David Copperfield/Del II/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Litet kallt vatten
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

En firma upplöses
Wickfield och Heep  →


[ 180 ]

ELFTE KAPITLET.
En firma upplöses.

Jag lät icke mitt beslut i fråga om parlamentsdebatterna svalna. Detta var ett av de järn som jag höll rödhett och smed med en ihärdighet som jag med gott samvete kan beundra. Jag köpte en godkänd lärobok i stenografiens ädla och hemlighetsfulla konst (den kostade mig tio shillings och sex pence) och störtade mig i ett hav av de mest invecklade svårigheter, som under loppet av några veckor bragte mig till vansinnets rand. De förändringar, som föranleddes av prickar, vilka på ett ställe betydde ett och på ett annat någonting helt annat; de underliga snedsprång som utfördes av cirklar; de obegripliga konsekvenser, som härflöto av tecken som liknade flugben; de förfärliga verkningarna av en släng på orätt ställe oroade mig icke blott under mitt vakna tillstånd, utan visade sig även för mig då jag sov. Sedan jag blint hade trevat mig fram genom dessa svårigheter och hade lärt mig alfabetet, som i och för sig var ett egyptiskt tempel, uppträdde en rad av nya skräckbilder, som kallades godtyckliga karaktärer, de mest despotiska karaktärer jag någonsin känt och som till exempel påstodo, att en tingest lik början till en spindelväv betydde »väntan», och att en med penna och bläck frambragt raket betydde »ofördelaktig». Då jag hade fäst dessa odjur i mitt minne, upptäckte jag, att de hade utdrivit allt annat därifrån, och då jag nu började från början igen, glömde jag bort dem; medan jag åter plockade upp dem, tappade jag andra delar av systemet; kort sagt, det var ett arbete, som kunde göra en förtvivlad.

Det skulle kanske även ha gjort mig förtvivlad. om icke Dora hade funnits, men hon var mitt av [ 181 ]stormen drivna fartygs stag och ankare. Varenda krumelur i det uppgjorda schemat var en knotig ek i svårigheternas skog, och jag fortfor att fälla dem, den ena efter den andra, med en sådan kraft, att jag efter tre eller fyra månaders förlopp var i stånd att göra ett försök med en av våra första talare i Commons. Men kan jag väl någonsin glömma huru detta tal lopp ifrån mig innan jag ännu riktigt hade börjat och lät min dumma blyertspenna vackla på papperet, som om den varit på väg att svimma?

Att detta icke dugde var alldeles klart och tydligt. Jag hade flugit högre än vingarna buro och skulle icke kunna fortsätta på detta sätt. Jag begärde råd av Traddles, som föreslog att han skulle diktera tal för mig långsamt och med efter min svaghet lämpade uppehåll här och där. Med stor tacksamhet för detta vänskapliga bistånd antog jag förslaget, och den ena aftonen efter den andra, nästan varenda afton under en lång tid, höllo vi ett slags enskilt parlament vid Buckingham Street, sedan jag hade kommit hem från doktorns.

Jag skulle bra gärna vilja se ett dylikt parlament på något annat ställe. Min tant och mr Dick föreställde ministärens parti eller oppositionen, allteftersom det föll sig, och Traddles framdundrade med tillhjälp av »Enfields Speaker» eller ett band parlamentstal förvånande anfall mot dem. Stående vid bordet, med fingret mellan bladen för att icke tappa bort stället och svängande högra armen över hnvndet, kunde Traddles såsom mr Pitt, mr Fox, mr Sheridan, mr Burke, lord Castlereagh, viscount Sidmouth eller mr Canning arbeta upp sig till den häftigaste sinnesrörelse och mot min tant och mr Dick framslunga de mest förkrossande beskyllningar för slösaktighet och all möjlig korruption, medan jag satt ett stycke ifrån honom med min anteckningsbok på knäet och gnodde efter honom av alla krafter. Traddles' inkonsekvens och samvetslöshet kunde icke överträffas av någon verklig statsman. På en enda vecka försvarade han alla möjliga politiska nyanser och hissade alla slags flaggor på alla slags master, Min tant, som i hög [ 182 ]grad liknade en orubblig lordkansler, kunde då och då, när texten tycktes fordra det, komma med ett avbrott eller par, såsom »hör!» eller »nej!» eller »ah!», vilket alltid var en signal för mr Dick (en äkta ledamot från landet) att livligt instämma i samma rop. Men mr Dick blev under sin parlamentariska bana anklagad för så många felsteg och ställdes till ansvar för så förfärliga följder, att han stundom blev helt ängslig till sinnes. Jag tror att han rent av började frukta att han hade gJlort något som gick ut på att tillintetgöra den brittiska konstitutionen och störta landet i fördärv.

Mången, mången gång fortsatte vi dessa debatter till dess urvisaren pekade på midnatt och ljusen brunno ned i piporna. Resultatet av den goda övningen blev det, att jag så småningom började hålla så tämligen jämna steg med Traddles, och jag skulle ha känt mig fullt tillfredsställd, så framt jag hade haft den ringaste aning om vad mina anteckningar betydde; men då det blev fråga om att läsa vad jag hade skrivit, kunde jag lika gärna ha skrivit av de kinesiska inskrifterna på en ofantlig samling telådor eller de förgyllda skrivtecknen på porslinskrukorna i ett apotek.

Här fanns intet annat att göra än vända om och börja från början igen. Det kostade på, men jag vände det oaktat om, ehuru med tungt hjärta, och började att med strängt arbete, metodiskt och med en snigels långsamhet åter vandra den tråkiga väg jag hade tillryggalagt, i det jag stannade för att omsorgsfullt undersöka varenda punkt på vägen och gjorde de mest förtvivlade ansträngningar för att lära mig känna igen dessa lömska tecken vid första ögonkastet, varhelst jag stötte på dem. Jag var alltid punktligt på kontoret och likaledes hos doktorns, och jag arbetade verkligen, för att begagna ett vanligt uttryck, som en åkarkamp.

En dag, då jag som vanligt gick till Commons, såg jag mr Spenlow stå i porten med en mycket allvarlig uppsyn och tala för sig själv. Som han ofta klagade över smärtor i huvudet — han hade av naturen en kort hals och jag tror att han begagnade för mycket stär[ 183 ]kelse — blev jag till en början oroad av den tanken att det icke stod så alldeles rätt till med honom i detta hänseende, men han skingrade snart dessa farhågor.

I stället för att med sin vanliga vänlighet besvara mitt »god morgon», betraktade han mig på ett främmande och ceremoniöst sätt och bad mig helt kallt följa med honom till ett visst kafé, som den tiden fanns i den lilla välvda gången till St. Pauls kyrkogård och varifrån en dörr ledde till Commons. Jag lydde i en mycket obehaglig sinnesstämning och med en stickande hetta i hela kroppen, som om mina farhågor hållit på att skjuta knopp. Då jag till följd av vägens smalhet lät honom gå ett litet stycke förut, märkte jag att han bar sitt huvud med en stolt min, som lovade allt annat än gott, och jag började nu misstänka att han hade kommit underfund med mitt förhållande till Dora.

Om jag också icke hade gissat det på vägen till kaféet, kunde jag likväl knappast ha undgått att inse vad som stod på, då jag kom in med honom i ett rum en trappa upp, där jag fann miss Murdstone sittande framför en skänk, på vilken stodo åtskilliga upp- och nedvända glas, med citroner ovanpå, samt två av dessa besynerliga, av idel kanter och räfflor bestående lådor att sticka knivar och gafflar uti, vilka till lycka för mänskligheten nu kommit ur bruk.

Miss Murdstone räckte mig sina kalla naglar och satt där stel och sträv. Mr Spenlow stängde dörren, pekade på en stol och ställde sig på mattan framför kaminen.

»Var så god och visa mr Copperfield det ni har i er pirat, miss Murdstone», sade mr Spenlow.

Jag tror att det var samma gamla med stållås försedda pirat som jag erinrade mig sedan min barndom och som slöt sig med ett snappande och smällande ljud som ett par käkar. Miss Murdstone, som sammanpressade sina läppar i sympati med stålfjädern, öppnade den, i det hon på samma gång något litet öppnade, sin mun, och tog fram mitt sista brev till Dora, som över[ 184 ]svallade av försäkringar om den mest obegränsade kärlek.

»Jag tror att detta är er handstil, mr Copperfield?» sade mr Spenlow.

Jag kände mig mycket het om öronen, och den röst, jag hörde, var mycket olik min, då den sade:

»Ja, det är det.»

»Om jag inte misstager mig», sade mr Spenlow, i det miss Murdstone drog fram en brevpacke, som var hopbunden med det allra som sötaste lilla blå sidenband, »så härröra även dessa från er penna, mr Copperfield?»

Jag tog dem ifrån henne med en känsla av djup nedslagenhet och rodnade starkt och sänkte mitt huvud, då jag överst på dem såg sådana uttryck som »min egen älskade Dora», »min dyra ängel», »min evigt älskade» och mera dylikt.

»Nej, jag tackar!» sade mr Spenlow kallt, då jag mekaniskt ville lämna honom breven tillbaka. »Jag ville inte beröva er dem. Var god och förklara er, miss Murdstone.»

Denna milda varelse yttrade sig nu, sedan hon ett ögonblick tankfullt stirrat på mattan, med en torr, salvelsefull ton, på följande sätt:

»Jag måste tillstå att jag under någon tid hyst misstankar om miss Spenlow med hänseende till David CopPerfield. Jag observerade miss Spenlow och David Copperfield, då de första gången sågo varandra, och det intryck, de gjorde på mig, var inte behagligt. Människohjärtats fördärv är så stort…»

»Ni skulle göra mig en tjänst, madame», inföll mr Spenlow, »om ni ville inskränka er till fakta.»

Miss Murdstone slog ned ögonen, skakade på huvudet, som om hon protesterade mot detta opassande avbrott, och fortfor med sårad värdighet:

»Eftersom jag ska inskränka mig till fakta, vill jag framställa dem så torrt jag kan. Detta torde kanske falla bättre i smaken. Jag har redan nämnt, att jag under någon tid hade hyst misstankar om miss Spenlow i hänseende till David Copperfield. Jag har ofta sökt att [ 185 ]skaffa mig bestämd bekräftelse på denna min misstanke, men ständigt förgäves. Jag underlät därför att tala därom med miss Spenlows far» — här gav hon honom en sträng blick — »eftersom jag vet hur föga benägen man i detta fall plägar vara att erkänna det samvetsgranna uppfyllandet av en plikt.»

Mr Spenlow tycktes vara helt bestört över den karlaktiga strängheten i miss Murdstones sätt och sökte att blidka henne medelst en liten försonande rörelse med handen.

»Vid min återkomst till Norwood efter min genom min brors bröllop föranledda avresa», fortfor miss Murdstone i föraktfull ton, »och efter miss Spenlows återkomst från sitt besök hos sin väninna, miss Mills, fann jag att miss Spenlows sätt gav mig ännu större skäl till misstanke än förut, varför jag skarpt observerade miss Spenlow.»

Stackars, ömma, lilla Dora, så omedveten du var om dessa drakögon!

»Emellertid», fortfor miss Murdstone, »fick jag inte något bevis förrän i går afton. Det förekom mig som om miss Spenlow finge alltför många brev från sin väninna, miss Mills; men som miss Mills var hennes väninna med hennes fars fulla samtycke» — ännu en talande blick på mr Spenlow — »tillkom det inte mig att blanda mig i den saken. Om jag än inte vågar hänsyfta på människohjärtats naturliga fördärv, torde det dock vara mig tillåtet att så till vida häntyda på detta malplacerade förtroende.»

Mr Spenlow frammumlade en ursäkt och sitt bifall.

»I går afton efter teet», fortfor miss Murdstone, »såg jag den lilla hunden hoppa omkring i salongen och morra och tumla sig och bita i någonting. Jag sade till miss Spenlow: ’Dora, vad är det som hunden har i munnen? Det är ett papper.’ Miss Spenlow förde ögonblickligen handen till sin klänning, uppgav ett plötsligt anskri och sprang fram till hunden. Jag lade mig emellan och sade: ’Min bästa Dora, ni måste tillåta mig att se vad det är.’»

[ 186 ]O Jip, eländiga hundkreatur, denna olycka var således ditt verk!

Miss Spenlow försökte», fortfor miss Murdstone, »att muta mig med kyssar, syskrin och små nipper — men det går jag naturligtvis förbi. Den lilla hunden drog sig vid mitt annalkande tillbaka under soffan och kunde endast med stor svårighet fås därifrån med tillhjälp av eldrakan. Även sedan han hade blivit driven fram därifrån, behöll han ännu brevet i munnen, och då jag ville taga det ifrån honom, med stor fara att bli biten, höll han det så fast mellan sina tänder, att han lät lyfta upp sig med papperet. Snart kom jag dock i besittning därav. Sedan jag hade läst det, beskyllde jag miss Spenlow för att hon hade ännu flera andra sådana brev i sin ägo och förmådde henne slutligen att utlämna den packe, som nu befinner sig i David Copperfields hand.»

Här tystnade hon och såg, i det hon knäppte igen sin pirat och tillslöt munnen, ut som om hon möjligen kunde brytas, men aldrig böjas.

»Ni har hört vad miss Murdstone yttrat», sade mr Spenlow, vänd till mig. »Jag anhåller att få veta, mr Copperfield, om ni har någonting att svara härpå.»

Den bild jag såg framför mig av mitt hjärtas lilla skatt, hur hon snyftat och gråtit hela natten — hur hon varit ensam, rädd och olycklig — hur hon så bedrövligt hade tiggt och bett denna stenhjärtade kvinna förlåta henne — hur hon förgäves hade erbjudit henne sina kyssar, syskrin och nipper — hur hon hade känt en så bitter sorg, och allt detta för mig — försvagade i hög grad den lilla värdighet jag hade varit i stånd att samla. Jag fruktar att jag under ett par minuter befann mig i ett skälvande tillstånd, ehuru jag gjorde mitt bästa för att dölja det.

»Jag har ingenting annat att svara», sade jag, »än att hela skulden är min. Dora…»

»Miss Spenlow, om ni behagar», sade hennes far majestätiskt.

[ 187 ]»…Förleddes och övertalades av mig», fortfor jag, undvikande denna kyligare benämning, »till att samtycka till detta förtigande, och jag ångrar det bittert.»

»Ni är mycket tadelvärd, sir», sade mr Spenlow, som gick fram och tillbaka på mattan framför kaminen och lade eftertryck på sina ord med hela kroppen, i stället för med huvudet, till följd av halsdukens och ryggradens stelhet. »Ni har i smyg begått en opassande handling, mr Copperfield. Då jag för en gentleman in i mitt hus, lika mycket om han är nitton, tjugunio eller nittio år, för jag honom dit in med fullt förtroende. Om han missbrukar mitt förtroende, så begår han en ohederlig handling, mr Copperfield.»

»Jag inser det, sir, det försäkrar jag», svarade jag. »Men jag bar aldrig förrän nu tänkt därpå. Jag försäkrar er, mr Spenlow, att jag aldrig förr tänkt därpå. Jag älskar miss Spenlow till den grad…»

»Bah, slidder sladder!» sade mr Spenlow och blev röd i ansiktet. »Säg mig då inte mitt i ansiktet att ni älskar min dotter, mr Copperfield.»

»Kunde jag väl försvara mitt uppförande, om jag inte gjorde det?» svarade jag med all ödmjukhet.

»Kan ni försvara ert uppförande, även om ni gör det?» sade mr Spenlow, i det han plötsligt stannade på mattan. »Har ni betänkt er och min dotters ålder, mr Copperfield? Har ni betänkt vad det vill säga att undergräva det förtroende, som råder mellan min dotter och mig? Har ni betänkt min dotters levnadsställning, de planer jag möjligen kan ha uppgjort för hennes bästa, de testamentariska dispositioner jag möjligen kan ha ämnat vidtaga i avseende på henne? Har ni betänkt någonting, mr Copperfield?»

»Bra litet, fruktar jag», svarade jag, talande till honom så vördnadsfullt och sorgset jag kunde, »men var övertygad att jag betänkt min egen ställning i livet. Då jag meddelade er den, voro vi redan förlovade…»

»Jag anhåller», sade mr Spenlow, mera lik Punch än jag någonsin hade sett honom, i det han energiskt slog [ 188 ]den ena handen på den andra — icke ens i min förtvivlan kunde jag undgå att märka det — »att ni inte måtte tala med mig om förlovning, mr Copperfield.»

Den annars orörliga miss Murdstone gav till ett kort, föraktfullt skratt.

»Då jag meddelade er min förändrade ställning, sir», började jag åter, i det jag använde ett annat uttryck i stället för det som var honom så motbjudande, »hade det förtigande, vartill jag tyvärr hade förlett miss Spenlow, redan börjat. Från det ögonblick jag befann mig i denna förändrade ställning har jag spänt varje nerv, ansträngt alla mina krafter för att förbättra den, och jag är övertygad att det med tiden ska lyckas mig. Vill ni bevilja mig tid — hur lång tid som helst? Vi äro båda unga, sir…»

»Det har ni rätt uti», inföll mr Spenlow, i det han nickade åtskilliga gånger och starkt rynkade sin panna. »Ni äro verkligen båda mycket unga. Alltsammans är bara dårskaper. Låt det nu bli ett slut på de där dårskaperna. Tag breven med er och kasta dem på elden. Ge mig miss Spenlows brev, för att kasta på elden, och ehuru vårt umgänge, efter vad ni säkert inser, hädanefter måste inskränka sig till Commons, skola vi komma överens om att inte vidare nämna vad som skett. Se så, mr Copperfield, ni saknar inte förstånd, och detta är ett förståndigt beteende.»

Nej, jag kunde icke gå in på att samtycka härtill. Det gjorde mig mycket ont, men det fanns här något som förtjänade större avseende än förståndet. Kärleken var upphöjd över alla jordiska konsiderationer, och jag älskade Dora till avguderi, och Dora älskade mig. Jag sade det just icke i tydliga ordalag, jag förmildrade mina uttryck så mycket som möjligt, men jag antydde det och stod fast därvid. Jag tror icke att jag gjorde mig så särdeles löjlig, men jag vet att jag var bestämd.

»Det är bra, mr Copperfield», sade mr Spenlow. »I sådant fall måste jag försöka mitt inflytande hos min dotter.»

[ 189 ]Med ett uttrycksfullt ljud, en långdragen andhämtning, som varken var en suck eller ett klagoljud, men som liknade båda, gav miss Murdstone till känna, att det hade han bort göra förut.

»Jag måste», fortfor mr Spenlow, styrkt av detta understöd, »försöka mitt inflytande hos min dotter. Vill ni inte taga med er de här breven, mr Copperfield?» Jag hade nämligen lagt dem på bordet.

Nej. Jag sade honom, att jag hoppades att han icke skulle finna det orätt, men jag kunde omöjligt mottaga dem ur miss Murdstones hand.

»Inte heller av mig?» frågade mr Spenlow.

»Nej», svarade jag med den djupaste vördnad. »icke heller av er.»

»Det är bra!» sade mr Spenlow.

Här uppstod en tystnad, och jag visste icke om jag skulle gå eller stanna, men i det jag rörde mig långsamt bort mot dörren, i avsikt att säga, att jag kanske bäst skulle motsvara hans väntan, om jag avlägsnade mig, sade han med händerna i frackfickorna, i vilka han med knapp nöd hade fått ned dem, och med en vad jag skulle vilja kalla avgjort from min:

»Ni vet förmodligen, mr Copperfield, att jag inte är alldeles utan världsliga ägodelar och att min dotter är min närmaste och käraste anförvant?»

Jag skyndade mig att svara, att jag hoppades, att den förvillelse, vartill min förtvivlade kärlek hade förlett mig, icke skulle komma honom att även anse mig vinningslysten.

»Så var det inte menat», sade mr Spenlow. »Det skulle vara bättre för er själv och för oss alla om ni vore vinningslysten, mr Copperfield — jag menar, om ni vore mera beräknande och mindre läte er hänföras av allt detta ungdomliga tokeri. Nej, jag säger endast, och det i en helt annan avsikt, att ni förmodligen vet, att jag äger någon förmögenhet, som jag kan lämna efter mig åt mitt barn?»

[ 190 ]Jag förmodade med visshet att så var.

»Och med erfarenhet av vad vi se dagligen här i Commons och av folks oförklarliga försumlighet i fråga om testamentariska dispositioner — kanske det område där man träffar på de sällsammaste uppenbarelser av mänsklig tanklöshet — kan ni väl inte tro annat än att jag vidtagit mina.»

Jag böjde jakande mitt huvud.

»Jag låter inte», sade mr Spenlow med en tydligt ökad from salvelse, medan han långsamt skakade på huvudet och ömsevis vägde på tåspetsarna och klackarna, »jag låter inte mina efter moget övervägande vidtagna åtgärder för mitt barns bästa rubbas av en smula ungdomlig dårskap. Det är alltsammans idel dårskap och tokeri. Om en kort tid ska det väga lättare än någon fjäder. Men jag kunde — jag kunde möjligen — ifall denna löjliga förbindelse inte genast upplöstes, uti ett oroligt ögonblick finna mig föranlåten att bevaka henne och omgiva henne med skydd mot följderna av varje löjligt steg i giftermålsväg. Och jag hoppas, mr Copperfield, att ni inte vill göra det nödvändigt för mig att öppna, om också endast för en fjärdedels timme, detta tillslutna blad i livets bok och, om också endast för en fjärdedels timme, ändra allvarliga beslut, som för länge sedan blivit fattade.»

Det vilade en klarhet, ett lugn, en fridfull solnedgångsmin över honom, som rent av rörde mig. Han var så lugn och saktmodig — hade uppenbarligen sina saker i en sådan ordning och så systematiskt arrangerade — att man icke kunde undgå att bliva rörd vid åsynen av en sådan man. Jag tror sannerligen att jag såg tårar tränga fram i hans ögon till följd av hans innerliga medvetande av allt detta.

Men vad skulle jag göra? Jag kunde icke förneka Dora och mitt eget hjärta. Då han uppmanade mig att taga en veckas betänketid, kunde jag väl då svara, att jag icke ville betänka mig därpå i en veckas tid; men [ 191 ]kunde jag å andra sidan annat än känna, att aldrig så många veckor icke kunde inverka på en kärlek sådan som min?

»Rådgör emellertid med miss Trotwood eller någon annan som känner till livet», sade mr Spenlow och rättade på sin halsduk med båda händerna. »Betänk er en vecka, mr Copperfield.»

Jag gav med mig och lämnade rummet med ett ansiktsuttryck, som röjde så mycken modlös och förtvivlad ståndaktighet, som jag kunde inlägga däri. Miss Murdstones tjocka ögonbryn följde mig till dörren — jag säger hennes ögonbryn i stället för hennes ögon, ty de förra utgjorde en vida viktigare del i hennes ansikte — och hon var så fullkomligt lik sig, sådan som hon ungefär vid denna timme på förmiddagen plägade se ut i vårt förmak i Blunderstone, att jag skulle kunnat inbilla mig, att jag åter hade kommit av mig i mina läxor och att den tyngd, som vilade på min själ, kom från den ohyggliga gamla läroboken med sina ovala träsnitt, som för min barnsliga fysionomi föreföllo lika glasögonsglas.

Då jag kom in på kontoret, satte jag mig ned i min egen särskilda vrå med båda händerna för ansiktet, så att jag icke kunde se gamle Tiffey och de övriga, och tänkte på denna så oväntat inträffade jordbävning och förbannade i mitt hjärtas bitterhet Jip samt greps snart av en så marterande ångest och oro för Dora, att det förvånar mig att jag icke ryckte till mig min hatt och som en ursinnig rusade bort till Norwood. Föreställningen om att de skrämde henne och fingo henne att gråta, utan att jag var närvarande och kunde trösta henne, var så pinsam, att den fick mig att skriva ett vilt brev till mr Spenlow, i vilket jag besvor honom att icke låta henne få umgälla följderna av mitt olyckliga öde, Jag besvor honom att skona hennes milda och veka natur — att icke krossa en späd blomma — och tilltalade honom i allmänhet, så vitt jag erinrar mig, som om han, i stället för att vara hennes far, hade varit en varulv [ 192 ]eller en drake. Detta brev förseglade jag och lade på hans pulpet, innan han kom tillbaka, och då han trädde in, såg jag genom den halvöppna dörren till hans rum, att han tog upp och läste det.

Han sade icke ett ord därom på hela förmiddagen, men innan han avlägsnade sig på eftermiddagen kallade han mig in till sig och sade, att jag icke behövde vara orolig för hans dotter. Han hade försäkrat henne, sade han, att alltsammans icke var annat än tokeri, och han hade ingenting mera att säga henne. Han trodde sig vara en öm och överseende far (vilket han också var), och jag kunde spara mig varje oro för hennes skull.

»Men om ni framhärdar i er dårskap eller envishet, mr Copperfield», yttrade han, »skulle ni lätt kunna göra det till en nödvändighet för mig att åter skicka min dotter utrikes för någon tid. Jag hyser emellertid bättre tankar om er. Jag hoppas att ni om några få dagar ska vara klokare än så. Vad miss Murdstone beträffar» — jag hade nämligen hänsyftat på henne i mitt brev — »så högaktar jag denna dam för hennes vaksamhet och känner mig henne förbunden, men det är henne bestämt ålagt att undvika detta ämne. Allt vad jag begär, mr Copperfield, är, att det måtte bli glömt. Det enda ni har att göra, mr Copperfield, är att glömma det.»

Det enda! I den biljett jag skrev till miss Mills, beklagade jag mig bittert över detta yttrande. Det enda jag hade att göra, sade jag med dystert hån, var att glömma Dora. Detta var det enda, och vad låg det väl för svårt däruti? Jag besvor miss Mills att hon skulle låta mig besöka henne på aftonen. Om det icke kunde ske med mr Mills' vetskap och bifall, bad jag om ett hemligt möte i mangelstugan. Jag underrättade henne om att mitt förnuft vacklade på sin tron och att endast hon, miss Mills, kunde förebygga dess avsättning. Jag undertecknade mig hennes »vansinnige vän», och då jag läste igenom min epistel, innan jag avsände den, kunde jag icke dölja för mig själv, att stilen i densamma hade en viss likhet med mr Micawbers.

[ 193 ]Detta oaktat avsände jag den. Sedan det blivit mörkt begav jag mig åstad till miss Mills' gata och vandrade fram och tillbaka, till dess jag i smyg blev insläppt av miss Mills' piga och fördes utför kökstrappan ned i mangelstugan. Jag har sedan dess fått skäl att tro, att ingenting hade hindrat mig från att gå in genom stora ingången och upp i salongen, såvida icke miss Mills haft en sådan förkärlek för det romantiska och hemlighetsfulla.

I mangelstugan betedde jag mig så vansinnigt som förhållandena fordrade. Jag förmodade att jag gick dit för att göra mig löjlig, och säkert är, att jag lyckades däruti. Miss Mills hade av Dora erhållit en i största hast skriven biljett, varuti hon underrättade henne om att allt var upptäckt och tillade: »Ack, för all del, kom till mig, älskade Julia, kom, kom!» Men miss Mills hade befarat att hennes ankomst icke skulle falla vederbörande i smaken och hade ännu icke begivit sig av, och vi voro allesammans i mörker uti Saharas öken.

Miss Mills ägde ett underbart ordsvall och tyckte om att låta det svalla ut. Ehuru hon blandade sina tårar med mina, kunde jag likväl icke undgå att märka, att hon fann en grym njutning i vår sorg. Hon omhuldade den, om jag så får uttrycka mig, och glorde därav allt vad göras kunde. Ett djupt svalg, sade hon, hade öppnats mellan Dora och mig, och endast kärleken kunde slå sin regnbågsbro däröver. Kärleken måste lida i denna sträva värld; så hade det alltid varit och så skulle det alltid förbliva. Men lika mycket, sade miss Mills. Hjärtan, som voro insnärjda i spindelväv, måste slutligen brista, och då skulle kärleken vara hämnad.

Detta var en klen tröst, men miss Mills ville icke uppmuntra falska förhoppningar. Hon gjorde mig vida mera olycklig än jag hade varit, och jag kände — vilket jag också med innerligaste tacksamhet sade henne — att hon var en verklig vän. Vi beslöto att hon så tidigt som möjligt den följande morgonen skulle göra Dora ett besök och försöka att hitta på något medel att, vare sig [ 194 ]med blickar eller ord, försäkra henne om min hängivenhet och min förtvivlan. Vi skildes åt överväldigade av sorg, och jag tror att miss Mills hade berett sig en riktig njutning.

Då jag kom hem, anförtrodde jag min tant alltsammans och gick förtvivlad till sängs, trots allt vad hon kunde säga mig. Jag steg förtvivlad upp och gick förtvivlad ut. Det var en lördagsmorgon, och jag begav mig direkte till Commons.

Då jag kom i sikte av vår kontorsdörr, blev jag helt överraskad av att se kontorsbuden stå utanför och tala med varandra, medan några förbigående kikade uppåt fönstren, vilkas luckor voro stängda. Jag påskyndade mina steg, undrande, medan jag gick förbi, vad de stodo och gapade efter, och skyndade in.

Skrivarna voro närvarande, men ingen av dem gjorde något. Gamle Tiffey satt, troligen för första gången i sitt liv, på en annan stol och hade icke hängt upp sin hatt.

»Det var en förskräcklig ollycka, mr Copperfield!» sade han i det jag trädde in.

»Vad är det?» utbrast jag. »Vad står på?»

»Vet ni inte det?» ropade Tiffey och alla de andra, i det de skockade sig omkring mig.

»Nej», svarade jag och såg frågande från den ena till den andra.

»Mr Spenlow…» sade Tiffey.

»Vad är det med honom?»

»Han är död!»

Jag trodde att det var kontoret som vacklade och icke jag, då en av skrivarna grep fatt i mig.

»Död!»

De satte mig på en stol, löste upp min halsduk och gåvo mig litet vatten. Jag har ingen föreställning om hur lång tid detta upptog.

»Död!» upprepade jag.

»Han åt i staden i går och for ensam hem i sin vagn», [ 195 ]sade Tiffey, »sedan han hade skickat hem sin betjänt med diligensen, såsom ni vet att han stundom brukade.»

»Nå?»

»Vagnen kom hem utan honom. Hästarna stannade vid stalldörren. Betjänten kom ut med en lykta. Ingen fanns inne i vagnen.»

»Hade de skenat?»

»De voro inte varma», sade Tiffey och satte på sig sina glasögon, »inte varmare, hör jag, än om de hade gått sin vanliga gång. Tömmarna voro avslitna, men de hade släpat utmed marken. Hela huset kom genast på benen, och tre av tjänstefolket skyndade fram utåt vägen för att leta efter honom. De hittade honom vid pass en kilometer hemifrån.»

»Det var mer än en kilometer, mr Tiffey», inföll en av de yngre skrivarna.

»Var det så? Ja, jag tror ni har rätt», sade mr Tiffey — »mer än en kilometer hemifrån — inte långt ifrån kyrkan, liggande till hälften på landsvägen och till hälflen på gångvägen, med ansiktet nedåt. Om han hade fallit ur vagnen i ett anfall av svindel eller om han ens då ännu var död, ehuru det inte lider något tvivel att han var fullkomligt sanslös — det är något som ingen tycks känna till. Om han också andades, så talade han åtminstone inte ett ord. Man hämtade så fort som möjligt en läkare men utan någon nytta.»

Jag kan icke beskriva den stämning varuti denna underrättelse försatte mig. Det uppskakande uti att en sådan händelse inträffat så plötsligt och träffat en person med vilken jag i alla avseenden hade varit osams; den förfärliga tomheten i det rum, där han så nyligen hade vistats, där hans bord och stol ännu tycktes vänta på honom och där hans handstil från i går liknade en vålnad; den obeskrivliga omöjligheten uti att skilja honom från stället, och känslan som om det vore han som kom in, för varje gång dörren öppnades; den dova tystnaden och stillheten inne på kontoret, och den omättliga njutning varmed vårt folk talade därom och varmed [ 196 ]andra personer hela dagen i ända kommo in och ut och aldrig kunde få sitt lystmäte därav — allt detta kan lätt fattas av envar. Vad jag icke kan beskriva, är, hur jag i mitt hjärtas innersta gömslen kände en hemlig svartsjuka även mot döden, hur jag var till mods som om dess makt skulle uttränga mig från min plats i Doras tankar, hur jag på ett knotande sätt, för vilket jag icke har ord, var avundsjuk på hennes sorg, hur orolig jag blev vid tanken på att hon grät över andra eller tröstades av andra, och hur jag hyste en tärande, sniken önskan att få utestänga alla andra än mig själv från henne och vara allt för henne i detta det olämpligaste ögonblick av alla.

I detta förvirrade själstillstånd, som jag hoppas icke är en egendomlighet endast och allenast hos mig, utan även kännes av andra, gick jag en afton ut till Norwood, och då jag av en av tjänstfolket, som jag träffade utanför porten, fick veta att miss Mills var där, förmådde jag min tant att till henne adressera ett brev, som jag skrev. Jag beklagade däri uppriktigt mr Spenlows sorgliga dödsfall och utgöt tårar medan jag gjorde det. Jag besvor henne att säga Dora, ifall Dora befunne sig i ett sådant tillstånd att hon kunde höra det, att han hade talat till mig med största välvilja och aktning och nämnt hennes namn endast med ömhet och utan ett enda förebrående ord. Jag vet att jag gjorde det av själviskhet, för att mitt namn skulle komma att nämnas för henne, men jag försökte att tro det vara en handling av rättvisa mot hans minne. Måhända trodde jag det också.

Den följande dagen erhöll min tant till svar ett brev på några få rader, vilket på utsidan var ställt till henne, men på insidan till mig. Dora var överväldigad av sorg, och då hennes väninna hade frågat henne, om hon skulle sända mig en hälsning från henne, hade hon endast efter vanan framsnyftat: »Ack, min älskade pappa! Ack, min stackars pappa!» Men hon hade icke sagt nej, och jag drog därav den möjligast bästa slutsats.

Mr Jorkins, som alltsedan olyckhändelsen hade varit i Norwood, infann sig några dagar senare på kon[ 197 ]toret. Han och Tiffey stängde sig inne för några ögonblick, och därefter tittade Tiffey ut genom dörren och vinkade åt mig.

»Mr Tiffey och jag, mr Copperfield», sade mr Jorkins, »hålla på att undersöka den avlidnes pulpet, lådor och andra gömmor för att försegla hans enskilda papper och se efter om det möjligen finns något testamente, men av ett sådant finns ingenstans något spår. Kanske ni skulle vilja vara god och hjälpa oss.»

Jag hade med häftig oro längtat efter att få reda på de omständigheter, i vilka min Dora skulle bliva försatt, såsom t. ex. vilka som skulle bli hennes förmyndare och dylikt, och detta anbud tycktes böra kunna leda mig på spåren. Vi började genast att leta, i det mr Jorkins öppnade lådorna och pulpeterna, och vi alla tre togo fram papperen ur dem. De till kontoret hörande papperen lade vi på den ena, och de enskilda papperen, som just icke voro så synnerligen talrika, på den andra sidan. Vi voro mycket allvarliga, och då vi träffade på ett sigill, en blyertspenna, en ring eller något annat litet föremål, som stod i något personligt samband med honom, talade vi mycket sakta.

Sedan vi hade förseglat åtskilliga packor och medan vi ännu ordnade återstoden av de dammiga papperen, begagnade mr Jorkins samma ord om sin avlidne kompanjon, som denne för kort tid sedan hade använt om honom, i det han sade:

»Det var mycket svårt att få mr Spenlow från den gamla, banade vägen. Ni vet hurudan han var. Jag skulle nästan tro att han inte gjort något testamente.»

»Jo, jag vet att han gjort det», sade jag.

Båda upphörde med sitt arbete och sågo på mig.

»Den dag, då han senast talade med mig», fortfor jag, »meddelade han mig, att han hade gjort sitt testamente och för länge sedan ordnat sina angelägenheter.»

Mr Jorkins och gamle Tiffey skakade båda på huvudet.

»Det har inte mycket att betyda», sade Tiffey.

»Nej, sannerligen högst litet», sade mr Jorkins.

[ 198 ]»Herrarna måtte väl inte betvivla…» började jag.

»Min bäste mr Copperfield!» sade Tiffey, i det han lade sin hand på min arm och slöt båda ögonen, medan han skakade på huvudet, »om ni hade varit i Commons så länge som jag, skulle ni veta, att det inte finns någonting varuti folk är mera inkonsekvent eller mindre att lita på.»

»Men han gjorde just själv samma anmärkning», svarade jag envist.

»Det skulle jag vilja anse för utslag i saken», anmärkte Tiffey. »Min tanke är den, att det inte finns något testamente.»

Detta föreföll mig i högsta grad underligt, men emellertid visade det sig att det icke fanns något testamente. Han hade icke ens så mycket som tänkt på att upprätta ett sådant, så vitt man kunde se av hans papper, ty det fanns icke den ringaste antydning eller utkast eller anteckning rörande något slags testamentarisk disposition. Det som förvånade mig nästan lika mycket, var att hans affärer befunno sig i ett oordentligt skick. Det var i högsta grad svårt, hörde jag, att få rätt på vad han var skyldig, vad han hade betalt eller vad han ägde vid sin död. Det ansågs troligt att han själv icke på flera år hade haft någon klar föreställning om dessa saker. Så småningom blev det klart och tydligt, att han för att kunna visa sig på den lysande fot, som då var på modet i Commons, hade levat upp mera än hans affär inbragte, vilket icke var så särdeles betydligt, och hade till en högst ringa summa reducerat sin enskilda förmögenhet, ifall den någonsin hade varit stor, vilket var högst tvivelaktigt. Huset i Norwood jämte möblerna såldes på auktion, och Tiffey, som föga anade huru mycket jag var intresserad av saken, berättade mig, att då den avlidnes skulder hade blivit betalda, och hans andel i firmans utestående osäkra fordringar blivit avdragen, skulle han ej vilja giva tusen pund för hela boets behållning.

Till detta resultat kom man ungefär sex veckor efter dödsfallet. Jag hade under hela denna tid lidit förfärliga [ 199 ]kval och trott mig nästan vara tvungen att bära våldsam hand på mig själv, då miss Mills berättade mig att min lilla, förkrossade Dora, så ofta jag nämndes för henne, endast ropade: »Ack, stackars pappa! Ack, min älskade pappa!» Jag fick ävenledes veta, att hon icke hade några andra släktingar än två fastrar, ogifta systrar till mr Spenlow, vilka bodde i Putney och på många år nästan alls icke hade umgåtts med sin bror. Icke för att de någonsin varit oense (skrev miss Mills till mig), men då de i anledning av Doras födelse hade blivit bjudna att komma på te, hade de, eftersom de hade ansett sig äga anspråk på att bliva bjudna på middag, svarat skriftligt, att »det för samtliga parternas trevnad vore bäst att de icke infunne sig», och från denna tid hade de gått sin egen väg, och deras bror hade gått sin.

Dessa båda damer trädde nu fram ur sin tillbakadragenhet och föreslogo Dora att komma och bo hos dem i Putney. Dora tryckte sig gråtande intill dem och utbrast: »Ack ja, mina goda fastrar, tag mig, Julia Mills och Jip med till Putney!» Och dit reste de även strax efter begravningen.

Hur jag fick tid att besöka Putney, vet jag sannerligen icke, men det lyckades mig tämligen ofta att smyga omkring där i grannskapet. För att så mycket fullständigare uppfylla vänskapens plikter, förde miss Mills en dagbok, ur vilken hon läste upp bitar för mig, då vi stundom möttes ute på fältet, och om hon icke hade tid därtill, lånade hon mig den. Huru jag frossade av dessa anteckningar, av vilka jag här vill meddela ett prov!

Måndag. Min söta D. ännu mycket nedslagen. Huvudvärk. Fäste hennes uppmärksamhet på J., som var så slät och fin. D. klappade J. Detta väckte tankeförbindelser, öppnade sorgens slussar. Sorgens fria lopp måste tillstädjas. (Äro tårar hjärtats daggdroppar? J. M.)

Tisdag. D. svag och nervös. Skön i sin blekhet. (Är icke detsamma fallet med månen? J. M.) D., J. M. och J. ute och åkte. J., som tittade ut genom vagnsfönstret, skällde häftigt på sopåkaren och framkallade ett leende [ 200 ]på D:s ansikte. (Av sådana obetydliga länkar är livets kedja sammansatt! J. M.)

Onsdag. D. jämförelsevis vid gott lynne. Sjöng för henne »Aftonklockan», såsom en passande melodi. Verkan icke lugnande utan motsatsen. D. obeskrivligt upprörd. Fanns sedan snyftande i ett rum. Citerade verser om mig själv och en ung gasell. Utan verkan. Häntydde även på »Tålamodet på en grav». (Frågas: Varför på en grav? J. M.)

Torsdag. D. påtagligt bättre. Lugnare natt. En skiftning i rött på kinden. Beslöt att nämna D. C:s namn. Kom försiktigt fram med det under åkningen. D. genast ifrån sig. »Ack, söta, snälla Julia! Ack, vad jag varit för ett obeskedligt och olydigt barn!» Lugnade och smekte henne. Uppdrog en fantasibild av D. C. på gravens brädd. D. åter utom sig. »O, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Ack, för mig bort någonstädes!» Mycket förskräckt. D. svimmade. Ett glas vatten från värdshuset. (Poetisk frändskap. Brokig skylt på portstolpen, människolivet brokigt växlande. Tyvärr! J. M)

Fredag. Händelserik dag. En karl visar sig i köket med blå påse, med »fruntimmerskängor lämnade till lagning». Köksan svarar: »Inte härifrån.» Karlen håller i sig. Köksan går in för att fråga och lämnar karlen ensam med J. Då köksan kommer tillbaka står karlen fast vid sitt påstående, men går slutligen. J. saknas. D. förtvivlad. Anmälan i polisen. Karlen igenkännelig på en platt näsa och ben som grindstolpar. Eftersökes på alla håll. Ingen J. D. gråter bittert och är otröstlig. Ännu en hänsyftning på den unga gasellen. Passande, men onyttig. Mot kvällen kommer en främmande gosse. Föres in i salen. Platt näsa, men inga grindstolpar. Säger att han vill ha ett pund och känner en hund. Nekar att förklara sig tydligare, ehuru hårt ansatt. Sedan pundet blivit givet av Dora, för han köksan bort till ett lusthus, där J. står bunden vid ett bordsben. Glädje hos D., som dansar omkring J., medan han äter sin kvällsvard. Uppmuntrad av denna lyckliga förändring vågar J. M nämna D. C:s namn, D. gråter på nytt och ropar ömk[ 201 ]ligt: »Nej, nej, nej! Det är så syndigt att tänka på någonting utom stackars pappa!» — Omfamnar J. och snyftar sig till sömns. (Måste icke D. C. anförtro sig åt tidens breda vingar? J. M)

Miss Mills och hennes dagbok utgjorde under denna tid min enda tröst. Att se henne, som kort förut hade sett Dora — att läsa begynnelsebokstäverna till Doras namn på hennes sympatetiska blad — detta utgjorde min enda hugsvalan. Jag kände mig till mods som om jag hade bott i ett korthus, som hade rasat och lämnat miss Mills och mig ensamma bland ruinerna, som om en bister trollkarl hade dragit kring mitt hjärtas gudinna en trollkrets, inom vilken jag icke kunnde komma annat än med tillhjälp av de omnämnda starka vingarna, som föra så många människor över så mycket!