David Copperfield/Del I/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Jag är en ny gosse i mer än ett avseende
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

En viss person låter höra av sig
En återblick  →


[ 320 ]

SJUTTONDE KAPITLET.
En viss person låter höra av sig.

Jag har icke kommit att nämna Peggotty sedan jag rymde min väg, men jag skrev naturligtvis till henne nästan i samma ögonblick som jag fick tak över huvudet i Dover samt sedan ett annat och längre brev, innehållande alla detaljer, då min tant formligen tog mig i sitt beskydd. Sedan jag hade kommit i doktor Strongs skola, skrev jag ännu en gång och skildrade för henne min lyckliga ställning och mina glada utsikter för framtiden. Jag kunde aldrig ha haft på långt när så stort nöje av att förslösa de pengar, vilka mr Dick hade givit mig, som jag hade av att sända Peggotty en halv guiné i detta sista brev, som återbetalning av den summa jag hade lånat av henne, i vilken epistel, men icke förr, jag även berättade om den unge mannen med kärran och åsnan.

På dessa skrivelser svarade Peggotty lika fermt, om också icke lika kortfattat som en köpmans kontorist. Hon uttömde hela sin förmåga att uttrycka sig (vilken visserligen icke var så synnerligen stor, då det gällde att begagna bläck och penna) vid försöket att beskriva vad hon hade känt i anledning av min resa. Fyra sidor fulla av meningar, som icke hade annat slut än plumpar och fläckar, voro otillräckliga att skänka henne någon lättnad. Men dessa fläckar voro för mig mera uttrycksfulla än det vackraste språk, ty de visade mig att Peggotty hade gråtit över hela papperet, och vad kunde jag väl ha önskat mera?

Utan synnerlig svårighet upptäckte jag att hon ännu icke hade kunnat riktigt försona sig med min tant. Bekantskapen var för kort för en så gammal fördom i motsatt riktning. Man känner aldrig en människa, skrev [ 321 ]hon; men att tänka sig, att miss Betsey kunde vara så olika det hon hade blivit ansedd för, det var en moral! — detta var hennes egna ord. Hon var tydligen ännu rädd för miss Betsey, ty hon sände henne endast tvehågset sin tacksamma hälsning, och hon var tydligen lika rädd för min skull och hyste en viss förmodan om att jag snart skulle rymma igen, om jag får döma av de upprepade vinkar hon gav mig om att diligensfrakten till Yarmouth kunde hon alltid bestå, då jag så önskade det.

Hon meddelade mig en underrättelse, som gick mig nära till hjärtat, den nämligen, att bohaget i vårt gamla hem hade blivit sålt och att mr och miss Murdstone hade rest bort samt att huset hade blivit stängt för att hyras ut eller säljas. Gud skall veta att jag icke hade någon andel i det, medan de vistades där, men det smärtade mig i alla fall att tänka, att det kära gamla stället nu stod alldeles övergivet, att ogräset växte högt i vädret i trädgården och att det fallna lövet låg tjockt och vått på gångarna. Jag föreställde mig hur vinterstormarna nu tjöto omkring det, hur det kalla regnet piskade på rutorna och hur månen målade spöken på väggarna i de tomma rummen och hela natten bevakade deras ensamhet. Jag tänkte ånyo på graven under trädet på kyrkogården, och det förekom mig som om huset nu även vore dött och att allt, som stod i samband med mina föräldrar, hade bleknat bort och försvunnit.

Även andra nyheter innehöllo Peggottys brev. Mr Barkis var en utmärkt äkta man, sade hon, ehuru han ännu alltjämt höll litet på styvern, men vi hade alla våra fel, och hon hade många (ehuru jag för min del icke vet vilka de voro), och han lät hälsa, att mitt lilla rum stod alltid i ordning åt mig. Mr Peggotty mådde bra, och Ham mådde bra, och mrs Gummidge var krasslig, och lilla Emili ville inte skicka någon hälsning, men sade att Peggotty kunde göra det, om hon ville.

Alla dessa underrättelser meddelade jag pliktskyldigast min tant, i det jag likväl underlät att omnämna lilla Emili, eftersom jag hade en aning om att min tant icke just skulle omfatta henne med någon synnerlig ömhet. [ 322 ]Medan jag ännu var en nykomling hos doktor Strongs, gjorde hon åtskilliga utflykter till Canterbury för att se efter mig, och det alltid på obestämda tider, förmodligen för att överraska mig, men då hon ständigt fann mig vid mitt arbete och från alla håll hörde, att jag gjorde snabba framsteg i skolan, upphörde hon snart med dessa besök. Jag besökte henne var tredje eller fjärde lördag i Dover för att förströ mig och träffade varannan onsdag mr Dick, som då anlände med diligensen vid middagstiden för att stanna till morgonen därpå.

Vid dessa tillfällen medförde mr Dick ständigt en skrivpulpet av läder, innehållande ett förråd av skrivmaterialier och inlagan, ty han hade en aning om att tiden nu brådskade för detta dokument och att han verkligen måste söka att snart få det färdigt.

Mr Dick var en stor vän av pepparkakor, och för att göra hans besök ännu behagligare för honom, hade min tant tillsagt mig att öppna kredit åt honom i en bagarbod, likväl med det villkor, att han icke skulle få taga för mera än en shilling om dagen. Detta och den omständighet, att alla hans småräkningar från det värdshus, där han tillbragte natten, skulle visas för min tant, innan de betalades, ingåvo mig den misstanken, att han endast hade lov att skramla med sina pengar, men icke att giva ut dem. Vid närmare undersökning erfor jag även, att så var förhållandet, eller att det åtminstone var ett avtal mellan honom och min tant, att han skulle redogöra för henne rörande alla sina utgifter. Som han aldrig hade någon tanke på att föra henne bakom ljuset och alltid gärna ville göra henne till nöjes, betryggades han på detta sätt mot faran att förfalla till slöseri. I detta, liksom i alla möjliga andra avseenden, var mr Dick övertygad om att min tant var den klokaste och underbaraste av alla kvinnor, vilket han upprepade gånger meddelade mig med den största hemlighetsfullhet och alltid i en viskande ton.

»Trotwood», sade mr Dick en onsdag med en hemlighetsfull min, sedan han meddelat mig ovannämnda för[ 323 ]troende, »vem är den där karlen, som döljer sig i närheten av vårt hus och skrämmer henne?»

»Skrämmer min tant, sir?»

Mr Dick nickade och fortfor:

»Jag hade inte trott att någonting kunde skrämma henne, ty hon är» — här viskade han sakta — »men tala inte om det — den klokaste och underbaraste av alla kvinnor.»

Sedan han sagt detta, drog han sig tillbaka för att upptäcka vilket intryck denna beskrivning på henne hade utövat på mig.

»Den första gången han kom», sade mr Dick, »var — låt mig se — år 1649 blev kung Karl avrättad. Jag tyckte att du sade 1649?»

»Ja, det gjorde jag.»

»Jag vet inte hur det kan vara», sade mr Dick högst förvirrad och skakade på huvudet. »Jag tycker inte att jag kan vara så gammal.»

»Var det i år som karlen visade sig?» frågade jag.

»Ja», sade mr Dick, »jag begriper inte hur det kan ha varit det året, Trotwood. Har du lärt dig det där årtalet i historien?»

»Ja, det har jag.»

»Jag förmodar att historien aldrig ljuger, eller hur?» sade mr Dick med en glimt av hopp.

»Nej, visst inte!» svarade jag med största bestämdhet. Jag var ung och enfaldig och trodde det.

»Jag kan inte begripa det», sade mr Dick och skakade på huvudet. »Någonting är på tok någonstans. Emellertid var det kort efter sedan man hade begått misstaget att taga något av kung Karls bekymmer ur hans huvud och sätta i mitt, som karlen kom första gången. Det var just som jag var ute och gick med miss Trotwood, sedan vi hade druckit te, som han visade sig strax invid vårt hus.»

»Strövade omkring?» frågade jag.

»Strövade omkring?» upprepade mr Dick. »Låt mig se. Jag måste fundera litet. Ne-ej, nej, han strövade inte omkring.»

[ 324 ]»Vad gjorde han då?» frågade jag för att på den kortaste vägen komma till målet.

»Jo, han var inte där alls», sade mr Dick, »förrän han kom fram bakom henne och viskade. Hon vände sig nu om och svimmade, och jag stod stilla och såg på honom, och han gick sin väg, men det allra märkvärdigaste är, att han sedan dess måste ha hållit sig gömd i marken eller på något annat ställe.»

»Har han hållit sig dold sedan dess?»

»Ja visst», svarade mr Dick och nickade allvarligt. »Han visade sig inte sedan förrän i går kväll. Vi voro ute och gingo i går kväll, och han kom åter fram bakom henne, och jag kände igen honom.»

»Och han skrämde åter min tant?»

»Så att hon skakade i hela kroppen», sade mr Dick, i det han härmade denna rörelse och skallrade med tänderna i munnen. »Höll sig i staketet. Grät. Men, Trotwood, kom hit», fortfor han, i det han drog mig nära intill sig, så att han skulle kunna viska mycket sakta; »varför gav hon honom pengar, gosse, i månskenet?»

»Det var kanske en tiggare.»

Mr Dick skakade på huvudet, som om han helt och hållet förkastade denna förmodan och berättade, sedan han många gånger och med mycken bestämdhet upprepat: »Ingen tiggare, ingen tiggare, ingen tiggare, sir!» att han senare långt fram på kvällen hade från sitt fönster sett min tant giva denna person pengar utanför trädgårdsstaketet i månskenet, och att karlen därefter hade smugit sig bort — in i marken igen, såsom han ansåg sannolikt — och sedan icke vidare syntes till, medan min tant skyndade hastigt och hemligt tillbaka in i huset och ännu denna morgon hade varit helt olika mot vad hon brukade vara, vilket tyngde på mr Dicks sinne.

Till en början var det mig omöjligt att tro annat än att denne okände måste ha varit en inbillning av mr Dick och av samma slag som den där olycklige fursten, som vållade honom så mycket bryderi, men vid närmare eftertanke uppstod likväl den frågan hos mig, om det icke hade varit ett försök eller ett hotelseförsök att undan[ 325 ]draga den stackars mr Dick min tants beskydd, och om icke min tant, vars varma vänskap för honom jag kände från henne själv, hade låtit förmå sig att köpa honom frid och ro. Som jag redan var mr Dick mycket tillgiven och mycket orolig för hans välfärd, understödde min fruktan denna förmodan, och under lång tid kom aldrig hans onsdag utan att jag hyste fruktan för att han icke som vanligt skulle synas på kuskbocken. Men han satt där alltjämt, gråhårig, skrattande och lycklig, och hade sedan aldrig något mera att berätta om den där karlen, som kunde skrämma min tant.

Dessa onsdagar voro de lyckligaste i mr Dicks liv, och de voro även långt ifrån att vara de minst lyckliga i mitt. Han blev snart bekant med varenda gosse i skolan, och ehuru han själv aldrig deltog i någon annan lek än att låta drakar flyga, var han likväl lika intresserad för alla våra idrotter som någon av oss. Huru ofta har jag icke sett honom åskåda ett spel med marmorkulor eller snurra med en min av det livligaste deltagande och knappast våga draga andan i det avgörande ögonblicket! Huru ofta har jag icke, då vi lekte hök och duva, sett honom stå på en liten upphöjning och uppmuntra hela skaran till snabb verksamhet och svänga hatten över sitt huvud, glömsk av martyrkungen Karls huvud och allt som stod i samband därmed! Huru mången sommartimme har jag icke sett försvinna för honom på cricketplatsen såsom en glad minut! Huru mången vinterdag har jag icke sett honom stå med blåfrusen näsa i snö och östanvind för att se gossarna åka utför den branta backen och av förtjusning klappa sina med yllevantar beklädda händer!

Han var allas gunstling, och hans händighet i småsaker var högst ovanlig. Han kunde skära apelsiner i sådana figurer, som ingen av oss hade någon föreställning om. Han kunde göra en båt av allting, ända ifrån träpinnen. Han kunde förvandla fårben till schackpjäser, förfärdiga romerska stridsvagnar av gamla kort, göra vagnshjul av garnhärvor samt fågelburar av gammal ståltråd. Störst var han dock kanske i användan[ 326 ]det av segelgarn och halm, varav han, enligt vad vi alla fullt och fast trodde, kunde göra allt som med människohänder kunde åstadkommas.

Mr Dicks rykte förblev icke länge inskränkt till vår krets. Efter några få onsdagar gjorde doktor Strong själv några frågor om honom, och jag berättade honom allt vad min tant hade berättat mig, vilket till den grad intresserade doktorn, att han bad att bli presenterad för honom vid hans nästa besök. Denna ceremoni utförde jag, och då doktorn nu bad mr Dick att han, så ofta han icke fann mig på diligenskontoret, skulle komma till skolan och vila sig till dess vi hade slutat, blev det snart en vana för mr Dick att komma dit och att, ifall vi dröjde litet, såsom ofta hände på onsdagarna, vandra omkring på gården och vänta på mig. Här gjorde han bekantskap med doktorns vackra unga hustru (som nu ständigt var blekare än förr, mera sällan var synlig och icke var så glad vidare, men därför icke mindre vacker) och blev sålunda allt mera hemmastadd, till dess han slutligen gick direkte in i klassen och väntade. Där satt han alltid i en bestämd vrå på en bestämd stol, som kallades »Dick» efter honom, och där blev han sittande, med sitt gråa huvud framåtlutat och uppmärksamt lyssnande till allt som försiggick, med djup vördnad för den lärdom, som han aldrig hade varit i stånd att förvärva sig.

Denna vördnad utsträckte mr Dick till doktorn, vilken han ansåg för den djupsinnigaste och lärdaste filosof, som någonsin levat. Det dröjde länge innan mr Dick någonsin talade till honom annat än med blottat huvud, och även sedan han och doktorn slutit en formlig vänskap och i hela timmar promenerade tillsammans på den sida av gården, som bland oss kallades »Doktorns Gång», tog mr Dick allt emellanåt av sig hatten för att visa sin vördnad för doktorns visdom och kunskaper. Huru det hade gått till att doktorn under dessa vandringar hade börjat uppläsa fragment ur den ryktbara ordboken, fick jag aldrig veta; kanske hade det till en början förekommit honom som om han läste för sig själv, men även detta blev nu en vana, och mr Dick, som lyssnade med [ 327 ]ett anlete, som strålade av stolthet och glädje, ansåg i sitt innersta hjärta ordboken för den angenämaste bok i världen.

När jag tänker mig dem vandrande fram och tillbaka utanför skolfönstren — doktorn läsande med sitt välvilliga småleende, då och då svängande med manuskriptet och görande en allvarlig åtbörd med huvudet, och mr Dick lyssnande med det livligaste intresse, medan hans stackars förstånd fördes Gud vet vart på de konstiga ordens vingar — tänker jag mig det som något av det behagligaste jag någonsin skådat. Jag känner det som om de gärna kunde gå där fram och tillbaka för evigt och som om världen på ett eller annat sätt kunde bli bättre därav — som om tusen saker, som den gör väsen av, icke vore hälften så goda och nyttiga för den eller för mig.

Agnes blev även snart god vän med mr Dick, och som han ofta kom till vårt hus, gjorde han även bekantskap med Uriah. Vänskapen mellan honom och mig ökades oupphörligt och bibehöll sig på den egendomliga fot, att, medan mr Dick skenbarligen kom för att se efter mig i egenskap av förmyndare för mig, rådfrågade han mig alltid om alla de små tvivel och bryderier, som uppstodo hos honom och följde oföränderligen mitt råd, icke blott därför att han hyste stor aktning för mitt naturliga skarpsinne, utan även trodde att jag hade ärvt en god del av min tants.

En torsdagsförmiddag, just som jag ämnade i sällskap med mr Dick gå från hotellet till diligenskontoret, innan jag gick tillbaka till skolan (vi hade nämligen en timmes lektion före frukosten), mötte jag på vägen Uriah, som erinrade mig om det löfte jag hade givit honom om att dricka te med honom och hans mor, i det han med en kroppsvridning tillade:

»Men jag väntade inte att ni skulle hålla det, master Copperfield, ty vi äro så fasligt ringa.»

Jag hade verkligen ännu icke blivit ense med mig själv om huruvida jag tyckte om Uriah eller avskydde honom, och jag var ännu mycket oviss därom, då jag nu stod på gatan och såg in i hans ansikte, men som jag [ 328 ]tyckte det rent av vara en skymf att bli ansedd för högfärdig, svarade jag att jag endast väntade på att bli bjuden.

»Å, om det är alltsammans, master Copperfield», sade Uriah, »och det verkligen inte är vår ringhet, som avhåller er, så kan ni ju vara god och komma i afton. Men om det är vår ringhet, så hoppas jag att ni inte drar i betänkande att säga det rent ut, master Copperfield, ty vi känna mycket väl vår ställning.»

Jag sade att jag skulle nämna det för mr Wickfield och att jag, ifall han gillade det, vilket jag icke tvivlade på att han skulle göra, med nöje skulle infinna mig. På grund härav meddelade jag Uriah klockan sex samma eftermiddag, då kontorsgöromålen voro tidigare slut än vanligt, att jag vore färdig att följa med honom.

»Mor ska verkligen bli bra stolt», sade han, under det vi vandrade framåt tillsammans. »Eller hon skulle bli det, om det inte vore syndigt, master Copperfield.»

»Och likväl kunde ni i dag på morgonen tro att jag var stolt!» genmälde jag.

»Å, bevare mig, visst inte, master Copperfield!» sade Uriah. »Nej, tro mig, visst inte! En sådan tanke har jag aldrig haft. Jag skulle inte alls ha ansett er stolt, ifall ni hade ansett oss alltför ringa för er, ly vi äro så fasligt ringa.»

»Har ni på senare tiden studerat mycket juridik?» frågade jag för att byta om samtalsämne.

»Å, master Copperfield», sade han med en självförnekande min, »min läsning kan knappast kallas studera. Jag har stundom tillbragt en eller ett par timmar på aftonen i sällskap med mr Tidd.»

»Han är väl bra svår, förmodar jag?» sade jag.

»Han är stundom svår för mig», genmälde Uriah, »men jag vet inte om han skulle vara svår för en person med huvud.»

Sedan han, under det vi gingo vidare, hade trummat en liten melodi på sin haka med de båda första fingrarna på sin skelettartade högra hand, tillade han:

»Det finns uttryck, ska ni veta, master Copperfield — [ 329 ]latinska ord och termer — i mr Tidd, som äro kinkiga för en studerande med mina ringa kunskaper.»

»Har ni lust att lära er latin?» frågade jag livligt. »Jag ska med nöje lära er det, allteftersom jag själv lär mig det.»

»Å, tackar så mycket, master Copperfield», svarade han med en skakning på huvudet. »Det är visserligen bra vackert av er att göra mig detta anbud, men jag är alltför ringa för att antaga det.»

»Vad är det där för dumheter, Uriah?»

»Ni får verkligen vara god och ursäkta mig, master Copperfield! Jag är er högligen förbunden, och jag försäkrar att jag inte skulle önska någonting hellre, men jag är alltför ringa för det. Det finns nog folk ändå, som trampa på mig i min ringa ställning, utan att jag sårar deras känslor genom att äga lärdom. Lärdom passar inte för mig. En person sådan som jag gör bäst uti att inte syfta för högt. Om han ska komma fram i livet, måste han gå ödmjukt tillväga, master Copperfield.»

Jag hade aldrig sett hans mun så bred eller skårorna i hans kind så djupa, som då han yttrade dessa tankar, medan han hela tiden skakade på huvudet och vred på sig av blygsamhet.

»Jag tror att ni har orätt, Uriah», sade jag. »Jag är övertygad att jag skulle kunna lära er åtskilligt, ifall ni hade lust att lära det.»

»Å, det tvivlar jag inte på, master Copperfield», sade han, »nej, inte det minsta. Men som ni själv inte är ringa, kan ni kanske inte sätta er så alldeles in i deras ställning som äro det. Jag vill inte genom lärdom väcka förargelse hos dem som stå över mig, därtill är jag alltför ringa. Här är min ringa bostad, master Copperfield!»

Vi trädde direkte från gatan in i ett lågt, gammaldags rum, där vi funno mrs Heep, som var Uriahs fullkomliga avbild, endast i förminskad skala. Hon mottog mig med den största ödmjukhet och bad mig ursäkta, att hon gav sin son en kyss, i det hon sade, att så ringa de än voro, hade de likväl sina naturliga känslor, vilket [ 330 ]hon hoppades ej skulle stöta någon. Det var ett mycket städat rum, till hälften sal, till hälften kök, men alls icke trevligt. Teköket stod på bordet, och pannan puttrade på spishällen. Där fanns en byrå med en pulpet ovanpå, vid vilken Uriah kunde skriva eller läsa om aftonen; där låg Uriahs blå påse[1] och utspydde papper; där stod ett kompani av Uriahs böcker under anförande av mr Tidd; där stod en hörnskänk, och där funnos de vanliga hushållsföremålen. Jag erinrar mig icke, att något visst föremål hade ett naket, nött och torftligt utseende, men däremot påminner jag mig att det hela hade det.

Det hörde måhända till mrs Heeps ringhet och ödmjukhet, att hon ännu bar änkesorg, trots den långa tid som hade förlupit sedan mr Heeps död. Jag tror att man i mössan kunde finna någon liten dagtingan med sorgen, men i övrigt var hon lika djupt sorgklädd som under de första sorgdagarna.

»Detta är sannerligen en minnesvärd dag, min Uriah», sade mrs Heep, i det hon slog i te, »då master Copperfield gör oss ett besök.»

»Jag sade att du skulle tycka så, mor», sade Uriah.

»Om jag av något skäl kunde ha önskat att far stannat hos oss», sade mrs Heep, »skulle det ha varit för att han kunnat få se en sådan gäst i sitt hus.»

Jag kände mig förlägen över alla dessa artigheter, men på samma gång smickrad av att bli behandlad såsom en ärad gäst, och tyckte att mrs Heep var en hygglig kvinna.

»Min Uriah», sade mrs Heep, »har i lång tid längtat efter detta besök. Han hyste en viss fruktan för att vår ringhet skulle bli till hinder därför, och jag delade den med honom. Ringa äro vi, ringa ha vi varit och ringa skola vi fortfara att bli», tillade hon.

»Jag är övertygad att ni inte har någon anledning att känna er så, om ni inte själv ville», anmärkte jag.

[ 331 ]»Jag tackar så mycket, sir», svarade mrs Heep; »vi känna vår ställning och finna oss med tacksamhet i den.»

Jag märkte att mrs Heep så småningom ryckte mig närmare och att Uriah så småningom tog plats mittemot mig samt att de vördnadsfullt försågo mig med det bästa av det som stod på bordet. Där var visserligen icke någonting särdeles läckert, men jag såg endast på den goda viljan och tyckte att de voro mycket uppmärksamma. Snart började de tala om tanter, och jag berättade dem därpå om min, därefter talade de om fäder och mödrar, och jag talade om min far och mor och därefter talade mrs Heep om styvfäder, och jag började atl berätta henne om min — men hejdade mig, emedan min tant hade rått mig att iakttaga tystnad rörande detta ämne. Emellertid skulle en mjuk ung kork ha haft ungefär lika stor utsikt att motstå ett par korkskruvar, eller en späd, ung tand att stå emot ett par tandläkare, eller en liten fjäderboll att stå emot ett par sällträn, som jag hade att stå mig emot Uriah och mrs Heep. De gjorde allt vad de ville med mig och nystade ur mig, med en säkerhet som jag ännu blyges att tänka på, saker som jag alldeles icke hade någon lust att berätta, och detta så mycket lättare, som jag i min ungdomliga öppenhet satte en viss ära uti att vara så förtrolig och lyckte att jag rent av beskyddade mitt vördnadsfulla värdfolk.

De höllo tydligen mycket av varandra, och jag antager att detta gjorde sin verkan på mig såsom ett drag av natur, men den skicklighet, varmed den ena alltid fullföljde det som den andra hade börjat att yttra, var ett drag av konst, som jag ännu mindre kunde motstå. Då de icke kunde få mera ur mig rörande mig själv (ty rörande mitt liv hos Murdstone och Grindby var jag stum), började de att tala om mr Wickfield och Agnes. Uriah kastade bollen till mrs Heep, och mrs Heep fångade den och kastade den tillbaka till Uriah, som behöll den en stund och därefter kastade den tillbaka till mrs [ 332 ]Heep, och så fortforo de att kasta den fram och tillbaka, till dess jag rakt icke visste vem som hade den och blev alldeles förbryllad. Därjämte växlade bollen oupphörligt. Än var den mr Wickfield och än Agnes; än mr Wickfields förträffliga egenskaper, än min beundran för Agnes; än omfånget av mr Wickfields affärer och inkomster, än vårt husliga liv efter middagen, än det vin, som mr Wickfield drack, samt orsaken varför han drack det och det bedrövliga uti att han drack så mycket därav; nu ett, nu ett annat och därefter allt på en gång; och under hela tiden märkte jag att jag, utan att säga mycket eller göra annat än att allt emellanåt uppmuntra dem litet, för att de icke skulle överväldigas av sin ringhet och äran av mitt sällskap, oupphörligt berättade saker, som det icke tillkom mig att berätta, och varav jag märkte verkan uti blinkningen av Uriahs inskurna näsborrar.

Jag började att känna mig obehagligt stämd och önska mig väl vara borta igen, då en gestalt, som kom gående utför gatan, gick förbi vår dörr — denna stod öppen för att vädra rummet, vilket var varmt, emedan vädret var tämligen kvavt för denna årstid — kom tillbaka igen, tittade in och därefter trädde in, i det han högt utropade:

»Copperfield! Är det möjligt?»

Det var mr Micawber! Det var mr Micawber med sin lornjett, sin promenadkäpp, sina höga löskragar, sin förnäma min och den nedlåtande rullningen i rösten — alldeles fullständig!

»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, i det han räckte fram sin hand, »det är verkligen ett möte, som är väl ägnat att i själen inprägla känslan av ostadigheten och ovissheten i alla mänskliga ting — kort sagt, ett högst utomordentligt möte. I det jag går nedåt gatan och tänker på sannolikheten av att någonting ska låta höra av sig (varom jag för ögonblicket hyser mycket starka förhoppningar), träffar jag på en ung, men högt aktad vän, som står i samband med det mest händelserika skedet i mitt liv, ja, jag kan säga, med vändpunk[ 333 ]ten i min tillvaro. Copperfield, min hedersvän, hur står det till?»

Jag kan icke säga — jag kan verkligen icke säga, att jag var glad över att träffa mr Micawber här, men jag var likväl glad över att träffa honom och tryckte hjärtligt hans hand, i det jag frågade honom hur mrs Micawber mådde.

»Jag tackar så mycket», svarade mr Micawber, i det han liksom förut vinkade med handen och satte hakan till rätta mellan sina löskragar. »Hon är så tämligen på bättringen. Tvillingarna hämta inte längre sin föda från naturens källor — kort sagt», sade mr Micawber i ett av sina utbrott av förtroende, »de äro avvanda — och mrs Micawber är för ögonblicket min reskamrat. Hon ska bli förtjust, Copperfield, över att få förnya bekantskapen med en som i alla avseenden visat sig såsom en värdig präst vid vänskapens heliga altar.»

Jag sade, att det skulle bli mig en stor glädje att få träffa henne.

»Ni är mycket god», sade mr Micawber.

Därefter log mr Micawber, satte åter hakan till rätta mellan löskragarna och såg sig om.

»Jag har upptäckt min vän Copperfield», sade mr Micawber med elegans och utan att vända sig till någon särskilt, »inte i en ödemark, utan deltagande i en sällskaplig måltid tillsammans med en änkefru och en som tydligen är hennes avkomma — kort sagt», sade mr Micawber i ett nytt utbrott av förtroende, »hennes son. Jag skulle anse det för en ära att bli presenterad.»

Under sådana förhållanden kunde jag icke göra annat än presentera mr Micawber för Uriah Heep och hans mor, vilket jag också följaktligen gjorde. Då de ödmjukade sig för honom, tog mr Micawber en stol och vinkade med handen på sitt artigaste sätt.

»Varje vän till min vän Copperfield», sade mr Micawber, »har ett personligt anspråk på mig.»

»Min son och jag äro alltför ringa, sir», sade mrs Heep, »för att vara master Copperfields vänner. Han har varit så god och druckit te tillsammans med oss, och [ 334 ]vi äro honom tacksamma för hans sällskap, liksom vi även äro er tacksamma för er godhet.»

»Min fru», genmälde mr Micawber med en bugning, »ni är alltför artig. Men vad har ni nu för er, Copperfield? Ännu i vinhandeln?»

Jag önskade livligt att kunna få mr Micawber bort härifrån och svarade, med hatten i hand och utan tvivel med ett mycket rött ansikte, att jag var en lärjunge i doktor Strongs skola.

»En lärjunge?» sade mr Micawber och höjde sina ögonbryn. »Det gläder mig ofantligt att höra. Ehuru ett huvud sådant som min vän Copperfields» — härvid vände han sig till Uriah och mrs Heep — »inte behöver den utbildning, som det utan hans kännedom av människor och ting skulle behöva, är det likväl en mark som sväller av en förborgad vegetation — kort sagt», sade mr Micawber leende och med ett nytt utbrott av förtroende, »det är ett förstånd som är i stånd att tillägna sig klassikerna i vilket omfång som helst.»

Uriah, som stod och vred sina långa händer långsamt över varandra, gjorde en spöklik vridning upp ifrån midjan för att uttrycka sitt instämmande i detta hans omdöme om mig.

»Skola vi gå och besöka mrs Micawber, sir?» sade jag för att få mr Micawber härifrån.

»Ifall ni vill göra henne denna ära, Copperfield», svarade mr Micawber och reste sig upp. »Jag hyser ingen betänklighet vid att säga, i närvaro av våra vänner här, att jag är en man som har under åtskilliga år kämpat mot trycket av pekuniära förlägenheter.» (Jag visste att han skulle yttra någonting dylikt, ty han skulle alltid nödvändigt skryta med sina förlägenheter.) »Stundom har jag gått segrande ur striden med mina förlägenheter, och stundom ha mina förlägenheter — kort sagt — slagit mig till marken. Det har givits tider, då jag givit dem en följd av duktiga rapp; men å andra sidan har det även givits tider, då de blivit mig övermäktiga och jag givit tappt och med Catos ord sagt till mrs Micawber: ’Plato, du resonerar väl. Allt är nu förbi. Jag kan inte [ 335 ]kämpa längre. Men aldrig i mitt liv», fortfor mr Micawber, »har jag njutit en högre grad av tillfredsställelse än uti att få utgjuta mina sorger (om jag får med detta ord beteckna förlägenheter, som huvudsakligen härrört av stämningar och växlar på två eller fyra månader) vid min vän Copperfields bröst.»

Mr Micawber avslöt denna vackra vänskapsgärd med att säga: »Mr Heep! God afton! Mrs Heep! Er tjänare!» och spatserade därpå ut på sitt mest fashionabla sätt, görande en hel hop buller mot stenläggningen med sina skor och gnolande på en melodi medan vi gingo framåt.

Mr Micawber hade tagit in på ett litet värdshus och bebodde där ett litet rum, som var avplankat från gästrummet och starkt genomträngt av tobaksrök. Det måste säkert ha legat ovanför köket, emedan en varm flottlukt tycktes komma upp genom springorna i golvet och en fet imma avsatte sig på väggarna. Jag visste att det låg nära disken, emedan jag kände lukten av brännvin och hörde klingandet av glas. Här funno vi mrs Micawber, liggande på en soffa under avbildningen av en kapplöpningshäst, med huvudet tätt intill kaminen och med fötterna knuffande till senapskannan på ett litet bord i andra ändan av rummet. Mr Micawber steg först in och sade:

»Min söta vän, tillåt mig att presentera för dig en av doktor Strongs lärjungar.»

Jag märkte, i förbigående sagt, att ehuru mr Micawber var lika förbryllad som alltid i fråga om min ålder och ställning, erinrade han sig likväl alltid, såsom någonting »gentilt», att jag var en lärjunge i doktor Strongs skola.

Mrs Micawber blev förvånad, men mycket glad över att se mig. Jag var ävenledes mycket glad över att få träffa henne, och efter vänskapliga hälsningar å ömse sidor satte jag mig bredvid henne på den lilla soffan. »Hör nu, min vän», sade mr Micawber, »om du vill berätta Copperfield hurudan vår nuvarande ställning är, vilket jag är säker om att han gärna vill veta, så ska [ 336 ]jag under tiden gå ut och titta i tidningen och se om någonting vill låta höra av sig bland annonserna.»

»Jag trodde att ni var i Plymouth», sade jag till mrs Micawber, då han hade avlägsnat sig.

»Min bäste. master Copperfield»>, svarade hon, »vi reste också ganska riktigt till Plymouth.»

»För att vara på platsen», antydde jag.

»Alldeles så», sade mrs Micawber. »För att vara på platsen. Men saken är den, att talang behövs inte i tullen. Min familjs lokala inflytande var inte tillräckligt till att skaffa en man med mr Micawbers huvud en anställning i denna riktning. Man ville helst slippa en persom med mr Micawbers gåvor, emedan han endast skulle ha röjt bristen hos de andra. Och för övrigt», fortfor mrs Micawber, »vill jag inte dölja för er, bäste master Copperfield, att då den gren av min familj, som är bosatt i Plymouth, fick veta, att mr Micawber hade kommit åtföljd av mig, lille Wilkins, hans syster och båda tvillingarna, mottogo de honom inte med den värme han kunde ha väntat efter sedan han så nyligen blivit befriad ur fångenskap. Med ett ord», fortfor mrs Micawber och sänkte rösten — »men detta stannar oss emellan — vårt mottagande var kallt.»

»Å, bevars!» sade jag.

»Ja», sade mrs Micawber, »det är verkligen smärtsamt att skåda mänskligheten i en sådan gestalt, master Copperfield, men vårt mottagande var, alldeles påtagligt, kallt. Den saken lider intet tvivel. Med ett ord, den gren av min familj, som är bosatt i Plymouth, blev inom en veckas tid rent av personlig mot mr Micawber.»

Jag sade och tänkte, att de borde blygas över ett sådant beteende.

»Emellertid var det så», fortfor mrs Micawber. »Vad skulle nu en man med mr Micawbers stolthet göra under sådana förhållanden? Endast en utväg stod honom öppen, och det var att av denna gren av min familj låna pengar för att resa tillbaka till London, och det kosta vad det kosta ville.»

[ 337 ]»Ni reste således allesammans tillbaka igen?» sade jag.

»Ja, vi reste allesammans tillbaka igen», svarade mrs Micawber. »Sedan dess har jag rådgjort med andra grenar av min familj om vad mr Micawber lämpligast borde taga sig till, ty jag påstår, att han måste taga sig någonting till, master Copperfield», sade mrs Micawber i övertygande ton, »eftersom det är klart och tydligt, att en familj av sex personer utom en tjänare icke kan leva av bara luft.»

»Ja, det är nog sant», svarade jag.

»Dessa andra grenar av min familj», fortfor mrs Micawber, »hysa den åsikt, att mr Micawber genast borde vända sin uppmärksamhet på kol.»

»På vad, säger ni?»

»På kol», sade mrs Micawber, »på handel med kol. Vid närmare efterfrågan kom mr Micawber på den tanken, att det i kolhandeln på Medwayfloden möjligen kunde öppna sig en bana för en man med hans talanger. Därför var, såsom mr Micawber mycket riktigt sade, det första steg, som borde tagas, det, att komma och se Medway. Vi kommo även och sågo den. Jag säger ’vi’, master Copperfield, ty jag ska aldrig», sade mrs Micawber helt rörd, »Jag ska aldrig övergiva mr Micawber.»

Jag framstammade min beundran och mitt bifall.

»Vi kommo och sågo Medway», upprepade mrs Micawber. »Min tanke om kolhandeln på denna flod är, att den torde fordra talang, men att den alldeles bestämt fordrar kapital. Talang, det har mr Micawber; kapital däremot, det har mr Micawber inte. Vi sågo, skulle jag tro, större delen av Medway, och detta är min personliga slutsats. Då vi voro så nära Canterbury, var mr Micawber av den åsikten, att det skulle vara obetänksamt att inte fara hit och bese domkyrkan, först och främst på grund av att den var värd att se och vi aldrig hade sett den, och vidare på grund av den stora sannolikheten för att någonting skulle låta höra av sig i en domkyrkostad. Vi ha nu varit här i tre dagar», [ 338 ]fortfor mrs Micawber, »utan att någonting ännu låtit höra av sig, och det torde inte överraska er, min bäste master Copperfield, så mycket som det skulle överraska en främling, att höra, att vi för närvarande vänta på en remiss från London för att uppfylla våra pekuniära förbindelser på detta hotell. Intill dess denna remiss ingår», sade mrs Micawber med mycken känsla, »är jag avskuren från mitt hem (jag syftar på våra hyrda rum i Pentonville), från min gosse och min flicka och från mina tvillingar.»

Jag kände det livligaste deltagande med mr och mrs Micawber uti denna deras sorgliga belägenhet och sade det även till mr Micawber, som nu kom tillbaka, varjämte jag tillade, att jag önskade, att jag haft tillräckligt med pengar för att kunna låna dem vad de behövde. Mr Micawbers svar röjde oron i hans sinne.

»Copperfield», sade han och skakade på huvudet, »ni är en trofast vän, men i värsta fall saknar den man, som har en rakattiralj, inte en vän.»

Vid denna förfärliga vink kastade mrs Micawber sina armar om mr Micawbers hals och besvor honom att vara lugn. Han grät, men lugnade sig emellertid, nästan ögonblickligen, så mycket, att han kunde ringa på kyparen och beställa en varm njurpudding och en tallrik räkor till frukost den följande morgonen.

Då jag tog avsked av dem, bådo de mig så enträget att äta middag med dem, innan de reste, att jag icke kunde säga nej, men som jag visste att jag inte kunde komma den följande dagen, eftersom jag hade mycket att göra på eftermiddagen, föreslog mr Micawber, att han under förmiddagens lopp, då han hade en aning om att penningremissen skulle anlända med posten, skulle infinna sig hos doktor Strongs för att bjuda mig till den följande dagen, i fall detta fölle mig lägligt. Följande förmiddag blev jag således utkallad ur klassen och träffade mr Micawber i salen, där han sade mig, att middagen skulle äga rum efter avtal; men då jag frågade honom om penningremissen, tryckte han min hand och försvann.

I det jag tittade ut genom fönstret, förvånade och [ 339 ]oroade det mig att se mr Micawber och Uriah Heep gå förbi arm i arm, Uriah ödmjukt tacksam för den ära som gJordes honom och mr Micawber visande en blid belåtenhet över att få utsträcka sitt beskydd till Uriah. Men då jag dagen därpå infann mig i det lilla värdshuset vid den utsatta middagstiden, som var klockan fyra, blev jag ännu mera förundrad över att höra mr Micawber berätta, att han hade följt hem med Uriah och druckit konjak och vatten hos mrs Heep.

»Och jag ska säga er något, min bäste Copperfield», sade mr Micawber. »Er vän är en ung man som torde komma att gå långt på den juridiska banan. Om jag hade känt denne unge man vid den tid då mina förlägenheter kommo till en kris, är allt vad jag kan säga, att jag tror, att mina kreditorer skulle ha blivit vida bättre skötta än de blevo.»

Jag hade svårt att förstå hur detta skulle ha gått till, då jag visste att mr Micawber snart sagt icke hade betalt dem någonting alls, men jag ville icke fråga därom. Icke heller ville jag säga, att jag hoppades att han icke hade varit alltför meddelsam mot Uriah eller fråga, om de hade talat mycket om mig. Jag fruktade nämligen att såra mr Micawbers eller åtminstone mrs Micawbers känslor, eftersom hon var så känslig, men jag kände mig orolig däröver och tänkte senare ofta därpå.

Vi hade en trevlig liten middag: en präktig fiskrätt, en njurkalvstek, korvkaka, en rapphöna och en pudding. Vin och starköl funnos även, och efter middagen tillagade mrs Micawber med egna händer åt oss en bål varm punsch.

Mr Micawber var mer än vanligt upprymd; jag hade aldrig sett honom så glad och uppsluppen. Hans ansikte glänste av punschen, som om det varit fernissat. Han blev glatt känslofull i avseende på vår stad och föreslog en skål för dess framgång, i det han anmärkte att han och mrs Micawber hade haft särdeles trevligt och angenämt därstädes och att han aldrig skulle glömma de behagliga stunder han hade upplevat i Canterbury. Därefter föreslog han min skål, och han och mrs Micawber [ 340 ]och jag togo en överblick av vår forna bekantskap, varunder vi ännu en gång sålde samtliga lösörena. Där efter föreslog jag mrs Micawbers skål eller sade åtminstone, helt blygsamt: »Om ni tillåter mig, mrs Micawber, vill jag nu ha det nöjet att dricka er skål.» Härpå höll mr Micawber ett lovtal över mrs Micawbers karaktär och sade, att hon ständigt hade varit hans vägledare, filosof och vän, och att han ville uppmana mig, att, då jag komme till giftasvuxna år, gifta mig med en sådan hustru, så framt någon sådan kvinna stod att finna.

Då bålen var tömd, blev mr Micawber ännu mera vänlig och munter. Även mrs Micawber blev mera livad, och vi sjöngo visan: »Den goda gamla tiden.» Då vi kommo till stället: »Här är min hand, min hedersbror», togo vi varandra i hand runt omkring bordet, och då vi sedan kommo till ett ställe i den gamla sängen, som vi rakt icke kunde begripa, kände vi oss djupt rörda.

Med ett ord, jag har aldrig sett någon så i botten glad och jovialisk person som mr Micawber var ända till sista ögonblicket, då jag tog ett hjärtligt avsked av honom och hans älskvärda maka. Följaktligen var jag alls icke förberedd på att klockan sju följande morgon erhålla följande epistel, daterad klockan halv tio på aftonen, eller en fjärdedels timme sedan jag hade lämnat honom:


»Min bäste unge vän!

Tärningen är kastad — allt är förbi. Döljande bekymrens härjningar under en sjuklig mask av munterhet, har jag i afton icke underrättat er om att det icke är något hopp om penningremissen! Under dessa förhållanden, vilka äro lika förödmjukande att bära, som det är förödmjukande att tänka sig och meddela dem, har jag inlöst den pekuniära förbindelse, jag ådragit mig i detta hotell, genom att utfärda en växel, att betala om fjorton dagar från dato i min bostad, Pentonville, London. Då den presenteras, kommer den icke att bli inlöst. Följden är total undergång. Blixten hotar och trädet måste falla.

Låt den olycklige man, som nu talar till er, min bäste Copperfield, bliva er en vårdkas genom ert liv! Han [ 341 ]skriver i detta syfte och med denna förhoppning. Om han kunde tro sig ha gjort någon nytta härmed, skulle möjligen en ljusstråle tränga in i hans återstående tillvaros glädjetomma fängelse, ehuru det för närvarande är, minst sagt, i högsta grad problematiskt, huruvida hans liv kommer att bli synnerligen långvarigt.

Detta är det sista meddelande, som ni, min bäste Copperfield, någonsin ska erhålla

Från den utfattige uslingen
 Wilkens Micawber.»


Jag kände mig så uppskakad av innehållet i detta hjärtslitande brev, att jag genast skyndade till det lilla hotellet i avsikt att titta in dit på min väg till doktor Strongs och med några tröstande ord söka att lugna mr Micawber. Men halvvägs dit mötte jag Londondiligensen med mr och mrs Micawber utanpå — mr Micawber, en levande bild av lugn njutning, leende åt mrs Micawbers konversation, ätande valnötter ur en strut och med en butelj stickande ut ur bröstfickan. Som de icke sågo mig, ansåg jag det vid närmare eftersinnande bäst att icke se dem och vek därför med betydligt lättat hjärta av på en sidogata, som var den närmaste vägen till skolan, i det hela taget rätt glad åt att de hade rest, ehuru jag detta oaktat ännu höll mycket av dem.


  1. En advokatskrivare har alltid en sådan påse, i vilken han förvarar de handlingar, som hans principal behöver ha med sig vid rättegångsmål.