Berzelius Reseanteckningar/Resan i Tyskland

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Resan till Chamouny och Schweiz
Reseanteckningar
av Jöns Jacob Berzelius

Resan i Tyskland
Anmärkningar  →


[ 303 ]

Resan i Tyskland.

2 augusti — 22 september 1819.

Den 2 augusti. På vägen emellan Schaffhausen och Hinzingen passerade vi gränsen emellan Schweiz och storhertigdömet Baden. Det karakteristiska, som i Schweiz stämplar land, byggnader och människor, har redan betydligt aftagit i Schaffhausen och försvinner mot dess gräns, så att i Baden är icke mer något spår däraf. Dock är folket här öfverallt, likasom i Schweiz, beskedligt, förekommande och höfligt. Man sliter ut en hatt på ett par veckor blott för att besvara de beständiga hälsningarna, hvarmed både bönder och så kalladt herrefolk äfven på långt håll emottaga de resande. En arbetare, som sitter inne i sin verkstad och har en kalott på hufvudet (en i södra Tyskland allmän hufvudbonad), lyfter på kalotten, då vagnen rullar förbi, utan att han förargas, om den resande ej låtsar märka det. Då utlänningar tala om, huru beskedligt det svenska folket är, kan jag försäkra, att det ej uthåller jämförelsen med sydtyskarne. (De norra känner jag ännu ej.)

Vi ankommo till Hinzingen kl 7 och beslöto att bli där öfver natten. Värdshuset var egentligen en bondgård, men såg präktigt ut på utsidan. Där fanns blott ett gästrum för herrefolk, hvilket man lämnade åt oss. Här råkade vi nu ut för de infama tyska sängarna, hvilket jag anmärker, emedan det var första gången, som det ej fanns utväg att undvika dem. Nederst låg en halmmadrass och på denna en fjäderbolster, mjuk som äggröra. Hufvudgärden begynner midt i sängen, och den del, som borde [ 304 ]vara plan, sluttar mot fötterna. En evighet af hufvudkuddar rågas öfver hvarandra; man har blott ett lakan, det hvarpå man ligger, och i stället för täcke och lakan har man en utpöst, stor och tung fjäderbolster, inlagd i ett fodral af kattun, hvars undre sida är utfodrad med hvitt bomullstyg, vanligen kambrik. Och så ligger man emellan båda fjäderbolstrarna i de kväfvande juli- och augustinätterna. Sedan vi borttagit öfre bolstern, återstod oss endast att i kläderna kasta oss på den lakanbetäckta underbolstern och att lägga öfver oss våra kapprockar. Men också, då vi kl. 4 stego upp från en orolig sömn, hvilket dunförråd på alla våra klädespersedlar, hvilken mängd af små uthungrade cimices, som flytt till skrynkorna af våra kläder för att utbyta sin platta genomskinlighet mot en röd frodighet Jag ser Arfvedson ännu, som aldrig slutar att syna hvarje veck och som svär en ed för hvarje hungrig förbrytare han ertappar. Men ändtligen sitta vi åter i postschäsen, d. v. s. en fyrsitsig suflettvagn, hvilken till de vanliga, som brukas hos oss, förhåller sig som Stockholms hyrvagnar till goda, täckta vagnar i allmänhet.

I Tuttlingen viserades våra pass. Det är första staden af konungariket Württemberg. Man lät oss där betala fyra gulden (4 rdr b:ko) för den skada vi under resan genom Württemberg skulle göra åt vägarna, och gaf oss ett kvitto, som vid gränsen skulle uppvisas vid utfarten, oss obetaget att fara ut hvar vi ville. Vi genomforo tillika ett inuti konungariket Württemberg beläget furstendöme, Hohenzollern-Hechingen, som styres af en egen suverän förste. Vi passerade hans hufvudstad Hechingen, utanför hvilken Hans furstliga höghet har ett rätt vackert men borgerligt landställe, som vi förbiforo. Inuti staden höll H. H. på att bygga sig ett litet slott. Det var ej så stort som det, hvarpå landshöfdingen U. i Nyköping184 ruinerade sig, således torde försten kunna gå i land med sitt. Hechingen är sista hållet till Tübingen. Det begynte mörkna, då vi foro från Hechingen, och himmelen betäckte sig med [ 305 ]åskmoln. Drickspengar och önskan att komma undan åskvädret förmådde vår postiljon, som var en ung gosse, att köra allt hvad hästarna kunde löpa, så att vi om ungefär 2 timmar hade tillryggalagt något mer än 2 svenska mil. I det stället hade vi förut från kl. 5 på morgonen till ½8 på aftonen ej hunnit mer än 5 mil, så att vi för en resa af 7 svenska mil med extrapost hade behöft 15 timmar. Häri ingår likväl på hvart posthåll nära en timmes väntning under våra sakers flyttning på en annan vagn. Hvarje svensk mil hade kostat oss i ett för allt, oumgängliga utgifter, 4 rdr b:ko och var således just precis 8 gånger så dyr som på landet i Sverige och 3 gånger så dyr som med hästar från Stockholm. Vi anlände till Tübingen kl. 10, togo in på Drufvan och fingo den angenäma nyheten, att prof. Gmelin, som vi egentligen sökte, var i staden, ty vi fruktade, att hans ferietid hade kunnat aflägsna honom från universitetet.

Den 3 augusti. Vi besökte Gmelin kl. 9. Han emottog oss med uttryck af mycken glädje och lät genast tillkännage inställandet af sina föreläsningar för den tid vi skulle passera i Tübingen, hvaremot vi mycket protesterade och hvarvid jag hotade honom med att vid min hemkomst till Sverige utge en resebeskrifning och anföra honom såsom ett exempel, huru liten anledning tyska professorer behöfva för att taga sig hvila från sina ämbetsgöromål. Men han var obeveklig, ty han ville icke, att vi skulle få tillfälle att höra honom. Jag undrar ej på denna blyghet, och jag hade i hans ställe gjort på samma sätt. Gmelin lämnade mig ett från Paris ankommet brefpaket, som innehöll svenska bref och gaf oss en rätt angenäm högtid, sedan vi på två månader varit skilda från alla underrättelser om våra hemmavarande vänner.

Här genomsågos nu alla spislar, skåp med flaskor, laborationsrum m. m. med samma intresse, som när en gift syster kommer till den andra och med systerligt [ 306 ]intresserad nyfikenhet tager kännedom af kök, skafferi, visthus, källare o. d. Gmelin hade studerat den analytiska kemien hos mig i Stockholm vintern 1816—1817,185 reste sedan omkring till våren 1818, då han kom hem, blef professor och gifte sig med en dotter af physices professoren Bohnenberger. Hans fru är mycket ung, har ett behagligt utseende, mycket förstånd, god uppfostran och inga pretentioner — se där allt det bästa jag vet att säga om en fru; men som det är omöjligt, att fru Gmelin någonsin kan få kunskap om det jag här yttrar, finner hvar och en lätt, att mitt omdöme ej dikteras af galanteri. Hon emottog oss med den slags vänlighet, som man annars vanligen visar en redan gammal vän. Det var för henne tillräckligt, att vi voro det med hennes man. Gmelin förde oss till sin svärfar, prof. Bohnenberger, en person som så i allt liknade major Nordwall i Eskilstuna, att jag misstror hvilken som helst att skilja dem på annat än språket. Också B. är en stor mechanicus, är beständigt sysselsatt med användande af vetenskapen, svarar aldrig på bref o. s. v. — Vi genomgingo universitetets naturalsamlingar, besågo det nybyggda och ännu ej rätt färdiga laboratorium o. s. v.

Tübingen är som en del tyska städer byggdt omkring en hög bergklippa, på hvilken fordom stått en borg; men denna borg har här varit ett stort och starkt befäst slott, som württembergska regeringen nu reparerat och upplåtit åt akademien och där nu hörsalar, bibliotek, samlingar o. s. v. finnas, samt där åtskilliga professorer hafva boningsrum med ansvar för husets och samlingarnas vård. Jag kom genast ihåg det stora, sköna, men onyttiga slottet i Uppsala och de förståndiga Uppsala-professorernas enträgna önskan att ett stycke från detta onyttiga hus bygga upp ett annat med en kostnad, som akademien ej har tillgångar att bestrida.

Vi åto middag hos Gmelin med hans svärfar, pratade och rökte bort den hastigt flyende tiden, som nu mer än [ 307 ]vanligen hastigt försvann. Vi skulle på aftonen göra en promenad till en plats, där stadsboarne och studenterna vid vackert väder ofta spatsera, men den tvetydiga väderleken hade endast utlockat några få studenter, som jag i början tog för kosacker, och vi vände snart om. Gmelin envisades, att vi skulle bo i hans hus för att vara mera jämt tillsamman, och vi emottogo ändtligen hans vänliga anbud; vi gingo således från promenaden till värdshuset för att anstalta om våra sakers transport, men vi mötte dem i porten: fru Gmelin hade redan låtit afhämta dem. Aftonen tillbragtes med reminiscenser från Gmelins vistande i Sverige, hvaraf i synnerhet Falun lefde hos honom i ett lifligt minne; han till och med framför sin fru påstod, att han där passerat de angenämaste veckor af sin lefnad. Jag anmärkte, att han gick för långt, och han förstod mig och gaf sitt uttryck en rundning, som ingenting minskade i yttringen af den tacksamhet, han med mig delar för faluboarnes vänskap; men hvarföre lefva de icke alla? Hvarföre sakna vi just den, som allting fäste oss mest vid?186

Det som under vårt vistande i Tübingen väckte vår största uppmärksamhet, var studenterna, deras utseende och klädsel. De bära alla ett slags uniform, som likväl endast är en antagen dräkt, hvilken ej på det sättet hörer till studentkåren, som fordom den infama halfburgundiska dräkten hörde till studentkåren i Uppsala. Deras uniform består af en svart, ganska kort så kallad bonjourrock, kantad med ett bredt, svart snöre ett par finger från kanten. Långa, vida byxor af obestämd färg, men vanligen blå eller grå och med breda, röda lister öfver långsömmarna, stöflar oftast med sporrar. Håret långt, hängande kring axlarna i orediga, spikiga trasslor, uppkammadt och bakåt lagdt öfver pannan samt yfvigt och ulligt kring Öronen, som däraf skylas. Så utrustade gå de vanligast utan hatt, men aldrig utan tobakspipa. Det faller en främling högst besynnerligt att vid ankomsten till Tübingen [ 308 ]möta såväl utanför staden som på gatorna troppar af unga män, af hvilka ej en tjugondedel har betäckt hufvud eller en hatt eller mössa i hand. De som ej äro barhöfda, bära en liten mössa, som de kalla barett, som är ganska låg, utan bräm och ligger som en hopvikt svart näsduk ofvanpå

Berzelius Reseanteckningar sida 308.png

hufvudskullen. De flesta studenter ha mustascher, några hafva därjämte äfven skägget kvar öfver hela hakan och se då fullkomligt ut som baschkirer. För att lätta inbillningen och minnet tecknar jag här i brädden en Tübingerstudent, sådan han står för mig på gatan; till all lycka är han i sin fulla skrud, d. ä. har barett, mustascher, tobakspipa och sporrar. Orsaken till detta eftersökt barbariska och sluskiga utseende ligger i den filosofiska anda, som hos oss är känd under namn af fosforism och som i Tyskland heter naturfilosofi. Dess basis är okunnighet om allt reellt, kärlek för poesi och sköna konster samt ett förtroendefullt och oöfverlagdt hängifvande till de personers meningar, som genom obegriplighet få reputation för djuphet, i synnerhet om deras galenskap går så långt, att styrelsen å det sunda förnuftets vägnar ser sig nödsakad att sätta dåren i den ställning, att han ej mer kan göra skada. I denna förnuftsstämning tänker man sig tillbaka till forntidens begynnande kultur, då skaldedikt och så [ 309 ]kallad skön konst föregick den vetenskapliga bildningen, och från hvilken tid poeterna skildrat kraftfulla hjältar och berättat om jättelika generationer, som vågade och uthärdade mer än närvarande folkslag; den nya filosofien återförer till forntidens anda, och ynglingen tror, att den smaklösa formen af förfäders klädesätt och vårdslöshet om utseendet eller rättare en positivt sökt sluskighet i det yttre vittnar om kraft och duglighet till hårda värf. Sådan synes nu de tyska studenternas stämning vara. Det allmänna politiska tummel, som i några år skakat Europa, som förstört och upprättat universiteter i Tyskland och som slutligen behöfde äfven studenternas armar for att dämpas, har födt en tillika politisk anda, som bemäktigat sig studenternas sinnen och som på deras studier har ett menligt inflytande. Hopar af studenter återkomma från arméerna, där deras spända inbillning smickrat deras personliga fåfänga med föreställningen om det bidrag de gjort till Europas befrielse, ehuru blott från en enda äregirig människa, finna nu boken af för litet intresse, och hågen, vand att leka på stora föremål, skapar sig nya, där de ej finnas. De hafva nu fått ett gemensamt, stort och ädelt syftemål, men som sökt af studenter skall antingen aldrig vinnas eller, innan det vinnes, frambringa oerhördt rysliga scener. England och Frankrike njuta en konstitutionell frihet. Preussen har sviktat emellan dess antagande och dess uteslutande och har synts böja sig till det senare. I många små stater har en obetydlig förste mer makt öfver hvarje individ än de mäktiga konungarne i England och Frankrike; i Baden, Württemberg och alla ännu smärre stater är den närande medborgaren tryckt af öfverdrifna skatter för att hålla ett hof och en ämbetsmannastat, som vore tillräcklig ät ett tjugu gånger folkrikare land. Bonden försmaktar, och borgarne flykta åt Amerika i hopp om bättre utkomst. Af allt detta har nu uppstått i de vapenvanda ynglingarnes sinne idéen om Tysklands förening till ett enda, fritt, konstitutionsenligt regeradt land. Idéen är [ 310 ]vacker, men omöjlig. — Till en början blef Kotzebue, likasom efter utslag af en hemlig domstol, mördad för det föraktliga sätt, hvarpå han motarbetat Tysklands konstitutionella frihet. Jag är säker på, att en annan Kotzebue skulle få samma öde. Ynglingarne frukta ej döden eller frukta den mindre än mogna män, och deras exaltation ger dem en njutning af idéen att gå den till mötes i en så helig fäderneslandets sak. Sådan är för det närvarande ungdomens esprit i Tyskland. Borgare- och bondeståndet dela och gilla den. Preussen och Ryssland, som känna faran af denna sinnesstämning, motarbeta den, ej med bemödanden att verka till en annan opinion, utan med tvångsmedel, som stundom gå utöfver laga formaliteter, och fästa därigenom i ynglingarnes själ för alltid en idé, som annars vid mognare år skulle försvinna genom den klara omöjligheten att ernås. Ynglingen blir efterhand man, ämbetsman eller egendomsinnehavare och behåller med en sårad egenkärlek känslan af hvad han anser såsom orättvist förtryck och idéen om ett bättre skick. Från ena året till det andra ökas så tänkande mäns antal, och på detta sätt förberedes i Tyskland ett tidehvarf, som kan blifva ännu blodigare än den franska revolutionen. Jag är dock säker på, att inga dåraktiga grymheter komma att i Tyskland föröfvas, så som det skedde i Frankrike.

Berzelius Reseanteckningar sida 310.png

Under vårt vistande i Tübingen hade en kommission undersökning om den så kallade studentsammansvärjningen. Man häftade och lösgaf genast den, som ansågs för en art hufvudman. Man kunde inga spår till brottslighet finna, och troligen ligger hittills hela saken endast i idéen. Våldsamheter skola påskynda försöket till dess utförande. Jag har bifogat ett slags porträtt af denne student. Jag såg honom [ 311 ]i Stuttgart, dit han fördes; men han blef där genast satt på fri fot.

Den 4 augusti. Vädret var regnigt och elakt. Vi tillbragte hela förmiddagen inne med blåsrörsförsök och snack. Till middagen gjorde vi bekantskap med Gmelins äldste bror, som är professor i mineralogien. Efter middagen genomgingo vi ännu en gång mineralsamlingen i akademiens kabinett och tillbragte aftonen hos professor Bohnenberger på ett ganska angenämt sätt.

Den S augusti. Vi gjorde ännu denna förmiddag några blåsrörsförsok, hvarvid vi biand annat funno, att en stuff Grausilber, som Selb ansett för kolsyradt silfver,187 var en blandning af arsenikbundet och antimonbundet silfver. Gmelin förärade mig åtskilliga mineralier samt en elektrometer, uppfunnen af Bohnenberger.188 På eftermiddagen gjorde vi en promenad i vagn till Niedernau, en surbrunn, hvars skönt kolsyrehaltiga vatten, försatt med en behörig dosis citronsaft och socker, gaf oss en förträfflig limonad. Brunnsstället var tämmeligen vackert och syntes vara någorlunda besökt. Efter återkomsten gjorde jag med Gmelin visit hos Autenrieth, som till lycka ej var hemma. Han är anatomiæ professor och hade för ett par år sedan uppfunnit konsten att baka bröd af trä målet till mjöl och, det som är ännu otroligare, att göda svin därmed.189 Jag hade beslutat att bespotta honom för denna gödning, hvarom man i Tübingen visste ingenting. Därifrån gingo vi till mechanicus Buzengeiger, en ganska skicklig instrumentmakare, hvars verkstad jag besåg. Sedermera besökte vi en gammal professor i matematiken, dr Pfleiderer; gubben var 81 år gamma) och hans gumma 79. De emottogo mig såsom ett par gamla föräldrar, beviste mig mycken artighet, och då jag gick, tog gubben afsked af mig på ett sätt, som hos mig väckte känslan af en fars välsignelse. Härifrån gingo vi till Bohnenberger [ 312 ]att taga afsked. B. gjorde mig present af ett par Zambonis eller rättare de Lucs torra elektriska staplar. — Vi afskickade denna afton våra saker med en roulier till Stuttgart for att sedan efter en tur åt Wildbad och Karlsruhe bege oss också dit. Vid aftonmåltiden serverade Gmelin punsch, hvarmed han och Arfvedson smorde kräset, under det den ämabla frun och jag sluppo med ett halft glas. Herrarne blefvo rätt väl upprymda, glada och goda, och vi hade säkert suttit där ännu, om vi ej behöft gå tidigare till sängs för vår till bittida på morgonen utsatta resa. Vi skildes åt kl. ½ 12, och Arfvedson, som nu ej kunde sofva, slog sig på filosofi. Resultatet af hans resonemang blef, att det vore ej så tokigt att gifta sig, om man kunde få en sådan klenod som fru Gmelin, hvartill jag svarade: »Ja visst.» Under det Arfvedson djupsinnigt forskade öfver quomodo i denna fråga, somnade jag.

Den 6 augusti. Kl. ½6 anträdde vi resan till Wildbad, åtföljda af Gmelins yngre bror, som är justitieråd, ett ämbete som här svarar emot våra assessorer i Hofrätten. Vi åto middag i Calw hos Gmelins syster, som är änka.190 Hon var nu ej hemma, men hennes dotter var oss en ganska förträfflig värdinna. Under det middagen tillreddes, gåfvo bröderna oss en liten konsert, justitierådet sjöng, och kemisten ackompanjerade på piano. Sångaren hade en skön röst, mycket musikaliskt naturligt anlag och mycken konst. Strax efter middagen gjorde vi visit hos en dr Grüner, som skänkte mig ett par vackra stuffer af arseniksyrad kobolt. På vägen emellan Calw och Wildbad mötte vi vår egentliga värdinna, som berättade, att de båda fruarna Gmelin (modern och justitierådets fru) gått oss till mötes till byn Calmbach. Vi träffade dem här, läto åkdonet gå förut till Wildbad och promenerade med damerna till badet…

[ 313 ]Den 7 augusti. Vi gjorde med Gmelin på morgonen en promenad långs åt den lilla (loden, som går förbi Wildbad. Den har på båda sidor med träd planterade spatsergångar och här och där broar, af hvilka de förenas. På båda sidor om den smala dalen uppresa sig schweiziskt höga och med skog beväxta berg, och man har här och där gjort små promenader på bergsfoten med täta hvilostallen. Fruarna Gmelin kommo oss till möte på återvägen och förde oss till konungsbyggningen, så kallad, därföre att den är af konungen uppbyggd for dess och dess familjs bruk. Den är dock nu till förmån för badet upplåten mot hyra. Här är en ganska stor salong, där badgästerna samlas under elakt väder; man promenerar här, spelar biljard, fortuna o. s. v. Från salongen gingo vi att bese baden. De utgöras af åtskilliga källor eller egentligen stora, 1 ½ aln djupa brunnar, där starka källådror framspruta ett 45° varmt vatten. De äro öfverbyggda med egna hus. En stor del af hvarje brunn utgör ett gemensamt bad, där många personer, 20, 30 och flere, om så behöfdes, bekvämligen kunna bada på en gång. En annan del är öfverbyggd till särskilda bad, där blott en person badar. Bottnen är med konst planerad och öfverhöljd med fin sand. Vattnet håller hvarken kolsyra eller svafvelbundet väte, och Gmelin sade oss, att det är nästan så rent som regnvatten.191 Vi besågo egentligen 3 badhus. Det ena kallades Fürstenbad, ämnadt åt konungen och k. familjen; men andra få bada däri, då han ej är där, mot en 5 gånger högre afgift än för de andra baden. De andra tvenne voro inrättade på samma sätt och ägnade det ena åt herrar och det andra åt damer. Badet för de fattiga var ganska illa tillställdt. Det var en mörk bassin, i hvilken man icke kunde stå rak och hvilken man, sedan herrskaperna slutat sitt bad, fyllde med det nyttjade vattnet, som aftappades.

Efter att hafva inhämtat vår middag vid table d'hôte med Gmelinska familjen afreste vi med kemisten Gmelin [ 314 ]till Pforzheim i badiska landet. Vägen var ganska behaglig. Vi anlände kl. 7. Vi hade här hoppats finna ett magasin af agatmortlar och agatrifskifvor, som jag hittills ej kunnat skaffa mig. Men magasinet var utgånget af bristande afsättning, och det stensliperi, som nu idkades här, skedde endast för hand och i svarfstol af smärre, finare och dyrbarare pjäser.

Den 8 augusti. Vi afreste från Pforzheim kl. 5 till Karlsruhe (3 svenska mil), dit vi anlände kl. 10. Avenyen dit är, i synnerhet från Durlach, ganska vacker, den utgöres af en rät, med italienska popplar planterad allé, i hvars båda ändar Karlsruhe och Durlach synas. Alléen är en tysk mil (ungefär ¾ svensk mil) lång, och som det var söndag, vimlade den öfverallt af Karlsruhe-bor, som sökte landluften. Karlsruhe är en ganska vacker stad. Likväl svarade han ej mot det öfverdrifna beröm han fått. Som den är mycket ny, är den tämmeligen reguliärt anlagd, och husen hafva ej ännu hunnit få det åldriga och skröpliga utseende som i gamla städer. Vi sökte här flera personer, som vi ej träffade. Slutligen funno vi ändtligen hofrådet Boeckmann (prof. i fysiken vid den härvarande militärakademien). Han är en mycket fin och kruserlig person. Jag ursäktade mig hos honom, för det jag ej förrän nu tackat honom for en bok, som han för länge sedan skickat mig med baron Fredrik Ridderstolpe. Vi pratade en stund. Han erböd sig att skaffa oss rätt på härvarande stenslipare och trodde, att vi af dem skulle kunna erhålla hvad vi åstundade, men saken blef här densamma som i Pforzheim. Sedermera viste mig Boeckmann det fysiska kabinettet, som tillhörer militärakademien. Det var både rikt och väl underhållet. Här såg jag den apparat, hvari B. gjort sina försök öfver beskaffenheten af det ämne, som utgör hvad vi kalla os, då spjället slås för snart igen, och hvilket han funnit vara kolbunden vätgas. (Det stötte mig därvid, att i engelska stenkolsgruvorna, där luften håller 15 af denna gas, innan den kan explodera, har man dock ingen olägenhet [ 315 ]förmärkt af dess inandning.192) Hans afhandling har fått stora priset i holländska vetenskapsakademien och skulle, så snart hon blefve tryckt, blifva mig tillskickad. Han hade gjort en god inrättning till att försäkra sig mot explosion af Newmans blåsrör med knallgas, som jag med hans tillstånd aftecknade för att eftergöra. Några instrument för ljusets polarisation voro också här långt enklare och mindre dyra än dem jag köpt i Paris efter Biots modeller. Boeckmann skänkte mig därjämte senare delen till det arbete, hvaraf han förut skickat mig den första tomen.193

Efter middagen besågo vi under aftonsången stadens stora och nybyggda kyrka. Den var ganska vacker, men man hade i stället för predikstol gjort en läktare öfver altaret, där prästen nu stod så godt som osynlig relativt till läktarens storhet och redan för långt bort från främsta bänkraden för att bekvämt höras. I bakre delen af kyrkan hörde man blott dofva eko. — Därifrån gjorde vi en liten tur omkring slottet och i parken. Den senare är rätt vacker, men liten. Slottet är en ganska enkel, men vacker byggnad. Kl. 4 återvände vi till Pforzheim, där vi passerade natten.

Den 9 augusti. Vi anträdde kl. 5 resan till Stuttgart, dit vi hade knappa fem svenska mil. Vi betade våra hästar i staden Vaihingen, ungefär på halfva vägen. Här hade de tyska studenterna utsatt ett riksmöte, där de från flera särskilda universitet skulle komma tillsamman och afgöra, hvad som vore att företaga med Tyskland till dess befrielse och sammanbringande under en gemensam styrelseform. Men württembergska regeringen, i tid underrättad därom, förböd deras emottagande, och mötet blef uppskjutet.

Vi ankommo till Stuttgart kl. 2. Efter måltiden besökte vi en bokhandlare, som sades vara svensk och hette Löflund. Men han befanns vara finne och hade i sin barndom kommit från Helsingfors till Tyskland, så att han ej förstod svenska mer. Jag köpte emellertid där för hans svenska [ 316 ]namns skull Bohnenbergers astronomi och afhandling om differentialräkningen.194 Därefter gjorde vi visit hos statsrådet Kielmeyer, som förut varit chemiæ professor i Tübingen före Gmelin; han emottog oss ganska höfligt, men var för öfrigt en torr och trumpen man. Han tyckte ej om att ledas in på kemiska diskurser och proponerade oss att i hans sällskap bese den botaniska trädgården med dess drifhus. Den är ganska rik på sällsamma växter och synes underhållen med mycken kostnad och omsorg. Förre konungen195 hade där en stor matsal, hvari han ofta om vintertiden åt sin middag, omgifven af blomstrande träd och örter. Vi sökte sedermera lifmedikus Jäger och hans bror, dr Jäger, som ingendera fanns hemma, hvarefter vi gjorde en promenad omkring slottet och i parken. Slottet är en ganska stor och vacker byggnad, prydd med en mängd bildstoder. Förre kungen hade den osmaken att midtpå huset låta lägga en i trä timrad och förgylld kunglig krona med dess hyende på taket. Den skulle pryda en dom, men på en takrygg ser det sadellikt ut, och kronan är dessutom oformligt stor mot huset. Det ser ut, som var han rädd, att hans undersåtar skulle glömma, att han blifvit af Napoleon upphöjd till kungligt stånd och värdighet. Parken är oändligt vacker och ganska stor, så att det är en ansenlig promenad att gå den rakt till ända. Däremot är den smal, men öfverallt vårdad. Närmast till staden har den en stor bassin. En flodgudomlighet, man och kvinna, huggna i sandsten och i kolossal storlek af Dannecker, uppreser sig ur vattnet vid bassinens ena ända. En mängd hvita och några svarta svanor med sina röda näbbar pryda detta vatten. De svarta svanorna göra i synnerhet en förträfflig effekt. — Själfva staden Stuttgart är en af de vackrare jag sett och öfverträffar oändligt Karlsruhe. Husen äro höga, väl underhållna, byggda i en god stil, och för att bevara sandstenen, hvaraf de bestå, äro de merendels utpå målade med oljefärg.

[ 317 ]Den 10 augusti. Vi fingo på morgonstunden besök af dr Rapp, som Gmelin beställt åt oss till följeslagare. Han förde oss först till bankiren Rapp, dess farbror, på hvilken jag hade ett kreditiv från Paris och som gaf mig rendez-vous på hofbanken kl. 10. Härifrån gingo vi till bildhuggaren professor von Dannecker för att bese ett därvarande, konungen tillhörigt kabinett innehållande en samling gipsaftryck af de förnämsta antika bildhuggerier, såsom Laokoon, il Torso,196 Apollo di Belvedere o. fl. Tillika sågo vi åtskilliga af Danneckers egna arbeten, bland hvilka vår uppmärksamhet i synnerhet fästades på en kolossal byst i hvit marmor af Schiller. Dannecker väntade ett besök af den danske bildhuggaren Thorvaldsen, som uppehåller sig i Rom.

Sedan jag kl. 10 på banken fått mina pengar, gingo vi att bese det kungliga museum, som innehöll naturhistoriska samlingar i zoologi, mineralogi, ornitologi o. s. v. Det vi hufvudsakligast här besågo med uppmärksamhet, var de fossila ben, som för ett par år sedan uppgräfdes vid Cannstadt ej långt från Stuttgart och som tillhört ofantligt stora mammutdjur. Äfven hade man funnit ben af ett hjortsläkte, som numer ej existerar och som varit större än älgen. Bland mineralierna sågo vi den koboltmalm från Dobschau i Ungern, ur hvilken Lampadius utdragit wodanium.197 Vi besöktes här af lifmedikus Jäger, hvars yngre bror, dr Jäger, visade oss museum. Det fägnade mig att göra Jägers närmare bekantskap; han är en skicklig physicus och den mest berömde läkare i Stuttgart. Samlingarna här hade nyligen blifvit förökta genom inköp af en ny naturalsamling af prof. Storr i Tübingen. Man var nu sysselsatt att packa upp snäckorna, hvilka voro utmärkt vackra. Härifrån gingo vi att se en samling af målningar från den äldsta tyska skolan, hvilken allmänt kallades la boiserie. Bland härvarande taflor utmärkte sig i synnerhet jungfru Marias död, målad för trehundra år sedan. Färgerna därpå hade bibehållit sig bättre än på senare tiders målningar. [ 318 ]Den som viste kabinettet, höll ett slags föreläsning för åskådarne, hvilkas antal var ganska stort, men föreläsningen var ett magert och dumt charlataneri. — Efter måltiden togo vi afsked af Gmelin och reste med en Hauderer, som vi ackorderat till Nürnberg för 42 gulden. Vi hunno till Schorndorf till natten.

Den 11 augusti hunno vi till Ellwangen.

Den 12 augusti till Ansbach. Här gjorde vi en liten promenad kring staden, som är liten, men utmärkt vacker. Här var marknad, men man höll på att slå igen stånden. Staden har ett vackert slott och en skön park, i hvilken vi promenerade en stund.

Den 13 augusti anlände vi kl. 12 till Nürnberg. Efter måltiden skaffade vi oss en hyrlakej, som skulle visa oss stadens märkvärdigheter. Vi sågo först slottet, som är märkvärdigt för sin ålder; en stor del däraf är sedan 900-talet. Det består af torn och andra gammaldagsbyggnader, utan symmetri hopsatta till ett oordentligt helt och befästade. Slottet ligger på ett sandstensberg öfver den öfriga delen af staden, så att man därifrån har en skön utsikt. Vi besågo rådhuset, den så kallade Schöne Brunnen samt åtskilliga kyrkor och broar. Sedan besökte vi bokhandlaren Schrag, som lämnade mig de sist utkomna häftena af Schweiggers journal och af Buchners repertorium,198 hvilka han vanligen brukar skicka mig till Stockholm. Därtill gjorde han mig present af en nyss utkommen beskrifning af Nürnberg.

Vi ackorderade sedan om en hyrkusk till Freiberg; man viste oss på en änka, som begärde 38 gulden (88 rdr b:ko); som hon ingenting ville slå af, så hörde vi oss om med postvagnen; den som gick från Nürnberg till Hof, var en riktig diligens, väl konditionerad, men sedan skulle man åka resten af vägen i en spjälvagn utan all slags upphängning samt resa både natt och dag och ändå icke komma fortare fram än med en hyrkusk, emedan [ 319 ]postvagnen uppehåller sig flera timmar i hvar stad för att aflämna och emottaga saker samt inregistrera de gjorda utbytena. Under dessa för resande angenäma ögonblick få de sysselsätta sig med att akta sina saker, emedan postiljonen alldeles icke ansvarar för, om något stjäles bort Detta afskräckte oss alldeles från detta sätt att resa. Hyrkuskänkan besökte oss ännu en gång för att få skjutsa, men som hon ej ville slå af och dessutom krånglade på allt vis, så viste vi henne på dörren och sökte upp en annan, som åtog sig att skjutsa oss för 72 gulden. Vi gjorde ännu i skymningen en liten promenad och besökte bland annat stadens badhus, som fått namn af Wildbad och som är en stor, men föga bekvämt inrättad badinrättning.

Den 14 augusti. Vi afreste kl. 8 från Nürnberg och anlände kl. 10 till Erlangen. Här uppsökte vi chemiæ professoren Schweigger, som emottog oss ganska vänligt. Han skickade efter professorerna Schubert och Pfaff, som inom en liten stund anlände. Här glammade vi nu i tvenne runda timmar. Schweigger viste oss några försök öfver ljusets polarisation genom vanliga glasskifvor, då man ser igenom dem på ett sådant sätt, att den genomgående strålen gör en spetsig vinkel mot glasets yta. Härmed gjorde han nu alldeles samma försök som med islandsspaten. Schubert presenterade mig en mineralogi, som han dedicerat till Klaproth, mig och Wollaston.199 (Tyvärr var den ganska oduglig.) Kl. 12 lämnade vi våra nya bekanta, som med ganska innerliga vänskapsbetygelser skildes vid oss. Vi togo en tarflig middag vid table d'hôte på värdshuset och fortsatte sedan vår resa. Vägen var Ömsom ganska dålig, och vi hunno ej längre än till en bondby kallad Wiesenstein, där vi togo upp på en krog, som dock var fullt så god som en svensk gästgifvaregård.

Den 15 augusti fortsattes resan genom Bayreuth, där vi dock ej uppehöllo oss. Vi dinerade i Berneck, där en [ 320 ]hr von Berg, som reste extrapost med fyra hästar, berättade, att han kom från Paris och att man där fått den nyheten, att Napoleon vore död. Vi hunno till aftonen Münchberg.

Den 16 augusti. Vi passerade Hof och sedan bayerska tullen, där våra pass viserades. Sedan vi inkommit i Sachsen, blefvo vägarna stycktals ganska elaka; det oaktadt funnos ganska täta bommar, där man skulle betala vägpenningar. Vi passerade förbi den vackra staden Plauen och hunno Reichenbach till natten.

Den 17 augusti. Vi passerade Zwickau, dinerade i den högfurstliga staden Lichtenstein, som har en ovanligt skön belägenhet och prydes af ett öfver densamma i sluttningen liggande, gammalt, men underhållet slott. Vi hade nattkvarter i Chemnitz.

Den 18 augusti. Vi ankommo middagstiden till Freiberg och begynte vårt vistande här med att promenera staden rundt omkring. Den är ej stor, omgifven af en mur med grafvar och flera torn; inuti är den tämmeligen väl byggd och husens utseende vårdadt. Man ser ganska litet folk på gatorna; i detta hänseende liknar den Falun. Inga bergverksanstalter synas i eller omkring Freiberg, och dock är staden på alla kanter underminerad af grufvor, så att redan då Banér i trettiåra kriget belägrade staden, så hade den genom dessa en fri kommunikation med omkringliggande land.200 Den har på södra sidan ganska vackra promenader, som äro väl beskuggade och slingra sig om vackra vattenbassiner.

Den 19 augusti. Vi sökte herrarne Lampadius, Mohs och Breithaupt men funno ingendera hemma. Lampadius gjorde om en stund visit. Han var sjuklig, bodde utom staden, men hade skyndat sig in, då hans fru skickat [ 321 ]honom våra kort. Lampadius är en glad och i umgänget behaglig man. Han är så lik apotekaren Magdelo till ansikte, röst och åtbörder, att han därpå kan af en obekant igenkännas. Han pratade med oss en stund och gaf oss adresser för att se samlingarna och grufvan. Han underrättade oss, att professor Pfaff från Kiel var här. Redan lifmedikus Jäger i Stuttgart hade sagt oss, att han vid detta lag borde vara här. Vi sökte Pfaff i middagsstunden men funno honom ej hemma. Han uppsökte oss i stället kl. ½ 2, då vi öfverenskommo att tillsamman bese grufvan Beschert-Glück följande dag. Pfaff är en glad och god man, inom ett par ögonblick voro vi intimt bekanta. För några år sedan stodo vi i brefväxling.201 Sedan Pfaff gått, kom hr Köhler, som har inseende öfver mineralkabinettet och hvilken vi äfven på förmiddagen förgäfves sökt. Han erböd oss att, när vi ville, se Wernerska samlingen och föreslog oss att med Pfaff i eftermiddag se den geognostiska samlingen. Vi uppsökte Pfaff, som hos Köhlers svärfar, pastor Fischer, besåg en liten mineralsamling; jag pratade en stund med Fischer, som var en instruerad och ovanligt behaglig man, hvarefter vi begåfvo oss till bergakademiens hus, där vi emottogos af bergskommissionsrådet Kühn, som har den geognostiska samlingen under sin vård. Det var rätt roligt att se och höra de äkta Wernerska indelningar och benämningar af fossilier. Jag erfor nu, att vi i Sverige ej hafva gneis eller att denna bergart där är ganska sällsam, att således allt hvad vi sedan öfverdirektören Schwartz' plumpa och oförtjänta ovett emot Hisinger i recensionen af dess mineralogiska geografi öfver Sverige ansett för gneis i den tanke, att Schwartz förstod detta ämne, egentligen i Wernerska geognosien är granit och att således Hisinger i sina uppgifter alldeles icke felat, då han kallat bergarten i våra svenska berg granit.202 Det roade mig att se bland flötstrapparterna, att större delen voro urgamla vulkanprodukter, kallade ömsom eisenthon, wacke, graustein, [ 322 ]basalt. Att hos wernerianerna väcka ens misstanke» att de kunde vara vulkaniska, var omöjligt. Bergskommissionsrådet Kühn erböd sig att beledsaga oss till grufvan på morgon förmiddag i god tid.

Den 20 augusti. Kühn hämtade oss kl. 6. Vi hade dagen förut hos bergmästaren begärt och fått ett skriftligt tillstånd att se grufvan. Detta kallas Fahrschein, och utan ett sådant får man ej gå ned däri. Detta Fahrschein kostar för hvar person 8 groschen. Vi begåfvo oss till Pfaffs logis, dar vi hade en vagn, i hvilken vi med denne och hans dotter reste till grufvan. Kühn red på en präktig häst. Vi behöfde ungefar ¾ timme för att hinna dit. Vagnen var utan fjädrar, vägen knagglig och åkningen ett slags bollkastning från ett säte till ett annat. Efter ankomsten klädde vi oss i grufkittlar, lika dem man har i Falun, mössor af hattfilt och fingo därtill hvad man kallar arsläder, en väsentlig del af bergsmansuniformen, som tjänar, då man i grufvan behöfver sätta sig. Mamsell Pfaff blef lika utstyrd som vi och var ej särdeles nöjd med sin prydnad. Vi stego ned på stegar i en lutande ställning, 140 famnar, och besågo under vägen flera vattenverk såsom pumpar, uppfordringsverk o. d., hvilka drefvos af en i grufvan inledd ström, som där passerar nära en tysk mil och drifver 7 hjul, innan den kommer ut. Man sade oss, att genom kommunikationerna grufvorna emellan kan man har gå nära tolf tyska mil under jorden. Då vi kommit till det omtalade djupet, följde vi en stoll och kommo slutligen efter en tämmeligt lång promenad till det ställe, där man arbetade. Hela vägen var murad, därföre att man fyller igen efter sig med bergmassan, så snart man tagit bort malmen, på det intet ras måtte uppkomma genom för stora ihåligheter och för att ej behöfva uppfordra bergart onödigtvis. Den metallförande gång vi här funno, var först sedan 10 år funnen; i början gaf den föga, nu åter hade den blifvit så rik, att den gaf 15 till 20 procent [ 323 ]silfver. Själfva gången var emellan ½ och ¾ aln bred. På sidorna närmast till gneisen utgjordes den af kvarts och blende, därinom af kolsyrad mangan och weissgültigerz med något blyglans. Man lyser sig här med lampor, hvilket gör, att grufvan inuti ej är nedrökt och att man således ser bergets insida på de flesta ställen ren. Vi kommo upp kl. ½ 11 efter att hafva stigit på stegar nära perpendikulärt uppföre. Vi befunno oss nu ett ganska långt stycke ifrån det ställe, där vi gingo ned och dit vi nu öfver fältet återvände. Här hade Kühn låtit anrätta en bergsmansfrukost, som smakade oss rätt förträffligt. Vi besågo sedan bokverk, vaskverk och stosshärdar203 och återvände därpå till staden kl. 12.

På e. m. besågo vi med inspektor Breithaupt det för afsäljningen bestämda nederlaget af mineralier. Man proponerade mig att föreslå mineralnederlaget i Falun att byta med det i Freiberg, så att de utan penningekostnad kunde på båda hållen förse sina samlingar med hvarandras fossilier. Det är oändligt rart att se äfven de allmännaste saker från Falun i utländska samlingar. Sedermera besågo vi en utmärkt vacker samling hos dr Rohartz; den var väl vårdad och fin som en fruntimmerssamling.

Kl. 6 följde oss Lampadius till bergsakademiens laboratorium, som var ganska klent. Han lät här bereda svafvelbundet kol och viste oss en anstalt att i järnretort (af smidt järn) bereda kalium. Därefter viste han oss beredningen af potatesvin, hvilket vi smakte och, ehuru det ännu var ungt, funno förträffligt. Han gör det af 25 del. stärkelsesirup, 25 del. vatten samt 2 del. hallon och 2 del. vinbär (Johannisbeeren), hvilka öfvergjutas med + 30° varmt vatten och lämnas så på ett ställe emellan + 18° och + 22° i tre veckor; det jäser långsamt och är då färdigt att tappas på en tunna att klarna samt tappas efter två månader på buteljer. I lägre temperaturer än + 18° jäser det ej mer utan möglar och förstöres. Däremot surnar det icke i den föreskrifna temperaturen. Det är ganska [ 324 ]troligt, att detta artificiella vin kommer att uttränga ganska mycket af det naturliga. Det har alldeles ingen smak af bärvin och skall säkert om ett par år ej kunna skiljas från det bästa vin af drufvor. Lampadius ämnar bereda sockret och sirupen af potäterna om vintern och sedan, då årstiden blir varm, sätta den i jäsning i stort. Det är besynnerligt, att jäst ej rätt väl befordrar jäsningen, utan att man måste betjäna sig af bär för att sätta massan i fermentation. Han ämnade äfven försöka infusion på russin såsom jäsningsmedel. Han viste oss vidare sin fotometer och några spår af sin nya metall wodanium samt det fossil, hvarur den fås, som man kallat en koboltmalm, men som ej gaf blå farg åt glas och som bestod af arsenik, nickel och wodanium. Han hade gifvit i kvintin af den nya metallen åt prins Fredrik, innan han riktigt hunnit studera dess karaktärer, och nu hade han intet kvar och visste ej heller, om mer af malmen stod att få.204 — Vi passerade aftonen hos Lampadius på en formlig supé. Vid bortgåendet togo vi afsked af Pfaff, som följande morgon ämnade resa åt Erlangen.

Den 21 augusti. Vi skulle se den Wernerska mineralsamlingen på förmiddagen, men jag hade fastnat för en migrän, som nödgade mig att snart vända om hem igen och lägga mig. På aftonen, då jag befann mig bättre, sökte vi åter prof. Mohs, som skickat oss kort; men vi funno honom ej.

Den 22 augusti. Vi sågo på förmiddagen i Wernerska mineralkabinettet metallerna och de ädla stenarna. Denna samling är den rikaste, vackraste och mest upplysande jag hittills sett. Den innehåller så kallade sviter af hvart species, hvilka utgöras af alla variationer i 1:o farg, 2:o kristallform, 3:o brott och 4:o derba former. Härigenom upptager hvart species en egen låda. — Eftermiddagen nödgades jag af ännu en sekunda migrän åter hålla mig inne.

[ 325 ]Den 23 augusti. Vi fortsatte och slutade på förmiddagen att genomgå Wernerska mineralsamlingen. Den var ända till slut fullständig och rik med undantag af den klass Werner räknat till salter. Han hade en sådan obenägenhet för kemiens inflytande i mineralogien, att i denna klass, som af kemien ensamt kunde anordnas, hade han ej ens gjort några samlingar, då man undantager litet koksalt, och han yttrade i sina föreläsningar om denna klass, att den ej är mineralogi och att eleverna göra bäst att studera den på apoteket. Efter mineralsamlingen genomsågo vi petrifikatsamlingen, som intog tvenne skåp och var rätt vacker men dock, såsom numera publik, obetydlig. Vt besågo ytterligare modellkammaren för modeller af grufbyggnader och instrumenter samt den nya, för en del af det af Werner gjorda testamentet uppbyggda flygeln, hvari Wernerska boksamlingen och en samling af fysiska instrument skulle uppställas. Sedermera sågo vi det större auditorium, där Werner höll sina föreläsningar.

Enligt de underrättelser jag fått om denna bergsakademi, är dess inrättning ej väl öfverlagd. Den är en elementarskola för det teoretiska af bergsmannens hjälpvetenskaper, under det att den tillika undervisar i användandet på bergshandteringen. Härigenom uppkommer, att hjälpvetenskaperna, matematik, kemi och fysik, bli illa studerade på en ganska inskränkt skala, och sedan, när man kommer till användandet, så blir det ändå bara empiri, ty de teoretiska insikterna ha ej fått nog vidd. Vidare måste därigenom studenterna ligga här 5, 6 till 7 år, innan de hunnit göra både elementarstudier och deras användande, och staten nödgas hålla en mängd lärare, som den dessutom håller några mil därifrån vid universitetet i Leipzig. Genom alla dessa omständigheter inträffar, att akademien i Freiberg kostar mer och gagnar mindre, än den borde. L'école des mineurs i S:t Étienne syntes mig vara en bättre uttänkt inrättning. Sedan nu bergseleven är färdig i Freiberg, måste han för att vidare kunna användas [ 326 ]studera juridiken i 3 år vid Leipzig, hvilket på honom frambringar samma nyttiga verkningar som tjänstgöringen i Bergskollegium hos oss: att han nämligen vid sitt anställande i bergsstaten har glömt det mesta af hvad han lärt i Freiberg.

På e. m. gjorde vi med bergsrådet Kühn och dess bror, som är direktör vid porcelaine-bruket i Meissen, en promenad till amalgamerverket och smälthyttorna. Det så kallade amalgamerverket ligger en dryg ¼ mil från Freiberg i Mulde-dalen; det är en förträfflig och vidlyftig byggnad, hvars ändamål är att ur den ej blyhaltiga silfvermalmen afskilja silfret utan malmens försmältning. Man får nämligen i grufvan weissgulden och silfverhaltig speiskobolt, ur hvilka det skulle blifva dyrare att med främmande blytillsats uttaga silfret. Dessa blandas nu fattigare och rikare till en halt af 7 à 8 lod på centnern (med mer eller mindre gör man förlust), bokas ganska fina, blandas med 110 af deras vikt koksalt och rostas sedan, hvarvid svafvel och arsenik syrsättas. En del svafvel blir till svafvelsyra, som förenas med natronet i koksaltet, hvars saltsyra står sig på silfret och bildar saltsyradt silfver. Öfverskottet af saltsyra i koksaltet bortgår mot slutet af operationen, då hettan förstärkes, i form af svafvelhaltig saltsyra, hvaraf massan också luktar starkt, då prof uttagas. Den rostade massan males och siktas till finaste doft, hvarefter den utröres med vatten till en gröt, blandas med 10 p.c. kvicksilfver och några blanka järnplåtar samt inlägges i tunnor af tjockt trä, hvilka af ett vattenhjul beständigt drifvas omkring. Så fortfar det i tre dagar, under det massan inuti af friktionen håller sig varm. Det saltsyrade silfret sönderdelas af järnet, och det metalliska silfret upplöses till en amalgam af kvicksilfret. Sedan utfällningen skett, blandas massan med mycket vatten, och amalgaman frånskiljes med den fullkomlighet, att efter årsöfverslag ej mer än emellan ¾ och 1 lod kvicksilfver förloras på hvar centner af använd malm. Amalgaman silas igenom linnepåsar, och det återstående utvrides. Det håller nu 6 del. kvicksilfver mot 1 del silfver. [ 327 ]För att borttaga det förra inlägger man det i en glödgningsugn, där allt kvicksitfret kan tillrättafås. Följande träsnitt visar denna inrättning.

Berzelius Reseanteckningar sida 327.png

I en stor gryta af stengods AB slås vatten, och däri ställes en tackjärnsfot, som bär en series af tackjärnstallrikar CCCC, hvilka med en pigg i midten trädas på hvarandra. På dessa lägges amalgaman. Öfver dem stjälpes en klocka af tackjärn, omkring hvilken man eldar med kol, så att kvicksilfret förflyger och faller då i vattnet. Det hela står inmuradt i en ugn, och det vatten, som af hettan fördunstar, ersättes oupphörligt af nytt, som flyter in. Det från kvicksilfver befriade silfret har nu en dendritisk, pipig skepelse, är ännu orent, 11-lödigt och drifves af med det på annat sätt erhållna silfret.

Midt i denna stora byggnad står en med stor kostnad inrättad slangspruta, som drifves af ett vattenhjul och kan inom få ögonblick i fall af eldsvåda sätta hvilken del af huset som helst under vatten. Man lät den gå ett ögonblick for att visa oss dess styrka, men den fick i stället för att spruta vatten kondensera luft i behållaren, som var af stark mässing, och då ventilen öppnades, small det nästan som ett bösskott, och luften utströmmade med ett grufligt vrålande.

Smälthyttorna och de därvid brukliga processer syntes mig vara alldeles på samma fot som vid Sala. Under [ 328 ]rostningen utvecklas mycket arsenik, man går här i en nästan beständig arseniklukt, men man finner sig icke illa däraf, och folket såg ganska friskt ut.

Vi gjorde sedan en promenad långs åt stranden af Mulde till den så kallade Muldenhyttan, där man byggt en kolugn, som var ett stort parallellepipedum af tackjärnsplåtar, hvari ved inlades och som upphettades utifrån. Man uppsamlade trädsyran. Gick ej särdeles bra, gaf porösa, lätta kol och brukades endast försöksvis. Jag meddelade i stället för denna odugliga inrättning en ritning af de franska kolugnarna och uppmuntrade herrarne Kühn att anställa försök därmed.205

Den 24 augusti. Vi hade utsett denna dag för vår afresa till Dresden, och som vi önskade innan dess träffa mineralogiæ professoren Mohs, skickade vi honom ett bud för att fråga, hvad tid på förmiddagen han kunde emottaga oss. Budet återkom ej på en timme. Vi besökte Lampadius, som bodde midt emot oss, och funno ändtligen vid vår återkomst budet, som annonserade, att Mohs skulle komma själf om några ögonblick. Sedan vi väntat 1 ½ timme och därigenom blifvit förhindrade att göra våra skyldiga afskedsvisiter i rätt tid, kom han ändtligen, just som vi voro i begrepp att gå ut. Han är en liten, mager, städad person, som har alla de karaktärer, hvarpå man vanligen utmärker gamla ungkarlar. Vi talte ej ett ord om mineralogi utan med mycken ceremoni om andra saker, om bergsakademiens ofullkomliga inrättning o. s. v., och under det vi nu pratade en timme, kommo de af våra bekanta, som vi själfva bort söka. Sedan de gått, gjorde vi en kort tur i staden för att lämna våra afskedskort hos Kühn. Hela staden var nu i ett slags glädjealarm. En hel gata var på ena sidan beklädd med bergsmän i full gala, prydda med ars- och knäläder, hvita underkläder, galonerade frackar, svärd och yxor samt husarmössor. Gatan var på den andra sidan klädd med militär. Prins Maximilian [ 329 ]eller Max, som de här kalla honom, hade kommit från Dresden för att vara sin dotter, storhertiginnan af Toscana, till möte, hvilken på förmiddagen skulle inträffa för att sedan i Dresden återse sin familj. Också vrålades hurra ganska förträffligt ur de djupa bergslagshalsarna.

Kl. 1 reste vi och kommo kl. 7 till Dresden. Vägen går öfver ofantliga slätter, som likväl icke äro plana utan mer och mindre kullriga. Ändtligen kommer man till Elbedalen, öfver hvilken dessa slätter ligga ganska mycket upphöjda. Utsikten blir där majestätisk. Dresden presenterar sig på något afstånd, genomskuret af Elbe, och hela trakten rundt omkring ligger som en karta. Vägen går småningom utföre, så att det åtgår en halftimme, innan man kommer till den plana delen af Elbedalens botten. Dresden är en vacker stad. Husen äro i allmänhet byggda som i Paris, men gatorna och husens utsida äro betydligt renare. Åtskilliga kyrkor, i synnerhet Frauenkirche och den katolska eller hofkyrkan bidraga äfven på afstånd att försköna stadens utseende. — Jag bör nämna såsom anmärkningsvärdt, att tullbetjäningen för att ej genera oss vid genomfarten i tullporten följde oss till värdshuset och visiterade våra effekter på våra rum med en höflighet, som aldrig haft något analogt i Horns- eller Norrtull.

Den 25 augusti. Vi läto af en hyrlakej föra oss till Geheimefinanzrath Blöde, till hvilken jag var på det sättet adresserad, att han håller på att öfversätta ett par af mina arbeten, hvarom han redan genom bref till Paris förekommit mig. Blöde var nu i finanskollegium, och hans folk sade, att man bäst träffade honom kl. 3 på e. m. Som vi nu ej hade annat att göra, gingo vi att bese det så kallade Gemäldegalerie, som innehåller en samling af mer än 9,000 taflor och som skall komma i ordning näst till det i Paris. Det utgör öfre våningen af kungl. stallbyggnaden och ar med mycken omsorg och kostnad inredt till sitt ändamål. Vi emottogos genast och fingo en förare, som [ 330 ]syntes själf vara artist och som utpekade de bästa styckena samt tillkännagaf, hvad vi egentligen borde beundra. Här äro åtskilliga rätt intressanta saker, såväl för sitt konstvärde som också för deras historiska värde. Det som i båda hänseenden mest fängslade vår uppmärksamhet, voro några stycken af Correggio, af hvilka det ena blifvit inköpt för två millioner(?) riksdaler, samt Rafaels madonna di Sisto, originalet till den bekanta förträffliga gravyren af Müller. Denna senare tafla, som jag tyckte mer om än om Correggios, hade dock kostat endast 17,000 dukater. Bland kuriösa konstsaker voro några utmärkt väl gjorda porträtter af gamla personer, där konstnären bemödat sig att med penseln lägga hvarje skrynkla af det åldriga skinnet på sin duk. Då detaljer af dessa porträtter fördes under mikroskopet, kunde man svårligen öfvertala sig oro annat, än att man verkligen betraktade skrynkligt människoskinn. Dessa porträtter voro tagna i ansiktets naturliga storlek.

Efter middagen vandrade vi kl. 3 till Blöde, som redan sökt oss på förmiddagen och af hvilken vi emottogos med uttryck af mycken vänskap och mycken tillfredsställelse med vår därvaro. Vi förpratade här fyra runda timmar, och det var mörkt, när vi återkommo i vårt logis. Vi gjorde hos Blöde bekantskap med dr Struve, en apotekare, som syntes hafva mycken kännedom i kemien och var en ganska intressant man. Han böd mig följande dagen att se ett försök med Réals press till beredande af extrakter samt ett med den nyligen uppfunna men dåliga Berlinska luftpressen.206

Den 26 augusti. Blöde kom att hämta oss kl. 9. Vi gingo till Struves apotek i staden, där Réals press nu stod uppställd. AB är ett cylindriskt kopparkärl af den storlek man åstundar. Struves hade denna form och kunde rymma 5 kannor. Det har i bottnen en sluttning

mot midten, men obetydlig, och en kran tapp. Dess öfre [ 331 ]
Berzelius Reseanteckningar sida 331.png

kant är stadig och utviken två tum samt planslipad, och sedan har den fått några koncentriska, utgröpta ringar. Locket är stadigt och äfvenså plant samt med ringar graveradt. Emellan båda lägges en cirkelrund läderremsa, förut tätad med vax och olja, hvarefter locket kan lufttätt tillskrufvas, på sätt figuren visar. På bottnen af detta kärl lägges ett litet, passande durkslag och därofvanpå en stadig linnelapp. Sedan inpackas den växt, som skal] extraheras, till ¾ af kärlets höjd, då ett annat platt durkslag pålägges. Därpå tillslås vatten, så att kärlet blir nära fullt. Locket påskrufvas nu, sedan man förut fastskrufvat det vid ändan af ett kopparrör DE, som går ned från den högsta delen af huset, där det står i kommunikation med en liten balja. Sedan allt är täppt, slås vatten i baljan, så att det rinner ner genom röret i pressen och så att röret blir fullt till hela sin längd. Struve hade det endast 16 till 17 alnar högt. Följden af denna tillställning är, att vattnet i AB af den påträngande vattenpelaren ED sammantryckes, ehuru den förminskning i volym det undergår är obetydlig. Men hvad man icke skulle [ 332 ]vänta, är att med detsamma det vegetabiliska ämnet inom få ögonblick fullkomligt utlakas af kallt vatten, och man får en kall infusion af större koncentrering, än man annars kan få efter flere timmars arbete med dekokt och afdunstning, hvartill ännu kommer, att växtämnet ej af värmens verkningar i Réals press kan undergå någon förändring. Tryckningens verkan går så fort, att man förändrat apparaten på följande satt:

Berzelius Reseanteckningar sida 332.png

A är ett cylindriskt kärl af alldeles samma yttre och inre beskaffenhet som filtreringsanstalten på de så kallade franska kaffekokarna. Det är genom tappen B skrufvadt fast vid mässingshylsan C, som på vanligt sätt är inkittad på halsen af en rund glasbutelj. Denna butelj har ännu en öppning med mässingshuf, i hvilken man inskrufvar en luftpumpspruta med sin ventil. Sedan allt är påsatt, inlägger man det, som skal) extraheras, och slår vatten på, såsom vid Réals press är omtaladt. En halftimme därefter pumpas luften ut ur buteljen med sprutan, och hanen F tillslutes. Nu öppnar man B, hvarvid vätskan ur A med en atmosfärs tyngd pressas genom silduken in i buteljen, och man finner den ilagda massan extraherad. Den nyttjas mycket till kaffeberedning. Då buteljen ej har mer än en hals, skrufvar [ 333 ]man först sprutan på ventilen B och då flaskan är tom, påskrufvas infusionskärlet, och ventilen öppnas.

Dessa upptäckter förtjäna att af våra pharmaceutici eftertagas. Jag har mycket frågat efter, om man har någon teori till grund för detta förfarande, men har ej kunnat finna något spår därtill. Réal är en fransk grefve af dem, som sista skakningarna skickade på andra sidan om hafvet; man känner ej hans anledningar att först försöka det, och hans landsmän hafva ej lämnat uppmärksamhet åt detta infusionsinstrument. Det är svårt att göra sig redo för verkningen af tryckning vid detta tillfälle, helst en så liten som den af blott en atmosfär, ty vattnets täthet förändras däraf så obetydligt, att man ej gärna kan skrifva verkningarna på dess räkning. Då dessutom salter i Réals press ej lösas fortare än i vanligt vatten, så låter det snarare gissa sig, att sammanpressningen sönderrifver de kärl, hvari växternas närmaste beståndsdelar ligga insvepta, så att de nu omedelbart röras af vattnet och således hastigare upplösas.

Struve berättade oss, att han var sysselsatt med ett medicinskt försök, som bestod däri att låta personer nakna sätta sig i träkar fyllda med kolsyregas. Karet är öppet upptill och fylles med gas genom en pip, som leder gasen till botten. Man fortfar, till ett ljus, som insänkes i karet, slocknar. Då sätter sig en person in jämnt efter bröstet. Gasen frambringar en högst angenäm känsla af värme öfver huden; efter en stund utbryter svett. Man hade funnit det verksamt i lamhet, men försöken voro nyss började. Ingen obehaglig verkan på andedräkten hade försports.

Vi begåfvo oss därefter till Blöde och genomgingo hans samling af mineralier. Den var ganska vacker och tämmeligen fullständig. Vi hunno likväl ej mer än till hälften genomgå den till middagsdags. Vi inhämtade vår tarfliga middag på ett värdshus och hade kl. 4 åter möte med Blöde, som nu förde oss att bese naturalsamlingen i der Zwinger. Detta är en magnifik slottsbyggnad, som [ 334 ]inuti sig omsluter en fyrsidig gårdsplan. Husen utgöras endast af stora och höga salar, ämnade från början till förvaringsrum åt samlingar af alla slag. Vi begynte med mineralsamlingen, som var upplagd under glas i ett stort galleri, i hvars ända man målat Vulcan och Neptun al fresco i kolossal storlek för att göra syftning på de två teorierna om jordmassans bildning. Samlingen var ganska vacker men i senare tider ej förökad. Det som mest ådrog sig vår uppmärksamhet, var en stuff saltsyrad silfveroxid, som var ren och fri från bergart och vägde något öfver 13 skålpund. Den hade förefallit i Johanngeorgenstadt Vi besågo som hastigast äfven den geognostiska samlingen, hvilken var uppställd i motsvarande galleri och i synnerhet i petrifikater innehöll utmärkt intressanta saker, af hvilka jag endast skall nämna tvenne: 1:o en trädstock med rötter och grenar, fullkomligt förstenad till holz-agat. Nedre diametern var 3 alnar och den öfre 2½. Stycket hade 2 alnars höjd, men därvid låg ännu ett ¾ aln högt stycke af den nedersta, större ändan hel till sin omkrets, men rötterna hade blifvit afslagna vid uttagandet och lågo bredvid. 2:o En bordskifva af skiffer af 2 alnars längd och 1 alns bredd, innehållande en zoofyt (pentakrinit kallad) förvandlad i misspickel. Hela bordets yta var genomdragen af djurväxtens utgreningar, hvilka sågo ut som förvandlade i silfver. Här låg äfven ett helt ammonshom af ¾ alns diameter. — Vi genomgingo de salonger, där uppstoppade fåglar och djur förvarades, men uppehöllo oss ej särdeles därvid. Vi gjorde sedan en liten promenad öfver den inre gården, som har några vattenkonster och är en samlingsplats för alla små barn med sina ammor, likasom fordom Kungsträdgården var i Stockholm, så länge den var ämnad till en rekreation för stadens invånare.207 Hela borggården hade en mängd med stora, förträffliga pomeransträd, af hvilka flera hade 10 till 12 tum i diameter och voro det oaktadt planterade i lådor af vanlig storlek för pomeransträd. Historien af dessa träd, hvilkas antal, tror jag, går till ett par hundrade, [ 335 ]var att August II, som älskade att svarfva, lät komma ett stort antal mogna pomeransstammar från Italien för att användas till hans träarbeten. Då stammarna kommo, föll det honom in att försöka med några, om de skulle gå till lifs. Det lyckades, och nu sattes alla i lådor och gingo alla fort. De visa ännu efter 120 år inga tecken till décrépitude utan blomma och bära frukt alla år. Sedermera gjorde vi med Blöde en liten promenad åt Brühlska trädgården, en allmän spatsergång på den gamla fästningsvallen, som börjar vid den vackra Elbebron och fortsätter sedan ett ganska långt stycke strömmen uppföre. Vi satte oss här vid ett kaffehus och inhämtade ett glas svagdricka omgifna af Dresdner-familjer, som gjorde på samma sätt. Herrn och frun hade hvar sitt högt glas svagdricka med socker framför sig (det går ett godt halfstop i dessa glas); frun hade sin gärning i hand, och barnen tultade rundt omkring i gräset. Det gaf ett ganska angenämt intryck af borgerlig trefnad.

Den 27 augusti. Vi gjorde på förmiddagen en promenad till den så kallade Grosser Garten, en stor trädgård bredvid Dresden, som utgör den allmänna söndagspromenaden och som vanligen då är alldeles full. Den har midt i ett kungligt lustslott, som inuti ej är möbieradt; men det pryder trädgården. Engelska promenader, kanaler och små vattenfall göra stället ännu angenämare. Det var nu tomt, och vi måste nöja oss med blott den geografiska rekognosceringen. Vi åto middag på invitation af Blöde i Brühlska trädgården tillika med bergsrådet baron Herder och dr Struve. Herder, som nyligen varit i Sverige, talte om sitt vistande där med mycken förtjusning och påstod likasom Gmelin, att han där haft de roligaste ögonblicken i sin lefnad. Vi drucko med en verkligt svensk känsla konungens och kronprinsens skålar. Fru Blöde och tvenne af Blödes barn kommo oss till möte i trädgården; vi gingo sedermera att i deras sällskap bese das [ 336 ]Grüne Gewölb. Detta är en series af förvaringssalar för allt upptänkligt dyrbart lappri, som kunnat skrapas ihop. De ligga i rez-de-chausséen af kungl slottet och stå under uppsikt af en hofkamrer, som är skyldig att visa dem åt främlingar, men hvarvid han aldrig får taga emot mera än sex på en gång. Här finnas bronsstatyer, konstsvarfning och bildskärning i elfenben, utskärningar och fasoneringar af strutsägg och snäckor, allehanda större och mindre kärl såsom slefvar, skålar, flaskor o. d. af karneol, agat, kalcedon, heliotrop, bergkristall, mosaikarbeten, arbeten i guld och emalj, riksvaisselleriet samt riksjuvelerna. Såsom ett bevis på futiliteten af dens esprit, som samlat allt detta, må följande tjäna: ett kabinett är rundt ikring väggarna fylldt med grupper af komiska figurer gjorda af guld och emalj, men så, att någon del af kroppen foreställes bar; denna del af kroppen är en stor och monströs äkta pärla. August II gaf vanligen pärlan åt konstnären med befallning att göra något af den, och konungen roade sig alltid ju mer, ju omöjligare det syntes att få ut något naturligt däraf. En stor plateau af guld och silfver föreställer en audiens af Stora Mogol. Alla figurer äro af guld och kläderna emalj. Den gaf tre konstnärer ett sjuårigt arbete och kostade en grof summa pengar. De ädla stenarna äro öfver all beskrifning magnifika. En sådan mängd af så stora diamanter äges af ingen regent. Det som mest intresserade mig att se, var ett hattsmycke, en slags aigrette af rosenröda diamanter, slipade i tafelstensform af ungefär denna storlek hvardera. Det som jag därvid anser konstigast, var att alla hade en ton i färgen; de voro fattade à jour. En gräsgrön diamant af 160 karat, fattad à jour och kallad fårhufvudet för sin skapnad, är också ganska märkvärdig.

Berzelius Reseanteckningar sida 336.png

Närstående figur visar dess omkrets och storlek. Den hade rosenstensslipning. Storleken och mängden af safirer, rubiner, smaragder och topaser öfvergår allt hvad man föreställer sig utan att hafva sett det. Alla dessa [ 337 ]juveler tillhöra den kungliga skrudens olika delar, mest likväl ordensband, men de äro så gjorda, att de kunna uttagas och förvaras särskilda, hvarigenom man lättare kan förekomma frestelsen hos dem, som råkat få tjuforgan. Man frågar billigt, huru så mycket dyrbart kommit oskadadt från såväl franska som preussiska rofgiriga klor. Det var alltsammans under kriget på Königsteins fästning, hvars naturliga belägenhet är sådan, att man icke ens försöker att i krigstider belägra den.

Berzelius Reseanteckningar sida 337.png

Jag bör ej lämna obemärkt en simpel vanlig silfverkappe, förgylld inuti, hvars historia intresserade mig obeskrifligt. Då konungen af Sachsen208 firade 50-årsdagen af sin regering, räcktes honom denna bägare af deputerade från en numera under konungen af Preussen lydande stad såsom en gärd af forna, under hans styrelse lyckliga undersåtars tacksamhet. Därpå stod (jag minnes ej precis verba formalia): »Till tacksamt, underdånigt minne af en 46-årig huld och faderlig regering med verkligt sachsiska hjärtan framräckt till den bäste konung af den numera preussiska staden • • •s (jag minnes tyvärr ej namnet) invånare», Gåfvans ödmjuka ringhet, då den var ämnad åt deras goda kung, och hjärtats uttryck medföra något oändligt intagande. Konungen lät fylla bägaren med vin och drack därur med tårar sina forna undersåtar en faderlig tacksägelseskål. Konungen i Preussen hade gifvit tillstånd till denna deputation. Om någon monark af hans länder skulle en gång återfå en stad, skulle väl en bägare därifrån på lika sätt återgå till slottet i Berlin?

Aftonstunden tillbragtes hos Blöde med att genomgå några ark af hans öfversättning af lärboken i kemien.209 Blöde förvånade mig i sanning genom den riktighet, hvarmed han uppfattat meningen, så mycket mer som han nyss lärt svenska språket, som han i kemien är en nyss begynt amatör och som allt detta blifvit gjordt på de [ 338 ]lediga stunder han haft emellan sina många och trägna göromål såsom geheimefinansråd, och hvarvid han, efter hvad jag på academici i Freiberg kunde förmärka, lärer hafva hufvuddetaljer att sköta.

Den 28 augusti. Vi besågo biblioteket, som är beläget i det så kallade japanska palatset. Legationsrådet Beigel, som är bibliotekarie och tillika kemist-amatör, kom själf att föra oss omkring. Boksamlingen har emellan 2- och 300,000 volymer. Den är uppställd i 24 rum och 3 ofantliga gallerier och innefattar böcker i allting. Vi genomgingo salarna och läste rubrikerna öfver hyllorna. Vi sågo några gamla manuskripter, några af de första af Faust tryckta biblar samt ett stort verk, som innehåller ett poem öfver freden 1814, tryckt på alla tryck- och skrifbara språk, lapska och tungusiska icke undantagna, samt slutligen ett mexikanskt manuskript från Inkas tid, hvilket språk numera är förloradt och således oläsligt blefvet. Det är besynnerligt, att detta skrifsätt mnehöll, liksom det egyptiska, en stor mängd hieroglyfer och att man bland detta folks forntidslämningar finner pyramider ganska lika de egyptiska, ehuru mindre till storleken. Under biblioteket förvaras samlingar af antika statyer, antikt postlin och myntkabinettet. Vi besågo samlingen af statyer, som är uppställd i en rad af salar och innehåller ganska mycket af betydligt antikvariskt värde, men det som mest väckte vår uppmärksamhet var antikvarien själf, som höll långa tal öfver stodernas förträfflighet samt ibland återkom till samma stod och omsade utan förändring hvad han nyss sagt. Då gubben emellanåt blef hes, lät han vaktmästaren föra oss. Denne gick och gjorde narr af antikvarien, men i förtreten så återtog den senare, så fort han fått hvila sig litet.

Vi hade fått en invitation till middagen till bergsrådet Herder, där vi också infunno oss. Här funno vi Blöde, chemiæ professoren Ficinus och prof. Mohs från Freiberg. [ 339 ]Middagen var ganska glad och munter, och Herder förnyade i ett förträffligt rödt champagnevin gårdagsskålarna för konungen och kronprinsen. På den gamle beskedlige kungen i Sachsen tänkte ingen.

Få eftermiddagen följde Blöde och Mohs oss till den så kallade konstkammaren och det fysiska kabinettet, som ligga i der Zwinger. Det fysiska kabinettet innehåller en mängd gamla, numera illa brukbara instrument, gjorda efter Nollets fysik210 exprès för att ställas i dessa kabinett, utan att det någonsin varit fråga om deras användande. Här voro också några af Tschirnhausens brännspeglar, gjorda af trä och fodrade med mässing inuti, samt den ena af Tschirnhausens stora lentes (den andra är i Florens). Man har nyligen anslagit fonder för att förbättra instrumentsamlingen och anskaffa sådana instrument, som nu brukas. — Konstkabinettet är i samma genre som das Grüne Gewölb. Det innehåller en mängd rariteter af alla slag, af hvilka åtskilliga väl förtjäna att ses, helst hvad här finnes är ganska gammalt. Mängden är dock lappri. Till det förra höra några af de första plåtarna till kopparstick af Albrecht Dürer, som uppfann denna konst, och till det senare räknar jag körsbärskärnor med skulptur, porträtter o. d. En af dessa innehöll en samling af 128 ansikten, som alla voro ganska distinkta. I ett särskildt kabinett förvaras ett slags grannlåtsbyrå, som tillhört Luther och som synes hafva varit någon furstelig present, samt en mängd konstiga urverk af alla slag, i hvilka apostlar dansa, tuppar gala, får bräka m. m., då timmarna slå. Somliga ur promenera själfva fram och tillbaka på bordet o. s. v. Det som af dessa mest intresserade mig, var ett ur, som visade, hvad klockan är på en mängd särskilda ställen af jordytan. Det hade 365 visare, som hvar och en tillhörde ett visst ställe. Man skulle tro, att detta ur vore ganska komponeradt; men alldeles icke. Hela konsten bestod däri, att taflan gick omkring och att hvar visare hängde lös på sin pigg, så att han alltid vände sig [ 340 ]nedåt. Hvar visare hade omkring sig en liten emaljerad tafla med ställets namn och timmarna, och då dessa taflor insattes, vände man för hvar och en motsvariga timmar ned. Midt i centrum satt ett vanligt ur, som också ställdes på samma sätt. I mån som timvisaren på detta ur går omkring, vrider sig också den stora taflan omkring, så att hela konsten blef att meddela timvisarens rörelse åt taflan. Vi slutade ej denna åskådning, förrän det redan var för mörkt att längre fortsätta den. Månen var nu uppe på horisonten, och Blöde föreslog att försöka en till astronomiska kabinettet för någon tid sedan kommen Dollonds tub, hvilket också verkställdes. Men som, sedan man sett månen i Stockholm, man kan göra sig ett ungefärligt begrepp om månen i Dresden, så skall jag icke nämna något om hvad vi här sågo. Af Jupiter sågo vi tydligt bältena och tre månar.

Efter hemkomsten fick jag visit af bokhandlaren Barth från Leipzig, som hitkommit för att genom mig engagera Blöde att lämna honom i förlag öfversättningen af lärboken i kemien, hvars första Blumhofska upplaga han haft i förlag och därpå förlorat 2,000 thaler. Men som Blöde redan tagit förläggare, tröstade sig Barth, gladde sig åt, att jag trodde en mängd alltför grofva osanningar, dem han sade mig till ursäkt för sitt förhållande såväl mot mig vid förra öfversättningen som mot bergsrådet Broling, och vi skildes de bästa vänner i världen.211

Den 29 augusti. Söndag. Jag besökte kl. 8 hofrådet Treutler, som i förrgår visade oss das Grüne Gewölb, för att genomgå hans mineralsamling, som var ganska fullständig och väl försedd med både vackra och rara saker. Oaktadt vi nästan i galopp genomsågo den, varade det dock till kl. ½ 12. Treutler skänkte mig ett stycke karpholit, ett nytt fossil, som jag förut endast sett i Werners samling, paulit samt gänseköthiges Silber.212

[ 341 ]Från Treutler gick jag att bivista den kongl. familjens gudstjänst i katolska kyrkan. Konungens yngsta dotter213 hade dagen förut förmält sig med konungen i Spanien, representerad, men förmodligen endast i brudstolen, af en liten dålig spansk grand. Nu var hela hofvet i kyrkan att med den unga drottningen bivista gudstjänsten och bedja om bättre förstånd åt hennes höga gemål. Här var musik af orkestern, pukor, trumpeter, men en sådan marknad af folk, som på ett i katolska kyrkor vanligt sätt strömmade ut och in, att skrapandet af deras fötter alldeles förtog musiken. I Sachsen inträffar den besynnerliga omständigheten, att konungahuset bekänner sig till den påfliga religionen, då däremot folket är sedan Luthers tid protestantiskt. Detta uppkom, då det kurfurstliga huset mottog polska kronan, och det har kommit att bibehålla sig, sedan denna blifvit förlorad. Således var af den församling, hvars fotskrapning i dag ackompanjerade musiken, den största delen blott gapare och ett ganska ringa antal verkliga deltagare i den andliga högtidligheten. Den katolska hofkyrkan i Dresden är ett ganska vackert tempel, i synnerhet på utsidan, där man påkostat så mycken byggnadslyx som möjligt, och denna kyrka har kostat två millioner riksdaler i silfver. Däremot har Dresden en annan kyrka kallad Frauenkirche, som kostat endast 300,000 riksdaler och som genom sin storhet, sin enkla men förträffliga stil äfven på långt afstånd är denna hufvudstads förnämsta prydnad. Den är en imitation af S:t Peters kyrka i Rom, och dess byggnad är så fast, att då Dresden under sjuåra kriget bombarderades och allt störtade rundt omkring, stod det härliga templet oskadadt, oaktadt de uppretade preussarne samlade sina bemödanden för att skjuta ned det. Man skall från dess spets se ett stort antal märken efter där bomber fallit.

På aftonen afhörde vi en kantat, komponerad för det höga tillfället och gifven i Operasalen (så kallas här en konsertsal bredvid der Zwinger), hvartill Blöde skaffat [ 342 ]oss logebiljetter. Man sade oss, att salen innefattade 4000 personer. Hofvet anlände hit i procession och full gala. Konungen ledde den unga drottningen af Spanien. Därefter kommo drottningen, sedan prinsar och prinsessor utan all ända. Musiken var ganska vacker och exekutionen rätt god, men de italienska orden voro endast dussingods. Man utdelade dem gratis åt hvarje åhörare. Musiken begyntes kl. 6 och slutades strax efter 8.

Den 30 augusti. Vi gjorde på förmiddagen ett besök till målareakademiens exposition i ett denna akademi tillhörigt hus i Brühlska trädgården. Jag tyckte, att de i porträttmålning vida öfverträffa våra artister, som vanligen ge sig all möda, att åskådaren skall se, att det är en målning, han står framföre; de dresdenska målarne hade gjort sig all möda att komma honom att glömma det. Landskapsstyckena voro i allmänhet under medelmåttan. Historiestyckena hade mycken liflighet 1 imagination, och man glömde att anmärka målningens ofullkomlighet för intresset af berättelsen, som man icke behöfde läsa i katalogen. Några kopior t. ex. af Mengs‘ Amor och en piga, som bjuder kaffe, efter den så kallade peintre Turque214 hade lyckats alldeles förträffligt.

På e. m. hade vi hos Blöde på dr Struves malmgård en blåsrörsseance, bivistad af Blöde, Struve, Ficinus, Mohs, myntmästaren, hvars namn jag förgätit, samt provisoren Schuster. Här blåstes till sent på aftonen, och särdeles Ficinus lämnade mycken uppmärksamhet häråt. Bland saker, som vi funno, var att den så kallade Haarkies, som Klaproth angifvit för att vara ren nickel, egentligen är svafvelbunden nickel.215 Senare ännu fortsattes läsningen af Blödes öfversättning.

Den 31 augusti. Ficinus gjorde oss tidigt på morgonen ett besök och erböd att föra mig till deras mediko-kirurgiska akademi, hvilket jag med tacksamhet antog. Då vi [ 343 ]passerade Frauenkirche, var där gudstjänst. Vi gjorde en liten tur in i kyrkan för att bese det inre. Den gudstjänst, som i dag hölls, var en tacksägelse för fulländad skörd. Församlingen var tämmeligen talrik. Vi besågo sedan den mediko-kiruirgiska akademien, hvars inrättning är absolut densamma som det Karolinska institutets i Stockholm. Auditorium var ej så vackert som vårt, men som byggmästaren bättre än vår förstått att ej uppoffra det nyttiga och ändamålsenliga för en pedantisk konstprincip, så var det i alla hänseenden bättre. Den anatomiska samlingen var ganska vacker och väl vårdad, ehuruväl vår genom Hagströmers omsorger och frikostighet är mycket bättre. Man hade här i synnerhet fullständigt en samling af hufvudskallar: 1:o af de flesta hufvudnationer, 2:o af en mängd olika sjukdomstillfälligheter, 3:o af olika åldrar och 4:o af olika djurslag. Äfven hade man en icke så obetydlig samling af osteologiska preparater för djuranatomien.

Därifrån gingo vi till Myntet för att se en ny uppfinning af [en] myntpress, som därvarande myntmästare uppfunnit och som har flera bekvämligheter än den parisiska utan att hafva någon af dess olägenheter.216 Man inlägger på en gång 200 t. ex. riksdaler, hvarefter pressen, drifven på vanligt sätt med en balans, fortfar att mynta, tills endast 5 återstå; då klingar maskinen på en klocka, man stannar ett ögonblick och inlägger en ny sats. Om under fortfarande pressning något kommer i olag på maskinen, så ringer en annan klocka, så att man genast kan stanna. Allt detta är ganska simpelt och utan medverkan af fjädrar, hvilka på den parisiska maskinen ofta komma i olag. Myntmästaren lofvade mig, att Almroth skulle, då han kommer till Dresden, få rita af denna maskin med sådan fullständighet, att den kunde hos oss eftergöras, om vederbörande skulle vilja göra sig denna lilla depens.

Under det jag gjorde dessa promenader, hade Arfvedson å sin sida också gjort en annan och därvid köpt sig en rätt vacker vagn, för att vi skulle kunna med något [ 344 ]bättre bekvämlighet transportera oss igenom det på allt sätt obehagliga Preussen och sedan undvika bondkärran i Sverige. Nu fordrades att skicka en stor del af vår betydliga laddning med fora till Berlin och Stralsund och att i största hast göra denna ompackning, helst ett tillfälle till dess afsändande yppades med nästa morgon. Under det vi härmed voro sysselsatta, inträdde till vår stora glädje Almroth, återkommen från sin resa till München. Vi meddelade honom åtskilliga bref, som här väntade honom, men hvilkas innehåll alldeles förstörde hans glada lynne för den tid vi ännu hade att passera med honom här. Han hade nämligen däri fått underrättelsen om några af hans närmare vänners dödliga frånfälle.217 — Vi åto middag med dr Struve, som bjöd äfven Almroth, på das Link'sche Bad, ett stort värdshus på en ganska angenäm fläck vid Elbestranden ofvanför Dresden, där man ser Dresden, en del af de böhmiska bergen. Königstein o. s. v. Vi foro med Struve och Blöde dit i Arfvedsons nya vagn, som allmänt till pris och egenskaper af oss godkändes, hvilket särdeles fägnade den beskedlige Struve, som hjälpt Arfvedson med handeln. Vi skulle på eftermiddagen hafva gjort en promenad längre bort, men det begynte regna, och vi måste vända om till staden, där vi passerade aftonen med Blöde hemma på vårt rum.

Den 1 september. Ficinus gjorde mig en visit på morgonen, presenterade mig första häftet af mineralogiska sällskapets218 handlingar samt ett par stuffer af mindre betydenhet. Tillika begärde han få kollationera ett protokoll, som han ur minnet uppsatt öfver våra blåsrörsförsök förleden måndag, hvilket särdeles fägnade mig och hvarvid jag tillade åtskilligt, som han glömt eller som vi förut ej hunnit genomgå. Sedermera kom Blöde och förde oss till sitt mineralkabinett, som vi nu skulle sluta att genomgå, för att jag sedan i duplettsamlingen skulle utvälja hvad som passade mig. Ficinus var med en stund, och talet [ 345 ]föll därunder på ljusets polarisation, då F. med en häftighet, som egentligen bort kunna födas af en någon stund fortsatt diskussion, utbrast i hårda ordalag mot de narrar, som tro på ljusets polarisation, försäkrade sig kunna bevisa, att dessa fenomen ej existera utan bero af en synvilla, samt yttrade, hvad den galna Oken före honom längesedan under medhåll af skalden Goethe predikat, att Newton ej förstått läran om ljuset utan insmort däri en mängd grillfängerier.219 Det är omöjligt att beskrifva det besynnerliga intryck, som detta både till framställningssätt och innehåll löjliga utfall gjorde på mig: jag blef så förvånad, att jag ej hittade ett ord till svar, och jag kom genast ihåg dåren, som sedan han länge så talt, att hans sällskap trodde honom vara orättvist innestängd, tillade: »Jag är Gud fader.» Om ett ögonblick tillade jag likväl, att om dessa idéer vore hämtade ur Goethes »Zur Farbenlehre» (där jag läst dem), så borde man likväl erinra det gamla ordspråket »ne sutor». Ficinus tystnade, Arfvedson och Almroth anlände i ögonblicket, hvarefter F. rekommenderade sig och gick, jag vet ej om ond eller god. — Blöde gjorde mig present af många mineralier … På e. m. slutade vi att genomgå det öfversatta af lärboken, och Almroth installerades för att i mitt ställe gå igenom det, som sedan skulle öfversättas. Vi togo afsked af Blöde och Struve och retirerade oss kl. 8.

Den 2 och 3 september. Vi afreste kl. ½ 8 med posthästar för att begifva oss till Berlin. Vägen var i början rätt god, vid första stationen blef den redan sämre, och då vi på detta håll inkommo i Preussen, blef den utmärkt dålig. På gränsen måste vi hålla för att visiteras. Tullbetjänten kommenderade oss med en bestämd ton att stiga ur, emedan han annars icke kunde behörigt undersöka, huruvida vi ej införde förbudet gods i landet. Vi lydde beskedligt, hvarpå han, lika lat som vi, önskande att ej bli uppehållna, begärde att vi skulle försäkra honom, det våra [ 346 ]koffertar ej innehöllo annat än kläder, hvilket vi genast efterkommo. Därefter meddelade han oss ett skriftligt betyg, att han visiterat oss och befunnit våra kappsäckar endast innehålla klädespersedlar; detta intyg heter accispass och gäller sedan för visitation på hela vägen. Vi föresatte oss att resa hela natten, helst det var skönt månljust. I Herzberg lät man oss taga tre hästar, emedan två personer i Preussen måste taga mer än två hästar; orsaken ligger däri, att man ännu ej hunnit göra några vägar, hvilket också i anseende till jordmånens sandighet här skulle blifva dyrare än i andra länder, och preussiska regeringen tycker mer om att kosta sina inkomster på en stor armé och dyra exerciser än på en lätt kommunikation emellan undersåtarne. Hela den återstående vägen var så godt som obanad. I skogen sökte vi oss fram emellan tallarna och på fälten långs åt åker- eller ängsrenar. Vägen bestod endast af spår, som på sina ställen bredvid hvarandra intogo 40 till 50 famnars bredd. De tre sista hållen fingo vi fyra hästar för vagnen, oaktadt vi ej betalte mer än de tre. Den goda och vanliga ton, som hos södra Tysklands invånare på ett så utmärkt sätt intog oss, försvann på preussiska gränsen; med slättbovägar fingo vi också slättboinvånare, och vi undrade ej mer på det universalhat det öfriga Tyskland har till preussarne, ty vi kände en viss disposition att dela det, ehuru vi å en annan sida måste göra dem den rättvisa att tillstå, det ingen bemötte oss på något sätt ohöfligt; men afståndet mellan vänlighet och ohöflighet är också stort. — Vi anlände till Berlin kl. 6 och intogo på Hôtel de Russie, där vi blefvo illa logerade.

Den 4 september. Vi begåfvo oss kl., kring 10 till legationssekreteraren, kammarjunkaren Maule, som emottog oss med mycken vänlighet och lämnade åtskilliga bref, hvilka redan någon tid väntat oss här. Vi hade ämnat äfven besöka ministern baron Taube, men som vi erforo, [ 347 ]att han var sjuk och hade redan förut vägrat en annan visit, så beslöto vi att till en annan dag uppskjuta därmed. Härefter flyttade vi från Hôtel de Russie till Hôtel de la ville de Rome, också Unter den Linden, där vi åto vår middag vid table d'hôte. På e. m. promenerade vi med Maule till djurgården Unter den Zelten, ett par mycket besökta värdshus, som fordom voro tält och däraf hafva sina namn. Efter återkomsten till staden intogo vi lemonad i en schweizerbod, som här kallas Conditorey och som är mycket magnifikare an någon i Paris, ehuru grannlåten här gör mindre effekt.

Den 5 september. Söndag. Jag gjorde på förmiddagen visit hos professor Weiss, lärare i mineralogien och universitetets nuvarande rektor. Han emottog mig ytterst vänligt, och vi pratade ett par timmar, under hvilka han försökte att omvända mig från atomistiska idéer till dynamiska, hvilka senares riktighet han ansåg för afgjord, och förklarade de förra för grundfalska. Under samtalet föreföll äfven frågan om Haüys dekrescenser220 till förklarande af varieteterna i kristallformerna. Weiss förklarade äfven denna idé för grundfalsk, emedan, sade han, om den vore riktig, skulle strålbrytningen på den dekrescerande ytan vara annorlunda än på de primitiva ytorna. Detta argument synes förtjäna all uppmärksamhet. — Jag gjorde sedan en fåfäng visit hos portugisiske ministern Lobo, som ej var hemma. Vi åto middag hos Jagor, en restauratör, som inrättat sig på fransyska viset och som här allmänt besökes af le beau monde af båda könen. Man åt där ej alldeles så väl som i Paris men fullt så dyrt, så att det ena ersatte det andra. Eftermiddagen fördrefs med att bese den berlinska publiken, som i en fortfarande ström strök af Unter den Linden ut genom Brandenburger Thor för att sedan sprida sig i Thiergarten, Unter den Zelten samt i Charlottenburgs park. Här och där såg man en enstaka karl, som på sidan sträfvade tillbaka mot strömmen, [ 348 ]och utom Lindarna såg man hyrkuskar, som den ene efter den andre for tillbaka från tullen för att längre in i staden hämta andra passagerare till Thiergarten.

Kl. 6 är i Berlin spektakeltimmen. Ridån går gemenligen på slaget upp, man väntar aldrig på någon af de kungliga. Man gaf Die Zauberflöte. Det bästa däri var ett par så kallade gästroller, d, v. s. ett par främmande aktörer, som nu visade sig på berlinska teatern. Den ene, Gerstäcker från Hamburg och vår granne på värdshuset, spelte Tamino; det var en vacker karl, som har en behaglig röst och är en god sångare. Den andre hette Freund, var från Aachen och spelte Papageno. Hans sång var ej oäfven, och han var för öfrigt en ganska god komisk aktör. Pjäsen gick i det hela rätt bra. Prinsessan var sämst. Hon gapade starkt, när hon sjöng, och tungan kom fram öfver tänderna i nederkäken och vek sig öfver dem med spetsen uppåt; det såg högst gement ut, och sången lät ihålig, nästan som hade den kommit från rummet innanför. Dekorationerna voro vackra, men långt efter de parisiska. En scen, som jag ej minnes mig hafva sett hvarken hemma hos oss eller i les Mystéres d'Isis i Paris, gjorde mycken effekt. Det unga paret, som undergår pröfningen hos Zoroaster, föres genom vatten och hjulverk till en trappa, som leder upp i det egyptiska slottet. Då [de] komma till dörren, springer den upp, och de älskande omarma hvarandra, under det på sidan i ögonblicket antändas så kallade indiska eldar, som åskådaren ej ser men som med fullkomligt dagsljus upplysa det hvitklädda paret, hvilket här synes i en alldeles obeskriflig glans. Det varar en eller par minuter: så går ridån ned. Efter spektaklets slut framkallades först Gerstäcker för att handklappas, sedan berlinaren Blume, som spelte Zoroaster, och slutligen Freund.

Den 6 september. Måndag. Vi gjorde visit hos baron Taube, som låg på en soffa med ett oändligen [ 349 ]sjukt utseende. Under loppet af en i sig själf svår och farlig sjukdom hade han förlorat sin fru, och själens lidande hade ännu ytterligare förvärrat hans tillstånd. Nu var han på bättringsvägen men såg med allt detta ut, som vore hans återställande ännu långt borta. Han talte en stund med oss med tämmelig liftighet. Jag besökte sedan envoyéen Lobo, från hvilken jag på morgonen erhållit en invitation till middagen. Lobo emottog mig med ett så varmt uttryck af vänskap och förnöjelse, att jag visserligen ej kunnat förvänta mig hälften så mycket. Vi pratade ett par fulla timmar, hvarefter jag lämnade honom, på det vi skulle få göra vår ömsesidiga toalett för middagen. Fru Lobo emottog mig näst före måltiden lika som hennes man, vi spisade i en trädgårdssalong med barnen, som kände igen mig och påminte mig om många saker från den tiden de bodde på Djurgården vid Stockholm. Vi förblefvo vid bordet, som efter måltiden afdukades, och pratade in bona caritate några rätt angenäma timmar, till klockan slog 6, då jag tog afsked för att se Emilia Galotti i sällskap med Arfvedson och Maule. Denna tragedi, författad af Lessing, är en ganska förträfflig pjäs, och ehuru nästan endast den gamle Galottis och markisens roll voro rätt väl spelta, gjorde den oss ganska mycket nöje. Emilia var hvarken vacker eller synnerligt god aktris. I scenerna kort innan hon af fadern stickes, var hon alldeles för kall. — Vid hemkomsten fann jag en invitation från general Helvig, som varit ur staden och som jag lördagen förgäfves sökte, att hos honom passera aftonen.

Den 7 september. Innan vi ännu hunnit kläda oss, stod general Helvig i vårt rum. Jag kan ej beskrifva, med hvad nöje jag återsåg denne respektable man, i hvars sällskap jag passerat så många angenäma och intressanta stunder i Stockholm. Han var sig så precis lik, som han fordom var, snarare mera glad än förr. Han talte med mycken kärlek om Sverige, som han ännu anser som sitt [ 350 ]fädernesland, bad mig för allting så laga, att han i Vetenskapsakademien skulle stå kvar som inrikes ledamot,221 och yttrade, att han förr eller senare skulle återkomma till Sverige för att där åtminstone få sluta sina dagar. Han erböd sig att föra oss omkring till de lärda, som vi ännu ej sett, och vi begynte vår rund kl. 9 med en visit hos prof. Weiss för att där presentera Arfvedson. Weiss inviterade oss att se mineralkabinettet dagen därpå. Därifrån besökte vi Hermbstädt. Det är en liten karl, som ser ond och beskedlig ut och som säkert är en stor fjäsk. Han emottog mig med en utomordentlig artighet och sade oss mycket vackra saker. Under det vi här sutto, kom gen. chirurgus Rust och berättade, att han blifvit af Lobo buden till middagen på mig i sällskap med flera berlinska lärda till torsdagen, men att, som han själf bjudit Lobo och flera andra på dr Albers från Bremen, så hade Lobo cederat sitt främmande, som han nu i stället inviterade till sig, och så beslöts, att vi skulle efterkomma invitationen.

Från Hermbstädt följde Helvig mig till dr Seebeck, en utmärkt physicus, som de senare åren ganska mycket sysselsatt sig med försök öfver ljuset och särdeles dess kemiska verkningar. Han visade mig sina försök med artificiella fosforer, hvaraf han inneslutit åtskilliga i glasrör och lagt dem i en liten låda bredvid hvarandra. Han införde oss i ett mörkt rum och visade, att dessa phosphori ej lyste. Därefter utsatte han dem i några sekunder för dagsljuset och kom nu åter in med dem. De lyste nu ganska starkt och med olika färgade sken. Ljuset aftog småningom, och efter fem minuter var det till det mesta åter försvunnet. Därefter visade han sina försök med ljusets verkan på saltsyrad silfveroxid, att den nämligen i det violetta ljuset svartnar men blir i det röda rosenröd och behåller denna färg sedan, om den förvaras i mörkret. Från Seebeck gingo vi att besöka Erman. Han är en af Tysklands förnämsta physici. Vi pratade [ 351 ]där en timme om hvarjehanda nytt och gammalt, hvarefter vi åto middag med Helvig på en restauration och fördrefvo tiden där med prat och drickning af stettineröl till långt in på eftermiddagen. Resten af dagen fördrefs med promenerande, hvarvid vi i synnerhet togo kännedom af Friedrichstrasse, som är den största gata i Berlin.

Den 8 september. Vi sågo universitetets mineralkabinett, som utgör en fil med prof. Weiss‘ boningsrum. Detta kabinett är det rikaste och bästa jag sett Naturligtvis kunde vi endast ganska flyktigt öfverfara det, emedan det hade fordrats minst en månads dagligt studium för att någorlunda gå igenom det. General Helvig, som här kom oss till möte, förde oss sedermera till apotekaren Schrader, en ganska skicklig kemist; vi kommo just i hans middagsstund, men han tog det oaktadt emot oss och visade oss åtskilligt, som ganska mycket intresserade mig. Bland annat en infusionspress analog med Réals och Rittershausens men vida enklare och där luften komprimerades, så att därigenom vätskan sammantrycktes. General Helvig åtog sig att låta förfärdiga en modell däraf, hvilken jag ock innan afresan från Berlin erhöll. Vidare visade han mig ett kristalliserande ämne, som han erhållit ur murklor tillika med en fet olja och ett talglikt ämne, hvilket hade mycken analogi med det, som bildas, då vattenångor ledas öfver glödande kol.222

Få e. m. gjorde jag med Helvig en promenad till Bellevue i Djurgården strax utanför Brandenburger Thor. På vägen gingo vi in i ett litet bredvid die Zelten liggande kabinett, där man för ett par groschen får se ett solarmikroskop och en camera obscura. Vi uppehöllo oss en halftimme vid solarmikroskopet. Man visade däri en droppe Spreevatten. Det var en värld af horribla odjur, somliga af en alldeles ryslig gestalt. Vidare visade man några salters anskjutning, som ingenting märkvärdigt presenterade. I Bellevue besökte vi professor Wolff, som [ 352 ]gifvit åtskilliga kemiska skrifter och öfversatt andra. Vi passerade här några timmar. Jag sökte öfvertala Wolff till utgifvandet af en kemisk journal, helst Schweiggers snart slutar.223 Han lofvade tänka därpå och syntes ej obenägen därtill. På Helvigs proposition åtog han sig att skaffa mig och Arfvedson tillstånd att se järngjuteriet samt att följa oss dit.

Den 9 september. Jag gick med dr Ekström (adjunkt vid Karolinska institutet, som uppehåller sig i Berlin för att studera kirurgien) till geheimerådet Rudolphi, som vid Berlineruniversitetet är professor i anatomien. Rudolphi är en man af ett behagligt utseende, älskvärda, öppna manerer och en ganska fin urskiljning. Han är en af de få lärda, som för sin vetenskaps skull ej glömt att i sällskap bära sig åt som andra väl uppfostrade människor. Jag gjorde Rudolphi present af Gottl. Gahns och Ekebergs porträtter, samt fick af honom tillbaka ett porträtt af Gehlen samt en i järn gjuten byst af den berömde Werner (mineralogen). Härifrån gick jag till Helvig, som förde mig till general Gneisenau, guvernör i Berlin, som dock ej var hemma. Därefter besökte jag i sällskap med Arfvedson generalkonsuln Dehn, som inkastat ett kort hos oss dagen förut. Han emottog mig med artighet och sade med ett slags fransysk, i en tysk mun vedervärdig artighet, att som ministern vore sjuk, hade han ansett det vara sin skyldighet att föra mig omkring i Berlin. (Likasom om det hade varit ministerns, ifall han ock varit frisk.) Mannen synes mig hafva mycket kunskaper, lät påskina, att han studerat äfven kemi. Några tyskar sade mig sedan, att han varit en rik man, men att någon bedräglig handling i Altona, där han varit bosatt, nödgat honom att därifrån aflägsna sig, och undrade mycket, huru svenska regeringen kunde vilja använda en person, hvars goda namn vore kränkt. Om det är sant, så undrar jag som de.224

[ 353 ]Vi gjorde därefter en visit hos Lobo, där jag presenterade Arfvedson. Middagen inhämtades hos gen.-kirurgen Rust på ett äkta svenskt matkalas, där man kvarblef vid bordet från kl. 3 till 6 och där man trugades att äta och dricka äfven sådant, som man alldeles icke ville hafva. Här träffade jag, utom en mängd berlinska läkare, dr Albers från Bremen, som är bekant för sin goda afhandling om strypsjukan. — På aftonen gjorde jag med Helvig en visit hos inrikesministern baron Altenstein, som bedt Helvig föra mig dit. Vi träffade honom likväl icke hemma och uppsökte i dess ställe prof. Tralles, som är lärare i matematiken vid universitetet. Han är nu en gammal man, men munter och liflig, och hans umgänge är ganska intressant. Att döma af hans utseende måtte han vara af fransysk härkomst.

Den 10 september. På morgonstunden fick jag besök af dr Mitscherlich, en ung kemist som synes hafva ganska mycken förtjänst. Han berättade mig en series af försök, dem han anställt öfver kristallformerna af fosforsyrade och arseniksyrade salter, af hvilka han fått det utslag, att neutrala salter af samma basis kristallisera absolut lika och hålla lika antal atomer vatten, på samma sätt de basiska och sura. och att således det för saltets kristallform är absolut likgiltigt, om syrans radikal är fosfor eller arsenik. De salpetersyrade salterna följa ej samma lagar, såsom det ock är att förmoda, om kväfvet skall vara sammansatt.225 Häraf följer nu ganska bestämdt, att Haüys sats, att tvenne olika ämnen ej kunna hafva samma primitiva kristallfigur, så framt denna ej är en forme limite, icke är grundad i naturen och att kristallfiguren ej är ett så afgörande distinktionsmedel mineralier emellan, som Haüy förmodat. Mitscherlich begärde att få se några försök med blåsröret, hvilket jag lofvade honom att hvarje morgon emellan 8—9 visa honom, så att han kunde få en någorlunda utförlig kännedom därom. Han förde [ 354 ]mig till Klaproths laboratorium. Det var ett par ganska glada och väl inrättade rum och ganska visst det trefligaste laboratorium jag sett. Hans vågar och vikter voro ej utmärkta, och man kunde ganska väl inse orsaken, hvarföre han sällan eller aldrig vägde ringare än ½ gran.

Jag gjorde en visit hos Weiss, som begärde få förnya sitt försök att draga mig öfver till hans naturfilosofiska åsikter af mineralogien; men just som vi hade begynt, kom en annan, mig obekant person, satt kvar en timme, och jag måste då gå för att möta Helvig och Arfvedson på biblioteket, hvarifrån vi sedan skulle se postlinsbruket. Det kostade riktigt på Weiss att släppa mig, det såg jag. — Jag genomgick biblioteket med Helvig. Det är en stor och ganska bekväm byggnad, men som har en ytterst eländig vindstrappa till uppgång. Det är ännu ej så rikt som biblioteket i Dresden men mera nyttigt, emedan det tillhörer universitetet och af studenter och professorer flitigt begagnas. Man har gifvit detta bibliotek namn af »nattkommoden», emedan dess fasad är byggd i dylika krokiga linjer, som de hvilka utgjorde skönheten på dragkistor och nattkommoder i det smaklösa Ludvig den 14:s tidehvarf.226 På lika sätt har man kallat det snedt öfver liggande Vetenskapsakademiens hus: »Musis et mulis», emedan akademiernas samlingsrum utgör öfre våningen åt det kungliga stallet. — Härifrån begåfvo vi oss nu till porcelaine-bruket. Helvig introducerade mig hos statsrådet Rosenstiel, som förestår fabriken och är en ganska kunnig och i umgänget angenäm man. Han förde oss själf omkring. Vi började med att bese den nyss färdiga, åt duc de Wellington bestämda servisen af äkta porcelaine, som efter vanligt brukspris kostar konungen 60,000 thaler courant. Konsten har här uppbjudit alla hjälpemedel och åstadkommit ett ytterst fulländadt arbete, som i flera af detaljerna, särdeles målningen, öfverträffade hvad jag sett i Sèvres. Förgyllningen är dock på det senare stället bättre, hvilket härrörer däraf, att [ 355 ]Sèvres-postlinet såsom lättsmältare får lättare en glasig yta och således ett jämnare guld. Man påstår, att en Sèvres-pjäs nedsmältes med lätthet i en dylik af berlinskt postlin. Wellingtonska servisen bestod utom af fat och tallrikar af en mängd urnor, platåer, vaser, vinkylare o. d., alla innehållande målningar, som föreställde antingen någon händelse af hans lefnad eller något ställe, som var för honom märkvärdigt, eller någon armékår, som han kommenderat. Till dessa målningar hade man användt de förnämsta artisterna i Berlin, och det som är obegripligt, är att den ej behöft mer än ett års tid för att blifva färdig. Ett bord af 60 stegs längd och 4 stegs bredd var däraf alldeles betäckt, och ändå hade ej faten rum därpå.

Rosenstiel förde oss nu ned i fabriken och visade oss ugnar, både tomma och i brand. Allting var här bättre än i Sèvres-fabriken, ugnarna större, vedåtgången mindre, ordningen som i ett dockskåp. Denna fabrik har Rosenstiel att tacka för sitt närvarande skick. Han har varit dess direktör i 40 år och bragt det så vida, att statskassan har däraf årligen cirka 40 à 50,000 thaler i redbar inkomst utan att någonsin göra några förskotter. Bland dessa inkomster räknas då äfven sådana saker som den Wellingtonska servisen, hvilken aflämnas efter brukspris i stället för reda penningar. Rosenstiel gaf mig en priskurant på de postlinssaker, som här förfärdigas, och min uppmärksamhet vändes i synnerhet åt sådant, som kan nyttjas i kemien. Bland annat fann jag här krantappar af postlin à 1 thaler stycket, af hvilka jag köpte några och hade den förnöjelsen att finna dem fullkomligt lufttäta.

Vi åto middag hos Lobo, som för min skull bjudit Weiss, Erman, Rust, Link, Rudolphi och några flera. Tiden från skymningen till läggdags passerades med gatudrifning, förnämligast under Lindarna i sällskap med Arfvendson och Maule.

[ 356 ]Den 11 september. Dr Mitscherlich studerade sin första timme på blåsröret. Ekström förde mig sedan kl. 10 till Cabinet d'anatomie et de zoologie, hvilka vi genomgingo. Walters samlingar i anatomien227 äro af ett stort intresse och tämmeligen väl uppställda, så att man kan utan att rubba dem betrakta de flesta af dem. Bland djursamlingarna voro i synnerhet fågelsamlingen och zoofyterna ganska rika. — Aftonen passerade vi hos Helvig med Erman, Weiss, Link, Tralles, Chaboso, Schrader, Seebeck, Ekström, Mitscherlich och slutligen ministern Altenstein. Jag fick här tillfälle att hos Altenstein rekommendera Mitscherlich till efterträdare efter Klaproth, hvars plats man för ett par år sedan erböd åt mig228 och som ännu står ledig. Ministern lofvade att hafva afseende på min rekommendation och betingade till en början, att Mitscherlich skulle få arbeta ett år hos mig i Stockholm.

Den 12 september. Söndag. Vi hade så varmt, att man omöjligen på förmiddagen kunde företaga något; den tillbragtes därföre hemma med Mitscherlich vid blåsrörsbordet. På eftermiddagen gjorde vi med Maule en promenad till Charlottenburg, ett kungligt lustslott beläget ungefar ½ svensk mil från Berlin. För att komma dit hyrde vi oss platser i ett af de flera slags åkdon, som på söndagseftermiddagarna gå fram och tillbaka emellan Brandenburger Thor och Charlottenburg och där hvar häst vanligen är fullt så lastad som någonsin i de så kallade pots de chambre, som gå emellan Paris och Versailles. Vi gjorde en liten promenad i Charlottenburgs vackra park, hvarefter vi besökte det härvarande spektaklet. Teatern är liten men ganska vacker, och salongen med smak men enkelt dekorerad. Man gaf några små pjäser, hvaribland ett par af Kotzebue. De spelande voro af samma trupp som på berlinska teatern. Det anmärkningsvärdaste af detta spektakel var det högljudda bifall åskådarne gåfvo, [ 357 ]då en poet berättade, att han i sin ungdom bedragit en jude for att få penningar. Vi färdades hem på lika sätt, som vi kommo dit, med den skillnad att vi nu voro nio personer i en stor holsteinervagn efter en häst.

Den 13 september. Jag fick på morgonstunden besök af en medicinæ professor vid namn Osann,229 som komplimenterade så starkt, att jag just tyckte, att han förtjänte sitt namn. Kring kl. ½ 10 förde prof. Wolff mig och Arfvedson till gjuteriet ungefär 116 mil utom Berlin. Det är här man gjuter alla de sköna småsakerna af tackjärn. Man viste oss nu bland gjutna saker superba ljusstakar, byster, statyer, till och med urverk till tornur, allt af gjutet järn. Några kolossala statyer gjutna af tackjärn syntes hafva lyckats ganska väl. Man smälter tackjärnet dels i vanliga reverberugnar. dels i kupolugnar och dels i degel. Till kupolugnarna, som icke äro att stjälpa, rördes blästern af en ångmaskin, och det smälta tackjärnet tappades ut ur ugnen i barskopor, såsom det ungefär transporteras på våra gjuterier. För de smårsta sakerna, såsom snusdosor, medaljer och kråsnålar, sker gjutningen ur degel, i hvilken järnet smältes i vindugn. Degeln är af blyerts och syntes mig rymma ungefär ett stop. Den var annars af vanlig tresidig degelform. Man formade för oss en medalj efter ett prof pressadt i tenn. Jag begärde och fick af den därtill använda gjutsanden, som fås från stranden af Oderströmmen. Den är fin och något lerblandad eller, som gjutarne kalla honom, kram, så att den sammantryckt i handen bildar en klump med aftryck ej allenast af fingrarna utan ock af porerna i skinnet. Arbetarne kunde ej formås att emottaga drickspengar, hvilket förmodligen är förbudet, därföre att man vanligen måste betala 1 thaler för att se gjuteriet, men hvar ifrån vi nu fingo gora ett undantag för vetenskapens skull.

På eftermiddagen förde Ekström oss till Wolfarts magnetiska baquet. Lyckligtvis var charlatanen själf [ 358 ]bortrest, så att vi sluppo se honom. Baquet‘en var belägen i ett kronan tillhörigt hus, som blifvit åt Wolfarts gycklerier uppdragit. Rummet var ovalt med tvenne fönster i ovalens ena ända; träden utanför gjorde, att dagen var ganska knapp. Tapeterna voro mörkröda. På golfvet, ungefär i ovalens foci, stodo tvenne baquet‘er, en för det täcka könet och en för det andra, som jag dock ej just vill kalla det otäcka. Dessa baquet‘er voro fyrsidiga lådor på fyra små fötter, af 5 kvarters höjd och 3 kvarters basis, på hvilka stodo fyra 6 kvarter höga stolpar, som buro ännu en annan liten låda. Alltsamman var ganska siratligt gjordt, Aesculapii staf uthuggen på lådornas fyra sidor o. s. v. Inuti ligger den egentliga kraften, som frambringas af två tomma och hermetiskt förseglade, liggande buteljer, som blifvit magnetiserade från norr till söder. Tillika är inlagdt järnfilspån, ull, åtskilliga växters frön, några stenbitar, glas, jord, och slutligen är därpå gjutet vatten, stånkan full. I locket, som betäcker denna kraftsoppa, äro en mängd små hål, i hvilka sitta jämtenar, som böjas i ett knä och stå rätt ut från baquet‘en, en järnten för hvar stol, som får rum omkring kraftlådan. Tillika gå från dessa hål en mängd ullsnören af olika färger efter olika sjukdomars behof. Den, som nu skall insupa den magnetiska kraften härifrån, sätter sig på en stol, inpassar järntenen i maggropen och stryker den med båda händer lindrigt från kraftlådan mot magen, och nu känner man en ljuflig och hälsogifvande värma oftast sprida sig från maggropen öfver hela kroppen. På detta sätt botas en mängd sjukdomar, såsom grå starren, ledvridningar, nervsjuka, gikt, lungsot, stenpassion, och Gud vet allt. För veneriskt har man ej vågat forsöka det, emedan man befarat smittans utspridande från en patient till en annan genom själfva kraftledaren. Magnetiska kraften hade visat sig overksam i högst få fall. En person, som hade en sned häl och därföre gick snedt på skorna, hade väl efter sjutton månaders dagligt bruk af magnetiska baquet‘en [ 359 ]tyckt, att hälen blifvit något rakare, men den sneda gången på skorna ville icke gifva sig. Personer, som äro så svaga, att de ej tåla den starka inflytelsen af järntenens ledande kraft, nyttja ullsnörena på samma sätt som man använder järntenen. Under vårt vistande vid baquet‘en satt här blott ett enda fruntimmer, af hvilket vi erforo, att hon var en guvernant, att hon varit blind men blifvit af baquet‘ens inflytande åter seende samt att hon hade mycket ondt af nervplågor, som nu blifvit mycket stillade af magnetismen. Det var ej svårt att se, att nog behöfde hon magnetiseras, men att denna manipulation ej var den rätta. Jag lämnade detta hälsans och dess nya gudomlighets tempel med den önskan att någon gång få höra, att professor Wolfart blifvit hängd i en vederbörlig galge uch med vederbörligt starka hamptåg såsom en uppsåtlig bedragare.230

Härifrån gingo vi att besöka Helvig, som förde oss i en trädgård att äta vindrufvor. Man har i Berlin flera sådana trädgårdar, dit man kommer och får då för tämmeligen skäligt pris nyss från rankan afplockade drufvor, som vanligen täfla i godhet med de i Paris så kallade chasselas de Fontainebleau. Vi inhämtade af dessa drufvor en ansenlig portion, hvarefter jag med Ekström besökte geheimerådet Rudolphi, som hade inviterat oss att med honom supera på den så kallade måndagsklubben. Denna klubb är en ganska god inrättning. Ett sällskap af vetenskapsidkare och amatörer har öfverenskommit att hvar måndagsafton träffas på ett visst ställe för att umgås och äta tillsamman, och för att vara säkra om en riktig och tillräcklig matanrättning är det med matentreprenören så öfverenskommet, att han alltid får betalt för 12 personer, om de närvarandes antal går därunder. Här fanns ett gladt, godt och jovialiskt sällskap, och vi passerade vår afton på ett både roligt, intressant och lärorikt sätt.

[ 360 ]Den 14 september. Jag gjorde med Mitscherlich en visit hos doktoren Wagenmann, som har en japaneringsfabrik, där han äfven bereder det så kallade moiré metallique. Han hade här gjort en inrättning att själf förtenna sina plåtar och hade funnit, att 1500 silfver eller 1200 koppar i tennet hufvudsakligen bidrog att göra förtenningen benägen till kristallisation. Med silfret var den till och med synbar utan syrans åtgärd. Han hade gjort många försök att blanda antimon, zink, arsenik o. s. v. till tennet. Hvar och en ger sin egen art af kristallfigur, men ingen så vacker och så användbar som den med koppar. Han hade ock försökt att förtenna kopparplåtar och beta i syror. Den moiré han däraf fått, hade ett eget men ganska vackert utseende; kristallisationerna hade utgått från centra och bildat stjärnformiga figurer af koncentriska ringar, som fortfarit att öka sig i vidd, till de råkade hvarandras periferier.

Jag var med Helvig inviterad till middagen hos guvernören i Berlin, grefve Gneisenau. Han hade själf blifvit befalld till konungen, och hans talrika samling af gäster, föga bekanta sig emellan, gjorde nu en rätt delikat middag nästan såsom på ett värdshus och aftroppade efter maten utan att afbida värdens återkomst. På aftonen förde Helvig; oss till sammankomsten af Gesellschaft naturforschender Freunde. Där föreföll ingenting märkvärdigt. Sällskapet hade en vacker mineralsamling, en fullständig samling af tyska fåglar och några obetydliga samlingar af djur och insekter. Jag gjorde här bekantskap med den gamle astronomen Bode och med Kluge, den ryktbare författaren af animala magnetismens historia, som likväl nu säges hafva alldeles öfvergifvit denna vetenskapsgren.231

Den 15 september. Vi hade på förmiddagen ett besök af Weiss, som bad oss for blåsröret undersöka några mineralier. Vi åto middag hos Hermbstadt, som anställt detta kalas för vår räkning. Vi sutto till bords i tre fulla [ 361 ]timmar och skyndade oss strax efter maten till Operahuset att afhöra en af madame Catalani annonserad konsert. Hon hade mycket förlorat, sedan jag 1812 hörde henne i England. De högre tonerna hade fått den skarpa gumtonen, men de lägre voro ännu lika runda som fordom. Hon sjöng mot slutet några ganska svåra saker utmärkt väl. Efter konsertens slut engagerade publiken henne att sjunga God save the king, hvilket hon ej utan en viss moquerande min efterkom. Publiken deltog i körerna, ej just för att göra en kompliment åt konungen, utan därföre att vid ett annat tillfälle, då detsamma sjöngs at hjärtat, Catalanis röst hade genomträngt hela den öfriga folkstämmans, hvilket man nu ville höra än en gång; men hon älskar for mycket variationer för att alltid göra på samma sätt.

Den 16 september. Jag gjorde i sällskap med dr Mitscherlich en rund hos matematiska och fysiska instrumentmakare för att efterse, om något här funnes, som var värdt att köpas och som jag förut ej hade skaffat mig. Jag hoppades att kunna få en sats Richterska areometrar,232 men dessa göras ej mer, och jag köpte i stället sådana som nu göras, hvilka i alla hänseenden äro sämre an Richters och dessutom voro oformligt dyra. Jag åt middag hos inrikesministern baron Altenstein i sällskap med Helvig och det sällskap af lärda, som lördagsaftonen hos den sistnämnde var sammankalladt. På aftonen var jag med Helvig hos gubben Bode, som förde oss på observatorium, visade dess skatter och produkterna af hans flit, beklagade sig öfver sina knappa lönevillkor och lät oss slutligen i observatorii bästa tub betrakta Jupiter och Saturnus med deras månar.

Den 17 september. Som detta var dagen före vår afresa, fordrades att göra en mängd afskedsvisiter. Jag började att i sällskap med general Helvig besöka [ 362 ]Erman, som just nu var sysselsatt med ett försök, som beviste, att strålarna af det ej lysande värmet polariseras på samma satt som ljusstrålarna.

Berzelius Reseanteckningar sida 362.png

Jag aftecknade hans apparat, som var ganska enkel och lätt att eftergöra och som på ett ovedersägligt sätt beviste hvad den skulle bevisa. Sedan visade mig Erman ett galvaniskt batteri, sammmansatt af en enda metall och ett enda slags vätska. Det var ett bägarbatteri, hvari vätskan var brunnsvatten och metallen tennfolium, klippt såsom figuren utvisar. Den större skifvan lades i en bägare och den mindre i en annan, och batteriet konstruerades så, att i hvar bägare en stor och en liten skifva stodo emot hvarandra, hvarvid den stora blef positiv och den lilla negativ. Sedan viste han mig, att den uppåtstigande varma och sura luften från den glödande platinatråden på Davys nattlampa är en unipolär ledare för positiv elektricitet och släpper den negativa ej igenom sig. Jag föreslog honom att blanda kaustik ammoniak med alkoholn i lampan för att se, om röken i detta fall icke blir en motsatt unipolär ledare, hvilket han lofvade forsöka. Jag besökte sedan med Arfvedson Hermbstad, som med den yttersta artighet, jag må nästan säga ömhet, tog afsked af oss, därefter Lobo, som gjorde på samma sätt, och slutligen vår minister baron Taube, som ännu var ganska klen till hälsan. Jag åt middag hos general Gneisenau, som för andra gången budit det sällskap, från hvilket konungataffeln hade bortröfvat honom förra gången. Efter middagen tog jag afsked hos Weiss, Seebeck och hos Helvig, där vi än en gång besökte vingården i hans grannskap.

[ 363 ]Den 18 september afreste vi kl. 5 på morgonen med extrapost från Berlin, reste genom dag och natt till Stralsund, dit vi anlände natten mellan den 19 och 20. Med konsuln Lundblads bistånd blefvo vi segelfärdiga från Stralsund den 20 vid middagstiden. Vi hade motvind och kunde ej komma längre än till utloppet vid Boxhöft, där vi blefvo kvarliggande till den 22 om morgonen, då vi kommo ut mellan tunnorna och anlände samma dag kl. 6 i hamnen i Ystad, där glädjen att åter träda på den svenska jorden mångfaldigt fördubblades af Palmstedts och Nordenskiölds åsyn. som på stranden väntade oss och hälsade oss välkomna, innan skeppet ännu hunnit lägga intill bron.