Erik Grane/V.

←  IV.

Erik Grane av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) V.

VI.  →

V.

Tre dagar senare hade Erik Grane bref hemifrån. Det var från modern.

Det var djupt missmodigt, sorgset och klagande, med en tillsats af bitterhet, hvilken lät som en förebråelse och kändes, som om han genom detta bref stälts ensam vid början af en väg, hvars fortsättning han icke kunde urskilja.

Modern skref, att det smärtade både henne och fadern djupt, att deras son öfvergifvit den bana, som det varit hans föräldrars hopp att se honom beträda. Men ännu mer smärtade det dem, att orsaken härtill tycktes vara den, att han ej längre stode qvar uti sin barndoms tro, utan kommit in på egenrättfärdighetens och själfklokhetens vägar.

Och hon bad honom om en sak: att han i denna fråga ej skulle lita på sig själf, utan tala vid någon, som kunde upplysa honom bättre, än hon med all sin kärlek förmådde. Ty jag vet väl — stod det — att du af dina fattiga föräldrar fått intet, när du ej af dem lärt att hålla dig till det ord, som ensamt kan vara en lykta på alla dina vägar. Vi förmå så litet, men vi bedja för dig alla dagar, och du må ej förundra dig öfver, om det käns tungt att veta, att alt hvad vi lärt dig, nu skall trängas undan och glömmas för främmande lärdom och blifva till intet nyttigt.»

Och hon bad honom att vända sig till en professor i teologi, om hvilken han alltid talat med vördnad, och gifva honom del af sina tvifvel. Han skulle kanske kunna föra hans tankar in på den rätta vägen.

»Gud hjälpe alla» — slöt brefvet — »att komma fram till evighetens mål, men jag gick i går i köket, sedan ditt bref nyss var kommet, lagade i ordning kvällen, de andra voro ute — och då kom för mig denna psalmvers: I enfald och i ödmjukhet håll dig till Herrans ord, och låt, när du hans vilja vet, hans vilja blifva gjord. Härmed skulle jag vilja tysta alla spörsmål, men det går icke, förrän Gud låter detta ord bli lefvande i ens själ.»

Detta bref irriterade honom först. Han tyckte sig så säkert hafva fattat sitt beslut. Det syntes honom hafva varit så oåterkalleligen afgjordt för hela lifvet, och med detta bref var det med ens, som om han stode på osäker mark igen.

Hvad hade hans föräldrar för rätt att ställa sig hindrande emellan honom och hans arbete i lifvet? Förstodo de icke, hvad det kostat honom att fatta detta beslut? Kunde de icke se redan på hans bref, hur gärna han velat skona dem för all sorg, blott han kunnat? Var det hans fel, att deras tankar i detta fall gingo åt olika håll?

Och en bitter grämelse fylde honom, medan han lade brefvet ifrån sig och medvetslöst trummade med knogarna mot skrifbordet, en bitter, häftig, pinsam grämelse. Det var en underlig tid, vi lefva i, tyckte han, när barnen, utan att veta hvarför, af okända makter, af sitt samvete, sin tro, sin öfvertygelse, sina tankar och sin vilja tvingades in i ett lif, som skilde dem från alt, hvad de förut hållit kärt. Han hade känt, hur han långsamt men säkert, för hvarje steg han tyckte sig taga framåt, alt mera skiljde sig från sina föräldrar. Och han erfor en underlig, förskräckande beklämning, ty han visste, att han aldrig skulle komma dem närmare igen. Aldrig, aldrig. Två linier, som mötas i en punkt, kunna dragas ut i det oändliga. Men de aflägsna sig blott desto mera från hvarandra. Hur hans föräldrar skulle känna det, när de alt mera lemnades ensamma, det hade han nu icke sinne för. Ännu mindre hyste han någon fruktan för, att han själf kanske en gång skulle känna sig så där lemnad efter. Men han ryste för den ensamhet, hvarmed han tyckte sig vara hotad, detta stora öde som den vida verlden liknar, när man ej har ett hem.

Och åter kom bitterheten öfver honom. Det var inte hans fel, utan deras, som ville tvinga honom. De visste inte, hvad de gjorde. Nej, de visste det inte. Kunde de inte hålla af honom som en son och tro, att det fans flere vägar till salighet än just deras? Ja, det var olyckan, att med deras uppfattning var det omöjligt. Han måste tro deras tro, eller också vara förlorad.

Och om han nu hade orätt?

Nej, nej och tusen gånger nej.

Men om?

Han kunde ju lyda sin moders råd och tala vid professorn. Vunne han ej annat, så hade han åtminstone visat, att det var alvar i hans sträfvan att finna det rätta, och modern skulle kanske sedan känna sig lugnare, när han försökt äfven detta sista, äfven om det icke ledde till önskadt resultat.

Det sårade hans stolthet att blanda en främmande person in i dessa saker, som för honom hade innerlighetens hela värde, och dessutom hade det altid plågat honom, när han hörde, hur folk i andliga ting besökte en prest, aldeles som om han varit en examinerad andlig läkare. Men samtidigt föreföll det honom, som om detta vore ett sätt, ej att komma åter till en gammal lugn barnatro, men möjligen att bibehålla moderns kärlek. Han visste ej hvarför, men han tänkte härvid altid på modern. Och han beslöt sig för att tala vid professorn.

Han hade lärt känna den beryktade predikanten för ett par veckor sedan, hade skrifvit om detta sammanträffande till modern, och det var detta, som föranledt henne att bedja honom söka hjälp hos denne man.

Professorn var en predikant af dem, som med sin tros värmeglöd och sitt inspirerande föredrag beherskade massan, medan han genom den fina bildning, hvilken som en atmosfer af nobless låg utbredd öfver hans predikningar, förstod att fängsla äfven dem, hvilka eljest sällan gingo i kyrkan. Han ansågs vara den ende af de teologiska professorerna, som utöfvade något personligt inflytande på sina lärjungar, och man visste, att antalet af dem, som sökte hans enskilda vägledning, var stort både bland studenterna och bland societeten.

Han var en varmt öfvertygad man, det visste Grane, och det var detta, som innerst gjorde, att han kunde besluta sig för detta steg, som trots alt dock var honom motbjudande. Han hade något af en fanatiker i sina djupt liggande, af en hemlig inre glöd brinnande ögon, och när han talade, var det aldrig häftigt, utan orden kommo med en dämpad, nervös styrka, som hela tiden man hörde honom, gjorde, att man satt som i ett slags bäfvan för, att den hemliga vulkanen inom honom skulle komma till utbrott. Under hela tiden såg man eller kände dessa ögon, i hvilka hans andes hela eld tycktes hafva samlat sig för att blifva till en magnetisk kraft, som med mildt våld fängslade alla blickar. Och ur dessa ögon talade förkroppsligad den underbara mystik, som lefde i hans ord.

Hans inflytande var oerhördt. Ty han hade genom själfva sin personlighet återinfört den gamla katolska bikten. Studenter kommo till honom, förtrodde honom sin ungdoms öppna eller hemliga synder, fingo råd, varningar och upprättelse och gingo ifrån honom med löfte att börja ett nytt lif. Unga kvinnor kommo till honom, anförtrodde honom sina små tvifvel, väckta genom läsningen af moderna romaner eller fritänkande ströskrifter, och de gingo från honom med en föresats att aldrig lemna det fridens land, som de under samtalen med honom anat. Gamla kvinnor kommo och berättade, hur de börjat att hysa underliga tankar angående änglarnes tillvaro, möjligheten af en skärseld, eller hvad Kristus gjorde, när han nedersteg till helvetet, och han talade till dem så, att deras gamla tro syntes dem ännu äldre och ännu säkrare. Folk af alla åldrar kommo och talade om för honom, hur det stod till inom dem. Och han lugnade dem alla genom att visa dem in på aningens väg, genom att ställa dem ansigte mot ansigte till det outgrundliga, inför hvilket alla frågor tystna, och hvarje tvifvel lullas till sömn. Sakta, mildt, med en känsla af domnande, oändligt välbehag.

Till honom skulle nu Erik Grane gå. Han af vaktade blott ett gynsamt tillfälle för att bedja honom om ett samtal.

De träffades en dag på akademiska bokhandeln. Grane observerade honom förstulet, medan han stod lutad mot disken, läsande i en broschyr, som han vände mot dagern för att kunna se mellan de ouppskurna bladen.

När han närmade sig dörren för att gå, gick Grane efter och hälsade. De följdes ut, och profeasorn vände sig vänligt till honom.

— Herr Grane läser på kandidaten?

— Ja, jag håller på med nordiska … Jag har tenterat i lefvande språk …

Han talade med en tjock, ansträngd röst, och det ryckte kring munnen. I detta ögonblick kände han en blygsel så stark, att förlägenheten kom honom att stamma, medan han kände, hur blodet med all makt strömmade tillsammans omkring hjärtat. Han drog häftigt efter andan och gick en stund tyst.

— Jag skulle gärna vilja tala vid professorn, sade han slutligen med en torr, entonig stämma, hvilken af rörelse lät nästan vredgad. Det är någonting, som …

— Jag är hemma alla söndagar på aftonen, sade professorn med lugn och mild ton. Kom om söndag. Men kom kl. half sju, så få vi tala ostörda en stund. Det kommer ett par studenter, som dricka sin kopp té hos mig. Nå, kommer ni?

Den unge mannen stannade, sträckte fram handen och tog af hatten. Han försökte säga något vänligt eller åtminstone artigt. Men det lyckades ej.

— Tack, sade han kort och hest. Han drog tillbaka sin hand, som om han bränt sig. Det skymde för hans ögon, och med snabba steg gick han öfver S:t Eriks torg och hem till sig.

Han var i en feberhet, nästan uppretad sinnesstämning. Hvad skulle han säga honom? Skulle han blotta för denne främling alla dessa hemliga, tysta tankar, som frätt och tärt på hans unga sinne, sedan han knappt var mer än ett barn, som gifvit honom, i hvilken lifslusten och begäret att njuta friskt och skönt glödde och lefde, en prägel af missmod och sorgbundenhet, som var långt öfver hans år, som gjorde hans nätter sömnlösa och honom själf till en grubblande vekling, hvilken till och med i glädjens ögonblick aldrig vågade släppa sig lös, utan alltid kände som ett hugg i hjärtat vid tanken på, att han aldrig ägde sinnesro, aldrig var säker på sig själf? Skulle han föra honom in i sitt allra heligaste, för att han skulle stå som en domare öfver hans hjärtas innersta, granska hvarje vrå, bestämma, hvad som där inne var godt, och hvad som icke var det, säga honom, hvad han borde göra och icke göra, hvad som af hans hjärtas tankar skulle kastas bort, och hvad som borde tagas vara på?

Han hade kommit upp på sitt rum, tagit af sina öfverplagg och satt nu som vanligt i gungstolen, gungande fram och åter, så att golftiljorna knarrade.

Om han ändå vågade något helt! Om han vore så säker på sig själf, att det ej föll honom in att vända sig till en annan! Hvad kunde en annan gifva honom? Ord, tankar, och åter ord och tankar. Men kunde han ens för ett ögonblick sätta sig in i hans lif, kunde denne man lefva för honom, upplefva i hans ställe, det som fordrades för att blifva en man? Kunde han det? Och var det egentligen något annat, han begärde, nu när han gick till en annan för att finna det lugn och den ro, som lifvet skänker, men som icke kan förvärfvas genom några tankar i verlden?

Han tyckte sig vara feg, svag och omanlig, och ett ögonblick föll det honom in att skrifva några rader för att ursäkta sig. Ja, skrifva. Det var alltid lättare än att tala. Hitta på en förevändning och sedan aldrig komma.

Han reste sig upp och gick fram mot skrifbordet. Men så föll hans blick på moderns porträtt, som stod där.

Om man nu kunde vinna något med detta besök, om han kunde komma till någon uppfattning, som förenade dem båda närmare med hvarandra!

Det kändes varmt omkring hjärtat, och något liknande tårar skymde ögonen.

Nej, nej, han skulle gå. Hade han sagt A, fick han också säga B.

Och innerst inom honom fans, honom själf ovetande, ett slags vidskeplig tro på, att den mannen kanske ändå ägde en kraft, som var mer än andra människors, som var underbar, öfvernaturlig och med ett blixtlikt varde skapande ljus i kaos.

⁎              ⁎
⁎

Den stora dagen kom, och precis klockan half sju stod Erik Grane i professorns förstuga och ringde på en liten klocksträng, som hängde ned öfver ett fönster, inifrån beklädt med hvita muslinsjalusier. Professorn kom själf och öppnade, och efter ett ögonblick befann sig Grane i hans rum sittande på hörnet af en chaiselongue, medan professorn själf tagit plats i gungstolen midt emot honom.

Det var skumt i rummet, och nästan som i en dröm såg han de stora bokhyllorna, som sträckte sig rundt omkring rummet, skrifbordet, på hvilket en afbildning af Thorvaldsens Kristus glänste fram i mörkret, och professorns ögon, som han instinktlikt kände hvila på sig.

Det föll en underlig stillhet öfver rummet, tills, professorn yttrade:

— Ni måste säga mig något om er själf, om jag skall kunna säga er något.

Grane kände sig plötsligt, som om han setat ensam i ett stort öde rum, och på långt håll hört en röst, som var honom främmande. Alt hvad han tänkt säga — och han hade gång på gång tänkt sig, hur han skulle börja, hur han skulle berätta, hur han skulle framställa saken, varmt, vältaligt, utförligt — men alt detta liksom dunstade bort, och han sade endast:

— Jag har flere år tänkt att bli prest.

— Nå.

— Jag tror icke, att jag kan det nu mera.

— Ni har tvifvel.

— Jag vet ej, om jag kan kalla det för tvifvel. Jag är öfvertygad om helt andra saker, än vår kyrka lär.

Professorn log med ett mildt, starkt, strålande leende. Men Grane tyckte sig se något medlidsamt däri, och det pinade honom.

— Jag kan först och främst icke tro, att skriften är guds ord, sade han med något slagfärdigt i rösten, beredd att fyra af alla de batterier af argument, som han användt i studentdispyter af detta slag.

Professorn såg på honom med en genomträngande blick och sade:

— »Den naturliga människan förnimmer intet af det Guds anda tillhörer.»

Grane spratt till. Hvad var detta? Detta, som han hört genmälas vid de allra mest andefattiga resonnemang af detta slag, denna ända till leda utnötta hvardagsbanalitet, som hvarje nittonårig medlem af teologiska fakulteten bar på läpparna, detta fick han höra här af den store mannen, till hvilken alla troende blickade upp nästan som till en apostel. Han var med ens väckt tillbaka till verkligheten, och han höll på att gifva ett ironiskt svar. Men han beherskade sig och satt tyst.

Professorn fortfor:

— Det är ej på vårt förstånd, det beror, om vi skola komma i en rätt ställning till Gud och hans ord, detta afhänger innerst af vår vilja, och om vi vända oss i bönen till Gud, och gifva vår vilja lydigt under honom, då först veta vi, hvad det vill säga att höra Herranom till. Vi blifva icke fria från anfäktelser. Men det fins något, som kallas för stillheten inför Gud. Bed om den, unge man. Den är lika nyttig för själen som ett regelbundet lif för kroppen. Och under denna stillhet växer inom oss den nya människan, som oupphörligen träder i stället för den naturliga människan, hvilken förnimmer intet af det Guds ande tillhörer.

Grane satt ännu och hörde på. Men när professorn slutat, böjde han sig framåt, liksom snappade efter luft för att betvinga sin egen blyghet, och nu började han, långsamt och lågt, i början med en osäker darrning, sedan fastare, lugnare. Till sist kommo orden fram med en nästan brutal kläm.

— Jag har försökt alt detta, sade han. Jag har läst skriften från perm till perm. Det fins ställen, som jag grubblat på, tills jag trodde, jag skulle bli galen. Jag har ej kunnat sofva om nätterna, jag har förlorat lusten för min ålders nöjen, jag känner mig gammal, fast jag nyss fyllt tjuguett år. Och jag har icke blott läst och tänkt och grubblat, vakat långa nätter, under hvilka jag drypande af svett plågat mig själf med ångestfulla tankar. Jag har bedt till Grud, bedt och ropat till honom med förtviflans styrka. Jag har legat på mina knän och gråtit som ett barn, därför att jag känt, hur bit för bit min gamla tro brustit sönder, som glasbitarna i en lykta, så att ljuset blåsts ut, och jag stått där ensam i mörkret. Gång på gång har jag försökt på nytt. Jag har marterat mig med att uppfinna synder hos mig själf — och jag vet, att jag har synder — och jag har trott, att Gud för dessa synder vändt sig från mig och straffat mig på detta förfärliga sätt. Men det går inte på den vägen, säger jag. Det går inte på den vägen, åtminstone inte för mig. Jag kan inte tro, att detta begär efter sanning, det må nu vara nedlagdt hos mig af en gud eller fritt hafva växt upp i mitt väsen, jag kan icke tro, att detta begär är något, som jag bör kufva, dämpa, tränga undan för att långsamt dö af min egen längtan. Detta är icke den kalk, om hvilken man kan säga: ske icke min vilja, utan din. Ty här skall min vilje ske, emedan jag ej vill något orätt. Min gud! Jag längtar ju blott efter sanningen, och då skulle sanningen vara mig förmenad, och jag skulle få nöja mig med en tro, som andra människor förestafva mig. Skall denna längtan inom mig, som är min själs dyrbaraste och heligaste känsla, dödas, då må jag hällre höra opp att syssla med något annat, än det som rör detta lifvets tarfligaste nödtorft. Jag tror icke, att Gud skapat verlden på några dagar, när min kunskap säger mig, att den behöft millioner år för att långsamt växa fram. Och jag tror ej, att denna myts författare känt till alla dessa stora resultat, som nu välmenta menniskor påstå, att de under bilder hafva framstält till en lärdom för alla tider. Jag tror ej, att Gud skapat menniskan från begynnelsen god för att sedan låta henne falla. Och alra minst tror jag, att han utgifvit sin son för att hjälpa upp, hvad den högste själf icke rådde med. Jag tror ej på tre personer i gudomen, som tillsammans blott äro en person och ändå äro en person hvar för sig. Jag tror ej, att jordlifvet är till för att vara oss en börda och jorden för att vara en jämmerdal. Jag vet icke, om jag tror på en gud, och icke om jag tror, att vi i ett lif efter detta skola få igen, hvad vi här med suckan och tårar längtat efter. Men ett vet jag, som jag tror på med hela styrkan af min själs innersta och varmaste åtrå: jag tror på en helig ande, som alt mer har genomträngt och skall genomtränga verlden, och den anden är det, som lär människorna att älska sanningen så högt, att de kunna dö för den. Den lär oss att älska våra bröder, den lär oss lida för andra, att arbeta för andra. Jag vet ej, hvem eller hvad den anden är. Men för mig är den gud. Ty jag kan ej tro på en gud, som tänker lägre tankar, än jag tänker själf. Men denne ande är det, som I viljen döda I, som icke ären hans barn.

Utan att veta det hade han rest sig upp och oroligt gått fram och åter med korta steg, ständigt framför professorn. Denne satt stilla. Hans ansigte uttryckte en tydlig sympati, som gjorde den unge mannen godt. Det uppstod en lång stunds tystnad, under hvilken hvar och en satt försjunken i sina egna tankar. Grane med en ängslig väntan, på hvad som skulle komma.

Slutligen såg professorn upp och sade liksom för sig själf:

— Ja, här fins ett verkligt andligt behof. Jag ser det. Det är ett andligt behof. Ja, det är det.

Grane frös. Han kände sig till mods, som om han vore ett lik och kunnat kläda af sig själf, lägga sig på dissektionsbordet, själf föra knifven, som blottade musklerna och nerverna omkring hjärtat, medan en annan stod lutad öfver honom med en lup under ögat, och sedan denne forskande betraktat honom, som resultatet af sin undersökning meddelade:

— Ja, här fins ett hjärta. Det kan klappa varmt och känsligt. Det kan lida, det kan jubla. Jo, här fins verkligen ett hjärta.

Han hörde knappast, hvad professorn sedan sade. Så upptagen var han af denna tanke.

Professorn bad honom emellertid att icke förtröttas, och han påminde honom, hvad en vis man sagt till Augustini moder: »Så många tårars son kan icke gå förlorad.» Hade icke han också en moder, en from moder, som bedt för honom och gråtit? Han bad Grane endast att vänta tåligt, ty Herrans stund kommer, när man minst det tror, och då skola alla högmodiga hjärtats tankar sjunka till stoft. Men först och sist måste man känna sin synd, känna, hur hårdt man var bunden i synden. Ty behofvet efter försoning är för mer än behofvet efter teoretisk klarhet. Och när detta behof kommit …

Teoretisk klarhet? Grane log för sig själf. Han kunde göra det. Ty det hade blifvit så mörkt i rummet, att de ej kunde se hvarandra. Grane satt stilla, hopsjunken som efter en våldsam kraftansträngning, tills han plötsligt spratt upp vid en tydlig ringning på tamburklockan.

Professorn tog honom i hand:

— Kom till mig igen, unge man, när ni själf vill. Och var viss: Herren skall nog hjälpa er!

Därpå gick han ut för att taga emot sina gäster.

Grane plågades formligen vid tanken på, att det kom någon, att han måste sitta kvar hela kvällen, vara i sälskap, samtala och resonnera efter detta. Han skulle velat gå sin väg, men fann, att det ej gick an. I det samma blef det ljust i tamburen, och han hörde röster.

Professorn visade sig i dörren och bad honom träda in i salen, där han presenterade honom för sin hustru och de tre nykomna herrarna. Två utaf dem voro teologii studerande, den tredje var läkare, och alla tre hälsade på Grane med denna milda, hälft frågande, hälft förlägna min, som visade, att de ännu ej visste, om de kunde kalla honom »en af de våra».

Grane kände sig främmande i sälskapet och drog sig undan till en stol, som stod litet för sig, medan de. öfriga satte sig i soffan och på stolar omkring bordet, där lampan stod.

Samtalet rörde sig mest om religiösa ämnen, började vid dagens predikningar, dröjde lätt kritiserande vid de uppträdande predikanternas andliga ställning till Jesus, snuddade med ett lindrigt beklagande vid ett och annat i deras enskilda lif och vände sig slutligen omkring de närvarandes egna intimare »lifserfarenheter».

Den yngre af teologerna antydde, att han i början gjort starkt motstånd mot nåden, men att han efter läsningen af Joh. 13 kap. 14 v. plötsligt hade känt, hur liksom ett nytt lif hade börjat spira inom honom. Hän hade gifvit sig åt Herren på nåd och onåd, och från den stunden hade han dag från dag känt den Helige Ande verka sitt verk på hans själ. Han visste ej ännu, om han var helgad, men han trodde sig i all ödmjukhet kunna kallas för omvänd.

Den andre, som hade tagit teologie-filosofie-examen, ansåg sig väl ej ega någon rikare andlig erfarenhet, men trodde sig dock hafva hunnit ett litet steg längre. Han hade på sista tiden tänkt mycket öfver den vigtiga frågan, i hvad mån den gudomliga inspirationen ännu kunde sägas verka på ordets förkunnare. Han önskade gärna höra professorns mening härom. Gudi klagadt finge man altför ofta höra ord från predikstolen, som ej gärna kunde kallas för inspirerade. Men hvar och en, som under bön och åkallan tänkt sig in i det alvarliga kallet att förkunna Herrans ord, hade nog mer än en gång känt, hur ringa hans egna krafter vore, och hur föga han utan Herrens hjälp kunde uträtta. Men han hade också känt, hur stundom hans själ fick liksom vingar, och han ville därför fråga, om professorn ej ansåge, att man äfven i våra dagar kunde tala om något, som — låt vara i ringare grad — dock kunde anses äga karaktären af gudomlig ingifvelse.

Medicinarn satt tyst och hörde på och såg from ut. Han hade tydligen inga lifserfarenheter att komma med. Allas ögon riktades på professorn, och professorskan, som just kommit in från köket med smör och kallskuret kött, stannade vid dörren och såg med en förväntansfull blick på sin man.

Professorn började sakta och blygsamt, på ett sätt, som tydligt visade, att han ansåg sig själf som en vanlig människa och ej als ville vara förmer än de andra:

— Visserligen hade Herren för de män, som skrifvit vår heliga bok, på ett aldeles särskildt sätt tillkännagifvit sin vilja, och dessa måste således anses hafva stått i ett förhållande till Gud, som var alldeles olika, med hvad vi nu se. Men detta hindrar dock icke, att Gud ännu, när det så behagar honom kan låta sin nåd verka äfven på vår tids människor. Och vår egen erfarenhet säger oss ju, att det fins människor äfven nu, genom hvilka Gud talar. Och det skulle säkert finnas ännu flere, om otron vore mindre stark och synden mindre allmän.

Ingen svarade ett ord. En tystnad, mättad af begrundande, beundran, vördnad och eftersinnande, inträdde, men allas ögon hvilade i drömmande tillit på den enkla mannen, som aningsfullt tycktes skåda in i Guds rikes hemligheter.

Grane hade genom att tyst följa med småningom börjat känna sig hemmastadd, och hans förra öfverretning hade börjat vika för en kritisk ironisk sinnesstämning. Professorn var som förändrad för honom, nästan som afklädd, och han erfor ett häftigt begär att stiga fram midt på golfvet, ruska på dessa tre slaffigurer, som suto där i andäktig beundran, och fråga dem, om de hade sitt sunda förstånd i behåll, om de tyckte, att han sagt något så rasande märkvärdigt, som ingen annan kunnat finna på, om han var mer än en vanlig människa, eftersom de alla sutto där och stirrade som på en uppenbarelse. Han fick en känsla af kväfning i strupen, och han tyckte, att blodet stannat i hans ådror, fast hjärtat bultade, så att han hörde det. Och med låg, af sinnesrörelse darrande röst sade han:

— Med om verlden nu är så full af synd och otro, och om Gud ännu talar till oss genom människor, hvarför gör han det då nu i svagare grad än förr? Hvarför väcker han icke hällre upp människor, som tala till oss med hans anda, så att vi måste tro?

Han hade ej vågat se sig omkring, under det han talade, men nu slog han upp ögonen och kastade en skygg blick omkring sig. Professorskan stod vid dörren och betraktade honom med häpna, spörjande blickar, den unge teologen såg på honom stridslystet och hotfullt, den äldre log ett erfaret, medlidsamt löje öfver hans obetänksamma ungdomlighet, och läkaren gapade på honom i stum förvåning. Men alla väntade, att professorn skulle svara honom, och alla hoppades, att han skulle blifva ordentligt afstraffad. Endast professorn satt lugn, och när det varit tyst en stund, svarade han med en martyrs lidande i rösten:

— Hvarför Herren ej gör detta, det är visserligen en sak, som det ej tillkommer oss svaga människor att spörja om. Hvad vi veta, är, att Han bäst ser, hvad som är oss godt och nyttigt. Att otron är stark och skall blifva starkare än någonsin, det har Kristus själf sagt, att så skall hända, när det lider mot de yttersta tiderna. Men på hr Granes fråga har skriften själf ett svar. Ty när den rike mannen låg i sin pina, så bad han Abraham, att han skulle få gå till sina bröder och varna dem, så att de icke skulle komma i den samma pinan. Men hvad svarade Abraham? »Tro de icke Moses och profeterna, så tro de icke häller, om någon af de döda uppstode!» Märk här, att det den rike mannen begärde, var just en ny uppenbarelse.

En suck af lättnad gick genom rummet, professorskan försvann ljudlöst ut i köket, och allas blickar vändes mot Grane i väntan på ett svar.

Men han teg envist och hårdnackadt, utan att se ned. Hans blyghet var borta, och han kände en oädel lust att visa dessa människor, att han trotsade dem, att han icke ville svara, men att han icke därför böjde sig för den tillfälliga öfvermakt, som låg i att han var ensam. Han kände sig orolig, förbittrad, skamsen öfver sig själf, som någonsin kunnat vara nog svag att inlåta sig på detta, och det var honom en ordentlig lättnad, när professorskan kom in och sade, att supén var serverad.

Under hela måltiden växte hans misstämning. Han tyckte sig iakttaga, hur professorn talade särskildt med hvar och en utom med honom, han lät bli att dricka té, bara för att ej behöfva bli serverad af professorskan, och han tog det som en särskild vänlighet, när den äldre teologen frågade honom, hvilken nation han tillhörde, och hvilken examen han läste på.

När han skulle gå sin väg, bad professorn honom komma snart igen, och han föraktade sig själf, för att han ej hade mod att säga bestämdt nej, utan stillatigande bugade sig.

Men när han kom ut, var det stjärnklart, och hög hvälfde sig himmelen öfver gatornas trampade snö, de blänkande lyktorna och de låga husen. Han ilade framåt, som om han varit förföljd, men när han kommit så långt bort, att han kände sig ensam, stannade han och drog djupt efter andan, medan en varm, befriande känsla strömmade genom hans bröst och lockade tårar i hans ögon. Men i nästa ögonblick kom minnet öfver honom igen, och nu tänkte han på, hvad han skulle ha sagt då och då och då, hur han borde ha svarat professorn. Åh, han tyckte, han borde ha kunnat tala så, att ingen skulle ha haft ett ord att invända.

— Du är en narr, sade han till sig själf, står du inte här och exalterar upp dig till dess att du kanske också tror dig ega något af den där Herrans underbara inspiration. Här står du och tycker, att du har kraft till att bära Atlas på dina skuldror och känner dig till mods, så att det skulle vara en lättnad att få slå ut fönsterrutor eller bryta sönder någonting hårdt. Och hvad blir det af alla dina stolta Prometeus-tankar, du? Jo, du går beskedligt hem och lägger dig, din stackare.

Och det gjorde han också.

---