Berzelius Reseanteckningar/Resan till Chamouny och Schweiz

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Resan genom Frankrike till Genève
Reseanteckningar
av Jöns Jacob Berzelius

Resan till Chamouny och Schweiz
Resan i Tyskland  →


[ 272 ]

Resan till Chamouny och Schweiz.

21 juli — 2 augusti 1819.

Vädret hade blifvit elakt. Himmelens fenster öppnade sig från middagsstunden den 20, och vatten öste ned öfver Genève, så att vi knappast kunde komma ut för att taga afsked af några personer. Gamle Jurine sade oss: »Êtes-vous fous, vous voulez partir par un temps comme celui-ci». Vi föreburo vårt hopp om bättre väder och blefvo orubbade i vår föresats. Saussure och de La Roche besökte oss på aftonen; vi lärde dem att göra böjliga rör af resina elastica.164 Senare på aftonen togo vi te hos fru Prevost, där vi tillika fingo taga afsked af Marcet och hans fru. — Våra saker afskickades följande morgon kl. 5 med en voiturier till Lausanne för att där emottagas på värdshuset Lion d‘or, och själfva satte vi oss i en char-à-banc, ett slags himlavagn, hvaraf jag längre fram skall lämna en ritning,165 och begåfvo oss på vägen till Chamouny. Himmelen var öfverallt jämnmulen, och de ofantliga berg, hvaraf vägen på båda sidor omgafs, voro till två tredjedelar insvepta i molnen. Mot middagen började ett starkt regn, som fortfor hela dagen. Som vi voro betäckta, hade vi väl egentligen icke något ondt af vattnet, men det var oss rätt oangenämt att icke kunna få något det minsta begrepp om den trakt af Alperna, som vi nu foro igenom. Vi hade samma häst och kusk hela dagen och gjorde således en ganska kort dagsresa af ungefär 5 svenska mil. Vi inhämtade middagsmålet på ett tämmeligen godt värdshus i en liten stad näst inom Savoyens gräns, kallad Bonneville, som ligger i en ganska angenäm dal vid foten af berget le Môle. [ 273 ]Just som vi inträdde i Savoyen, inställde sig en tullbetjänt i konungens af Sardinien tjänst, klädd i grön frack, grå klädesmössa, trasiga skor och strumpor samt sabel med gehäng öfver axeln, som frågade, om vi hade något att tulla för. Han lät afsplsa sig med ett sanningsfullt och kort nej. I Bonneville träffade vi en ung man af ett fördelaktigt utseende, som sade sig vara en guide från Chamouny, stadd på återtåg efter att hafva hit beledsagat några resande, hvilkas berömfulla intyg han uppviste; han erböd sig att äfven ledsaga oss, och vi antogo hans tillbud. Han hette Paccard.

Det enda rätt anmärkningsvärda, som vår resa framtedde, var åtskilliga vattenfall, som med mycken häftighet störtade sig uppifrån höjderna; somliga af dessa fall tackade det fortfarande regnet för sin tillvarelse, andra åter voro ständigt fortfarande, men hade nu blott ansenligt ökat sig. La cascade du mont Dore, som jag förut omtalat, så vacker och romantisk den än är, är ej att nämna mot dessa. Det som i synnerhet förtjänar att hågkommas, är ett beständigt vattenfall, kalladt la cascade d'Arpenaz, som efter en tysk författares uppgift skall vara 800 fot högt, men som här alldeles icke syntes vara af en sådan höjd. Vattnet delade sig i luften och nedkom i form af ett hvitt, tämmeligen långsamt fallande skum. Vi anlände i skymningen till Sallanches, en liten stad vid Arve-floden och vid foten af det snöbetäckta fjället Varens, från hvars snösamling Arpenaz-fallet kommer. Vi träffade här en tysk botanist, hr Kunth, som jag känt i Paris och som reste i lika ändamål med oss, men som legat kvar hela dagen i Sallanches för att afvakta bättre väder.

Den 23 juli. Vi togo i Sallanches en annan char-à-banc, men med tvenne hästar för vägens backighets skull, och begåfvo oss kl. 7 åstad åt Chamouny. Vädret var ej mer så elakt som förut, barometern hade stigit på natten, och himmelen tycktes ljusna emellanåt, men tyvärr, alla [ 274 ]dessa utsikter voro endast gäckande. Vi borde hafva hela vägen sett det sköna Montblanc, men i dess ställe sågo vi merendels endast baserna af de berg, bredvid hvilka vägen strök fram. På denna färd visar man vanligen åt resande åtskilliga märkvärdigheter, nämligen först la cascade de Chède, ett vattenfall af en tämmeligen stor vattenmassa, som, sedan den fallit ett godt stycke i en ström, stöter mot en klippa, delar sig och faller i tvenne grenar. Det är rätt vackert på litet afstånd. Sedan le lac de Chède. Denna sjö, om hvilken Reichard i sin itinerär166 berättar, att den är belägen i en sval, romantiskt ödslig trakt, där själen känner en böjelse till svårmodighet, samt att en af landets invånare fått det lyckliga infall att där bygga en båt för resande, hvilken likväl en gång kantrade med ägaren, som drunknade i det outgrundliga djupet (unergründlichen Tiefe), denna sjö är en vattenpuss bredvid vägen af kanhända 60 stegs längd och 25 à 30 stegs bredd, och vid dess från vägen längst bortvända del är den 12 alnar djup. Den bildas af en bäck, som fyllt denna lilla bergsskrefva, tills den funnit aflopp på andra sidan. Det enda, som gör den märkvärdig, är den blå färg vattnet här har likasom i Genèversjön och i alla klara vattensamlingar, som härstamma från Alpernas smälta is.

Vi frukosterade i Servoz, ett värdshus bredvid Arve-floden, just där den kommer ut från Chamouny-dalen, och där vi hvilade våra hästar för den förestående tämmeligen starka uppåtfärden. Man viste oss här grafvården efter den olycklige Eschen, som under en promenad på Montblanc föll genom snön i en ofantligt djup is-crevasse och dödades. Vägen var i allmänhet god, men den var anlagd på sluttningen af ett ganska stupande berg, så att man här och där såg direkte ur vagnen ned i en afgrund, som syntes ligga rakt under fötterna och i hvilken den grumliga Arve-floden brusade. På andra sidan om floden reste sig ett ännu högre och nästan lodrätt berg. Man kan säga, att det var en rysligt skön väg. Så när hade [ 275 ]jag glömt nämna, att vi emellan Chède och Servoz foro öfver ett ställe, där för ungefär trettio år tillbaka en intill liggande bergstopp nedstörtade, hvarvid några hus samt herdar och betande boskap begrofvos under det nya berg, som genom fallet formerades. Det nedfallna var kalk; det mesta hade rasat till fint grus, blott få större stenmassor syntes i ytan, som redan var betäckt med en ny vegetation, för det mesta af tall och gran. Vår guide berättade oss, att vid detta jordfall bildats en rök, som för omliggande byar bortskymde solen i en hel vecka och som, sedan den lagt sig, hade tumshögt betäckt trakten med ett fint kalkdamm.

Vi inkommo i Chamouny-dalen omkring kl. ½ 3, och oaktadt vägen nu ledde oss på sista sluttningen af Montblancs fot, så var dock detta majestätiska berg för vår åsyn fullkomligt fördoldt. Det enda, som förkunnade oss, att vi verkligen voro på foten däraf, var dess glacierer Taconnaz och Bossons, som genom det omgifvande molnet nedträngde ända ned i dalen i form af ofantliga, sammanvräkta, mer och mindre orena isklumpar. Vi hade redan förut förundrat oss att se vinrankan frodas på sidan af ett berg, hvars efter ett bedrägligt utseende föga däröfver upphöjda topp ännu hade alla håligheter fyllda af snö, men att i full sommarvärme se isen i en så ofantlig massa nedstigen i själfva dalen, omedelbarligen hvilande på den nyss inbärgade ängen några hundrade steg från husen, det var oss en ännu mera oväntad syn. Innan jag sett detta besynnerliga fenomen, hade jag ingen riktig idé, om hvad man förstår med en glacier, och jag kunde icke begripa, hvarföre isen skulle finnas äfven i dalarna. Dessa glacierer äro icke annat än isaflopp från bergens toppar, dar snön och isen småningom glider uppifrån nedåt, och som snön ömsom under loppet halfsmältes och ömsom fryser, så förvandlas den, innan han hinner ned, i täta ismassor, hvilka af rörelsen sönderbrytas i flersidiga stycken, som rada sig på hvarandra och se ut på långt håll, som om massan [ 276 ]vore sammanfogad af höga pyramider, pressade emot hvarandra. Man skall hafva anmärkt, att i allmänhet hvar punkt af en glacier rörer sig nedåt 3 till 4 tum i månaden. Men på de sista åren har det ibland händt, att de framskridit tidtals en fot inom tjugufyra timmar. Sådana framsteg hota alltid den framföre liggande dalen med undergång. Dessa ismassor bedraga ögat med utseende af närhet; jag trodde oss vanligen invid glacieren, när vi ännu hade en half svensk mil dit. — Vi anlände kl. ½ 4 till le Prioré de Chamouny, en liten by med sin kyrka, där man träffar tvenne förträffliga värdshus, i hvilka resande på allt sätt finna sig väl Vädret fortfor att vara regnigt, tidtals föllo häftiga regnskurar, och ingen kunde göra sig den minsta idé om, att vi nu voro inneslutna inom så ofantliga berg, utan att hafva sett det vid klart väder. Vi förnötte resten af vår dag med att äta middag och att bese de naturhistoriska samlingar, som här i tvenne särskilda bodar finnas uppställda till afsalu i detalj. Man hade åtskilliga vackra mineralier, men för hvilka man begärde tio gånger mer, än de voro värda. — Barometern, som fortfor att vara i stigande, gaf oss godt hopp for morgondagen, då vi egentligen skulle bese det märkvärdigaste af glaciererna.

Den 24 juli. Resande besöka Chamouny hufvudsakligast för att på närmare håll betrakta Montblanc och för att se en af de största glaciererna, som kommer därifrån och som fått namn af la Mer de glace. När Montblanc, som det oftast händer, betäcker sig med moln, så får man nöja sig med att gå upp på »ishafvet». Ganska få försöka att bestiga själfva det höga bergets topp, hvilket är ett ganska tröttsamt och tillika kostsamt företag. Man behöfver därtill tre dagar och måste sofva två nätter på isen högt upp i skyarnas region. Hvarje person behöfver 6 till 8 guider, som då föra stegar och rep, matvaror och kläder. Man binder sig alla tillsamman, så att om en faller, så hänger han fast vid de andra och kan åter uppdragas. [ 277 ]Stegarna nyttjas att lägga öfver så breda sprickor i isen, att man ej kan hoppa öfver dem. Man nedkommer på tredje dagen med röda ögon, svullet ansikte, sönderspruckna läppar, händer och fötter ömkylta. Och hvad har man gått efter? En utsikt från en sådan höjd, att redan det, som ligger vid foten, är oredigt och att man med kartan i hand kan gissa till, att hvad man där ser såsom en otydlig fläck, kan vara den eller den staden. En sådan promenad kostar, besväret och faran oberäknade, ungefär 500 francs. Af allt detta torde man tydligt finna, att ingendera af oss hade lust att göra det stora tyska språnget (att tala med Kellgren).

Vi hade aftonen förut kring kl. 10 sett Montblanc rent men i ett sådant mörker, att vi ännu ej hade någon rätt idé om dess form. Vi stego upp kl. 6 och hoppades att nu se himmelen klar, men förgäfves. Barometern hade väl ännu stigit, men luften var lika molnhöljd som förut. Det återstod oss nu således endast att bege oss till Ishafvet. Denna promenad sker öfver ett ganska högt berg, kalladt Montanvert, och hälften af vägen kan göras på mulåsnor. Vi stego således till häst på trenne stycken mulåsnor och begåfvo oss på vägen. Den gick tämmeligen brant uppför, ehuru vi ändå gingo endast snedt uppföre berget. Efter en timmes ridt på dessa tröga men i gången säkra djur, som dessutom begagnade sig tätt och ofta af själftagna hvilostunder, anlände vi till det ställe, dar vägen ej mer tillåter att utan fara fortsättas till häst. Vi stego af och öfverlämnade mulåsnorna att nedföras utföre berget tillbaka af tvenne små flickor, som följt oss och burit våra med ispigg försedda käppar, som utgöra herdarnes vanliga stafvar i dessa branta promenader. Vägen fortsatte beständigt uppåt snedt öfver berget och på somliga ställen tämmeligen rakt uppföre. Slutligen kommo vi till det högsta stället, där man vanligen stannar, som likväl icke är dess högsta spets utan en liten lutande, grön plan, där en herdehydda finnes, och sedan några steg högre upp [ 278 ]på en från höjden nedstigande ås ligger ett litet af sten uppbyggdt hus, som en fransk arkitekt låtit uppföra för de resandes bekvämlighet. Man finner där en spisel, ett bord, några stolar och några bänkar, hvaraf man i nödfall kan göra sig en säng. Detta lilla hus är efter en tre timmars fortsatt vandring uppföre ganska välkommet. Vanligen låter man guiden bära en liten munprovision, hvilken man från herdehyddan förökar med mjölk, smör, ost och i denna årstiden smultron; man hvilar sig, värmer sig, ty man är nu 950 famnar högt öfver hafvets yta, omgifven af isberg och snö på alla sidor, frukosterar och fortsätter sedan sin vandring utföre på andra sidan om berget ned till det så kallade Ishafvet.

Så snart man kommer på höjden af Montanvert, utbreder sig nedanför detta så kallade haf, som ej är annat än en djup dal, på alla sidor omfattad af höga berg, hvilkas spetsar flera hundrade famnar högt äro betäckta med en evig snö, som tidtals nedrasar i dalen, hvilken däraf blifvit fylld, ända till dess ett isaflopp blifvit möjligt. Denna med is fyllda sträcka är ej fullt en svensk mil lång och något mindre än ¼ mil bred. Den har en sakta, nästan omärklig stupning mot Chamouny-dalen, dit dess ofantliga ismassa småningom åker utföre på ett mot slutet tämmeligen brådstupande plan och bildar där en stor glacier, kallad Glacier des Bois, emedan den slutar sig i en liten skogspark af höga granar. En by ligger ett stenkast därunder, hvars närmast glaciern belägna hus nu äro öfvergifna, emedan glaciern skridit dem betydligt närmare än fordom. — Efter inhämtad frukost, hvarvid vi alldeles icke förgäto en liten kvartersbutelj med kirschwasser, företogs nedstigandet till Ishafvet. Herdegumman lät betala sig 3 francs för två muggar mjölk, innehållande kanske ¾ kanna tillsamman, samma 30 sous för 3 tefat dåliga smultron. Det fattiga folket slår sig således ut på handeln. Gumman förebar, att hon måste betala 300 francs om året till församlingen för rättigheten att här hålla sin hydda och sin boskap.

[ 279 ]Som vi skulle börja vårt nedstigande, anlände tvenne engelsmän med en fru och ett ogift fruntimmer, hvilka med raska steg närmade sig bergets öfre del. Damerna fördes hvar och en af tvenne guider, som höllo emellan sig en stång på hvardera sidan, och damen gick midt i, emellan stängerna, hållande i en stång med hvardera handen; på detta sätt hade hon på en gång stöd och var skyddad för möjligheten att falla. Utan att hvila mer än en eller två minuter nedstego öborna genast ganska raskt utföre det på denna sidan brådstupande Montanvert, dock på en mindre tvär och något längre stig än vi, och hunno nästan lika fort som vi ismassan. Vi gingo under guidens anförande ut på isen, som alldeles icke är en jämn och slät massa utan en series af högre och lägre delar, som ofta hafva flera famnars olika höjd och som här och där äro åtskilda af sprickor, hvilka ej sällan hafva flera fots bredd och ett ofantligt djup. Här och där rinna bäckar på isen, som förlora sig i sprickorna, och man hör ibland vattnet från de intillstående bergen, som rasslar djupt under isen. Isen var nu mycket oren, särdeles invid land, och på alla sidor omgifven af ofantliga granitblock, hvilka den nedryckt med sig från höjderna. På ytan lågo öfverallt smulor af söndergånget berg; man finner däribland små kristaller af kvarts och af svafvelkis, hvaraf den ena af de engelska damerna, som syntes vara mineralog, hade samlat upp några, som voro rätt artiga. Vi vandrade några hundrade steg utåt isen, ömsom klättrande uppför isbackarna, ömsom hoppande öfver sprickorna, hvarefter vi återtogo en mindre tvärbrant men något längre väg uppåt till hyddan. Det engelska sällskapet kom snart efter och företog sig att frukostera. Vi gingo en annan väg tillbaka utföre Montanvert, mycket brantare men också kortare än den förra; den leder långsåt det nedstigande isafloppet från det så kallade Mer de glace; vi behöfde två goda timmar för att gå utför berget, hvars höjd öfver Chamouny-dalen gör 3,100 fot. Under nedstigandet [ 280 ]inträffade täta snöfall såväl från glacieren som från le Pic du Dru, som vid dess främsta ända uppreser sig. Dessa snöfall kallas här avalanches eller lavanges. De begynna med ett doft buller, som låter långväga och hastigt ökar sig; i detsamma ser man en snömassa, som reser af och med en långsam, dånande fart åker ned i dalen. Stället, där den fallit, blir helt hvitt men grånar om ett par dagar, i mån som snön smälter undan och lämnar kvar stengruset, hvarmed snömassan ända från bergstopparna är jämnt utblandad. Vi nedkommo just där le Glacier des Bois framstiger på dalens botten. Här framrusar ur ett större och ett mindre hvalf af is en stor och iskall vattenmassa, som förenar sig till en enda fåra och bildar floden Arveyron, Det större hvalfvet hade till en del ramlat ned och behöfver nu någon tid på sig, innan det fallna smält och det ofvanstående hunnit taga sitt fullkomliga, hvalflika utseende. Dessa hvalf gro igen om vintern och öppna sig om våren. De bli störst och vackrast i augusti, då de räcka 40 till 50 fot in under isen. Man kan likväl ej gå dit in, ty det minsta buller kan förorsaka ett fall, hvarigenom man blir dränkt eller ihjälslagen. Några personer från Genève, som besökte detta ställe för några år sedan, hade den oförsiktigheten att lossa ett pistolskott i öppningen af det större hvalfvet, isen störtade ned i flodbädden, och det innanför inom få ögonblick samlade vattnet bröt ut på sidorna, hann de flyende, af hvilka den ena dränktes och en annan bröt en arm och ett ben. Denna glacier framställer ett rysligt skönt skådespel. Då man vid stranden af den flod, som utstörtar ur de öppna ishvalfven, kastar ögat uppåt och betraktar dess nedstigande del, ser den ut som en sammanfogning af en mängd ofantligt höga fyrsidiga pelare, som alla luta mer och mindre nedåt, alla synas syfta åt att störta sig ned i dalen; man begriper knappt, hvad det är som återhåller dem från att falla, så lutande är en del, hvars längd ofta går till 200 fot Man hörer från den ena minuten till den andra dofva [ 281 ]buller, mer eller mindre starka knäppar, smått rassel af obetydliga fall midt i massan, stundom ofantliga smällar af sprickor eller råkar, som slå sig däri; allt tillkännager, att detta ofantliga berg af is är i rörelse ned mot dalen. Den delen af glacieren, som ligger på själfva planet af dalen, gör sedan ett berg af 400 fots höjd, ett par hundrade famnars längd och kanske något mer än ⅛ mils bredd. Vi återfunno här våra mulåsnor, på hvilka vi fullbordade vårt återtåg till prioréen.

Himmelen hade hela dagen varit betäckt. Under vårt vistande på bergens högre regioner voro vi stundtals alldeles omgifna af molnen, så att vi icke kunde se dalen under oss, men tidtals öppnade sig dessa moln och visade oss ömsom dalen djupt under våra fötter, ömsom de ofantliga isbetäckta fjällen midt emot oss och öfver våra hufvuden, och hvarje glänt igenom denna våta slöja frambragte ett rysligt angenämt intryck. Just som vi hunnit dalen och slutat våra fatiguer, framträdde solen i all sin glans och framställde för vår nästan häpna åsyn le Pic du Dru, vid hvars fot vi så länge uppehållit oss. Höjden af Montanvert var ännu endast vid dess fot, fast den kostat oss två timmar att komma utföre. Småningom öppnade sig skyn mer och mer, och den ännu högre och på allt sätt större Pic Vert framställde sig, bredvid hvilken le Dru såg ut såsom en föga betydlig bergstopp. Så förtar intrycket af den ena storheten intrycket af den andra. Vi hade knappt hunnit till våra mulåsnor, förrän det engelska sällskapet hunnit dalens botten och således nedstigit fortare än vi. Jag förundrar mig mycket öfver dessa damers outtröttlighet. Vi återkommo efter en timmes ridt kl. ½ 4 till värdshuset. Få eftermiddagen anlände ej mindre än nio andra resande, hvaribland flera fruntimmer, som följande dag ämnade göra samma tur som vi. I allmänhet räknar man sju till åtta hundra resande hvart år i månaderna juli, augusti och början af september.

[ 282 ]Montblanc var ännu insvept i moln, som likväl med solens nedgång något skingrades, så att jag hade tillfälle att njuta det ofantligt hänförande skådespelet af den nedgående solens inflytelse på bergstoppen. Solen går ner bakom dalens berg, och en skugga utbreder sig i dalen, som redan är en börjande skymning. Ännu lyser bergets snöhvita topp med ett bländande återsken, som ger upplysning åt dalen, och skuggan, som förut låg åt öster, vänder sig om och faller ät nordväst Detta varar i 20 minuter. Nu sjunker solen under horisonten äfven för det upphöjda berget, som nedtill färgas med aftonrodnans guld, under det denna färg småningom stiger mot toppen, nu är hela den ofantliga massan guld, och dalen upplyses af detta ovanliga ljus; småningom mörknar bergets nedre del, dess aftonrodnad försvinner nedifrån uppåt och ersättes af en matt hvit, något åt grönt dragande färg. Dalen, som genom bergets återsken ej deltog i den allmänna skymningens framsteg, blir inom få ögonblick skum, sedan solens sista strålar ej mera uppfångas och återkastas af berget. Ännu i natten, då allt hvilar i mörker, ser man likväl Montblanc tämmeligen tydligt, om himmelen ej är betäckt. — Knappt hade detta naturliga trolleri slutat, förrän molnen återtogo sin plats rundt omkring det ofantliga berget Jag betraktade denna gudomliga aftonscen i sällskap med hr Kunth, och vi skattade oss lyckliga, att vinden just i detta intressanta ögonblick sönderref den slöja, som hela dagen förut betäckt berget och som strax efteråt bemäktigade sig det

Under detta sysselsatte sig reskamraterna att ur »le livre des voyageurs» (ett slags journal, där man skrifver sitt namn, ej sällan åtföljdt af någon dumhet) afkopiera några karrikatyrer, som en och annan artist roat sig att i stället för sitt namn införa.167

Den 25 juli. Vi hade beslutat att fortsätta vår resa, hvad väder det än skulle blifva, och vi hade aftalat med [ 283 ]vår guide att föra oss öfver le Col de Balme genom en del af Walliserland till Bex till aftonen. Därtill fordrades att resa ut senast kl. 5. Det af barometern så länge förgäfves utlofvade vackra vädret inföll ändtligen, och Montblanc stod där nu för våra ögon till alla sina delar fullkomligt aftäckt, bestråladt af morgonsolen i all sin härlighet; hela raden af snöbetäckta fjäll, som därmed sammanfalla till en enda kedja, utbredde sig nu tydligt för oss, och vi njöto det efterlängtade tillfället att försöka se oss mätta på denna stora och rysliga naturskönhet. Här sågo vi nu, hvarest man går upp på berget långs åt le Glacier des Bossons, och vägen upp till spetsen syntes oss, af ovanan att döma om afstånden uppåt, så lätt och så kort, som om det vore blott en timmes vandring.

Vi började vårt aftåg precis kl. 5. Luften var angenäm, snarare litet kylig. Vi hade två timmars väg att göra på bottnen af Chamouny-dalen, och vi foro där förbi, först le Glacier des Bois, som vi gårdagen besökt, sedan längre fram le Glacier d'Argentière, som är den största af alla i Chamouny-dalen nedstigande glacierer och hvarifrån större delen af Arve-floden kommer. Här passerade vi i byn af samma namn den sardinska gränstullen emellan Savoyen och Schweiz, där man likväl ej visiterade oss. Längre fram foro vi vid byn [le] Tour förbi le Glacier du Tour, och slutligen började vi uppstiga på Col de Balme, som tillsluter Chamouny-dalen och från hvars höjd Arvefloden tar sin första upprinnelse. Vi anmärkte nu, att sedan floden ej mer fick vatten från glaciererna, var dess vatten klart, men att allt vatten, som kom från dessa, var oklart, liksom mjölkblandadt, af det stengrus, som följer med från isen på höjderna och som vanligen är så fint, att det på många mil ej hinner afsätta sig. Vi upphunno kl 10 på ryggen af våra snälla mulåsnor högsta höjden af Col de Balme, 5,400 fot öfver hafvets yta och ungefar 2,000 fot öfver Chamouny-dalen. Här vände vi oss ännu en gång om för att sista gången betrakta hela serien af de [ 284 ]skyhöga, glänsande bergen, öfver hvilka Montblanc syntes höja sig högre och högre, i mån som vi själfva höjde oss. Vi urskilde här Montblancs trenne spetsar, den lägre le Goûter, som ligger närmast åt Chamouny, därefter 1a bosse du Dromadaire, som höjer sig däröfver, och slutligen le Pic de Montblanc, som är den högsta af alla. Sedan kommo i ordningen närmare till oss le Pic du Dru, le Pic Vert, le Pic d'Argentière etc. Till vänster om dalen låg le Brévent, betydligt lägre än de nämnda bergen, men nu alldeles höljd i moln, och ännu längre till vänster sågo vi öfversta och nedersta tredjedelen af det snöbetäckta fjället le Buet, som af många resande bestiges och som har 9,000 fots höjd, då Montblanc har 14,700 fot. Knappt hade vi begynt nedstiga på andra sidan om Col de Balme, förrän åter Montblanc omgaf sig med täta, ogenomskinliga skyar.

Under det vi uppstego långs åt Arve-floden, bemärkte vi högar af ett svart slam, som man upptagit ur flodbädden. Vår ledsven underrättade oss, att man begagnade det om våren för att strö det på snön, som bättre och hastigare smälter, då detta mörka stoft af solstrålarna upphettas. Det var det första ekonomiska bruk jag sett göras af denna solljusets egenskap.

Från andra sidan af Col de Balme hade vi bort kunna hafva en skön och vidsträckt utsikt, men ett tungt moln hängde öfver kanton Wallis, och vi sågo icke ens foten af det berg, på hvilket vi voro. Vi måste nu sitta af, ty brådstupningen var för mycket brant för att med säkerhet kunna ridas utföre. Efter åtta minuters vandring nedåt träffade vi en herdehydda, där man vanligen frukosterar och betar sina mulåsnor; vi voro nu, sedan öfversta randen af berget, i Schweiz. Snön låg ännu kvar fläcktals på sidorna om hyddan och gaf oss det nöjet att kunna förlusta oss med att kasta snöboll i slutet af juli. Vi frukosterade i fria luften. Herden gaf oss ett ypperligt smör och en förträfflig grädda i stället för mjölk. Efter slutadt mål fortsattes nedstigandet till fots; det var i början ett [ 285 ]stycke ganska lätt, men blef på slutet ganska tvärbrant. Berget stupade i en vinkel mot horisonten af mellan 50° och 60°, vägen gick i sicksack snedt utföre, och jag tror ej, att jag tager för mycket till, om jag säger, att den vände på trettio ställen. Under nedstigandet lossnade ett stenblock i höjden och störtade sig några hundrade fot ifrån oss just i kanten af vägen med en ofantlig våldsamhet ned i dalen, följdt af ett långsammare fallande rammel af smärre stenar. Hade vi varit i dess väg, så hade det varit gjordt med oss. Vi kommo ändtligen ned efter 1 ½ timmes nedstigande, uttröttade af mödan i det brännande solskenet. Vi befunno oss nu i Trient-dalen, där en sorlande flod framrusade från en ofantlig glacier.168 Tätt bredvid där vi nedstego, föll för några år sedan en ung schweizare, Escher, som vågat sig för nära ut på branten, utför det brådstörta berget, mot hvars här och där utstående afsatser han sönderslogs i detalj och kom död ned på ett ställe, som var så otillgängligt, att man endast med lifsfara kunde uppdraga liket. Vi satte oss nu åter till häst och passerade ännu en liten höjd,169 hvarefter begyntes ett flera timmars nedstigande till Wallis. Här utbreder sig nu en del af Rhône-dalen, staden Sion låg i fonden och Martigny framför och så till sägande under oss. Vi möttes vid vårt första nedkommande på dalens botten af floden Drance, som kommer från glaciererna af S:t Bernhard. För ett år sedan öfverhöljde denna flod en del af dalen och förstörde främre delen af Martigny, som kallas le Bourg de Martigny. Här blefvo 60 hus förstörda och kullvräkta, och i alla de andra lämnades 14 fot högt med sand och gyttja. Man såg ännu utpå husen en rand, som utmärkte, hur högt vattnet stått. Hela ytan af dalen var här öfverhöljd med grof sand, ur hvilken de ännu kvarstående äpple- och päronträden uppreste sig. Kring kanten af Drancen lågo ofantliga granitblock, som floden i sitt raseri medfört. Orsaken till denna olycka var ett isfall, som täppte dalen, hvari floden framflyter; dess vatten samlades bakom isen till en ganska djup sjö. Man [ 286 ]begynte skaffa vattnen ett småningom skeende aflopp, och stadsborna, underrättade om faran, lämnade sina boningar två dagar innan öfversvämningen skedde. Under arbetena med isen brast hela dammen på en gång, och den fyllda dalen tömde sig i ett ögonblick med en exempellös våldsamhet.170 Vi hvilade oss ett par timmar i Martigny och inhämtade en dålig middag, hvarefter vår ledsven förespände en af våra mulåsnor för en jaktvagn och skjutsade oss långs Rhône-stranden i Wallisdalen till Bex. Det var ett härligt väder, lagom varmt, lugnt och belägenheterna, som omgåfvo oss, alldeles hänförande. Dalens botten är som de flesta af de schweiziska dalarna alldeles plan, och på sidorna uppstå tvärbranta, höga och af en sparsam vegetation betäckta berg. Bredden af dalen syntes utgöra en half fjärdingsväg på sin höjd. Knappt hade vi farit en halftimme från Martigny, förrän vt kommo till det ställe, där Trientfloden framkommer genom en spricka på berget af 4 till 5 alnars bredd och med lodräta väggar af 1,200 fots höjd.171 Ett par stenkast därifrån frambröt från höjden af det lodräta berget det bekanta vattenfallet Pissevache, som öfverträffade alla dem vi hittills sett i storlek och ovanligt utseende. Dess höjd är 100 alnar, och det stänker sitt regn utöfver landsvägen, minst 400 alnar rundt omkring. På förmiddagen från 9 till 11 skall man häri se cirkelrunda regnbågar, då solen skiner. Nu låg det i skuggan.

Vägen förde oss vidare emellan de höga bergen Dent du Midi och Dent de Morcles, hvilkas tandlika spetsar väl förtjänte sina namn. Vi foro igenom den vackra staden S:t Maurice, hvars belägenhet är högst pittoresk; dalen drager här så ihop sig, att endast staden och Rhônefloden få rum, och slutligen ha endast vägen och floden plats emellan bergen. Här är nu vägen byggd med en quai på sidan af det lodräta berget, från hvilket litet längre fram en klosterbyggnad (nu använd till andra behof) synes hänga ned. En hög bro med ett enda hvalf går nu öfver [ 287 ]Rhônen, och vägen har på andra sidan jämnt rum, så att man här har byggt en port, hvarmed hela kanton Wallis kan igenstängas.172 På andra sidan om porten är man inne uti le pays de Vaud, hvarest Bex är den första orten. Vi ankommo dit kl, 8 och träffade där ett af de förträffligaste värdshus i Schweiz.

Den 26 juli. Bex är märkvärdigt för de därintill belägna saltverken. Det är egentligen endast en stor by, men dess belägenhet emellan Rhône och Gryonne, hvilken senare drifver en mängd vattenverk, gör den till en betydande plats. Vårt ändamål var egentligen att besöka saltgrufvorna, som ligga ett litet stycke därifrån och vid hvilka arbetet drifves af en M. de Charpentier, son af förre bergshauptman i Freiberg. Vi togo oss en ledsven, som förde oss till Devens, där Charpentier bor. Vi funno honom i morgonkläder på vägen att göra en promenad. Han tog ganska vänskapsfullt emot oss, klädde sig genast för att följa oss till grufvorna och trakterade oss emellertid med ett förträffligt schweiziskt vin. Innan vi gingo, skänkte han oss hvardera ett exemplar af en beskrifning på de härvarande gipslagren samt en karta däröfver, hvilka han författat. Vi gingo sedan till grufvorna, där han först införde oss i det nedre galleriet, som är en något öfver 3,000 fot lång, rakt i berget insprängd gång; den kallas la galerie de bouillet. Den har på sidan ett stycke in i berget en stor salong, som tjänar till reservoar för det saltvatten, som skall kokas. Den har vid högtidliga tillfällen blifvit nyttjad till konsertsal och då illuminerad. Sedan sista fêten sutto här och där ännu lampor och några bänkar kvar, oaktadt den hade sin vanliga dosis af saltlut på bottnen. Vi gingo den rundt omkring och fortsatte sedan promenaden längre in i berget. Charpentier visade oss här på det tydligaste, huru gipsen efter hans beskrifning låg på kalkberget, samt att kalken i beröringen med gipsen fyllt sig med en mängd lerskiffer [ 288 ]och kol, som här och där bildade stycken af antracit. Vi sågo sedan på andra sidan om floden Gryonne ett stycke därifrån, huru gipsen åter betäcktes af kalk, på hvilken kom ett nytt gipslager, som åter högst upp betäcktes af kalk. Denna senare växling skulle vi se i öfre galleriet, som kallas la galerie du fondement; men stigaren hade beledsagat dit in ett annat sällskap, så att vi ej kunde få några lampor. Charpentier förde oss i stället på en ganska intressant gångstig rundt omkring berget, där vi hade tillfälle att med egna ögon öfvertyga oss om lagrens superposition. Hela denna ofantliga gipsmassa är vattenlös gips (anhydrit), men som i dagen, där den träffas af luft och sol, tager vatten, sväller och spricker, och detta räcker på sina ställen ända till 100 fot inuti berget. På andra har denna förvandling endast sträckt sig till den yttersta ytan. Saltet fås här icke i form af stensalt. Det är i fina delar insprängdt i gipsen, och man söker endast källådror, som man leder fram till en gemensam reservoar; dessa källor, som komma fram i gipsen, hålla 2 ℔ salt på 1 kub.-fot vatten. Vattnet graderas först och kokas sedan på vanligt sätt till saltets krämpning.173

Vi återkommo från denna vandring först kl. 4 till Devens, där Charpentier trakterade oss med en tallrik sköna aprikoser och en butelj gammalt vin, hvaraf ingen droppa blef öfver. Han följde oss till staden, där han var bjuden till en middag, som han för vår skull försummat. Vi bödo honom att äta med oss, men han ursäktade sig. Gårdagens fatigue, adderad till denna dags sju timmar fortfarande promenad, hade tämmeligen ansenligt uttröttat oss, så att behofvet af hvila blef större än det att äta. Vi beställde vår middag till half sju och öfverlämnade oss åt de soffor och stora stolar, som sträckte oss armarna. Då middagsmålets tur kom, blef det icke sparadt. Vi gjorde i skymningen en promenad kring Bex och fingo efter vår hemkomst kl. 9 en visit af hr Charpentier, som presenterade oss hr Hardy, en mineralog från [ 289 ]Lausanne, hvilken lät oss förstå, att han hade en af de vackraste privata mineralsamlingar, som öfverträffade De Jurines.

Den 27 juli. Vi reste med diligensen till Lausanne. Vår väg förde oss först i Rhônedalen till Genèversjön, sedan långsefter Genèversjöns norra strand till Vevey. Vägen var skön öfverallt. Vi ankommo till Vevey kl. 9 och fingo där vänta till kl. 2, innan diligensen afgick till Lausanne. Man påstod, att detta var inrättadt för resandes bekvämlighet och att tiden kunde användas till beseende af stadens märkvärdigheter. Staden är visst vacker, men förtjänar ej, att man kostar fem timmar därpå, då man här ej har affärer. Man höll på att på torget bygga läktare för åskådare af en stor fest, hvilken skulle hållas den 5 augusti. Denna fest har af ålder varit hållen men hade nu genom revolutionen blifvit afbruten; nu skulle den med ovanlig glans firas, och man hade utgifvit ett program, som var en liten bok, innehållande processionen graverad på 6 eller 8 planscher. Gudomligheterna Ceres, Bacchus, Pales och slutligen Noak paraderade här med stora sviter. Fêtens ändamål är att utdela priser åt de vingårdsmän, som mest utmärkt sig i vinskötsel och producerat det bästa vinet. Tvenne skulle få det högsta priset, och åtskilliga andra voro utsedda till accessit. Man tillskrifver dessa fester, att vinkulturen i pays de Vaud blifvit bragt till en långt högre fullkomlighet än i det öfriga Schweiz och i en god del af Frankrike. Man väntade sig ett tillopp af mer än 20,000 främmande åskådare från alla kantoner.

Vägen till Lausanne var mindre pittoresk, ehuru äfven den hade sina skönheter. Den gick långs åt Genèversjöns strand och var på båda sidor omgifven af vingårdar, som amfiteatraliskt höjde sig den ena öfver den andra ända upp till det småningom uppstigande bergets högsta del. Vi genomforo några små men snygga städer och anlände kl. kring 5 till Lausanne. Här funno vi våra saker, som redan [ 290 ]en vecka väntat vår ankomst, och vi belägrades genast af en mängd hyrkuskar, som täflade om att få köra oss till Schaffhausen. Vi ville dock först taga kännedom af priset med diligensen. Som det genom brist på konkurrens var utomordentligt, så ackorderade vi med hyrkuskarne, som bjödo under hvarandra från 10 louis'dor till 7. Vid det sista af dessa anbud förblef det ändtligen, och vi besågo ekipaget, som var en slags bättre hyrvagn. Efter uppfyllandet af alla dessa omsorger gjorde vi just i skymningen en spatsergång till Genèvertullen och i den utanför belägna, oändligt sköna promenaden. Staden är byggd på tvenne mot hvarandra sluttande höjder, emellan hvilka framflyter en större bäck, och på några hundrade famnars afstånd ligger Genèversjön, skild från staden af ett långsluttande fält, beväxt af vinrankor och här och där beströdt med små, men vackra landhus. Promenaden är anlagd på den jämna öfre ytan af den emellan bäcken och sjön belägna kullen. På vänstra sidan hade vi således Genèversjön med allt det sköna, som en upphöjd belägenhet vid denna sjö har att erbjuda, och till höger först den på andra kullen byggda delen af staden, som öfverst har en vacker kyrka, hvilken ligger såsom en krona på det öfriga. Därefter kom den med träd beväxta och med slingrande sandgångar och bänkar försedda, tämmeligen brant nedstigande sidan af dalen, i hvars botten kvarnar och några andra vattenverk voro anlagda. På detta sätt räcker det ungefär en half fjärdingsväg. Stadens invånare, särdeles af det täcka könet, vandrade här i myckenhet. Det senare syntes oss här förtjäna namn af täckt; damerna gingo alldeles utan att åtföljas hvarken af karlar eller gamla fruar, utan att detta ansågs för hvad man i andra städer tager en aftonpromenad af ett par ensamma flickor. Det blef inemot mörkt under vår vandring. Tunga åskmoln stodo i himlabrynet på flera ställen af horisonten och gåfvo oss ett oändligen skönt skådespel genom en mängd blixtar, som för ett ögonblick upplyste trakten och de [ 291 ]promenerande omkring oss. Vid stadsporten ligger åt Genèversjön en liten upphöjd plats försedd med bänkar för att där sitta och se ut öfver sjön. Här satte vi oss en stund och förlustade oss åt den så skönt elektriska horisonten. På en annan bänk satt en älskare med sin fästmö och dennas yngre syster såsom förkläde. Jag vet ej, om blixten eller vårt grannskap besvärade de älskande, men de gingo snart sin väg, han och hon arm i arm, och yngsta syster blef snart ett par steg efteråt. Det går således öfverallt till på samma sätt. — Vi superade vid table d'hôte med några tyska damer, som syntes oss ganska aktningsvärda.

Den 28 juli. Den resande treenigheten kröp kl. ½ 6 in i sin hyrvagn, och kusken Ulrich Kröpser i halfslitna kläder af grönt bomullssammet och svart halmhatt vandrade bredvid vagnen den första timmen, emedan det bar ganska mycket uppföre. Han skulle på fem dagar föra oss till Schaffhausen, ett afstånd af ett par och tjugu svenska mil, hvarvid vi likväl skulle få tillfälle att uppehålla oss en half dag i Bern. Landet kring landsvägen blef småningom mera småbackigt och mera blandadt af äng, skog och åker, men var öfverallt vackert. Här och där lågo gamla slott, mer och mindre väl behållna.

Vi betade oss och hästar i Moudon. Tvenne engelsmän voro här i ett lika ärende. De syntes resa för sin hälsas skull. Den ene hade mistat en arm i kriget. De arma männen sågo ut att redan vara hängda. Vi beklagade dem inom oss, men reste ifrån dem. Vi togo kl. 7 nattkvarter i Payerne, en liten stad som fordom varit befäst och nu är på öfvergång till by. Värdshuset var förträffligt; man hade hela dagen förgäfves väntat kronprinsen af Preussen. Vi gjorde en alldeles icke intressant promenad i och utom staden för att litet nöta bort aftonen.

Den 29 juli. Vägen från Payerne förde oss ett långt stycke långsefter en liten sjö, kallad Murtensjon efter staden [ 292 ]Murten. Resande pläga beta sina hästar i Murten och låta ro sig öfver sjön till en höjd, hvarlfrån man ser Neuchâtel och dess sjö. Tiden tillät oss icke att följa detta exempel. Det var vid Murten, som Karl den djärfve (eller rättare den förmätne) vågade en batalj mot bernarne och som de i sjön dränkte 10,000 man af hans armé. Ett kapell, som uppbyggdes af de slagna burgundernas ben, finnes nu ej mer: det förstördes i revolutionskrigen. Vi dinerade kl. 12 i Gross-Cummin i kanton Bern. Efter maten bestego vi en närbelägen höjd, hvilken består af en högst egen sandsten hörande till gråvacke. Den ar så lös, att man nästan kan gräfva den med spade, och man hade långs åt vägen i bergväggen gjort en mängd af svinstigor, hvilkas dörrar i början läto oss förmoda ingångar till några sten- eller malmbrott. Klockan mot 4 nalkades vi Bern. En bred väg, i flera rader planterad med italiensk poppel, tillkännagaf, att vi nalkades en rik stad. En myckenhet af folk vandrade till staden.

Bernskornas dräkt är så utomordentlig, att den väcker hvars och ens uppmärksamhet. Den är mera ful än vacker, men den har något helgdagslikt, som gör, att då man ser många tillsamman, det ser klädt ut … Under det vi betraktade dessa utsmyckade kvinnor, som vi öfverallt mötte eller åkte förbi, anlände vi till Bern, hvars forna fästningsverk, nu använda till en promenad, göra avenyen högst angenäm. Man affordrade [oss] våra pass, som vi skulle få oss tillskickade i hotellet. Vi intogo på värdshuset Falken, ett ganska stort och vackert värdshus. Efter någon hvila begåfvo vi oss beledsagade af en hyrlakej att bese stadens märkvärdigheter. Af dessa sågo vi först naturalkabinettet, som var ganska vackert och utmärkt väl vårdadt. Det innehöll samlingar af mineralier (bland hvilka fanns en bergkristall af tre kvarters längd och åtta tums diameter med fullkomligt redig form och genomskinlig, bördig från S:t Bernhard), af fåglar och uppstoppade djur, alla från Schweiz. Här förvarades också porträtt af stora [ 293 ] män, bland hvilka vi i synnerhet anmärkte Hallers. Här var ock en gipsbyst af honom, hvilken syntes vara gjord fullkomligt efter naturen. Både bysten och porträttet voro dekorerade med Nordstjärneorden. Det fägnade mig mycket att förnimma, att denna orden varit dekorerad med en sådan stjärna, den behöfver det rätt väl. Bredvid kabinettet var en liten botanisk trädgård, som innehöll förnämligast de i schweiziska alperna befintliga märkvärdigare växter. Här står en marmorbyst af Haller, upprest på statens bekostnad, enligt hvad inskriften på piedestalen utvisar. Härifrån gingo vi att bese kyrkan, som är en ganska vacker götisk byggnad. Inuti har den ingenting särdeles utmärkande. Utanför kyrkan är en med träd planterad plan åt Aar-floden till, som likväl ligger 250 alnar högre än floden och har mot floden en af sten murad tvärvägg. Här har man en ganska vacker utsikt öfver floden, och på afstånd ser man de märkvärdiga bernska alperna: der Grimsel,174 das Wetterhorn, das Schreckhorn, die Jungfrau o. s. v., som med sina snöbetäckta toppar begränsa horisonten. Vi sågo af dessa intet spår, emedan luften omkring var ganska töcknig, oaktadt himmelen annars var nästan klar. I muren, som omger denna plan åt den tvärstupande sidan, sitter en grafsten efter en församlingens pastor, hvilken i sin ungdom föll af en häst vid branten och kastades ned på gatan, som löper därunder. Han bröt af en arm och ett ben, men behöll lifvet. Han dog i sitt 75:e år efter att i 40 år hafva varit präst i församlingen.

Den franska editionen af Ebel,175 som tjänte oss till ledsven, tillkännagaf, att tätt bredvid staden vid flodens strand borde finnas naturliga varma bad och att promenaden dit vore ganska angenäm. Vår hyrlakej, som skulle ledsaga oss dit, förde oss till en series af badhus vid Aar-floden, just under den höga kyrkogårdsmuren, men vi erforo snart, att här ej gafs annat än artificiellt värmda bad och att detta hus var mer än badhus. Lakejen påstod, att man ej kunde med beder vända om utan att åtminstone [ 294 ]taga en butelj vin, och som vi ej genast märkte, att detta var en följd af någon överenskommelse emellan badhusdirektion och honom, begärde vi oskyldigt vinet. Man gaf oss två buteljer för en och lät uppvakta oss af väna tärnor, hvilkas tal och åtbörder tillkännagåfvo en viss fördomsfrihet eller jag må nästan säga ett fritänkeri rörande hvad vi andra kommit öfverens att anse för anständighet.176 Vi smakade vinet, talte några oförtäckta ord med tärnorna, som däraf mindre togo humör än af vår hastiga bortgång, och fortsatte promenaden långsåt floden, hvarefter vi gingo några trappor uppföre till Myntet, som var ett ganska vackert hus, utanför hvilket man af ett till hälften nedrifvet rundt fästningstorn gjort en liten med ett järnstaket och några bänkar försedd plan, från hvilken man njöt en ganska härlig utsikt öfver floden och åt Alperna, af hvilka Grimsel begynte synas. Härifrån gingo vi till promenaden på de förra fästningsverken. Den var utmärkt skön. Solen höll på att gå ned, och en del af Alperna, som begynte synas, förgylldes af aftonrodnaden. Flera sällskap af stadens invånare dels spatserade här, dels hvilade på de tätt utsatta bänkarna. Vår väg från detta ställe ledde oss förbi ett sjukhus. Dess utsida visade ett palats, och det såg nybyggdt ut, oaktadt det enligt åskriften varit byggdt sedan 1741. Det utgjorde en fyrkant och hade på den ombyggda planen en skön, planterad promenad med en vattenkonst midti. Jag har ej sett ett skönare hospital. Vi gingo likväl icke in, emedan det var vid patienternas sängtimme. Härifrån gingo vi att bese ett par björnar af en ofantlig storlek, som hållas i en af de förra fästningsgrafvarna. Kanton Bern har en björn i sitt vapen och föder därföre alltid ett par björnar, liksom kanton Genève, som har en fläkt örn, föder ett par örnar i ett särskildt litet hus, som står på pålar i Genèversjön vid hamnen. Björnarna voro tama, vår ledsagare lät dem göra en liten exercis för bröd, som nedkastades, men med all denna tamhet vågar man sig icke in till dem, icke ens deras [ 295 ]väktare. Man har på alldeles samma sätt i Jardin des plantes i Paris en björn, som är så tam, att han lyder alla kommandoord, när han har någon belöning att vänta, men under de allierades vistande i Paris hände, att en preussisk soldat, som var på vakt i trädgården, tyckte sig se ett 5-francsstycke på bottnen af björngrafven, hvarföre han skaffade sig en stege och gick ned; björnen afbidade hans nedkomst och förklarade honom genast för god pris. Vid nästa vaktombyte fanns han redan till en tredjedel uppäten. Från björnarna gingo vi till en målare, som hvarje afton visar illuminerade vyer af Schweiz. Detta lilla spektakel roade oss mycket. Vyerna voro ganska väl valda och förträffligt utförda. De voro alla månskensscener och upplystes bakifrån med en lampa. Ett enda stycke var en dagscen. Det föreställde spetsen af die Jungfer vid solens nedgång, hvarvid det sköna färgspel, som jag redan vid Montblanc omtalat, mycket väl eftergjordes. Af de öfriga styckena syntes mig ett litet kapell i Luzern vid sjöstranden, upplyst af en lampa och framför hvilket åtskilliga kvinnor och ett par karlar lågo i en tillbedjande ställning, vara det bästa. Tells kapell var ock ett förträffligt stycke.

Vi superade vid table d'hôte på Falken, där ett par gamla engelsmäns otrefliga och bisarra åthäfvor gåfvo oss många anledningar att skratta. Bland bordsgästerna fanns också ett nygift par, som var från Tyskland och som syntes tillbringa äktenskapets första månad på en lustresa. Båda hade ett angenämt utseende och uppmärksamheten uteslutande riktad på hvarandra. Den unga frun syntes vara sällheten personifierad. Hvad den första månaden måtte vara förtrollande! Mannen gjorde henne en frågande nickning, hon nickade rodnande ja, och paret försvann utan att hinna afbida desserten.

Den 30 juli. Bern är inneslutet i ett veck af Aar-floden och har således en större längd än bredd. Hela [ 296 ]stadens byggnad är utmärkt vårdad. Alla gator äro ganska vackra. Den mellersta är likväl den förnämsta; här går en smal kanal med rinnande vatten midt på gatan, och på afstånd af ett par hundrade steg stå springbrunnar, hvar och en försedd med en i sten huggen bildstod. En såväl i Schweiz som i södra Tyskland bruklig prydnad, hvarvid dock bör anmärkas, att stoderna vanligen äro högst gemena. Vår väg förde oss just nu långsåt denna gata, som småningom sänker sig ända ned till Aar-floden, hvilken man passerar på en stenbro just i krökningen. Vägen går sedan uppåt; den är utmärkt skön och med mycken kostnad utförd i en hög och starkt sluttande backe samt på båda sidor omgifven af med träd beskuggade promenader, från hvilka man slutligen tycker sig se Bern under sina fötter.

Vi åto middag i Herzogenbuchsee, och vi stannade öfver natten i Rothrist. Här emottogos vi vid utstigandet af en 18-årig flicka, så utmärkt vacker och väl växt, att man sällan ser något sådant. Med en förekommande beredvillighet tog hon en del af våra saker och viste oss till vårt rum. Men efter ett ögonblick kom en man springandes i galopp trappan uppföre; han syntes vilja säga: »det är ej mat för Måns», och skickade flickan bort samt chargerade sig af vårt betjänande. Vi togo honom i början för en svartsjuk fästman, och resekamraterna beslöto genast att roa sig af hans inquietuder. Men det befanns snart, att han var flickans svåger, och han gjorde sin argustjänst så väl, att hvart helst Almroth ställde sina promenader, så träffade han alltid manspersonen för den unga skönheten, som vi sedan ej mera fingo se.

Den 31 juli. Under vår fortsatta resa förde oss vägen förbi ruinerna af slottet Bruneck, som tillhörde Gessler, densamme som blef skjuten af W. Tell och var den siste af tyske kejsarens tyranniska fogdar. De öfvergifna, öde ruinerna ligga på en höjd, som är en utskjutande udde af Jura-bergsryggen. Vi åto middag i Baden och besågo [ 297 ]strax på eftermiddagen de ett stenkast därifrån belägna varma bad, som nu syntes vara talrikt besökta af badgäster. Här framkommer vid stranden af floden Limmat äfvensom på dess botten ett antal af tvåhundra särskilda, varma källor, så att man i alla hus har ett eller flera naturliga varma bad. Det största af dessa är för allmänhetens fria bruk och nyttjas endast af de fattiga, emedan det är under bar himmel, endast ombyggdt med ett staket, från hvilket man kan betrakta de badande bäst man vill. Karlar och kvinnor bada i samma bassin, som är med en tvärslå itudelad för att hindra könen att komma in på hvarandras gebiet. De badande hafva egna linntyg på sig, som syntes höra inrättningen till. En liten del af bassinen är täckt för regnvädersdagar. Vattnet framkommer med mycken häftighet genom ett fyratums rundt hål i bassinens botten; det har + 45 gr. värme, luktar svagt hepatiskt och smakar skarpt salt. Vi följde floden Limmat beständigt ända till Zürich, där den utflyter från Zürichersjön. Vi ankommo kl. 7 till denna stad under ett grufligt åskregn, hvars blixtar gåfvo oss ett härligt skådespel hela aftonen. Vid supén träffade vi prof. Pictet från Genève, som nu var stadd på återresan från S:t Gallen, där han bivistat det Helvetiska vetenskapssällskapets årliga högtid och vid hvilket tillfälle han blifvit vald till preses för det följande året. Han berättade, att jag och Arfvedson blifvit med acklamation valda till hedersledamöter af detta sällskap, hvarom vi med första skulle få officiell skrifvelse från sällskapet.

Den 1 augusti. Vi gjorde tidigt på morgonen, d. ä. kl 6, en promenad kring staden och på dess vallar för att taga kännedom af dess belägenhet, som är rätt behaglig. Staden är tämmeligen väl byggd och hvad vi bruka kalla treflig. Den har en skön, med höga träd planterad spatsergång på en tunga emellan floderna Sihl och Limmat, långs efter hvilkas stränder går en bred och slät gångväg. Vid [ 298 ]stranden af Sihl, ej långt ifrån där den faller i Limmat, står en minnesvård af den bekante zürichske skalden Salomon Gessner.177 Det är en hög piedestal med en urna. På ena sidan är i en nisch af piedestalen Gessners byst och på den andra en enkel och vacker inskription, som underrättar, att kanton Zürich rest denna vård till ett tacksamt minne af den värdige skaldens och medborgarens förtjänster. Vi återkommo kl. 8, då prof. Pictet kom för att föra oss till hr Escher, en arkitekt som med mycket nit studerat schweiziska bergen och deras formation och erkännes för den störste geognost i Schweiz. Han hade sköna samlingar, som vi ej hade tid att se; men han viste oss ett slags panorama, som han gör af vyerna på märkvärdiga ställen. På en lång och tolf tums bred remsa papper afritar han den utsikt, som fås från alla sidor af den punkt, hvarpå han står, så att det formerar en linje. Då han sedan lägger ändarna tillsamman och upphänger ringen samt placerar åskådaren midti, så har denne en någorlunda riktig idé om de afritade bergens relativa läge. Sådana hade han nu gjort aderton. Han viste oss den af la Vallée d'Entremont, hvilken framställer utsikten af andra sidan på Montblanc och de berg, som där ligga.178

Vi gingo sedan med Escher till Horneman, en namnkunnig naturalhistoricus, som följt Krusenstern på hans resa kring jorden.179 Här sågo vi åtskilliga intressanta, särdeles kinesiska sällsamheter. Härifrån gick nu hela sällskapet på stadens allmänna bibliotek; det var inrättadt i en öfverflödig blefven kyrka. Här fanns en skön mineralsamling och en stor plan i basrelief af Schweiz, skuren i trä af en Meyer, som gjort besvärliga resor och mätningar för att kunna få sin basrelief fullt precis. Den syntes mig hafva 10 alnars längd och 5 alnars bredd. Escher visade oss här de förnämsta bergens relativa lägen och deras geognostiska natur. Nordligaste delen af Schweiz från Ö till V är en breccia af kiselartade gryn, som äro sammanbundna af ett kalkartadt ämne, och hvilkas storlek [ 299 ]varierar från stora rullade stenar till fin sand. Därefter kommer en egen art öfvergångskalk, som fortfar ända till de beraska alperna, af hvilka Wetterhorn ännu är kalk, men Schreckhorn och die Jungfer äro granit, hvilken sedan fortfar söderåt. I Graubünden är kalkzonen litet bredare än annars, hvilket han trodde härröra däraf, att de höga granitbergen här felas. Han visade oss på basreliefen ett arbete, hvarmed han nu i egenskap af byggmästare eller ingeniör var sysselsatt. En liten flod, som tidtals gjorde öfversvämningar och genom den jord den nedfört så höjt sin bädd, att den ej mer hade tillräckligt aflopp utan förvandlade hela sträckor till moras, hade blifvit ledd från sin vanliga fåra genom en annan in i Waldstättersjön, där dess öfverflödande endast obetydligt kan höja sjöns yta. Därefter hade denna sjös aflopp blifvit förvandladt till en kanal, 18 fot djupare än den förra flodbädden, och sjöns nivå blifvit sänkt 3 fot. Häraf hade vunnits ofantliga åkerfält, och beständiga nervfebrar, som förut bortryckte invånarne i flera omkringliggande byar, hade upphört. Sista delen af kanalen var nu under arbete, och hela företaget kommer på 800,000 francs.180 Kanalen var dubbel, d. ä. hade formen i genomskärning tvärtöfver af:

Berzelius Reseanteckningar sida 299.png

cde förer flodens vanliga vattenkvantum, och acdb förer den ofantligt större vattenmängd, som i juli och juni härflyter från snöns smältning på bergen. Han viste oss vidare, att detta ligger i en sträcka med Rhenflodens hufvuddal, att denna flod nu tagit aflopp genom sidan åt en annan dal, men att dess bädd årligen höjes af nedflytande sand och att den slutligen kan komma att följa sin hufvuddal oafbrutet; då fyller den Waldstättersjön, förstörer hela kanalbyggnaden, går in i Zürichersjön och följer sedan [ 300 ]Limmat Denna händelse skulle åtföljas af en stor förödelse.

Kl. 11 togo vi afsked af våra schweiziska bekanta och begåfvo oss på väg till Schaffhausen. Vi inhämtade vårt middagsmål i Eglisau, en liten stad vid Rhenfloden, som vi här öfverforo på en bro, byggd af trä och täckt med tak, såsom det annars är vanligt med träbroar på flera ställen i Schweiz och i södra Tyskland. Under dinern gåfvo Eglisau-borna oss spektakel förmedelst brandsprutornas profning vid en framför värdshuset varande brunn, pojkarnes öfversprutning och menighetens gälla fröjdebetygelser. Vi ankommo till Schaffhausen, först sedan det blef mörkt Vägen gick förbi Rhenfallet, hvars sus vi hörde och hvaraf en del syntes, men vi uppsköto dess beseende till följande dag.

Den 2 augusti. Prof. Pictet hade gifvit oss tvenne rekommendationsbrev, ett till Winterthur, till en svafvelsyrefabrikant, hvilket vi likväl icke kunde begagna, och det andra till öfverstlöjtnant Fischer i Schaffhausen. Fischer har här en förträfflig gjutstålsfabrik och har funnit på ett medel att göra sitt gjutstål vällbart, en egenskap som felar det engelska. Vi sökte honom, men han hade olyckligtvis rest bort och skulle [först] följande dag komma åter; vi lämnade brefvet åt hans fru och förklarade vår ledsnad öfver att ej hafva fått göra öfverstlöjtnantens bekantskap.181 Almroth, som stannade efter oss i Schaffhausen, skulle följande dag gå dit och söka göra bekantskap om möjligt äfven med gjutstålsfabriken. Vi hade nu velat gå ut till Rhenfallet vid Laufen, men det var söndag, och gudstjänsten varade ännu; i Schaffhausen tillstänger man stadsportarna under gudstjänsten, och således måste vi afbida dess slut, hvilket ej varade länge. Vår hyrlakej beledsagade oss nu till Rhenfallet. Vägen gick först på en höjd långs åt strömmen, kom sedan in i en vingård och blef där slutligen alldeles impraktikabel, därigenom att [ 301 ]det regnat ganska starkt om natten, och väsleran,182 som syntes torr, var så vattendränkt, att vi nedsjönko däri öfver fotknölarna. Vi gingo således till flodstranden och fingo oss där en roddare, som på ett slags ökstock med uppböjd fram- och bakstam rodde oss utför floden. Vattnet var mycket strömt och forsade starkt, och ökstocken sköt med pilens hastighet strömmen utföre. Det såg farligt ut i början, men vid närmare eftertanke fann jag, att denna färd ej kunde vara farligare än hvar och en annan färd i båt. Man satte oss i land knappa 50 alnar ofvanför fallet, och vår snälla skeppare smög sig behändigt fram mot strömmen vid flodens brädd. Bredvid fallet står ett gammalt, staden Schaffhausen tillhörigt slott, kalladt Laufen. Här har man på en klippa emellan slottet och floden uppbyggt ett litet lusthus, från hvilket man ser fallet uppifrån på ett ganska fördelaktigt sätt. Floden, som här redan är ganska bred och förer en ofantlig vattenmassa, kastar sig utför en 80 fot hög bergklyft, som likväl midt i fallet har tre uppstående klippor, af hvilka fallet delas i fyra afdelningar. Emot dessa bryter sig det skummiga vattnet, så att dess fradga i mångfaldiga direktioner spelar öfver ytan af den nedstörtande vattenmassan. En regnbåge stod snedt öfver fallet och bildade sig i den rök af fint fördeladt vatten, som beständigt uppstiger från fallet. Klipporna voro af vattnet mycket nötta, och den mellersta var redan till en fjärdedel afnött; det är dock troligt, att hon håller ännu i ett par tusen år. Från lusthuset förde man oss att se fallet från en löfsal i sluttningen af den branta stranden, men det hade föga intresse. Därefter förde man oss till en liten byggnad, gjord så godt som i själfva fallet vid den nedre tredjedelen af dess höjd. Har gingo vi ut och befunno oss nu så godt som i själfva vattnet, emedan vi däraf öfverregnades. Vattnets sorl, den hastighet, hvarmed det slungades förbi oss, och hela byggnadens beständiga darrning frambringade ett slags häpenhet, som man omöjligen kunde förekomma, äfven fast man visste, att man [ 302 ]här ej hade något att befara. Nedanom fallet bildar floden en stor bassin, där det oroliga vattnet kringlöper åt alla håll. Här fördes vi ånyo af en annan båt öfver floden och landsattes på stranden bredvid en gammal slottsbyggnad.183 Man förde oss här upp till en konstnär, som midt emot fallet inrättat en camera obscura, i hvilken fallet kan ses. Det är omöjligt att beskrifva, hvad denna lefvande tafla var skön; fallets åskådande på stället gjorde på långt när ej ett så starkt intryck, som då vi här skådade det på duken i camera obscuran. Solens bild reflekterades af vågorna nedom fallet, hvarigenom här bildades en mängd af silfvergnistor, som åt alla håll löpte öfver vattnets yta och icke litet bidrogo att försköna taflan … Vi sågo fallet på ännu ett ställe till, från den mot Laufen motsatta sidan, men det var här långt mindre frappant, sedan man förut set t det från andra sidor. Rhenfallet ser ej så högt ut, som det låter, då man säger, att det är 80 fot; strömmens bredd gör, att det ser betydligt lägre ut. Fallet vid Elfkarleby är till sin vattenmassa större, men det är hopträngdt inom en trängare volym och ser således betydligt högre ut. Dånet af forsen är också starkare än vid Rhenfallet.

Vi återvände till staden, åto middag med samma tyskar, som vi träffade vid afresan från Lyon, och beställde oss en postschäs för att anträda resan till Tübingen. Man lät oss betala 2 fr. mer för middagen, emedan vi ej tagit den vid table d'hôte kl. 12, hvarfore vi togo värden i skrupens: han slog af en franc. Kl. 6 voro vi redan ett godt stycke på vägen till Hinzingen, som blef vårt första nattkvarter. — Almroth var nu icke mer vår reskamrat. Han önskade att, innan han begaf sig till Freiberg, se München och taga kännedom af några där befintliga inrättningar, som intresserade honom. Till detta ändamål skulle han gå med diligensen till Constanz och måste således dröja ett par dagar efter oss i Schaffhausen för att afbida dess afgång.