David Copperfield/Del I/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag börjar att göra iakttagelser
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Jag upplever en förändring
Jag faller i onåd  →


[ 39 ]

TREDJE KAPITLET.
Jag upplever en förändring.

Formannens häst var den lataste häst i världen, vill jag hoppas, och lufsade framåt med lutande huvud, alldeles som om det roade honom att låta de personer vänta, till vilka paketen voro adresserade; ja, jag inbillade mig till och med, att han allt emellanåt skrattade i magen helt högt vid denna tanke; men forbonden sade, att han endast var besvärad av hosta.

Formannen hade ett egendomligt sätt att hänga med huvudet, alldeles som hans häst, och lutade sig sömnigt framåt medan han körde, med en arm stödd mot vartdera knäet. Jag säger »körde», ehuru det föreföll mig som om vagnen skulle ha kommit lika väl till Yarmouth utan honom, efter som hästen gjorde alltsammans, och vad det beträffar att språka, så kunde han ingenting annat än vissla.

Peggotty hade i sitt knä en korg med förfriskningar, som mycket väl kunnat räcka åt oss, även om vi hade rest till London med samma befordringsmedel. Vi åto och sovo en hel hop. Peggotty sov alltid med hakan på handtaget av korgen, vilket hon aldrig släppte; och om jag icke själv hade hört det, skulle jag aldrig ha trott, att en värnlös kvinna kunde snarka så förskräckligt.

Vi gjorde så många omvägar upp och ned för häckvägar och höllo så länge på med att avlämna en säng på ett värdshus och med att göra besök på andra ställen, att jag var alldeles trött däråt och blev mycket glad då vi kommo i sikte av Yarmouth. Jag tyckte att det såg något blött och pjaskigt ut, då jag såg bort mot den stora, enformiga slätt, som låg på andra sidan av floden, och jag kunde icke låta bli att undra över hur någon del [ 40 ]av jorden kunde vara så flat, ifall den verkligen var så rund som min geografi sade. Men så kom jag att tänka på att Yarmouth möjligen låg vid en av polerna, varigenom saken kunde förklaras.

Då vi kommo litet närmare och sågo hela trakten ligga i en jämn, låg linje under himmelen, gav jag Peggotty en vink om att en jordhög eller dylikt icke skulle ha skämt utsikten, och att det skulle ha varit vackrare, om landet hade varit litet mera avskilt från havet och om staden och vattnet icke hade varit så där hoprörda, som skorpor i te. Men Peggotty svarade med större eftertryck än vanligt, att vi måste taga sakerna sådana vi finna dem, och att hon för sin del var stolt över att kalla sig en Yarmouthsill.

Då vi kommo in på gatan (vilket var någonting ovanligt för mig) och fingo känna lukten av fisken, becket, drevet och tjäran och sågo matroserna vandra omkring och kärrorna skralta upp och ned över stenläggningen, kände jag att jag hade varit orättvis mot ett så livligt ställe och sade det till Peggotty, som med stort välbehag hörde mina glädjeyttringar och berättade mig, att det var en välbekant sak — förmodligen för dem som hade den lyckan att vara födda sillar — att Yarmouth i det hela taget var det vackraste ställe i världen.

»Se där är min Am!» ropade Peggotty. »Han har minsann blivit så stor, att jag så när inte hade känt igen honom.»

Ham väntade verkligen på oss vid värdshuset och frågade mig, likt en gammal bekant, huru jag mådde. I början tyckte jag icke att jag kände honom lika mycket som han kände mig, eftersom han icke hade varit i vårt hus sedan den kväll då jag blev född, och han naturligtvis låg över mig i det avseendet; men vårt förtroliga förhållande befrämjades betydligt av att han tog mig på ryggen för att bära mig hem. Han var nu en grov, stark karl om tre alnar och tjock och bredaxlad i proportion därefter, men hade ett enfaldigt gossansikte och ljust, lockigt hår, varigenom han fick ett visst får[ 41 ]aktigt utseende. Han var klädd i en buldanströja och ett par så styva sjömansbyxor, att de mycket väl hade kunnat stå för sig själva, utan några ben i dem, och man kunde egentligen icke säga, att han hade en hatt, utan att han, som en gammal byggning, var täckt överst med någonting beckigt.

I det Ham nu sålunda bar mig på ryggen och en oss tillhörig liten låda under armen, och Peggotty bar vår andra lilla låda, togo vi av nedåt några med spånor och sandhögar beströdda gränder och kommo förbi gasverk, repslagarebanor, båtbyggareverkstäder, skeppsvarv, kalfatringsvarv, takelmästares vindar, smedjor och en hel hop dylika ställen, till dess vi kommo ut på den enformiga slätt jag redan sett på avstånd. Nu sade Ham:

»Där ligger vårt hus, master Davy.»

Jag såg mig omkring åt alla häll så långt min blick kunde nå fram över öknen och ned mot havet och floden, men något hus kunde jag icke upptäcka. Ett litet stycke bort låg en svart barkass eller någon annan utlevad båt högt och torrt uppe på land, och ett järnrör stack upp ur den, i stället för skorsten, och rökte mycket trevligt; men någonting annat, som hade någon avlägsen likhet med en byggnad, var jag icke i stånd att upptäcka.

»Det är väl inte det där?» sade jag. »Den där tingesten, som ser ut som ett fartyg?»

»Jo, det är det, master Davy.»

Om det än hade varit Aladdins palats med fågeln Rocks ägg och alltsammans, tror jag knappast att jag kunnat bli mera förtjust över den romantiska idén att bo där. En trevlig dörr var anbragt på sidan, och det hade ett tak och några små fönster; men det underbart förtrollande hos det var, att det var en verklig båt, som utan tvivel hade varit många hundra gånger på sjön och aldrig varit bestämd att bebos på landbacken. Det var detta som gjorde den så fängslande för mig. Om den någonsin hade varit bestämd att bebos, skulle jag kanske ha funnit den liten eller obekväm [ 42 ]eller enslig; men det, att den aldrig hade varit avsedd att begagnas på det sättet, gjorde den till ett verkligt palats.

Den var utmärkt ren inuti och så fin och putsad som möjligt. Där fanns ett bord och ett schwarzwalderur och en dragkista och ovanpå dragkistan en bricka med en tavla på, föreställande en dam med parasoll, som gick och promenerade med en liten gosse av ett militäriskt utseende, som trillade ett tunnband. Brickan hindrades av en bibel från att falla ned, och om den hade fallit ned, skulle den ha krossat en mängd koppar och fat och en tekanna, som voro uppställda omkring boken. På väggarna hängde några simpla kolorerade tavlor i glas och ram, vilka föreställde bibliska ämnen, och jag har aldrig sedan kunnat se sådana i en kringvandrande krämares hand, utan att på samma gång se hela det inre i Peggottys brors hus. Abraham i röd dräkt, i begrepp att offra Isak, som var klädd i blått, samt en gulklädd Daniel, inkastad i en håla tillsammans med gröna lejon, voro de mest framstående. Ovanför den lilla kaminfrisen satt en tavla, som föreställde luggern Sarah Jane, byggd i Sunderland, med en verklig liten akterspegel av trä, ett konstverk, som förenade komposition med timmermanskonst och vilket jag ansåg för en av de mest avundsvärda besittningar som världen kunde framvisa. I takbjälkarna voro några krokar anbragta, vilkas nytta jag för ögonblicket icke kunde gissa, och slutligen funnos där några kistor och koffertar och andra dylika bohag, som användes att sitta på och gjorde tjänst i stället för stolar.

Allt detta såg jag vid första ögonkastet, sedan jag hade kommit över dörrtröskeln — med ett barns ögon och enligt min uppfattning — och därpå öppnade Peggotty en liten dörr och visade mig min sängkammare. Det var den fullständigaste och mest önskvärda sängkammare, man någonsin kunde se, i aktern av ett fartyg, med ett litet fönster där rodret förr hade suttit; en liten spegel, fastspikad vid väggen just på rätt höjd för mig och i en ram av ostronskal; en liten säng med just pre[ 43 ]cis så stort rum att man kunde komma i den, samt en bukett av tång i en blå mugg på bordet. De vitlimmade väggarna voro så vita som mjölk, och det brokiga lapptäcket fick rent av mina ögon att svida med sina skrikande färger. En sak, som jag i synnerhet lade märke till i detta förträffliga hus, var lukten av fisk, som var så genomträngande, att då jag tog min näsduk upp ur fickan för att torka min näsa, fann jag att den luktade alldeles som om den hade varit svept om en hummer. Då jag meddelade Peggotty denna upptäckt, underrättade hon mig om att hennes bror handlade med hummer, krabbor och räkor, och litet senare fann jag att en hög av sådana djur, i ett egendomligt hopgyttrat tillstånd och aldrig underlåtande att gripa tag i allt som kom inom räckhåll för dem, vanligen fanns i ett litet träskjul, där grytorna och pannorna förvarades.

Vi mottogos av en mycket hövlig kvinna med ett vitt förkläde, som jag hade sett stå och niga i dörren medan jag ännu var på en halv kilometers avstånd, sittande på Hams rygg, samt av en särdeles vacker liten flicka med ett halsband av blå pärlor, som icke ville låta mig kyssa henne, då jag erbjöd mig att göra det, utan sprang undan och gömde sig. Då vi hade intagit en kraftig middag, bestående av stekt flundra, smält smör och potatis samt en kotlett åt mig, kom en hårig man med ett mycket godmodigt ansikte in i rummet. Som han kallade Peggotty »min tös» och gav henne en hjärtlig kyss på kinden, hyste jag på grund av hennes alltid så ärbara uppförande intet tvivel om att det var hennes bror, och så befanns även vara fallet, i det han genast presenterades för mig såsom mr Peggotty, husets herre.

»Glad att se er, sir», sade mr Peggotty. »Ni ska' finna oss obildade, sir, men ni ska finna oss villiga.»

Jag tackade och svarade honom, att jag var övertygad om att jag skulle komma att känna mig lycklig på ett så behagligt ställe.

»Huru mår er mor, sir?» sade mr Peggotty. »Kry och rask när ni lämnade henne?»

[ 44 ]Jag lät mr Peggotty förstå att hon var så kry och rask som jag kunde önska och att hon hade bett mig hälsa honom — vilket senare var en hövlig uppfinning å min sida.

»Jag är henne mycket förbunden», sade mr Peggotty. »Nå, sir, om ni kan uthärda här en fjorton dar med henne», här nickade han åt sin syster, »och med Ham och lilla Emili, så ska vi känna oss stolta över ert sällskap.»

Sedan mr Peggotty på detta gästfria sätt hade uppfyllt sitt kall som värd, gick han ut för att tvätta sig i en panna med varmt vatten, i det han anmärkte, att »kallt aldrig kunde få bort hans smörja». Han kom snart tillbaka, högligen förändrad till sin fördel, men så röd i skinnet, att jag icke kunde låta bli att tro, att hans ansikte hade det gemensamt med humrarna, krabborna och räkorna, att det var mycket svart, då det kom i det varma vattnet, men kom mycket rött upp ur det.

Då vi hade druckit te, dörren hade blivit stängd och allt var skönt och trevligt och ombonat (ty nätterna voro nu kalla och dimmiga), syntes det mig vara den mest förtjusande tillflyktsort som mänsklig inbillning kunde upptänka. Att höra vinden höja sig ute på havet, att veta att dimman smög sig fram över den öde slätten därutanför, och att se på elden och tänka sig att det icke fanns något annat hus i närheten, med undantag av detta, och att detta var en båt — allt detta liknade en fesaga. Lilla Emili hade nu besegrat sin blyghet och satt bredvid mig på den minsta och lägsta av kistorna, som var alldeles lagom stor åt oss två och precis passade in i vrån vid kaminen. Mrs Peggotty med det vita förklädet satt och stickade på andra sidan om kaminen. Peggotty med sin sömnad var lika mycket hemma här med sin Sankt Paul och sin vaxljusbit, som om de aldrig hade vistats under något annat tak. Ham, som hade givit mig min första lektion i »Svälta Räv», sökte komma ihåg ett sätt att spå med de smutsiga korten och kvarlämnade fiskspår efter sin tumme på alla de kort han vände upp. Mr Peggotty rökte sin pipa. [ 45 ]Jag kände att det var en stund för samtal och förtrolighet.

»Mr Peggotty!» sade jag.

»Sir!» sade han.

»Har ni kallat er son Ham för att ni bodde i ett slags ark?»

Mr Peggotty tycktes anse detta för en djupsinnig tanke, men svarade:

»Nej, sir, jag har inte givit honom namn.»

»Vem är det då som givit honom det där namnet?» sade jag, i det jag ställde förhörsfrågan nummer två på honom.

»Jo, sir, det gjorde hans far», svarade mr Peggotty.

»Jag trodde att ni var hans far.»

»Min bror Joe var hans far», sade mr Peggotty.

»Död, mr Peggotty?» frågade jag efter ett aktningsfullt uppehåll.

»Drunknad», sade mr Peggotty.

Jag blev mycket förvånad över att höra att mr Peggotty icke var hans far och började att undra om jag icke även hade misstagit mig i fråga om hans släktskapsförhållande till de andra. Jag var så nyfiken att få veta detta, att jag beslöt att genast komma på det klara med mr Peggotty i detta avseende.

»Men lilla Emili», sade jag med en blick på henne, »är väl er dotter eller hur, mr Peggotty?»

»Nej, sir. Min svåger Tom var hennes far.»

Jag kunde icke hålla mig, utan sade: »Död, sir?» efter ännu en aktningsfull tystnad.

»Drunknad», svarade mr Peggotty.

Jag kände svårigheten av att åter upptaga ämnet, men jag hade ännu icke kommit till botten, och till botten måste jag; därföre sade jag:

»Har ni inte några barn, mr Peggotty?»

»Nej, sir», svarade han med ett kort skratt, »jag är ungkarl.»

»Ungkarl?» utbrast jag förvånad. »Men vem är det där, mr Peggotty?» och i detsamma pekade jag på personen i vita förklädet, som satt och stickade.

[ 46 ]»Det är mrs Gummidge», sade mr Peggotty.

»Gummidge, mr Peggotty?»

Men här gjorde Peggotty — jag menar min egen särskilda Peggotty — några så tydliga tecken åt mig att jag icke skulle göra några flera frågor, att jag endast kunde sitta och betrakta hela det tysta sällskapet, till dess tiden var inne att gå till vila. Nu berättade hon mig mellan fyra ögon i min egen lilla kabyss, att Ham och Emili voro fader- och moderlösa barn till hans bror och svåger, vilka min värd på olika tider hade upptagit i deras barndom, då de voro alldeles utan stöd, och att mrs Gummidge var änka efter en man, som hade varit i kompani med honom om en båt och som hade dött mycket fattig. Han var själv endast en fattig karl, sade Peggotty, men god som guld och trofast som stål; dessa voro hennes liknelser. Det enda ämne, sade hon, som någonsin kunde få honom att visa ett häftigt lynne eller avlocka honom en ed, var detta hans ädelmod, och om man någon gång hänsyftade därpå, slog han ett hårt slag i bordet med sin högra hand (han hade en gång spräckt det vid ett sådant tillfälle) och svor en förfärlig ed, att han ville bli »valkad», om han icke för alltid skulle ge sig i väg, såvida man någonsin vidare nämnde det. På min förfrågan visade det sig att ingen hade den avlägsnaste aning om härledningen av det förfärliga adjektivet »valkad», men att alla ansågo det för att innehålla den mest högtidliga förbannelse.

Min värds godhet gjorde ett djupt intryck på mig och jag hörde i en särdeles angenäm stämning, som ytterligare förhöjdes av att jag var sömnig, huru fruntimren gingo till sängs i ett annat litet bås likt mitt bort i motsatta ändan av rummet, och huru Ham och mr Peggotty satte upp två hängmattor åt sig i krokarna av taket. Under det sömnen så småningom smög sig över mig, hörde jag vinden tjuta ute på havet och virvla så vilt fram över slätten, att jag kände en sömnig fruktan för att det stora djupet skulle svalla upp under natten; men så kom jag ihåg att jag i alla händelser befann mig i en båt och att det icke var så illa att ha en person sådan [ 47 ]som mr Peggotty ombord, ifall någonting skulle inträffa.

Emellertid inträffade intet värre än morgonen. Nästan i samma ögonblick som han lyste på ostronskalsramen kring min spegel var jag uppe ur sängen och ute med lilla Emili för att plocka stenar vid stranden.

»Du är väl förmodligen en riktig sjöman?» sade jag till Emili. Jag betvivlar att jag trodde någonting dylikt, men jag tyckte att artigheten bjöd att jag skulle säga något, och ett glänsande segel tätt bredvid oss avspeglade sig i detta ögonblick så vackert i hennes klara ögon, att det föll mig in att säga det.

»Nej», svarade Emili och skakade på huvudet, »jag är rädd för havet.»

»Rädd!» sade jag med en passande min av djärvhet och en stolt blick på den väldiga oceanen. »Det är inte jag.»

»Men det är så grymt», sade Emili, »jag har sett det vara så grymt mot somliga av vårt folk. Jag har sett det slå en båt, som var lika stor som vårt hus, i små bitar.»

»Jag vill hoppas att det inte var den båt som…»

»Som far drunknade i?» sade Emili. »Nej, det var inte den; den båten har jag aldrig sett.»

»Och inte honom heller?» frågade jag henne.

Hon skakade på huvudet och sade att hon ej kunde minnas det.

Här fanns en likhet i våra öden! Jag skyndade genast att förklara, att jag heller aldrig hade sett min far, att min mor och jag ständigt hade levat för oss själva i det allra lyckligaste tillstånd och ännu fortforo att göra det och alltid tänkte fortsätta därmed, samt att min fars grav låg på kyrkogården strax invid vårt hus och beskuggades av ett träd, under vars grenar jag ofta hade vandrat och mången vacker morgon hört fåglarna sjunga. Men det fanns likväl en skillnad mellan Emilis och min barndom. Hon hade förlorat sin mor före sin far, och ingen visste var hennes fars grav var, med un[ 48 ]dantag av att den var på något ställe ute i det djupa havet.

»Dessutom»>, sade Emili, medan hon sökte efter snäckor och stenar, »var din far en herre och din mor en dam, men min far var en fiskare och min mor en fiskardotter, och morbror Dan är också en fiskare.»

»Dan! är det mr Peggotty?» sade jag.

»Morbror Dan — där borta», svarade Emili och nickade bort mot båthuset.

»Ja, det är honom jag menar. Han är visst mycket god?»

»God?» sade Emili. »Om jag någonsin skulle bli en fin dam, skulle jag ge honom en himmelsblå frack med diamantknappar, nankinsbyxor, en röd sammetsväst, en trekantig hatt, ett stort guldur, en pipa av silver och en kista full med pengar.»

Jag svarade, att jag icke betvivlade att mr Peggotty förtjänade dessa skatter; men emellertid måste jag bekänna att jag hade svårt att föreställa mig att han riktigt skulle kunna trivas i den kostym, som hans tacksamma lilla systerdotter hade utvalt åt honom, och att jag särskilt hyste ett visst tvivel om lämpligheten av den trekantiga hatten. Men dessa tankar behöll jag för mig själv.

Lilla Emili hade stannat och såg upp mot himmelen, medan hon uppräknade dessa saker, som om de utgjorde en strålande vision. Därpå började vi åter att plocka snäckor och stenar.

»Skulle du gärna vilja vara en fin dam?» sade jag.

Emili såg på mig, log och nickade »ja» och svarade:

»Ja, det skulle jag så gärna. Då skulle vi allesammans bli fint folk, jag och morbror och Ham och mrs Gummidge. Då skulle vi inte bry oss om när det stormade, det vill säga för vår egen skull, men däremot för de stackars fiskarnas, och vi skulle hjälpa dem med pengar, då de råkade ut för någon olycka.»

Detta syntes mig vara en mycket tillfredsställande och därföre för ingen del osannolik tavla. Jag yttrade [ 49 ]min glädje över att betrakta den, och lilla Emili hade nu blivit nog djärv att i skygg ton fråga:

»Tycker du inte nu att du är rädd för sjön?»

Detta var nog för att åter giva mig mod, men jag tvivlar icke på att jag, ifall jag fått se en medelmåttigt stor våg komma rullande, skulle ha tagit till benen med ett hemskt minne av hennes drunknade släktingar. Emellertid sade jag »nej» och tillade: »Du tycks heller inte vara det, fastän du säger det», ty hon gick mycket för nära kanten av en gammal bro eller fördämning av trä, på vilken vi hade vandrat framåt, och jag var rädd att hon skulle trilla ned.

»Det är inte på det viset som jag är rädd», sade lilla Emili. »Men jag kan inte sova när det blåser, och jag darrar när jag tänker på morbror Dan och Ham och tycker mig höra dem ropa på hjälp. Det är därför jag så gärna skulle vilja vara en fin dam. Men jag är inte rädd på det sättet. Inte det ringaste. Se hit!»

Med dessa ord skyndade hon ifrån mig och sprang ut på en ojämn bjälke, som sköt ut från det ställe där vi stodo, och hängde tämligen högt över det djupa vattnet utan det ringaste värn. Denna händelse har inpräglat sig så djupt i mitt minne, att jag är övertygad om att jag, ifall jag vore målare, skulle kunna rita av bjälken alldeles sådan som den såg ut i det ögonblick då lilla Emili ilade sin undergång till mötes — ty så förekom det mig — med en blick som jag aldrig kunnat glömma och som var riktad långt utåt havet.

Den lätta, djärva, fladdrande lilla varelsen vände nu om och kom oskadd tillbaka till mig, och jag skrattade snart åt min rädsla och det skrik jag hade uppgivit och som i alla händelser icke skulle ha tjänat något till, emedan ingen fanns i närheten. Men det har sedan dess funnits ögonblick sedan jag blivit fullvuxen, ja, många ögonblick, då jag tänkt: kan det möjligen ligga inom gränsen av de för oss dolda tingens möjlighet, att det i barnets plötsliga djärvhet och hennes blick långt ut åt havet kunde spåras en viss barmhärtig frestelse för henne från den döde faderns sida att störta sig i fara, för [ 50 ]att hennes liv skulle kunnat få ett slut den dagen? Det har funnits en tid, då jag frågat mig själv, om jag, ifall det liv, som väntade henne, kunde ha uppenbarat sig för mig i en blick och uppenbarat sig så att ett barn fullkomligt kunnat fatta det, och hennes räddning i detta ögonblick hade berott på en rörelse av min hand, då borde ha sträckt ut den för att rädda henne. Det har sedan varit en tid — jag säger icke att den räckte länge — då jag gjort mig själv den frågan, om det icke hade varit bättre för lilla Emili, om vattnet den morgonen hade slutit sig över hennes huvud inför mina ögon — och då jag svarat: jo, det hade det.

Dessa anmärkningar torde möjligen gå händelserna i förväg, och jag har kanske nedskrivit dem för tidigt, men må de i alla fall stå kvar.

Vi strävade framåt en lång väg och belastade oss med saker, som föreföllo oss märkvärdiga, samt kastade omsorgsfullt några strandade sjöstjärnor tillbaka ut i vattnet — jag känner ännu i detta ögonblick så föga om dessa djur, att jag icke är rätt säker huruvida de hade skäl att tacka oss för denna tjänst eller icke — och begåvo oss därefter hem till mr Peggottys boning. Vi stannade i lä av hummerskrubben för att utbyta en oskyldig kyss och kommo in till frukosten, strålande av hälsa och glädje.

»Alldeles som ett par unga solsvärtor!» sade mr Peggotty. Jag visste att detta på vår orts dialekt betydde: som ett par unga trastar, och mottog det som en artighet.

Jag var naturligtvis förälskad i lilla Emili. Jag är övertygad om att jag älskade detta barn med en lika stor trofasthet och ömhet, med större renhet och oegennytta än som kan finnas i senare åldrars bästa kärlek, så upphöjd och förädlande den än må vara. Jag är övertygad att min fantasi frammanade ett visst något omkring denna blåögda lilla varelse, som förvandlade henne till en verklig ängel. Om hon en vacker, solig förmiddag hade utvecklat ett par små vingar och flugit [ 51 ]bort mitt för mina ögon, tror jag icke att jag skulle ha ansett det för stort mera än jag hade skäl att vänta.

Vi brukade på det vänskapsfullaste sätt i världen promenera flera timmar i rad omkring på den dimmiga gamla slätten vid Yarmouth. Dagarna ilade förbi, som om tiden själv ännu icke hade vuxit ut, utan ännu varit ett barn liksom vi, ständigt sysselsatt med att leka. Jag sade Emili att jag tillbad henne, och att om hon icke erkände att hon tillbad mig, skulle jag se mig nödsakad att taga livet av mig med en sabel. Hon sade att hon gJorde det, och jag betvivlar icke att det var hennes allvar.

Om olikhet i stånd, eller vår ungdom eller andra svårigheter på vår väg bekymrade vi oss föga, lilla Emili och jag, emedan vi icke tänkte på någon framtid. Vi hyste lika litet bekymmer för att vi skulle bli äldre, som för att vi skulle bli yngre. Vi voro ett ständigt föremål för beundran från mrs Gummidge och Peggotty, vilka, då vi om aftonen sutto så kärleksfullt vid varandras sida på den lilla kistan, brukade viska till varandra: »Herregud, vad det är vackert!» Mr Peggotty log åt oss bakom sin pipa, och Ham grinade belåtet hela aftonen och gjorde ingenting annat. De hade förmodligen ungefär samma nöje av oss, som de skulle haft av en vacker leksak eller av en modell i fickformat av Kolosseum.

Jag märkte snart att mrs Gummidge icke alltid glJorde sig så angenäm som man kunde ha väntat av henne på grund av hennes förhållande till mr Peggotty. Mrs Gummidge hade ett tämligen knarrigt lynne och klagade stundom mera än önskligt var för de andra medlemmarna av det lilla hushållet. Jag tyckte visserligen mycket synd om henne; men det gavs ögonblick då jag tyckte att det skulle ha varit vida behagligare om mrs Gummidge haft ett eget rum, dit hon kunnat draga sig tillbaka och vistas till dess hon åter blev vid gott lynne.

Mr Peggotty besökte stundom ett värdshus vid namn »Den Villiga Hågen». Jag upptäckte detta av att han [ 52 ]var frånvarande den andra eller tredje aftonen efter vår ankomst samt av att mrs Gummidge såg på schwarzwalderuret mellan åtta och nio och sade att han var där, och vad mera var, att hon på morgonen hade vetat att han skulle gå dit.

Mrs Gummidge hade varit förstämd hela dagen och fällt tårar på förmiddagen då kaminen rökte in.

»Jag är en stackars ensam, övergiven varelse», voro mrs Gummidges ord, då denna obehagliga omständighet ägde rum, »och allting går mig emot.»

»Å, det slutar snart», sade Peggotty — jag menar åter vår Peggotty — »och för övrigt vet ni ju själv, att det inte är obehagligare för er än för oss.»

»Jag känner det djupare», sade mrs Gummidge.

Det var en mycket kall dag med skarpa vindilar. Mrs Gummidges vrå vid kaminen förekom mig vara den varmaste och trevligaste i hela huset, liksom hennes stol ganska säkert var den mjukaste; men ingenting var henne under hela dagen till lags. Hon klagade beständigt över kölden och över att den vållade henne en känsla i ryggen, som hon kallade »kalla kårar». Slutligen brast hon i gråt av denna anledning och sade åter, att hon »var en stackars ensam, övergiven varelse, som allting gick emot».

»Ja, visst är det mycket kallt», sade Peggotty. »Det kan envar känna.»

»Jag känner det mera än andra människor», sade mrs Gummidge.

På samma sätt gick det vid middagsbordet, där mrs Gummidge alltid fick sin portion efter mig, ty jag fick naturligtvis först, såsom en mera framstående gäst. Fiskarna voro små och beniga, och potatisen var en smula bränd. Vi medgåvo alla, att vi funno det litet obehagligt, men mrs Gummidge sade, att det var obehagligare för henne än för oss och utgöt åter tårar och upprepade sin förra försäkran med mycken bitterhet.

Då nu mr Peggotty kom hem framemot klockan nio, satt den olyckliga mrs Gummidge och stickade i sitt hörn i ett högst jämmerligt och bedrövligt tillstånd. [ 53 ]Peggotty hade arbetat med glatt sinne, Ham hade lappat ett par stora sjöstövlar, och jag, med lilla Emili vid min sida, hade läst för dem. Mrs Gummidges yttranden hade inskränkt sig till en halvkvävd suck, och hon hade icke slagit upp ögonen en enda gång sedan vi druckit te.

»Nå, go' vänner», sade mr Peggotty, i det han satte sig, »hur står det till?»

Vi sade alla något eller gjorde något tecken för att hälsa honom välkommen, men mrs Gummidge blev sittande vid sin sticksöm och skakade på huvudet.

»Vad står på?» utbrast mr Peggotty med en klapp på hennes axel. »Krya upp er, gamla mor!»

Men mrs Gummidge tycktes icke vara i stånd att krya upp sig. Hon drog fram en gammal svart silkesnäsduk och torkade sina ögon, men i stället för att stoppa den tillbaka i fickan, behöll hon den framme och torkade dem om igen och behöll den fortfarande framme för att kunna begagna den vid påkommande fall.

»Vad fattas er, mor lilla?» frågade mr Peggotty.

»Ingenting», svarade mrs Gummidge. »Ni kommer förmodligen från ”Villiga Hågen'”, Dan?»

»Ja visst, jag gjorde en liten titt dit in i afton», sade mr Peggotty.

»Det gör mig ont att jag ska driva er dit», sade mrs Gummidege.

»Driva? Jag behöver min själ inte drivas dit», svarade mr Peggotty och skrattade av full hals. »Jag går endast alltför gärna dit.»

»Mycket gärna», sade mrs Gummidge, i det hon skakade på huvudet och torkade sig i ögonen. »Ja, ja, mycket gärna. Det gör mig ont att det är för min skull som ni går så gärna.»

»För er skull? Är det för er skull?» sade mr Peggotty. »Tro aldrig det.»

»Jo, jo, så är det», utbrast mrs Gummidge. »Jag vet vad jag är. Jag vet att jag är en stackars övergiven varelse och att inte endast allt går mig emot, utan även att jag är alla i vägen. Jag känner mera än andra människor och inser det mera. Det är min olycka.»

[ 54 ]Jag kunde verkligen icke låta bli att tänka, medan jag satt och hörde på allt detta, att olyckan även hade drabbat andra medlemmar av familjen än mrs Gummidge. Men mr Peggotty gjorde henne ej några förebråelser, utan svarade henne endast med att ännu en gång be henne att krya upp sig.

»Jag är inte sådan som jag gärna skull vilja vara», sade mrs Gummidge, »nej, långt därifrån. Mina bekymmer ha gjort mig tvär och butter. Jag känner mina bekymmer, och de göra mig tvär och butter. Jag skulle önska att jag inte kände dem så djupt, men jag gör det. Jag önskar att jag kunde vara härdad emot dem, men jag kan det inte. Jag gör huset till en plåga för alla. Det förundrar mig inte. Jag har plågat master Davy och er syster hela Guds långa dagen.»

Här smalt mitt hjärta plötsligt, och jag ropade djupt rörd:

»Nej, det har ni inte, mrs Gummidge.»

»Det är långt ifrån rätt av mig att göra det», sade mrs Gummidge. »Det är ingen vacker vedergällning. Det vore bättre att jag ginge in på fattighuset för att dö där. Jag är en stackars övergiven varelse och gjorde mycket bättre i att inte falla till last här. Eftersom allt måste gå mig emot, och jag själv måste falla andra till last, så låt mig falla min socken till last. Ser ni, Daniel, det är bäst att jag går in på fattighuset och lägger mig att dö där, så slipper ni ifrån mig.»

Med dessa ord drog sig mrs Gummidge tillbaka och gick till sängs. Då hon var borta, såg mr Peggotty, som icke hade visat ett spår till någon annan känsla än det djupaste medlidande, på oss alla och sade viskande, i det han nickade på huvudet med ett livligt uttryck av denna känsla, som ännu lyste i hans ansikte:

»Nu har hon tänkt på gubben igen!»

Jag kunde icke rätt fatta vad det var för en gubbe, på vilken mrs Gummidge ansågs ha fäst sina tankar, innan Peggotty, i det hon förde mig till sängs, förklarade att det var den avlidne mr Gummidge, samt att hennes bror alltid tog detta för en avgjord sak vid sådana till[ 55 ]fällen, och att det gjorde ett djupt intryck på honom. En stund efter sedan han hade gått till kojs denna kväll hörde jag själv att han sade till Ham: »Stackare! Nu har hon tänkt på gubben igen!» Och varje gång mrs Gummidge fick ett dylikt anfall under den återstående tiden av vår vistelse där, vilket hände några få gånger, sade han alltid detsamma för att ursäkta henne, och det med det ömmaste medlidande.

Så gingo de fjorton dagarna, utan andra omväxlingar än växlingarna i ebb och flod, vilka ändrade mr Peggottys tider att gå och komma och likaledes ändrade Hams sysslor. Då den senare icke hade något att göra, gick han stundom ut med oss för att visa oss båtarna och skeppen och rodde även ett par gånger ut med oss. Jag vet icke varför ett obetydligt intryck kan fästa sig mera vid ett ställe än vid ett annat, men jag tror att det går de flesta på samma sätt, i synnerhet i fråga om deras barndomsminnen. Jag kan aldrig höra eller läsa namnet Yarmouth, utan att komma att tänka på en viss söndagsmorgon på stranden, medan klockorna ringde till gudstjänst, lilla Emili lutade sig mot min axel, Ham kastade stenar i vattnet, och solen stod långt ute på havet, där den bröt fram genom den täta dimman och visade oss skeppen, som sågo ut som sina egna skuggor.

Omsider kom den dag, då vi skulle resa hem. Jag höll mig käck vid skilsmässan från mr Peggotty och mrs Gummidge, men min smärta över att behöva lämna lilla Emili var hjärtslitande. Vi gingo arm i arm bort till det värdshus, där formannen tog in, och under vägen lovade jag att skriva till henne. (Detta löfte infriade jag senare, med bokstäver som voro större än de som man vanligen får se på hyresannonserna i fönstren.) Vi voro djupt uppskakade vid avresan, och om jag någonsin känt en tomhet i mitt hjärta, så var det den dagen.

Under hela den tid, som jag hade varit borta på besök, hade jag varit otacksam mot mitt hem och tänkt föga eller intet på det. Men jag befann mig icke väl på [ 56 ]vägen dit, förrän mitt unga, aggande samvete tycktes peka åt samma håll med stadigt finger, och ju mera modstulen jag blev, desto mera kände jag att det var mitt hem, och att min mor var min tröstare och vän.

Denna känsla tilltog inom mig, medan vi foro framåt, så att ju mera vi närmade oss hemmet och ju mera bekanta de föremål blevo, som vi kommo förbi, desto större längtan kände jag efter att komma dit och kasta mig i hennes armar. Men i stället för att dela denna förtjusning, sökte Peggotty, ehuru mycket vänligt och ömt, att dämpa den och såg förvirrad och tankfull ut.

Men Blunderstone Rookery måste komma, trots henne, då det behagade formannens häst, och kom gjorde det. Hur väl jag erinrar mig det! Det var en kall, grå eftermiddag med en mörk himmel, som hotade med regn.

Porten öppnades, och halvt skrattande, halvt gråtande i min angenäma upphetsning såg jag mig om efter min mor. Men det var icke hon, utan en främmande tjänare.

»Men, Peggotty», sade jag bedrövad, »har hon då inte kommit hem?»

»Jo, jo, master Davy, visst har hon det», sade Peggolty. »Vänta ett ögonblick, master Davy, så ska' jag säga er något.»

Till följd av sin sinnesrörelse och den naturliga ovighet, varmed hon steg ur vagnen, gjorde Peggotty en högst egendomlig krans av sig själv; men jag var alltför överraskad och nedslagen för att säga henne det. Då hon hade kommit ned, tog hon mig vid handen, förde mig, full av undran, in i köket och stängde dörren.

»Peggotty!» sade jag helt skrämd. »Vad är det?»

»Herre Gud, master Davy, ingenting!» sade hon och tog på sig en glad min.

»Jo, det är någonting, det är jag säker om. Var är mamma?»

»Var mamma är, master Davy?» upprepade Peggotty.

»Ja, varför kon hon inte ut till porten, och varför ha vi gått hit in? Ack, Peggotty!»

[ 57 ]Mina ögon stodo fulla av tårar, och jag kände mig som om jag varit nära att falla till golvet.

»Gud signe den kära gossen!» utbrast Peggotty och höll i mig. »Vad är det? Tala, min älskling!»

»Hon är väl inte död? Ack, hon är väl inte död, Peggotty?»

Med en förvånande röststyrka ropade Peggotty: »Nej!» och därpå satte hon sig ned och började kippa efter andan och sade att jag riktigt hade skrämt henne.

Jag tryckte henne i mina armar för att lugna henne igen och ställde mig därefter framför henne med den mest spända väntan i min blick.

»Ack, jag borde ha sagt er det förut, märker jag», sade Peggotty, »men det var inte något tillfälle. Jag borde verkligen ha gjort det, men jag kunde inte förmå mig till det.»

»Fortfar, Peggotty!» sade jag ännu mera orolig än förut.

»Master Davy», sade Peggotty, i det hon med skälvande hand löste upp banden på sin hatt och talade helt flämtande. »Vad tycker ni? Ni har fått en pappa!»

Jag darrade och bleknade. Något, jag vet icke vad eller hur, som stod i samband med graven på kyrkogården och de dödas uppståndelse, tycktes beröra mig som en giftig vind.

»En ny pappa!» sade Peggotty.

»En ny pappa!» upprepade jag.

Peggotty drog efter andan, som om hon hade sväljt något mycket hårt, och sade, i det hon sträckte ut handen:

»Kom och se honom.»

»Jag bryr mig inte om att se honom.»

»Men er mamma?» sade Peggotty.

Jag gav efter, och vi gingo direkt in i helgdagsrummet, där hon lämnade mig. På ena sidan om kaminen satt min mor, på den andra mr Murdstone. Min mor släppte sitt arbete och reste sig hastigt, men med en viss skygghet, tyckte jag.

»Se så, min bästa Clara», sade mr Murdstone. »Kom [ 58 ]ihåg vad jag sagt! Behärska dig, sök alltid att behärska dig! Nå, Davy, hur står det till?»

Jag räckte honom handen. Efter ett ögonblicks väntan gick jag fram och kysste min mor; hon kysste mig, klappade mig vänligt på axeln och satte sig åter till sitt arbete. Jag visste mycket väl att han betraktade oss båda, och jag vände mig om mot fönstret och såg ut på några buskar, som hängde sina huvuden i kölden.

Så snart jag kunde smyga mig bort, smög jag mig upp till mitt rum. Min gamla kära sängkammare hade blivit förändrad, och jag skulle ligga långt därifrån. Jag gick tillbaka dit ned för att finna någonting, som hade bibehållit sitt gamla utseende, och strövade omkring på gården, men blev snart bortskrämd därifrån, ty den tomma hundkojan innehades nu av en stor hund — med en stor mun och svart hår, liksom han — och han blev mycket ond, då han fick se mig och for ut efter mig.