till de många i den kanoniska rätten föreskrifna penitenserna. Derifrån inkom det hos oss först i Visby stadslag och gårdsrätterna. I de senare förekommer det ej blott såsom förvandlingsstraff utan äfven såsom omedelbart straffmedel. Från nämda speciallagar öfverfördes det derefter till landsrätten, hvarest det för ett enstaka fall såsom förvandlingsstraff ju redan påträffas i ChrLL (KgB 9). Tiden inskränktes efterhand, var enligt mosaisk och kanonisk rätt högst 40 dagar, enligt Visby Stadslag 12 veckor, enligt 1734 års lag 28 och enligt 1864 års strafflag 20 dagar.

Ur dessa två hufvudformer, arbetstvång till aftjenande af böter och fängelse vid vatten och bröd, har det svenska frihetsstraffet utvecklats. Hvad beträffar arbetstvånget blef det nemligen bruk, att, der det skulle tjena såsom straff, brottslingarne undergingo det i allenast Konungens och Kronans tjenst. Det blef ej vidare tal om målsegandens andel i de förbrutna böterna, utan hade brottslingarne att förrätta sitt arbete å Konungens slott och gårdar eller i Kronan tillhöriga bergverk (slutet af 1500-talet). Ofta slogos de härvid i jern eller undergingo till och med stympning. På slutet af 1600- talet började arbetsfångarne att insättas å fästningarne (först Marstrand, derefter på 1700-talet äfven andra fästningar liksom artillerismedjorna i Stockholm och Kalmar samt ankarsmedjan i Karlskrona). Särskilda tukthus kommo hos oss först i bruk för qvinnor (1624, 1630), men senare skickades äfven män till dylika anstalter (1700-talet). För intagande af lösdrifvare och försvarslöse, som i början sändes till fästningarne och tukthusen liksom straffångarne, började i slutet af 1820 talet särskilda korrektionsinrättningar att uppföras, men efter kronoarbetskårens upprättande (1842) sändes ånyo straffångar till dessa anstalter (straff- och arbetsfängelser). Och på upphäfvandet af den sålunda ånyo uppstånda sammanföringen af arbetsfångar och försvarslöse har man ända in i sista tider arbetat. De fästningar, som fortfarande tagas i anspråk till förvarande af straffångar (Varberg och Landskrona), hafva, så vidt möjligt varit, omändrats till vanliga straffängelser.

Tvångsarbete i här beskrifna nya former ådömdes dock ej mera endast alternativt med eller i stället för böter. Det ålades äfven, dels arbiträrt och dels enligt senare förordningar och lagar, omedelbart såsom ett principalt straff. Härtill torde väl hafva medverkat ej blott obenägenheten för förut brukliga straffmedel utan äfven begäret att vända sig till godo den arbetskraft, som förefans i brottslingarnes personer. I allt fall uppstod på detta sätt nu brukliga straffarbete ur det äldre arbetstvånget till uttagande af oguldna böter.

Från fängelse vid vatten och bröd leder åter det andra frihetsstraffet, enkelt fängelse, sitt upphof, nemligen på det sätt att det med fängelse förenade vatten- och brödstraffet i vissa fall eftergafs. Såväl i kanonisk som senare romersk rätt finnes dock i öfrigt enkelt fängelse användt såsom straffmedel, hvadan mönster visserligen icke saknades för anordnandet deraf. I de sydgermanska länderna förekommer det jemväl på sådant sätt här och hvar redan i tiden för leges barbarorum. I senare gårdsrätter, hofordningar och krigsartiklar under 1500-talet nämnes det hos oss utan tillägg af vatten- och brödstraff. Sin mera allmänna användning började det dock hos oss först att få under 1600-talet, dels såsom förvandlingsstraff för böter och dels såsom omedelbart straffmedel. Liksom i förhållande till vatten- och brödstraffet ställde sig enkelt fängelse till straffarbete såsom ett lindrigare straffmedel.

Fängelse med eller utan vatten- och brödstraff utstods i början dels i de företrädesvis till förvarande af häktade inrättade stads- och häradshäktena och dels samt hufvudsakligen i länshäktena. Det är ock dessa, som i anledning af den på 1840- talet hos oss uppståndna rörelsen för införandet af cellsystem ombyggts eller ersatts med på detta sätt inrättade byggnader, hvarefter dock celler jemväl börjat inredas äfven i straffängelserna.

I 1734 års lag är af frihetsstraff ännu fängelse vid vatten och bröd det allmännaste. Derjemte förekomma dock enkelt fängelse och fästning (straffarbete) i ganska vidsträckt omfattning. Såsom mellanformer nämnas fästning utan arbete och häkte med arbete. 1779 inträdde med inskränkandet af dödsstraffet och införandet af frihetsstraff såsom edsöresstraff en betydande utvidning af frihetsstraffen. 1864 års strafflag har gått än längre härutinnan. Efter det vatten- och brödstraffet afskaffats dels såsom sjelfständigt straff (1864 enligt allmänna lagen, 1881 enligt krigslagarne) och dels såsom förvandlingsstraff (1884), känner nu gällande strafflag af frihetsstraff allenast enkelt fängelse (1 månad till 2 år) och straffarbete (lifstid eller 2 månader till 10 år). Det förra undergås i cellfängelserna uti enrum, och det senare principielt i straffängelserna samt i gemensamhet, dock så att den första delen af strafftiden efter vissa stadgade grunder skall afsittas i cell (KF 21⁄12 1857 och 30⁄5, 1873), för hvilket ändamål fången vid bristande utrymme i straffängelse tillsvidare kan insättas i cellfängelse.

Hufvudsakliga skilnaden mellan straffarterna är den med straffarbete förenade skyldigheten att förrätta anvisadt arbete. Men i öfrigt följa med detta straff äfven vissa umbäranden (KF 21⁄12 1857: fångkost, beklädnad, besök, brefvexling). Den nuvarande utvecklingen synes i öfrigt gå derhän att vilja utvidga användningen af fängelse med arbete, ja att göra det till den uteslutande formen af frihetsstraff (hos oss 1884 års lag om införande af fängelse med arbete såsom förvandlingsstraff i stället för vatten- och brödstraffet; Lag B. föreslog såsom enda form enkelt fängelse, 1844—1845 års LagUtsk. såsom nu gällande lag).

I princip har man äfven hos oss nu mera erkänt, att frihetsstraffet bör anordnas ej i afsigt att bereda staten en vinst utan med brottslingens bästa i ögnasigte, så vidt detta kan förenas med allmän säkerhet. Af ett egentligt penitentiärsystem har dock tillsvidare ej mycket kunnat genomföras. Dit äro dock att räkna föreskrifterna om straffets undergående i cell, till fullo eller delvis, den religiösa och intellektuella undervisningen i fängelserna, tillfällena till arbete jemväl i cellfängelserna, tystnads iakttagande af gemensamhetsfångar vissa tider, nattceller, fångarnes fördelning på fängelserna efter brottens beskaffenhet samt efter ålder och kön etc. Af ett genomfört progressisystem finnes dock tillsvidare egentligen intet annat än öfvergången från cell till gemensamhet för straffångar.

Om frihetsstraffen i allmänhet gäller, att de, utan att hafva varit några ursprungliga straff i den germanska rätten, efterhand kommit allt mera i bruk, till dess de i den moderna rätten blifvit det hufvudsakliga straffmedlet.

Kyrkans ställning till staten i straffrättsligt hänseende.Den kristna kyrkan kom snart att äfven i straffrättsligt hänseende intaga en särskild ställning i det germanska samfundet. Kyrkans män och egendom omgärdades med en högre frid, och brott, för hvilka de voro föremål, ledde till skärpta straff. Men härjemte gjorde kyrkan äfven anspråk på att de orter, hvilka såsom kyrkliga stodo under någon särskild frid, i denna sin egenskap skulle skänka brottsling, som flytt dit, skydd mot urbota straff och bereda honom rättighet att försona sin gerning med böter (asylrätt). Och än vidare fordrade kyrkan och de andliga med afseende å beskaffenheten af vissa brott för sig en särskild fridsbot af dem, som gjorde sig skyldiga till dessa. Det senare var särskildt fallet vid gerningar, som kränkte de kyrkliga dogmerna, (hedendom, kätteri, sabbatsbrott etc.) och vid sådana brott, som berörde den allmänna sedlighetskänslan (blodskam, äktenskapsbrott, lägersmål, barna- eller fadermord, mened, ohelgande af grafvar etc). Denna fridsbot är till stor del ämne för de nordiska lagarnes kyrkobalkar. Den utgår enligt dem för öfrigt oftast vid sidan af den allmänna bötessumman, ehuru visserligen exempel äfven finnas å dess uppbärande såsom andel af i ett enda belopp ådömda böter. Kyrkan inblandade sig sålunda i straffrättens utöfning, hvilket väl i det hela kunde anses gagneligt, då statsmagten ofta ej ännu var nog stark att sjelf skaffa sig lydnad.

Den kyrkliga straffrätten och kyrkostraffen.Men äfven eljest har kyrkan kraftigt bidragit till straffrättens utbildning. Särskildt har detta skett genom den straffrätt, som kyrkan vid sidan af den verldsliga i eget namn bragte i tillämpning. Denna kyrkliga straffverksamhet gynnades i allmänhet af den verldsliga magten (verldsligt straff, om man ej underkastade sig det kyrkliga), om än ett eller annat försök till dess inskränkande från tid till annan äfven kan påvisas. Straffen ansågos böra tjena till försoning med den genom brotten kränkta gudomligheten. Och enär brotten tänktes bero på de sinliga lustarnes öfvermagt, kommo straffen företrädesvis att bestå i kroppsliga umbäranden och lidanden (s. k. penitenser: fasta, gissel, knäböjande, bärande af tagelskjorta, liggande å bar mark, resa till Rom eller heliga landet, läsande af visst antal pater noster, brännande af ljus etc.) — i senare tider, ehuru allmänt redan på 900-talet, böter (väl ursprungligen allmosor), hvaraf med tiden aflatskrämeriet föranleddes. På sådant sätt bragte kyrkan särskildt de af den verldsliga straffmagten sedermera upptagna kroppsstraffen till användning (vatten- och brödstraffet etc). Af de många olika slag botöfningar, som stodo till hennes förfogande, ålade kyrkan brottslingen ett efter förbrytelsens beskaffenhet lämpadt slag och mått, och först efter denna penitens undergående lemnades efter ytterligare afbön aflösning för gerningen (skript). Allteftersom synden åter var uppenbar eller icke, blefvo penitenserna och aflösningen åter offentliga eller hemliga (hos oss skilnaden mellan oppinbara och lönda skript).

Utöfver dessa penitenser hade kyrkan till sitt förfogande äfven straffmedel, närmare motsvarande dem af verdslig natur. Härvid är fråga om den straffmagt, som utöfvades vid de kyrkliga domstolarne, hvilka i det hela använde samma straffmedel som de verdsliga. Men ur penitenserna, som ålades personligen och formlöst af biskopen eller församlingspresten, utvecklades med tillstädjandet af friköpandet derifrån ett fullständigt kyrkligt bötessystem. Och högst i den kyrkliga straffskalan stod det den germanska fridlösheten liknande och väl derefter i sin slutliga gestalt efterbildade bannet eller exkommunikationen. Det användes hufvudsakligen vid tredska att underkasta sig ålagd penitens. I 13de århundradet uppkom skilnad mellan det stora bannet (anathema), som innebar ett fullständigt uteslutande från församlingens gemenskap, och det mindre bannet, äfven kalladt förbud, hvarigenom syndaren allenast uteslöts från sakramenternas åtnjutande och deltagande i messa, men som vid fortsatt tredska kunde öfvergå till det större bannet.

Hos oss upphörde med reformationen försäljande af aflat. Med kyrkoordningen 1571 aflystes alla penitenser utom vid offentlig skrift eller med andra ord, der gerningen, som skulle försonas, var uppenbar (för detta senare fall: fastor, böner, allmosor, kyrkoförbud). Och äfven för detta fall bortföllo senare penitenserna (jfr 1686 KkL), hvarefter den offentliga skriften ej blef annat än ett med viss förödmjukelse förenadt återupptagande inför allmänheten i den kyrkliga gemenskapen. Efter KF 4⁄5 1855 skall kyrkoplikt, d. v. s. offentlig skrift i dess karakter af egentligt straff, ej längre ådömas. Och såsom minne deraf qvarstår nu allenast föreskriften om ett i vittnens närvaro företaget enskildt skriftermål med vissa brottslingar såsom vilkor för deras erhållande af nattvarden. Detta syftar närmast på den å 1600-talet uppkomna seden, att kyrkoplikt ålades af domstol i den med anledning af brottet afkunnade domen. Men härutöfver förutsättes dock offentlig skrift visserligen jemväl för andra fall af 1686 års kyrkolag (bannlyst eller den, som har samvist med sådan). Det oaktadt lär väl anses, att offentligt skriftermål ej längre kan komma i användning. Så är väl äfven förhållandet med det mindre och större bannet, i fråga om hvilkas användning kyrkolagen jemväl meddelar föreskrifter, som ej särskildt upphäfts (mindre bann vid syndigt lefverne, öfvergifvande af maka och bortdrifvande af hustru samt det större vid tredskofullt förblifvande i mindre bann). Hvad angår hemlig skrift, nedsjönk den efter det med 1571 års kyrkoordning skedda afskaffandet af de denna skrift föregående penitenser alltmera till en formalitet, men blef också mera allmän. Och sedan det i följd häraf kommit i bruk, att för tillträde till nattvarden sådan skrift aflades af flera på en gång, uppgick det hemliga skriftermålet uti det med 1686 års kyrkolag införda, nattvardens utdelande föregående allmänna skriftermålet och den dervid förekommande syndabekännelsen.

---