David Copperfield/Del I/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag upplever en förändring
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Jag faller i onåd
Jag skickas bort från mitt hem  →


[ 59 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Jag faller i onåd.

Om den kammare, till vilken min säng hade blivit flyttad, vore ett levande och kännande väsen, som kunde avlägga vittnesbörd, kunde jag ännu i dag ha lust att vädja till den — jag undrar just vem som nu sover i den! — och uppmana den att bevittna med huru tungt hjärta jag trädde in i den. Jag begav mig ditupp, medan jag hörde hunden nere på gården skälla efter mig under det jag klev upp för trappan; och i det jag såg på kammaren lika främmande och hemsk som den såg på mig, satte jag mig ned, med mina små händer korsade i knäet, och tänkte.

Jag tänkte på de underligaste saker — på rummets form, på sprickorna i taket, på tapeterna på väggen, på blåsorna på rutan, som gjorde gropar och fläckar i utsikten, på tvättställningen, som stod och vacklade på sina tre ben och hade en viss misslynt min, som påminde mig om mrs Gummidge, då hon tänkte på gubben. Jag grät hela tiden, men med undantag av att jag kände att jag frös och var bedrövad, är jag övertygad att jag aldrig tänkte på varför jag grät. I min förtvivlan började jag slutligen att erinra mig att jag var förskräckligt förälskad i lilla Emili och blivit bortryckt från henne för att komma hit, där ingen tycktes längta efter mig eller bry sig hälften så mycket om mig som hon gjorde. Detta gjorde mig så olycklig, att jag vecklade in mig i en flik av täcket och grät mig i sömn.

Jag vaknade vid att någon sade: »Här är han!» och blottade mitt huvud. Min mor och Peggotty hade kommit för att se om mig, och det var en av dem som hade gjort det.

[ 60 ]»Davy», sade min mor, »vad fattas dig?»

Jag fann det högst underligt att hon kunde fråga så och svarade: »Ingenting!» och därpå vände jag mig om för att dölja mina brännande läppar, som svarade henne sanningsenligare.

»Davy», sade min mor. »Davy, mitt barn!»

Jag är övertygad om att hon icke hade kunnat säga någonting som skulle ha rört mig så mycket som det, att hon kallade mig sitt barn. Jag dolde mina tårar i lakanen och sköt henne ifrån mig med handen, då hon ville resa mig upp.

»Det är din skuld, Peggotty, du grymma varelse!» sade min mor. »Jag är övertygad därom. Huru kan du inför ditt samvete försvara att du satt mitt eget barn upp emot mig eller någon som är mig kär? Vad menar du med detta, Peggotty?»

Den stackars Peggotty höjde sina händer och ögon mot himmelen och svarade endast med ett slags omskrivning av den bön, jag plägade läsa, då vi stego upp från bordet:

»Gud förlåte er, mrs Copperfield, och måtte ni aldrig behöva ångra de ord ni nu yttrat!»

»Det är tillräckligt att göra mig galen!» utbrast min mor, »och det till på köpet under själva smekmånaden, då man skulle tro att till och med min värsta fiende skulle visa mig överseende och icke avundas mig en smula lugn och glädje. Davy, du stygga gosse! Peggotty, du grymma varelse!» fortfor hon, i det hon på sitt harmsna och egensinniga sätt vände sig från den ena av oss till den andra. »Ack, Herregud, vilken bedrövlig värld man lever uti, även då man har det största skäl att vänta att den ska' vara så angenäm som möjligt!»

Jag kände beröringen av en hand, som varken var hennes eller Peggottys, och steg upp ur sängen. Det var mr Murdstones hand, och den blev liggande på min arm medan han sade:

»Vad vill det här säga? Bästa Clara, har du glömt? — Fasthet, min vän!»

[ 61 ]»Jag är mycket ledsen, Edvard», sade min mor. »Jag ville visst inte göra dig emot, men jag är så olycklig!»

»Verkligen?» sade han. »Det är allt bra tidigt att få höra sådant, Clara.»

»Jag tycker att det är bra hårt att man ska göra mig sådan till mods nu», genmälde min mor med en liten sorgsen min, »och är det inte mycket — mycket hårt?»

Han drog henne till sig, viskade någonting till henne och kysste henne. Då jag såg min mor lägga sitt huvud på hans axel och sin arm kring hans hals, visste jag lika väl, att han kunde omforma hennes böjliga natur till vilken gestalt han ville, som jag nu vet att han gjorde det.

»Gå du ned, min vän», sade mr Murdstone. »David och jag skola strax komma efter. Hör nu», fortfor han, i det han med en mörk min vände sig om mot Peggotty, sedan han hade följt min mor till dörren och avfärdat henne med en nick och ett leende, »vet ni er matmors namn?»

»Hon har varit min matmor så länge att jag åtminstone borde veta det, sir», svarade Peggotty.

»Det är sant», svarade han, »men då jag kom upp för trappan, tyckte jag att jag hörde er kalla henne vid ett namn som inte är hennes. Hon har antagit mitt, som ni vet. Var god och kom ihåg det.»

Med några oroliga blickar på mig avlägsnade sig Peggotty nigande och utan att svara, då hon förmodligen märkte, att man väntade att hon skulle gå och hon icke hade någon förevändning för att stanna. Då vi nu hade blivit ensamma, stängde han dörren, satte sig ned på en stol och såg mig skarpt in i ögonen, medan han lät mig stå framför honom. Jag kände att mina ögon sågo lika oavvänt in i hans, och varje gång jag tänker på huru vi sålunda befunno oss ansikte mot ansikte med varandra, tycker jag mig åter höra mitt hjärta slå hårt och starkt.

»David», sade han och gjorde sina läppar tunna genom att pressa dem mot varandra, »vet du hur jag beter mig, när jag har att göra med en styvsint häst eller hund?»

[ 62 ]»Nej, det vet jag inte.»

»Jag piskar honom.»

Jag hade svarat med ett slags andlös viskning, men nu, då jag var tyst, kände jag att min andedräkt blev ännu kortare.

»Jag piskar honom till dess han vrider sig av smärta. Jag säger till mig själv: “Jag ska ta bukt på den där gynnaren” och om det också skulle kosta varenda blodsdroppe i hans kropp, så gör jag det. Vad är det du har där i ansiktet?»

»Smuts», svarade jag.

Han visste lika väl som jag att det var spår efter tårar, men om han än hade gjort mig denna fråga tjugu gånger och varje gång beledsagat den med tjugu slag, tror jag ändå, att mitt barnahjärta förr skulle ha brustit, än jag hade sagt honom det.

»Du har gott förstånd nog för att vara så liten», sade han med det allvarliga leende, som var honom eget, »och du förstår mig mycket väl, kan jag märka. Tvätta ditt ansikte och följ mig ned.»

Han pekade på tvättställningen, som jag hade funnit likna mrs Gummidge, och uppmanade mig med en rörelse av sin hand att genast lyda honom. Jag tvivlade den gången endast litet och tvivlar ännu mindre nu på att han utan minsta betänkande skulle ha slagit mig till golvet, om jag ett ögonblick hade dröjt eller tvekat.

»Bästa Clara», sade han, då jag hade efterkommit hans befallning och han kom in i salen med mig, ännu alltjämt med sin hand på min arm, »nu hoppas jag att du inte vidare ska känna dig olycklig. Vi skola nog snart ändra våra barnsliga kapriser.»

Gud hjälpe mig, den tiden skulle man med ett enda ord kunnat ändra mig för hela mitt liv, ja, kanske förvandlat mig till en helt annan människa. Ett ord till uppmuntran och förklaring, av medlidande med min barnsliga okunnighet, av välkomst till mitt hem, till försäkran om att det verkligen var mitt hem, kunde möjligen i mitt hjärta ha väckt den sonliga pliktkänsla, som jag nu i mitt yttre måste giva mig sken av att hysa [ 63 ]och förmått mig att hysa aktning och vördnad för honom i stället för hat. Det förekom mig som om min mor var bedrövad över att se mig stå främmande och rädd i rummet, och att hon, då jag smög mig bort till en stol, följde mig med en ännu mera bedrövad blick, kanske därför att hon saknade en viss frihet i mina barnsliga steg; men ordet blev icke uttalat och tillfället till att uttala det var förbi.

Vi åto middag ensamma, vi tre. Han tycktes vara mycket förtjust i min mor — och jag fruktar att jag icke tyckte mera om honom för det — och hon var även mycket förtjust i honom. Av vad de sade förstod jag, att en äldre syster till honom skulle slå sig ned hos dem och att hon väntades ännu samma afton. Jag är icke säker på om det var då eller senare som jag erfor, att han, utan att egentligen taga praktisk del i någon affär, hade en viss andel uti eller årlig inkomst av en vinhandel i London, med vilken hans familj hade stått i förbindelse sedan hans farfars fars tid, och i vilken hans syster hade en dylik andel; men jag kan lika väl anföra det här.

Medan vi på eftermiddagen sutto vid kaminen och jag undrade över hur jag skulle komma ut till Peggotty, utan att jag likväl vågade smyga mig bort, av fruktan att förtörna husets herre, körde en vagn fram till trädgårdsporten, och han gick ut för att taga emot den främmande. Min mor gick efter honom. I det jag blygt ville gå med, vände hon sig i skumrasket om i salsdörren, omfamnade mig såsom hon förr plägade göra, och viskade till mig, att jag skulle älska och lyda min nya far. Som om det varit orätt, gjorde hon det hastigt och hemligt, men ömt, och höll min hand i sin, vilken hon sträckte ut bakom sig, till dess vi kommo nära intill det ställe där han stod ute i trädgården; nu släppte hon den och lade sin arm i hans.

Det var miss Murdstone, som hade anlänt, och ett svartmuskigt fruntimmer tycktes hon vara. Till hyn var hon mörk som brodern, vilken hon liknade mycket till ansikte och röst, och dessutom var hon försedd med [ 64 ]ett par tjocka ögonbryn, vilka nästan möttes ovanför hennes stora näsa, som om hon, då naturen i sin stora orättvisa mot hennes kön hade förnekat henne att bära polisonger, hade burit dem i dessas ställe. Hon medförde ett par obevekligt hårda svarta koffertar, på vilkas lock initialerna till hennes namn voro anbragta i hårda mässingsspikar. Då hon betalte kusken, tog hon sina penningar upp ur en hård stålpung, och pungen gömde hon i ett verkligt fängelse till pirat, som hängde på hennes arm i en tung kedja. Jag hade då ännu aldrig sett ett i allo så metalliskt fruntimmer som miss Murdstone var.

Hon fördes in i salen med många välkomsthälsningar och erkände där formligen min mor såsom en ny och kär anförvant. Därefter såg hon på mig och frågade:

»Är det där din gosse, svägerska?»

Min mor erkände mig.

»I allmänhet taget», sade miss Murdstone, »kan jag inte med pojkar. Hur mår du, pojke?»

Under dessa uppmuntrande omständigheter svarade jag att jag mådde mycket väl och att jag hoppades, att hon också mådde väl, men uttryckte mig så vårdslöst, att miss Murdstone avfärdade mig med dessa två ord:

»Saknar skick!»

Sedan hon yttrat detta med mycken bestämdhet, bad hon att bliva visad till sitt rum, som från den stunden blev för mig ett bävans och förskräckelsens ställe, där de två svarta koffertarna aldrig syntes öppna eller veterligen någonsin voro lämnade olåsta, och där — ty jag tittade in ett par gånger i hennes frånvaro — en mängd svarta stålkedjor och spännen, med vilka miss Murdstone prydde sig, då hon var klädd, hängde på spegeln i en fruktansvärd rad.

Såvitt jag kunde märka, hade hon kommit för alltid, utan avsikt att någonsin resa igen. Den följande morgonen började hon att »hjälpa» min mor och sprang hela dagen ut och in i skafferiet, där hon ställde i ordning och vände upp och ned på de gamla anordningarna. Nästan det första anmärkningsvärda, som jag upptäckte hos miss Murdstone, var det, att hon ständigt [ 65 ]förföljdes av en misstanke om att jungfrurna hade en karl gömd någonstans i huset. Under inflytande av denna inbillning dök hon ned i kolkällaren vid de mest orimliga tider och öppnade nästan aldrig dörren till ett mörkt skåp utan att slå till den igen, i den tron, att hon nu hade fångat honom.

Ehuru det just icke var någonting synnerligt luftigt hos miss Murdstone, var hon dock en verklig lärka uti att stiga tidigt upp. Hon var på benen — och jag tror ännu i denna stund för att söka efter den nämnde manspersonen — innan någon annan i huset ännu rörde på sig. Peggotty hyste den enskilda åsikten, att hon till och med sov med det ena ögat öppet, men däri kunde jag icke instämma med henne, ty jag försökte det själv, sedan denna förmodan hade blivit framställd, men fann det omöjligt.

Redan den första morgonen efter sin ankomst steg hon upp med hanegället och ringde på sin klocka. Då min mor kom ned till frukosten och ämnade slå i te, gav miss Murdstone henne ett litet hack med läpparna på kinden — den närmaste tillstymmelse till kyss hon kunde åstadkomma — och sade:

»Hör nu, söta Clara, du vet, att jag kommit hit för att befria dig från så mycket besvär som möjligt. Du är alltför vacker och tanklös» min mor rodnade, men log och tycktes icke vara missnöjd med denna orlovssedel — »för att du skulle belasta dig med plikter, som jag kan sköta. Om du vill vara god och ge mig nycklarna, så ska jag hädanefter bestyra om allt det där.»

Från den stunden förvarade miss Murdstone nycklarna i sitt eget lilla fängelse om dagen och under sin huvudkudde om natten, och min mor hade icke mera med dem att skaffa än jag.

Min mor lät emellertid icke sin myndighet gå sig ur händerna utan en skugga av invändning. En afton, då miss Murdstone hade utvecklat några hushållsplaner för sin bror, som yttrade sitt gillande av dem, började min mor plötsligt att gråta och sade, att hon tyckte, att de åtminstone kunde ha tagit henne till råds.

[ 66 ]»Clara!» sade mr Murdstone med strängt allvar. »Clara, jag förvånar mig över dig!»

»Ja, det är lätt för dig, Edvard, att säga att du förvånar dig», sade min mor, »och det är mycket lätt att tala om fasthet, men du skulle själv inte tycka om det.»

Jag bör här anmärka, att fasthet var den huvudegenskap, på vilken mr och miss Murdstone lade en synnerlig vikt. Hur jag än den tiden måtte ha uttryckt min uppfattning av detta ord, ifall jag hade blivit tillfrågad därom, så begrep jag i alla händelser tydligt nog på mitt sätt, att det var ett annat namn för tyranni och ett visst dystert, högmodigt, djävulskt lynne, som bodde hos dem båda. Deras trosbekännelse lydde, såsom jag nu skulle vilja uttrycka den: Mr Murdstone var fast; ingen inom hans värld finge vara så fast som mr Murdstone; ingen annan inom hans värld finge över huvud taget vara fast alls, ty envar skulle böja sig under hans fasthet. Miss Murdstone var ett undantag. Hon finge vara fast, men endast på grund av sin släktskap och i en lägre och underordnad grad. Min mor var ännu ett undantag. Hon borde och skulle vara fast, men endast uti att fördraga deras fasthet och i den fasta tron att det icke fanns någon annan fasthet på jorden.

»Det är bra hårt», sade min mor, »att jag i mitt eget hus…»

»Mitt eget hus!» upprepade mr Murdstone. »Clara!»

»Vårt eget hus, menar jag», stammade min mor, tydligen helt uppskrämd, »jag hoppas att du vet vad jag menar, Edvard — det är bra hårt att jag i ditt eget hus inte har ett ord att säga i hushållssaker. Jag är övertygad att jag skötte hushållet rätt bra innan vi blevo gifta. Jag har bevis därpå», sade min mor snyftande; »fråga Peggotty om jag inte redde mig rätt bra, då jag skötte mig på egen hand.»

»Edvard», sade miss Murdstone, »låt det bli ett slut på det här. Jag reser i morgon.»

»Jane Murdstone», sade hennes bror, »var tyst! Hur vågar du låta påskina att du inte känner min karaktär bättre än dina ord antyda?»

[ 67 ]»Jag vill visst inte», fortfor min stackars mor med bedrövlig underdånighet och många tårar, »att någon ska resa. Jag skulle bli mycket ledsen och olycklig, ifall någon reste. Jag begär inte mycket och är inte oresonlig. Jag önskar bara, att man då och då tar mig till råds. Jag är särdeles tacksam mot envar, som hjälper mig, och önskar bara att man måtte rådfråga mig någon gäng för formens skull. Jag trodde att du en gång tyckte om att jag var litet barnslig och oerfaren, Edvard — jag är säker om att du sade så — men nu tycks du hata mig för det; du är så sträng.»

»Edvard», sade miss Murdstone ännu en gång, »låt det här få ett slut; jag reser i morgon.»

»Jane Murdstone!» dundrade hennes bror. »Vill du vara tyst! Hur vågar du?»

Miss Murdstone befriade sin näsduk ur arresten och höll den för sina ögon.

»Clara», fortfor han och såg på min mor, »du förvånar mig! Du överraskar mig! Ja, jag gladde mig vid tanken på att jag skulle gifta mig med en oerfaren och okonstlad person för att kunna bilda hennes karaktär och bibringa den något av den fasthet och bestämdhet, varav den var i behov. Men då Jane Murdstone har den godheten att understödja mig i denna min strävan och för min skull försätter sig i snart sagt en hushållerskas ställning, och hon till på köpet lönas med otack…»

»Ack, Edvard, Edvard», utbrast min mor, »beskyll mig inte för otacksamhet. Jag är sannerligen inte otacksam. Det har ingen förr sagt om mig. Jag har många fel, men inte detta. Ack, säg inte så, min älskling!»

»Då Jane Murdstone till på köpet lönas med otack», fortfor han, sedan han väntat till dess min mor tystnat, »då avkyles och förvandlas denna min känsla.»

»Säg inte så, min älskling!» bad min mor i klagande tom. »O, tala inte så, Edvard! Jag uthärdar inte att höra det! Vad jag än må vara, så har jag ett gott och ömt hjärta. Jag vet att jag har det. Jag skulle inte [ 68 ]säga det, om jag inte vore säker därpå. Fråga Peggotty. Jag är säker om att hon ska sanna mina ord.»

»Ingen blott och bar svaghet, hur stor den än är, Clara», genmälde mr Murdstone, »kan göra det ringaste intryck på mig. Du tappar andan.»

»För Guds skull, låt oss vara vänner!» sade min mor. »Jag skulle inte kunna uthärda köld eller ovänlighet. Jag är så ledsen. Jag har många fel och brister, det vet jag, och det är mycket vackert av dig, Edvard, att du med din själsstyrka vill rätta dem hos mig. Jane, jag sätter mig inte emot någonting. Jag skulle bli alldeles förkrossad om du tänkte på att resa…» Min mor förmådde icke fortsätta.

»Jane Murdstone», sade mr Murdstone till sin syster, »hårda ord oss emellan äro sällsynta, vill jag hoppas. Det är inte min skull att någonting så ovanligt inträffat i afton. Jag förleddes därtill av en annan. Det är inte heller ditt fel. Du förleddes därtill av en annan. Låt oss båda söka att glömma det. Och som detta», tillade han efter dessa högsinta ord, »inte är någon passande scen för gossen, så — David, gå och lägg dig!»

Jag kunde knappast hitta till dörren för tårarna, som stodo mig i ögonen. Jag var så bedrövad över min mors sorg, men trevade mig likväl fram och upp på mitt rum i mörkret, utan att ens ha hjärta att säga god natt till Peggotty eller begära ett ljus av henne. Då hon en timme därefter kom upp för att se om mig och därvid väckte mig, berättade hon mig att min mor hade gått mycket nedslagen till sängs och att mr och miss Murdstone sutto uppe ensamma.

Då jag den följande morgonen gick tidigare ned än vanligt, stannade jag utanför salsdörren, då jag hörde min mors röst. Hon bad mycket bevekande och ödmjukt miss Murdstone om förlåtelse, vilket denna dam beviljade henne, och nu skedde en fullständig försoning. Jag vet icke att min mor efter den stunden yttrade någon åsikt, utan att först ha vänt sig till miss Murdstone, eller utan att ha skaffat sig pålitlig kännedom om av vilken tanke miss Murdstone var, och jag såg aldrig miss [ 69 ]Murdstone, då hon var vid dåligt lynne (i detta avseende var hon icke fast), föra handen till sin pirat, som om hon ville taga fram nycklarna och erbjuda dem åt min mor, utan att denna blev förskräckligt uppskrämd.

Den mörka anstrykningen i det Murdstoneska blodet förmörkade den Murdstoneska religiositeten, som var sträng och butter. Jag har sedan tänkt, att denna egendomlighet var en nödvändig följd av mr Murdstones fasthet, som icke tillät någon att slippa undan tyngden av det strängaste straff han kunde finna skäl att pålägga. Vare därmed huru som helst, så erinrar jag mig väl de förfärliga ansikten, varmed vi plägade gå till kyrkan samt dennas förändrade utseende. Åter kommer den förskräckliga söndagen, och jag går först in i den gamla bänken, liksom en bevakad fånge, som föres till tvångsarbete. Åter följer miss Murdstone, klädd i en svart sammetsklänning, som ser ut som om den vore gjord av ett bårtäcke, efter mig i hälarna, så kommer min mor och så hennes man. Nu är Peggotty icke längre med, såsom i forna dagar. Åter lyssnar jag till huru miss Murdstone läser bönerna halvhögt efter prästen och med grym glädje lägger vikt på alla de hotande orden. Åter ser jag hennes svarta ögon rulla omkring i kyrkan, då hon säger »fattiga, syndiga människor», som om hon läxade upp hela församlingen. Åter uppfångar jag en och annan enstaka glimt av min mor, som med en viss bävan rör sina läppar mellan dessa två, vilka båda mumla henne i vardera örat likt en sakta åska. Åter frågar jag mig själv med en plötslig fruktan, om det är antagligt att vår goda gamla präst kan ha orätt och mr och miss Murdstone rätt, om alla himlens änglar kunna vara straffande änglar. Åter knuffar miss Murdstone, varje gång jag rör ett finger eller en muskel i mitt ansikte, till mig med sin bönbok, så att det värker i min sida.

Ja, och när vi gå hem, märker jag åter huru några av grannarna se på min mor och mig och viska till varandra. Åter följer jag, medan de tre gå arm i arm och jag traskar ensam efter, några av dessa blickar och [ 70 ]undrar om min mors steg verkligen icke äro så lätta som förr och om det glada och livliga i hennes skönhet verkligen nästan blivit tråkat till döds. Åter frågar jag mig själv, om någon av grannarna, så som jag, erinrar sig hur vi plägade gå hem tillsammans, hon och jag, och jag försjunker i en slö undran över allt detta hela den långa, bedrövliga dagen i ända.

Det hade då och då varit tal om att skicka mig i pension. Mr och miss Murdstone hade bragt frågan å bane, och min mor hade naturligtvis varit ense med dem därom. Men ännu hade icke något beslut i detta avseende blivit fattat, och under tiden läste jag mina läxor hemma.

Skall jag väl någonsin kunna glömma dessa läxor? Till namnet var det min mor som förhörde mig dem, men i själva verket var det mr Murdstone, som ständigt var närvarande och begagnade dem som ett gott tillfälle att undervisa min mor i denna så kallade fasthet, som var ett gift för oss båda. Jag tror att jag behölls hemma för detta ändamål. Jag hade varit flink nog i att lära, medan min mor och jag voro ensamma. Jag har ett dunkelt minne av huru jag lärde mig alfabetet i hennes knä. Varje gång jag ser på de feta, svarta bokstäverna i abcboken, tycker jag att den överraskande egendomligheten i deras gestalter och den trevliga godmodigheten hos O och S alltid visar sig för mig så som de fordom brukade göra. Men de väcka icke någon känsla av misshag och motvilja. Tvärtom tycker jag att jag vandrat på en blomsterstig ända till krokodilboken och blivit uppmuntrad av min mors milda röst och sätt. Men de högtidliga läxor, som avlöste dessa, dem minnes jag såsom en dödsstöt åt mitt lugn och såsom ett dagligt släp och elände. De voro mycket långa, mycket talrika och mycket stränga, några av dem till och med alldeles obegripliga för mig, och jag blev i allmänhet lika förvirrad av dem som jag tror att min stackars mor själv blev.

Låt mig försöka att draga mig till minnes och söka att skildra en sådan förmiddag.

[ 71 ]Efter frukosten kommer jag in i det näst bästa rummet med mina böcker, en skrivbok och en räknetavla. Min mor väntar på mig vid sitt skrivbord, men är icke hälften så ivrig som mr Murdstone i sin länstol vid fönstret, ehuru han låtsar som om han läste i en bok, eller som miss Murdstone, som sitter strax invid min mor och träder upp stålpärlor på en tråd. Blotta åsynen av dessa två gör ett sådant intryck på mig, att jag börjar märka, att de ord, vilka jag haft en så oändlig möda med att få in i mitt huvud, flyga bort, utan att jag vet varthän. I förbigående sagt undrar jag vart de i själva verket taga vägen!

Jag räcker min mor den första boken. Det är kanske en grammatika, en historia eller en geografi. Jag kastar en sista, döende blick på sidan, i det jag räcker henne den, och börjar med ljudlig stämma rabbla upp läxan i kapplöpningsfart, medan jag ännu har den friskt i minne. Jag stapplar på ett ord. Mr Murdstone ser upp. Jag stapplar på ännu ett ord. Miss Murdstone ser upp. Jag rodnar, stapplar på ett halvt dussin ord och stannar. Jag tror att min mor skulle velat visa mig boken, om hon vågat, men hon vågar icke och säger milt:

»Ack, Davy, Davy!»

»Nå, Clara», säger mr Murdstone, »var fast mot gossen och säg inte: “Ack, Davy, Davy!” Det är barnsligt. Antingen kan han sin läxa eller kan han den inte.»

»Han kan den inte», säger den förskräckliga miss Murdstone.

»Jag fruktar det verkligen», säger min mor.

»Följaktligen, Clara», fortfar miss Murdstone, »borde du ge honom boken tillbaka och låta honom läsa över igen.»

»Ja», svarar min mor, »det var just det jag ämnade, kära Jane. Se så, Davy, försök en gång till och var inte så slö.»

Jag lyder den första delen av förmaningen och försöker ännu en gång, men är icke lika lycklig med den andra delen, ty jag är verkligen mycket slö. Jag stapp[ 72 ]lar igen, innan jag kommer till det förra stället, och det vid en punkt, som jag förut kunde, och stannar för att tänka efter. Men jag kan icke tänka på läxan. Jag tänker på huru många alnar spetsar det är på miss Murdstones mössa, eller på vad mr Murdstones nattrock kan ha kostat, eller på något annat lika löjligt problem, som icke angår mig, och varmed jag i själva verket icke har lust att befatta mig. Mr Murdstone gör en otålig åtbörd, som jag länge väntat på. Miss Murdstone gör detsamma. Min mor ser undergivet på dem, slår ihop boken och lägger den åt sidan såsom en bakläxa, med vilken jag skall taga itu, sedan jag slutat det Övriga.

Dessa bakläxor utgöra snart en stor hög, vilken växer som en rullande snöboll. Ju större den blir, desto slöare blir jag. Saken är så förtvivlat hopplös, och jag känner att jag står och stampar i ett sådant moras av dumhet, att jag avstår från varje tanke på att komma upp ur det och hängiver mig åt mitt öde. Det förtvivlansfulla sätt, varpå min mor och jag betrakta varandra, då jag börjar att stappla, är i sanning bedrövligt. Men det värsta av alltsammans under dessa sorgliga lektionstimmar är, då min mor (i tanke att ingen ser henne) söker att giva mig tråden genom att röra sina läppar. I detta ögonblick säger miss Murdstone, som under hela tiden icke väntat på något annat, med en djup, varnande röst:

»Clara!»

Min mor rycker till, rodnar och ler svagt. Mr Murdstone reser sig upp från sin stol, tager boken, kastar den i huvudet på mig eller slår mig om öronen med den och för mig vid axlarna ut ur rummet.

Men även när läxorna äro överståndna, återstår ännu det värsta i form av ett förfärligt räknetal. Detta har blivit uppfunnet för min räkning, meddelas mig muntligen av mr Murdstone och börjar sålunda: »Om jag går in i en hökarbod och köper femtusen Gloucester-ostar för fyra och en halv pence stycket, kontant betalning…» varåt jag ser att miss Murdstone i hemlighet [ 73 ]gläder sig. Jag grubblar över dessa ostar, utan att komma till något resultat, ända till middagen, och då får jag, som under tiden förvandlat mig själv till en mulatt genom att gnida all smutsen på tavlan in i min hud, en skiva bröd för att hjälpa mig till rätta med ostarna och är i onåd för den återstående delen av aftonen.

Efter en så lång tids förlopp förekommer det mig som om det i allmänhet gick så till med mina olyckliga studier. Jag kunde ha rett mig väl nog, om jag hade varit fri från de båda Murdstonerna, men dessa utövade samma trollkraft på mig, som ett par ormar på en stackars liten fågel. Även då jag drog mig så tämligen ur spelet på förmiddagen, var det icke vunnet stort annat därmed än middagsmaten, ty miss Murdstone kunde aldrig lida att se mig ledig, och om jag var obetänksam nog att göra ett försök att bli fri, fäste hon ständigt sin brors uppmärksamhet på mig genom att säga: »Bästa Clara, ingenting går upp mot arbete; ge gossen något att göra», och så blev jag genast klavbunden vid någon ny läxa. Av förströelser tillsammans med andra barn hade jag högst litet, ty Murdstonernas buttra teologi förklarade alla barn vara ormyngel (och ändock satt ett barn mitt ibland lärjungarna!) och att de smittade varandra.

Den naturliga följden av detta behandlingssätt, vilket, efter vad jag tycker mig minnas, räckte i sex månader eller mera, var att jag blev trög, dyster och slö, och jag blev det icke minst genom medvetandet om att jag med varje dag avstängdes och avlägsnades allt mera från min mor. Jag tror att jag skulle ha blivit nästan totalt förslöad, om icke en omständighet hade varit.

Denna omständighet var följande. Min far hade lämnat efter sig en liten boksamling i ett litet rum, till vilket jag hade tillträde (ty det stötte intill mitt eget) och vars ro icke stördes av någon annan i vårt hus. Från detta välsignade lilla rum drog den strålande härskaran Roderick Random, Peregrine Pickle, Humphrey Clinker, Tom Jones, Prästen i Wakefield, Don Quixote, [ 74 ]Gil Blas och Robinson Crusœ ut för att göra mig sällskap. De vidmakthöllo min fantasi och mitt hopp om något bättre på andra sidan om detta ställe och denna tid — de, Tusen och en natt och fesagorna — och gjorde mig icke någon skada; ty den skada, som möjligen fanns i någon av dem, fanns där icke för mig: jag visste ingenting om den. Det förvånar mig nu huru jag mitt under mina grubblerier och funderingar över tråkigare ämnen fick tid att läsa dessa böcker såsom jag verkligen gjorde. Det överraskar mig att jag någonsin kan ha tröstat mig över mina små bekymmer (som voro stora bekymmer för mig) genom att lägga mitt eget jag in i dessa mina favorithjältar — såsom jag gjorde — och genom att tänka mig alla de dåliga såsom mr och miss Murdstone — såsom jag även gjorde. Jag har varit Tom Jones (en barnslig Tom Jones, en oskyldig varelse) under en hel vecka. Jag tror fullt och fast, att jag under en hel månads tid höll fast vid föreställningen om att jag var Roderick Random. Jag slukade med girigt välbehag några volymer resebeskrivningar — jag har nu glömt vilka — som stodo på dessa hyllor, och jag kan erinra mig, att jag många dagar å rad gick omkring på mitt område av huset, beväpnad med mellanbiten av ett gammalt stövelblock såsom den fullständiga inkarnationen av kapten den och den vid den kungliga engelska marinen, som ständigt svävade i fara för att omringas av vildar och hade beslutit att sälja sitt liv så dyrt som möjligt. Kaptenen förlorade icke något av sin värdighet genom att han fick örfilar med latinska grammatikan. Det gjorde jag, men kaptenen var en kapten och en hjälte, trots alla grammatikor i alla möjliga språk i världen, både döda och levande.

Detta var min enda och ständiga tröst. Då jag tänker därpå, framträder ständigt i min själ bilden av en sommarafton, då några gossar lekte på kyrkogården, medan jag själv satt på min säng och läste som om det gällde livet. Varje lada i närheten, varje sten i kyrkan och varje fotsbredd av kyrkogården förknippade sig på ett eller annat sätt med dessa böcker och föreställde nå[ 75 ]got ryktbart ställe i dem. Jag har sett Tom Pipes klättra uppför spiran på kyrktornet; jag har varit vittne till att Strap med ränseln på ryggen stannade för att vila sig vid grinden, och jag vet att kommodor Trunnion hade sin klubb med mr Pickle i salen i det lilla värdshuset i vår lilla by.

Läsaren fattar nu lika väl som jag vad jag var, då jag kom till den punkt i min ungdomshistoria, till vilken jag nu vänder tillbaka.

Då jag en morgon kom in i salen med mina böcker, märkte jag att min mor såg ängslig och miss Murdstone fast ut, och att mr Murdstone lindade någonting om ändan på en käpp, en fin och smidig käpp, som han slutade med att linda, då jag kom in, och började att väga och svänga i luften.

»Jag säger dig, Clara», sade mr Murdstone, »att jag själv ofta fått stryk.»

»Ja, visst, naturligtvis», sade miss Murdstone.

»Visserligen, kära Jane», stammade min mor ödmjukt, »men… men månne Edvard hade nytta därav?»

»Tror du att Edvard hade skada därav?» frågade mr Murdstone allvarligt.

»Ja, det är just knuten!» sade hans syster.

Härpå genmälde min mor: »Ja visst, söta Jane», och sade ingenting vidare.

Jag började frukta att detta samtal stod i ett visst sammanhang med mig och sökte mr Murdstones blick just som den träffade mig.

»Hör nu, David», sade han — och jag märkte åter det där skelandet, då han sade det — »du måste i dag vara vida mera uppmärksam än vanligt.»

Med dessa ord vägde och svängde han käppen ännu en gång, och som han nu hade slutat att göra den i ordning, lade han den med en betydelsefull blick bredvid sig och fattade sin bok.

Detta var genast i början en god väckare åt min fattning. Jag märkte att orden i mina läxor flögo bort, icke ett och ett eller rad för rad, utan hela sidor i taget. Jag sökte hålla dem fast, men de tycktes, om jag får be[ 76 ]gagna denna liknelse, ha tagit skridskor på och veko undan med en snabbhet, som ej kunde hejdas.

Vi började illa och fortsatte ännu sämre. Jag hade kommit in med en övertygelse, att jag skulle utmärka mig, emedan jag tyckte att jag var väl förberedd; men detta visade sig snart vara ett fullkomligt misstag. Den ena boken efter den andra lades till bakläxorna, medan miss Murdstone under hela tiden höll ett vaksamt öga på oss; och då vi slutligen kommo till de femtusen ostarna — den dagen hade han, erinrar jag mig, gjort dem till käppar — brast min mor i gråt.

»Clara!» sade miss Murdstone med sin varnande stämma.

»Jag mår inte riktigt bra, bästa Jane», sade min mor.

Jag såg honom blinka högtidligt åt sin syster, i det han steg upp, fattade käppen och sade:

»Jane, Jane, vi kunna knappast vänta att Clara ska kunna med fullkomlig fasthet bära den ledsamhet och förtret, som David vållat henne i dag. Det skulle vara stoiskt. Clara har blivit vida starkare och gjort stora framsteg, men vi kunna knappast vänta så mycket av henne. David, du och jag skola gå dit upp.»

I det han ledde mig ut genom dörren, skyndade min mor fram mot oss, men miss Murdstone utropade: »Clara då! Är du alldeles tokig?» och ställde sig i vägen för henne. Nu såg jag min mor sticka fingrarna i öronen och hörde henne gråta.

Han gick långsamt och allvarligt upp på mitt rum — jag är övertygad att han fann ett nöje uti detta formliga sätt att skipa rättvisa — och då vi hade kommit in, böjde han helt plötsligt mitt huvud under sin arm.

»Mr Murdstone!» ropade jag till honom. »Var snäll och slå mig inte! Jag har försökt att lära mina läxor, sir, men jag kan inte komma ihåg dem, då ni och miss Murdstone är inne. Jag kan det verkligen inte.»

»Jaså, du kan det verkligen inte, David?» sade han. »Vi skola se till hur det är med den saken.»

Han höll mitt huvud som i ett skruvstäd, men jag slingrade mig likväl omkring honom, hejdade honom ett [ 77 ]ögonblick och bad honom att icke slå mig. Det var emellertid endast ett ögonblick jag kunde hejda honom, ty strax därpå gav han mig ett hårt slag, och i detsamma fick jag den hand, varmed han höll mig för munnen, mellan mina tänder och bet igenom den. Jag skär ännu tänderna, när jag tänker därpå.

Men nu slog han mig, som om han velat slå mig till döds. Trots allt det buller vi gjorde, hörde jag dem komma springande uppför trapporna och snyfta och skrika — det var min mor och Peggotty som snyftade och skreko. Han var nu borta, och dörren var stängd utvändigt, och jag låg på golvet glödande av feberhetta, blodig, sönderpiskad och vridande mig i mitt barnsliga raseri.

Huru väl minns jag icke den onaturliga tystnad, som rådde i hela huset, då jag åter blev lugn! Huru väl minns jag icke huru olycklig jag kände mig, då mina smärtor och min häftighet började lägga sig!

Jag satt länge och lyssnade, men hörde icke ett ljud. Jag kravlade mig upp från golvet och såg mitt ansikte i spegeln, så svullet och rött och fult, att det nästan skrämde mig. Strimmorna på min kropp voro ömma och styva, så att jag grät på nytt, varje gång jag rörde mig; men detta var ett intet i jämförelse med de samvetskval jag kände. De lågo tyngre på mitt bröst, än om jag hade varit den grövsta förbrytare.

Sedan det hade börjat att mörkna och jag hade stängt fönstret (jag hade för det mesta legat med huvudet på fönsterpallen och omväxlande gråtit, slumrat och slött stirrat ut), vreds nyckeln om i låset, och miss Murdstone kom in med litet bröd, kött och mjölk. Dessa saker satte hon på bordet, i det hon blängde på mig med exemplarisk fasthet, och därefter avlägsnade hon sig och stängde åter dörren i lås.

Långt efter sedan det hade blivit mörkt satt jag ännu och väntade om icke någon annan skulle komma. Men som detta nu syntes otroligt för den kvällen, klädde jag av mig och lade mig i min säng, där jag började att ängsligt undra vad man ämnade göra med mig. Hade [ 78 ]jag begått ett brott? Månne jag skulle bli arresterad och satt i fängelse? Månne jag verkligen svävade i fara för att bli hängd?

Jag skall aldrig glömma mitt uppvaknande den följande morgonen. Till en början kände jag mig livlig och glad, men nedtyngdes därefter av minnets hemska och tryckande börda. Miss Murdstone infann sig på nytt, innan jag hade stigit upp, sade mig i några få ord att jag finge gå ned i trädgården på en halv timme, men icke längre, och avlägsnade sig därefter, sedan hon lämnat dörren öppen för att jag skulle kunna begagna mig av denna tillåtelse.

Det gjorde jag även och gjorde det varje morgon under min inspärrning, som räckte i fem dagar. Om jag kunde ha fått träffa min mor i enrum, skulle jag ha krupit fram till henne på mina knän och bett henne om förlåtelse; men jag såg under hela tiden ingen annan än miss Murdstone, undantagandes vid aftonbönen i salen, dit jag fördes under betäckning av miss Murdstone, då alla de andra hade tagit plats, och nu ställdes jag upp som en ung förbrytare, alldeles ensam strax invid dörren och fördes sedan åter högtidligt tillbaka av min fångvaktare, innan någon hade rest sig från sin knähöjande ställning. Jag lade endast märke till att min mor var så långt bort ifrån mig som möjligt och höll sitt ansikte så att jag icke kunde se det, och att mr Murdstones hand var insvept i en stor linnebindel.

Jag kan inte beskriva huru långa dessa fem dagar voro. De stå i mitt minne som en tidrymd av flera år. Det sätt, varpå jag lyssnade efter alla de tilldragelser i huset, som trängde fram till mina öron: klockornas ringning, dörrarnas öppnande och stängande, ljudet av röster och steg i trapporna; varje skratt, vissling eller sång utanför, som förekommo mig sorgligare än allt annat i min enslighet och min skam — timmarnas ovissa gång, i synnerhet om aftonen, då jag stundom vaknade i den tro, att det var morgon, men märkte, att familjen ännu icke hade gått till vila, och att hela den långa natten ännu återstod — de nedslående drömmar jag hade — da[ 79 ]gens, middagens, eftermiddagens och aftonens återkomst, då gossarna lekte ute på kyrkogården, medan jag betraktade dem långt inne i mitt rum, emedan jag blygdes att visa mig i fönstret för att de icke skulle se att jag var fånge — den underliga känslan av att aldrig höra mig själv tala — de korta mellanrummen av någonting liknande glättighet, vilka kommo med maten och drycken och försvunno med dem — regnet, som en afton började falla med en frisk lukt och falla allt hastigare och hastigare ned mellan mig och kyrkan, till dess detta och den inbrytande natten tycktes dränka mig i mörker, fruktan och samvetsagg — allt detta förekommer mig som om det upprepats under år i stället för dagar, så livligt och starkt har det inpräglat sig i mitt minne.

Den sista aftonen av min fängelsetid väcktes jag av att höra mitt namn nämnas av en viskande röst. Jag for upp i sängen, sträckte ut armarna i mörkret och sade:

»Är det du, Peggotty?»

Det följde icke genast något svar, men strax därpå hörde jag åter mitt namn nämnas i en så hemlighetsfull och hemsk ton, att jag tror att jag skulle ha svimmat, om det icke hade fallit mig in att den måste ha kommit genom nyckelhålet.

Jag trevade mig fram till dörren, lade nu även mina läppar till nyckelhålet och viskade:

»Är det du, söta Peggotty?»

»Ja, min egen, söta Davy», svarade hon, »men var tyst som en råtta, annars hör katten oss.»

Jag insåg att hon därmed menade miss Murdstone och insåg det farliga i saken, då hennes rum låg strax invid.

»Huru mår mamma, söta Peogotty? Är hon mycket ond på mig?»

Jag kunde höra Peggotty gråta sakta på sin sida om nyckelhålet, liksom jag gjorde på min, innan hon svarade:

»Inte mycket.»

[ 80 ]»Vad tänker man göra åt mig, söta Peggotty? Vet du det?»

»Skola. Nära London», var Peggottys svar.

Jag var tvungen att låta henne upprepa orden, ty hon sade dem första gången ända ned i min hals, emedan jag hade glömt att taga munnen från nyckelhålet och lägga örat intill det, och ehuru hennes ord kittlade mig duktigt, hörde jag dem likväl icke.

»När, Peggotty?»

»I morgon.»

»Var det därför som miss Murdstone tog kläderna ur mina lådor?» vilket hon hade gjort, ehuru jag glömt att berätta det.

»Ja», sade Peggotty. »Kappsäck.»

»Får jag inte se mamma?»

»Jo», sade Peggotty. »Morgon.»

Därefter satte Peggotty sin mun alldeles intill nyckelhålet och uttalade sina ord genom det med så mycken känsla och innerlighet, som ett nyckelhål någonsin varit medel till att meddela, det vågar jag påstå, medan hon utstötte varje avbruten liten mening med en egen liten konvulsivisk flåsning:

»Söta Davy. Om jag inte varit så vänlig mot er. På sista tiden, som jag brukade vara. Är det inte för att jag inte håller av er. Precis lika mycket och mer, min söta gris. Det är därför att jag tänkte det vara bäst för er. Och för någon annan dessutom. Davy, min älskling, hör ni? Kan ni höra?»

»Ja-ja-ja-Ja, Peggotty!» snyftade jag.

»Min egen gosse!» sade Peggotty med obeskrivligt medlidande. »Vad jag vill säga, är. Att ni aldrig får glömma mig. För jag ska' aldrig glömma er. Och jag ska' se om er mamma, Davy. Lika mycket som jag nån'sin sett om er. Och jag ska' inte lämna henne. Den dag kan komma då hon ska' bli glad att lägga sitt stackars huvud på hennes enfaldiga, stygga Peggottys arm igen. Och jag ska' skriva till er, fast jag inte är lärd… och jag ska'… och jag ska…» och Peggotty började att kyssa nyckelhålet, efter som hon icke kunde kyssa mig.

[ 81 ]»Tack, söta Peggotty!» sade jag. »Ack, tack, tack! Vill du lova mig en sak, Peggotty? Vill du skriva och tala om för mr Peggotty och lilla Emili och mrs Gummidge och Ham, att jag inte är så elak som de kanske tro, och att jag sänder dem alla, men i synnerhet lilla Emili, min innerliga hälsning. Vill du vara snäll och göra det, Peggotty?»

Den goda själen lovade det, och vi kysste bägge nyckelhålet med den största ömhet — Jag klappade det med min hand, kommer jag ihåg, som om det hade varit hennes ärliga ansikte — och därpå skildes vi åt. Från den aftonen uppstod en känsla i mitt bröst för Peggotty, som jag har svårt att beskriva. Hon utträngde icke min mor, det kunde ingen; men hon fyllde ett tomrum i mitt hjärta, som sedan icke upptogs av någon annan, och jag kände för henne något som jag aldrig känt för någon annan mänsklig varelse. Det låg visserligen någonting komiskt i denna ömma känsla, men likväl kan jag, om hon hade dött, icke föreställa mig vad jag skulle ha gjort eller huru jag skulle ha spelat min roll till slut i den tragedi, som en sådan händelse skulle ha varit för mig.

På morgonen infann sig miss Murdstone som vanligt och sade mig, att jag skulle skickas i skola, vilket icke var så alldeles nytt för mig som hon trodde. Hon underrättade mig likaledes om att jag, då jag hade klätt på mig, skulle komma in i salen och äta frukost. Där fann jag min mor, blek och med rödgråtna ögon; jag kastade mig i hennes armar och bad henne av hela min själ om förlåtelse.

»O, Davy», sade hon, »huru kunde du vilja göra illa någon som jag älskar? Sök att bättra dig; bed till Gud, att du måtte bli bättre. Jag förlåter dig, men det gör mig så ont, Davy, att du kunde hysa så onda lidelser i ditt hjärta.»

De hade intalat henne att jag var en elak varelse, och detta gjorde henne mera ont, än att jag skulle bort. Det gick mig djupt till hjärtat. Jag försökte att äta min avskedsfrukost, men mina tårar föllo på min smörgås och [ 82 ]droppade ned i mitt te. Jag märkte att min mor stundom såg på mig och därefter tittade bort till den vaksamma miss Murdstone och så åter slog ned ögonen eller såg åt sidan.

»Kom ned med master Copperfields kappsäck!» sade miss Murdstone, då ljudet av vagnshjul hördes utanför porten.

Jag såg mig om efter Peggotty, men det var icke hon; varken hon eller mr Murdstone visade sig. Min gamle bekante, formannen, höll utanför porten; kappsäcken bars ut och lyftes upp i hans vagn.

»Clara!» sade miss Murdstone i sin varnande ton.

»Strax, bästa Jane!» svarade min mor. »Farväl, Davy. Det är till ditt eget bästa som du kommer härifrån. Farväl, mitt barn. Om du bättrar dig, får du komma hem under ferierna.»

»Clara!» upprepade miss Murdstone.

»Ja, bästa Jane», sade min mor, som höll mig i handen. »Jag förlåter dig, min söta gosse. Gud välsigne dig!»

»Clara!» upprepade miss Murdstone för tredje gången.

Miss Murdstone hade den godheten att följa mig ut till vagnen och säga till mig under vägen, att hon hoppades att jag skulle ångra mig innan det blev för sent, och därefter satte jag mig upp på vagnen, och de tröga hästarna knogade framåt med den.