Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-1

←  andra afdelningen

Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen av Anders Fryxell Kristinas samtida

Kristinas samtida vetenskapsmän  →

OM DROTTNING KRISTINA.
ANDRA AFDELNINGEN.

FÖRSTA KAPITLET.
KRISTINAS SAMTIDA.

PER BRAHE.

Af Brahe-slägten möter oss först den ryktbare grefve Per, nogsamt känd från föregående berättelser. I följe af sin ovanliga duglighet, kanske ock af sin tidtals mindre vänskapliga stämning mot Axel Oxenstierna, kom han snart i åtnjutande af Kristinas utmärkta nåd och förtroende. Redan sommaren 1645, och innan hon som vedermäle af sin tacksamhet upphöjde Oxenstierna i grefligt stånd, ökades Per Brahes grefskap, som förbemäldt är, med ej mindre än 143 hela hemman, hvarjemnte hon året derpå tillät honom göra åtskilliga fördelaktiga hemmansbyten. På regeringens gång fick han betydligt inflytande och det i samma mån, som Axel Oxenstiernas försvagades. Under 1646 och en del af 1647 var han förnämsta ledaren af rådets öfverläggningar, och sistnämnde år lärer Kristina till och med hafva anförtrott honom uppgörandet af villkoren för äktenskapsförbindelsen mellan henne och pfaltsgrefven Karl Gustaf; ehuru hon strax derefter ångrade och återtog sina ord.

Detta förhållande blef ej långvarigt. Mer än en gång tillät sig Brahe att motsäga drottningens mening. I tvisterna om westfaliska fredens påskyndande och om villkoren för densamma höll han Oxenstiernas parti. Han ogillade Kristinas bemödande att vid 1647 års riksdag öka sin egen magt genom att stifta oenighet mellan stånden. Åtskilliga gånger uttalade han upprigtigt sitt missnöje och sina varningar; t. ex. mot drottningens slöseri och mot hennes uteslutande ynnest för fransmännen. En annan gång, och när Kristina mer och mer vände sitt förtroende från de gamla rådsherrarna till unga grefve Magnus och Johannes Matthiæ, sade Brahe rent ut, att hon borde till rådgifvare taga rikets förfarna ämbetsmän och icke en yngling och en prest. År 1647 ville Kristina sända Rosenhane som svensk ambassadör till Paris^[1]. Brahe yttrade deremot, att ambassadörskapet fölle staten för tungt. Rosenhane kunde nöja sig med att blifva resident i Paris, i synnerhet som Frankrike sjelft ej hade till Stockholm affärdat högre sändebud. Kristina bragte förslaget flere gånger å bana. Slutligen invände Brahe: men hvem skall då efter Rosenhane komma som resident till Hamburg? Dit, svarade Kristina, kunna vi skicka någon annan; t. ex. rikskansleren, hans son grefve Johan, eller ock eder sjelf^[2]; ett förslag, som för den förste och siste innebar en förolämpande nedflyttning. När drottningen våren derefter utnämnde Salvius till riksråd, var Per Brahe den, som först och ifrigast talade deremot, såsom vi redan förut berättat^[3]. Det finnes ingenstädes uppgifvet, att drotsen för dessa sina motsägelser kommit i onåd; dock ser man tydligt, huru hans inflytande på rådsöfverläggningarna minskades under sednaste delen af 1647, och det i samma mån, som giftermålsförbindelserna mellan slägterna Brahe och Oxenstierna afslutades. Märkeligt är ock, att redan tre dagar efter hans motstånd vid Salvii rådsupphöjelse, begynte Kristina att med sina förtrognaste öfverlägga om, huruvida man ej borde sända Brahe som generalguvernör tillbaka till Finnland^[4]. Som drots och rikets förnämsta ämbetsman borde han vara oumbärlig i Stockholm. Sådant hjelpte ej. Det synes, som Kristina velat aflägsna flere bland de äldre motsägande herrarne, Brahe till Finnland, Gustaf Horn till Liffland, Johan Oxenstierna till Pommern; och i deras ställe framdraga gref Magnus, Bengt Skytte och Salvius^[5]. Hon framställde verkligen i sittande råd nödvändigheten af att för Finnlands bästa återigen ditsända grefve Per. Denne gjorde intet motstånd, utan förklarade sig färdig att tjena fäderneslandet, hvarhäldst hennes majestät befallde^[6].

I denna befattning tjenade han äfven fäderneslandet så, att han bibehöll eller återvann drottningens välvilja och förvärfvade sig hos finnarne det ärofulla tillnamnet Landsfadren. Från sommaren 1648 till samma tid 1650 vistades han nämligen om igen uti Finnland och uträttade der mycket godt, reste genom landet, upptog och afhjelpte klagomål, så godt han kunde, samt utstakade och lät anlägga städerna Kajana, Kristinestad och Brahestad. För att bevista 1650 års riksdag och kröningen återvände han till Stockholm; men for redan i Januari 1651 tillbaka till Finnland, och det rundt omkring Bottniska viken, ehuru midt i vintren. Denna gången blef dock vistelsen derstädes icke långvarig; ty redan samma höst reste han tillbaka till Stockholm. Sysslan af generalguvernör öfver Finnland blef derefter indragen, såsom för kostsam; den tycktes hafva varit upplifvad och bibehållen endast för hans skull. Om Brahe emellertid varit i verklig onåd, så måtte detta förhållande snart nog ändrat sig; ty redan 1650 erhöll han det förut omtalade omåttligt stora friherreskapet Kajana.

Per Brahe deltog ej i det vilda hoflefvernet under drottningens sista regeringsår; ty i beskrifningarna derom förekommer hans namn blott sällan. Han ingick nytt äktenskap med Torstensons enka, en brorsdotter af Jakob De la Gardie; men ehuru midt uti denna högtidslystna tid firade han bröllopet i tysthet och tarflighet, samt endast tillsammans med närmaste slägten. — På samma sätt såg man äfven Oxenstiernorna, Gustaf Horn m. fl. af det gamla oxenstiernska partiet draga sig för det mesta ifrån hofnöjenas hvirfvel.

Oaktadt detta förhållande samt Brahes motstånd i frågorna om drottningens tronafsägelse och Totts hertigdöme, tyckes det, som han under sista åren åtnjutit hennes ynnest i hög grad; ty trenne månader före sitt afsked gaf hon honom frihet från alla möjliga skatter på sjelfva Visingsö med dess hemman och innevånare, och derjemnte öfver dessa sednare full domsrätt äfven till lif och död.

Vid betraktande af de många och omåttligt stora gåfvor, som Per Brahe af Kristina erhöll, kan man ej undertrycka den anmärkningen, att hans kända hushållsanda alltför mycket till sin fördel begagnade drottningens obetänkta frikostighet.

För öfrigt började Per Brahe redan nu utveckla den aristokratiska, nästan furstliga prakt, hvilken framdeles i så hög grad utmärkte hans enskilda lif. Man bör dock erkänna, att han derjemnte gjorde ganska mycket för allmänt nyttiga företag. I sitt grefskap hade han på Visingsö uppfört en kyrka, samt grundlaggt en trivialskola; ytterligare anlade han staden Grenna eller Brahe-Grenna, som den efter honom kallades. I friherrskapet fulländade han Kajanaborgs fästning, anlade staden Kajana derbredvid samt dessutom staden Salo, hvilken till sin grundläggares ära fick namnet Brahestad och i sigillet en framilande ryttare, hvilken på en gång är en del af braheska vapenskölden och derjemnte ett minne af Per Brahes välgörande resor genom Finnlands förut obesökta nejder.

MARGARETA BRAHE,

syster till grefve Per, fick en egen märkvärdighet. Född 1603, blef hon först vid trettio års ålder gift; det var med Bengt Bengtson Oxenstierna, den så kallade Resare-Bengt. Vid fyrationde året förlorade hon denne sin make, utan att med honom hafva egt några barn. När Johan Oxenstierna efter sin första gemåls död 1647 blef enkling, fattade han mycken tillgifvenhet för Margareta Brahe, ehuru hon nu var 45 år gammal och elfva år äldre än han sjelf. Detta väckte oro vid hofvet. Mellan de båda mägtiga slägterna Brahe och Oxenstierna hade hittills varit inbördes täflan, så att drottningen kunnat genom den ena motväga den andra. Nu var Kristina i öppen fiendskap med Oxenstiernorna och i hemlig spänning med Brahe, hvaremot dessa båda slägter mer och mer nalkades hvarandra. Rikskanslerens begge söner sökte sina giften inom riksdrotsens hus; den äldste, Johan, friade till systern Margareta, den yngre, Erik, till brorsdottren Elsa Elisabet, och båda förslagen gingo i verkställighet. Många påstodo, att alltsammans var ett verk af gamla rikskanslerens slughet; men sådant är alldeles ogrundadt, åtminstone hvad Johans frieri angår. Jag och din moder, så skref han till sonen, kunna ej annat än gilla fru Margaretas person och skulle henne villigt till sonhustru annamma. Dock se vi oss ogerna, i följe af sådant giftermål, beröfvade allt hopp att genom dig hugnas med barnbarn. Du är vår äldste son och näst Gud vårt hopp och stöd. Du är ännu ung, knappt fem och trettio år; jag kan sålunda icke förstå, hvarföre du skulle belasta dig med en gammal, ofruktsam qvinna och dymedelst göra, hvad du kanske framdeles ångrar. Får jag gifva råd, så se dig först om. Du behöfver icke frukta, det någon undertiden går dig i förväg. Men Johan var ifrig. Hans förra fru hade knappt i fyra månader varit död, och ännu icke hunnit begrafvas, när det nya frieriet begynte och afgjordes. Fadren, som vanligt, tog saken lugnt; ehuru den gått mot hans vilja.

Men år 1657 blef Margareta Brahe andra gången enka. Någon tid derefter och redan 57 år gammal, fick hon ändå nya friare, lockade kanske af hennes stora rikedomar. Den förstkommande var en furste af Nassau, 66 år gammal, enkling och med 17 barn. Skriftligen hörde han sig före och erhöll tvetydiga, hvarken jakande eller nekande svar; han sjelf ansåg dem uppmuntrande, slutligen fullt lofvande, och skickade derföre sina sändebud till Stockholm att formligen afsluta saken. När dessa kommo fram, funno de med förvåning fru Margareta förlofvad och färdig att träda i äktenskap med en sednare kommen och behagligare fästman, nemligen med en tjuguåttaårig landtgrefve af Hessen Homburg. Den gamle friaren blef ytterst uppbragt och påstod, att fru Margareta skändeligen bedragit honom sjelf och med behagsjuka lockat landtgrefven. Han vände sig med klagomål till dåvarande enkedrottningen Hedvig Eleonora och till Per Brahe. Detta drog något på tiden; men som fru Margareta icke hade någon tid att förlora, afvaktade hon ej underhandlingens slut, utan gick med den unga friaren oförtöfvadt i brudstol. Den gamle blef utom sig af harm. Han ämnade formligen anklaga fru Margareta som bedragerska och landtgrefven som hennes förförare. De skulle straffas, om icke efter svensk, åtminstone efter tysk lag. Emellertid utgaf han en bok, kallad: Die untreue Margareta Brahe^[7]. Meningen var att i denna tvist vinna på sin sida det allmänna tänkesättet. Följden blef, att allmänna tänkesättet gjorde åtlöje af båda de giftaslystna gråhåringarna, så väl fästmannen, som fästmön. Ett år derefter dog den gamle, men häftige friaren; sju år derefter den gamla, men ombytliga fästmön, hvarefter den unga enklingen, landtgrefven, ingick i nytt äktenskap med en tjugufyraårig hertiginna af Kurland.

JAKOB DE LA GARDIE.

Sextioett år gammal och nästan blind när Kristina uppsteg på svenska tronen, bibehöll han dock mycket inflytande, såväl genom sin erfarenhet och kända redlighet, som genom minnet af fordna och stora tjenster; äfven genom sitt lyckliga lynne, ty, oaktadt ålderdomens krämpor ej uteblefvo, hördes han sällan klaga öfver dem, utan i stället genom skämt och andra samtalsämnen göra sitt sällskap kärt och sig sjelf både aktad och älskad. Nämnde inflytande använde han visserligen sällan; men när det skedde, var det i vigtiga ting och till fäderneslandets bästa; såsom t. ex. då han motarbetade drottningens åtrå att med väpnad hand blanda sig i fransyska^[8] och engelska^[9] upproren.

Förhållandet till Axel Oxenstierna bibehöll samma ädla och högsinnade anda som förut. Det var ej Jakob De la Gardie, som uppfostrat sonen, grefve Magnus, till rikskanslerens ovän; tvärtom hade han låtit denne i yngre åren två serskilda gånger hålla offentliga tal till Axel Oxenstiernas ära. Det var ej heller Jakob De la Gardie, som underhöll brytningen mellan sonen och vännen; det var tvärtom han, som åtog sig rikskanslerens försvar, och som, när spänningen mellan denne och Kristina hotade riket med splittring och olyckor, trädde upp och med sitt ord och anseende ledde till ömsesidig fördragsamhet. Axel Oxenstierna erkände också denna oegenyttiga vänskap, och när han talade om Jakob De la Gardie, skedde det vanligtvis under benämningen: fältherren, min gamle vän och broder. Det var också i sanning ett vackert drag hos Jakob De la Gardie att göra rättvisa åt, ja att älska förtjensten äfven hos dem, som täflande, till och med öfverträffande, stodo vid hans sida. Med sådana tänkesätt var det, som han, tillsammans med Evert Horn, stängde Ryssarna från Östersjön och förde svenska svärdet ända in uti tsarernes gamla moskovitiska borg. Med sådana tänkesätt var det ock, som han, tillsammans med Axel Oxenstierna, förde svenska statsskeppet under hela den tolfåriga förmyndareregeringen, en tid, rik på både faror och ära.

Jakob De la Gardies aristokratiska tänkesätt kunde på intet sätt förlika sig med de framstickande förebuden till folkvälde. Rörelsen vid riksdagarna 1647, 1649 och 1650 väckte derföre hans bittra harm. Ofrälse folket, sade han, vill, att alla fyra stånden skola vara hvarandra lika, just som fyra svinfötter. Så gör man också i England, och äfven der är det presterna, som börja rörelsen. I enskilda lifvet var han på sin tid den mest lysande aristokraten, både i rikedomar, prakt och välgörenhet. Hans många gods hafva vi uti föregående berättelser omtalat. Hans nuvarande hofstat utgjordes af hofmästare, skattmästare, hofpredikant, informatorer, fyra vanligtvis adliga kammardrängar eller pager, uppvaktare, lifknekt, handskrifvare, klädesskrifvare, proviantskrifvare, källarsven, silfverknekt, trädgårdsdräng, två skaffare, två bagare, två kockar, fyra lakejer, tre salsknektar, fyra skyttar, fyra ryttare, fem kuskar, nio stalldrängar och stallpojkar, sadelmakare, remsnidare, hofslagare, sporrsmed m. fl. Man vet till och med icke ens, om detta var all hans betjening, eller om han egde ungefär lika mycket på hvar och en af sina större egendomar. Då Pontus Fredrik, en af sönerna, vistades i hufvudstaden, hölls der ensamt för den unga grefvens räkning informator, tre drängar, två pager, fodermarsk, salsknekt, kock m. m.; inalles tretton personer. — På riksmarskens likkista användes till prydnader ej mindre än ett tusen femhundradefyratio lod silfver. När längre fram Ebba Brahe dog, efterlemnade hon ensamt på sin lott guld och silfver till ett sammanräknadt värde af 52,418 lod silfver.

Redan vid några och femtio års ålder började Jakob De la Gardies ögon att betydligen försvagas. Orsaken ansågs vara det dam och de vexlingar af hetta och köld, för hvilka han varit blottställd, i synnerhet under rysska fälttågen och sedermera under årligen fortsatta mönstringar. Redan 1643 var synförmågan nästan helt och hållet borta. Två år derefter blef han af främmande ögonläkare stucken för starr, men utan åsyftad förbättring^[10]. Vid Kristinas kröning 1650 såg man i tåget den gamle riksmarsken, blind, men stödd på sonen Jakob Kasimir, ännu en gång bära svenska rikssvärdet. Han hade då burit det uti ett tredjedels århundrade.

Under sista åren blef den gamles helsa mycket försvagad. Våren 1652 lades han ändtligen till sängs. Under denna sjukdom, likasom förut vid dylika tillfällen, hedrades han med besök af drottningen. Han yttrade också en liflig åstundan att före sin död få samtala med prins Karl Gustaf. Vid underrättelsen härom skyndade denne genast från Öland, hade med den gamle ett långt, af ingen hördt samtal, och skildes från honom med alla tecken af vördnad och tillgifvenhet. Serdeles rörande var afskedet från Axel Oxenstierna, afskedet mellan de gamla trofasta vännerna, hvilka vid svenska riksstyret under enighet och förtroende hjelpt och aflöst hvarandra. Det var, berättar ett samtida vittne, helt märkeligt att se, med hvilka kärliga åthäfvor och hjertliga ord desse gamle vänner, bröder och ämbetsbröder togo af hvarandra det sista farväl. — Slutligen tillkallade riksmarsken maka och barn och förmanade dem till Gudsfruktan, till lydnad mot öfverheten, till trohet mot fäderneslandet, till kärlek mot hvarandra. Sist, efter en kristelig beredelse, väntade han dödstimmen med lugn och undergifvenhet, och på själasörjarens ytterligare förmaningar svarade han: jag är stadig uti min gjorda bekännelse. Näppeligen hade jag kunnat tro, att döden skulle blifva mig så välkommen. Dock, hvi skulle jag frukta? Jag kommer ju till en nådig och barmhertig Gud; och jag åstundar att skiljas hädan och vara när honom. Han låte nu sin tjenare fara i frid! Och i stilla frid, samt utan några plågor, uppgaf han sin anda den 12 Aug. 1652; lycklig i lifvet, lycklig äfven i sin död.

MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE,

äldsta lefvande sonen, är redan och blifver än vidare mycket omtalad, så att vi i detta kapitel icke behöfva om honom utförligare yttra oss. Fadren, Jakob De la Gardie, var lycklig äfven deruti, att han fick dö, just när sonens anseende stod som högst; så att han slapp vara vittne till dennes strax derefter inträffade olycka och brådstörta fall.

JAKOB KASIMIR DE LA GARDIE,

andra sonen i ordningen, var ej heller utan sin ryktbarhet i den tidens förhållanden. Efter god uppfostran följde han vid sjutton års ålder sin äldre bror på beskickningen till Frankrike, hvarest han någon tid stannade qvar, för att vidare öfva sig i kunskaper och idrotter. Det befinnes dock, att han derjemnte fört ett muntert lefverne; ofta i envigande tumlat om med fransmännen, än oftare gifvit dem baletter och skådespel, samt i allmänhet förstört mycket mynt, så att fadren måste gifva honom allvarsamma föreställningar^[11]. Som frivillig deltog han äfven i fransyska tropparnas fäktningar mot spaniorerna och mot det upproriska frondpartiet, samt visade dervid beslutsamhet och ett oförskräckt sinne. För dessa tjenster blef han vid fransyska hofvet väl anskrifven och till och med föreslagen till en öfversteplats vid rytteriet. På sin fars råd, att häldre tjena fäderneslandet^[12], afslog den tjuguårige ynglingen anbudet och erhöll i dess ställe af konung Ludvig 2000 riksdaler i årspenning. Slutligen återvände han omkring 1650 till Sverge, der han snart anmälde sig som friare till den sköna Ebba Sparre, samt lyckades vinna hennes hand. Två dagar före nyårsaftonen 1651 blef deras högtidliga förlofning^[13] firad på slottet och i Kristinas närvaro; likaså bröllopet ungefär ett år derefter; hvilket sednare skedde med mycken prakt. Det var vid detta tillfälle, som Krislina lät uppföra det värdskap, som föreställde, huru drottningen och hennes hof, klädda till herdar och herdinnor, mottogo ett besök af gudarna. Högtiden varade till klockan sju på morgonen. Omkring en vecka derefter höll grefve Magnus till de nygiftas ära en präktig ringränning, der Klas Tott och grefve Jakob Kasimir vunno prisen.

Sålunda gift med drottningens ena gunstling och bror till den andra, fick bemälte herre i rikt mått hugna sig af hofnåden och dess gåfvor. Vid tjugutvå års ålder blef han öfverste för Dalregementet; året derpå för lifgardet^[14], och tillika öfverkammarherre. I slutet af samma eller början af nästa år blef han riddare af amaranten och generalmajor, samt längre fram riksråd och rikskammarherre, en för tillfället af Kristina inrättad syssla^[15]. Den unga grefven var vid denna tid ej mer än tjugufyra år gammal.

Förhållandet mellan Jakob Kasimir och äldre brodren, Magnus, har stundom varit mindre godt, ovisst af hvad anledning. Det synes dock, som den vackra Ebba Sparre haft någon del deri; kanske, att mellan henne och grefve Magnus varit afund och täflan om drottningens ynnest; kanske ock någon annan orsak. Ebba Brahe älskade i synnerhet sin äldsta mest lysande son, grefve Magnus, och tog hans försvar mot brodren. Hon yttrade, att denne sednare hade ett godt hjerta, men vore derjemnte enfaldig och dyster till sinnes, så att han af Ebba Sparre lätt kunde retas. Det rådde ej heller något godt förhållande mellan svärmodren och sonhustrun, de båda Ebborna; den ena solen vid Gustaf Adolfs, den andra vid Kristinas hof. En bland orsakerna till oenigheten hafva vi på ett annat ställe uppgifvit^[16].

OXENSTIERNORNA.

Axel Oxenstierna, den gamle rikskansleren, är redan och blifver än vidare, i dessa berättelser, så ofta omtalad, att läsaren icke har af nöden någon vidare beskrifning öfver hans person. Äfven äldsta sonen, Johan, är förut tillräckligen känd. Den yngste, Erik, är bland rikskanslerens barn mest utmärkt, ehuru ej mest omtalad. Han föddes 1624 och visade tidigt många lyckliga egenskaper, god fattning, stor arbetsförmåga, älskvärdt och redligt sinnelag, samt lugnt och behagligt umgängessätt. Han stannade vid Uppsala högskola till nära sitt tjugonde år, för att, enligt föreskrift, lägga god grund för sina kunskaper i troslära, filosofi och latin, alltsammans beräknadt för den blifvande medborgerliga ämbetsmannabanan^[17]. Under denna tid höll han åtskilliga disputationer och tal; deribland ett till minne af sin farbror, riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna.

Efter slutad bana i Uppsala anträdde Erik Oxenstierna sina utrikes resor, hvilka upptogo två år. Vid hemkomsten 1645 blef han först öfverkammarherre vid hofvet; men året derpå sänd som guvernör till Estland. Några år sednare utnämndes han till riksråd och president i handelskollegium. Den sista tiden af drottningens styrelse var det Erik Oxenstierna, som med sin far hufvudsakligen skötte de löpande regeringsärenderna. Det tyckes äfven, som han under sista månaderna haft sig anförtrodd uppsigt öfver räknekammaren; detta kanske i sammanhang med gref Magni iråkade onåd.

Det, som mycket fästade uppmärksamheten vid Erik Oxenstierna, var, att man ville i honom se en friare till drottning Kristina. Första källan till denna sägen ligger ganska långt tillbaka och är helt och hållet okänd; troligtvis en, blott af omständigheterna alstrad gissning. Man såg Kristinas hjelplösa barndom och Axel Oxenstiernas stora magt samt Erik Oxenstiernas lofvande anlag. Härtill lades af vanliga menniskor misstanken om vanlig egennytta och ärelystnad. Af dessa enskildheter stafvade man ihop den öfvertygelsen, att fadren ämnade genom framtida förbindelse mellan sin son och drottningen flytta Sveriges konungakrona till Oxenstiernska slägten. Sjelfva Maria Eleonora säges hafva berättat, det Gustaf Adolf fattat så mycket behag för unga gref Erik, att han ämnat denne till Kristinas blifvande make^[18], ett rykte, som af många skäl är otroligt; mest derföre, att Gustaf Adolf just genom Axel Oxenstierna sista året af sin lefnad underhandlade om ett blifvande äktenskap mellan Kristina och kurprinsen af Brandenburg. Deremot är det säkert, att under mötet i Heilbronn 1633 har Richelieu, för att vinna rikskansleren för Frankrikes afsigter, erbjudit sitt biträde till knytande af en äktenskapsförbindelse mellan Kristina och Erik Oxenstierna; till och med, att han erböd de penningar och troppar, som till förslagets genomdrifvande möjligtvis kunde erfordras. Man känner ej de ordalag, hvarmed Oxenstierna svarade; men man känner, att han motarbetade franska sändebudens planer, och att dessa strax efteråt beskyllde honom för omedgörlighet, tvärhet och högmod. År 1637 slog dock Richelieu om igen på samma sträng^[19]; men utan kändt svar. En sägen, men obekräftad och otrolig, förtäljer, att också presterskapet, vunnet af rikskansleren, ämnat föreslå nämnde förbindelse. Detta är allt, hvad man om ifrågavarande förslag har sig bekant.

Svårligen kan, på dylika rykten, grundas någon beskyllning. Omöjligt är det visserligen icke, att rikskansleren af mensklig fåfänga gerna sett, om drottningen af sig sjelf fallit på en sådan tanke; men helt och hållet både obevist och otroligt är, att han tillåtit sig sjelf några åtgerder, syftande dertill. Det sätt, hvarpå Erik Oxenstiernas ungdom användes, passar ej heller med sådana afsigter tillhopa; ty denne herre var till sitt nittonde år för det mesta i Uppsala och sedermera i två år på resor, således nästan alltid personligen aflägsnad från drottningen.

Emellertid och i samma mån, som denna sistnämnda nalkades myndighetsåldern, sökte och lyckades Oxenstiernas fiender ingifva henne den öfvertygelsen, att en sådan plan varit å bana, och det tyckes, som fransyska regeringen, just den, som i verkligheten påyrkat förslaget, nu begagnade det deraf föranledda ryktet, för att under westfaliska fredsverket reta Kristina mot rikskansleren och mot dennes för Frankrike hinderliga planer. Vi hafva redan omtalat det härigenom föranledda uppträdet mellan drottningen och rikskansleren^[20]. Erik Oxenstierna hade redan före den tiden börjat tänka på sin förmälning och äfven derom med fadren rådgjort. Valet vägde mellan den vid Lützen fallne Nils Brahes dotter, Elsa Elisabet, då femton år gammal, samt någon af riksskattmästaren Gabriel Oxenstiernas döttrar. Rikskansleren arbetade emot det sednare förslaget, dels emedan fröknarna voro äldre än friaren, dels emedan han var missnöjd med riksskattmästaren, så att han förklarade sig icke vilja komma med honom i någon närmare förbindelse^[21]. Strax derefter inträffade förut omnämnde uppträde, då drottningen beklagade sig öfver ryktet om Erik Oxenstiernas afsigter på hennes hand. Detta påskyndade beslutet. Att brodren, Johan Oxenstierna förlofvade sig med Margareta Brahe, bidrog ock, jemnte eget tycke och fadrens råd, att vända Eriks tankar till Elsa Brahe. Emedan man fruktade de unga grefvarna Ludvig Lewenhaupt och Jakob Kasimir De la Gardie som medfriare till en så rik och högättad fröken^[22], påskyndades ärendet, och inom kort blef förbindelsen afslutad^[23].

Erik Oxenstierna var en utmärkt kunnig, arbetsam, redlig och förståndig man; med ett mildt, men stadgadt väsende; derföre också mer och mer afhållen, till slutet både af drottningen och af folket. Sin fars tillgifvenhet hade han i hög grad. Det ömsesidiga förtroendet gick så långt, att då fadren sände andras bref till sonen, bröt och läste han dem förut, och sonen likaledes med bref till fadren^[24]. Statens ärender vårdade Erik Oxenstierna med samma nit och fosterlandskänsla, som fadren; men man märkte snart, och med sorg, att han icke hade dennes starka kroppsbyggnad, utan tvärtom led af en svag och vacklande helsa.

Rikskanslerens syskonebarn, riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna, lefde under hela denna tiderymd. Drottning Kristina har lofordat honom såsom en redlig och duglig man. Axel Oxenstiernas omdöme hafva vi redan anfört. Båda må gälla, hvad de kunna. När Gabriel Oxenstierna upphöjdes till riksamiral, en för honom helt och hållet främmande befattning, blef han derföre af många tadlad, men utan skäl; ty det var Kristina sjelf, som, för att skaffa rum åt gunstlingen, gref Magnus, gjorde denna omflyttning, som det tyckes, utan både rådets och Gabriel Oxenstiernas vilja och vetskap. Denne sednares son, den under Karl den elftes regering ryktbare kanslipresidenten grefve Bengt, började redan nu utmärka sig och användas i åtskilliga vigtiga befattningar.

Slägten bibehöll för öfrigt sitt förra anseende och i slutet af Kristinas regering funnos inom riksrådet ej mindre än fem serskilda herrar af dess namn.

LEONHARD TORSTENSSON

blef vid sin hemkomst från Tyskland mycket väl mottagen. Äfven här visade sig Kristinas vanliga brådska att med ynnestbevis öfverhölja den för tillfället mest i nåd varande gunstlingen. Torstensson blef på en dag upphöjd till både friherre och grefve, med ett grefskap, som ansågs gifva tiotusen riksdaler i afkastning; erhöll dessutom många gods i Westergötland, samt utnämndes till general-guvernör öfver sistnämnde landskap jemnte Halland, Dal och Wermland. I rådet uppträdde han på drottningens sida och mot oxenstiernska partiet; drog sig likväl snart från ärenderna, ovisst af hvad anledning. De sista åren nämndes han sällan, var dock en ibland dem, som talade mot pfaltsgrefve Karl Gustafs antagande till arfprins, samt mot Kristinas afsägelse. Den förut omtalade sjukligheten fortfor emellertid och ökades; ty han kunde icke förmås att iakttaga någon af läkare föreskrifven mat- och lefnadsordning. Jag vill häldre dö, sade han, än öfverlefva mig sjelf. Ochså var det oordning vid matbordet och ovilja mot läkemedel, som, i förening med gikt, lade honom på dödsbädden. Han afled den 7 April 1651. Den lysande begrafningen bevistades af drottningen samt af båda pfaltsgrefvarna Karl Gustaf och Adolf Johan.

Enkan köpte honom grafplats i riddarholmskyrkan, der hans mästare och konung, Gustaf Adolf, och hans vapenbroder, Johan Banér, förut hvilade. Öfver griften upprestes ett vackert grafkor, hvilket dock snart förföll, sedan den store mannens slägt först blifvit genom reduktionen bragt i fattigdom och sedermera utdött. Då lät riksrådet Ture Gabriel Bjelke, på egen bekostnad år 1761 återställa grafkoret och sira det med åtskilliga prydnader samt med hjeltens bröstbild och eröfrade fanor och standarer; hvarförutan samme man åt kyrkan anslog en penningesumma, för hvars ränta torstensonska grafven skulle allt framgent underhållas. Detta skedde vid samma tid, som riksrådet Höpken lät på samma sätt återställa Johan Banérs graf. De ädla herrarne ville ej tillåta, att stoftet af Sverges stora hjeltar skulle ligga vanvårdadt och i gruset trampadt af det folk, för hvilket Banér med exempellös sjelfuppoffring kämpade ända in i döden, och för hvilket Torstensson med lika sällsynt lycka och skicklighet vann det rikaste byte af ära och eröfringar. Minnesvårdarna skulle erinra efterverlden om dessa förtjenster. Öfver ingången till Torstenssons grafkor och efter uppräknandet af hans namn, ämbeten m. m., sattes följande rader. Leonhard Torstenssons tittlar antyda blott en ringa del af hans förtjenster. Han fördes som lärling af den store konungen Gustaf Adolf in på hjeltars bana. Han kunde sedermera sjelf som läromästare dit införa den store konungen Karl Gustaf. Hans ätt är utdöd; men hans många segrar äro en odödlig afkomma.

HORNARNA.

Bland Hornarna märkes den förut ofta omtalade fältmarskalken Gustaf Karlsson Horn, hvilken efter Jakob De la Gardies död blef riksmarsk. I rådet följde han svärfadrens, Axel Oxenstiernas åsigter, men deltog föga i partistriderna, sysselsättande sig ensamt med de till hans befattning hörande krigsärenderna. Hans brorsson, Gustaf Evertsson Horn, hade under Axel Banér vården öfver drottning Kristinas uppfostran.

JOHAN ADLER SALVIUS

är i både denna och föregående delar ofta omtalad, i synnerhet hans, under fredsunderhandlingarna i Osnabrück, förda tvister mot Johan Oxenstierna. Efter fredens afslutande blef han vid hemkomsten af Kristina med mycken ynnest mottagen. Vid nu mera fyllda 60 år och i medvetande af sina många afundsmän, ville dock Salvius draga sig från ärenderna och i lugn njuta af sin vunna både ära och rikedom; men drottningen fordrade hans hjelp vid flere vigtiga tillfällen. Han måste åt henne uppsätta såväl propositionen vid början af 1650 års riksdag, som förslaget att åt Karl Gustafs blifvande barn gifva arfsrätt till svenska kronan. Redan några månader efter sin hemkomst till Sverge blef han, oaktadt detta utmärkta förtroende, likväl af gunstlingen, grefve Magnus, bemött med så mycket öfvermod, att han drog sig tillbaka och räknades bland de missnöjda. Sålunda uppfylldes Axel Oxenstiernas spådom, att äfven Salvius skulle en gång få sina fiskar varma. Missförståndet räckte likväl ej länge; ty redan året derpå upphöjdes Salvius till friherre. Han var bland de Kristinas gunstlingar, som användes att bära tyngden af statsförvaltningen. År 1651 måste han derföre resa ut igen, för att i Lybeck underhandla med polska sändebud, hvilken förrättning dock misslyckades. Året derpå skulle han, till fullbordande af samma underhandling, ånyo företaga samma resa, men insjuknade i feber och dog den 24 Augusti 1652. Öfver hans graf i storkyrkan lät enkan uppresa en prydlig minnesvård. Den i samma tempel varande altartaflan, arbetad i guld, silfver, elfenben och ebenholz, är en gåfva af Adler Salvius, hvilken vid sin död förärade äfven åt flere fromma stiftelser ganska betydliga summor. Nämnde altartafla skall ensam hafva kostat 80,000 riksdaler.

Salvius beskrifves såsom en orolig och retsam herre, dock, när det behöfdes, mägtig af förställning och yttre lugn. Om hans ärlighet gingo åtskilliga mindre vackra rykten, och kurfursten af Brandenburg har sjelf yttrat, det han genom mutor förmådde Salvius yppa svenska regeringens beslut att afstå Hinter-Pommern. Sederna voro oordentliga, så att hans tidiga död sades till en del derigenom föranledd. Sina befordringar och Kristinas ynnestprof fick han betala dyrt; ty enligt sägen har han vid sin död haft att af kronan fordra 140,000 riksdaler hvarförutan Kristina i sin penningnöd passade tillfället och strax efter hans frånfälle tog af enkan ett ytterligare lån på 50,000 riksdaler, af hvilka summor ingenting lärer hafva blifvit återbetaldt. Likväl bör märkas, att så väl denna som de flesta uppgifterna om Salvii enskilda lefverne äro tagna ur en skrift, författad af en hans fordna, men afskedade tjenare, hvilken uppsats utmärker sig för bitterhet samt flere, som det synes, origtiga påståenden.

BENGT SKYTTE.

Riksrådet Johan Skytte var förmäld med Maria Näf, dotter till den olycklige landshöfdingen i Dalarna, efter hvilken Näf-tåget fått sitt namn.^[25] Dessa makar hade tillsammans många barn, bland hvilka flere vunno mycken ryktbarhet. En son, Johan, blef 1636 skjuten i tyska kriget; en annan, Jakob, blef landshöfding öfver Östergötland; en tredje, Lars, kom som svenskt sändebud till Portugal, der han antog katolska läran. Mycket omtalade för ovanlig lärdom voro också döttrarna, Anna, Heldina, och i synnerhet Wendela, hvilken sistnämnda var ganska skicklig i både tyska, fransyska, grekiska och latinska språken, samt författade åtskilliga skrifter, detta allt i sin tidiga ungdom; ty hon dog vid 21 års ålder. Hon hade likväl förut varit gift samt efterlemnade en dotter, Hellevi Kyle, hvilken ärfde modrens anlag, och var på sin tid ett bland Sverges lärdaste fruntimmer.

Bland alla Johan Skyttes barn blef dock ingen så beryktad som den ifrågavarande sonen, Bengt. Denne föddes 1614 och erhöll, likasom syskonen, en förträfflig undervisning, hvilket tillsammans med lätt fattningsgåfva gjorde, att han tidigt utmärkte sig för ovanliga kunskaper. Redan vid femton års ålder åtföljde han en beskickning till England, och blef derstädes, som förbemäldt är, slagen till riddare. Efter ytterligare studier och utrikes resor befordrades han vid nitton års ålder till kammarherre, och sedermera vid tjugusex till kammarråd. Under förmyndareregeringen gjorde han inga vidare framsteg på ämbetsmannabanan. Detta ändrades, sedan Kristina sjelf öfvertagit styrelsen. Bengt Skytte hörde till det mot Oxenstierna fiendtliga partiet och var derigenom samt genom sina personliga egenskaper af lärdom, qvickhet och smidigt uppförande egnad att göra lycka vid det nya hofvet. Också uppgick öfver honom nådens sol med rika strålar. År 1646 blef han landshöfding i Uppsala; 1647 landtmarskalk; 1648 riksråd. Samma år ämnades han ock till öfverståthållare i Stockholm,^[26] hvilket likväl icke gick i verkställighet. Han var emellertid den, som vanligtvis fick leda rådsöfverläggningarna så väl under sednare delen af året 1648, som under hela 1649 och början af 1650, hvarjemnte han erhöll betydliga förläningar, dels i Helsingland, dels på Munsön.

Vi hafva förut talat om fadrens, Johan Skyttes, vacklande mellan grundsatserna af folkvälde och envälde samt om de motsägelser i ord och gerning, hvilka göra det svårt att om hans verkliga tänkesätt fälla något bestämdt omdöme.^[27] Samma förhållande var det med sonen Bengt. Saken kan till en del förklaras derigenom, att adelns då för tiden hotande öfvermagt tvang eller lockade de svagare och mindre upprigtiga bland både konungamagtens och folkstyrelsens vänner, att skiftevis stödja sig på hvarandra och åberopa, den ena gången enväldets, den andra gången folkväldets grundsatser, allt efter som dessa voro behöfliga eller användbara i striden mot adelsväldet. I sådana eller omvända förhållanden ligger måhända förklaringen öfver mången politisk besynnerlighet i fäderneslandets historia.

Hos Bengt Skytte var dock ofvannämnde vacklande till stor del förorsakadt af hans egen personlighet. Han var nämligen känd som en man utan gudsfruktan, utan bestämd öfvertygelse och utan pålitlighet; och hela hans lefnad, full af vinglerier, bär ovedersägliga vittnesbörd om sanningen af dessa beskyllningar. Än var han en trogen tjenare åt Kristinas enväldiga regering; än låg han inne med folkpartiets ledare; än sökte han ställa sig in hos den blifvande regenten, prins Karl Gustaf; allt detta samtidigt och vanligtvis på smygvägar.

Förhållandet mellan honom och Kristina var ombytligt, likasom de sjelfva och deras lynnen. År 1649 om våren yppades något missförstånd, hvilket dock genast bilades, och det så helt och hållet, att Skytte till och med fick i uppdrag att på drottningens vägnar som fadder bevittna en kunglig döpelseakt i Köpenhamn. Hösten samma år var han åter missnöjd, förnämligast öfver grefve Magnus och dess stora inflytande. Tvisten bilades också denna gång, och det var nu, som Skytte fick förläningen af Munsögodsen. Men när grefve Magnus vid midsommarstiden 1650 återvände från Liffland och uppträdde som allrådande gunstling, utbröt den gamla oviljan ånyo och med än större häftighet, så att Skytte drog sig undan och snart gaf anledning till hvarjehanda misstankar. Det blef bekant, att han plägade mycket umgänge med Arnold Messenius, fadren, hvars oroliga och missnöjda tänkesätt voro allmänt kända, och för hvars sällskap Kristina sjelf varnat Skytten. Tillika fortfor denne sednare att söka förbindelse med pfaltsiska huset, hvilket dock å sin sida sorgfälligt undvek hvarje närmare förtrolighet. Kristina ville af sådana orsaker sätta Bengt Skytte på en plats, som lemnade mindre utrymme för politiska stämplingar, och föreslog i sådan afsigt presidentsysslan i Göta hofrätt; samma befattning, hvartill fadren, måhända af samma skäl, varit använd. Bengt Skytte vägrade; men begärde deremot flere gånger, att drottningen måtte skicka honom som sändebud till Persien.^[28] När detta afslogs, erhöll han tillstånd att, för vårdandet af sin sundhet, söka någon Tysklands helsobrunn, hvilken resa han sommaren 1651 anträdde och sedermera, utan drottningens tillstånd,^[29] fortsatte ända till Konstantinopel, hvarifrån han icke återkom förr än frampå året 1652.

Under denna tid hade rättegången mot Messenierna förefallit; och den äldste bland dem vid ransakningen uppgifvit flere för Bengt Skytte menliga omständigheter, t. ex. att Messenius af Skytten inhämtat mycket af det, han sedermera omtalat för sonen och denne i nidskriften intagit; — att Bengt Skytte vore mot närvarande regering ganska fiendtlig, och hade med sin illskefulla tunga utfarit i bittra ord om drottningen och grefve Magnus, i synnerhet sedan denne sednare utträngt honom ur den förras ynnest, — att Bengt Skytte hade af sådant skäl önskat regementsförändring, äfven om man för dess genomdrifvande skulle nödgas anställa uppror. »Det behöfs», hade han sagt, »endast mod att begynna leken». Skytte hade satt hela sitt hopp på prins Karl Gustaf, och derföre sökt blåsa denne i harnesk; men när prinsen icke lyssnade till lockelsen, blef Skytte missnöjd och sade: »att Karl Gustaf icke vore »riket värd; emedan han ej ville taga sig detsamma an.» Före utresan hade Skytten sagt, det drottningen ämnade nedlägga styrelsen, och att vid då blifvande regementsförändring torde förefalla mycket buller och uppror, hvadan Skytte ville resa bort för att icke blifva i detsamma inblandad o. s. v.

Några omständigheter gåfvo åt dessa bekännelser mycken vigt. Messenius hade frivilligt och för att lätta samvetet angifvit Skytten; det skedde ej för att minska eget brott, hvilket redan förut var till fullo bekändt; och hela Messenii uppförande ända från andra rättegångsdagen vittnade om sanningskärlek och upprigtig ånger. Till och med på afrättsplatsen hade han för presten yttrat, det hvarje angifvelse så väl om Skytten som de öfriga, vore en sanning, som han nu ville med sin död bekräfta.^[30] Mycket, som Messenius anförde, öfverensstämde ock, med hvad man från andra håll hade sig temligen noga bekant. Uppmärksamheten fästades slutligen äfven deraf, att i nidskriften var utom gamla Gyllenhielm, Bengt Skytte den ende bland herrarna, hvilken framställdes såsom en verklig fosterlandsvän.

Alla desso och än flere omständigheter framdrogos flitigt af Bengt Skyttes ovänner; och sådana funnos många inom så väl hofvet som i synnerhet rådet. Högadelns gamla fiendskap mot fadren, för dennes beredvillighet att tjena konungens och störta adelns välde, hade af samma och ökade anledningar blifvit öfverflyttadt på sonen.

Detta allt oaktadt blef Bengt Skytte vid hemkomsten väl mottagen och erhöll löfte att icke på grund af Messenii uppgifter blifva anklagad. Men innan kort ändrade Kristina tänkesätt och beslöt upptaga och lagföra målet. Orsaken dertill var, som hon sade, rådsherrarnas missnöje med Skytten; de ville ej sitta tillsammans med en man, på hvilken så svåra beskyllningar ovederlaggda hvilade. Andra säga, att det var Axel Oxenstierna, som pådref saken; hvilket ej heller synes otroligt; ty under rättegången yttrade han mycken bitterhet. Jag vill, sade han, för min del lemna derhän allt, hvad jag fått af herr Bengt Skytte fördraga. Men han är en uppenbart gudlös man och har nu dessutom blifvit af en döende beskylld för nedriga brott mot fädernesland och pligt. Häldre vill jag önska mig sjuk, än sitta som ämbetsbroder tillsammans med en sådan menniska. Utom dessa yttre driffjedrar måtte Kristina äfven genom några för henne enskilda skäl varit mot Skytten uppretad; ty hon visade, serdeles i rättegångens början, en mot honom ganska förbittrad sinnesstämning.

Den 4 Oktober 1652 i sittande råd och i Bengt Skyttes egen närvaro, började hon sjelf tala om målet, och undrade, att nämnde herre visade sig vid rådsbordet, innan han vederlaggt de mot honom gjorda angifvelserna. Skytte förklarade, att hela anklagelsen vore blott uppdiktadt sqvaller. Om för dess vederläggande rättegång behöfdes, skulle han gå dertill med så lätt sinne som till en dans; efter hvilka ord han lemnade rådkammaren. Knappt var han utgången, förrän Kristina föreslog att i rådet intaga rikskanslerens andra son, grefve Erik Oxenstierna, och använda honom till president i handelskollegium. Fadren tackade; men anmärkte, att det vore ett farligt exempel, om uti rådet skulle sitta tillsammans en far och två dess söner. Kristina svarade, att sådant vore för fäderneslandet mindre vådligt, än om man försummade att begagna så väl rikskanslerens egna, som hans söners stora egenskaper. Så blef Erik Oxenstierna riksråd. Kristina ville dermed kanske godtgöra fordna orättvisor mot Oxenstiernorna; kanske ock ytterligare förtreta deras motståndare, den nu i onåd fallne Skytte.

Den 11 Oktober hade drottningen sammankallat fjorton riksråd, i hvilkas närvaro rättegången mot Bengt Skytte öppnades. Kristina sjelf anställde med honom första förhöret, hvilket fördes med stränghet och aflopp för den anklagade tämligen ofördelaktigt.

Sedan fortsattes undersökningen i vanlig ordning. Domstolen utgjordes af några bland rådets och hofrätternas ledamöter; åklagare var den bekante Stiernhöök. Skriftvexlingen fördes med mycken fintlighet å ömse sidor. Skyttes försvar var vidlyftigt och slingrande, samt inblandade en mängd saker, hvilka ej hörde till ämnet; i synnerhet mycket smicker för Kristina; t. ex. att han ansåge som sin högsta verldsliga lycka, om drottningen förblefve vid styrelsen; han skulle henne till sin dödsstund ära och berömma o. s. v. Stiernhöök skref kortare, men ärligare. Slutet blef, att Skytte visserligen öfverbevisades om åtskilliga osanningar och förvrängningar; men emedan han ihärdigt nekade till alla Messenii angifveser, och man icke hade andra bevis än orden af detta enda vittne, kunde man ej komma längre. Stiernhöök sjelf vågade icke ens påstå, att Skytte verkeligen deltagit i förräderiet, utan endast att många och starka anledningar till sådan misstanke vore för handen. Några domstolens ledamöter föreslogo, att Skytte skulle värja sig med tolfmannaed; men det afböjdes. Han blef slutligen frikänd, och i rådet ånyo upptagen.

Mot slutet af Kristinas regering återvann Bengt Skytte till någon del hennes förtroende och lät derunder bruka sig som spejare på ämbetsbröderna i rådet. Den återvändande nåden var till och med så stor, att Skytte i förlitande derpå sökte blifva upphöjd till grefvevärdighet; ett försök, som dock misslyckades. Deremot lät Kristina på hans begäran till hofrätten utfärda befallning, att alla handlingar rörande hans rättegång, så för som mot, skulle tillintetgöras, utan att någon afskrift finge deraf tagas. Befallningen efterkoms på sådant sätt, att flere dithörande papper nu mera finnas tryckta.

För öfrigt hvilade på Bengt Skytte också en annan misstanke. Några påstodo nämligen, att han, likasom vännen Nils Tungel, hade för danska hofvet förrådt svenska regeringens åtgerder och beslut, och att Ulfeld för att vinna Kristina och rikskansleren hade vid sin ankomst till Stockholm röjt förhållandet. Äfven uppgifter från andra håll syfta på någonting sådant; likväl sväfvar ännu detta ämne i outredt mörker, och var måhända mer gissning än visshet.

Vid slutet af Kristinas regering fälldes om Bengt Skytte följande omdömen och vittnesbörd. Engelsmannen Whitelocke berättar, det han sjelf ansåg och hörde Skytte af andra anses som en opålitlig och falsk person. Stiernhielm yttrade, att Skytte vore en narr; och Axel Oxenstierna förklarade i sittande råd, att Bengt Skytte vore en elak menniska, af hvilken föga godt, men mycket ondt skulle inom fäderneslandet åstadkommas.

KLAS TOTT,

son af Åke Tott och sålunda dottersonson af Erik den fjortonde, blef under sista åren af Kristinas regering ganska ryktbar. Han var en ung^[31] man med skönt och lifligt utseende samt mycken qvickhet och belefvenhet; ty han hade erhållit en del af sin uppfostran i Frankrike. Derjemnte egde han ovanlig färdighet i adeliga idrotter, så att han vid nästan hvarenda ringränning vann något bland prisen. Dessa egenskaper, jemnte en viss ridderlighet, ehuru ofta drifven till öfvermod, förvärfvade honom snart drottning Kristinas utmärkta ynnest; hvarefter det för honom, likasom för de andra hennes gunstlingar, gick med ilande fart uppföre lyckans trappa. Omkring 1651 började han först visa sig på hofvet. Redan 1652 blef den då 22-åriga ynglingen upphöjd från adeligt på en gång till grefligt stånd, som det hette för fadrens förtjenster. Till grefskap erhöll han Ny Karleby socken, utgörande 89 hemman och dessutom några kronogårdar i Österbotten: och i grefvevapnets ena fält tilläts honom insätta vasen till minne af sin kungliga härkomst. Året derpå eller 1653 blef han först öfverste kammarherre, sedermera riksråd, och några dagar derefter grand capitain öfver gardet; år 1654 kansliråd och några dagar före drottningens afsägelse riksstallmästare.

Klas Tott hade ärft en god del af fadrens öfvermodiga och våldsamma lynne. Man känner under den korta tiden af Kristinas tre sista regeringsår många af honom förda envigen. En gång vexlade han kulor med Gustaf Adolf Lewenhaupt, hvilken dervid blef krutsprängd öfver hela ansigtet.^[32] År 1652 stridde han mot en fransman, hvarvid han sjelf fick några dugtiga skråmor.^[33] Kort derefter var det, som han åt den allsmägtige gunstlingen Bourdelot tilldelade en örfil. Samma år kom han i ny träta med Gustaf Adolf Lewenhaupt. Denne hade om Totts brådväxande lycka fällt några speord, hvilka blefvo framburna och tände eld. Tott skickade genast sin uppmaning till Lewenhaupt. Denne, då redan riksråd, gick till drottningen och begärde att få nedlägga nämnde sin befattning för att sedermera, af densamma oförhindrad, kunna med värja i hand möta Tott. Drottningen förböd enviget, och förlikte de tvistande.^[34] Några månader derefter stod Tott återigen med svärd i hand, den gången mot medtäflaren Steinberg. De voro alldeles ensamma och utan vittnen. Efter något fäktande sprang Totts värja itu. Steinberg frågade, om han ville erkänna sig öfvervunnen? Tott, i stället för svar, sprang honom under klingan rakt på lifvet. De började brottas, föllo omkull, fortsatte likväl kampen, tumlande af och an, tills de af trötthet nödgades släppa hvarandra; hvilket dock skedde först efter öfverenskommelse att mötas, sedan Tott skaffat sig ny värja. Kristina blef dock underrättad om striden och förlikte dem. Samma år om hösten, och när Tott utnämndes till grand capitain öfver gardet, blef Dohnas afundsjuka så uppretad, att en utmaning följde. De möttes ensamma och till häst. Striden fördes med värja och kämparna tilldelade hvarandra åtskilliga skråmor. Slutligen kastades Dohna ur sadeln och Tott lemnade som segervinnare platsen. Några månader derefter och i anledning af grefve Magnus och hans iråkade onåd, uppkom mellan Tott och hertig Adolf Johan en ordvexling, som föranledde utmaning från den förres sida. De voro redan gångna till mötesplatsen, när Kristina, som blifvit underrättad om den tillämnade striden, genom ilbud befallte dem återvända och infinna sig hos henne. De lydde. Drottningen förklarade då sin önskan, att tvisten måtte biläggas, och hertigen för sådant ändamål omfamna grefven. Adolf Johan svarade, att, emedan drottningen det befallde, ville hertigen det också göra; hvarpå han med synbar köld räckte handen åt Klas Tott och aflägsnade sig derpå genast; men yttrade vid bortgåendet missnöje öfver denna försoning och tillade, att Tott skulle en annan gång och på annat sätt stå honom till svars. Hotelsen gick likväl icke i verkställighet; ty kort derefter blefvo de genom Karl Gustaf fullkomligt förlikta.

Jemnte denna stridslystnad hade Klas Tott det felet att älska höga spel, och den olyckan att dervid ofta förlora. På en enda afton tappade han tvåtusen fyrahundrade dukater.^[35]

Oaktadt detta lefnadssätt steg Klas Tott mer och mer i ynnest. Under vistandet på Jakobsdal året 1653 var han den enda svensken, som egde tillträde till drottningens förtroligare sällskapskrets. Hans inflytande var till och med så stort, att äfven gunstlingen Pimentelli trodde försigtigheten fordra, att en så farlig medtäflare aflägsnades; hvarföre han också intalade Kristina, att Tott borde resa till Nederländerna, för att der fullkomna sig i krigsvetenskapen. Det var endast med möda, som denne sednare kunde svänga sig ifrån förslaget,

När Kristinas afsägelse nalkades, fick hon det infallet, att Klas Tott borde af henne och i förväg utnämnas till tronföljare för den händelse, att prins Karl Gustaf doge utan arfvingar. Hon uppgaf som skäl för åtgerden rikets behof af stadgad tronföljd; som skäl för personen grefve Totts slägtskap med konungahuset. Af sistnämnde orsak, mente hon, borde han också under tiden föra konungahusets sköldemärke samt titteln prins af Wasa. Inre orsaken till detta Kristinas förslag var en långt drifven välvilja för Klas Tott, och ovilja mot hertig Adolf Johan, hvilken hon sökte på detta sätt stänga från alla möjliga utsigter till tronen. Kanske var det också hennes afsigt att härigenom bereda sig tacksamhet af Sverges blifvande konung äfven i den händelse, att Karl Gustaf skulle barnlös falla ifrån. Hon föredrog verkeligen saken vid rådsbordet, dock blott i allmänhet och utan att nämna någon viss person. Om, sade hon, prins Karl Gustaf skulle aflida utan arftagare, så är det fara värdt, att riket, oaktadt vår försigtighet, kan råka i samma villervalla, som vi genom hans utväljande velat förekomma. Man bör alltså i förväg bestämma hans blifvande efterträdare. Rådet tackade för hennes omtanka; men ville ej antaga förslaget. De voro fullkomligt nöjda med den redan bestämda tronföljaren och hoppades, att Gud skulle välsigna hans blifvande äktenskap med lifsfrukt. Man borde ej heller sträcka sin omsorg för morgondagen allt för långt; och om för öfrigt den nämnda åtgerden funnes i framtiden behöflig, så borde den öfverlemnas åt prinsens då blifvande behandling. Att nu påtruga honom en i förväg bestämd efterträdare, en slags medregent, vore för prinsen obehagligt och kunde lätteligen störta riket i vådor och olyckor, vida större än dem, man ville förekomma. Enskildt vände sig flere bland herrarna rakt till Tott sjelf och förebrådde honom hans ärelystnad och hans förmätenhet att låna sig till ett så orimligt och skadligt förslag. Saken kom ej vidare i fråga.

När Kristina icke förmådde genomdrifva ofvannämnde sin plan, ville hon som skadeersättning åt gunstlingen upphöja denne till hertiglig värdighet och således högt öfver de andra undersåtrarna. Dock äfven härvid fruktade hon samma motstånd. För att derföre vinna på sin sida de mägtigaste herrarna och kunna med deras tillhjelp genomdrifva saken, beslöt hon erbjuda samma värdighet äfven åt Axel Oxenstierna och Per Brahe samt deras efterkommande. Hon tillkallade derföre nämnde herrar, begynte omtala deras stora förtjenster om fäderneslandet och yttrade, att hon till belöning ämnade upphöja dem i hertigligt stånd. Axel Oxenstierna tog ordet och tackade för den utmärkta heder, hon ville visa honom och hans hus genom tilldelandet af ett så högt och lysande stånd. Han måste dock detsamma sig undanbedja, emedan dylika upphöjelser vore staten till allt för stor tunga. Han ansåge sig till och med icke kunna gifva bättre råd än att alldeles afskaffa de redan införda och alltför kostsamma grefve- och friherre-värdigheterna samt återföra adeln till dess förra likhet, då enhvar fick sin utmärkelse icke genom tittlar, utan genom egen dygd och egen förtjenst. Han för sin del vore färdig att nedlägga både grefve- och friherrekronan; hoppades ock, att hans barn skulle villigt och efter bästa förmåga tjena det allmänna utan andra belöningar än äran att hafva gagnat sitt fädernesland. Uti detta yttrande instämde äfven Per Brahe.

Mot sådana svar kunde Kristina ingenting vidare anföra. Likväl och nästan som på trots beslöt hon att för gunstlingen göra allt, hvad i hennes förmåga stod. I slutet af April utnämndes han till riksstallmästare. Fadren, Åke Tott, hade en gammal kronofordran på 200,000 riksdaler; denna framletades, erkändes och anbefalldes kammaren till betalning. Kristina kom äfven fram med ett tredje påfund, hvilket förorsakade många invecklingar.

År 1652 hade hon nämligen beslutat skaffa Ekolsunds egendom åt den då ännu i tämlig gunst varande grefve Magnus. Egaren, sedermera blifvande gunstlingen, Klas Tott, anmodades derföre bortbyta den mot andra gårdar, och han gjorde det i ungdomlig lättsinnighet lätt nog. Någon beklagade hans förlust af det väl ordnade godset; men Tott brydde sig föga om landtegendomarna, endast han af dem finge goda räntor att i Stockholm förtära.^[36] Ett och ett halft år derefter hade grefve Magnus fallit i djupaste onåd, och grefve Klas stigit till högsta nåd. Nu, några dagar före tronafsägelsen, beslöt Kristina att skaffa åt Klas Tott hans fädernegods tillbaka; detta kanske både för att reta grefve Magnus och smickra grefve Klas. Som emellertid den förre hade på lagligt sätt bekommit egendomen, kunde den blott genom bördning eller köp från honom återtagas. Men till båda saknade Kristina penningar. Hon begärde därföre, att Karl Gustaf skulle från grefve Magnus köpa Ekolsund och derpå låta henne skänka det åt Klas Tott. Karl Gustaf prutade emot, ty det gällde en summa af trettiotusen, eller enligt andra uppgifter, sjuttiotusen riksdaler; men Kristina sade, att prinsen, för att göra henne till viljes, kunde väl skänka grefve Tott en så vacker landtegendom, sedan hon skänkt prinsen en så vacker krona. Prinsen måste lyda och bytet skedde.

Efter vanligheten gingo om den högt uppsatta gunstlingen många orimliga rykten, hvaraf några äfven blefvo i tryck upprepade. Ett sådant var, att Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie, afundsjuka öfver Klas Totts inflytande, sökt genom förgift rödja honom ur vägen. Saken strider helt och hållet mot all sannolikhet, i anseende till de båda herrarnas ädla tänkesätt och höga ålder; de voro båda omkring 70 år. Dessutom var De la Gardie redan död, innan Klas Tott hunnit stiga till något afundsvärdt inflytande.

Ett annat rykte berättade, att Kristina ämnade genom lönnmord taga Karl Gustaf af daga, för att sålunda åt Klas Tott bana väg till tronen; prinsen skulle bjudas till mönstring och der af lejda karlar skjutas; Gabriel Gabrielsson Oxenstiernas fru, en grefvinna Löwenstein, skulle hafva upptäckt förslaget för Wittenberg, och denne för prinsen, hvilken sålunda undvikit snaran. Berättelsen, ehuru åberopad i en ryktbar partiskrift, är dock troligen ogrundad. Ett lönnmord stämmer ej öfverens hvarken med Kristinas, än mindre med Totts tänkesätt. Dessutom stodo begge två just under ifrågavarande tid i vänskapligt förhållande till prinsen. Det finnes till och med sannolika anledningar för den gissningen, att Klas Tott, inseende sin framtida fördel, varit prinsen i hemlighet tillgifven och främjat hans afsigter.

ANTON STEINBERG

var också en bland de gunstlingar, hvilka under hösten af drottning Kristinas regering, sköto lika svampar hastigt upp, sögo landets must och ådrogo sig sjelfva dess uppmärksamhet, afund och hat. Fadren, Jakob Steinberg, hade som general tjenat i trettioåriga kriget och, ehuru tysk till börden, blifvit på svenska riddarhuset intagen. Han var en duglig krigare, men också med stora anspråk på belöningar, för hvilken orsak han råkade i tvist med Axel Oxenstierna ^[37]. Sonen nämnes ej förr än 1650, då Kristina höll bröllop åt honom och Karin Ribbing ^[38]. Äfven sedermera förekommer han ej förr än 1652, då han, som förbemäldt är, räddade Kristina ur sjönöden i Stockholms hamn. Han var då blott stallmästare; men steg från denna dag med förvånande, ehuru då för tiden icke sällsynt hastighet. Snart blef han förste stallmästare; året derpå eller 1653 friherre och dessutom öfverste vid adelsfanan samt riddare af amarantorden; år 1654 och några veckor före Kristinas utresa fick han på en gång 22,000 riksdaler i handom; och blef fyra dagar före tronafsägelsen upphöjd i grefligt stånd. Grefskapet blef Enköpings stad, och uti vapenskölden sattes ett lejon, uppstigande ur böljorna, och på hjelmen amarantordens tecken; allt minnen af Kristinas räddning och af hennes tacksamhet.

Bredvid dessa stora belöningar söker häfdaforskaren motsvarande förtjenster, men finner inga, undantagande oftanämnde räddning. Anton Steinberg tyckes hafva varit en ung man af ungefär samma lynne som Klas Tott, samma påflugenhet, samma öfvermod; men mindre ridderlighet och mindre snille. Äfven Steinberg var en kitslig envigskämpe ^[39], hvarpå vi redan framställt talande exempel.

Anton Steinbergs grefvevärdighet gaf anledning till ett märkvärdigt uppträde. Dagen förut eller den 1 Juni 1654 hade drottningen till grefve upphöjt Schlippenbach, hvilken då var öfverste för gardet. Många, ja alltförmånga grefvar hade redan förut blifvit tillskapade; men alla dessa voro dock vid utnämningen riksråd, eller åtminstone generaler med mer eller mindre krigsära; eller ock hade deras fäder inlaggt stora förtjenster. Man såg derföre med både förvåning och ovilja en vanlig öfverste upphöjas till rikets utmärktaste värdighet. Denne öfverste var dock allmänt känd som en duglig man, och dertill förtrogen vän med prins Karl Gustaf. Ståndet beslöt derföre att tiga och taga emot; detta dock af undseende för båda regenterna, så väl den af- som tillträdande. Men dagen efteråt kom Steinberg till riddarhuset och uppvisade äfven sin grefveutnämning. Personens egenskaper och ringa förtjenster voro allmänt kända. Man visste dessutom, att han var af Karl Gustaf illa ansedd. Ståndet hoppades derföre att i anseende till drottningens snara afsägelse och med stöd af prinsen kunna afvisa den inträngande kamraten. Man har många rykten om då förefallna tvister; t. ex. hur adeln förklarat, att, om drottningen gjort Steinberg till grefve, skulle ridderskapet göra honom till friherre igen; att Kristina befallt dem göra afbön, men att de vägrat, o. s. v. Det säkra är, att Steinbergs mottagande bland grefvarna uppsköts dag efter dag. Redan hade Kristina nedlaggt regeringen, och Karl Gustaf jemnte stånden sammanträdt för trohetsedens högtidlighet. Steinberg infann sig vid detta tillfälle och ville taga plats bland grefvarna; men hela ståndet vägrade. Efter häftig ordvexling sprang Steinberg bort och sade i vredesmod, att grefvarna ändå och mot deras vilja skulle nödgas taga honom an. Han skyndade med sina klagomål till drottningen; hon sände honom genast till konungen med enträgen begäran, att denne måtte drifva saken igenom. Efter något underhandlande biföll Karl Gustaf och förkunnade riddarhuset denna sin önskan; men adeln fortfor att vägra, likasom drottningen att ytterligare bedja om detta sista tacksamhetsbevis. Förhållandet var kinkigt. Allt var i ordning för den utsatta hyllningen; soldaterna uppställda, och stånden samlade; adeln hade till och med stigit till häst för att i nämnde afsigt begifva sig till slottet. Hastigt tog Karl Gustaf sitt beslut och sände till ridderskapet den helsning: att han förundrade sig högeligen öfver deras otacksamhet mot en drottning, af hvilken de likväl åtnjutit så stora välgerningar; han befallde dem, att nu genast som grefve upptaga och erkänna Anton Steinberg. Om de nekade, så ämnade han ej heller mottaga trohetsed af dem, utan blott af de andra tre stånden. Denna beslutsamhet gjorde åsyftad verkan, och adeln gaf vika. På detta sätt var det, som Anton Steinberg erhöll grefvenamnet.

Ifrågavarande herre åtnjöt den utmärkelsen att, så vida han kunde räknas som svensk, vara bland Kristinas landsmän, betjeningen oräknad, en af de få, som upptogs i sällskapet på utresan. Egentliga orsakerna till detta förtroende äro icke närmare kända; men voro troligtvis en för tillfället högt drifven ynnest. Den blef, som vanligt icke långvarig; och redan efter några månader kom Steinberg tillbaka. Han medförde till Karl Gustaf ett af Kristina utfärdadt bref, hvars innehåll var för Steinberg ganska fördelaktigt. Kort förut hade likväl konungen erhållit ett annat bref, hvari drottningen med harm omtalade, huru Steinberg under resan visat henne missaktning och begått en hop lättsinniga, och obetänksamma streck. För att, skref hon vidare, på ett hederligt sätt blifva af med en så obehaglig reskamrat, ämnade hon sända honom till Stockholm med ett berömmande bref; ville dock nu i förväg bedja Karl Gustaf icke fästa något afseende vid detta loford, utan tvärtom visa sitt misshag öfver Steinbergs uppförande. Konungen hade redan af sig sjelf ofördelaktiga tankar om mannen. När derföre denne i förlitande på medfördt betyg, glad infann sig i Stockholm, blef han, till följe af så väl Kristinas förut afskickade Urie-bref som af Karl Gustafs egna tänkesätt, ganska kallt emottagen. Vi veta ej, huruvida Steinberg någonsin blef underrättad om drottningens ofvannämnde dubbelhet. Men hans tankar om henne hafva sedermera icke varit gynnande. Någon frågade: hvad tycker grefven om lärda och vittra fruntimmer? − De likna, svarade Steinberg, barn, som fått rakknifvar i händerna.

KRISTOFER DELPHICUS DOHNA,

son af en bland de böhmiska flyktingar, som nedsatte sig i Sverge, var blott en yngling, när han under sista åren af Kristinas regering uppträdde vid hofvet. Han visade i allmänhet samma egenskaper som en Klas Tott, Steinberg, m. fl. Öfvermod, obetänksamhet och sqvaller ådrogo honom flere envigen och de förståndigares ogillande. Af Kristina blef han gynnad och upphöjd till öfverste vid gardet samt erhöll stora förläningar och gåfvor, bland annat år 1653 en skänk af 5000 och år 1654 i Maj af 30,000 riksdaler; sistnämnde år dessutom en årspenning af 3000 riksdaler^[40] och slutligen en gåfva af 4500 riksdaler, hvilka åt honom skänktes två dagar före tronafsägelsen.

NILS NILSSON TUNGEL,

den af danska hofvet mutade spejaren^[41], fortfor ännu att tjenstgöra som skrifvare vid rådets sammanträden. Det finnes anledningar, att han äfven under denna regering fortsatt ofvanämnde förrädiska förbindelse. Derjemnte, sedan gammalt mindre väl med Oxenstiernorna, sökte han så mycket ifrigare ställa sig in hos hofpartiet. Man finner efter honom en mängd smickrande bref till de mägtigare herrarna på denna sida t. ex. Per Brahe, Salvius, grefve Magnus m. fl. För främjandet af Kristinas afsigter lånade han sin person till ett lydigt redskap. Det var med hans hjelp, som den hemliga brefvexlingen emellan Kristina, Wasaborg och Salvius^[42], blef under westfaliska fredsverket underhållen. Äfven när ständerna skulle öfvertalas att erkänna Karl Gustaf som efterträdare, blef Tungel mycket använd. Till belöning för sin beredvillighet erhöll han rika gåfvor i gods och stadstomter och upphöjdes 1651 till hofkansler; det lärer till och med hafva varit fråga om riksrådsplatsen. Vid tronafsägelsen gaf Kristina honom ett till Karl Gustaf ställdt bref, hvari hon vidt och bredt ordade om Tungels stora tillgifvenhet för konungahuset i allmänhet och serdeles för prins Karl Gustaf till hvars fördel han inför drottningen vid hvarje tillfälle talat, och för hvars antagande till tronföljare han nitiskt arbetat. Hon anbefallde derföre Tungel till det bästa, försäkrande, att prinsen skulle i honom finna en trogen och oförtruten tjenare.

NILS PERSSON SKUNCK,

Stockholms stadsskrifvare och författare af den ansökan, genom hvilken ofrälsestånden vid 1650 års riksdag begärde kronogodsens indragning, blef i och för denna sin åtgerd hos högadeln mycket förhatlig. Man önskade gerna att, så vidt möjligt var, aflägsna en så farlig man. Sex veckor efter messeniska rättegångens slut blef han derföre af Kristina skild från stadsskrifvaresysslan och i dess ställe utnämnd till assessor i Åbo hofrätt. Skunck undanbad sig flyttningen, men Kristina tycktes obeveklig. Inemot tiden för tronafsägelsen tog hon likväl Skunck omigen till nåder och utnämnde honom till assessor i kammarkollegium, på det han enligt önskan måtte få stanna i Stockholm; men Axel Oxenstierna lagade så, att fullmagten aldrig blef utfärdad. År 1654 uppdrogs åt Skunck något slags inseende öfver hofhållningen; men äfven denna syssla kom han aldrig att tillträda; ehuru Kristina nu mera var honom ganska gynnsam, bar hans dotter till dopet och anbefallde honom sjelf hos Karl Gustaf till det bästa. Sedan denne tillträdt regeringen, utnämndes Skunck till assessor i svea hofrätt, till revisionssekreterare, till häradshöfding i Uppland, och till adelig värdighet med en gård i förläning. Den efter Karl Gustaf kommande förmyndarestyrelsen flyttade honom som landtdomare till Blekinge.

NILS NILSSON SILENIUS,

Skunks medbroder i sysslan, medarbetare vid riksdagen 1650 och medanklagad i messeniska rättegången, blef genast efter sistnämnde uppträde af Kristina afsatt från borgmästaresysslan. Stockholms borgerskap ingick med en böneskrift om hans återställande, hvilken likväl afslogs. Men sedermera blef äfven Silenius af Karl Gustaf utnämnd till assessor i Svea hofrätt, hvarjemnte 1659 åt honom ämnades ett vackert från skånska adeln taget gods. Från denna tid finnes han ej vidare omtalad.

JOHAN HOLM, adlad LEJONCRONA,

son af en ryttare från Uppland, blef hos Kristina först hofskräddare, sedermera kammartjenare. I dessa egenskaper vann han mycket förtroende, så att man slutligen uppdrog honom att resa till Paris och der inköpa en hop till kröningen nödiga drägter. På denna färd lärer Johan Holm hafva grundlaggt sin stora förmögenhet, hvilken genom hans egen omtanka och Kristinas gåfvor och öfverseende växte till betydlig höjd. Han köpte och bebyggde en vacker landtegendom utanför Stockholm; och kunde dock mången gång lemna drottningen betydliga summor till låns. Detta sednare jemnte ett försigtigt och klokt uppförande gjorde honom oumbärlig. Han upphöjdes till förste kammartjenare och klädmästare; ytterligare 1652 till drottningens enskilde kammarräntmästare; 1653 till hofintendent och adligt stånd. Före detta skräddaren antog som riddersman namnet Lejoncrona. Skölden svarade deremot och prålade med lejon och kronor, likasom till trots och spe tagna ur Sveas och Götas förenade vapensköld.

Utom ofvannämnde egennyttiga, men tyvärr ganska vanliga begagnande af Kristinas slösande frikostighet och misshushållning, hade man i sjelfva verket ingenting ondt att förebrå Lejoncrona. Likväl blef han mål för allmän och häftig ovilja hos både fordna och nya jemnlikar. Adeln i synnerhet såg högst ogerna i sina leder och sällskap den förre skräddaren; och utländningarna gjorde hela förhållandet till ämne för gäckeri. Man gissar, att det var just för att trotsa dessa tänkesätt, som Kristina gaf Lejoncrona de lysande sinnebilderna i både vapen och namn.

Med anledning af dessa omständigheter föreföll, enligt sägen, ett uppträde, som visar tidens och personernas tänkesätt. Som hofintendent skulle Lejoncrona tjenstgöra tillsammans med de högättade ynglingar, hvilka vanligtvis som hofjunkare och kammarherrar uppvaktade drottningen. Dessas stolthet kunde ej fördraga ett sådant kamratskap. Dåvarande kammarherren, sedermera blifvande riksjägmästaren, friherre Klas Banér, brorson af den bekanta Per Banér, vände sig rakt till drottningen samt begärde i underdånighet, att Lejoncrona måtte blifva skild från hofvet; emedan många funne sig af hans kamratskap mycket besvärade. Kristina blef uppbragt och befallde Banér hålla inne med sådant tal. Lejoncrona vore en lika braf man, som någon annan. Banér invände: hans bravur och adelsmannamod får man snart tillfälle att mäta, derest han icke lemnar hoftjensten. Men jag beder i djupaste underdånighet eders majestät betänka högtsalig konungens efterdömen, under hvilken en sådan karl som Lejoncrona aldrig fått svänga sig upp till så höga äreställen. Det vore också honom sjelf fördelaktigare att stanna qvar i sin verkstad, än att i slottets salar sprätta som en misslyckad hofman. I allmänhetens ögon blifver också eders majstäts hof nedsatt genom intagandet af en sådan menniska. Kristina frågade: men ni har ju ingenting ondt att förebrå honom? Banér svarade: nådigaste drottning! eders majestät vill hafva oss belästa och belefvade; och våra föräldrar hafva i följe deraf, hvar efter sin lägenhet, påkostat oss uppfostran och resor till främmande hof. Vi bedje derföre att få behålla ofläckad den heder, som är oss medfödd. Denna heder förringas ej af att sitta till bords med en ärlig bonde eller simpel soldat. Men enhvar pekar finger åt mig, om jag går kamrat med en fodraliserad skräddaresax; den karlen må vara påklädd huru som häldst. Sådana äro min tids seder, och jag skämmes ej för dem. Efter mot och med beslöt drottningen gifva Lejoncrona tjenstledighet; hvilken också allt framgent fortfor äfven under hela Karl Gustafs regering.

Om Lejoncrona genom Kristinas frikostighet samlade mycket penningar, så visste hon dock att på annat sätt taga en del deraf igen. Det var med honom som med Salvius; han fick tämligen dyrt betala sin nåd. Ofta måste han i drottningens penningenöd lemna förskotter. Då hon två dagar före afsägelsen begåfvade unga Dohna, var det Lejoncrona, som måste dertill låna medlen. Att återfå dessa var och blef vanskligt. Omkring 1662 hade Lejoncrona ännu en tioårig obetald fordran, belöpande sig till 67,103 daler silfvermynt, och dessutom en annan på 45,656 riksdaler; allt förskotter till drottningens kläder, nöjen och andra utgifter. Man finner, att han haft en del af hennes juveler i pant. Om och hur betalningen skedde, är oss okändt.

---

1. Riksark. Acta Salviana. T. IV: Tungel till Salvius d. 18 Dec. 1647.
2. Rådsprot. d. 28 Sept. 1647.
3. S. st. d. 27 Mars 1648.
4. Riksark. Acta Salviana. Tungel till Salvius d. 1 April 1648.
5. S. st. Tungels bref till Salvius 1648.
6. Rådsprot. d. 13 April 1648.
7. Den otrogna Margareta Brahe.
8. Rådsprot. d. 9 Mars 1649.
9. S. st. d. 21 Febr. 1649.
10. Rådsprot. d. 2 Okt. 1645.
11. De la Gard. Biographica XIII D. Utdrag ur J. De la Gardies brefbok.
12. S. st.
13. D’Albed. Oxenstiernska Slägtboken pag. 74. Se om detta frieri 20. 22—31.
14. S. st. Genealogica & Biographica. T. IV. I Fol.
15. De la Gard. Ekebl. I. Joh. Ekebl. till sin far d. 17 Juli 1653.
16. Se 20. 22—36.
17. Riksark. Acta Salviana. T. IV. Axel Oxenstierna till Salvius d. 1 Juli 1643.
18. Brah. 117, pag. 54.
19. Engestr. Acta om drottn. Kristine. 4:o. T. II. Schmaltz till Axel Oxenstierna d. 13 Mars 1637.
20. Se ofvan, 9 delen, kap. 8.
21. Falkenb. Axel Oxenstiernas bref till Erik Oxenstierna d. 10 Maj 1647.
22. S. st. d. 10 Okt. 1647.
23. S. st. d. 27 Dec. 1647.
24. S. st.
25. Se 4:de del. 21 kap.
26. Riksark. Acta Salviana. T. IV. Tungel till Salvius d. 23 Dec. 1648.
27. Del. 8, sid. 144, 145.
28. De la Gard. Ekebl. Br. T. I. d. 10 Dec. 1650. d. 8 Jan. 1651.
29. Några tro, att han hade drottningens hemliga tillåtelse och derjemnte uppdrag, att vid genomresan underhandla med siebenbürgske fursten Ragotski om det krig, som då mot Polen tillämnades.
30. Detta är Kristinas egen uppgift, se C. Adlersparres hist. saml. 2 p. 268. En annan källa berättar motsatsen, se Chanuts Memoirer 3, p. 79.
31. Klas Tott uppgifves vanligen vara född 1616. Detta är misstag. Han var född 1631, enligt anteckning på hans sorgefana, som finnes i Jäders kyrka.
32. De la Gard. Ekebl. I. d. 23 April 1651.
33. S. st. d. 12 Febr. 1652.
34. De la Gard. Ekebl. bref till brodern d. 15 Dec. 1652.
35. De la Gard. Ekebl. bref till brodern d. 23 April 1651 och d. 21 Sept. 1653.
36. De la Gard. Ekebl. bref d. 6 Okt. 1652.
37. Riksark. Acta Salviana. T. IV. A. Gyllenklo till Salvius d. 28 April 1638.
38. D' Albed. Oxenstiernska Slägtboken.
39. De la Gard. Ekebl. bref d. 3 April 1652.
40. Kammarkoll. ark. Extrakt öfver de penningar, som beviljades i drottning Kristinas tid.
41. Se 8:de del. pag 177.
42. Riksark. Acta Salviana. T. IV.