Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XVI

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel XV Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel XVI
Kapitel XVII  →


[ 240 ]

16.

Den sofvande vallkullan i Vreta blef emellanåt utburen i klosterträdgården, där nunnorna lekte och dansade med de unga jungfrur, som de hade till fostran. Så ofta Gistre Härjanson fick några dagars ledighet från sin tjänst som spelman, kom han dit på en löddrig häst Han ställde sig väl med nunnorna genom att stränga deras harpor och skrifva på bly till bot för deras tandvärk. Och till den alltid lika glädtiga Ingrid Svantepolksdotter smög han hårringar och andra små gåfvor från hennes blyga vän i konungens följe. Den enda lön, lekaren begärde, var att ibland få sitta några timmar i Yrsa-lills närhet.

En sommardag, när bin och humlor surrade, begynte plötsligt hennes dödliga blekhet att skifta om i rodnad, och alla nunnorna samlades omkring henne för att bevittna det under, som [ 241 ]nu skulle ske. De voro redan vana att från hennes mun höra förkunnelser och att hon som^ liga dagar satt upprätt i sin bädd. Hon rörde en smula på händerna, och den drömaktigt töckniga och sjungande rösten uttalade högt och klart följande ord:

Den man skall varda herre i Sveriges land,
som får Sankt Eriks fana ur mannajungfrurs hand;
men bär han in den fanan i femmila skog,
Gud hjälpe då den broder, som broder bedrog.

Hon slog upp ögonen och såg sig yrvaket omkring, och då hon mötte så många goda ansikten, blef hon genast lugn. Men hon mindes knappt något af sitt föregående lif.

— Minns du inte Yrsa-lill, som bodde i skogen? — frågade de henne, men hon skakade på hufvudet. Hon tog nyfiket på deras bälten och kläder, och då de berättade, att de voro nunnor, trodde hon, att hon också var det.

På samma sätt hade det gått till, hvar gång hon vaknade, men nu blef hennes blick lugnare och klarare, och efter några dagar kunde hon med systrarnas hjälp sakta gå omkring i trädgården.

[ 242 ]Fast hon från den stunden förändrades och slutligen tycktes nästan lika frisk som de andra, kände hon likväl icke igen Gistre utan skrämdes i början af hans dystra och bleka hufvud med de bandvirade svarta flätorna. Men hvilka lyckliga timmar kom det icke sedan midt i den blommande sommaren, när han märkte, att hon blef mindre rädd för honom. Han hade fått en ny och mjukare klang i sina strängar, och de ohyggliga dockor, som han förut trädde upp på fingrarna, omkläddes småningom till änglar och korsriddare. Hon var hans, icke klostrets; det var det enda, som han sade henne nära nog med stränghet Men nunnorna svarade:

— En lekare har hvarken hustru eller hem. Blir han bestulen, är tjufgodset tjufvens. Blir han dräpt, ligger han ogilld. Kom igen och hämta henne, om du lyckas skaffa dig egen härd. Till dess måste hon stanna.

Med det hårda beskedet fick han åter rida sin färde till hofvet. Men hvar han kom, berättade han om hennes spådom, fast ingen blef klok på de mörka orden. De spriddes från gård till gård, och när de hunno till Nyköpingshus, hade de blifvit en visa, som flitigt sjöngs vid spinnrockar och väfstolar.

[ 243 ]Då folket nu samlades i Uppsala till distingen och för att vara med om öfverflyttandet af Eriks ben, kom en gång en flock af bredskuldrade mör på sandåsen framför det gamla drotthuset Först lekte de en stund med hvarann på unga kvinnors vanliga sätt, men småningom drogo de sig hand i hand ned mot kyrkan, som höll på att smyckas och därför var tom på människor. Där funnos inga andra än ett par gossar, som höllo på att fästa upp tapeterna.

Karl Algotsson stod i svalgången med en falk, som satt i en träring och som han höll på att straffa.

— Vid Sankt Ovidius, de döfvas botare! — utbrast han. — Hvarför sjunga inte kvinnorna, när de dansa? De tiga som träbilder. Men aldrig såg jag ståtligare och resligare mör. Kom ut, Valdemar! Det här är något för dig.

Valdemar kom ut på trappan. När han märkte att kvinnorna mer och mer försökte närma sig kyrkan och böjde sig åt alla sidor för att se in genom dörren, som om de på afstånd letat efter något, skyndade han sig ned och hejdade dem med muntra rop och tecken.

— I dag är dansdag och ingen helg! — Han ställde upp dem till en springlek, fast de voro [ 244 ]motsträfviga och fast han knappt kunde rycka dem från stället. — Aldrig har jag känt duktigare kvinnohänder! Men nu börja vi. I snöig skog, i snöig skog går ulfven fram…

De gingo nog in i leken, så att marken skakade, men hur mycket han än sjöng, var det ingen, som sjöng med. Och hur han än förde dem under kärligt skämt, fick han aldrig ett ljud till svar.

— Stackars barn — sade han — de äro för blyga att dansa med en så hög herre. Låt hämta ut mjödhornet! Slå inte ned ögonen. En klunk mjöd lossar på tungbandet.

Så snart den första fick hornet i sin breda hand, tömde hon det genast begärligt i ett drag. Detsamma gjorde också alla de andra, så att hornet sexton gånger måste bäras in och ut. Då kastade sig Karl Algotsson med ett språng från svalgången och försökte att lägga armen om midjan på den mest högväxta. Men hon grep honom vid skuldrorna och höll honom så fast, att han icke kunde röra annat än den häpet öppna munnen.

I detsamma började falken att piska ringen med de smala vingarna. Det var en stor falk, bortåt åttio eller nittio år och hvitnad som en [ 245 ]gammal gubbe. Han sänkte det skarpögda hufvudet och högg efter remmen om benet, hvar stund nära att slita sig.

Då glömde sig den högväxta tärnan och gick fram och lugnade honom med några kloka hvisslingar och kluckanden. Till sist blef han så stilla, att hon kunde stryka honom öfver nacken.

— Din fågel har ju inte grönaktiga fötter utan de äro bleka — sade hon förtrytsamt med den djupaste mansröst. — Hvad äro ni för jägare här i drotthuset, som inte veta, att en så gammal hök kommer man ingen hvart med annat än med godo?

Hon tvärtystnade och lade handen öfver munnen, men det var så dags. I nästa ögonblick voro de alla sexton redan på flykt, och vapen rasslade i kungsgården. När kläderna slogo upp på de springande, syntes det, att de hade strumpor af blankt brynjetyg. Men när de kommo upp på sandåsen, kunde de icke motstå att ännu en gång vända sig om. Den spensligaste af dem, som hade en påfallande likhet med hertigens unga dominikanermunk Martinus, knöt handen mot drotthuset och ropade:

[ 246 ]— Det lyckades oss illa, men vi ses igen, kung Valdemar. Med sådana mannajungfrur dansar din broder på Nyköpingshus.

Därefter togo de hvarann i handen igen och fortsatte utför åsen på andra sidan.

På kullarna vid gårdarna sutto bonddöttrarna, linhåriga, med klara pannor och fingrarna om kinden och sågo bort efter den döende dagen, som svenska kvinnor bruka aftonen före en helg. Hvad tänkte de på? Hvad drömde de om?

Munken och de förklädda småsvennerna från Nyköpingshus rådslogo en stund i en skogsdunge. Sedan spridde de sig och gingo in i olika gårdar. Där satte de sig på kvinnobänken utan att till en början säga något.

Samma envisa tystnad behöllo de också, när maten blef inburen, fast det hände, att de glömde sig i annat och åto läns på faten. Men när så döttrarna i den största gården togo upp spåvisan från Vreta, stämde Martinus i med mansröst. Kvinnorna reste sig förskräckta. Då steg han också upp och berättade om sitt ärende.

— Ni skola ingenting frukta — sade han — fast vi äro män i kvinnokläder. Mer än [ 247 ]vårt lif älska vi vår allvarlige hertig, och nu är han på lagfärd inte långt härifrån i sigtunabygden. Därför smögo vi oss hit och tänkte på spåvisans ord om baneret och mannajungfrurna. Allt är i förfall. Prästerna skymfas framför altaret. Maktgiriga Folkungar äro redan i antågande med sina flockar. Skola de få lyckan på sin sida genom att också bemäktiga sig vårt förnämsta baner? Valdemar besvärjer inte stormen. Det är ju hans egna dårskaper, som väckt den. Det finns bara en, som kan det. Men vi ha tydt visan orätt, då vi trodde, att kvinnokläder voro nog för att få spådomen sannad. Håll kvinnoting och samla er! Det blir en farlig här. Valdemar kommer att tvärt gifva sig fången om han möter den. Eller odcså bli ni fångarna. Men det är heller inte honom ni skola besegra. Ni skola göra, hvad vi inte kunde. Ni skola hämta åt hertigen helge Eriks baner.

När kvinnorna hörde sådant tal, blefvo de än mer förskräckta och ville icke lyssna utan prisade kärleken och Valdemars mildhet.

— Vi få se — svarade de. — Ni ha handlat obetänksamt, som unga svenner bruka. Det tål att begrunda spåvisans innersta mening och [ 248 ]höra, hvad som har händt. Det ena ryktet motsäger det andra. Hvem som helst rycker inte utan vidare landets heligaste baner från kyrkväggen.

— Det är väl svaradt — menade svennerna och afkastade sina kvinnokläder. Sedan blandade de sig i folkmängden på marknadsvägen. Ända till hundra dagars aflat hade utlofvats, och gårdar och härbärgen kunde snart icke rymma fler människor.

Ändtligen grydde den stora dagen, då helgedomsskrinet skulle bäras öfver slätten till den nya kyrkan.

Det blef aldrig något slut på det långa tåget af hjässor med den apostoliska hårkransen och af svarta eller hvita slöjor. Kåporna voro nedstänkta. Det hade varit lång färd från Sko och Sigtuna, från Gudhem och Värnhem, från Alvastra och Nydala. Slamret af träsulorna, som voro bundna under skorna, öfverröstades af pilgrimernas rop. — Kyrieleis! Kyrieleis! — Det betydde ju Herre förbarma dig! men på de vallfärdandes mun blef det ett glädjerop. En stund blef vägen alldeles svart af latintalande magistrar, som nyss återvändt från kollegierna i Paris. Där kom Karl Algotssons [ 249 ]broder Brynjulf från Skara, och den drömmande Petrus de Dacia gick omgifven af svartklädda kvinnor, som oupphörligt höjde klingande kyrierop. Särskildt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att få se en skymt af. Var hon icke redan ett helgon, så tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga grafven. Det blef tystare, där hon gick fram, ty de, som fingo plats därtill, knäföllo och kysste på händerna efter henne, lyckliga att för en gång ha mött en af de ofläckade, medan hon ännu gick lefvande på jorden. Hon ingaf dem sin egen rena kärlek, sin åtrå till allt ödmjukt och godt. Många röda munnar, som hade bitit i lifvets frukter, stammade allvarliga löften. Vildmarken upplystes, så att bråddjupen blottades men också den säkra stigen.

Så länge hennes lilla svarthöljda hufvud ännu kunde urskiljas, fortsatte handkyssandet, och klämtslagen kunde höras från kyrkan. Men sedan blef det oro bland folket.

Ett stycke framför helgedomsskrinet kom [ 250 ]Valdemar med Eriks baner. Han halkade på stenläggningen, så att han stötte banerstången i marken, och det tog folket som hån, ty han log hela tiden. Vakten måste omgifva honom på båda sidor och hålla i hvardera ändan af de sänkta spjuten, så att han gick inom ett skyddande stängsel.

Larmet blef slutligen så hotande, att Fulco måste ropa till honom att hålla sig närmre intill helgedomsskrinet, ty hvar det bars fram, spreds det genast lugn.

Folket strömmade med in i den nya kyrkan, som ännu var utan tak. I midten var rest ett träkapell, upplyst med vaxljus och klädt med tapeter. Där blef skrinet satt på altaret. När mässan var läst och sången sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks ära, ringde en liten klocka och det blef en stunds hvila. Fulco förde då omkring konungen.

— Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet — begynte han. — Och det är en sällsynt händelse, att du beträder en kyrka. Låt mig visa dig det bygge, som är mitt lifs kärlek. Jag vet, att rundelns tecken öfverallt går igen i skapelsen, i himlarnas gång, i solen och månen, i timmamas ring på solvisaren. Också [ 251 ]bäfvade jag i början för att bryta den stränga rundeln, men så hörde jag hymnerna och kyrieropen, som stego och stego. Själfva mullen längtade uppåt Då förstod jag den nya andan och lät stenskogen växa. Och nu står den här med sina stammar, sina spetsbågiga grenhvalf och rosverk och korsblommor. Dina skogar ha flyttat hit in, Valdemar. Det är en kyrka för dig. Se här på stenarna, som muntra handtverkare hålla på att hugga under hvardagarna och som skola läggas öfverst på stöttorna! Jägare och ulfvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare, barn, som kasta snöboll, feta borgare, sjöfolk, älskande, som famna hvarann, krigare som döda… alla vilja de uppåt, uppåt med klockklangen. Alla kommo de med sin skärf till min kyrka, och därför förtjäna de också att få vara med.

De gingo från sten till sten, och på hvar och en fanns det någon sinnrik bildgåta att tyda.

När de kommo tillbaka in i kapellet, fattade Fulco plötsligt om hans handlofve.

— Oud är öfver mig och mitt verk, och folket är med mig — hviskade han sakta. — Vill du ännu försöka att rädda din krona, så [ 252 ]lyd. Du ämnar bryta upp redan i morgon. Men hvart?

— Till din primas, bisp, för att få hjälp. Till Lund går färden.

— Nej, längre.

— Du menar?

— Den helige fadren vistas i vinter i Lyon.

— Godt! Hos honom skall jag utverka ett varningsord till dig och hertigen.

— Det är sent att varna, när golfvet redan brinner.

Han tryckte Valdemars hand mot helgedomsskrinet och vände sig till folket.

— Vid Vår fru och helge Erik svär konungen och lofvar, att redan i morgon dag börja en ångrande botgörares färd. Drabbe annars bannstrålen den förlorade!

— Du kastar dristigt dina tärningar, bisp — mumlade Valdemar mellan tänderna och höjde sedan något rösten. — Spela, mina musikanter, en sista gång för helge Erik. Gå sedan hem till välbehöflig hvila, ty i morgon vid min affärd skola ni också spela. Eller säger inte David om sin gud: lofsjunger honom till cittra och harpa, lofsjunger honom till puka under dans!

[ 253 ]Med de orden gick han nedför trappan och lämnade kyrkan, följd af ett förvirradt sorl.

Nästa dag blef det lif och rörelse i kungsgården, ty allt skulle i en hast ordnas och anskaffas för den långa resan. Flaskorna fylldes med vin, fågeldunskuddar och täcken instufvades i säckar, som bundos öfver klöfjesadlarna. Hela marknaden flyttade småningom med sina varor till platsen framför drotthuset. De pilgrimer, som, för att få skydd, ämnade sluta sig till den glada skaran, stodo försagda och väntade på afstånd med sina påsar på ryggen.

Glimma sprang ut på trappan, lockad af allt mellan himmel och jord, som kunde fresta. Blodet sjöng af lefnadslust och hälsa, och lifvet yrade för hennes ögon som luften på en het vårdag. Hon hade icke gifvit sig tid att påtaga skönhetsperuk och högtidskläder. På fötterna hade hon ett par röda halfstöflar. Det rika bruna håret hängde utslaget öfver den bruna rocken, och hon kastade händerna bakåt, så att tyget slog upp från de nakna armarna, som hade gropar vid armbågen. Kölden kände hon icke.

Försäljarna rullade upp hela regnbågar af tyger och kläder. — Köp grönt tyg, [ 254 ]merkuriusstjärnans färg, ger tur i spel! Något för dig, Karl Algotsson. Men för dig. Glimma, sköna härliga Glimma, för dig duger bara det yppersta. Här har du en tråd ur Sankta Klaras täcke. Botar för röda och rinnande ögon. Betänk, du blir ensam nu och sorgsen. Eller hur behagar dig denna saracenska rock och detta skrin från Damaskus? Känn så det doftar. Blommor midt i vintern. Kom och köp! Köp kamelintyg, som legat en natt på Eskils altare i Sigtuna. Vaxfläckarna äro kvar. Här är droppar för dina småtärnor, om de ha trasiga tänder. Köp alfkors, smidda under tre torsdagsnätter af silfver från nio olika håll. Min salighet på att det är sant. Köp hubertusnycklar! Köp abraxastenar från det egyptiska landet! Kom hit och se. Det är skrifvet dämoner i dem, människor med ormhufvud. Med en sådan på fingret kan du ta emot en åskstråle i handen och kasta den ifrån dig, som en istapp. Kom och köp!

Glimma trampade och trampade af ifver med de små röda halfstöflarna, jublande öfver att stå omgifven af så många bedjande människor. Hon ville älskas, synas, glimma.

Martinus hade trängt sig in mellan [ 255 ]åskådarna och kunde icke rycka sina ögon från Glimma. Han närmade sig henne som i en dröm. Småningom kom han ända fram till henne. Hvilken omätlig salighet att få gå ut med en sådan följeslagerska i världen, om också med en tiggarstaf. Men han hade dömt sig till sin svarta kåpa och till att offra sig för hertigens sak. Alltid brottades han med sig själf utan försoning. Hans själ irrade åter på bråddjupet vid helvetets rand, där han hörde både djäflarnas skrik och tronernas körer. Han önskade, att dämonerna skulle sno ett rep om honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och hälla brinnande beck öfver dem, så att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan, kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjäna. Under kåpan kände han det hemliga bref, som han förde med sig från honom till Fulco, men också hjärtat, som slog med hastiga slag så att bröstet icke kunde andas. Han drog ned hufvan, så att endast den smala hakan och de hvita tänderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knöt händerna.

— Glimma — sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. — Du är farlig för män. Du är fruktansvärd, där du står, och jag skulle [ 256 ]lyfta upp dig och bära dig med mig, om jag inte vore född att sarga mig. Men hur skall du nu få veckorna att gå, Glimma, när konungen lämnar dig för så länge?

— Det vågsamma lockar mig — svarade hon med en förvånad blick.

— Hvad ämnar du då våga?

— Speja, hålla vakt, skicka bud på bud till honom, medan han är borta. Så länge jag är lefvande, skall jag hålla lyktan mot hans fiender, så att de måste sitta lika stilla som hans vänner. Bär fram det svaret till din herre.

— Glimma, det är ett ljufligt namn! — hviskade munken. — Jag ryser för att se en människa ha mod att stå så fylld af lefnadslust och lycka.

Men försäljarna omringade henne, och han trängdes in bland spelmännen, där Gistre Härjansons harpa klagade. Fulco kom just på väg till salen, och Martinus smög hertigens bref under hans bälte.

— Fader, här skrifver han och förebrår dig strängt att du i en så ängslig tid har skickat konungen ur landet. Så måste en riddare tala. Men vi andra, vi välsigna dig för att du skaffat hertigen fria händer. Han kommer att bli [ 257 ]herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar skörden.

— Om inte Glimma låter frosten glimma. Hon är faran.

Munken svepte om sig kåpan och drog sig intill väggen.

— Hon skall gå bort ur drotthuset — mumlade han. — Hon skall bli tyst och stilla, om det också kostar mitt lif och jag aldrig får någon lön. Det var inte nog att ströfva kring med några yra svenner för att röfva en fana.

Han följde med in i salen, och Glimma kom också i dörren.

Valdemar stod framför Folke Filbyters skattkista, som han förde med sig till de olika kungsgårdarna och som natt och dag omgafs af vakt. Locket var uppslaget, och där lågo de dyrbarheter, som hade samlats under släktled efter släktled, än genom ospard möda, än genom svek, än genom vapenbragder.

— Herre — började Fulco — en botgörare skall gå barfota och torftigt klädd med skräppan på sin axel, men du beger dig af som till ett gille.

Valdemar höll på att häkta manteln.

— Jag beger mig af som den enda hederliga i min ätt, med mina synder utanpå.

[ 258 ]Fulco såg ned i den öppna kistan.

— Min herdestaf är af ben med några förslitna silfverskollor — sade han efter en stunds tystnad. — I många kyrkor ute i bygderna få de bränna tran i stället för olja, ja, kalken är i månget fattigt tempel af trä. Men här hos dig dricks porsölet ur silfver.

— Har jag förbrutit mig, når mig nog mitt straff — svarade Valdemar. — Det kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens för helgonen. Jag kan blott fråga: till hvem skall nu jag lämna nycklarna, när jag far bort?

Glimma gick fram.

— Till den, du tror på.

— Slå igen kistan, vakter — befallde Valdemar — och om här finns en enda människa, som jag kan lita på, så gif henne nycklarna.

Vakterna räckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon trädde ringen om gördeln, men de gammaldags nycklarna voro så stora och tunga, att hon måste hålla i dem.

— Många vackra radband och kors skall jag ha med mig åt dig, när jag kommer tillbaka — sade han och kysste henne till alsked.

[ 259 ]Sedan gick han ned till släden, som redan väntade framför trappan. Den var blå, och öfverst på tjället satt en guldbelagd sol med storleende människoansikte. De tre hästarna voro öfversållade med bjällror, och han bäddades in mellan täcken och fällar. Algotssönerna redo på sidorna, och trumpeterna smattrade från svalgången. Men Fulco kallade på pilgrimerna och ställde sig hindrande med dem alldeles framför hästhofvarna. — Det första vägstycket åker vår herre och konung i vördnadsfullt gående — sade han, och började långsamt att gå framåt med pilgrimerna.

Glimma stod hela dagen i dörren och stirrade på de tomma medspåren. Tidigt nästa morgon var hon åter på tröskeln. Det glödde i snön på taket och istapparna, som droppade för tövädret.

Hon märkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en af stolparna.

— Det röda skenet gör dig blek, Glimma — sade han.

— Jag bleknar, därför att jag har blifvit ensam.

— Du har skäl. Jag kan mitt kalendarium. Det var i går en af de svarta egyptiska dagarna, [ 260 ]då allt, som börjas, slutar illa. Prima et septima äro dåliga dagar i torsmånaden. Och det är en farlig hedersgåfva du bär vid gördeln. Frestande för dig, frestande för andra.

— Den är för tung. Jag är redan trött.

— Och ändå för värdefull att kastas på bänken. Du kommer att få en orolig sömn.

— Visste jag bara ett gömställe!

Vakterna och spelmännen bytte en blick, när de gingo förbi och sågo de båda samtalande, men det ökade hennes lust att trotsa. Hon förstod, att munken sökte hennes närhet, och det brann något i hans ögon, som nästan såg ut som kärlek. Det behagade henne, fast han var henne likgiltig och fast hon med saknad tänkte på sin herre.

— Du vet — sade han och vred och kramade sina gulhvita fingrar — att bakom de mossiga trämurarna mellan kyrkan och bispgården finns det många gamla straffhålor och instörtade rum, som ingen längre törs beträda. Har du hört om Den heliga kerubens kapell? Här bodde inte alltid en sådan rättskaffens man som Fulco. Jag tjänade här som gosse och hittar därför någorlunda bland ruinerna, som nu få stå och ramla som ett sista minne från [ 261 ]mörkare tider. Men där lura farorna, och det är ingenting för dig, Glimma.

— Det säger du! — svarade hon klingande klart och gjorde lös nyckelknippan och räckte honom den. — Bär du den tunga bördan och gå förut och hjälp mig att leta upp ett säkert gömställe. Sedan får du svära tystnad på krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skrämma Glimma med sagor!

Han strök sig ångestfullt öfver pannan, men lydde och gick före henne öfver gårdsvallen.

— Jag har varnat dig.

— Just därför väckte du min lust.

Han öppnade en liten dörr, och de kommo in i trånga rum och gångar. Väggarna voro af runda stenblock med ojämna ytor, barken satt kvar på bjälkarna, och tövattnet droppade in genom vassen och grästorfven på taket. En trappa förde ut på en gård, som genom en halfrasad mur var öppen åt slätten. Under ett försvarstorn borta i ena hörnet befann sig ett rundt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vältrade undan en lucka, som var ställd för ingången. På altaret stod kerubens stenbild med lejonhufvud och ett hjul mellan [ 262 ]tassarna och ögon på vingarna. Hon såg, att altarskifvan var höljd af kalkgrus och inblåsta löf och att en spindelväf hängde mellan bilden och väggen. Och icke var den spunnen i går, ty den var dammig och lika tät som en grå tyglapp.

— Hur vårdas det altaret? — frågade hon och vände sig litet åt sidan, så att hennes andedräkt strök öfver munkens ansikte. Han insöp den och blundade.

— Här går ingen människa någonsin in, Glimma. När en brottsling fordom dömdes till en lätt och tyst död, skickades han hit för att lägga sina kedjor på altaret. Men han kom aldrig tillbaka.

Martinus kastade nycklarna på altaret och pekade efter dem.

— Där ligga de säkrare än bakom både järn och sten, och du kan inte längre nå dem, Glimma. Nu skall skattkistan stå låst intill upprorets dag, då hon blir buren till min hertig. Han skall sira kyrkan med pärlorna och guldet och själf ställa sig med Mikaels svärd vid ingången.

— Du drömmare! — svarade hon och tog ett par steg in i kapellet, dansande på foten. [ 263 ]— Tror du, jag låter nycklarna ligga kvar här i öppen dag!

Hon hann knappt att fatta dem, innan en sjungande knäpp som från en bågsträng, ljöd under golfvet och en lucka öppnade sig på sin svängaxel. I en blink skymtade hon ögonen på kerubens vingar och halkade sedan ned i djupet. Luckan blef stående på tvären, ty hennes ärmsnibb hade fastnat i en af nitarna på den sönderfrätta svängaxeln och hon hängde öfver mörkret. Men när nyckelknippan föll, hörde hon, att det plaskade, och några vattendroppar stänkte på halsen.

Martinus sträckte fram hufvudet för att se efter, hvarför luckan icke lade sig ned på sin plats, och bådas ansikten voro hvarann nära. Men hon kunde icke få fram några begripliga ord, knappt en tyst bön i sitt hjärta. Hon kände bara, att hon skulle ha strött omkring sig sina rikedomar som en handfull sand, om hon hade fått en enda stund tillskänks, om hon för en enda afton hade fått stanna hos bonddöttrarna, när de sutto utanför gårdarna och sågo efter den döende dagen. En röst sade henne: — Allt annat har du äflats att vinna, blott icke den lilla solstrimma af lycka, som [ 264 ]hvar ny morgon låg in öfver ditt täcke. — Hon kände sig som ett hjälplöst barn, som fallit ur modersfamnen. I ett snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklädda änkan, som stod på sin borg vid en aflägsen hafsvik och såg och såg bortåt vägkröken och väntade, om hon aldrig skulle komma.

— Jag vet, munk, att du älskar mig — sade hon och återfick för ett ögonblick makten öfver sin tunga. — Om du räcker mig handen och hjälper mig, skall jag följa dig ut i världen, hvart du vill, om också i fattigdom och som din trälinna…

Men ärmtyget knakade och gaf efter. Slutligen brast också fållkanten, och hon försvann.

— Stackars liten — hviskade han — så ensam du var midt i din ståt och så ensam nu! Ingen att luta dig till med ett: förlåt mig! Och hur ensam jag står här med mitt brott! Men jag skall följa dig. Glimma. De skola tro, att vi ha stulit oss bort samman och skratta åt oss på vår rygg. Ingen skall någonsin få veta, hur allt har tillgått, och min hertig skall förakta sin hängifnaste tjänare. Det är godt och lugnt så. Det är försoningen, och jag är lycklig.

[ 265 ]Han kastade sig efter henne och luckan lade sig ned på sin plats med samma sjungande knäpp som från en bågsträng. Det blef stilla igen, och de torra löfven dansade på altaret.

Småningom började vakterna och småpigorna under spe och kväfdt skratt att leta efter de försvunna, och det blef oro i drotthuset. Gistre Härjanson var den ende, som sökte på egen hand. Van som han var att upptäcka spår i skogarna, igenkände han snart i snön några märken efter de spikar, som Martinus hade under träsulorna för att de skulle bli tunga. Han följde dem steg för steg ända till Den heliga kerubens kapell. Där stannade han och stod och lät fingrarna leka på harpsträngarna, som han brukade, då han var ensam, utan att rätt veta, hvad han spelade. En skara af unga kvinnor drog förbi ute på fältet, men han kunde icke rycka sina tankar från kapellet. Han följde tonerna och böjde sig åt sidorna och talade halfhögt till den försvunne munken, som hade han ännu stått framför honom.

— Jag vet inte, hvad som har skett, broder Martinus, och det förblir väl alltid en gåta. Men när jag hörde, hvad du mumlade vid [ 266 ]väggen om att offra dig, måste jag tänka på en bygdesägen från min egen trakt Du har aldrig hört den, broder Martinus. Du har aldrig hört om en gammal from predikare, som hette Jakob och som talade mot människornas okloka längtan efter lön för sina gärningar. Hur olika voro ni inte, du och han. Irrblosset och stjärnan! Men jag tackar dig, broder Martinus, för att jag genom dig lockas att grubbla på de kringströdda sägnerna om honom. Medan jag står här och spelar, känner jag hur de samla sig till ett klart ljus i mitt hjärta, och jag skall sprida det ljuset genom att själf gå ut och predika det bland både riddare och fattiga. Det skall bli den forne gycklarens botgöring.

Kvinnorna sågo honom öfver den rasade muren och sade till hvarann: — Det är likt Valdemars hemska spelman att hålla sin andakt vid Den heliga kerubens kapell.

Sedan tänkte de icke mer på lekaren utan fortsatte med rask gång framåt mot den nya kyrkan. Andra flockar närmade sig också från gårdarna och slöto sig till skaran, som böljade och växte. Det var unga frida mör med friska drag, och de möttes af ett beundrande sorl [ 267 ]under kyrkbågarna. Pilgrimerna beredde villigt rum för dem, så att de snart fyllde hela koret, utan att någon annan längre kunde komma fram.

Fulco, som lämnat konungen och på återvägen stannat en stund vid helgedomsskrinet, hade nyss rest sig från trappstegen framför altaret Den resligaste och vackraste af de unga kvinnorna var redan utsedd till förespråkerska, och hon gick fram till honom.

— Vi komma för att hämta helge Eriks baner — började hon, men blef förskräckt öfver sin egen begäran och slog ned ögonen. I våra mödrars ungdom blef det ofta buret af dem öfver markerna till god årsväxt.

Han granskade dem skarpt och länge.

— Blott kvinnomunnar kunna uttala något så orimligt — svarade han. — Knappt en konung eller höfvitsman skulle våga komma med en sådan begäran. Det är en korsfana, vigd att föras mot hedningar.

— Det, som var våra mödrars rätt, kan du inte neka oss, vördade fader.

— Så får jag villfara er önskan — sade han aningsfullt och tog ned baneret och räckte henne det. — Jag sätter det med tillit i [ 268 ]oskyldiga kvinnohänder. Mer vill jag inte veta. Gån i frid.

Fliken svepte öfver deras ljusa hår, när de buro baneret ut ur kyrkan, och pilgrimernas rop skållade omkring den vördade reliken och följde den borttågande kvinnohären.

Den drog sig öfver bron och gick fram utefter åkanten, där båtarna stodo uppdragna, stöttade med vedträn. Det sken och glittrade i den våta snön, och fast ännu midt i vintern, blåste det vårvind med ljusblå fläckar mellan skyarna.

På eftermiddagen blef hertigen synlig, där han red i sin mörka kappa med sina män. Han var redan på hemväg söderut, och förundrad höll han in den stora hästen och reste sig i stiglädret.

Kvinnorna samlades omkring honom i en tät ring, och förespråkerskan räckte honom baneret.

— Tag det ur mannajungfrurs händer till en god skörd, när sommaren kommer — sade hon, och nu slog hon upp ögonen frimodigare och tryggare än nyss. — Under en så orolig tid står det inte säkert i den nya obefästa kyrkan.

[ 269 ]Baneret gled ned mot hans axel, och han slog armarna om det, som hade det fallit till honom från höjden. Sedan kysste han duken och vecklade vördnadsfullt ihop den.

— Jag tackar er, ni kvinnor — stammade han. Hvart han såg öfver hela ängsbacken växte ringen af linhåriga hjässor, och bara armar sträcktes i höjden och viftade med hvita hufvudkläden.