B Lidforss August Strindberg 1910/03

←  II.

August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen av Bengt Lidforss III.

IV.  →

III.

När man genombläddrar den långa raden av recensioner, som Levertin under årens lopp ägnat Strindbergs arbeten, stöter man alltsom oftast på ord av erkännande och beundran, som lätt nog skulle kunna ge en falsk föreställning om recensentens verkliga intentioner. I själva verket vore det också en lätt sak att plocka ut en handfull sådana panegyriska stilblommor och binda dem samman till en bukett att framräckas som bevis på den store kritikerns ridderliga sinnelag. Men vid uppmärksammare läsning finner man snart nog, att alla dessa lovord endast äro tomma dekorationer, avsedda att så mycket starkare framhäva den oryggliga förkastelsedom, som är det långa talets verkliga innebörd, varje uttalat erkännande betyder endast intagandet av en ny position, från vilken kritikern hoppas bibringa motståndaren ett nytt, ännu kännbarare hugg, och till sist gripes läsaren av vämjelse vid dessa svekfulla lovord, som i grunden ingenting annat äro än ständigt upprepade Judaskyssar.

Men för övrigt är taktiken densamma, som vi redan sett använd mot Fröding och Ola Hansson. Först en ridderlig bugning för den del av diktarens produktion, som ligger så långt tillbaka i tiden, att man saklöst tror sig kunna lämna den ur räkningen; därpå ledes det i bevis, att den begåvade författaren efter dessa glänsande ungdomsalster tyvärr alltjämt sackat utför, tills det slutligen ingenting blivit kvar av den diktare, som en gång lovade så mycket, men vid vars — mänskligt att döma — för tidigt öppnade grav man erfar en känsla av vemod och besvikenhet …

Med en grundlighet, som annars sällan plägar utmärka Levertins alster, utspinnes denna tankegång redan i den essay, som finnes intagen i samlingen »Diktare och Drömmare» och som sålunda härrör från åren 1897—98. Här skildras Strindbergs utveckling utför på följande sätt:

Kastar man en blick tillbaka på hans verk, är en utveckling från rent konstnärliga syften till andra intressen lätt skönjbar. Mest poet — och intet annat var säkerligen det unga upproriska geni, som skrev Mäster Olof, svenska litteraturens yppersta historiska drama, med dess flammande bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen med verkligheten. Svärmiska och snillrika tjugoårs sårade idealitet är känslobotten för detta mästerverk, som varje år skulle gå över våra scener, för att var ny åldersklass, som drar ut i världen, skulle höra dess beska lära.

Redan mindre uteslutande poet, men ännu artist ut i fingertopparna, var den trettioårige, allvarlige man, som i Röda Rummet med strängare panna gjorde om Mäster Olofs ungdomsuppgörelse och omsatte sin besvikenhet till den mest lysande och blodiga satir, vårt sekels svenska vitterhet känner. Men härefter börjar redan — om man ser Strindbergs utveckling i fågelperspektiv och blott stannar vid milstenarna i hans produktion — den process, som av skalden gör en resonnör, i vilkens händer till sist poesiens sommarväxter visa lust att vissna. Konstnärsdriften ersättes av journalistens otåliga håg att ständigt tala med, att debattera, polemisera, att skriva broschyrer och stridsskrifter i stället för litteratur. Objektivet sättes så nära verkligheten, att ingen konstnärlig bild kan uppstå. Strindbergs ord få allt mer av dagsintressets passionerade men kortlivade intensitet, allt mindre av den samlade och besparade glöd, som giver en bok det organiska konstverketssäkra livslängd.

Därpå konstaterar Levertin, att »många av hans verk från ’Giftastiden’ redan verka som förlegade tidningar», så får »Fadern» en judaskyss (»svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet»), och till sist fastslås det att:

Slutpunkten i denna utvecklings gång betecknar den sällsamma boken I havsbandet, denna, trots sina löjligheter, gripande skildring av katastrofen, genom vilken resonnören Strindberg dödar poeten Strindberg. Allt sedan dess är det — han har själv betonat det — forskaren, som talar till oss för att vinna oss med nya rön och nya. hypoteser, för att rycka oss ur den vidskepelse för vetenskapen och dess lärda fördomar, som synas Strindberg mer meningslösa än det sociala livets.

Det är sålunda, fortsätter Levertin, med Strindberg såsom forskare man numera egentligen har att sysselsätta sig, och därpå framläggas klara och bindande bevis för att den som diktare döde mannens forskning är dödfödd — ingenting vidare. Det är hårda ord, kan det tyckas, men nu uppenbarar sig Levertins ridderliga sinnelag i all sin glans, då han skriver följande minnesvärda rader:

Man kan beklaga, att han lämnat ett verkningsfält, som utan ringaste tvivel passade honom oändligt mer, men man måste på samma gång beundra en man, vilken följer sin genius utan en baktanke. Han var ej konstnär längre än han kände det inre behovet att vara det, och lika osjälviskt låter han för forskningens egen skull åren gå i laboratoriet. Hade han velat göra skärgårdspoesi och öden och äventyr på cliché, nog hade han kunnat. Men hans produkter hava aldrig varit viljetvång vid skrivbordet, men alltid de inre utbrotten hos en man, som måste ropa ut sitt ord. Det är rätt och det är nobelt, att han stänger dörrarna till det tempel han byggt, den dag han själv ej längre känner andakt därinne — — Och hur många hava trots allt ristat in sitt namn å den svenska poesiens minnessten som han?

Uppriktigt sagt tror jag att man får leta ett gott stycke i vår litteratur för att finna ett mot stycke till denna vidriga fariséism, som inte blygs att framställa en genial och i sin fulla kraft stående skald som litterär självmördare och sedan komplimenterar honom för att han haft nog takt att göra slut på en existens, som icke höll måttet. Och märk sedan de olika leden i denna bevisföring: »Mäster Olofs» författare är poet, »Röda Rummets» skapare är »ännu artist ut i fingertopparne», men »härefter börjar den process, som av skalden gör en resonnör» och som »når sin slutpunkt i den sällsamma boken ’I Havsbandet’, denna, trots sina löjligheter, gripande skildring av katastrofen, genom vilken resonnören Strindberg dödar poeten Strindberg». Men som sagt, »det är rätt, det är nobelt» att skalden upphör att poetisera — när han blivit poetiskt impotent.

En smula genant för den storsinte liktalaren måste det dock ha varit då Strindberg, ungefär samtidigt med att ovanstående nekrolog trycktes i bokform, framträder med det gripande dramat »Till Damaskus», och våren 1899, alltså redan innan ett år förgått, riktar vår litteratur med två så utsökta mästerverk som »Advent» och »Brott och brott». Det är nu ganska intressant att ge akt på Levertins taktik under denna för honom ganska prekära situation. Dramat »Till Damaskus» förbigår han med tystnad, men med desto större intensitet kastar han sig över »Advent». Detta skådespel förklaras av Levertin »höra till det mest motbjudande som Strindberg någonsin skrivit» (då kan man förstå!); det är »en ren uppbyggelseskrift», dess syfte är »enbart moraliserande», dess »barnidyller enbart oäkta och sliskiga»; det hela är »en gisslets och färlans religion, som dramat predikar med ett vällustigt barbari». Det andra stycket, »Brott och brott», som bekant ett av Strindbergs mest fullgångna mästerverk, får däremot ett ovanligt öppet erkännande, säges »tyda på återvunnen hälsa», och med den ridderliga finkänslighet, som är honom egen, framkastar Levertin den frågan: »Skall den första solljusa och klara dagen begynna av den vises eftersommar med dess äntligt vunna harmoni» — för att i samma ögonblick slunga mästaren så kränkande tillmälen i ansiktet som »pueril åskådning» och »oädelt temperament».

När ett halvt år efteråt »Folkungasagan» ser dagen, ger detta Levertin anledning till en restrospektiv exposé av Strindbergs historiska dramer, varmed naturligtvis »Mäster Olof», som skrevs på sjuttiotalet, får ett generöst erkännande, varpå det nya skådespelet avfärdas på följande sätt:

Det är så med spänning, men tyvärr också med besvikenhet, som man läser den nu utkomna och första i ordningen av Strindbergs nya historiska dramer. Ty må det vara sagt med det samma — »Folkungasagan» är, trots många lysande enskildheter av det slag, som aldrig kan brista hos ett snille och en mästare som han, ett ojämnt, oredigt och förvirrat arbete, i vilket ett övermått av alla sorters effekter icke kan beslöja bristen på inre organiskt sammanhang.

Gustaf Adolf, som utkommer hösten 1900, erkännes vara ett mästerverk, men samtidigt får Strindberg uppbära hårda förebråelser för »det otroliga lättsinne och den oerhörda brist på genomtänkthet och allvar, varmed han diktar». Och detta grava klander motiveras så med några fullkomligt betydelselösa, delvis alldeles oriktiga detaljanmärkningar.

Sin kulmen når denna kritik i recensionen av »Dödsdansen», som bekant ett av Strindbergs allra märkligaste arbeten. »Låt oss genast säga, att ohyggligare, och vad värre är, ledsammare drama, har aldrig Strindberg åstadkommit», heter det i ingressen, och denna tankegång varieras sedermera på tre spalter: »Denna ’dödsdans’ är en plump, långsam och tråkig träskodans, man känner sig nästan förnedrad blott av att vara vittne till dessa uppträden och detta långa simpla gräl.»

I recensionen av Strindbergs år 1903 utkomna »Ensam» får Levertin ett osökt tillfälle att yttra sig om den store författarens ställning till publiken i Sverge, och detta sker på följande plumpt försåtliga sätt:

Märker han icke hur han blivit en klassiker, hur luften ikring honom är mättad med sympati, hur allmänheten vuxit fram till hans verk och hur spetsborgarna själva med barn och blomma sitta och jubla åt alla hans skådespel, svälja dem med både hull och hår och bemöda sig att finna deras grova ord, som skulle störta andras verk, genialiska och historiska? Märker han icke, att han vid sidan av Fröding i denna stund är Sverges populäraste skriftställare? Sannerligen, hans fiender äro lätt räknade både »framför» och »bakom», och striden kan icke vara så synnerligen svår, sedan gamle Loke erkänt — sina villfarelser och tillbett Balder!

»Götiska Rummen» ger Levertin anledning till följande nobla expektoration:

Ondskan och hatet tyckas hava övervuxit allt annat i detta hjärta. »Götiska rummen» liknar ett fält, där endast törne och tistel gro. Förgäves letar man en doftande blomma eller ett susande strå (!). På alla dessa sidor hittar man icke ett enda ställe, där författaren icke uppträder som kärande och förfördelad. Aldrig ser han på världen och sitt eget öde, som de stora diktarna kunna det, fritt och rättvist liksom från en annan stjärna. Strindberg anklagar i »Götiska rummen» 1880-talet för råhet: anklagelsen klingar underligt i hans mun. Okvädinsordet, som alltid utgjort en integrerande del av hans genialitet, firar i »Götiska rummen» formliga orgier. Rå och penalistisk är också den religionsmystik, som han på äldre dagar lagt sig till med, hans första ungdoms läseri i annan form. Straff och synd äro dess enda poler. Med djup beklämning ser man Strindberg föra den rena väckelsepredikantens simpla och skadeglada resonemang.

Artikelserien om »Götiska Rummen» avslutar Levertin med att förkunna »en tyst dom över en storartat begåvad, snillrik, även i sina förirringar intressant man, men vilkens andliga karaktär icke hållit måttet».

De anförda proven må vara nog för att belysa arten av den Levertinska krigföringen emot Strindberg. Kritikern nöjer sig, som man ser, icke med en rent litterär avrättning, utan går på det mest hänsynslösa sätt in på skaldens personlighet, hans karaktär som enskild man, hans hjärta, »där ondskan och hatet övervuxit allt annat!». Det motbjudande i hela detta spektakel ökas ytterligare därigenom att Levertin hela tiden med en fariséisk självbelåtenhet framställer sin egen person som representant för en högre kultur, ja rent av för en högre mänskotyp. »Finkänsliga sinnen ryggade tillbaka för dessa andliga våldstäcktsförsök» heter det i essayn över Böcklin, och gent emot Strindberg går denna finkänslighet i skyhöga vågor. »Den tystnadens blygsel, som han själv ej ett ögonblick tycks känna, den erfar läsaren för hans räkning», heter det på tal om »Inferno»; »hur längtar man icke efter ett andetag ren luft och en blick ur ett normalt mänskoöga under denna långa pinsamma blandning av hat och galenskap! Man känner sig nästan förnedrad blott av att vara vittne till dessa uppträden» — sådant är Levertins huvudintryck av »Dödsdansen». Under läsningen av »Vid högre rätt» kan Levertin omöjligt »komma ifrån en dunkel leda, en känsla av saknad eller fri flykt och ren blå eter». Det var med tanke på dessa ständigt upprepade nödrop, som en svensk författare en gång yttrade: är det inte underligt, att varje gång vår störste författare ger ut ett mästerverk, rusar denne judiske man fram och skriker att han blyges, att han känner sig förnedrad, att han längtar efter fri flykt och blå eter … Och svenskarne applådera honom och vända ryggen åt sin store diktare! Oh, die dummen Schweden!

*

Då jag i det föregående bestridit riktigheten av den Levertinska uppskattningen av Strindbergs författarskap, har jag naturligtvis varit fullt medveten om det subjektiva momentets betydelse vid all estetisk värdering, och misströstar naturligtvis på förhand om att på denna punkt kunna prestera en vetenskapligt bindande bevisföring. Men jag skulle vilja råda läsaren att som kontrollexperiment själv läsa om exempelvis »Advent» eller »Döddansen», och sedan ta kännedom om den kritik, som Levertin bestått dessa dramer: han skall då säkerligen finna att det här icke är fråga om sådana meningsskiljaktigheter som falla inom den individuella smakens variationsområde, utan det föreligger en tendentiös omvärdering av det slag, som betänkligt närmar sig rubriken vrängda framställningar till allmänhetens förvillande. Och att det bland de motiv, som varit avgörande för kritikern Levertins hållning gent emot Strindberg, även ingått en betydande portion av personlig ovilja, därom kan ingen, som utan förutfattad mening granskar de föreliggande aktstyckena, vara i tvivelsmål. Redan det sätt, varpå för Levertin alla vägar bära till Rom, när det gäller att få säga Strindberg obehagligheter, är mycket betecknande för hans viljeriktning härvidlag. I recensionen av »Studier och meditationer» förklaras Hans Larsson ha gjort sig skyldig till »en sällsam naivitet», därför att han tagit på allvar »August Strindbergs havsiga bokhandelsverk Svenska folket». Hellen Lindgren får uppbära klander för att han velat förklara Strindbergs utveckling psykologiskt utan att vederbörligen framhäva »den tankens ytlighet som snurrar kompassen runt utan att allvarligt stanna i något väderstreck». I essayen över Huysmans, som är skriven senast 1898, heter det att Strindberg uppställt förfulningen som sanningskriterium och »med ett enfant terribles frispråkighet» utropat detta i en av sina dikter:

Det sanna är fult, så länge sken är det sköna
det fula är sanning.

Verkliga förhållandet är, att Strindberg med denna dikt, som härrör från början av åttiotalet ingalunda pläderat för förfulningen vare sig som sanningskriterium eller i annat avseende, utan tvärtom velat ställa upp nya och friskare ideal för sin generations skönhetsträngtan; sista versen lyder också:

 Sångare!
Om icke nattluft spräckt Era vackra röster,
och om I viljen lära Er nya sånger,
välan, så låten den gamla sköna få sova,
vi ta tillsamman en sång för den nya dagen,
ty solen är uppe!

Sådan är i verkligheten tendensen i den dikt med vilken Strindberg, om man får tro Levertin velat inaugurera en förfulningens æra i vår litteratur. Efter sådana erfarenheter blir man knappast förvånad, när man finner essayn över Huysmans löpa ut i följande själfulla final:

»Så meddela den franska och den svenska enslingens sista verk samma vemodiga läxa — att fara milt fram med livet och dess illusioner för att ej förfulningens dämon skall bli ens. herre. — — — önska, att din blick länge må vara ung, bländad av glans och fylld av ljus, att din hand må vara varsam och ädelmodig mot vad du möter, på det att du ej en dag skall nödgas i skam och utan värdighet abdicera allt.»

Vad som frapperar i detta yttrande är icke blott det grundfalska i själva uppfattningen — lika falskt vare sig det gäller Huysmans eller Strindberg — utan ännu mera den sårande aggressivitet, som talar ur orden »i skam och utan värdighet abdicera allt», och vars intryck ytterligare förstärkes genom den belåtna attityd, varmed Levertin här presenterar sig själv som den lycklige innehavaren av osvikliga medel att bevara själens skönhet. Och dock är denna hänsynslöst personliga närgångenhet relativt oskyldig gentemot de utfall, varmed Levertin senare, särskilt åren 1902—1906, finner lämpligt uppvakta Strindberg. Vilken djupt sårande och löjligt brutal överlägsenhet ligger icke redan i dessa ord, som Levertin yttrar med anledning av »Historiska miniatyrer»:

August Strindberg och Athen! Och om han åtminstone hållit sig till Pnyx, till oppositionstalare, demagoger och sykofanter, men nej, han nekar sig ingenting, han uppsöker det bästa sällskapet, han eftersträvar säte och stämma i Platos symposion, han skildrar Perikles, Alki- biades, Sokrates och Euripides.

— — — —

Härifrån för oss Strindberg till Attila, och genast (!) han anländer till barbarerna, stiger hans berättarkonst nämnvärt.

I recensionen av »Nya Svenska Öden» hedras Strindberg med följande utsökta komplimang:

I denna berättelse kommer Strindberg ibland genom grepp och motiv läsaren att tänka på Heidenstam, som med så mycket större allvar och monumentalitet, så mycken djupare kärlek och gedigenhet framställt besläktade sidor ur gammelsvenskt liv. I ett enda avseenden överträffar han Folke Filbyters store epiker — i den omedelbara och vulkaniska skildringen av hätskhet och ond vilja.

Detta senare är ju ej så underligt, då Levertin redan på tal om Götiska rummen fastslagit, att »ondskan och hatet ha övervuxit allt i Strindbergs hjärta». Efter en sådan attest på moral insanity verkar det ju ganska saktmodigt när Levertin förkunnar att Strindbergs »andliga karaktär icke håller måttet», och man blir knappast förvånad, när man — i samma recension — stöter på följande vitsord:

Strindbergs tilltro till okvädinsordets betydelse är särskilt obegränsad och naiv. I den punkten har han varit sig lik i alla väder — realisten och mystikern är samma gamin i gathörnet, för vilken öknamnet har trollformelns kraft och tjusning.

Det synes mig, som stode dessa Levertins yttranden på höjden med vad svensk kritik överhuvudtaget frambragt av personlig hätskhet och personlig närgångenhet. Men herr Mauritz Hellberg ser i dessa uttalanden endast ett bevis på att Levertin bedömt Strindbergs författarskap »kritiskt, utan väld och vrede, i det förklarande ljus, som hans ädla ande och höga odling kastade över mänskors verk och dagar», och med honom instämma alla ädla hjärtan landet runt.

⁎              ⁎
⁎

På många håll synes man ha uppfattat den föregående framställningen så, som skulle denna broschyrs författare vilja beskylla Levertin för att ha bedrivit sin kampanj mot våra tre största diktare uteslutande mala fide, mot bättre vetande. Detta har nu ingalunda varit mening. Till och med en så extravagant Levertinbeundrare som docenten Fredrik Böök har nyligen gjort det märkliga medgivandet, att »Levertin aldrig insåg Frödings obestridliga storhet som en av de genialaste lyrici på svensk tunga; djupet och betydelsen av Frödings religion och filosofiska grubbel underskattade han; Frödings popularitet föreföll honom alltför lätt vunnen och han antydde ofta ett stilla missnöje därmed».

Att Levertin på grund av hela sin läggning varit oförmögen att uppskatta Frödings lyrik är en sanning höjd över allt tvivel; herr Böök kunde mycket väl ta steget fullt ut och erkänna att denna andliga begränsning, som hos Levertin ligger djupare än på det intellektuella planet, även gjort det omöjligt för honom att vara rättvis mot två så — var och en på sitt sätt — utpräglat svenska typer som Strindberg och Ola Hansson. Även den konsekventa tystnad, som Levertin ständigt intagit emot Karlfelt, är påtagligen ett utslag av hans antipati mot allt som är svenskt i djupare mening; det Levertinska svärmeriet för svenskheten rör aldrig annat än främmande kulturfernissa på svensk botten.

En sådan begränsning i temperament och andlig synvidd kan ju vara ödesdiger nog, när den förefinnes hos en kritiker, vars uttalanden under en lång tid upptagits som ofelbara orakelspråk, men den behöver ju icke därför ha någon odiös karaktär. Först när den teoretiska oförmågan att förstå tar sig sådana praktiska uttryck som fallet varit med den Levertinska kritiken gent emot Fröding, blir saken förhatlig. Ty att denna kritik, som tiger så länge skalden är vid full skaparkraft, men uppvaktar honom med en rad förbindliga sottiser, när avmattningen är påtaglig, också har andra inspirationsmoment än oförmågan att förstå, det måste vara klart för en var som icke delar herr Bööks oskuldsfulla kolartro på sin hjältes moraliska ofelbarhet.

Av dessa inspirationsmoment ligger åtminstone ett i så öppen dager, att det för litterärt bildade knappast behöver antydas.

När Strindberg senhösten 1896, efter en fyraårig vistelse i utlandet, återvände till Sverge för att under de närmaste åren vistas i Skåne, hade i Stockholm det litterära syndikat, vars främste män då voro Heidenstam och Levertin, konstituerat sig med den fasta föresatsen att leda och utveckla Sverges litteratur i den riktning och efter de synpunkter, som i deras ögon voro de enda riktiga. Att de själva voro övertygade om sin egen överlägsenhet och att deras aktion så till vida gick av stapeln på god tro, är högst sannolikt, och att Levertin under sin kamp mot Strindberg stundom trodde sig bekämpa den dåliga smaken, är också mycket plausibelt. Men striden mot Strindberg och Ola Hansson åsyftade först och främst att bevara och förkovra den maktställning, som nittiotalkoryféerna uppnått under Strindbergs långvariga exil, och att Levertin under denna strid varit orättvis i sak och oförsynt i form, och detta icke vid enstaka tillfällen, utan genomgående, det bör vara klart för var och en som tagit kännedom om aktstyckena i målet. Det synes för övrigt ingalunda osannolikt att Levertin i känslan av att icke blott bevaka sina egna utan också och kanske i ännu högre grad sina vänners intressen, gått längre i hänsynslöshet än vad han annars skulle gjort.

Härmed må nu vara huru som helst, klart ar emellertid, att det i det föregående uttalade klandret endast gäller kritikern Levertin i hans förhållande till tre namngivna författare. Att denne kritiker gent emot sina motståndare skulle varit den samvetsömme riddersman, vartill man nu på många håll vill göra honom, framgår ej av hans hållning emot Strindberg och Ola Hansson; men av allt att döma har han varit hänsynsfull och nobel emot sina vänner, och det är ju vackert så. Med Levertins person och moral i övrigt ha dessa rader ingenting att skaffa.

⁎              ⁎
⁎

Däremot skall jag i detta samband ägna några raders uppmärksamhet åt den kultur som Levertin representerar. Förhållandet är ju det att Levertin icke blott i sin kritik av Strindberg utan överhuvudtaget uppträder som den store kulturkritikern och vill gälla som typen för den förfinade nutidsmänniskan, vilken för att begagna Levertins egna ord »i födseln fått något av den ljusa aristokratens jämnvikt och som civilisationens milda humanitet verkligen gått i blodet». Det är som sådan han uppträder mot Strindbergs religionsfilosofi, och som den store kulturkritikern är det också som han firas av sina talrika och högröstade beundrare. Man vill i Levertin se en representant för den modärna bildningen i dess mest förfinade form, och på grundvalen av denna uppfattning proklamerar man honom som Sverges »kulturella samvete» o. s. v.

Det är denna värdering, som jag för min del anser alldeles grundfalsk, och jag skall nu i största korthet ge några skäl för min åsikt härvidlag, enär den villfarelse, varom här är frågan, har haft och ännu har tämligen vittgående verksningar.

Måhända bör det för säkerhets skull uttryckligen framhållas, att jag ingalunda vill bestrida Levertins poetiska talang, hans litteraturhistoriska lärdom, hans ofta lediga och uttrycksfulla framställningssätt. Dessutom hade Levertin som kritiker två avgjorda förtjänster. Han ägde i ovanlig grad förmågan att kunna smitta läsaren med sitt eget intresse för den sak varom han talade, och om också mycket mänskligt var honom främmande, så var han dock i princip intresserad för allt, som syntes honom äga kulturell innebörd. Som salongsliberal fritänkare stod han antipatisk gent emot religiösa och moraliska fördomar, åtminstone i deras grövre former, och med sin kosmopolitiska läggning kunde han ej undgå att reagera mot den rustika chauvinismen, vare sig den bar de svenska färgerna eller trikolorens. Det är i detta hänseende lärorikt att jämföra Levertins essay över Maurice Barrès med de artiklar, som docenten Böök offentliggjort i Svenska Dagbladet över samma tema; medan Levertin, trots all sin beundran för den franske skriftställaren, öppet beklagar, att patrioten Barrès »gått till ursäktlös överdrift och överflyttat på fosterlandsbegreppet den hatfulla och blodfattiga begränsning, som kännetecknade hans egen innersta natur», utbasunar docenten Böök Barrès’ ur den mest jordbundna egoism framkonstruerade »fosterlandskärlek» som kulturell framtidsmusik och som bevis på att vår tids mest avancerade andar återvänt till nationalismen i dess mest primitiva form. Sådant stämmer till eftertanke; man säger sig: detta — och mycket annat — hade aldrig kunnat få passera i Svenska Dagbladets litteraturavdelning, så länge denna stod under Levertins regime.

Men med dessa odisputabla förtjänster förenade Levertin en del högst betänkliga lyten, sbetänkliga särskilt därför att de visat sig äga en suggererande kraft på en stor del av den ungdom, som i Levertin dyrkar icke blott skalden och essayisten utan också språkkonstnären. Att en hel rad av våra yngre skribenter — jag säger avsiktligt skribenter och inte diktare — skriver en svenska, som i stort sett måste betecknas som korrumperad, har utan tvivel ytterst sin grund i den osäkerhet, varmed Levertin, deras stilistiska föresyn, behandlar svenska språket. Hans framställning vimlar av osvenska vändningar, befängda ordsammanställningar och av konstruktionsfel, som en skolpojke skulle förstå att undvika. Ett par exempel, gripna ur högen, må tjäna som bevis.

I recensionen av Laura Marholms bok »Till kvinnans psykologi» vill Levertin ha sagt, att om också förlaget kunnat låta det dåliga språket gå på författarinnans räkning, så hade dock aldrig skildringen av fru Malling bort få lämna pressen. Detta får i Levertins formulering följande lydelse:

Om det förlag, från vilket boken kommit, kunnat låta passera på författarinnans räkning ett språk, som står det mesopotamiska långt närmare än det svenska, aldrig hade något sådant som skildringen av fru Malling (s. 169) ocensurerat bort få lämna pressen.

Detta är icke svenska utan mesopotamiska. På samma sida finner man följande praktblomma:

Man måste beklaga, att hon i stället för att tala — hur frimodigt och indignerat som helst, men alltid med den fina kvinnans takt och den fina damens förstånd att utan påflugenhet låta oss förstå de ömtåligaste saker — tycks hava till ambition att uppträda och uttrycka sig som en begåvad ackuschörska.

I den sist anförda satsen, som är mycket karaktäristisk för sin upphovsman, är det som läsaren torde märka, icke mot språket som sådant, utan mot satsbyggnadens logik, som Levertin förs syndar sig. Förvirringen ökas därigenom att Levertin äger en olycksalig böjelse för att bilda nya, och då vanligen överflödiga, alltid misslyckade ord, såsom blixtfort i st. f. blixtsnabbt, fostertrakt i st. f. hembygd, sjustavad (hexameter) i st. f. sjustavig, moderspråket (Muttersprache) i st. f. modersmålet o. s. v. Intrycket av denna språkliga osäkerhet förhöjes ytterligare genom den brist på inre åskådning, som gör det möjligt för Levertin att mitt i nyktra prosan prestera de befängdaste bilder. Stundom tyckes dessa missfoster vara barn enbart av intellektuell slappshet, men understundom göra de intrycket att vara framsprungna ur en stilistisk sinnesförvirring. Det vore en mer lätt sak att belysa detta med citat ur Levertins skönlitterära produktion, särskilt den i bunden form; men dels stöter man här på den omtvistade frågan om räckvidden av licentia poetica, dels är det icke min avsikt att här antasta skalden Levertins berömmelse. De följande stilproven äro därför uteslutande hämtade från Levertins litteraturkritiska författarskap från nittio- och nittonhundratalet.

Skulle själva språket icke alltid bevara sin Strindbergska skärpa och samtalen icke stundom blänka till av dramatiskt skimmer, skulle man icke tro sina ögon, när man läser Strindbergs stora namn på dessa meningslösa historiers omslag.

Essaydiktaren är en litterär epikuré, som har till uppgift och förnöjelse att skumma gräddan av tingen.

Härmed vill naturligtvis ej något så orimligt vara sagt som att icke rena och odisputabla språkfel kunna vanställa eljes goda poetiska skapelser.

Det är verkligen ett kraftprov av en begåvad tanke att två gånger skriva stollars tragedier.

Bland den nutida svenska diktens oroliga, brinnande och självberusade ynglinganaturen står Tor Hedberg som mannen med den ogrumlade blicken, det fattade sinnet och känslans pendel fast hållen i en lugn och medveten hand.

— och kan icke nog rekommenderas alla, som vilja skaffa sig en estetisk bildning med rötter djupare än dagens.

Icke en av preussarnes tallösa kulor hade han lyckats hitta i sitt bröst och när han blev fången, behövdes intet världshav läggas mellan honom och det tävlande Europa.

Han skulle erfara all diktarvärvets tjusning av skapande självtillräcklighet.

Med detta vill icke något ont vara sagt.

Nietzsche, som ständigt känner sig som en krigare och genom vilkens sidor fladdra så många segerfanor och ljuda så många reveljer.

Mästarens allt ökade brist icke blott på skönhetssinne men rent av på smak gör också flera sidor onödigt pinsamma.

Och han har känt ett behov att, trots allt, i det noblesse oblige, som alla verkligt utvalda huvuden och hjärtan erfarit, strö sina frö för det goda, skulle de än falla på hälleberget.

Dessa illusoriskt porträtterade gestaltningar tala också — inte alltid, men ofta — ett levande och livfullt språk.

— och i munnen på en likaledes åldrig resonör, en gammal världsman, har författaren lagt en innerlig och stilla livsdom, som är skönt att lyssna till mitt bland de många anspråksfulla och uppstyltade talesätten.

Detta ansikte, som egentligen var en friluftsmänniskas, och vilket förgäves spjärnade emot att antaga studierums mets drag av andlighet.

Ibsen och Strindberg, de voro lärare och anförvanter, å vilkas dörr det föll sig klart att man klappade på, så snart man ville ha förströelse eller råd.

Men en mästerlig illustratör var han skapad till, och dubbelheten mellan litteratur och konst blev hans livs och verks stötesten. Huru som helst, står han som personlighet och elementär begåvning som en av våra lysande, och ingen, som blott en gång som barn sett den lille, brede mannen med det skarpt skurna, om tyska renässansens rovfurstar erinrande huvudet och den överströmmande genialiteten, kan glömma hans skepnad av i sten, ord och färg skönhetsskapande trollkarl.

Ensamt befriade från spåren av det triviala och fula, som nu en gång måste häfta vid det verkliga, först när de förvandlats till ett skuggspels flyktiga uppträden kunde tillvarons scener njutas av denna själ med den genomfördärvade andliga matsmältningen.

Ärans och hjältarnes språk, hur ädelt och manligt du rör dig,
Ren är som malmens din klang, säker som solens din gång …

⁎              ⁎
⁎

Den stilistiska korruption varom ovanstående citat bära vittne, uppträder som läsaren torde se icke blott som felaktigheter av rent språklig art, utan också i form av grova försyndelser mot bildspråkets logik, ja mot sunt tänkande överhuvud. I själva verket är denna formella hållningslöshet icke blott ett utslag av dåligt språksinne, utan ett symptom av vida djupare innebörd; felet ligger på det rent intellektuella området, nogare uttryckt i den inre åskådningsförmågans svaghet och i saknaden av logiskt öra. Till dessa naturliga defekter kommer så en brist på teoretisk skolning, som visserligen undgår ytliga läsare, men som lika fullt gör sig gällande varje gång författaren vill gripa sig an med problem, som ligga utanför den rena belletristiken. Levertin kan konversera ledigt och intelligent om mycket mellan himmel och jord, men så snart hans resonemang vill höja sig över en viss nivå, inträder en intellektuell förbistring, som kommer honom att yttra de meningslösaste ting. Man kan i hans »Samlade skrifter» läsa den ena recensionen efter den andra och med tillfredsställelse höra de kloka och rättvisa ord som Levertin yttrar om arbeten av en Klinckowström, en Vetterlund, en Schöldström o. s. v., — tills plötsligt ett verk med djupare tankeinnehåll kommer kritikern att snubbla och slå en kullerbytta, som på ett högst fatalt sätt derangerar hans kulturella elegans.

Som ett typiskt exempel på sådana intellektuella missfall hos Levertin kan anföras hans recension över Hans Larssons skrifter, i all synnerhet de rader han ägnat »Poesiens logik». Redan »Studier och meditationer» föranleder Levertin att krydda lovorden med tämligen ampra förebråelser:

Det finns onekligen här och där i dessa uppsatser ett drag av den sorts pjåskighet, med små mystiska, i botten rätt tunna satser om själen och livet, som gjort den utmärkte diktaren, men släte och sentimentale populärfilosofen Maurice Maeterlinck så älskad av ett sensibelt publikum. Dock, frånsedd dylik smak för öm melodi på psykologiskt dragspel är denna samling synnerligen läsvärd och beaktansvärd och har ställen av utsökt finhet.

Att beskylla en alltigenom så manlig tänkare som Hans Larsson för pjåskighet och sentimentalitet är onekligen originellt, men torde förklaras av Levertins böjelse att rubricera mycket av det, som går över hans egen andliga horisont, som mystik; efter denna etikettering är saken klar, ty »all mystik», heter det i essayn över Huysmans, »snuddar vid det puerila och löjliga».

Den egentliga kritiken riktar sig emellertid emot »Poesiens logik», nämligen mot det kapitel, som behandlar det poetiska ordvalet. Hans Larssons framställning härav kan i största korthet återges sålunda:

Det är ett faktum, att poesin röjer förkärlek för vissa ord, obenägenhet mot andra. Varpå beror nu detta? Varför ha orden stavkarl, gångare, dväljas, ånghäst en mer poetisk anstrykning, tiggare, häst, vistas, lokomotiv däremot en mera prosaisk?

Man finner genast att t. ex. stavkarl och tiggare äro förenade med helt olika biföreställningar: stavkarlen har en annan blick, en annan röst än tiggaren, gångaren har en annan hals och andra rörelser än hästen. Orden tiggare, häst äro mera triviala d. v. s. de föra vår tanke till opoetiska förhållanden. Denna trivialitet är dels en mera negativ: ordet saknar associationer, är utnött och blekt, dels en mera positiv: ordet medför associationer, som störa den poetiska syntesen. Att poesin stundom röjer en viss förkärlek för ålderdomliga uttryckssätt har till stor del sin grund däri, att det förflutna i minnet frigör sig från triviala biomständigheter; ävenså är ett ålderdomligt ord ofta ovanligt, d. v. s. icke utnött i vardagstalet, icke trivialt. Av samma grund har poesien benägenhet att nybilda ord, och när den föredrar inhemska ord framför främmande, så sker detta inte minst därför, att många främmande ord ej trätt i förbindelse med vårt känsloliv.

Det ser alltså ut som om vi i trivialiteten hade samlat allt det som poesin går undan för. Men vad är då det triviala? Vad är det väsentliga däri, det som är ohjälpligen opoetiskt? Svaret blir, att trivialt är det som är långt från livets centrum, från dess totaluppgift; trivialt är det som drar ned oss till en nivå, på vilken vi ej kunna se livet i stort, och som förhindrar den intuitiva syntesen av livet. Men om det triviala övervinnes så att den intuitiva syntesen återställes, så är det icke längre trivialt. Förutsatt att detta sker fullständigt, är den stämning högre vari mest är övervunnet. Det är lättare att göra stavkarlen poetisk än tiggaren, slusken. Och dock kan även den senare bli det. Man jämför t. ex. Malmströms »Stavkarlen» och Frödings »Fredlös». I människans högsta stämningar ligger något kärvt som icke aktar ord. Den store skalden gör stämningen så fast, att den tål det annars triviala. Det finns stunder, när det skulle synas för snålt och löjligt att undvika detta. Den stund, då en människa dör kan det bli enfaldigt, kanske stötande, att tala om timglas; en sådan stund är allvarlig nog för att helt enkelt mätas med klockan.

Så långt Hans Larsson. Giv nu akt på huru Levertin uppfattar och kritiserar denna fina och själfulla analys:

Författaren talar tydligen om poesi alldeles abstrakt taget i motsats mot okonstnärlig framställning, såsom lexika bruka tala om »poetiskt språkbruk», men denna abstraktion är det, som gör alla de speciella utredningarna om litteraturens (!) logik så skeva eller föga givande.

Man ser detta bäst genom att stanna vid det klena kapitlet om »Poesiens ordval». Förgäves söker man i denna framställning ett ord om all litterär språkkonsts första och sista lag: ordets logiska riktighet som bild för tanken. Författaren hyllar tydligen den för en modern människa förunderliga vidskepelsen, att somliga ord i och för sig äro mera poetiska än andra. Så nämner Hans Larsson såsom poetiska ord »stavkarl, gångare och ånghäst», medan han kallar »tiggare, häst och lokomotiv» prosaiska. Man tror knappt sina ögon, när man läser sådant. Visserligen känner sig Perrichon poetisk, då han berättar, att han mött en »stavkarl» (som han givit en slant) på vägen till Djurgårdsbrunn, och fru Buchholz likaledes, då hon förtäljer att »ånghästen dragit henne till Södertälje», men man väntade icke, att en ung filosof, som själv skriver ett ganska kräset språk, skulle finna dessa ord poetiska. Det vore roligt att veta, varför Hans Larsson egentligen anser att man bör skriva ånghäst, men mena lokomotiv? Jag erinrar mig just nu en av de mest gripende scenerna med ett järnvägståg i litteraturen — slutet av Anna Karenina, där huvudpersonen blir överkörd på skenorna. Tänk, om där stått en vändning av sådan art som följande »ånghästen gick (eller sprang, ty den ena metaforen för gärna den andre med sig) över den livströtta!»

För en uppmärksam läsare — och med andra räknar jag inte här — behöver det naturligtvis ej påpekas, hur Levertin på alla punkter missförstått Hans Larssons tankegång, och hur han sedan på detta banala missförstånd baserar sin ganska impertinenta förkastelsedom, och detta under försäkran att »många flera reflexioner och rättelser (!) skulle kunna bindas till denna sida av författarens arbete». Dessförinnan har Levertin dock haft tillfälle att göra ytterligare följande »rättelse»:

Till sist fäster författaren alldeles för ringa uppmärksamhet vid språkets eget ständigt fluktuerande liv. Ordets klasskillnad och sociala ställning är mer vexlande än något annat. Bara för en tio år sedan florerade en mängd ord bland språkets högpoetiska aristokrati, som nu sorgligen degraderats till underklassen och som stackars pauvres honteux framleva en förgäten tillvaro.

Detta yttrande vittnar om en fundamental begreppsförvirring: man behöver ju ingalunda vara någon facklärd språkman för att inse, att ord, vilkas livslängd icke ens uppgår till tio år, aldrig kunnat tillhöra den »högpoetiska aristoskratin», utan tvärtom höra hemma hos språkets uppkomlings- och demimondeklass; för att tillhöra ett språks eller ett lands aristokrati fordras det något mera än parfymerad elegans. Vad Levertin här har i sikte är endast den litterära jargonens modevexlingar, som ingenting ha att skaffa med de förändringar som det organiskt växande språket under tidernas lopp genomgår. Naturligtvis finns det ingenting som hindrar att ett ord av rent litterärt ursprung kan vinna burskap; det tyska ordet »Waldeinsamkeit» är en sådan ursprungligen rent litterär skapelse av de tyska romantikerna, om jag ej missminner mig av Ludvig Tieck. Men härvidlag är det den inre växten, icke den yttre elegansen, som är avgörande, och Levertins svaghet ligger just däri, att han ej kan hålla dessa ting i sär, utan ständigt förblandar falsk vara och äkta, parvenyskap och aristokrati, jargon och språk.

Inte ens på det område, där man tycker han borde vara säker och hemmastadd, nämligen det estetiska, kan han undgå att blamera sig så snart han inlåter sig på teoretiska resonemang. I inledningen till essayn över Heidenstam avhandlar Levertin frågan om poesiens egentliga uppgift, och efter att ha omtalat, att »det finns de som anse, att ingenting övergår att blodfullt och levande i vers och prosa återgiva natur och verklighet», yttrar han sin egen mening om saken på följande sätt:

Troligen kan deras smak aldrig överensstämma med de andras, vilka anse poesiens egentliga uppgift vara att belysa vad Geijer med ett ofta citerat ord kallat »det, som sker i det som synes ske», styrande regler, okända relationer, hemlighetsfulla impulser, tankens och ordets inbördes ironi, känslornas och stämningarnas flora.

Där har då läsaren klart besked. Poesiens egentliga uppgift är att belysa styrande regler, okända relationer, hemlighetsfulla impulser, tankens och ordets inbördes ironi! Och märk så motsatsförhållandet mellan dem som vilja »i vers och prosa återgiva natur och verklighet» och dem som vilja »belysa känslornas och stämningarnes flora». En känsla, en stämning är alltså icke verklighet, liksom naturen är en sak för sig, de styrande reglerna en annan! Sannerligen, man får gå ända fram till konditor Ovandals djupsinnigheter för att finna maken till detta tomma och pretentiösa pladder.

Ett annat exempel. Den för övrigt sympatiska essayn över Lucretius slutar med följande stämningsutbrott: »låt mig i natt i denna djupa stillhet inför hav och stjärnor söka pejla hela djupet av det ensamt heliga och oförytterliga, vi kalla lag». Åter frågar man sig: vad är detta för nonsens? Icke den moraliska världsordningen, icke samvetslagen, utan rätt och slätt kausaliteten är det ensamt heliga och oförytterliga. Varför inte lika gärna falla ner och tillbedja rummet eller tiden som »det ensamt heliga och oförytterliga» i tillvaron?

Ännu ett exempel. I samma andedrag, som Levertin finkänsligt och nobelt skämtar över »så sorglustiga spektakel som August Strindbergs själavånda, när han kämpar med gud om sin cikoria», yttrar sig Levertin om den gamla konflikten mellan tro och vetande och formulerar sin lösning av frågan på följande sätt:

Hur denna kompromiss sedan kommer att utfalla, blir en annan fråga. Den som skriver dessa rader kan blott se den åstadkommen på en väg, genom en stor tyngdflyttning av mystikens begrepp, som för in i vetenskapens kosmos och in i vårt eget liv spelrum och himlar för all den längtans oändlighet, som evigt kännetecknat och lär känneteckna det släkte, det gamla romarordet redan karaktäriserade som avida numquam desinere mortalitas, det dödliga släktet, som aldrig vill tänka sig något slut.

Jag har vid ett föregående tillfälle anfört denna passus som typisk för Levertins kulturnivå, men man tycks ej ha förstått mig, och jag skall därför uttrycka mig något tydligare.

För det första: vad är »tyngdflyttning av mystikens begrepp»? Det har tydligen föresvävat Levertin något om förflyttning av tyngdpunkten, och i hans orediga hjärna uppdyker då ordet tyngdflyttning, som han genast tillgriper. Vidare: mystikens begrepp? Mystik är aning, dröm, vision och mycket annat, blott icke begrepp. Märk nu vad denna tyngdflyttning skall åstadkomma! Den skall i vetenskapens kosmos, i den exakta vetenskapens skönt ordnade värld införa spelrum och himlar för all den längtans oändlighet, som evigt kännetecknat och lär (detta »lär» är obetaltbart!) känneteckna det dödliga släktet! Och så skall denna oändlighetslängtan samtidigt införas i vårt eget liv, så blir försoningen fullkomlig.

Så blottad på varje gnista av filosofisk bildning är den man, som med förnäma later och högdraget förakt avfärdar Strindbergs religiösa sanningssökande, som ett sorglustigt spektakel.

Denna teoretiska ryggradslöshet, som så skarpt kontrasterar mot den pose av djup och själfull tänkare, varmed Levertin uppträder, är emellertid icke enbart ett tanklöshetens foster, utan står i intimaste samband med den instinktiva aversion mot all djupare världsåskådning, som är ett utmärkande drag hos Levertin. Att all mystik enligt Levertins åsikt »snuddar vid det puerila och löjliga» har redan förut påpekats; men ser man närmare efter befinnes det att Levertins aversion icke blott riktar sig mot mystiken, utan överhuvudtaget mot all ärlig strävan efter världsåskådening; att denna banala nihilism sedan framföres under toleransens skyddande förklädnad, är ju knappast ägnat att väcka förvåning. Mycket representativt för Levertins ståndpunkt i dessa frågor är följande uttalande, som är hämtat ur hans anmälan av Bo Bergmans »Marionetterna»:

Jag granskar ogärna andra människors livsuppfattning. Den är i botten en privatsak, ofta lika svår att formulera för ägaren som för kritikern, ofta hos skapande andar detsamma rika och ofångbara som deras andliga växt.

— Lägg märke till, att personer, som mer eller mindre salvelsefullt kräva hos diktaren eller konstnären en bestämd livsåskådning, gärna äro verkliga eller maskerade politici (!) I politiken blir man tydligen salig eller osalig på noggrant formulerade livsåskådningar — politiska trosbekännelser kallas de, betecknande nog. För andra är det långt vanskligare med den bestämda »livsåskådningen», om man nämligen vill komma till en sådan icke genom blodets och känslornas val — då den ju blott är en temperamentets instinkt — utan genom tankens kamp och arbete. Även i de mest exakta vetenskaper äro förklaringarna provisoriska — hur mycket mer måste då icke åskådningarna om hela tillvaron stå under förändringens lag. Den, som vill sitta i orubbat bo med en livsåskådning, gör bäst i att — efter gängse bruk — sluta upp att vidare tänka på saken. Framhärdar man däremot i funderandet, blir det småningom klart, hur själva de begreppsbildningar, på vilka alla världsåskådningar vila, skifta färg och gestalt. Den materialistiska världsuppfattningen är t. ex. uppmurad på atombegreppet. Men detta är just för ögonblicket både från filosofiskt och vetenskapligt (!) håll utsatt för en formlig kritisk korseld, och det är icke lätt att säga, hur pass helskinnat det kommer att framgå därur. Mer än tjugoåriga sanningar, säger doktor Stockman, likna gamla skinkor, och det finns folk, som icke kunna förlåta, att man icke, som de, nöjer sig med ungdomens källargömda och skäligen härskna kost. Den, som tänker själv, är försiktigare med kraven på och omdömena om andras »livsåskådningar».

Det finns i ovanstående uttalande knappt en enda sats, som icke bär den ytliga halvbildningens prägel. Levertin tror t. ex. på fullt allvar, att den naturvetenskapliga atomteorins öde är avgörande för den filosofiska materialismens vara eller icke vara; han har icke en aning om att den materialistiska världsåskådningen sedan mer än hundra år är oåterkalleligen vederlagd av Kant, vars kunskapsteoretiska upptäckter än i dag utgöra grundvalen för germanernas filosofi. Och dock är det icke den grova obekantskapen med filosofiens enklaste förutsättningar, som är det mest motbjudande härvidlag; kulturfientlig i ordets djupaste mening är den aversion mot all strävan efter en verklig världsåskådning, som Levertin här lägger i dagen och som har sin grund däri att filosofiskt sanningssökande enligt hans åsikt lönar sig så illa. Har man väl inrättat sig med en världsåskådning, så riskerar man ju, därest man »framhärdar i funderandet», att en vacker dag finna sin mödosamt förvärvade världsåskådning på ett överraskande sätt likna en gammal skinka! För den organiska kontinuitet, som genomgår all vetenskaplig forskning och i all synnerhet filosofin, har Levertin ej den ringaste förståelse; att en döende sanning alltid lämnar det bästa inom sig, sin själ, i arv åt efterträdaren, eller som J. P. Jacobsen uttryckt det:

For alle gode tanker de kan slet ikke dø,
før endnu bedre tanker er spired’ av deres frø —

denna germanska grundåskådning är Levertin fullkomligt främmande; för honom ter sig det mänskliga tänkandets historia som ett ständigt växlande spel av begreppsbildningar och världsåskådningar, som skifta färg och gestalt utan att man rätt vet varför.

Betecknande för Levertins livssyn är också den ställning han intar till den asketiska moralen och dess praktiska antites. I en artikel om Tolstoy, »denne ofördragsamme, ensidige och obildade moralist» som Levertin kallar honom, möter man följande yttrande: »Men en dylik makt skulle Tolstoy icke kunna utöva — man skulle t. ex. helt enkelt skrattat ut den asketiska och livsfientliga fanatismen i en bok som ’Kreutzersonaten’ — om icke denna Paulus en gång varit en Saulus, som längre och vildare än de flesta gått på de glada och breda vägarna, innan han slog in på den trånga stigen till Damaskus. — — ’Kreutzersonatens’ författare har, som vi andra, varit ett världens barn i högre grad än de flesta.» Däri ligger alltså förklaringen till att man ej skrattar ut Tolstoys botpredikan: det är ingen eremit från öknen, utan en gammal storstadsvivör, förtrogen med alla utsvävningarnas pikanterier, som här predikar sedlighet. Det är det som gör skillna’n så stor! Stackars Origenes, som stympade sig själv hellre än han gav avkall på sitt hjärtas renhetskrav — Oscar Levertin skulle helt enkelt skrattat ut hans asketiska och livsfientliga fanatism. Och hur skrattretande blir icke från denna synpunkt Sören Kierkegaards etiska patos! Sannerligen, man behöver icke vara någon puritan för att stötas tillbaka av den Grönköpingsaktiga respekt för sexuella utsvävningar och orgier, varom detta Levertins yttrande bär vittne, och som — genom en halvt undermedveten associationsprocess — hos mig väckt till liv minnet av en annan livsvisdom, av Levertin uttalad i ett resebrev från alperna: »att stoltsera med en köpt edelweiss är smaklöst som att skryta med ett damporträtt köpt hos en fotograf» …

Vad Levertins världsåskådning beträffar, så synes denna ha varit en dogmatisk, men föga genomtänkt materialism, på vilken han under årens lopp uppförde en överbyggnad av en esteticism, vars orientaliska prakt bildade en egendomlig kontrast till den gråa världsteori, som var underlaget. Men denna materialism gör hos Levertin knappast intrycket av att vara ett barn av eftertanke och begrundan, utan ter sig som en slags negativ vidskepelse, som ateistiskt skrock: hans tro på guds icke-existens är nära nog lika vidskeplig som de kristnes tro på guds tillvaro. Det kritiska sinnelag, som Levertin tyckes lägga i dagen gent emot kristendomen och överhuvudtaget mot all positiv religion, är endast ett uttryck för den primitiva rationalism, som är ett mycket vanligt drag hos hans stamförvanter och som Heine träffande karaktäriserar med den gamle judens ord:

Die Dreieinigkeitsdoktrin
kann für unsre Leut’ nicht passen,
die mit Regula de tri
sich vom Jugend auf befassen.^[1]

Och den sinnets harmoniska jämnvikt, som Levertin så ofta framhäver som kulturmänniskans (och sitt eget) adelsmärke, har mera sin grund i hans temperaments ytlighet än i segerrikt genomgångna kriser. Den oförstående likgiltighet, varmed han betraktar all religiös själavånda, är ett utslag av den flacka världslighet, som man så ofta möter även hos intelligenta representanter för hans ras, och som den judiske historikern Graetz givit sitt klassiska och oförgätliga uttryck, då han på tal om den kristna försoningsläran förklarar, att »denna våldsamma själsskakning till inre bättring är fullkomligt överflödig för judarne, åtminstone för de burgnare elementen av den judiska stadsbefolkningen».

Den självbelåtna världslighet, varom Graetz’ yttrande bär vittne, är icke blott djupt irreligiös, utan den är också — och detta är det väsentliga — en svuren fiende till all verklig idealism. Hos Levertin har denna från livets djupare flöden bortvända världslighet tagit formen av estetisk mammonism, som i grund och botten är lika kulturfientlig, lika ödesdiger som all annan mammonsdyrkan. Det är denna estetiska mammonism, som också är en dominerande makt i Levertins Strindbergskritik och som ständigt skymtar fram under den glänsande fernissan av själfull mångordighet och poserande nobless.

---

1. Treenighetsläran passar inte för »vårt folk», som redan alltifrån ungdomen sysslat med regula de tri.