Nordiska essayer/9
| ← Guldåldersdrömmar i nysvensk poesi |
|
Dikter av Thorild[1].
Man kan i Thorilds diktning urskilja två olika
riktningar, som tidigt nog framträda i skilda alster.
Den ena är den götiska riktningen,[2] som mot mitten
av 1780-talet får allt mer utpräglade drag av ett
patriotiskt patos och under fängelsetiden samt se
dermera i landsflykten tar sig uttryck i en följd
objektiva bilder och sentenser, samlade under
rubrikerna »Sånger ur Engelbrekts tider» och
»Götamannasånger eller dalvisor».
Av än tidigare datum är dock den rena känslolyriken, som till att börja med söker sig fram i en del under intryck av Gessner nedskrivna prosaiska oden, men som redan i »Passionerna» slår ut i full låga. Ty denna lärodikt är till sin inspiration en lyrisk skapelse, fylld av hela den intensitet, Thorild förfogar över.
Hela den nya tidens lyrik är ju allt från Goethe till en stor del av erotisk och passionerad art. Thorilds erotiska dikter vackla mellan det anakreontiska maneret och den nya stilens omedelbarhet, och det är mera undantagsvis han på detta område lyckas skapa ett fullgånget poem. Det sker egentligen blott en gång med den lyriska trilogien »Hildur». »Nina» innehåller visserligen besläktade stämningar, men »Hildur» står som det mest fullgiltiga uttryck för en viss sorts dikttyp, som nu blir allt mera allmän.
Till vad som sagts om detta skaldestycke vill jag foga några ord. Det består av tre avdelningar, den ena en prosastämning, den andra och den tredje skriven på fri vers.
Prosastycket bär överskriften »scenen är i vintern» och utgör en fortlöpande serie naturstämningar; skalden irrar genom skogar och ligger i snötäckta klippor vid Mälarens stränder allt under det att vindarna susa omkring honom. Men det som värmer och eldar honom till hänförelse under dessa strapatser är hans kärlek till Hildur, som brinner med evig låga och oavbrutet följer honom på alla stigar, under alla situationer och svävar runt honom samman med stormen.
På samma sätt är det andra partiet komponerat, men denna gång är associationen mellan skaldens kärlek och naturen i högre grad begränsad och preciserad; den sätts nämligen i den allra intimaste förbindelse med stormen och vågornas svall mot Mälarklipporna under höstens himmel och får därigenom en utpräglad melankolisk och nästan dyster karaktär.
Den tredje avdelningen är däremot ett adagio, en blick tillbaka på den idylliska stund, då de båda älskande vilade samman i skogen en vacker högsommardag, och övergår härefter till en kortare analys av Hildurs kärlekskänslor, vilka till att börja med varit av mera ytlig art, men sedan under inflytande av samlivet med naturen tänts av den himmelska elden.[3]
Om man här frågar efter sambandet mellan dikt och värklighet, torde man med ganska stor säkerhet kunna svara att Thorilds förälskelser i livet varit mindre glödande än i dikten och att han älskat mera med fantasien än med hjärtat. Han har ju själv i brev från 1781 vittnat om sina erövringar.[4]
Dikternas betydelse vare sig de heta Nina eller Hildur är att söka i deras poetiska värde, medan de biografiskt ej säga mycket.
Som poetiska alster synas de dock vara ganska anmärkningsvärda. En dylik av kärlek glödgad fantasi har nog inte förut framträtt i svensk lyrik. Den under 1700-talet långsamt växande innerligheten i känslolivet når ju sin höjd här hemma med de Nordenflychtska poemen från hennes sista år. Men man ser vid en jämförelse vad de tjugu åren betytt för en ytterligare utveckling av svensk lyrik. Fru Nordenflychts bikter bibehålla dock i allt sitt innerliga och från hjärtat gående tonfall, som gör ett högre intryck av liv än hos Thorild, en viss självbehärskning och måtta, de äro erotiska elegier om kärlekens bittra ljuvhet. Thorild rusar här som all tid fram som den stormvind han likställer sin känsla med, han både jublar och klagar i våldsamma utbrott, och hans grundstämning är inte längre elegiens blida moll utan passionens furioso. Härtill kommer en annan stegring av betydelsefull art, kärlekens samband med naturen. Ehuru känslan redan hos fru Nordenflycht sammanflätas med naturbilder och naturens enslighet, återgiver skalden dock väsentligen resignationens harmoni, medan Sturm und Drang betecknar ett hittills i lidelsens styrka okänt samliv mellan människa och natur. Det blir en omsättning av den panteism, som kulminerar hos Herder och Goethe efter studiet av Spinoza. Medan panteismen hos Herder ännu behåller sin prägel av teori, övergår den hos Goethe helt och hållet till känsla och löser ut sig i hans lyrik, vars yppersta alster bryta fram med ett naturfenomens spontana våldsamhet. »Der empfindende Mensch fühlt sich in alles und fühlt alles aus sich heraus», förklarar Herder, och Goethe vill att man skall förstå världen »aus dem in sich und durch sich lebenden und wirkenden Herzen». Hos Goethe avlöser den ena våldsamma själskrisen den andra, men han räddar sig in i sin känsla att ande och natur bilda en enhet och han drives oemotståndligt framåt av krafter likvärdiga med naturens.
Men i allra högsta grad återspeglar sig denna känslans revolution hos Thorild, och både Goethe och han äro givetvis inspirerade även av Rousseau. Thorilds panteistiska kärlekskväde är därför av alldeles samma typ som Goethes kärlekslyrik, då den efter skaldens avbrutna förbindelse med Friederike omfattar nya föremål och småningom slår ut i lidelsens flammor. Ty sångerna till Friederike bibehålla dock mestadels ett skimmer från prästgårdsidyllens klara låga.
Det finns en dikt från begynnelsen av 1770-talet, som Hildur I och II erinra ganska livligt om; det är »Pilgers Morgenlied an Lila» (diktad på en resa mellan Frankfurt och Wetzlar).
Morgennebel, Lila,
Hüllen deinen Turm ein.
Soll ich ihn
Zum letztenmal nicht sehn!
Doch mir schweben
Tausend Bilder
Seliger Erinnerung
Heilig warm um’s Herz.
Wie er da stand,
Zeuge meiner Wonne,
Als zum erstenmal
Du dem Fremdling
Ängstlich liebevoll
Begegnetest,
Und mit einemmal
Ew’ge Flammen
In die Seel’ ihm warfst! —
Zische, Nord,
Tausend-schlangenzüngig
Mir ums Haupt!
Beugen sollst du’s nicht!
Beugen magst du
Kind’scher Zweige Haupt,
Von der Sonne
Muttergegenwart geschieden.
Allgegenwärtge Liebe!
Durchglühst mich;
Beutst dem Wetter die Stirn,
Gefahren die Brust;
Hast mir gegossen
Ins früh welkende Herz
Doppeltes Leben:
Freude zu leben
Und Mut!
Dikten, i stämningen besläktad med den något senare, underbara »Ganymed», är i sin komposition mera konkret och bestämt avgränsad än Hildur, säkerligen beroende på att den går tillbaka till en viss upplevad situation. Enstaka rader förete stor likhet såsom »far, ila visslande nordanvind, låt skogen brusa med stormen i min själ». Även morgonstämningen återfinnes: »skall jag, skall jag, o morgonstämma av behag, finna denna sällhet, förlora min själ i himmelska harmonien av din, dö i din ljuvhet? I »Ganymed» anropar Goethe naturen som ett levande väsen.
»Ach, an deinem Busen
Lieg’ ich, schmachte,
Und deine Blumen, dein Gras
Drängen sich an mein Herz.
Du kühlst den brennenden
Durst meines Busens,
Lieblicher Morgenwind!»
Hos Thorild har naturens morgonfläkt rört vid de älskande.
Tysta himmel!
I denna dälden,
Här i skogens
Heliga hvalfkrets,
Där vi fordom,
Hildur, o Hildur,
Lågo i samma
Gräsiga sköte,
Andades samma
Sommarens blidluft,
Och i fläkten,
Ack, jag din ömhets
Tysta, ljuva,
Strömmande väsen.»
Hos Thorild tillkommer ett exalterat drag i stilen, som är mera befryndat med Klopstocks Messias och Macphersons Ossian. Hasselqvist har i sin bekanta avhandling om Ossian i den svenska litteraturen uppehållit sig vid Hildur och framdragit flera slående paralleller. H. Borelius åter har i sin essay citerat en melankolisk naturutgjutelse ur La nouvelle Heloïse, dock ej i någon avsevärd grad identisk med Thorilds dikt. Men den omständigheten, att parallella stämningar kunna uppdrivas hos Rousseau, Ossian och Goethe, röjer ju blott hur starkt mottaglig Thorild var för den nya känsloströmningen.
Det torde vara ovisst huruvida Thorild läst några Goethedikter vid tidpunkten för Hildurs tillkomst. Efter utgivandet av den anakreontiska samlingen Annette (1770) strödde Goethe sina poem i en rad olika publikationer, poetiska kalendrar, tidskrifter och tidningar. En eller annan dylik har säkerligen förirrat sig upp till Sverige. Men Thorild hade tillgång, till ett arbete av Goethe, som han dyrkade, Werther, och här återfinnas på snart var sida mot svarande naturlyriska kärleksbrott i den lidelsefyllda, rytmiska prosa, som karaktäriserar hela tidsskiftets yppersta kärleksbikt. När man nu ur Thorilds egna brev från början av 1780-talet vet hur livligt han studerat Werther, vilket bland annat just visar sig i Thorilds brev, ofta nog skrivna i samma extatiska och upprörda ton som Werther själv, torde man kunna säga att denna roman varit den förnämsta förebilden åtminstone för Hildurs prosaparti, medan Goethes erotiska dikttyp betytt mest för de båda poemen i bunden form. Detta motsäger ingalunda det påtagliga inflytandet från Ossian, varjämte man bör erinra sig detta diktverks stora betydelse även för Werther. Här röjer sig ock den nära förbindelsen mellan den rytmiska prosan och den fria versen, som med Pindaros till ursprungligt mönster utbildats av Klopstock och Goethe.
Själva natursceneriet i Hildur är lokaliserat till Mälaren. Men en naturskildring kan vara inspirerad ur tvänne källor, självsyn och litteratur. Det synes mig som om Thorild i Hildur begagnat båda. Uttryckligen står angivet i dikten
»Slå vild, o storm,
Mot Mälarens klippa!
Det är nu visserligen så att Mälarens stränder äro klippiga här och var, men i vida högre grad fram trädande är ängen som vandrar rätt ned mot vattnet, ofta grunt vid stranden och fyllt av en yppig vass, och vidare lövskogen; naturen är ju känd för sin leende idyll, om också en så pass hög knalt som Kungshatt reser sig rätt upp ur vattnet. Thorild ser på Mälarstranden med romantiska ögon under sina vandringar, som väl i regel ha försiggått på vägen mot Drottningholm och ditåt. En liten klippa växer skyhögt i hans fantasi och fyller honom med skräck.
Jag ryser tillbaka
Från svindliga höjden
Bland branta klippor.
Vinden är oftast storm och vågorna vräka högt.
Slå vild, o storm,
Häf, rasande, högt
Den gryende vågen.
Denna känsla för landskapets vildhet, för höga klippor, brusande vågor, vinande vindar är frukten av litteraturstudier, förnämligast Ossian, men även Rousseau och Goethe (Werther). Mälaren gör snarast uttryck av hav och dess klippor ha förflyttats till Skottland.
Av särskilt intresse är för övrigt den stora roll vattnet spelar i Thorilds dikt; i tysk litteratur har Herder prisat havets upphöjdhet och storslagenhet (i Journal meiner Reise im Jahre 1769), och i poesien framträder en på självsyn grundad havspoesi hos Voss och Stolberg; den senares dikter voro kända tidigt nog i svensk litteratur, då de avtrycktes i Gjörwells tidskrift och vållade polemik med Kellgren. Framför allt odlas havets och vattnets poesi hos romantikerna, och Thorilds försänkande i detta område av naturen blir således ett förromantiskt symptom; i Geijers »Majbetraktelser» återkommer en likartad panteism utan erotiskt inslag, ävenledes inspirerad av Goethes ungdomslyrik.
Om man nu finner att Thorilds rent lyriska
begåvning når konstnärligt högst i Hildur under hans
ungdomsepok, föreligger troligen från början av
1790-talet en dikt av annat slag, som intar ett
mycket högt rum i hela tidens lyriskt så rika diktning,
ehuru den klokt nog ej publicerades. Det är
»Harmen» med underskriften »Sång från hedenhös»,
tryckt för första gången i Atterboms »Siare och Skalder».[5] Dikten betecknar till hela sin karaktär en
förening av de båda grundegenskaperna, goticism
och lyrisk subjektivitet, en förening av mera
djupgående art än i något annat av Thorilds poem.
Som den av föregående forskare blott vidrörts med några ord av beundran inför dess sällsamhet, kan det vara skäl att här dröja något vid skapelsen.
Dess tillkomst måste sättas i förbindelse med hela den upprörda sinnesstämning, som Thorild råkar in i efter den franska revolutionens utbrott och som kulminerar i en rad obehärskade yttranden, framför allt i uppsatserna »Om Efterhärmning» och »Ärligheten». Överdriften låg visserligen i Thorilds eget väsen, men hans tillstånd dessa år låter oss ana någon våldsam kris, som skakar hela hans inre. Geniets yttringar synas ju ofta glida samman med det abnormas och göra det inte minst hos Sturm och Drangskalden. Man bör ihågkomma att icke heller rationalistens själsliv utmärker sig för ett väl avvägt förhållande mellan olika förmögenheter, därför att hos honom förståndets dominerande inverkan så småningom leder till onatur.
Det är mindre underligt att flera av Sturm och Drangs mest begåvade skalder som Lenz och Lidner gå under som människor, och Thorilds oförmåga att lugna sitt jäsande själsliv genom kontakter med livet eller på grundvalen av en äldre kultur försvårar onekligen i hög grad utvecklingen av hans personlighet. Även inledningen till en eljest så fin och älskvärd uppsats som den om kvinnokönets naturliga höghet av år 1793 är skriven med en ytterst besk stämning mot mänskligheten, som illa stämmer överens med ungdomens — i Passionerna och annorstädes — utpräglade optimism.
Men med »Harmen» når individens protest mot hela samhället och kulturen sin höjd.
Den vid en första läsning något svårbegripliga dikten låter sig dock efter ett närmare studium analyseras.
Skalden nalkas de höga rymder där Thor skönjes mellan molnen, sittande på Atlefjäll. Han bryter genast ut i en vredgad monolog:
Jag heter ej Thor: jag heter Harm.
Godt är njuta en värld, men stort
är trotsigt att le åt alla.
Valhalla själft är jordens bild.
Fröja är fånig, Oden är vild.—
Allt är kaos och på branten av undergång, över allt brak höres »nödens skrän upp till — ingen Gud!»
Efter detta utbrott far en ljungeld genom molnen och den ena blixten efter den andra avslöjar sig ungefär som tablåer på teatern — skalden ser
Gudomligt skön en flicka
Slingad intill sin älskares själ,
I en alla himlars kyss.
Men då uppenbarar sig »en bister jätte, nämnd Far», och störtar henne i en annans famn. Då gråter skalden av harm.
Sedan visa sig millioner trampade till marken av en ända till vildhet högfärdig tyrann och på dennes vink reser sig en »tredubbelt krönt åsna» som håller ödets bok och läser lagen, varpå hans verktyg rusa ut och mörda tusende trälar. Thor upplyser då om att »detta är ärans fält». Härpå öppnas nya vidder för den häpne skådaren.
Ovan ett högt berg skönjes en »halvt öppnad» himmel med änglar och »helgons skinande kretsar». Men djupt ner i dälden vräker sig en blåröd rök fram, medan djävlar grina runt omkring. Ovanför den vandra åsnor med krona omkring och skräna helig! helig! och folken komma fram till dem med guld, som är deras blod, för att i gengäld få dricka ur en kalk och äta smulor på ett fat; åsnorna skräna:
Hvar droppe släcker ett helvete,
och med hvar smula sväljen I
tusende, tusende himlars fröjd
och desse himlars Gud, Amen!
Ovan templet ses lärda vid sina olika arbeten, och »en ädel vis» förkunnar sin världsåskådning med följande ord:
Hören!
Naturen är levande sanning,
är skönhets och nöjets enda lag
och evig rätt för kungar och tolken;
Naturen ler åt de stora ord,
och ärar blott kraft i snille och hjärta,
den bäste, säger hon, den är störst;
Naturen är
Guds leende anlet,
Guds egen skönhet i dödlig glans!
Hon strålar af vishet att leda oss,
dess eviga löje
säger … dödelige!
följen mig,
En himmel af skönhet jag är,
och nöjets himmel ler i min skönhet!
Men både heliga åsnor, tyranner och lärda vilja bränna honom och han blir bränd, medan naturen kvider!
Då utbrister skalden i ett ursinnighetsrop, han bönfaller Thor att få låna hans ljungeld för att »dessa galna världar härja». Men Thor ler och ska kar ljungelden så att en gnista far in i hans själ,
Och skalden slutar med ett utrop, att han har sett världen och att han kan le åt den, då han äger Thors gnista och harm.
Hvar och en »som glad kan le mot det eviga intet» ropar ett Hell! ty han kan förakta den värld, som ödet skapar.
Det är väl otvivelaktigt att denna utomordentligt djärva skapelse på ett eller annat vis hänger samman med processen mot Thorild. Om han också under själva fängelseperioden synes ha lugnat sig, så bära dock de därunder skrivna Engelbrektsångerna vittnesbörd om sin upphovsmans hat mot tyranni och kärlek till frihet. Där finnes i dikt II ett par strofer som direkt föra tanken till Harmen:
Ödet harmades, störtande molnen,
strax hvälvde vår himmel i afgrundens natt.
Tro, tro, tro, tro vrålade lögnen,
ur molnen: allt, darrande föll.
Upp stod Engelbrekt, högg emot klippan
sitt svärd, och en ljungeldsgnista föll.
Gnistan tusen, tusen gryningens lågor
då tände till gryningens dag.
Men ett motsvarande kraftpatos ända från titeln till sista ordet har Thorild aldrig presterat och dikten samlar all hans opposition i en enda brännpunkt.
Därför torde Harmen vara det mest renodlade och våldsamma alster, som den svenska Sturm och Drangrörelsen åstadkommit.
Medan Hildursdikten är ett gott uttryck för riktningens innerliga passionsliv och samlevnad med naturen, är Harmen synnerligen representativ för Sturm och Dranggeniets suveräna förnimmelse av sin egen isolering och överlägsenhet mot den övriga mänskligheten, ja mot himmel och helvete, mot hela kosmos. Längre i trots kan man icke gå. Det är med andra ord det titaniska draget i tiden, som nu hos Thorild får sitt fullgiltiga uttryck.
Även här är ju Goethe den mest betydande i hela sin generation. Goethes titaniska trängtan drev honom att söka komma ut över personlighetens begränsning och för den skull anropar han anden i Faust, men får svaret att man förstår blott den ande man liknar. Faust representerar människans sökan efter den kunskap, som utveckar, på samma gång som han med sina sinnen vill sluta en värld mot sin famn. Även Werther är ju en känslans oerhörda revolt mot allt vad tryck heter. Men Goethe är under sina mest inspirerarde år ej tillfredsställd med dessa gestalter, han söker i hela historien efter personligheter, hos vilka han anar samma gigantiska äflan som hos sig själv, han vill dikta om dem och utkastar också flera verk och skisser, Julius Cæsar, Muhammed, Ahasverus, Prometheus, Götz — alla trängas de om plats i hans fantasi.
Jag vill i detta samband blott fästa uppmärksamheten vid Prometheus. Redan 1772 börjar Goethe med ett drama om titanen, men det utan gensägelse yppersta utslaget av hans sysslan med den grekiska myten är det 1774 skrivna odet, som egentligen alls icke hänger samman med det dramatiska utkastet.
Efter Werthers oerhörda succes kände Goethe alla sina livsandar svälla, och det lyckades honom att i en kort, lyrisk dikt få form för sitt geniala trotsarlynne. Att han nådde så högt denna tid beror också på att han befriar sig från den Rousseauska livsåskådningens blandning av deism och panteism för att i stället fullt och fast bekänna sig till Spinozas panteism, fattad som religiös övertygelse. Hur omedelbart Goethe förmått att uttrycka denna åskådning i sin Prometheusmonolog visar det märkliga faktum att Lessing genast spårade Spinoza bakom titanen och bekände sig till samma tro. Prometheus är sålunda å ena sidan ett våldsamt angrepp på den uppenbarade religionen, vars representant är Zeus, guden, som ger sig sken av att utifrån forma och omforma världen och människor, medan å andra sidan Prometheus förklarar sig själv kunna skapa varelser efter sitt eget inre.
Thorilds Harmen är nu uppenbart direkt inspirerad av Goethes Prometheus. Däremot skulle jag icke hålla för troligt, att man här kan spåra något inflytande från Faustfragmentet av 1790 — inte ens A. W. Schlegel och Schiller kunna uppskatta denna fattning, som till att börja med var utan någon verkan.
Överensstämmelsen är av följande art. Thorild fann i Goethes titan en gudarnes geniale trotsare av samma slag som han själv kände sig vara på höjdpunkten av sin inspiration. Han överför därför figurens trots på sig själv och framställer en jag-figur utan någon förklädnad i kamp mot världen. Dikten blir genom detta grepp än mera subjektiv, men förlorar det tidlösa, som Prometheustypen äger. Dock nöjer han sig icke härmed — han fördelar den Goetheska diktens stämning på två gestalter, sig själv och Thor.
Thor får nämligen icke jämnställas med Zeus, ty asaguden är själv den väldigaste trotsaren, han vänder sig mot hela Valhall, som synes befinna sig vid branten av undergång, han kallar sig Harm, han är skaldens alter ego i förstorad och gigantisk skepnad. Thorild har med denna tolkning av Thor på samma gång givit en förklaring av det innersta som rörde sig hos honom själv, han, som redan i sitt namn vill symbolisera gudens flammande vrede. Medan Goethes dikt är en monolog, blir Thorilds en dialog mellan skald och Gud.
Jag har i det föregående fullständigt citerat den vises bekännelse — det är Thorilds panteism, som återfinnes här, och kanske har det aldrig lyckats honom att på ett så klart, kort och innehållsrikt sätt uttrycka sin naturreligion. Dessa rader synas mig i alla fall från Thorilds ståndpunkt vara ett värdigt motstycke till Fausts religiösa bekännelse: »Wer darf ihn nennen?»
Om således själva kompositionen delvis och dessutom grundåskådningen visar en betydande likhet med Prometheus, så finnas även rent verbala paralleller.
Bedecke deinen Himmel, Zeus,
Mit Wolkendunst.
Dyster och vild Thor på Atlefjäll,
och i svarta skyars virvel,
doft stormen kring hans huvud röt.
Thorilds båda slutstrofer återfinnas till sin grund tanke i Prometheus’ enda slutstrof jämte följande mera direkta lån:
Hier sitz’ ich, forme Menschen
Nach meinem Bilde
Ein Geschlecht, das mir gleich sei,
Zu leiden, zu weinen,
Zu geniessen und zu freuen sich,
Und dein nicht zu achten
Wie ich.
Hell, eviga intet!
Och konstens blixt, som Ijungar oss dit!
»Hell!» svare var dödelig, stor och fri,
som glad kan le mot det eviga intet:
Jag 1er, jag segrande ler och tänker
ödet kan skapa en värld, jag kan
förakta den.[6]
Goethes dikt är ju vida mera kort och begränsad, hans kritik av gudarna inskränker sig till att fram häva vissa områden av grundläggande art där deras makt inte förslår det minsta, men ser man närmare efter, skall man komma underfund med att Thorild på det hela taget blott i olika syner och bilder utför Goethes antydningar. Goethe protesterar mot att gudarnas majestät på ett jämmerligt sätt när sig av offerskatter och bönerök (Offersteuer und Gebetsrauch) och att de aldrig förmått rädda Prometheus undan förtryck och slaveri. Thorild går längre, då han brusar ut mot furstarnes tyranni, som våldför sig på individens frihet. Goethe ser på livet från allmänmänsklig synpunkt med hjälp av sitt konstnärliga geni, Thorild är på samma gång samhällsreformatorn i stor stil och talar först i slutstrofen om konstens blixt.
Jag kan inte se att Thorild avser någon särskild despot med sin drastiska bild om den tredubbelt krönta åsnan[7] utan snarast despotism över huvud. Detsamma torde vara fallet med den fruktansvärda kritiken av kyrkan, där dock katoliscism avgjort får det förnämsta dråpslaget. Av särskilt intresse är den ohöljda satiren på de lärda åsnorna, som stödja de heligas och tyrannernas gudomliga rätt. Här klingar nog något av rousseauanens kulturpessimism igenom liksom hos Goethe. Faust vänder sig mot masskunskapens fåfänglighet, representerad av Wagner. Återigen visar den skarpa frontställningen mot kyrkans auktoritet och dogmatik snarast på ett samband med kyrkans mest oförsonlige fiende, Voltaire.
Själva sceneriet, de höga topparna, som resa sig upp i »en evig natt» och höja sig mot en himmel, befolkad av änglar och helgon, vidare bergets djupa dälder med djävlar på svarta klippor och avgrundslågor är ju en variation av ursprungligen medeltida föreställningar, vilka fingo sin mest konkreta gestaltning av Dante, men sedan återupptagits av Milton och Klopstock. Den senare har i ett flertal av sina Messiassånger en dylik värld av himmel och helvete, ehuru utan den Thorildska konkretionen. Det är ju dessutom att märka, huru hos Thorild himlatronen är obesatt, medan Klopstock med uppriktig fromhet låter sin Gud deltaga i aktionen. Jag håller det emellertid icke för otroligt att Swedenborgs syner och skildringar medverkat vid Thorilds komposition av världsalltets höjder och avgrunder. Siarens »Himmel och Helvete» (1758) talar om trenne skikt, överst himlarna, så andarnes värld och under dessa helvetena. Thorild konstruerar en helgonhimmel, ärans fält och helvetets klippor och avgrunder, och han talar om »svarta klippor» och »avgrundens dystra, dunkla klippor». Swedenborg beskriver helvetena bland annat på följande vis:
»Öppningarna eller portarna till de helveten, som äro under bergen, kullarna och klipporna, te sig till anblicken liksom hål och liksom bergsklipp-remnor, somliga utsträckt på bredden och vida, somliga trånga och smala, de flesta skrovliga. Alla synas, när de beskådas, skumma och svartaktiga» etc.
Mest erinrar mig Thorilds världsbyggnad om slutscenen i Faust II, men denna åter är (liksom andebesvärjelsen i Faust I) just influerad av Swedenborg.
Anmärkningsvärt är att Thorild övergivit Olympens gudavärld och i stället rör sig med Valhall. Det är det götiska draget som skymtar här, och som Blanck redan antytt i nämnda arbete, har Thorild stärkts i sin goticism av ytterligare studier i Rudbecks Atlantica under fängelsetiden. Valet av Thor har som sagt skett på grund av personliga sympatier, och han lämpar sig ju utmärkt till nordisk Sturm och Dranggud. Han spelar för övrigt i ordets egentliga mening rollen av deus ex machina, som med sin blixt blottar slöjorna för att visa det överallt rådande eländet.
Det förefaller mig uppenbart att Thorild vid sin skapan av denna trosbekännelse alldeles frångått sin eljest kvantitativa världsåskådning och starka optimism, som under hans ungdomsperiod tar sig så hänförda uttryck i bl. a. Passionerna och breven från samma epok. Ty den genomgående etiska uppfattningen i »Harmen» är den att det goda är något artskilt från det onda, vilket oavbrutet i skepnad av familjens och samhällets tyranner trampar till döds det goda och ädla. Detta visar hur skalden och tänkaren kan komma över från den ena ytterligheten till den andra. Rent psykologiskt skulle jag vilja förklara detta faktum på det viset, att när geniet finner sina ideal våldförda av verkligheten, piskar han ihjäl dem, men räddar åt sig sin undantagsställning som geni.[8] Det finns dock verkligen en möjlighet att komma över Passionerna till Harmen — redan den förra är en hyllning till den stora människan, den vise, geniet hos skalder och lärde och hos hjältar. »Harmen» är geniets apoteos över huvud. Här finns endast trenne människotyper kvar, den förtryckta massan (demokratien), förtryckaren (autokrati och teokrati) och geniet (individualiteten som fattar världen som en panteistisk enhet). Det torde väl inte vara tvivel underkastat att vi här redan hava Nietzsches övermänniska och människohjord i ganska utpräglad gestaltning. Thorild bibehöll ju hela livet igenom sitt starka intresse för geniernas aristokratiska republik, en fantasi, som återfinnes hos flera av tidens män.[9]
Men Thorild har nog aldrig drivit denna titaniska genikult så långt som i Harmens mäktiga ditryamb till den ensamma människan, människan, som fått Thors gnista nedlagd i sin själ. Vad som än timar av dårskap och ryslighet vilar han lugn på spetsen av sin klippa med förakt i hjärtat och ett leende på sina läppar. Thorild har med denna geniets radikala myndighetsförklaring vandrat på samma stig som sedermera Geijer i »Bergsmannen» och Tegnér i »Jätten», båda dikter skrivna icke utan impulser från Goethes Prometheus.
Men det måste betonas, att det hos Thorild ingalunda är fråga om någon osjälvständig efterbildning. Harmen är sprungen fram ur hela hans personlighet och har fått denna slutgiltiga form, som ett enstaka mästerverk, buret av en våldsam inspiration, kan få. Rytmen är, frånsett en del stelheter, i hög grad lämpad för det impulsiva och dramatiskt tänkta innehållet, och Thorild har här nått det han eftersträvade i Passionerna, »den pindariska flykten».[10] Man kan förstå efter att ha läst denna dikt vad Thorild avsåg, när han i kommentaren till »Inbildningens nöjen« säger: »Andre kunna skriva verser; jag vill skriva genie».
Stilen är visserligen som sig bör ännu exklamatorisk, men den är högst betydligt klarare, fastare och friare från Passionernas överdrifter. Det synes mig till slut, som om Thorild för denna förändring även har en annan författare att tacka och denna gång en svensk skald, Lidner. Thorild har ju tjänstgjort som någon slags kriarättare av dennes dikter, vilka dock i så vida högre grad röja den borne skaldens stora formbegåvning. Troligen har Thorild lärt åtskilligt av sin medbroder, vars förnämsta poem just giva skräckbilder ur livet och helvetet. Martin Lamm har i sina Lidnerstudier (Samlaren 1909) framhävt hur mycket fastare Lidner gestaltar sina yppersta alster än förebilden Klopstock. Det gäller, som nämnt, även Thorilds »Harmen». Men när han en enstaka gång når en sådan rent målerisk verkan, erinrar man sig Lidner. Jag vill blott citera den inskjutna raden i Thors första monolog:
Berget skalv, klipporna störtade. —
Man skall här genast igenkänna ett av Lidners yppersta grepp. Och man finner således en likartad stil hos den svenska Sturm och Drangrörelsens två förnämsta representanter i deras mest typiska alster.
Harmen.
Sång: från Hedenhös.
Dyster och vild THOR satt på Atlefjäll,
Och i svarta skyars hvirfvel
Dåft stormen kring hans huvud röt.
»Dödlige, kom!» sade hans rösts
Åska till mig: jag kände kraft,
I den stora känslans rysning
Frögd jag kände, och gick.
»Hör, son! vid dessa ögonbryns
»Blixtrande natt jag svär, jag svär,
»Från denna stund» —
Berget skalf, klipporna störtade —
»Jag heter ej THOR: jag heter HARM.
»Gott är njuta en verld, men stort
»Är trotsigt att le åt alla:
»Valhalla självt är Jordens billd,
»FRÖJA är fånig, ODEN är villd,
»Kärlek, ära, rikedom, allt
»Vräks som havets vågor:
»Ödet är en hvirvelgöl,
»Afgrundsdjup, och afgrundsglupsk,
»Slukar allt, frusar ut allt:
»Skärp ditt öga, Son, och se
»Verldar och himlar rasande tumla där!
»Och i dustet dårar störtande evigt!
»Och i alltings skräckliga brak och gny
»Nödens skrän upp till ingen Gud!»
Jag såg —
THOR med sitt ögas blixt
En våg af ljus genom töknen ljungade —
Jag såg på en blomsterhöjd och såg
Gudomligt skön en flicka
Slingad intill sin älskares själ,
I en alla himlars kyss
Lova en öm en evig tro — då villd
En bister jätte, nämnd Far, rusade fram
Och störtade henne, med en vink
Ned i en annans famn — mitt öga
Mörknade, och jag gret af harm:
Blomstren, höjderna, luften
Suckande skallade åter
Skrien, skrien af hennes qual.
Jag såg —
Längre bort millioner
Stoftet kyssa, trampadt af en TYRAN,
Som, af högfärd villd, sig vräkte
Lik en gud på en himelens thron — men
Hans ögon gnistrade helvetet:
Vid en hans lågande blink, sig reste
en Åsna upp,
Tredubbelt krönt, med gyldene mantel,
Till att hålla Ödets Bok,
Och dess eviga Lag gällt skräna ut:
TYRANNENS höfdingar, vargar, villdt
Svultna, lömska, törstande blod,
Tjuta upp i raseri
Trälar tusende, tusende,
Till att mördande mördas:
Ve, Ve,
Djeflars skratt med döendes Ack
Rymderna göra till ett enda gny,
Och himlar, skälfvande dåna dåft
Ve! Ve!
»Son!» morlade Askan
Af gudastämman THORS,
»Detta är ÄRANS Fält, detta!» jag grep
Efter hans ljungeld i häftig harm,
Men upp höllt THOR sin mäktiga arm,
Och eldarne skakade blänkte.
Jag såg —
Genom rasande Verldars töcken,
Längst borrt öfver Ärans skräckliga fällt —
Ett BERG af störtande klippor
Förlora sin spits i evig natt:
Högst syntes i trolldomsglans
Halftöpnad en Himel, och chorer
Af Cherubim och Seraphim
Och helgons skinande Kretsar:
Djupast i Bergets däld vrålande,
Med gny och quidan vräkte upp
En Afgrund blåröda lågor, i måln
Af gnistrig hvirflande rök, omkring
På svarta klippor djeflar sutto
Grinande villdt: uppöfver dem,
I afgrundens dystra dunkla,
Vidt blänkte af guld ett Tempel,
Där Åsnor gående upprätt med kronor
Skränade helig! helig! och gällt
Basuner stötte, och folken
Darrande kommo, buro fram guld,
Guld som var deras rena blod
Af mödan prässadt ut, och härdadt
I qualets glödande ugn: främst en
Af Templets åsnor höllt åt dem en kalk
Och af smulor ett fat, då alle
Alle skränade skräckeligen villdt
»Hvar droppe släcker ett helvete,
Och med hvar smula sväljen I
Tusende, tusende himlars frögd
Och desse himlars Gud, Amen!»
Näst ofvan Templet, i dess gulds
Milda sken, ljuft yrade Lärde,
Kastande tankfullt i rymden ut
Linier, cirklar, paraboler,
Ofantliga ord, magiska ljud, färgade bloss,
För att af evig grund oss visa
Lögnens och Våldets, heliga Åsnors
Och Tyranners Gudomliga Rätt.
»Hören! Hören!»
Från sin källa på en blomsterhöjd
Ropade högt en ädel Vis,
»Hören!
»NATUREN, är lefvande sanning,
»Är skönhets och nöjets enda lag,
»Och evig Rätt för kungar och folken;
»Naturen ler åt de stora ord,
»Och ärar blott kraft i snille och hjerta,
»Den bäste, säger hon, den är störst;
»Naturen är
»Guds leende anlet,
»Guds egen skönhet i dödelig glans!
»Hon strålar af vishet att leda oss;
»Dess eviga löje
»Säger .... dödlige!
»Följen mig,
»Er himel af skönhet jag är,
»Och nöjets himel ler i min skönhet.»
Bränn!
Bränn honom! Skräna
De heliga åsnor, tyranner och lärde:
Och bålet flammar mot himelens sky:
Naturens quidan
I dalarna höres,
Där oskuldens visa nöjens folk
Se de förfärliga lågor mot himlen,
Och gråta sin och naturens vänn …
THOR! THOR! jag skriade, starke THOR
Din magt, din ljungeld mig läna
Och stormarnes vilda raseri,
Att dessa galna Verldarna härja.
THOR log, och sade:
»Ej Ödet vill:
»Men du har sett Verlden.»
Han skakade ljungelden
Öfver mitt hufvud,
Och slog en gnista in i min själ,
Därpå for upp
Med hafvets och tusende stormars dån.
Väl! jag har sett Verlden!
Väl! rasande hvirfvel
Af ting och af lagar,
Jag ler åt dig!
THORS gnista jag kände,
Och kände hans Harm:
Häll, eviga intet!
Och Konstens blixt som ljungar oss dit!
Häll! svare hvar dödelig stor och fri,
Som glad kan le mot det eviga intet:
Jag ler, jag segrande ler, och tänker
Ödet kan skapa en Verld, jag kan
förakta den.
- ↑ Förut tryckt i »Studier tillägnade Karl Warburg på hans sextioårsdag»
- ↑ Vidrörd av H. Borelius i »Till Thorilds minne» och A. Blanck »Den nordiska renässansen».
- ↑ Möjligen kan just denna omsvängning bottna i någon Thorilds erfarenhet.
- ↑ Se Ljunggren på tal om Thorilds ungdoms- och studieår.
- ↑ Möjligen är den skriven under är 1793. Ett manuskript på U. B. i Thorilds handskrifter V, 80. Det är en avskrift och bär intet årtal men däremot påskriften »Atterbom». Den torde förfärdigats för Atterboms räkning, av Thorilds efterlevande, medan han skrev sin Thorildsstudie i »Siare och Skalder». Det var meningen att samtidigt utgiva en ny och förbättrad upplaga af hans skrifter, vilket framgår av svärsonens korrespondens med A. (I förvar hos major E. Atterbom.) Mina prov äro avskrivna efter handskriften med ändringar i stavningen (se bilagan); A:s redaktion är retucherad; Ruben Berg har i sitt urval av Thorilds verk väl anslutit sig till Hansellis redaktion; han har dessutom daterat dikten till 1793, dock utan att uppgiva sin källa.
- ↑ Jämför också: Hat nicht mich zum Manne geschmiedet, Die allmächtige Zeit und das ewige Schicksal.
- ↑ Ty icke kan han väl ha varit nog förmäten att härmed avse Svears, Göters och Venders konung — det fanns ju bara ett krönt barn.
- ↑ Även Thorilds store läromästare avskyr ju människor i allmänhet och deras skapelser, men är ändå övertygad om människans inneboende godhet.
- ↑ I »Rätt eller alla samhällens eviga lag» har Thorild vänt sig även mot demokratien och Rousseaus läror och hävdat att det är de högst begåvade personligheterna, som i alla fall göra den yppersta insatsen i historien.
- ↑ På manuskriptet står också två gånger utsatt: ode, som sedan överstrukits.