En gammal stockholmares minnen/Del 2/Åter i Stockholm
ÅTER I STOCKHOLM.
En februariafton. — En redaktionsbyrå. — I redaktörens hem. — Utställningen 1866. — I förnäma världen. — Banker. — Sällskapslif. — Nya institutioner. — Berggrens Suède. — Teater.
En snödiger februariafton anno sextiosex befann jag mig åter i min födelsestad. Familjen hade jag lämnat i Paris och å nyo begifvit mig ut på ströftåg på egen hand. Det var tolf år jag varit frånvarande. Många förändringar hade otvifvelaktigt ägt rum på den tiden, men Stockholm var dock märkvärdigt likt sig.
Jag hade anländt med järnvägen till södra station, den enda som då fanns i Sveriges hufvudstad. Husen vid Götgatan sågo allt bra små ut, tyckte jag, men jag ville icke jämföra dem med parisbyggnaderna. De senare voro nog ståtliga, i synnerhet de som uppförts under Napoléon III:s välde och med baron Haussmann till édil. De små husen voro gamla bekanta. Södermalmsbo har jag aldrig varit, men likväl talade Götgatan den aftonen om idel barndoms- och ungdomsminnen, och jag kände mig godt till mods, då vårt åkdon slank hit och dit mellan snöhögarna och isbalkarna.
Det var nytt för mig att återse den gamla vägen utför de södra backarna, och jag riktigt jublade, då hästarna tycktes stå på hufvudet utför Götgatsbacken, hvilken blifvit sänkt, upplyste min följeslagare, men föreföll mig lika brant som någonsin. Kälke fick man dock icke åka utför den backen, men slädfarten var lika god som kälkbacksåkningen.
Södermalmstorg kände jag genast igen med de stora husen på vänster hand, och »stadens nya hus», en ganska gammal byggnad midt emot. Södermalmstorgvakten var också som förr med sin underofficer och sina, jag skulle nästan vilja säga gamla gardister, de flesta icke fullt nyktra.
Ja, Stockholm var sig likt, om man undantager, att vid slussen stod en eländig omnibus som hade sin tur på Ladugårdslandet. Ett annat sådant fordon gick från Riddarhustorget till Kungsholmen, men hade visst funnits redan för tolf år sedan och hade ej det minsta förändrat sig.
Så var det också nu Skeppsbron med gamla våghuset, en rysligt ful och skröplig byggnad. Men slottet! Se, det var något att fröjdas åt, alldeles som ej blott för tolf år sedan, utan till och med som tolfvan flere gånger om. Hvad det var vackert och hvad det gjorde en stockholmare godt att återse det.
Detsamma kunde just ej sägas om basaren på Norrbro, och man blef ledsen att höra, det nämnda bro ännu var den enda öfver Norrström. Åtskilliga förslag hade man gjort, men längre hade man icke kommit ännu 1866. Somliga ville att bron skulle gå från Skeppsbron till Blasieholmen, midt för lifmedikus, Magnus Retzius’ hus i hörnet af Stallgatan, där man sedan byggde Grand Hôtel. Andra yrkade på att Samuel Owens gamla förslag skulle upptagas igen och att bron borde läggas mellan Rådhusgränd och Rosenbad. Men man talade äfven om en bro från Riddarhusgränd till Röda Bodarna, och det var det förslaget som slutligen blef verklighet.
Mer än en bro hade man ännu icke, men man höll på att få en underjordisk järnväg, för hvars skull man under Södermalms gator sköt 270 skott i dygnet, men ännu var den vägen långt ifrån färdig. Då stockholmarne ville se något riktigt intressant gingo de till tunnelns mynning åt järnvägen till och tittade in i hålet som var ohyggligt svart, men i hvars innandöme syntes skuggor af arbetsmanskapet, och där gick löjtnant Unge, arbetschefen själf, och ordnade.
— Har herrn (frun, fröken eller mamsell) sett tunneln? Var det första man frågade en resande, och sade han nej, förde man honom genast dit. Icke alla stockholmare voro likväl öfvertygade om denna underjordiska järnväg eller sammanbindningsbana vore så nyttig. Bland tviflarna befann sig en så betydande person som L. J. Hierta.
Under det att allt detta afhandlats mellan min följeslagare och mig hade vi hunnit in på Gustaf Adolfs torg. Hästen var lik sig, och konungen med. Operahuset hade ej heller förändrats, och det gällde äfven om Arffurstens palats. Det kunde glädja en gammal stockholmare.
— Se Kastenhof! utropade jag. Hvad det fiffat upp sig!
— Det är inte Kastenhof, upplyste min följeslagare, utan Hôtel Rydberg, som dansken ville göra till ett »Hôtel de Ville».
Vi svängde in på den orimligt smala Arsenalsgatan, midt emellan Operakällaren och »Lungmoset» samt foro förbi »Hörnan» in på Jakobstorg, där min följeslagare, som var Stockholms Dagblads kassör Otto von Gertten, hyrt rum åt mig i n:o 3. Det var en enskild bostad. De offentliga »rum för resande» voro i allmänhet ganska dåliga, äfven då de tillvållat sig titel af »hôtel».
Ett godt hôtel hade man dock i »Rydbergs», som hölls af fransmannen R. Cadier, det stockholmska hotellväsendets omskapare eller, rättare, grundläggare. Men det var också allt som fanns. »Kung Karl» hade ännu icke uppstått, och på »Grand-Hôtel» tänkte åtminstone ingen annan än Cadier.
Den lilla lägenhet, i hvilken jag inhystes, bestod af ett rum och en skrubb som upphöjts till namn, heder och värdighet af sängkammare. I rummet, som naturligtvis skulle hedras med benämningen salong, funnos åtskilliga fåtöljer, kåsöser och andra sybaritiska hviloplatser, men sängen i skrubbens sängkammare var så mycket eländigare och befordrade icke, utan hindrade sömnen.
För denna lägenhet betalade jag 100 riksdaler i månaden, hvilket bevittnar, att äfven för fyrtio år sedan kunde hyrorna i Stockholm vara ganska storartade. Som jag redan nämnt, hade jag få år förut i Paris erlagt 100 francs i månaden för tre möblerade rum och kök, och föga mer erlades sedan för något större våningar samt mindre belopp för omöblerade.
Herr von Gertten förklarade, att vi nu skulle gå upp till »patrons», sedan vi dock först besökt redaktionsbyrån, hvilken befann sig på nedre botten öfver gården i huset n:o 7 Stora Trädgårdsgatan. I huset åt gatan fanns sätteri- och tryckerilokaler samt annonskontor som förestods af faktor Lindström, hvilken dessutom hade uppsikten öfver sättare och tryckeri. Såsom annonsmottagare var faktorn fruktad af allmänheten, mot hvilken han alltid visat sig mycket barsk. Man visste på den tiden icke hvad annonsagenter ville säga, och man gaf visst högst sällan rabatt på en annons. Men rädd var man för gamle faktorn och hans stora hund Argus, hvilken var lika morsk som sin herre och morrade lika ilsket som han. I själfva verket voro både husbonde och hund ganska fredliga varelser.
På kvällarna hölls annonskontoret icke öppet, men då var redaktionen i verksamhet, som vanligt är i morgontidningar. Det snöade duktigt den afton jag gjorde mitt inträde i Stockholms Dagblad. Jag nämner det, emedan jag erinrar mig hur snön yrde in i redaktionsrummet hvarje gång dörren till gården öppnades och trängde fram till det enda redaktionsbordet i det lilla rummet. Vid bordet satt, utan att låta störa sig af besöket eller snöyran eller korrekturläsarens högljudda mummel, den bekante tidningsmannen, författaren och öfversättaren Gustaf Thomée, en af Sveriges flitigaste män af pennan. Han redigerade utrikesafdelningen och lefde hufvudsakligen på öfversättningar ur danska tidningen Berlingske. På motsatta sidan af detta bord hade Talis Qualis haft sin plats. Den stod nu tom, men afsikten var, att den skulle intagas af mig, hvilken efter åtskilliga underhandlingar under år 1865, anställts som fast medarbetare i tidningen.
Vid det enda fönstret i det lilla rummet stod en pulpet för två personer, hvilken begagnades på förmiddagen till bladets räkenskapsafdelning, på eftermiddagen till korrekturläsning. På förmiddagen tronade där von Gertten med sin medhjälpare, en gammal f. d. sjökapten och skeppsbyggmästare J. Pettersson. På sena kvällen och en god del af natten var pulpeten anslagen till korrekturläsningen, hvilken besörjdes af en annan f. d. apotecarius vid namn Wilhelmsson, med något biträde från sätteriet.
Det var hela redaktionslokalen, men då referenterna vid den sista ståndsriksdagen, af hvilka fanns en för hvarje stånd, infunno sig, måste Thomée och korrekturläsarne rymma fältet. Den ofrivilliga ledigheten tillbragtes vanligen på källaren »Hörnan», hvilken åtnjöt Dagbladisternas förtroende och där äfven Carl Strandberg af gammal vana ofta sökte upp de gamla kamraterna.
Efter att ha tagit redaktionslokalen i skärskådande, hvilket var snart gjordt, fördes jag upp till »patrons», som bodde i hufvudbyggningen åt gatan. Boktryckaren och tidningsägaren samt redaktören Jonas Adolf Walldén var en älskvärd hedersman, omtyckt af alla som kommo i beröring med honom. Han var, då jag inkom i Dagbladet, ej mera än femtionio år, men såg äldre ut, ehuru han hade ett ganska prydligt utseende. Jämte sin hustru, född Schagerborg, förde han ett angenämt och mycket gästfritt hus samt var känd för frikostighet och välgörande.
Med hans son, Wilhelm Walldén, hade jag gjort bekantskap i England 1862 samt närmare lärt känna i Frankrike, där han vistades under en god del af 1863. Han var 1866 tjänsteman i civildepartementet och började deltaga i skötandet af Stockholms Dagblad, men gifte sig det året med Ebba Langenberg, och tillbragte någon tid på resor i utlandet.
Stora planer hade han på Dagbladets framtid, och om de icke alla uppfylldes, något som ej var Wilhelm Walldéns fel, gjorde de dock, att bladet ej blott kunde fortsätta som en allmänt aktad tidning, som det varit redan under den äldre Walldéns tid, utan ock förvärfva större anseende och icke obetydlig spridning i hela landet.
Den första aftonen i den äldre Walldéns hem gjorde på mig ett mycket behagligt intryck och efterföljdes af många dylika. Arbetet i tidningen förekom i synnerhet på nätterna, men natten till söndagen var fri, ty något nummer utkom icke på helgdagarna, och därför längtade vi efter lördagen lika ifrigt som några skolpojkar efter samma dag.
Annonserna i den tidens Dagblad upptogo det mesta af utrymmet, men voro därför ej, såsom man hört uppgifvas, allena rådande. Men inkomst gåfvo de, ehuru priset var vida billigare än nu för tiden. Jonas Walldén blef en mycket förmögen man och han köpte det gamla, präktiga Cronhielmsgodset Hakunge i Roslagen. Där kunde han med många stora förbättringar, byggnads- och försköningsarbeten finna användande för sina inkomster. Men han köpte äfven huset vid Stora Trädgårdsgatan och en vacker liten lägenhet, som han kallade Adolfsberg, bredvid Smedsudden vid Mälaren. Adolfsberg är nu för länge sedan såldt, men såväl Hakunge som huset vid Trädgårdsgatan innehafves af Jonas Walldéns ende son, den ofvan nämnde Wilhelm Walldén.
⁎
Liksom jag redan vid min ankomst till Stockholm funnit staden märkbart likadan som för tolf år sedan, kunde jag vid närmare aktgifvande på förhållandena icke finna många nya byggnader. Man hade en så betydande konstnär som F. W. Scholander, men hvad han byggt var ej synnerligt mycket. Han hade dock redan då eller snart därefter lämnat så betydande prof på sin förmåga som Tekniska högskolans, då ännu kallad Teknologiska institutet, hus, det Barclayska huset och därefter Synagogan samt slottskapellet vid Ulriksdal, men föga mera. Nationalmuseets byggnad stod 1866 färdig, men det var icke någon svensk konstnärs verk, och själfva uppförandet hade anförtrotts åt en fortifikationsofficer. Emellertid var man nöjd med byggnaden, och Scholander fick svälja förtreten, att han icke haft större framgång med sina ritningar till detta nationalverk, som ifrågavarande år beundrades bland de öfriga nybyggnaderna.
För annan konst än den arkitektoniska, hade Stockholm år 1866 icke ringa intresse och konstnärer voro gärna sedda litet hvarstädes. Äfven konstnärerna själfva, i synnerhet de gifta, inbjödo kamrater till sina fester. Så gaf Edvard Bergh och hans fru mycket besökta aftonsamkväm i sin bostad, 108 Kungsbacken, numera Franska skolans lokal. Där samlades gästerna omkring något eller några af värdens senast fullbordade taflor, som han utställt för aftonen.
Vid en af dessa aftonunderhållningar såg jag för första gången den då 23-årige grefve Georg von Rosen, redan återkommen från sin första studietid hos Leys i Belgien samt i begrepp att med konstakademiens stipendium begifva sig till Södern. Den unge konstnären väckte stort intresse hvar han kom, och ifrågavarande afton hos Bergh var han föremål för allmän uppmärksamhet.
Bland gästerna för öfrigt syntes Qvarnström, hvars något svårmodiga utseende väckte deltagande. Man visste, eller åtminstone förmodade, att orsaken till svårmodet skulle vara såradt konstnärsmedvetande. Den starka täflan som uppstått mellan Qvarnström och Molin om utförandet af Karl XII:s bildstod lutade allt mer till Molins seger, hvilket naturligtvis i hög grad grämde den förre.
Om Molin var närvarande vid dessa samkväm erinrar jag mig icke, men nog känner jag Qvarnströms dystra utseende. Sällskapet var för öfrigt i god stämning. Om någon tillät sig en eller annan anmärkning mot Edvard Berghs målningar, hvilket verkligen var förhållandet, motvägdes detta af allt det erkännande som flertalet yttrade och som visst icke var någon erkänsla för hans gästfrihet.
Han stod på höjden af sitt konstnärsrykte, hade berömdt namn som målare, var lycklig äkta man och familjefader, med god hälsa och många fördelar. Få år därefter hade han träffats af ett slaganfall, som bröt hans lifskraft, och då började också afundsmännen framföra klander om hans äfven mest lyckade arbeten.
⁎
Hvad som mest intresserade stockholmaren våren 1866 var den väntade industriutställningen. Om man icke, utom i konstnärskretsarna, talade så mycket om konstutställningen, härledde sig väl af att industrien under en lång tid förut, för att icke säga alltid, varit mindre uppmärksammad än konsten, hvilken i den ofta förtalade konstföreningen hade sitt goda stöd. År 1866 gällde det både konst och industri, och den senare var den som väckte största uppseendet.
Ett stort antal personer, och främst bland dem hertigen af Östergötland, ådagalade sitt lifliga deltagande för den svenska industrien. Möten höllos med lifliga förhandlingar, festmiddagar anordnades med god förtäring och många tal på vers och prosa, tidningsartiklar om utställningen öfversvämmade bladen och trycktes om för bättre minnes skull.
Det var en liflig tid i Stockholm, visserligen icke så märklig som våren 1897, tiden nyss före den stora utställningen på Djurgården, men kanske lika minnesvärd som denna i åtskilliga afseenden, i synnerhet för att den tillhörde ett för öfrigt icke så framskridet skede i Stockholms historia.
Bland storindustriens män utmärkte sig då först och främst innehafvarne af J. L. & C. G. Bolinders mekaniska verkstad, bröderna Jean och Carl Bolinder, af hvilka isynnerhet Jean verkade oförtrutet för utställningens värdiga uppträdande.
Fabrikören J. W. Bergström, som hade en mycket känd mekanisk verkstad vid Bryggargatan, var också outtröttlig i medverkan till utställningen. På festerna höll fabrikören gärna tal, och man tycktes gärna höra honom. Han hade utmärkt sig på utställningarna i London 1851 och i Paris 1855, och togs oupphörligt i anspråk för offentliga uppdrag inom sitt område. Lika ifrig för utställningen var urfabrikören G. W. Linderoth, far till nuvarande innehafvaren af firman. Flera andra, för många att här uppräkna, verkade för utställningen, intendenten Juhlin-Dannfelt, professor J. Arrhenius, kapten vid fortifikationen Alf Björkman o. s. v.
En särskild Expositionstidning gafs också ut — quorum pars parva fui, som till hufvudredaktör hade nämnda kapten, sedan major och föreståndare för Slöjdskolan (Tekniska skolan). Öfriga medarbetare voro M. Hultin (kallad Måns Månsson eller Måsse, känd skämtare), G. Renholm och K. G. Wetterhoff. Utgifvaren var Hugo Nisbeth, på hvars tryckeri tidningen trycktes. Tidningen skulle utkomma i 90 exemplar, men hann ej längre än 30. Af allt som skulle göras för utställningen var Expositionstidningen otvifvelaktigt det svagaste.
Huru vida en sådan skriftställare som Måns Hultin vore passande för en tidning som den nyss nämnda må dragas i tvifvel. Han var en ursprungsfrisk humorist, hvilken bra litet brydde sig om det faktiska och formade de yttre förhållandena efter sin egen fritt skapande fantasi. Däremot var han fullkomligt på sin plats som »kåsör», och hvad han som sådan skref i Nya Dagligt Allehanda lästes med stort nöje. Han var medicine kandidat, men tycktes icke mycket bekymra sig om medicinen, och då han, sommaren 1869, drunknade, låg det medicinska studiet redan långt bakom i tiden.
G. Renholm hade däremot och har nog ännu stor förmåga att skrifva om ganska olika föremål samt skrifva så, att man känner sig intresserad. Hans korrespondensartiklar från Paris under ett mångårigt vistande där äro små mästerverk, framställda med en mycket fin och elegant penna.
En öfverlägsen intelligens var finnen K. G. Wetterhoff, hvilken också vistades lång tid i Paris, men äfven uppehöll sig i Rom. Här hemma skref han vanligen i Nya Dagligt Allehanda, mycket var det dock icke. Beskaffenheten öfverträffade mängden. Han var en stor talang, men, oförbehållsamt sagdt, mycket lat. Detta gjorde honom omöjlig för åtskilliga företag, som annars kunnat blifva både honom och det allmänna till fördel.
Så kunde han t. ex. icke hålla ut med redaktörskapet af Ny Illustrerad tidning, som han tog emot vid bladets första utgifvande i början af 1865, men måste lämna innan året gått till ända. Edvard Bergh och Janne Höckert, som voro tidningskontrollanterna, hade kostliga historier att berätta om Wetterhoffs sätt att sköta redaktörskapet.
Hvad expositionstidningen beträffar, torde ingen af dess medarbetare, jag själf inbegripen, ha utvecklat någon synnerlig verksamhet vid redigerandet. Men vid bladets uppkomst hade stora förhoppningar uttalats vid den festmiddag som gafs på Hôtel de Suède hos L. C. Berggren, hvilken då officiellt berömde »braktör», som ägde en af Stockholms förnämsta restauranter, först i 29 Drottninggatan, där Hôtel Kronprinsen nu har sin »spisning», men år 1866 hade Suède flyttats till 45 samma gata, där det än finnes, men restaurantrörelsen har för längesedan upphört.
Expeditionstidningens byrå befann sig i en liten med en mager plantering omgifven byggnad som lutade sig mot foten af Fersenska terrassen, i hörnet af Stallgränden, invid Soopska fattighuset, som sedan flyttades till Nya Vägen och därifrån till Döbelnsgatan.
Innan utställningen öppnades besöktes tidningsbyrån af ett stort antal personer, men sedan aftog intresset allt mera. Det lilla huset är nu för länge sedan borttaget och dess plats upptogs under många år af vinbolaget Lacave samt innehafves numera af handelsbolaget Messen.
⁎
Ingenting nytt, sade jag... Så alldeles utan nyheter var 1866 års Stockholm dock icke, äfven om man icke tänker på utställningen samt ej heller fäster sig vid representationsförändringen.
Vi började få banker. Det var onekligen den icke minst viktiga nyheten. Det blef icke längre Riksbanken, ända till det nya statsskicket benämnd »rikets ständers bank», som skulle bestämma öfver penningväsendet. Stockholms Enskilda bank var redan öfver tio år gammal och hade under krisen 1857 »ridit ut stormen», som bankens sjövane befälhafvare kunde uttrycka sig, men betraktades af många som en nyhet.
Skandinaviska kreditaktiebolaget var något yngre och räknade sin tillvaro från 1863, men hade icke kontor i Stockholm förr än i augusti 1865. År 1866 lärde man också känna det nya Industri-Kredit-Aktiebolaget, men dess rörelse hade öppnats redan i maj 1865. Först ett par år senare uppstod aktiebolaget Stockholms Folkbank, och den kände man således ej till ännu 1866.
Under tiden gick en ung man och funderade på huru man skulle underlätta belåning af skuldsedlar intecknade i fast egendom och däraf beroende särskilda ändamål. Denne unge man hade jag träffat i Paris redan 1864 och lärt känna som en synnerligt intelligent och med liflig fantasi begåfvad personlighet. Att fantasi icke är öfverflödig och ännu mindre skadlig vid affärsspekulationer torde ej kunna bestridas, och genom följden af Henrik Palmes intelligenta fantasi blef detta ett par år därefter, ytterligare bekräftadt, men bolagsordningen för det af honom stiftade Stockholms Intecknings-Garanti- aktiebolag utfärdades först den 9 april 1869.
På sin höjd ett par tre banker ägde vi redan 1866. Men hvad voro deras antal mot dem vi nu äga. Och hvad kommer väl det antalet att betyda, då ånyo fyrtio år sjunkit i tidens haf?
Och huru såg det ut med de dagliga tidningarna? Jo, vi hade våra gamla blad: Stockholms Dagblad under den Walldénska dynastien sedan 1824, Aftonbladet med August Sohlman till styresman, men ursprungligen L. J. Hierta sedan 1830, Dagligt Allehanda i ny skapnad och under K. A. Lindströms ledning sedan 1860, Posttidningen sedan, vore man frestad att säga, urminnes tider, fastän med ny redaktion, skalden Talis Qualis sedan ingången af år 1866.
Fullständig nyhet var Dagens Nyheter, som kom till världen i slutet af 1864.
Aftonbladet bodde i sitt gamla hus vid Munkbrogatan, Nya Dagligt Allehanda satt vid Lilla Nygatan. Posttidningen höll hof i hörnet af Lilla Nygatan och Tyska brinken, och Dagens Nyheter hade slagit upp sin bostad vid Stora Nygatan, men redaktör Rudolf Wall med familj bodde vid Regeringsgatan.
De flesta dagliga tidningarna höllo sig således i den inre staden, mest Munkbrotrakten, sannolikt emedan det var i trakten af posthuset. Då posten flyttade till norr följde tidningarna med och slogo sig ned i grannskapet af »Nya» posthuset vid Röda bodarne. Äfven Stockholms Dagblad, som förut varit den enda tidningen på norr, följde med till posthusets närhet med en utmärkt redaktörslägenhet. Men då det »nya» posthuset hunnit bli gammalt på trettio år, börjar åtminstone en tidning, Stockholms Dagblad, att jämka sig efter det nya »Nya» posthuset, och de öfriga bladen dröja kanske ej länge att följa föredömet.
⁎
Och hvad roade man sig med? Företrädesvis med teatern. På Stora teatern gaf man i februari 1866 Gœthes »Egmont», Mozarts »Flykten», d. v. s. »Enleveringen ur Seraljen», Hedbergs »Bröllopet på Ulfåsa» och Shakspeares »Othello».
Det var en rätt god spellista, måste man säga, och den som kom raka vägen från Paris och Théatre Français märkte icke alltför mycket det stora afståndet i ett och annat, så väl hvad Operan som talscenen beträffar.
Redan vid första inträdet i Stockholms kungliga teatersalonger erfor man ett behagligt intryck. Upplysningen var ej så rik som nu, men det såg likväl festligt ut, och de hvita teaterkappor, som fruntimren då brukade, lyste upp både parkett och amfieteatern samt första raden.
Utförandet var öfverraskande godt. Vi hade då också sådana skådespelare som Dahlqvist och Swartz, Elmlund, fru Hvasser, Gustaf Kinmansson och Knut Almlöf, hvilka alla medverkade i »Egmont», Almlöf som Vansen.
I »Bröllopet på Ulfåsa» spelade Nils Wilhelm Almlöf och Dahlqvist, Broman, Svensson och Greta Dahlqvist, nu friherrinnan Höpken, samt Gurli Åberg, nu fru Ulff. De ogifta skådespelerskorna benämndes på kungl. teaterns affischer ännu »mamsell». Frökentitelns allmängörande hade icke då ännu ägt rum, men äfven efter den allmänt upptagna förändringen fortfor mamsellbenämningen på affischerna ganska länge.
Den i sig själf visst icke ansenliga salongen i Dramatiska teatern föreföll mig dock, då jag första gången efter återkomsten inträdde där, ganska behaglig, kanske mest för de ofvan nämnda hvita kapporna.
Det första stycke jag efter min återkomst såg på Dramatiska teatern var Björnsons »De nygifta», hvaruti fruarna Hvasser och Swartz samt Axel Elmlund uppträdde, de voro alla tre i sin bästa ålder, fru Hvasser trettiofem år, fru Swartz trettioett och Elmlund tjuguåtta år. Dramatiska teatern ägde då åtskilligt ungt folk, såsom de redan nämnda, samt Gustaf Fredriksson, Victor Hartman, mamsellerna Nerman och Gurli Åberg, m. fl. framstående konstnärinnor, efter några år tillökadt med många andra som man gärna såg på scenen, men af hvilka flertalet ingick äktenskap med personer som ej tillhörde teatern och därför lämnade skådebanan.
År 1866 var det sista året af baron Eugène von Stedingks direktörskap för de kungliga teatrarna, och han stod i beredskap att afflytta från de två ganska enkla rum i operahuset åt Arsenalsgatan, han innehade, samt tillträda den svensk-norska sändebudsposten i Madrid. Han var af teaterfolket aktad och omtyckt, en lika bildad som nitisk och välvillig styresman för de kungl. teatrarne, af hvilka den dramatiska år 1863 inköptes på hans föranstaltande.
Stockholm hade på den tiden väl icke så många teatrar som nu, men antalet var dock ganska betydligt i jämförelse med folkmängden i Stockholm, som då föga öfversteg 126,000. Af de mindre skådebanorna stod Södra teatern i främsta rummet. Där spelades hvarje afton »Andersson, Pettersson och Lundström» som då i februari hunnit till 64:de föreställningen. De tre lustiga brödernas roller utfördes af Hodell, Bergström och Warberg, af hvilka den först nämnde då var 26 år, Bergström 29 och Warberg endast 24.
Hodell var en ganska alsterrik författare och bearbetare, och bland hans arbeten uppfördes en bearbetning »Fem trappor upp», i Berns salong, sedan det förut gifvits i Davidsons paviljong. På Ladugårdslandsteatern, som då var tio år gammal och innehades af balettmästaren Selinder, gåfvos »Maskeraden i Vindskammaren» samt »Unter den Linden», en af Selinders många baletter.
Bland öfriga förlustelselokaler funnos Walhalla vid Mäster Samuelsgatan som skulle bli något »noch nie da gewesenes», men — blef ingenting.
⁎
Ville man besöka kungliga biblioteket, gick man uppför östra Lejonbacken och inträdde genom en liten dörr i bottenvåningen af slottets norra fasad, letade sig uppför några smala trappor och kom slutligen in i själfva biblioteket, där icke ens tjänstemännen, mycket mindre den bokälskande allmänheten, hade utrymme. Om den Ahlstrandska genvägen mellan de olika våningarna har jag förut på annan plats lämnat meddelanden.
Önskade man samtala med biblioteksmannen doktor Harald Wieselgren, kunde det visserligen ske på några mellanstunder i biblioteket, men lämpligare och bekvämare på Ny Illustrerad Tidnings byrå i n:r 6 Munkbrogatan, huset näst intill Aftonbladshuset. Där träffades Wieselgren på de från bibliotekstjänsten lediga timmarna och redigerade nyss nämnda tidning, hvilken han med ingången af 1866 öfvertagit efter Karl Wetterhoff.
Stora förhoppningar voro då fästa vid detta blad, och bröderna Laurin i firman P. A. Norstedt & Söner offrade därpå storartade summor. Ett icke ringa antal författare skref i bladet, men hvad man i synnerhet lade an på var illustrationerna, på hvilka en hel atelier arbetade. Afsikten var att man jämte en god text skulle kunna lämna bilder af värde och för det ändamålet skulle en trägravörsskola bildas, hvilken kunde blifva till nytta för äfven andra illustrerade arbeten.
Föreståndaren för denna skola och ledare af tidningens illustrationsafdelning blef Edward Skill, en engelsk konstnär med stor talang och som redan innan sin hitkomst förvärfvat ej ringa anseende. Flera goda trägravörer utbildades, och bland dem intog fröken Ida Falander ett aktadt rum.
Men snart var trägravyren ej längre på modet. Andra reproduktionsmedel fingo tjäna konsten, och Ny Illustrerad tidnings trägravörsskola kunde ej längre uppehållas. Skill reste till Nordamerika, kom igen men dog snart här, och för själfva tidningen inträdde bekymmersamma tider. Men 1866, hvarom här närmast är fråga, var allt på det området ljust och gladt.
⁎
Stockholmarna äro kända för att vilja roa sig. Det bevisar lifskraft och förtjänar icke tadel, förutsatt att det icke sker till öfverdrift och inkräktar på arbetets område. Man roade sig här 1866, liksom tolf år förut och som man sannolikt kommer att roa sig hundra år härefter. Det är endast sättet som förändras, men äfven i detta, och isynnerhet hvad det sällskapliga umgänget angår, hade föga förändring visat sig på sextiotalet. Man satt icke mer till bords vid middagsbjudningar 1867 och 68 än hvad man hade gjort i medlet af femtiotalet. Gående middagar voro då ännu allt för mycket i bruk.
Det fanns dock 1866, liksom det hade funnits långt förut, familjer hos hvilka konsten hade företräde framför den materiella välplägnaden, utan att denna därför åsidosattes. En sådan familj har jag omnämnt vid skildringen af Edvard Berghs och hans frus soaréer vid Kungsbacken. En annan har jag talat om redan i första delen af dessa »Minnen», då jag erinrade om W. F. Dalmans i 67 Regeringsgatan befintliga musikaliska hem. Jag kan numera tillägga, att Dalmans hem fortfarande var detsamma 1866, och ännu senare, dit framstående musikidkare alltid inbjödos och vanliga musikälskare aldrig saknades.
Hos L. J. Hierta och hans familj, som fortfarande bodde i Brunkebergs hotell, träffades också hvad Stockholm hade framstående i litteratur, konst, statsmannavärf, storslöjd och affärslif samt mera bemärkta främlingar som besökte Stockholm.
Till storartade middagssällskap samlades 1866 en del af den konstnärliga världen hos Louise Michaeli och hennes man, hvilken då bodde i Kleenska huset vid Norrlandsgatan. Där träffades, bland öfriga märkliga personer, åtminstone en gång, Aloys Tichatschek, den berömde tenorsångaren, hvilken 1866 uppträdde i Stockholm för tredje gången och vid nära sextio års ålder bekräftade den stora framgång han hade haft här redan vid femtiosex år.
Louise Michaelis enkla personlighet hade omkring henne vid sådana fester samlat ett stort antal konstnärer och konstvänner och där gjorde jag, vid samma tillfälle som Tichatschek där infann sig, en högst intressant bekantskap genom att lära känna tonsättaren Franz Berwald, otvifvelaktigt en af vårt lands snillrikaste män, och det på flere områden, samt, oaktadt sina sjuttio år, ungdomligt liflig och lefnadsfrisk. Han afled ett par år därefter.
En annan Michaeli, den i dessa »Minnen» förut omnämnde Joseph Michaeli, gaf också på den tiden utomordentliga dinéer i Adelsköldska huset vid dåvarande Lilla Trädgårdsgatan, och hufvudstadens öfriga affärsmän täflade om att visa oinskränkt gästfrihet, men alltid ännu, med »gående» bord.
De mest lysande festerna gåfvos dock af corps diplomatique, i synnerhet af ryska sändebudet, geheimrådet v. Dashhoff, på Blasieholmen, samt af Danmarks, grefve von Scheel-Plessen i f. d. Braheska huset, 31 Drottninggatan. Båda dessa diplomater hade då vistats några år i Stockholm och kände väl till personer och förhållanden. Balerna hos v. Scheel-Plessen voro i synnerhet glänsande och bevistades af medlemmar af kungahuset. Där fann man också hela den Stockholmska delen af svenska aristokratien jämte många som från sina slott och gårdar i landsorten inreste till hufvudstaden för att deltaga i det danska sändebudets fest.
Den ganska ålderstigne diplomaten, vicomte de Soto Maior, Portugals sändebud, saknades aldrig på den förnäma världens samkväm, men gaf själf icke så storartade fester. Såsom ungkarl nöjde han sig med mindre storståtliga och likväl ganska glada tillställningar. Han syntes för öfrigt öfverallt i Stockholm. År 1866 hade han redan i tio år varit ministerresident här, men först 1870 blef han envoyé extraordinarie. Hans utseende var alltid detsamma, och gamla stockholmare, som på 1890-talet sågo honom, kunde ej finna, att han undergått någon förändring sedan han kom till Stockholm, d. v. s. under några och fyrtio år. Det var ett egendomligt utseende, med det stora, väl vårdade, bländhvita skägget och de ytterst små fötterna samt den omsorgsfullaste klädsel.
Med Soto Maiors bortgång ur tiden förlorade Stockholm ett ganska intressant original, åtminstone i yttre afseende. Vår hufvudstad har i sin sällskapkrets upptagit ganska originella diplomater, men i visst afseende var den portugisiske vicomten den originellaste.
Ett sådant riktigt fint och förnämt original står icke hvar tid tillbuds. Gatans original äro vanligtvis lättare att påträffa. En »pastor» Bengtsson, en »tidnings-Boije», en »trasfröken», en den och den på samhällets lägsta trappsteg stående underlig figur är icke omöjlig att få tag uti, men en Soto Maior med fina salongsvanor torde vara betydligt oåtkomligare.
⁎
Stockholm har alltid fört ett gladt värdshuslif, och dess värdshusvärdar ha ofta låtit tala om sig samt ej sällan blifvit populära, dock ej alltid på samma sätt eller för enahanda orsaker. I äldre tider voro de omtyckta, emedan de själfva slogo sig ned bland gästerna och drucko om med dem. Något sådant finner man icke nu för tiden. Nu hålla de sig i bakgrunden eller styra på ännu längre afstånd. Det förra sättet fanns ännu vid 1850-talets ingång, men öfvergafs alldeles af Wilhelm Davidson, hvilken kan anses som den egentliga skaparen af de nyare och bättre värdshusförhållandena i Stockholm.
Två andra framstegsmän inom samma område voro R. Cadier och Bengt Carlsson, hvilka också bröto med gamla seder och därmed gjorde icke ringa nytta. Äfven de lägre mat- och dryckesställena, källarne och bolagskrogarne, undgingo icke inflytanden af de finare värdshusen, nu gärna kallade »restauranter». Man kan visserligen ännu finna en god del af bolagskrogarna ganska motbjudande, men det är ingenting i jämförelse med de gamla stinkande och alla möjliga oordningar alstrande »näringsställena». I det afseendet ha vi gått ett betydande stycke framåt. Den som minnes krogväsendet i Stockholm tolf år före 1866, erinrar sig huru illa det då stod till. För framstegen har man i främsta rummet bolagskrogarna att tacka.
Folkmängden har tillväxt betydligt, men krogarnas antal har ej hållit jämna steg med denna tillväxt. De som lefde på 1850-talet samt ett stycke in på senare årtionden minnas nog de många värdshusen på Norrtullsgatan och utanför Norrtull? Af alla dem återstår nu blott Stallmästargården. Hvart ha alla värdshus innan- och utanför Roslagstull tagit vägen? Hvar är franska värdshuset vid Regeringsgatan och värdshuset med samma namn på Djurgården? Hvar har man Blå Porten och Framnäs och andra försvunna Djurgårdskrogar af s. k. »bättre slag»? De äro försvunna, lefva endast i gamla personers minnen. Andra ha kommit i stället, men äro icke så talrika. De äro finare, på allt sätt mera städade, också grannare, ha mycket förgyllningar, till och med konstverk, men bättre varor än förr ha de icke, åtminstone ej bättre än hvad Wilhelm Davidson satte fram i början af 1850-talet, kanske nu ej ens bättre än Rijswijks på samma tid.
Cadiers första matsal en trappa upp i Hôtel Rydberg var ett godt förtäringsställe, och själfva utstyrseln, som ingalunda var grann, ännu mindre brokig, förekom helt inbjudande, ehuru det var lågt i taket. Hvad man fick där var af första sort, och så besöktes stället äfven af riktigt fin middags- och aftonpublik.
Den som icke besökt en svensk restaurant på tolf år, men under den tiden sett och lärt värdera goda parisiska, erfor öfverraskning vid inträde uti i fråga varande matsal, lika väl som han blef öfverraskad vid inträdet i våra kungliga teatersalonger. Allt i Cadiers matsal var comme il faut, till och med uppassarna och utan fråga äfven publiken med utländska diplomater och märkliga svenskar, konstnärer, skriftställare, till och med vetenskapsmän.
Bland skriftställarna gjorde jag där första bekantskapen med Edvard Bäckström, hvilken jag sedan lärde närmare känna och värdera i Sällskapet Idun och i Ny Illustrerad tidning. De stunder jag tillbragte i Edvard Bäckströms sällskap i kafferummet efter middagsmålet, voro i hög grad intressanta och jag har aldrig glömt dem. Bäckströms egenskaper icke blott på begåfningens utan äfven på det goda hjärtats område voro i hög grad intagande. Såväl vid middagsbordet på Rydbergs som i den Dalmanska sällskapskretsen lärde jag ock känna professor Anders Andersson, filosofie och medicine doktor, hvilken blef Edvard Bäckströms svåger och öfver hvars inväljande i Svenska akademien man, i anseende till hans egenskap af professor i obstetrik, gjorde sig lustig såsom vore han i det ändamålet anställd hos sånggudinnorna.
I själfva verket var professor Andersson en begåfvad skald, hvilken lämnat efter sig ett icke ringa antal lyckade arbeten så väl inom poesiens, som äfven vetenskapens område. En hjärtlig och älskvärd person var han dessutom.
Under hans ungkarlstid kunde det hända, att han någon gång slog sig ned i glada vänners sällskap på den under 1860-talet af ett visst kotteri mycket besökta källaren »Hörnan», som låg uti den på utskänkningsställen öfverflödande trakten vid Jakobs- och Gustaf Adolfstorg, ett bland bevisen på huru många flera sådana ställen funnos på den tiden än för närvarande.
»Hörnan», som låg på den plats, där Bengt Carlsson sedan byggde sitt hus, besöktes af åtskilliga skriftställare, läkare samt en och annan tjänsteman, alla glada karlar, som gärna skämtade vid glaset. Där träffades Talis Qualis och Olof Strandberg, Uddman, Gustaf Thomée, professor Fredrik Lundberg, praktiserande läkare, men därjämte föreståndare för Veterinärinstitutet, Herman Bjursten, rådman Jacobsson, kallad »Jeppe», någon gång äfven W. F. Dalman samt hvarje dag O. von Gertten, Dagbladets kassör, och J. O. Myrberg, aktuarie i kommerskollegium och f. d. tjänsteman och bokförare för smidet i gamla bergskollegium. Jag anför hvad jag själf för länge sedan skref om denne Myrberg, som var stor och stark, fastän några och sextio år, ett präktigt original bland gamla källarkunder, hvilka numera icke finnas kvar. Han var finne och bror till den bekante A. M. Myrberg, hvilken med utmärkelse deltog i grekiska frihetsfejden samt äfven i Polens befrielsekrig. Kanske ej så mycket för denna släktskap, som ej mera för sin stora öfverlägsenhet i »fältslag» på Hörnan, kallades aktuarien Myrberg »fältmarskalken». Såsom hans adjutant tjänstgjorde notarien Niklas Åberg, kallad »nordiska kraften», sedan afliden i Finland.
Jag erinrar mig det ofvan stående såsom bevis på det då ännu icke reformerade värdshuslifvet i Stockholm och påminner mig också förhållanden på gamla »Opris», som då innehades af C. F. Tjulander, ett förfriskningsställe, där man mera drack än åt och där »nobisgubbar» sutto på förmiddagarna i de två på den tiden ännu bibehållna smårummen åt Arsenalsgatan och smuttade på sina »stenborgare» och knaprade på hvar sin lilla »källarskorpa» samt sköljde ned alltsammans med ett glas svagdricka. På aftonen besöktes operakällarn först och främst af »mellanaktspubliken» som sprang in och vid disken fick sig en liten sup och en ganska småaktig smörgås eller ett glas punsch.
Källaren besöktes då också hvarje afton af en icke ringa del af det litterära och konstnärliga Stockholm. Teaterkansliet saknades ej heller, och Daniel Hwasser, kungl. teaterns sekreterare, täflade med skådespelaren Svante Hedin i kvicka repliker. En liten sång var ej heller alldeles ovanlig, ehuru ej så ofta förekommande som förr.
⁎
Men det var icke här ofvan skildrade förhållanden som företrädesvis väckte den nykomnes uppmärksamhet. Främst stod vår folkundervisning, som under 1860-talets början gjorde så betydande framsteg, tack vare i synnerhet C. J. Meijerbergs intelligenta förmåga och aldrig tröttnande nit. Därnäst kom skarpskytterörelsen, åt hvilken på den tid, då idrottsväsendet ännu icke var utbildadt, Stockholms invånare ägnade sig med lif och lust.
Hufvudstadens frivilliga skarpskytteförening bildades redan år 1860. Fem år därefter räknade hären 2,300 man. Redan i främmande land hörde man talas om denna rörelse och här hemma deltog allmänheten som åskådare i härens öfningar och utmarscher, hvilka under några år betecknades som verkliga folkfester.
Ännu 1866 var intresset för denna rörelse ganska kraftig, men dock på tillbakagång. Förhoppningarna att skarpskytteväsendet skulle skapa ett »folk i vapen» hade då redan befunnits öfverdrifna, men utmarscher och öfningar gjordes och voro fortfarande förenade med ett fritt folklif, som tycktes närma de olika samhällsklasserna till hvarandra. Antalet fria skarpskyttar minskades likväl år från år och sjönk ända ned till några få hundra. Af hela den i början så betydande skarpskytterörelsen återstod endast skjutöfningarna, och ej heller dessa voro synnerligt tillfredsställande.
⁎
Från 1866 är Stockholms arbetarförening, grundad i följd af den nya tidens rörelser, i början föga uppmärksammad, sedan fruktad och slutligen erkänd som en ganska nyttig förening till höjande af kroppsarbetarnas ställning.
Alla dessa »institutioner» och rörelser uppkommo i Stockholm under de tolf år som föregingo år 1866 eller grundades det året. Något senare uppstod Stockholms högskola. Om alla lämnar mitt arbete »Nya Stockholm» fullständiga upplysningar. Jag har här önskat endast gifva en erinran om det nya som hade uppstått i Stockholm under årtiondet före sextiosex och som i hög grad tilldrog sig uppmärksamhet hos den som under det årtiondet och ännu ett par år till varit frånvarande från vår hufvudstad och väl sett åtskilliga främmande länder, men kanske glömt ett och annat af hvad förut fängslat hans intresse i fäderneslandet.