Erik Grane/IV.

←  III.

Erik Grane av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) IV.

V.  →

IV.

Lampan brann med en varm, vänlig låga på skrifbordet och lyste öfver ett litet lågt rum, med gulbrun, gammaldags kakelugn och ett fyrkantigt fönster, som nu, när gardinen var neddragen, såg nästan svart ut. Klart föll skenet på skrifbordets småsaker, skriftyget, den lilla högen med bref, ordentligt hopsamlade under en tunn brefpress af glas, ett par kollegiihäften, som uppslagna lågo skjutna åt sidan och på en ung man, som med hufvudet nedböjdt öfver en bok något häftigt gungade fram och tillbaka i en brunpolerad gungstol. Mattare och mattare föll skenet längre bort öfver golftiljorna med deras breda sprickor, lemnande den långa soffan i halfdunkel och visande längst bort i hörnet vid fönstret konturerna af en bokhylla, som tycktes ha svårt att stå rak i det låga rummet.

Om en stund reste Grane sig upp ur sin lutande ställning och kastade boken med en nervös åtbörd ifrån sig på bordet.

— Det går inte, utbrast han högt och började i detsamma att gå af och an på golfvet. Det låg något stridslystet i det sätt, hvarpå han för hvart steg satte klacken i golfvet, och om han ett ögonblick stannade, var det endast för att tämligen omildt kasta undan något föremål, som kommit i lians väg. Hans ansigtsmuskler arbetade häftigt, munnens linier fingo något onaturligt och hårdt markeradt, som var långt öfver hans tjuguett år, och de bruna ögonen hade en glans, som om han kämpade mot något, hvilket med all makt hotade att öfver väldiga honom.

Till sist satte han sig ned i soffan och förde handen med en nästan barnslig rörelse öfver pannan, som var fuktig, så att det mörka håret stod ,som ett burr omkring hans ansikte.

När han setat så en stund, gick han tillbaka fram till skrifbordet, makade undan böckerna, tog fram ett postpappersark och skref med en hand, som tycktes flyga fram utefter linierna.

Älskade moder.

Jag vet, att hvad jag nu skrifver kommer att göra mamma ondt, och jag förebrår mig lifligast af alt, att jag under de år, när jag ej själf kunde tänka, utan blott kände lust att försöka, utan något gagn drog mamma in i alt det, som nu rifver och sliter i mig, och som en gång skall gifva mig behållning, fast på annat sätt, än mamma nu tror.

Jag är beherskad af en oro, som betager mig nöjet af kamraters sälskap och till och med hindrar mig i min läsning, hvarför jag ofta nödgas rycka mig lös från en hel mängd tankar. Men när jag är ensam som nu i kväll, då är det annorlunda. Då glömmer jag examen, som skall tagas, och då känner jag bara en sak fullt klart och tydligt.

Jag kan icke blifva prest. Jag vet, att jag nu gör mamma sorg. Men jag kan icke. Jag kan icke tro, att alt som står i skriften är sant, och då kan jag ej häller blifva prest. Den läran, att somligt där skulle vara af Gud, och somligt (såsom t. ex. solen i Ajalons dal eller historien om Elias, som far till himmelen i en brinnande vagn), icke — den duger icke för mig. Ty antingen är alt af Gud, och då skola vi böja oss för alt. Eller också är blott en del af Gud, men då blir det vårt förstånd, som skall döma, hvad som är af Gud, och hvad som icke är det. Och då blir det alldeles samma förhållande med bibeln som med andra böcker. Jag kan åtminstone icke begripa annat.

Kära mamma! Jag påstår ej, att jag har rätt. Men så ställer sig saken för mig, och då vore det ett brott af mig att handla annorlunda. Tro mig, det kostar mig mycket att skrifva detta. Men jag kan icke annat. Jag kan inte. — Om mamma visste, hur jag …

Någon knackade på dörren, och med en plötslig rörelse sköt Grane undan brefvet och svängde i gungstolen för att kunna se mot dörren.

— Stig in.

Dörren gick upp, och in genom den låga dörröppningen krökte sig en lång ung man med ett blekt, knotigt ansigte, ur hvilket ett par djupt liggande ögon glödde fram, som när vatten ligger och glittrar i botten på en grop. Den inträdande gick med långsamma steg och svängande rörelser fram emot skrifbordet, såg på det skrifna arket, som låg framme, och frågade:

— Hvad gör du för slag?

— Å, jag skrifver hem. Det är den gamla vanliga historien. Du vet — mamma är religiös och — Ja, du känner till det där.

Den tilltalade rörde alvarligt hufvudet upp och ner och mumlade några ofattbara ljud. Det var tydligt, att han kände till samtalsämnet och ej ville gifva sig ut på hal is. Med öfverrocken igenknäpt och hatten i handen satt han fortfarande i soffhörnet. Det såg ut, som om han hade något annat på hjärtat, men ansåg tillfället olämpligt att komma fram därmed.

Grane hade börjat gå fram och tillbaka på golfvet. Nattrocken var uppfläkt, och de långa skörten fladdrade omkring honom. Han såg ett ögonblick på den andre:

— Vill du inte taga af dig rocken?

Den besökandes ansikte antog plötsligt ett uttryck af dold lustighet, och hans ögon glänste hastigt till, medan de tjocka läpparna lindrigt krusades.

— Jag är här för att fråga dig, om du inte vill gå ut litet. Lindberg har zvyck i kväll. Han har tenterat kemi till »filen».

— Ja-a. Nej, jag vet inte. Jag är inte upplagd.

— Ja, men det är ju lördag. Dulce est dissipere in loco.

Det sista sades med en egendomlig torr betoning, som icke förfelade sin verkan på Grane. Hans ansigte ljusnade märkbart, och han skrattade lätt. Men när han i detsamma på sin promenad kom fram till skrifbordet, fick han öga på brefvet till modern, blef i hast allvarsam och återtog, ehuru med osäker stämma:

— Ja, men jag skulle alt skrifva hem. Och så har jag litet —

— Ja, hvad fan, det kan du väl göra i morgon. — Är det något särskildt?

— Ja, det är, att jag skulle säga mor min ett och annat, som jag inte kan säga när som hälst. Nu var jag så bra på tråden …

— Att du inte kan bli prest? Hva?

— Ja, både det och mycket annat. Nej, ja, jag vet inte.

Han stod en stund obeslutsam, men vände sig plötsligt om.

— Gå förut, du, och säg, att jag kommer efter. Jag skall bara skrifva det här färdigt först.

— Ja. Men ger du dig fan på, att du kommer då?

— Var lugn du. Jag skall komma.

Den besökande gick, och ljudet af hans steg dog bort i den smala trätrappan.

Grane ryckte hastigt fram brefvet igen och fortsatte.

— Om mamma visste, hur jag arbetat med mig själf för att tvinga mig in på den tanken, att jag skall blifva prest, hur jag läst och grubblat, och hur många sömnlösa nätter den tanken kostat mig, att jag skulle öfvergifva denna bana, som jag innerst önskar att gå, så skulle mamma åtminstone förstå mig. Nu fins intet mer att säga, än att det är mig omöjligt, och att jag gör bäst i att säga ifrån nu. Det blir värre, ju längre jag skjuter upp saken.

Mammas tillgifne 

Erik. 

När han skrifvit, förseglade han hastigt brefvet och skref utanskriften, utbytte nattrocken mot en kort kavaj, tvättade sina händer och stannade en längre stund framför spegeln.

Han lyckte med nervös brådska på sig öfverrocken, satte frimärke på brefvet och stoppade det i fickan. Han såg trött och nedslagen ut, och ändå var det ett lif i hans rörelser, som om han väntade sig något märkvärdigt, något riktigt stort och bedöfvande på denna sin korta utflykt. Han hade en underlig känsla af beklämning, en beklämning, som pinade hans allra finaste nerver, ryckte och slet i känslosträngarna och gjorde honom nästan yr.

Hvad var det han gjorde?

I tre år hade han haft den tanken, att han skulle blifva prest. Den hade vaknat till lif i skolan, när han ensam och grubblande som alla pojkar vid 17 år försökte att sätta sig in i de stora frågorna om treenigheten och Kristi gudom. Den hade växt sig stark, när han under detta den ungdomliga hjärnans arbete hade känt hänförelsen blossa upp inom sig, hade trott sig hafva »kallelsen», att upplysa alla dem, som väntade på tidens store Messias, om hvilken alla skalder och tänkare profeterade, och så länge han ännu kunde tro, att man fick blifva prest i mening att utveckla, att skapa nytt, att föra uppfattningen af de gudomliga tingen alt längre och längre fram — så länge hade han kunnat härda ut, så länge hade tron på en möjlig kompromiss lefvat inom honom, så länge hade han kunnat hålla illusionen inom sig uppe. Så länge hade han kraft att vänta och hoppas på, att ljuset skulle bryta in, äfven der intet fönster fans på den tjocka mur, som stängde ute dagern.

Han hade bedt, han hade lidit, han hade gråtit som ett barn, därför att han märkte, hur den tro, som följt honom ända från barnåren, ej kunde hållas kvar, ej kunde stadfästas, utan oåterkalleligt gled bort, fast hans själ med feberstyrka försökte att hålla den kvar. Han tänkte och tänkte på detta faktum, att det fans hos honom, om han ville vara ärlig mot sig själf, icke en gnista af tro på alt, hvad hela detta system af bibel, katekes och dogmer hade lärt honom. Det betydde ingenting för honom i dagliga lifvet, han kunde lika gärna, när han skulle bestämma sig för en af hvardagslifvets aldagliga handlingar, gifva sig till att rådfråga Buddha eller en af de gamla Edda-sångerna som att i Bibeln söka stöd för sitt lif. Hvad hjälpte det honom? Hvad kunde det hjälpa honom, att en bok innehöll det eller det, och att han påstod, att det var efter den läran, han och andra rättade sitt lif?

Att han kallade sig kristen?

Inte var han kristen. Han hatade ganska grundligt en människa, när han blef förolämpad, han skulle med största nöje kunnat hämnas en oförrätt, bara han väl kom åt, och han måste medgifva inför sig själf, att han hjälpte hvarken fattiga kamrater eller tiggare oftare än när det inte generade honom. Och hvad angick att föra ett kyskt och ärbart lefverne? Åjo, i det yttre. Han var inte mer än tjuguett år. Ännu så länge hade han åtminstone ej i det yttre förgått sig. Men var det kristendomen, som höll honom tillbaka? Ja, kanske till en del. Det var minnet af hans moders röst, när hon läst aftonbön med honom, medan han ännu var barn. Det var minnet af alla vackra löften, alla goda föresatser, alla sköna drömmar om en kvinna, för hvars skull han skulle hålla sig ren och obesmittad, en kvinna, som skulle komma honom till mötes en gång, som skulle dela hans lif och göra det ljust. Han hade själf en nästan kvinlig instinkt i detta fall. Hela den grofva känsloverld, som han så ofta mött hos män, var honom främmande, och han hade tänkt sig det som en enkel sak att hålla en föresats, hvilken blifvit honom inpräntad, alt från den stund han ägde några lidelser att bekämpa.

Men han vågade icke längre tänka på detta. Han vågade ej tänka tillbaka på de sista 6 åren, då han alt för tydligt märkt, hur våldsamt hans natur gjorde revolution mot hvarje föresats, och hur vanskligt det syntes honom att dämpa en vulkan genom att täppa öppningen med tyll. Luft! luft! Han vågade ej ens begära lindring, ty boten var en enda. Och han kunde ej, han ville ej …

Han stod utanför posthuset med brefvet i handen. Det föreföll honom, som om han redan kastat detta lilla bref i lådan och hörde det sakta raspandet af papperet, när det åkte in bland alla de öfriga brefven. Och i och med detsamma hade han också kastat loss från alla band. Han hade stält sig på egen botten, han hade gifvit från sig den omsorgsfullt destillerade dryck, som han förut njutit under namn af lif, han hade oskuldstiden bakom sig, och han måste tömma lifvets egen blandade dryck, där draggen kommer först, och där man dricker så girigt i hopp att omsider komma fram till den äkta drycken, som ädel och oförfalskad finnes på botten. Och han tyckte sig sakna mod att svinga bägaren stolt och tömma den utan grubbel. Han tyckte sig dömd att långsamt svälja det vämjeliga och aldrig hinna längre.

Aldrig, aldrig.

Om han nu med detta bref kastade sig räddningslöst ut bland vilda bränningar. Om han behöfde stödet af religionen och medmänniskors sympati för att kunna gå upprätt genom verlden.

Han stod stilla och vägde brefvet i handen. Han såg gaslyktornas gulskimrande lågor och bakom dem det tomma mörkret. Det föreföll honom, som om han af något outransakligt skäl vore dömd att en gång komma dit och att stanna där för beständigt.

Han tvekade. Detta lilla bref, som var så tunt och så lätt. Han kom att tänka på modern, på faderns bekymrade anlete, på sommaren, och han tvekade. Hur skulle han kunna komma hem efter detta?

Men så kom det för honom, hur ofta han tänkt samma tankar. Han ryckte sig själf i armen.

— Du är ju slö. Du tror ingenting, du törs ingenting. Kräk.

Han visste ej af, att han släppt brefvet, förrän han hörde det hasa utefter bleckplåten. Han gjorde en rörelse som för att gripa tag i det igen, men förde i stället handen öfver ögonen och drog en djup suck.

Som en hvirfvel af känslor vred sig oroligt inom honom. Om det var till godo eller ondo han handlat, om han skulle vinna eller förlora, hvad han nu skulle göra, hvad som i framtiden skulle blifva af hans lif, därom visste han i detta ögonblick intet. Det var buller i hans hjärna och feber i hans blod. Men genom alt detta virrvarr, som med sällsam makt sjöd inom honom, var det en känsla, som arbetade sig fram och blef klar.

Han var fri. Han kunde ej vända tillbaka igen. Framför honom låg en besvärlig väg, men den var rak, och han kunde ej vika af hvarken till höger eller venster.

Han kände sig plötsligt glad. Han hade behof af att komma ut, få sjunga, vara glad, dricka, skrala, framför alt träffa människor, framför alt inte vara ensam. Det kom öfver honom en känsla, som om han slagit igen en stor, tjock, odräglig bok, hvilken han trott sig behöfva lära från perm till perm, och som han nu af någon okänd anledning fick slänga ifrån sig för att aldrig öppna den mera.

Så kom han ihåg Hultins visit, och att han skulle träffa kamraterna.

Han såg på klockan. Hon var redan half tio. Det var igen tid att förlora.

Med raska steg gick han uppför Ågatan, öfver Nybron och framåt Gästis till. Det var snöslask, vått och smörjigt att gå i, gatlyktorna lyste dåsigt och kastade underliga reflexer i Fyris gulbruna vatten, öfver taken låg skymningen tät och grå, och från ett par upplysta fönster hörde han sång.

»Vi äro muntra musikanter».

Han skrattade för sig själf och skyndade på, tvärt öfver en instängd gård, där vattnet i halfmörkret silade fram i sandens rännilar, uppför en liten trappa och in i en lång korridor, där det fans många dörrar med nummer på, mellan dörrarna klädhängare och på klädhängarna rockar, käppar och hattar.

Han stannade ett ögonblick framför spegeln, ordnade halsduk och hår, skrattade igen för sig själf med ett tyst, smittsamt ljud, hvilket lät, som om han haft en liten blåsbälg i magen, som han klämt på, gjorde omedvetet ett par korta danssteg i ensamheten och slog upp en dörr på hvilken stod numret 24.

Därinne syntes ett grått moln af rök, gaslågor, som flämtade genom töcknet, och när man hunnit vänja ögonen vid atmosferen, upptäckte man fyra ungdomliga anleten, som voro placerade rundt omkring ett fyrkantigt bord, på hvilket fans bilinervatten, punsch och cigarrer, under dessa hufvuden kroppar, och under dessa kroppar ben. När Grane öppnade dörren, utbröt ett enstämmigt tjut, som aldrig tycktes vilja taga slut, och i hvilket han instämde genom upphäfvandet af ett snarlikt krigsrop.

— Nå ändtligen. — Hvar har du varit? — Prata inte, utan ge honom ett glas punsch. — Lindberg fick non sine, ska du tro.

Man drack »med den sist ankomne» och slog sig ned. Grane hade kastat opp benen på en stol, tändt en cigarr och kände sig, ehuru nykter, genast inne i stämningen, som stod nära det halfrusigas gräns.

På en stol midt emot honom satt Hultin, med halsduken efter vanligheten knuten i hårdknut, skjortan skrynklig och vesten halfknäppt. Han tuggade på cigarren, som om han ständigt behöft ett surrogat för mat, och från hans läppar halkade alla möjliga citat ur Horatius, bibeln och Mark Twain om hvartannat.

Lindberg själf var en liten ljuslätt och hetsig medicinare, som i dagliga lifvet var både ordentlig, arbetsam och pålitlig, men som nu, när han fått några glas punsch till lifs, blef, som om han med ens utbytt sin borgerliga härkomst mot den vildaste zigenarnatur. Han drack, slog käglor och spelade vira med samma färdighet, ansåg det som en enkel skyldighet att vara full, så ofta han var på en fest, och fordrade också samma uppmärksamhet af andra.

De två öfriga voro af något annan karaktär. Den ene var lång och välväxt med ett städadt och nästad pedantiskt vårdadt yttre, ett förtroendeväckande passionsfritt uttryck i sitt ansigte, och ett sätt, som redan från början angaf, att man hade för sig en stadgad ung man med pålitliga åsigter och en uppfattning, så mogen, färdig och utbildad, att man aldrig behöfde vara rädd för, att han skulle skena öfver skaklorna eller i allmänhet taga något steg i lifvet, som kunde skada vare sig hans succés eller hans rykte. Han hette Norström och var son till en ämbetsman i Stockholm.

Schultz åter var tyst och tillbakadragen, hade ett egendomligt barnsligt ansigte, i hvilket man liksom ej upptäckte karaktären, förrän man fick direkt sigte på ögonen, då man med ens fick hela ansigtet klart för sig. Ögonen lågo långt inne och glödde med en djup och stilla glans, och när han ej trodde sig observerad, kom det gärna ett smärtsamt uttryck i hans ansigte.

— Ska vi gå ner och äta? föreslog någon.

Det blef debatt, om man skulle ha sexa, eller om man skulle äta supé nere i matsalen.

Lindberg ville, att man skulle släppa Barrabam lös på älvar och äta en en-bankos-sexa uppe på rummet. Grane ville också släppa Barrabam lös, men ansåg, att det kunde man göra lika, bra i matsalen. Dukningen skulle bara ta tid, så att man inte hann med någon punsch efteråt.

— Framåt! Loss! Rockarna kunde hänga kvar. Man sprang nedåt matsalen och samlades alla kring ett stort rundt bord midt på golfvet.

Det var ett långt rum i olika afdelningar med gröna jalousier för fönstren, och i ett af de mindre, inom glas och ram, satt en konstgjord fågel, som hela tiden gaf ifrån sig ett sorgligt pipande. Vid borden rundt omkring sutto två à tre herrar tillsammans och åto alvarsamt qväll, i det de språkade om examens-fordringar, framtidsutsigter, vigilanschanser eller nattliga äfventyr. Och skulle man i deras fysionomier söka efter något gemensamt karaktäriserande, så fann man detta i något visst moget, gammalt, något af färdigbildade bättre ungkarlsmaner, som redan tryckt sin stämpel på unga skägglösa Cherubins-fysionomier lika väl som på trettioåriga, skäggiga anletsdrag.

Sällskapet väckte genast uppseende genom sina röda ansigten och det stoj, som bullrande följde dem.

Man debatterade, hvad som skulle ätas. Om man skulle ta bränvin? Schultz förklarade, att man blef bara full af det. Lindberg påstod, att det var just det, som var meningen. Norström skrattade litet diskret och föreslog, att hvar och en fick taga för sig ad libitum. Grane hyllade bränvinstendenserna, men påstod, att han tyckte, det var tråkigt att ej få skrika till helan. Ty han var glad i kväll, och när han var glad, så ville han skrika.

Slutet blef, att allesammans drucko bränvin och åto ostsmörgås. Och när man kommit till biffstekarne, gick det omkring bordet en hviskning, som skulle vara en hemlighet för Lindberg.

— När han hade bjudit på sexa … Litet oskyldig Bourgogne … Beaune … Det var ju inte så dyrt …

Vinet kom in, och Hultin höjde sitt glas och bad i en ton, som skulle vara låg för att ej höras vid de andra borden att få föreslå en skål för vännen Lindberg, som hade tenterat. Han bad att få fästa uppmärksamheten på, att det var hans näst sista tentamen, hvarigenom han ådagalagt sin kännedom om osjäliga djur (nämligen zoologien), och att han härigenom tagit ett steg närmare det mål, som kallas examen, och som var allas gemensamma. Därefter bad han få erinra om Virgilii ord: — Bjud mig ej, o drottning, att förnya den gräsliga smärtan. — Infandum, regina, jubes renovare dolorem. Han ville icke tala om kuggningar och annat, hvarigenom han möjligen så att säga kunde antagas såra de närvarandes känslor. Men han ville säga, att Lindberg på detta område vunnit en seger, till hvilken de alla — och isynnerhet, han, Hultin — kunde lyckönska honom. Alla visste, att denna framgång var förtjänt, och de tackade Lindberg, för att han, med ett ord stält till en zvyck, där de ätit och druckit och blifvit glada. Ty dagen var glad, och natten var till spillo gifven. Och, därför mina herrar, en skål för Lindberg, lefve han. Fyrfaldigt hurra. Hurrah etc.

Grane kände sig uppspelt. Brefvet var glömdt, det låg i lådan, och ingen människa kunde nu göra det gjorda ogjordt. Han kände sig varm och mätt, hans hjärna var en smula omtöcknad, och en mild dåsighet lade sig försonande öfver hans brännande tankar. Det föreföll honom, som om hvad han gjort, endast var helt naturligt, och som om det ej häller för andra kunde synas annorlunda. Det var, som om han hade svept in sig i något mjukt och varmt, som höll alt obehag, all ledsnad på afstånd. Han åt och drack, som om han bara behöfde mer bränsle för att underhålla värmen, han kände sig till mods, som om han bara längtade efter ett tillfälle för att få vara verksam och energisk, och samtidigt var han rädd att bli ensam med sig själf, emedan tviflet kunde bryta opp igen, som när höstvågorna svalla upp öfver nattgammal is.

Han tog in sherry till deserten och drack nervöst ett par glas. Efter detta blef han munter, och när de kommit tillbaka upp på rummet, och kaffet burits in, var det han, som slog i punschglasen och föreslog, att man skulle sjunga visor med refräng, så att alla kunde få vara med. Allesamman … Han var också glad i dag … Han hade visserligen inte tenterat, men det var detsamma! Han hade fattat ett beslut.

— Hvad var det för slag?

— Ja, det var detsamma. Det ville han inte säga nu. Men framdeles skulle han tala om det …

— Inte säga nu? Hvad är det för prat? Hade han sagt A, skulle han väl säga B också. De voro ju gamla vänner allihop.

— Ja, det förstås. Men tillfället var inte riktigt lämpligt.

— Var det inte lämpligt? Hvarför var det inte lämpligt?

— Ja, om de nödvändigt ville veta det, så … Han hade beslutat sig för att slå presten ur hågen.

— Det var förbannadt förståndigt. Bravo, lefve Grane.

— Han bad dem låta bli att skämta. Det var en alvarsam sak, och det hade ej skett utan smärta …

— Skål, du gamla hedersgalosch. Hvad fan skulle du bli prest för?

Då satte sig Schultz rätt upp i stolen och sade lugnt:

— När har du beslutat detta?

— Nu i kväll. Jag lade brefvet på posten, strax innan jag gick hit.

— Till dina föräldrar.

— Ja.

Han hade frågat långsamt, lågt och spändt. Det låg en vek, undertryckt sympati i stämman, när han svarade:

— Det var rätt af dig.

Stojet tystnade. Man satt en stund och sög på cigarrerna. Ingen talade, men det kändes i luften, att andra tankar långsamt smögo sig öfver sällskapet.

Till sist sade Norström i en nästan irriterad ton, vänd till Schultz, som hade böjt fram hufvudet och lät blicken hvila på någon okänd punkt längst bort i mörkret:

— Det låter nästan, som om du skulle ansett det omoraliskt af Grane att blifva prest?

— Jag trodde aldrig, att han önskade det.

— Ja, men det är väl bra intolerant …

— Intolerant? Nej, inte det ringaste. Den som vet en sak, kan ju omöjligt tro motsatsen.

— Och den som inte törs tro, hvad han vet, är en stackare, tillade Grane, som i dag kände sig ovanligt stark och säker på sig själf.

Norström smålog öfverlägset.

— Det är väl alt en något ungdomlig uppfattning.

Schultz såg ut, som om han fått lukta på dyfvelsträck, men svarade kallblodigt:

— Ungdomlig? Ja, visst är den ungdomlig, eftersom jag själf är tjugutre år. För rasten vet jag inte, men jag trodde nästan, vi voro jämnåriga.

— Inga personligheter, afbröt Hultin, och samtalet blef mera allmänt. Hultin drog fram med sitt favorittema ur boströmska filosofen, om de mänskliga förnimmelsernas förhållande till det absolutas, och innan man visste ordet af, hade själens odödlighet, guds existens, möjligheten af viljans frihet, treenighetsläran, Kristi gudom, nattvarden och konfirmationstvånget i ett något forceradt tempo passeradt revy, och man talade häftigt och osammanhängande.

Grane ansåg, att om man ej visste, hvad man skulle tro, så borde man åtminstone arbeta på att långsamt skrida fram till något slags uppfattning, som kunde visa sig hållbar. Icke genom lifvet, ty det vore en dålig uppfattning, som städse blefve sig lik, men åtminstone hållbar i den meningen, att den icke utbyttes mot en aldeles motsatt, utan i stället uppginge i en ny såsom i en bättre färdigbildad.

Hultin förklarade, att dogmläran var skadlig för den andliga matsmältningen, emedan den verkade förstoppande, Lindberg påstod gladeligen, att han aldrig hade haft någon religion och aldrig kunde få någon, men att han var lika glad för det, och Norström sade sig vara indifferent, verkligen oroande indifferent, men han höll på religionen under nu vallande förhållanden, hvarför han ur denna synpunkt ansåg, att den måste äga bestånd, till dess att tiden vore mogen för dess afskaffande.

Schultz påstod, att ingen af dem visste, hvad religion ville säga, och att den som kunde hitta på det, borde få någon större nationalbelöning i form af toddy eller smörgåsar.

Härpå svarade Hultin med att proponera en skål för radikalismen, hvilken inleddes med följande ord af »den store Cicero, Roms största på en gång åsna och vältalare: Quousque tandem Catilina?

Hvarpå Lindberg, som aldrig sjöng annat än vid tolftiden på nätterna, med full hals uppstämde:

Med flickan :,:
Är bäst på tu-u man hand.

Hultin reste sig då upp och förklarade tiden vara inne till uppbrott. Dels vore Lindberg så att säga deras nattliga tupp, ty när han började sjunga, visste alla, att det vore tid att gå hem och lägga sig. Dels hade man kommit in på kvinnofrågan, och som det ämnet vore outtömligt …

— Ännu en gång, lefve Lindberg. Lefve han. Hurrah!

— Ring på klocksträngen.

— Snälla fröken, kan man få lof att betala?

— Alla cigarrerna.

— Ja, naturligtvis.

— Det är rätt, Hultin, plocka på dig du.

— Hur mycket ska man ge’ i drickspengar? Räcker en och femti?

— Ja, gudbevars.

På med rockarna och ned utför trapporna. Arm i arm framåt gatorna. Halfhög sång, högljudt prat och skallande skrattsalfvor. Till dess att Grane ändtligen kände sig ensam på gatan och med händerna i fickorna långsamt sträfvade framåt i halfdunklet. När han läste upp sin port, hade han en obehaglig känsla af, att morgondagen borde blifva olika den, som gått, och med en blandad känsla af sömn och beklämning gick han uppför trapporna till sitt rum.

Han visste ej, om han var glad eller icke. Men han tyckte, att denna kväll borde han ha varit ensam.

---