Världsmarknaden/Kap 11

←  Kapitel 10

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Arkadisk enkelhet

Kapitel 12  →

ELFTE KAPITLET.
Arkadisk enkelhet.

Utom dessa hedervärda personer på själva herrgården (vilkas enkelhet och milda, lantliga renhet utan tvivel visa lantlivets företräde framför stadslivet) måste vi presentera läsaren för deras släktingar och grannar i prästgården, Bute Crawley och hans hustru.

Hans ärevördighet Bute Crawley var en lång, ståtlig, jovialisk man och vida mera populär i sitt grevskap än baroneten, hans bror. Vid universitetet hade han rott akteråran i Christchurchbåten och hade tuktat alla de största slagskämparna i staden. Även i sitt enskilda liv bibehöll han smaken för boxning och atletiska övningar, och det fanns icke en boxningsstrid på tjugu mils avstånd, vid vilken han icke var närvarande, ingen kapplöpning, ingen kapprodd, ingen bal, intet valmöte, ingen visitationsmiddag eller överhuvudtaget någon festmiddag i hela grevskapet, vid vilken han icke fick tillfälle att vara med. Hans brunte och lyktorna på hans gigg kunde man se på tjugu mils avstånd från prästgården, så ofta det gavs en middag i Fuddlestone eller i Roxby eller i Wapshot Hall eller hos de höga lorderna i grevskapet, med vilka alla han stod på förtrolig fot. Han hade en vacker röst, var en lycklig komisk sångare, red ut på jakt i en peppar- och saltfärgad kavaj och var en bland de skickligaste fiskarna i grevskapet.

Mrs Crawley, kyrkoherdens hustru, var en klyftig liten varelse, som skrev denne vördige andans mans predikningar. Som hon var husligt sinnad och till största delen skötte hushållet med sina döttrars tillhjälp, härskade hon enväldigt i prästgården, i det hon visligen lämnade sin man fria tyglar där utom. Han fick komma och gå och äta middag ute så ofta det behagade honom, ty mrs Crawley var en sparsam kvinna och visste att portvin är dyrt. Alltsedan mrs Bute hade erövrat den unge kyrkoherden i Drottningens Crawley (hon var av god familj, dotter av salig överstelöjtnanten Hektor Mac Tavish, och hon och hennes mor lade ut sina krokar för Bute och fångade honom i Harrogate) hade hon varit en klok och driftig hustru åt honom. I trots av all hennes omtanke var han dock alltid i skuld. Han behövde minst tio år för att betala de studentskulder, som han hade ådragit sig under faderns livstid. År 179…, just som han hade klarerat dem, höll han ett högt vad mot Känguru, som vann priset vid kappränningen i Derby. Kyrkoherden blev tvungen att låna upp pengarna mot hög procent och hade alltsedan dess varit i svår knipa. Hans syster hjälpte honom då och då med hundra pund eller så, men naturligtvis vilade hans största förhoppning på hennes död, då "ta mig tusan" (såsom han brukade säga) "Mathilda måste lämna mig hälften av sin förmögenhet."

Baroneten och hans bror hade sålunda varje orsak att ligga i luven på varandra, som två bröder möjligen kunna ha. Sir Fox hade tagit loven av Bute i oräkneliga familjeangelägenheter. Unge Fox endast och allenast icke jagade, utan satte även upp ett bönehus mittför sin farbrors näsa, och det var känt, att Rawdon skulle komma att ärva större delen av miss Crawleys förmögenhet. Dessa penningtransaktioner — dessa spekulationer i liv och död — dessa tysta strider om ett blivande arv — göra bröder mycket kärleksfulla mot varandra på världsmarknaden. Jag för min del har sett en sedel på fem pund göra slut på en femtioårig tillgivenhet mellan två bröder och kan icke annat än falla i beundran, då jag tänker på vilken vacker och varaktig sak kärleken är bland världsligt folk.

Naturligtvis kunde icke ankomsten av en sådan person som Rebecka till Drottningens Crawley och det sätt, varpå hon så småningom ställde sig in hos alla människor därstädes, bliva obemärkta av mrs Bute Crawley. Mrs Bute, som visste hur länge oxsteken räckte i herrgården; hur många linnen hade varit med i stortvätten; hur många persikor funnos på södra väggen; hur många gånger hennes nåd tog in, då hon var sjuk — ty sådana saker äro av utomordentligt intresse för vissa personer på landet — mrs Bute, säger jag, kunde icke förbigå guvernanten på herrgården utan att göra alla möjliga frågor rörande hennes historia och karaktär. Tjänarna i prästgården och på herrgården levde alltid i bästa samförstånd med varandra. Det fanns alltid i den förras kök ett gott glas öl åt folket på den senares, vars dricka vanligen var mycket klent — och pastorskan visste också precis hur mycket malt som gick åt till varje tunna av herrgårdsdrickat — släktskapsband funnos mellan herrgårdens och prästgårdens tjänare, likaväl som mellan deras herrskap, och genom dessa kanaler erfor vardera familjen mycket noga vad den andra gjorde. Detta gäller i förbigående sagt såsom en allmän anmärkning. Då du och din bror äro vänner, är hans görande och låtande dig likgiltigt, men när ni ha grälat, känner du noga till allt vad som händer och sker hos honom, som om du vore en spion på honom.

Rebecka började mycket snart efter sin ankomst att intaga en regelbunden plats i fru pastorskans bulletin från herrgården. Denna lydde så här: — Svarta suggan har blivit slaktad — vägde så och så mycket — skinkorna insaltade — sylta och svinfötter till middagen. Mr Cramp från Mudbury kom över till sir Fox för att tala om John Blackmores insättande i häkte — mr Fox håller bön och bibelförklaring (med namnen på alla dem som övervoro andaktsstunden) — mylady som vanligt — fröknarna hos guvernanten.

Därefter började det att rapporteras, att den nya guvernanten förstod sig mycket bra på förvaltningen — sir Fox tyckte mycket om henne — mr Crawley gjorde detsamma och läste religiösa avhandlingar för henne.

— En sådan inpiskad kanalje! sade den lilla ivriga, verksamma, svartmuskiga mrs Bute Crawley.

Slutligen lydde rapporten på att guvernanten hade förstått att ställa sig in hos alla människor — skrev sir Fox' brev, skötte hans affärer, förde hans räkenskaper — härskade över hela huset, över mylady, mr Crawley, flickorna och allasammans, varvid mrs Bute Crawley förklarade henne vara en intrigant slyna och att hon bestämt hade några förskräckliga planer i sikte. Sålunda utgjorde det som tilldrog sig på herrgården huvudämnet för samtalet i prästgården, och mrs Butes' skarpa ögon utforskade allt som försiggick inom fiendens läger — allting och litet därtill.

Mrs Bute Crawley till miss Pinkerton i Chiswick Mall.

Crawleys prästgård dec…

"Min bästa miss Pinkerton!

Ehuru så många år förflutit sedan jag var i åtnjutande av er högst angenäma och oskattbara undervisning, har jag dock alltid bevarat den ömmaste och mest vördnadsfulla känsla för er och det kära Chiswick. Jag hoppas att er hälsa är god. Världen och uppfostringsväsendet kunna ännu icke på många, många år undvara miss Pinkerton. Då min vän lady Fuddlestone nämnde, att hon behövde en lärarinna åt sina söta flickor (jag för min del är alltför fattig för att ha råd att hålla en guvernant åt mina, men också jag har ju fått min uppfostran i Chiswick!), sade jag till henne: 'I sådant fall finns ingen lämpligare att rådfråga än den förträffliga och ojämförliga miss Pinkerton.' Kort sagt, har ni, min goda miss Pinkerton, några fruntimmer på er lista, vilkas tjänster kunde bli av nytta för min goda vän och granne? Jag försäkrar er, att hon icke ska taga sig någon annan guvernant än den ni valt åt henne.

Min gode man är nog artig att säga, att han tycker om allt, som kommer från miss Pinkertons skola. Hur önskar jag icke att jag kunde få presentera honom och mina kära flickor för min ungdoms vän och henne, som vårt lands store lexikograf beundrade! Om ni någonsin gör en resa till Hampshire, ber mr Crawley mig säga, att han hoppas, att ni måtte hedra vår lantliga prästgård med er närvaro — det ställe som utgör ett ringa men lyckligt hem för Eder tillgivna
Martha Crawley.

P. S. Mr Crawleys bror, baroneten, med vilken vi tyvärr icke stå på den fot av enighet och vänskap, som så väl anstår bröder, har en guvernant för sina flickor, vilken, efter vad jag hört sägas, haft den lyckan att bli uppfostrad i Chiswick. Jag har hört flera olika omdömen om henne, och som jag hyser det livligaste intresse för min svåger och svägerskas söta små flickor, vilka jag, i trots av familjegrollet, önskar att se bland mina egna barn — och som jag önskar att vara uppmärksam mot envar av edra lärjungar — så vill jag be er, min dyra miss Pinkerton, berätta mig denna unga dams historia, så mycket mera som jag för er skull ivrigt längtar att få göra hennes bekantskap. M. C."

Miss Pinkerton till mrs Bute Crawley.
Johnsone House, Chiswick, dec. 18…

"Min bästa mrs Crawley!

Jag har den äran erkänna mottagandet av er artiga skrivelse, vilken jag nu går att skyndsamt besvara. Det är i högsta grad tillfredsställande för en person i min svåra ställning att finna, att mina moderliga omsorger framkallat en motsvarande tillgivenhet och att i den älskvärda mrs Crawley igenkänna min utmärkta elev från forna dagar, den livliga och talangfulla miss Martha Mac Tavish. Jag är nog lycklig att under min vård äga döttrarna till flera av dem, som voro edra samtida, i min uppfostringsanstalt — vilket nöje det skulle göra mig, om edra egna kära unga damer behövde min uppsikt och ledning!

I det jag ber er framföra min vördnadsfulla hälsning till lady Fuddlestone, har jag den äran att (skriftligen) presentera för hennes nåd mina två vänner, miss Tuffin och miss Hawky.

Båda dessa unga damer äro fullkomligt kvalificerade att undervisa i grekiska, latin och de första grunderna av hebreiskan, i matematik och historia, i spanska, franska, italienska och geografi, i musik, både vokal och instrumental, i dans, utan biträde av någon lärare, och i naturvetenskapernas första grunder. I begagnandet av glober äro båda fullt hemmastadda. Härtill kommer, att miss Tuffin, som är dotter till den numera avlidne ärevördige Thomas Tuffin (lärare vid Corpus College i Cambridge), kan undervisa i det syriska språket och i elementerna av den konstitutionella rätten. Men som hon endast är aderton år gammal och äger ett utmärkt intagande yttre, torde denna unga dam måhända icke vara lämplig i sir Huddlestone Fuddlestones familj.

Miss Letitia Hawky å sin sida är icke av naturen gynnad i avseende på sitt yttre. Hon är tjugunio år, och hennes ansikte är illa åtgånget av kopporna, hon linkar litet då hon går, har rött hår och vindar högst obetydligt. Båda damerna äro begåvade med varje moralisk och religiös dygd. Deras villkor äro naturligtvis sådana som deras talanger förtjäna. Med den tacksammaste vördnad för hans ärevördighet Bute Crawley har jag den äran att teckna mig

Er tillgivnaste och ödmjukaste tjänarinna
Barbara Pinkerton.

P. S. Miss Sharp, vilken ni nämner såsom guvernant hos sir Fox Crawley, baronet och parlamentsledamot, har varit en av mina elever, och jag har ingenting att säga till hennes nackdel. Ehuru hennes yttre är ofördelaktigt (vi kunna icke kontrollera naturens verkningar) och ehuru hennes föräldrar voro föga aktningsvärda (hennes far var nämligen målare och gjorde flera gånger bankrutt, och hennes mor, efter vad jag senare till min fasa fick höra, dansös vid teatern), så äro likväl hennes talanger ganska betydande, och jag ångrar icke, att jag mottog henne av barmhärtighet. Det enda jag fruktar är, att hennes mors grundsatser — denna beskrevs för mig såsom en fransk grevinna; som under revolutionens fasa blev tvungen att emigrera, men var, efter vad jag sedan funnit, en person av den lägsta härkomst och dito moral — skola visa sig ärftliga hos den olyckliga unga kvinna, vilken jag upptog såsom alldeles hjälplös och utan stöd. Men hennes grundsatser ha hittills varit otadliga (tror jag), och jag är övertygad, att inom den utmärkte sir Fox Crawleys eleganta och förfinade krets ingenting skall hända som kan skada dem."

Miss Rebecka Sharp till miss Amalia Sedley.

"Jag har icke under dessa många veckor skrivit till min älskade Amalia, ty vad har jag väl att berätta om det som händer och sker här i Humdrum Hall,^[1] vartill jag har döpt det, och vad frågar du efter huruvida rovskörden är god eller dålig, om det feta svinet vägde så eller så många pund och om kreaturen bli feta av betor? Varje dag sedan jag sist skrev har varit fullkomligt lik den andra. Före frukosten en promenad med sir Fox och hans tistelkniv, efter frukosten studier (sådana de äro) i skolrummet, läsning och skrivning om jurister och arrenden, kolgruvor och kanaler tillsammans med sir Fox, vars handsekreterare jag blivit, efter middagen mr Crawleys diskurser om baronetens brädspel, under vilka båda förströelser hennes nåd sitter och ser lika lugn och likgiltig ut. Hon har på sista tiden blivit litet mera intressant genom sina krämpor, som fört en ny gäst hit i skepnaden av en ung doktor. Vet du, min vän, unga kvinnor böra aldrig förtvivla. Den unge doktorn lät en viss vän till dig förstå, att om hon behagade att bli mrs Glauber, skulle han med nöje se henne pryda hans hem! Jag förklarade för hans oförskämdhet, att den förgyllda mortelstöten och morteln voro en alldeles tillräcklig prydnad — liksom om jag vore född till att bli en lantdoktors hustru! Mr Glauber begav sig hem helt opasslig i anledning av det avslag han hade erhållit, intog en kylande dryck och är nu fullkomligt kurerad. Sir Fox skänkte mitt beslut sitt livliga bifall; jag tror att han bra ogärna skulle mista sin lilla sekreterare och jag tror sannerligen att det gamla stackars kräket tycker om mig så mycket som det ligger i hans natur att tycka om någon. Jag skulle gifta mig och det till på köpet med en lantapotekare, sedan… Nej, nej, man kan ej så lätt glömma gamla förbindelser, om vilka jag icke vidare vill tala. Låt oss återvända till Humdrum Hall.

Sedan någon tid tillbaka är det icke längre Humdrum Hall, ty miss Crawley har anlänt med feta hästar, feta tjänare och en fet knähund — den stora, rika miss Crawley, med sjuttiotusen pund sterling i femprocents-obligationer, vilken eller rättare sagt vilka hennes båda bröder tillbedja. Hon ser ut att ha anlag för slag, den kära själen, och ingen undrar följaktligen på att bröderna äro oroliga över henne. Du skulle se dem tävla om att lägga hennes kuddar till rätta och räcka henne kaffekoppen! 'Då jag reser ut på landet', säger hon (ty hon är ganska lustig) 'lämnar jag min parasit, miss Briggs, hemma. Mina bröder äro mina parasiter här, min söta vän, och ett vackert par äro de sannerligen!'

Då hon kommer ut på landet, öppnas allt i vår herrgård på vid gavel, och åtminstone för en månad skulle man kunna tro, att gamle sir Walpole kommit till livs igen. Vi ha middagsbjudningar och åka ut i vagnen med spannet — betjänterna taga på sig sina nyaste kanariegula livréer, och vi dricka rött vin och champagne, som om vi vore vana därvid varje dag. Vi ha vaxljus i skolrummet och goda brasor att värma oss vid. Lady Crawley måste taga på sig sin ljusaste ärtgröna i garderoben, och mina elever lägga av sina tjocka skor och gamla luggslitna kappor och bära silkesstrumpor och muslinsklänningar, såsom det anstår fashionabla baroneters döttrar. Rosa råkade häromdagen mycket illa ut, ity att Wiltshire-suggan (en ofantlig favorit till henne) sprang omkull henne och förstörde en utmärkt vacker blommig sidenklänning — och om detta hade hänt för en vecka sedan, skulle sir Fox ha svurit förskräckligt, örfilat upp den stackarn och satt henne på vatten och bröd för en månad. Allt vad han nu sade, var: 'Du ska få dina fiskar varma, när din tant rest', och skrattade åt hela saken såsom någonting av föga eller ingen betydenhet. Låt oss hoppas, att hans vrede svalnat före miss Crawleys avresa. Jag hoppas det verkligen för miss Rosas skull. Vilken förtjusande försonare och fredsstiftare är icke penningen!

En annan beundransvärd verkan av miss Crawley och hennes sjuttiotusen pund kan skönjas i de båda bröderna Crawleys uppförande — jag menar baroneten och kyrkoherden, icke våra bröder — ty de förre, som hata varandra hela året om, bli riktigt kärleksfulla vid jultiden. Jag skrev till dig i fjol, hur den avskyvärde kapplöpningslystne prästen plägade hålla grova predikningar mot oss i kyrkan och hur sir Fox snarkade till svar, men då miss Crawley anländer hit, hör man icke vidare av något slags gräl — herrgården besöker prästgården och tvärtom — pastorn och baroneten tala om svin och tjuvskyttar och allmänna angelägenheter på det vänligaste sätt och gräla icke ens vid glaset efter middagen, tror jag — ty miss Crawley vill icke höra talas om deras tvister och bedyrar, att hon, ifall de såra hennes känslor, skall lämna Shropshire-Crawleys sina pengar. Om de där Shropshire-Crawleys vore slugt folk, tror jag att de skulle kunna få alltsammans, men Shropshire-Crawley är präst liksom hans kusin i Hampshire och har dödligt förolämpat miss Crawley (som hade flytt dit i ett anfall av raseri mot sina ohanterliga bröder) genom några alltför stränga och stela moraliska idéer. Jag tror att han nödvändigt ville att man skulle läsa den vanliga bönen inom familjen.

Våra bönböcker tillslutas då miss Crawley anländer, och mr Fox, vilken hon avskyr, finner lämpligt att resa till London. Däremot uppträder den unge sprätten och eleganten ryttmästare Crawley, och jag förmodar att du gärna vill höra vad slags person han är.

Nåväl, han är en mycket stor och vidlyftig ung elegant man. Han är över sina tre alnar, talar med hög röst, svär betydligt och befaller tjänarna hit och dit, vilket icke hindrar att allasammans tillbedja honom, ty han är mycket frikostig med sina pengar, och tjänstfolket skulle vilja göra allt möjligt för honom. Förliden vecka voro skogvaktarna nära att döda ett par exekutionsbetjänter, som kommo hit från London för att arrestera ryttmästaren för skuld och funnos gå och lura omkring parkmuren — de slogo dem, doppade dem och voro nära att skjuta dem såsom tjuvskyttar, då baroneten lade sig emellan.

Ryttmästaren hyser ett innerligt förakt för sin far, kan jag märka, och ger honom alla möjliga mer eller mindre vackra öknamn. Han har ett förskräckligt rykte om sig bland damerna. Han tager sina jägare med sig hem, lever tillsammans med lantpatronerna och bjuder vilken han vill hem till middagen, utan att sir Fox vågar säga något, av fruktan att stöta miss Crawley och förlora arvet efter henne, då hon dör av slag. Skall jag berätta dig den artighet ryttmästaren sade mig? Jag måste det, ty den är så utsökt. En afton hade vi gått ända därhän, att vi hade bal; där var sir Huddlestone Fuddlestone och hans familj, sir Giles Wapshot och hans unga damer och jag vet icke hur många andra. Nåväl, jag hörde honom säga: 'Hin i mig är hon inte en rätt nätt liten slinka!' därmed menande din ödmjuka tjänarinna samt gjorde mig den äran att dansa två angläser med mig. Han umgås mycket glatt och muntert med de unga lantjunkarna, med vilka han dricker, håller vad, rider och talar om jakt och skytte, men flickorna kallar han 'tråkspånor', och jag tror sannerligen att han däri icke har så alldeles orätt. Du skulle se det förakt, varmed de se ned på stackars mig! När de dansa, sitter jag helt fromt och beskedligt och spelar på pianot, men härom aftonen, då ryttmästaren kom tämligen blossande in från middagen och fann mig upptagen på detta sätt, svor han högt på att jag var den bästa danserskan i rummet och bedyrade med en mustig ed, att han skulle hämta musikanter från Mudbury.

'Om jag får, ska jag spela en kontradans', sade mrs Bute Crawley mycket beredvilligt (hon är ett litet svartmuskigt fruntimmer i turban, tämligen krokryggig och med mycket skarpa och tindrande ögon), och sedan ryttmästaren och din stackars lilla Rebecka hade dansat en dans tillsammans, må du tro att hon verkligen gjorde mig den äran att komplimentera mig för mina danssteg! Någonting sådant hade man aldrig förr hört av den stolta mrs Bute Crawley, köttslig kusin till greven av Tiptoff, som icke vill nedlåta sig att besöka lady Crawley, undantagandes när miss Crawley är där på besök! Stackars lady Crawley! under största delen av dessa muntrationer vistas hon uppe hos sig och tager in piller!

Mrs Bute har helt plötsligt fattat ett livligt tycke för mig. 'Min bästa miss Sharp', säger hon, 'varför inte komma över till prästgården med edra små flickor? Deras kusiner skulle bli så glada över att få se dem.' Jag vet vad hon menar. Signor Clementi lärde oss icke att spela piano för intet — vilket är det pris, vartill mrs Bute hoppas att få en musiklärare åt sina barn. Jag kan genomskåda hennes planer, likaväl som om hon själv meddelade mig dem, men jag skall gå dit, eftersom jag beslutit att göra mig omtyckt — och är icke detta en plikt för en stackars guvernant, som icke har någon vän eller beskyddare i hela världen? Fru pastorskan sade mig en hel hop artigheter i anledning av mina elevers framsteg och tänkte utan tvivel att därmed röra mitt hjärta — stackars enfaldiga, lantliga själ! — liksom om jag för ett öre frågade efter mina elever!

Din ostindiska muslinsklänning och likaså din ljusröda sidenklänning, min sötaste Amalia, påstås kläda mig mycket väl. De äro nu rätt betydligt nötta, men vi stackars flickor kunna icke skaffa oss des fraîches toilettes. Lycklig, lycklig du, som bara behöver fara till S:t James Street för att skaffa dig sådana och har en god mor, som ger dig allt vad du önskar. Farväl min sötaste flicka!

Din tillgivna
Rebecka.

P. S. Jag önskar att du hade sett vilka miner de unga damerna Blackbrooks (amiral Blackbrooks döttrar och eleganta unga damer med klänningar från London) gjorde, då ryttmästare Rawdon valde mig till sin moitié! — Farväl! farväl!"

Då mrs Bute Crawley (vars konstgrepp vår skarpsinniga Rebecka så snart hade upptäckt) hade av miss Sharp tagit det löftet, att hon snart skulle avlägga ett besök, förmådde hon den allsmäktiga miss Crawley att utverka den nödiga tillåtelsen av sir Fox, och den godlynta gamla damen, som själv tyckte om att vara glad och se alla glada och lyckliga omkring sig, var helt förtjust och beredvillig att åstadkomma försoning och förtroligt umgänge mellan sina två bröder. Det blev därför överenskommet att de båda familjernas ungdom hädanefter ofta skulle besöka varandra, och vänskapen räckte naturligtvis lika länge som den jovialiska gamla fredstifterskan var där för att bibehålla sämjan.

— Varför bjöd du den där skojaren Rawdon Crawley till middag? sade pastorn till sin hustru, under det de vandrade hem genom parken. Jag vill inte ha något att skaffa med den gynnaren. Han ser ned på oss lantfolk, som om vi vore lika många morianer. Han är aldrig nöjd, såframt han inte får dricka av mitt "gula lacket", som kostar mig mina modiga tio riksdaler buteljen — fördöme honom! För övrigt är han en så fasligt illa känd person — en slösare, en drinkare och i alla avseenden en utsvävande sälle! Han har dödat en person i duell, han är över öronen i skuld och har berövat mig och de mina största delen av miss Crawleys förmögenhet. Waxy säger, att hon — här skakade kyrkoherden sin knutna hand åt månen med någonting liknande en ed och tillade i dyster ton — har testamenterat honom femtiotusen pund, och att det inte blir över trettio att dela.

— Jag tror att hon inte har långt kvar, sade pastorskan. Hon var mycket röd i ansiktet då vi stego upp från bordet, och jag var tvungen att lösa upp hennes snörliv.

— Hon drack sju glas champagne, sade den ärevördige herrn med sänkt röst, och eländig champagne är det till på köpet, som min bror förgiftar oss med — men ni kvinnor ha aldrig någon smak.

— Vi förstå ingenting, sade mrs Bute Crawley.

— Hon drack körsbärsbrännvin efter maten, fortfor hans ärevördighet, och tog curaçao till kaffet. Jag skulle inte vilja dricka en sådan för en fempundssedel: jag får en olidlig halsbränna därav. Hon kan omöjligen stå ut därmed — hon måste stryka med — kött och blod kunna inte uthärda det, och jag håller två mot ett på att Mathilda stupar inom ett år.

Under dessa angenäma samtal och under grubblande tankar på sina skulder och sin son James vid universitetet och Frank i Woolwich samt de fyra flickorna, vilka icke voro några skönheter, stackars varelser, och icke skulle få ett öre, utom vad de kunde få av det väntade arvet efter tanten, vandrade kyrkoherden och hans hustru framåt en stund.

— Fox kan omöjligen vara en nog stor skurk att sälja rättigheten att sätta till präst här, och den där metodistiska mesen till äldste son fikar efter att komma in i parlamentet, fortfor mr Crawley efter ett ögonblicks tystnad.

— Sir Fox Crawley är i stånd till vad som helst, sade pastorskan. Vi måste ha miss Crawley att förmå honom att lova James pastoratet.

— Fox lovar vad som helst, svarade kyrkoherden. Han lovade att han skulle betala mina studentskulder, då min far dog; han lovade att bygga upp den nya prästgårdsflygeln; han lovade mig att få Jibbs fält och det där sex tunnlandsplöjet — och han höll sina löften på ett hyggligt sätt! Och det är åt denne mans son — åt denne skurk, spelare, bedragare och mördare, åt Rawdon Crawley, som Mathilda lämnar största delen av sin förmögenhet. Jag kallar sådant okristligt. Ja, fördöme mig är det inte det! Den oförskämde lymmeln har var enda last med undantag av skrymteri, och detta har kommit på broderns andel.

— Tyst, min bästa vän, kom ihåg att vi äro på sir Fox' mark! inföll hans hustru.

— Jag säger att han har varenda last, mrs Crawley. Sök inte att kujonera mig, min fru. Sköt han inte kapten Firebrace? Plundrade han inte unge lord Dovedale på "Cacaoträdet"? Hindrade han inte boxningsstriden mellan Bill Soames och den där Cheshirekarlen, varigenom jag förlorade fyrtio pund? Du vet att han gjorde det, och vad kvinnfolken angår, så har du själv hört hur man inför mig, i min egenskap av fredsdomare…

— För guds skull, Crawley, bespara mig detaljerna! utbrast damen.

— Och du bjuder en sådan skurk till vårt hus! fortfor den uppbragte kyrkoherden. Du, modern till en ung familj och hustrun till en engelsk präst — det går, fördöme mig, nästan för långt!

— Bute Crawley, ni är en narr! sade pastorskan föraktfullt.

— Jag må vara narr eller inte, min fru — och jag påstår inte att jag har ett så gott huvud som du, Martha, och har heller aldrig gjort det, men jag vill inte vara tillsammans med Rawdon Crawley, det är säkert som sex. Jag reser över till Huddlestone och ser på hans svarta stövare och håller femtio pund på att Lancelot springer i kapp med honom. Ja, fördöme mig gör jag inte det och med vilken hund som helst i England för övrigt. Men jag vill inte träffa tillsammans med Rawdon Crawley.

— Mr Crawley, ni är rusig efter vanligheten, svarade hans hustru, och då kyrkoherden den följande morgonen vaknade och ropade på sitt svagdricka, påminde hon honom om hans löfte att besöka sir Huddlestone Fuddlestone på lördagen, och som han visste att där skulle komma att gå hett till, kom man överens om att han skulle rida hem på söndagsmorgonen i så god tid att han kunde hinna fram till predikan. Sålunda ser man, att Crawleys församlingsbor voro lika lyckliga i fråga om sin pastor som i fråga om sin patron.

Miss Crawley hade icke länge vistats i Crawley Hall, förrän Rebecka hade förstått att tjusa den gladlynta Londondamen likaväl som de lantliga oskulder, vilka vi nyss skildrat. Då hon en dag gjorde sin vanliga utfärd, ansåg hon lämpligt att befalla att "den lilla guvernanten" skulle följa henne till Mudbury. Innan de kommo tillbaka hade Rebecka fullkomligt erövrat henne, i det hon fyra gånger hade fått henne att skratta och överhuvudtaget roat henne under hela den lilla resan.

— Inte låta miss Sharp dinera med oss! sade hon till sir Fox, som hade ställt till en större middag och bjudit alla baroneterna i grannskapet. Ni måtte väl aldrig tro, käre vän, att jag kan prata med lady Fuddlestone om barnkammaren eller diskutera juridiska angelägenheter med den där gåsen, gamle sir Giles Wapshot? Jag yrkar på att miss Sharp måtte komma till bordet. Låt lady Crawley stanna uppe hos sig, ifall det är trångt om rum, men lilla miss Sharp måste nödvändigt vara med, eftersom hon är den enda person i hela orten, som man kan tala med.

Efter en så bestämd befallning som denna fick miss Sharp order att spisa middag tillsammans med det lysande sällskapet där nere i matsalen, och då sir Huddlestone med mycken pomp och ståt hade fört miss Crawley ned till middagen och beredde sig till att slå sig ned vid hennes sida, ropade den gamla damen med gäll röst:

— Becky Sharp! Miss Sharp! Kom och sitt bredvid mig och roa mig och låt sir Huddlestone sitta bredvid lady Wapshot!

Då denna och dylika tillställningar voro överståndna och vagnarna hade rullat bort; plägade den omättliga miss Crawley säga: — Kom in till mig, Becky, och låt oss förtala sällskapet! — något som de båda goda vännerna även gjorde av hjärtans grund där inne mellan fyra ögon. Gamle sir Huddlestone fnös och harklade förskräckligt vid middagen; sir Giles Wapshot hade ett egendomligt sörplande sätt att äta sin soppa, och hennes nåd Wapshot vindade med vänstra ögat — vilket allt Becky karikerade alldeles ypperligt och likaså detaljerna av bordskonversationen, där talet hade vänt sig omkring dagens politiska frågor, om kriget, om domstolssessionerna och dessa sega långtrådiga ämnen, om vilka lantjunkare pläga samtala. Vad beträffar fröknarna Wapshots toaletter och lady Fuddlestones famösa gula hatt, så rev miss Sharp dem i trasor, till sin åhörarinnas utomordentliga förnöjelse.

— Min söta vän, ni är då sannerligen en verklig skatt, plägade miss Crawley säga. Jag önskar att ni kunde komma till mig i London! Men er skulle jag inte kunna göra till min skottavla, så som jag gör med stackars Briggs — nej, ni lilla listiga varelse, ni är alltför klyftig därtill! — är hon inte, Firkin?

Mrs Firkin, som höll på att frisera den lilla återstod av hår, som fanns kvar på miss Crawleys huvudknopp, knyckte härvid på nacken och sade: — Jo, miss Sharp är visst mycket klyftig! med den mest förkrossande, sarkastiska min. Saken var nämligen den, att mrs Firkin hade denna naturliga svartsjuka, som är en av huvudgrundsatserna hos varje hederlig kvinna.

Sedan miss Crawley så där hade avskedat sir Huddlestone Fuddlestone, befallde hon att Rawdon Crawley varje dag skulle föra henne ned till middagen och att Becky skulle följa efter med hennes kudde — eller också tog hon Rebeckas arm, då det var Rawdons tur att följa efter med kudden.

— Vi måste sitta tillsammans, sade hon. Vi äro de tre enda kristna människorna i hela orten, min söta vän! Och ifall att så var, måste det medgivas att religionen stod på bra klena fötter i Hampshires grevskap.

Utom att miss Crawley var en så äkta kristen, var hon även, såsom vi redan nämnt, ultraliberal i sina åsikter och begagnade städse tillfället att uttala dem på det mest öppna sätt.

— Vad betyder väl börd, min söta vän? plägade hon säga till Rebecka. Se bara på min bror Fox; se på Huddlestones, som levat här sedan Henrik II:s dagar, och se på stackars Bute i prästgården. Kan väl någon av dem jämföras med er i intelligens eller bildning? Ja, inte blott att de ej kunna jämföras med er, de kunna inte ens mäta sig med den stackars kära Briggs, min sällskapsdam, eller med Bowls, min taffeltäckare. Ni, min söta vän, är ett riktigt ideal — en riktig liten juvel! Ni har mera huvud än halva grevskapet, och om förtjänsten finge sin belöning borde ni vara hertiginna — nej, det borde inte finnas några hertiginnor alls — men ni borde inte ha någon överman, och jag anser er, min söta vän, såsom min fullkomliga jämlike i alla avseenden, och — vill ni vara snäll och lägga litet mera kol på elden, min söta vän, och vill ni vara god och sprätta sönder den här klänningen och ändra den, ni som kan göra det så bra?

Och på detta sätt lät den gamla människovännen sin fullkomliga like springa hennes ärenden, vara hennes sömmerska och varenda kväll läsa franska romaner för henne, till dess hon somnade.

Vid denna tid hade, såsom några äldre läsare torde erinra sig, den eleganta världen råkat i en häftig uppståndelse genom två händelser, vilka, såsom tidningarna uttrycka sig, skulle komma att giva herrar domare åtskilligt att bestyra. Kornett Shafton hade rymt bort med lady Barbara Fitzurse, grevens av Bruin dotter och arvinge, och stackars Vere Vane, en gentleman, som ända till fyrtiotalet hade åtnjutit det allra bästa rykte och uppfostrat en talrik familj, lämnade plötsligt och skymfligt sitt hem för aktrisen mrs Rougemonts skull, som var sina fem och sextio.

— Det vackraste i den käre lord Nelsons karaktär, sade miss Crawley, var att han störtade sig för en kvinnas skull. Det måste finnas något gott hos en karl som gör sådant. Jag tillber alla oförståndiga partier. Vad jag tycker mest om är, att en adelsman gifter sig med en mjölnares dotter, såsom lord Flowerdale gjorde — det gör alla fruntimmer så ursinniga — och jag önskar att någon förnäm herre ville enlevera er, min söta vän! Jag kan försäkra, att ni är tillräckligt vacker därtill.

— I en vagn med två postiljoner! Ack, det skulle verkligen vara förtjusande! medgav Rebecka.

— Och vad jag tycker mest om näst efter detta är, att en fattig sate rymmer bort med en rik flicka. Jag önskar och hoppas att Rawdon måtte enlevera någon.

— En rik någon eller en fattig någon?

— Å, ni lilla gås! Rawdon har inte en shilling utom vad jag ger honom. Han är skuldsatt över öronen och måste reparera sina affärer och göra lycka i världen.

— Har han mycket gott huvud? frågade Rebecka.

— Gott huvud, min söta vän! Han har inte en enda idé i sitt huvud, utom sina hästar, sitt regemente, sin jakt och sitt spel, men han måste göra lycka — han är en så präktigt vild och överdådig sälle. Har ni inte hört att han dödat en människa och skjutit en förfördelad far endast och allenast genom hatten? Han är tillbedd inom sitt regemente, och alla unga män hos Wattiers och på "Cacaoträdet" svära vid honom.

Då miss Rebecka Sharp skrev till sin älskade vän berättelsen om den lilla balen i Drottningens Crawley och det sätt, varpå ryttmästare Crawley första gången hade utmärkt henne, hade hon, eget nog, icke givit en fullkomligt noggrann skildring av förhållandena. Ryttmästaren hade utmärkt henne en hel hop gånger förut. Ryttmästaren hade mött henne ett halvt dussin gånger under hennes promenader. Ryttmästaren hade träffat henne väl femtio gånger i korridorer och förstugor. Ryttmästaren hade väl tjugu gånger på en kväll hängt över hennes piano medan hon sjöng. Ryttmästaren hade skrivit biljetter till henne — de bäst sammansatta och stavade, som den store, enfaldige dragonen kunde åstadkomma, men dumheten har även sin framgång hos damerna, liksom varje annan egenskap. Men då han lade sin första biljett mellan bladen i den notbok, ur vilken den lilla guvernanten sjöng, reste denna sig upp och såg honom stadigt i ansiktet, tog helt nätt och näpet upp den lilla trekantiga skrivelsen, svängde den omkring, som om den varit en trekantig hatt, kastade den in i elden, tog därpå ett steg fram mot fienden och gjorde en mycket djup nigning för honom, varefter hon gick tillbaka till sin plats och började att sjunga ännu muntrare och livligare än någonsin.

— Vad är det? sade miss Crawley, som stördes i sin middagslur av att musiken tystnade.

— Det var en falsk not! sade miss Sharp och skrattade, och Rawdon Crawley skummade av raseri och besviken väntan.

Hur vackert var det icke av mrs Bute att, då hon såg miss Crawleys uppenbara förkärlek för den nya guvernanten, icke vara svartsjuk utan taga emot den unga damen i prästgården, och icke blott henne, utan även Rawdon Crawley, hennes mans medtävlare i fråga om den gamla möns femprocentsobligationer! Mrs Bute Crawley och besagde unge man blevo helt förtjusta i varandras sällskap. Han upphörde med att jaga, avböjde inbjudningarna till Fuddlestone, ville icke äta vid mässen tillsammans med officerarna vid den i Mudbury förlagda avdelningen, utan fann sitt största nöje i att vandra över till Crawleys prästgård, dit miss Crawley även kom, och likaledes de unga fröknarna (eftersom deras mamma låg sjuk) och miss Sharp. Och så hände det sig ibland om aftonen att några av sällskapet promenerade tillbaka i varandras sällskap — icke miss Crawley, ty hon föredrog sin vagn — och promenaden över prästgårdsängarna och fälten och in genom den lilla parkgrinden och genom den mörka allén fram till Drottningens Crawley var förtjusande i månskenet för två sådana älskare av det pittoreska som ryttmästaren och miss Rebecka.

— Ack, de stjärnorna, de stjärnorna! plägade miss Rebecka säga, i det hon vände sina tindrande gröna ögon upp mot dem. Jag känner mig nästan som en ande då jag ser på dem!

— Ack ja — ja, min själ, så gör jag med, miss Sharp! svarade den andre entusiasten. Ni har ju ingenting emot min cigarr, miss Sharp?

Miss Sharp tyckte att cigarrök i fria luften var det angenämaste man kunde tänka sig — ja, smakade till och med på en sådan på det täckaste sätt i världen och drog ett litet bloss och gav till ett litet skrik och ett litet fnittrande och återställde läckerheten till ryttmästaren, som vred och snodde sina mustascher och drog upp cigarren, så att den blossade helt röd i den mörka allén och sade: Fördöme mig — ah! den yppersta cigarr jag någonsin rökt — ah! ty hans intelligens och konversation voro lika lysande och passande för en tung, ung dragon.

Gamle sir Fox, som satt och rökte sin pipa och drack sitt öl och talade med John Horrocks om ett får som skulle slaktas, fick från fönstret i sitt arbetsrum ögonen på det sålunda sysselsatta paret och svor med förfärliga eder, att om det icke vore för miss Crawleys skull, så skulle han taga Rawdon och kasta honom på porten såsom en kanalje, som han var.

— Ja, han är allt en svår en, sade Horrocks, men hans betjänt Flethers är ändå värre och har ställt till ett sådant väsen i hushållerskans rum om maten och ölet, att inte en lord skulle kunnat bråka värre — men jag tror att miss Sharp kan hålla honom stången, sir Fox, tillade han efter ett ögonblicks tystnad.

Och så kunde hon verkligen även — och det i fråga om såväl far som son.

1. Humdrum = ledsam, tråkig. Ö. a.