David Copperfield/Del II/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En större förlust
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Början av en lång resa
Lycksalig  →


[ 63 ]

FEMTE KAPITLET.
Början av en lång resa.

Vad som är naturligt hos mig själv, antar jag även vara naturligt hos många andra människor, och jag fruktar därför icke att tillstå, att jag aldrig hade hållit mera av Steerforth än nu, då de band, som knöto mig vid honom, hade brustit. I min bittra smärta över upptäckten av hans ovärdighet tänkte jag mera på allt det lysande hos honom, dröjde jag med mera försonlighet vid allt det goda hos honom, lät jag de egenskaper, som kunde ha gjort honom till en ädel och berömd man, vederfaras större rättvisa än jag någonsin hade gjort, medan min tillgivenhet för honom var som störst. Så djupt jag än kände min egen omedvetna andel i den fläck han hade satt på en hederlig familj, tror jag likväl att jag, om jag hade blivit ställd ansikte mot ansikte med honom, icke skulle ha varit i stånd att komma fram med en enda förebråelse. Jag skulle ännu ha hållit så mycket av honom, ehuru han icke längre förtrollade mig; jag skulle ännu ha bevarat minnet av min kärlek till honom med så mycken ömhet, att jag tror, att jag i alla avseenden skulle ha varit lika svag som ett i sitt hjärta sårat barn i fråga om allt, utom i att hysa den tanken, att vi någonsin kunde bliva återförenade i vänskap. Denna tanke hyste jag aldrig. Jag kände, liksom han hade känt, att allt var förbi oss emellan. Vilka hans minnen av mig voro, har jag aldrig fått veta — de voro kanske svaga nog och icke svåra att skingra, men mitt minne av honom var likt minnet av en kär vän, som man förlorat genom döden.

Ja, Steerforth, du, som för länge sedan är avlägsnad från skådeplatsen för denna enkla berättelse, min sorg [ 64 ]torde ofrivilligt vittna mot dig inför den store domarens tron, men det vet jag, att aldrig några tankar eller förebråelser å min sida skola komma att göra det!

Nyheten om vad som hänt spred sig snart över hela staden, så att jag, då jag den följande morgonen gick genom gatorna, hörde folk tala därom i portarna. Många voro stränga emot henne, en eller annan var sträng mot honom, men om hennes andre far och hennes fästman rådde blott en tanke. Alla människor röjde en aktning för dem i deras sorg, som var full av hjärtlighet och grannlagenhet. Sjöfolket drog sig avsides, då de båda tidigt på morgonen sågos vandra med långsamma steg utåt stranden, och stod i små hopar och talade medlidsamt om dem sig emellan.

Det var på stranden tätt invid havsranden jag träffade på dem, Det skulle ha varit lätt att se, att de icke hade sovit på hela natten, även om icke Peggotty hade sagt mig att de ända till ljusan dag hade suttit alldeles så som då jag lämnade dem. De sågo matta och trötta ut, och jag tyckte att mr Peggottys huvud hade blivit mera böjt under denna enda natt än under alla de år jag hade känt honom. Men de voro båda lika allvarliga och stilla som havet självt, som i detta ögonblick låg utan vågor under en mörk himmel — men likväl hävde sig tungt som om det andats under sin vila — och borta vid horisonten kysstes av en strimma av silverklart ljus från den ännu osynliga solen.

»Vi ha språkat med varandra, sir», sade mr Peggotty till mig, sedan vi alla tre hade vandrat en stund tillsammans utan att tala, »om vad vi böra och inte böra göra. Vi ha nu kursen klar för oss.»

Min blick föll händelsevis på Ham och därefter ut över havet på den avlägsna silverstrimman, och den förfärliga tanken uppstod i min själ — icke därför att hans ansikte uttryckte vrede, ty det gjorde det icke; jag erinrar mig intet annat än ett uttryck av fast föresats däruti — att om han någonsin träffade tillsammans med Steerforth, skulle han taga hans liv.

»Mitt bestyr här, sir», sade mr Peggotty, »är slut. Jag [ 65 ]tänker gå och söka min —», här stannade han och fortfor med fastare stämma — »jag tänker gå och söka upp henne. Det blir hädanefter mitt bestyr.»

Han skakade på huvudet, då jag frågade honom var han ämnade söka efter henne, och frågade om jag den följande dagen ämnade fara till London. Jag svarade, att jag icke hade rest i dag för att icke förlora tillfället att kunna vara honom till någon nytta, men att jag kunde resa när som helst.

»Jag följer med er i morgon, sir, ifall det är er lägligt», sade han.

Vi gingo åter en stund framåt utan att yttra ett ord.

»Ham», tog han åter till orda, »stannar vid sitt arbete och flyttar till syster min och bor hos henne. Den gamla båten där borta…»

»Tänker ni överge den gamla båten, mr Peggotty?» frågade jag sakta.

»Min plats är inte längre där, master Davy», svarade han, »och om någon båt förlist sedan det mörknat på havet, så är det den. Men jag menar visst inte att den ska bli övergiven; nej, långt ifrån det.»

Vi vandrade åter en stund som förut, till dess han förklarade sig närmare.

»Min önskan är, sir, att den dag och natt, vinter och sommar, ska se ut så som den alltid sett ut, sedan hon lärde känna den. Om hon någonsin skulle komma vandrande tillbaka, så vill jag inte att det gamla stället ska se ut som om det stötte henne bort, förstår ni, utan synas locka henne till sig och få henne att, kanske som en vålnad titta in från blåsten och regnet genom det gamla fönstret på den gamla platsen vid eldstaden. Och när hon då, master Davy, inte ser någon annan än mrs Gummidge där, tar hon kanske mod till sig och smyger sig darrande in och kommer kanske och lägger sig i sin gamla säng och vilar sitt trötta huvud där det förr var så glatt och livligt.»

Det var mig omöjligt att säga någonting till svar, ehuru jag försökte det.

[ 66 ]»Var afton», sade mr Peggotty, »lika regelbundet som aftonen kommer, ska ljuset stå vid den gamla vanliga rutan, för att det, om hon någonsin skulle få se det, ska kunna tyckas säga: ’Kom tillbaka, mitt barn! Kom tillbaka!’ Om det någonsin knackar på din fasters dörr, Ham (i synnerhet om det knackar sakta), sedan det blivit mörkt, så får du inte gå och öppna. Laga att det blir hon — men inte du — som får se mitt fallna barn!»

Han gick ett litet stycke framför oss och gick så i några minuter. Under tiden såg jag åter på Ham, och då jag märkte samma uttryck i hans ansikte och att hans ögon alltjämt stodo vända mot den avlägsna ljusstrimman, rörde jag vid hans arm.

Två gånger ropade jag honom vid namn i samma ton varmed jag skulle ha väckt en sovande, innan han hörde mig. Då jag slutligen frågade honom vad det var som så där upptog hans tankar, svarade han:

»Det som ligger framför mig, master Davy, och det där borta.»

»Det liv som ligger framför er, menar ni?» Han hade helt obestämt pekat utåt havet.

»Ja, master Davy. Jag vet inte riktigt hur det är, men där bortifrån tycktes mig komma — liksom slutet på det»; och med dessa ord såg han på mig som om han just nu hade vaknat, men med samma bestämda uttryck.

»Vilket slut?» frågade jag, gripen av min förra fruktan.

»Det vet jag inte», sade han tankfullt. »Jag stod just och tänkte på att alltsammans tog sin början här — och sen så kom slutet. Men det är förbi, master Davy», tillade han, i det han, efter vad det förekom mig, svarade på min blick, »ni behöver inte vara ängslig för mig, men jag är så yr i huvudet, att jag inte riktigt vet hur jag har det.»

Som mr Peggotty stannade för att vänta på oss, skyndade vi oss fram till honom och sade ingenting vidare, men minnet av detta i förening med min förra tanke förföljde mig tidtals, ända till dess det obevekliga slutet kom på den bestämda tiden.

[ 67 ]Vi kommo helt oförmärkt fram till den gamla båten och gingo in. Mrs Gummidge, som nu icke längre satt och surade i sin speciella vrå, var sysselsatt med att laga till frukosten. Hon tog mr Peggottys hatt, satte fram stolen åt honom och talade så vänligt och tröstande, att jag knappast kände igen henne.

»Min bästa Daniel», sade hon, »ni måste äta och dricka och hålla krafterna uppe, ty utan det duger ni inte till något. Försök bara, och om jag skulle störa er med mitt prat, så säg det, Daniel, så ska jag tiga.»

Då hon hade serverat oss alla, satte hon sig ned vid fönstret, där hon ivrigt arbetade med lagandet av några skjortor och andra kläder, som tillhörde mr Peggotty och vilka hon sedan nätt lade ihop och packade ned i en vaxdukspåse av det slag som sjöfolket brukar. Under tiden fortfor hon att tala på samma lugna sätt.

»Vid alla tider och stunder ska jag vara här, Daniel», sade mrs Gummidge, »och hålla allt i ordning, så som ni önskar det. Jag har väl fått en klen lärdom, men jag ska ändå skriva till er då och då, medan ni är borta, och skicka mina brev till master Davy. Kanske att ni också, Daniel, någon gång skriver till mig och säger mig hur det går er på er långa, ensamma vandring.»

»Men jag fruktar att ni kommer att få det bra ensligt här!» sade mr Peggotty.

»Nej, nej, Daniel», svarade hon, »var inte rädd för det. Bry er inte om mig. Jag får nog att göra med att hålla det i ordning åt vem som helst som möjligen kommer tillbaka, Daniel. När det är vackert väder, sätter jag mig utanför dörren, så som jag brukat göra. Om någon skulle visa sig i närheten, så ska ni få se att den gamla änkan är er trogen.»

Vilken förändring hos mrs Gummidge på en kort tid! Hon var en helt annan människa. Hon var så hängiven och hade en så snabb uppfattning av vad som var bäst alt säga och bäst att lämna osagt, glömde så helt och hållet sig själv och var så full av deltagande för den sorg, som omgav henne, att jag kände ett slags vördnad för henne. Huru hon arbetade denna dag! Det fanns så [ 68 ]många saker som skulle hämtas nere vid stranden och gömmas i uthus, såsom åror, nät, segel, tåg, spiror, hummerkorgar, ballastsäckar och dylikt, och ehuru överflödig hjälp lämnades och det icke fanns ett par arbetsföra händer på hela kusten, som icke hade velat anstränga sig för Peggotty och känt sig mer än betalda genom att ombedjas därom, fortfor hon dock att hela dagen träla och släpa under bördor, som överstego hennes krafter, och skyndade sig fram och tillbaka i alla slags onödiga ärenden. Vad hennes motgångar angår, så tycktes hon helt och hållet ha glömt att hon någonsin haft några sådana. Mitt under allt sitt medlidande bibehöll hon en viss jämn fryntlighet, vilken icke var det minst förvånande av den förändring som hade försiggått med henne. Någon butterhet kom alls icke i fråga. Jag märkte icke ens att hon svävade på målet eller att en tår smög sig i hennes öga under hela dagens lopp, förrän i mörkret, då hon, jag och mr Peggotty hade blivit ensamma och han hade somnat av ren utmattning; då först brast hon ut i en halvkvävd gråt och snyftning, förde mig till dörren och sade:

»Gud signe er, master Davy, visa er alltid som en vän mot honom stackare!»

Därefter skyndade hon ögonblickligen ut för att tvätta sitt ansikte, så att hon sedan skulle kunna sitta lugnt vid hans sida och vara vid sitt arbete, då han vaknade. Kort sagt, då jag gick om aftonen, lämnade jag henne såsom ett stöd och en stav åt mr Peggotty i hans sorg, och jag kunde icke nog tänka på den lärdom mrs Gummidge hade givit mig samt den nya erfarenhet hon hade utvecklat för mig.

Klockan var mellan nio och tio, då jag, sedan jag sorgsen och förstämd hade drivit omkring på gatorna, stannade utanför mr Omers dörr. Mr Omer hade, efter vad hans dotter berättade mig, låtit händelsen gå sig så djupt till sinnet, att han hade varit dyster och nedslagen hela dagen och gått och lagt sig ntan att röka sin pipa.

[ 69 ]»En listig och dålig varelse var hon!» sade mrs Joram. »Det fanns aldrig något gott hos henne.»

»Det ska ni inte säga», svarade jag. »Det tänker ni inte.»

»Jo, det gör jag!» utbrast mrs Joram i förbittrad ton.

»Nej, det gör ni inte!» återtog jag.

Mrs Joram knyckte på nacken och försökte vara mycket sträng och tvär, men kunde icke kväva sin naturliga godhjärtenhet och började att gråta. Jag var visserligen ung, men tyckte mycket bättre om henne för detta hennes deltagande och tyckte att den klädde henne mycket väl i hennes egenskap av dygdig maka och mor.

»Vad ska hon ta sig till?» snyftade Minni. »Vart ska hon ta vägen? Vad ska det väl bli av henne? Ack, hur kunde hon vara så grym mot sig själv och honom!»

Jag erinrade mig den tid, då Minni själv hade varit en ung och vacker flicka, och det gladde mig att även hon erinrade sig det med så mycken känsla.

»Min lilla Minni», sade mrs Joram, »har inte somnat förrän alldeles nyss. Även i sömnen snyftar hon över Emili. Hela dagen har lilla Minni gråtit över henne och ständigt frågat mig om Emili varit stygg. Vad kan jag väl svara henne, då Emili sista aftonen hon var här tog ett band från sin hals och band det om lilla Minnis och lade sitt huvud på kudden bredvid hennes till dess hon hade somnat? Bandet sitter ännu omkring lilla Minnis hals. Det borde kanske inte göra det, men vad kan jag väl göra? Emili är mycket dålig, men de höllo så mycket av varandra, och barnet vet ingenting!»

Mrs Joram var så bedrövad, att hennes man kom ut för att trösta henne. Jag tog nu avsked av dem och gick hem till Peggotty, om möjligt ännu dystrare än förut.

Denna goda varelse — jag menar Peggotty — hade icke låtit sig förtröttas av sina senaste sorger och sömnlösa nätter, utan var hos sin bror, där hon ämnade stanna till morgonen. En gammal gumma, som under de sista veckorna hade sett om huset medan Peggotty icke haft tid därtill, var den enda som fanns i huset, med un[ 70 ]dantag av mig själv, och som jag icke behövde henne, lät jag henne gå till vila, vilket hon alls icke hade något emot, och satte mig en stund framför brasan i köket för att tänka på allt detta.

Medan detta nu blandade sig med salig Barkis’ dödsbädd och följde ut med ebben mot den punkt, som Ham så underligt hade betraktat på morgonen, väcktes jag ur mina drömmerier av en knackning på dörren. Det fanns en klapp på dörren, men det var icke denna som hade frambragt ljudet. Slaget kom från en människohand och hördes långt nere på dörren, som om det givits av ett barn.

Detta kom mig att rusa upp lika häftigt som om det hade varit en knackning av en förnäm herres betjänt. Jag öppnade dörren och såg i början till min förvåning icke någonting annat än ett stort paraply, som tycktes gå av sig själv, men strax därefter upptäckte jag under det — miss Mowcher.

Jag hade kanske icke varit benägen att taga emot den lilla varelsen så särdeles vänligt, om hon, i det jag tog bort paraplyet — vilket det, trots alla hennes ansträngningar, icke hade lyckats henne att fälla ned — hade visat mig detta »flaxiga» uttryck, som hade gjort ett så livligt intryck på mig vid vårt första och sista möte. Men då hon vände sitt ansikte emot mig, var det så allvarligt, och då jag hade befriat henne från paraplyet (som skulle ha varit obekvämt för själve den irländske jätten), vred hon sina små händer på ett så sorgset sätt, att jag rent av kände mig dragen till henne.

»Miss Mowcher», sade jag, sedan jag kastat en blick upp och ned för den tomma gatan, utan att egentligen veta vad det var jag väntade att få se, »hur kommer ni hit? Vad står på?»

Med sin lilla högra armstump vinkade hon åt mig att jag skulle fälla ned paraplyet åt henne och därefter skyndade hon förbi mig in i köket. Då jag hade stängt dörren och kom in efteråt med paraplyet i handen, fann jag henne sittande på kanten av spiselgallret — det var en låg järnram med två flata stänger ovanpå att ställa [ 71 ]tallrikar på — i skuggan från kitteln, gungande fram och tillbaka och gnidande sina händer mot knäna som en människa som lider.

Helt orolig över att vara den ende mottagaren av detta sena besök och den ende åskådaren av detta betydelsefulla beteende, utbrast jag åter:

»Men säg mig då, miss Mowcher, vad som står på! Är ni sjuk?»

»Min goda unga vän», svarade miss Mowcher, i det hon tryckte sina händer, den ena över den andra, mot sitt hjärta, »jag är sjuk här; jag är mycket sjuk. Att tänka sig, att det skulle komma därhän, då jag möjligen kunde ha vetat det och hindrat det, om jag inte hade varit en tanklös toka!»

Åter gick hennes stora hatt, som alls icke stod i någon proportion till hennes gestalt, fram och tillbaka i det hon gungade med sin lilla kropp, medan en riktig jättehatt gungade i samma takt på den motsatta väggen.

»Det förvånar mig att se er så allvarsam och dyster…» började jag, men hon avbröt mig.

»Ja, så går det alltid!» sade hon. »Det förvånar dem alltid, de där lättsinniga, fullvuxna människorna, att se en naturlig känsla hos en sådan liten varelse som jag! De göra en leksak av mig, använda mig till sitt nöje, kasta bort mig då de äro trötta vid mig och undra över att jag har mera känsla än en käpphäst eller en tennsoldat. Ja, ja, så går det! Det är den gamla visan!»

»Det är kanske fallet med andra», svarade jag, »men jag kan försäkra er, att det inte är fallet med mig. Jag borde kanske alls inte förvåna mig över att se er sådan som ni nu är, då jag känner er så litet.»

Jag sade utan vidare omständigheter rent ut vad jag tänkte.

»Vad kan jag väl göra?» svarade den lilla varelsen, i det hon reste sig upp och sträckte ut armarna för att visa sin person. »Se här! Vad jag är, var min far, är min syster och är min bror. Jag har i många år arbetat för syster och bror — hårt, mr Copperfield — hela dagen i ända. Jag måste leva. Jag gör inte någon skada. Om [ 72 ]människor äro nog tanklösa eller grymma att driva gäck med mig, vad återstår mig då annat än att driva gäck med mig själv och med allt annat? Och om jag nu gör det, vems är då skulden? Är det min?»

Nej, icke miss Mowchers, det insåg jag.

»Om jag presenterat mig som en känslofull dvärg för er falske vän», fortfor den lilla kvinnan och skakade med förebrående allvar på huvudet åt mig, »hur mycket av hans hjälp eller välvilja tror ni väl då att jag hade fått? Om lilla Mowceher (som inte rår för att hon ser ut som hon gör) hade vänt sig till honom eller hans likar på grund av sitt sorgliga öde, när tror ni att hennes svaga röst då skulle ha blivit hörd? Lilla Mowcher skulle lika väl ha behövt leva, om hon än hade varit den buttraste och tråkigaste bland dvärgar, men hon skulle inte kunnat det. Nej, hon kunde ha visslat efter sitt smör och bröd till dess hon dött av luft!»

Miss Mowcher satte sig åter ned på gallret, tog fram sin näsduk och torkade ögonen.

»Tacka Gud på mina vägnar, om ni har ett gott hjärta, såsom jag tror att ni har», sade hon, »för att jag, ehuru jag ganska väl vet vem jag är, kan vara munter och glad och finna mig i allting. I alla händelser tackar jag själv Gud för att jag kan förtjäna min tarvliga utkomst, utan att stå i tacksamhetsskuld hos någon och därför att jag till gengäld för allt som folk kastar åt mig i dårskap eller fåfänga, där jag går min väg fram, kan kasta gyckel tillbaka. Om jag inte grubblar över allt det jag saknar, så är det bättre för mig, utan att vara sämre för någon annan. Om jag är en leksak för er, jättar, så böra ni vara vänliga och hyggliga emot mig.»

Miss Mowcher, som under hela tiden hade betraktat mig med oavvända blickar, stoppade nu sin näsduk tillbaka i fickan och fortfor:

»Jag såg er för en liten stund sedan ute på gatan. Ni kan förmodligen begripa, att jag med mina korta ben och min korta andedräkt inte kunde gå så fort som ni och därför inte kunde hinna upp er, men jag gissade vart ni ämnade er och gick efter er. Jag har varit här [ 73 ]en gång förr i dag, men den goda kvinnan var inte hemma.»

»Känner ni henne?» frågade jag.

»Jag känner litet om henne från Omer och Jorams», svarade hon: »Jag var där klockan sju i morse. Kommer ni ihåg vad Steerforth sade till mig om den stackars flickan den gången då jag sist såg er båda på värdshuset?»

Den stora hatten på miss Mowchers huvud och den ännu större hatten på väggen började åter att vagga fram och tillbaka, då hon gjorde denna fråga.

Jag kom mycket väl ihåg det hon syftade på, emedan det mången gång hade runnit mig i sinnet denna dag, och jag sade henne det.

»Måtte allt det ondas fader fördärva honom», sade den lilla kvinnan, i det hon höll upp sitt pekfinger mellan mig och sina gnistrande ögon, »och måtte han tio gånger värre straffa den nedrige drängen! Men jag trodde att det var ni som hyste ett barnsligt tycke för henne.»

»Jag?» upprepade jag.

»Barn, barn!» utbrast miss Mowcher och vred otåligt sina händer, i det hon gungade fram och tillbaka på spiselgallret, »varför i den blinda olyckans namn berömde ni då henne så mycket och rodnade och såg så förvirrad ut?»

Jag kunde icke dölja för mig själv att jag hade gjort allt detta, men av ett helt annat skäl än det hon misstänkte.

»Vad visste väl jag?» sade miss Mowcher, i det hon åter tog upp sin näsduk och stampade i golvet för varje gång hon med korta mellanrum höll den för ögonen med båda händerna på en gång. »Jag såg nog, att han strök er om munnen och lurade er och att ni var ett mycket mjukt vax i hans händer. Jag hade inte varit ur rummet en minut förrän hans dräng sade mig, att ’unga oskulden’ (så kallade han er, och ni kan gärna kalla honom ’gamla boven’ så länge ni lever) hade förälskat sig i henne och att hon hade blivit kollrig i huvudet och [ 74 ]även tyckte om honom, men att hans herre hade beslutit att inte någon olycka skulle komma att följa därav — mera för er än för hennes skull — och att detta var ert ärende här. Hur kunde jag väl annat än tro honom? Jag såg att det behagade er att Steerforth berömde henne. Ni tillstod att ni var en gammal beundrare av henne, och ni blev på en gång både varm och kall och röd och vit, då jag talade med er om henne. Hur kunde jag tro — trodde jag annat, än att ni var en ung, liderlig sälle i allt utom praktiken och hade råkat i händerna på en som hade praktik nog och kunde styra er (eftersom han nu en gång hade fått den nycken) till ert eget bästa? Ack, jag arma stackare! De voro rädda för att jag skulle komma underfund med sanningen», utbrast miss Mowcher, som nu steg upp från spiselgallret och började trava fram och tillbaka i köket, sträckande sina båda armstumpar i vädret, »därför att jag är en skarpsynt liten varelse — det måste jag vara för att kunna slå mig fram — och de narrade mig, och jag gav den stackars olyckliga flickan ett brev, vilket jag fullt och fast tror var början till att hon kom att tala med Littimer, som med flit lämnades kvar!»

Jag stod häpen över all den trolöshet som avslöjades för mig, och jag såg på miss Mowcher, där hon vandrade fram och tillbaka på golvet, till dess hon blev nästan andlös. Nu satte hon sig åter på spiselgallret, torkade sitt ansikte med näsduken och skakade länge på huvudet, utan att på annat sätt röra sig och utan att avbryta tystnaden.

»Mina resor kring land och rike», tillade hon slutligen, »förde mig i förrgår till Norwich, mr Copperfield. Det jag händelsevis upptäckte där rörande det hemlighetsfulla sätt, varpå de kommo och gingo utan er — vilket föreföll mig besynnerligt — ledde till misstanken att inte allt stod rätt till. Jag for med Londondiligensen i går afton, då den kom genom Norwich, och var här i dag på morgonen. Men, tyvärr, tyvärr, för sent!»

Stackars lilla Mowcher hade blivit så frusen av all gråt och klagan, att hon gick omkring på andra sidan av [ 75 ]spiselgallret, stack sina stackars små våta fötter in i askan för att värma dem och satt och såg på elden. Jag satt på en stol på andra sidan av spiseln, försjunken i sorgliga betraktelser och såg likaledes på elden och stundom på henne.

»Jag måste gå», sade hon slutligen och steg upp. »Det är sent. Ni misstror mig väl inte?»

I det jag mötte hennes skarpa blick, vilken, då hon gjorde mig denna fråga, var skarpare än jag någonsin hade sett den, kunde jag icke besvara denna korta vädjan med ett fullt frimodigt nej.

»Nåja», sade hon, i det hon tog min hand, som jag hade räckt fram för att hjälpa henne över spiselgallret och såg mig rakt i ansiktet, »ni vet själv, att ni inte skulle ha misstänkt mig, om jag hade varit ett fullvuxet fruntimmer!»

Jag kände att det låg så mycken sanning i dessa ord, att jag nästan blygdes över mig själv.

»Ni är en ung man», sade hon och nickade. »Tag emot ett råd, även ett av en tre fots nolla. Sök aldrig att sätta kroppsliga brister i samband med själslyten, så framt ni inte har goda skäl därtill.»

Hon hade nu kommit ned från spiselgallret och jag hade kommit ifrån min misstanke. Jag sade henne, att jag trodde att hon hade givit mig en sanningsenlig skildring av sig själv och att vi båda hade varit olyckliga redskap i listiga händer. Hon tackade mig och sade, att jag var en hygglig gosse.

»Kom ihåg en sak!» utbrast hon, i det hon vände om på vägen till dörren och med upplyft pekfinger såg slugt på mig. »Av vad jag hört — mina öron äro alltid öppna, ty jag har inte råd att spara på de förmögenheter jag äger — har jag en viss anledning att tro, att de rest ur landet. Men om de någonsin komma tillbaka medan jag är i livet, ska jag, som vandrar så här omkring, alltid förr än någon annan vara i stånd att få veta det. Vad jag får veta ska ni också få veta. Om jag någonsin kan göra något för att tjäna den stackars vilseledda flickan, ska jag med himlens bistånd redligt göra det! Och för [ 76 ]Littimer skulle det vara bättre att ha en blodhund än lilla Mowcher i hälarna på sig!»

Jag fäste obetingad tillit till denna sista förklaring, då jag märkte den blick, som ledsagade den.

»Tro mig inte mera, men inte heller mindre, än ni skulle tro ett fruntimmer i sin fulla längd», sade den lilla varelsen, i det hon på ett bedjande sätt rörde vid min handled. »Om ni någonsin får se mig annorlunda än jag nu är och sådan som jag var då ni första gången såg mig, så lägg märke till vilket sällskap jag befinner mig uti. Kom ihåg, att jag är en mycket hjälplös och värnlös liten varelse. Tänk er mig hemma hos min bror och min syster, som äro likadana som jag. Kanske ska ni då inte vara så sträng emot mig eller undra så särdeles mycket över att jag kan vara bedrövad och allvarsam. God natt!»

Jag räckte miss Mowcher handen med en helt annan tanke om henne än den jag hittills hade hyst och öppnade dörren för att släppa ut henne. Det var icke någon lätt sak att få det stora paraplyet uppslaget och försatt i nödig jämvikt i hennes hand, men slutligen lyckades det mig likväl, och jag såg det gå dinglande nedåt gatan utan det ringaste spår av att det fanns en människa under det, undantagandes då någon starkare dusch än vanligt från någon överfylld takränna kastade det på sidan och avslöjade miss Mowcher, som kämpade häftigt för att åter få det upprätt. Sedan jag hade gjort ett par utfall för att bistå henne, vilka likväl blevo fruktlösa, emedan paraplyet alltjämt hoppade framåt igen, likt en ofantlig fågel, innan jag kunde fånga det, gick jag in, lade mig till vila och sov till morgonen.

På morgonen kommo mr Peggotty och min gamla sköterska, och vi gingo i god tid till diligenskontoret, där mrs Gummidge och Ham väntade på oss för att säga oss farväl.

»Master Davy», viskade Ham till mig och drog mig avsides, medan mr Peggotty stuvade in sin påse bland den övriga respackningen, »hans liv är alldeles förstört. Han vet inte vart han går och vad som förestår honom; [ 77 ]han drar ut på en resa, som kommer att räcka till hans levnads ända, lita på det, sir, såframt han inte får rätt på det han söker efter. Ni ska ju alltid bli hans vän, master Davy?»

»Ja, det kan ni lita på», sade jag och gav Ham ett ärligt handslag.

»Tack, sir, det är vackert av er. Men ännu ett ord. Jag har fullt upp med arbete, som ni vet, master Davy, och har nu ingenting att använda min förtjänst på. Jag behöver hädanefter inte pengar till annat än att uppehålla livet med. Om ni kan använda dem till hans bästa, så ska jag arbeta med större håg. I alla händelser», tillade han och talade mycket milt och lugnt, »får ni inte tro annat än att jag alltid ska arbeta som en karl och göra mitt bästa.»

Jag svarade, att jag var fullt övertygad därom och antydde, att jag hoppades att den tid skulle komma, då han skulle upphöra att föra det ensamma liv, som det nu var så naturligt att han hade i sinnet.

»Nej, sir», sade han och skakade på huvudet, »allt det där är nu förbi för mig. Ingen kan nånsin fylla den plats, som är tom. Men ni är ju god och kommer ihåg det där om pengarna, eftersom det alltid kommer att finnas någonting avlagt åt honom.»

Jag lovade honom att göra det, men erinrade honom nu om att mr Peggotty hade en viss, om än icke stor inkomst av det som hans avlidne svåger hade testamenterat honom. Därefter togo vi avsked av varandra. Jag kan icke, icke ens nu, lämna honom, utan att med en smärtsam känsla minnas hans blygsamma själsstyrka och hans stora sorg.

Vad mrs Gummidge angår, så skulle det vara en ganska svår uppgift att söka beskriva hur hon sprang nedåt gatan vid sidan av diligensen, utan att se annat än mr Peggotty uppe på den genom de tårar hon sökte att kväva, och stötte emot de personer, som kommo från det motsatta hållet. Jag gör därför bäst uti att låta henne bliva sittande i en bagares port, alldeles andlös, [ 78 ]med hatten tillplattad och sedan hon tappat en sko, som låg på gatan ett långt stycke ifrån henne.

Då vi hade kommit till målet för vår resa, var vårt första bestyr att uppsöka en bostad åt Peggotty, där hennes bror tillika kunde få natthärbärge, och vi voro även nog lyckliga att finna en snygg och billig bostad ovanpå en hökarbod, endast på två gators avstånd från mig. Då vi hade hyrt denna lägenhet, köpte jag litet kall mat på en matservering och tog mina reskamrater hem med mig på te, ett förfarande som — jag beklagar att jag måste tillstå det — icke vann mrs Crupps bifall. Till förklaring av nämnda dams stämning bör jag emellertid tillägga, att hon tog mycket illa upp, att Peggotty icke hade varit där i tio minuter förrän hon fäste upp sin svarta klänning och började att damma min sängkammare. Detta betraktade mrs Crupp såsom en närgångenhet, och närgångenhet, sade hon, var en sak som hon aldrig tillät.

På vägen till London hade mr Peggotty meddelat mig något varpå jag var förberedd, nämligen, att han först ämnade tala med mrs Steerforth. Som jag kände mig förpliktad att vara honom behjälplig härmed och att söka medla dem emellan, skrev jag, för att så mycket som möjligt skona moderns känslor, ännu samma afton till henne. Jag meddelade henne, så milt jag kunde, det sätt varpå den gamle mannen hade blivit förorättad och den andel jag själv hade däri. Jag sade, att han var en man av mycket ringa stånd, men med det ädlaste och mest rättskaffens tänkesätt och att jag vågade hysa det hopp, att hon icke skulle neka att taga emot honom uti hans djupa sorg. Jag nämnde klockan två på eftermiddagen såsom tiden för vår ankomst och avsände själv brevet med första diligens, som avgick på morgonen.

På den utsatta tiden stodo vi vid porten — porten till det hus, där jag för några få dagar sedan hade känt mig så glad och lycklig, där mitt ungdomliga förtroende och mitt varma hjärta så fritt hade strömmat över, men som för framtiden var stängt för mig och nu endast var en öken, en ruin.

[ 79 ]Ingen Littimer visade sig. Det behagligare ansikte, som hade avlöst hans under mitt förra besök, öppnade porten åt oss och förde oss in i salongen. Mrs Steerforth satt där, och då vi trädde in, gled Rosa Dartle fram från en annan del av rummet och ställde sig bakom hennes stol.

Jag såg genast på hans mors ansikte, att hon av honom själv hade fått underrättelse om vad han hade gjort. Det var mycket blekt och bar spår av en djupare rörelse än den mitt brev allena, försvagat av de tvivel, hennes kärlek skulle ha ställt emot det, sannolikt kunnat framkalla. Jag tyckte att hon liknade honom mera än jag någonsin förr hade tyckt, och jag kände mera än såg, att denna likhet icke undgick min följeslagare.

Hon satt styv och rak i sin länstol med en ståtlig, orörlig och passionsfri min, som ingenting tycktes kunna rubba. Hon såg mycket fast på mr Peggotty, då han stod framför henne, och han såg lika fast på henne. Rosa Dartles skarpa blick omfattade oss alla. Under några ögonblick yttrades icke ett ord.

Hon gav mr Peggotty ett tecken att sitta ned, men han svarade med dämpad röst:

»Det skulle inte falla sig naturligt för mig, min fru, att sitta ned i det här huset. Jag står hellre.»

Dessa ord följdes av ännu en tystnad, vilken hon bröt med dessa ord:

»Jag känner och beklagar bittert det som fört er hit. Vad önskar ni av mig? Vad vill ni att jag skall göra?»

Han stoppade sin hatt under armen, trevade i sin bröstficka efter Emilis brev, tog fram det, vecklade upp det och gav det åt henne.

»Var god och läs det här, min fru», sade han. »Det är min systerdotter som skriver.»

Hon läste det med samma högtidliga, passionsfria sätt, utan att innehållet, så vitt jag kunde se, på minsta sätt rörde henne, och lämnade det därefter tillbaka åt honom.

»Så framt han inte för mig tillbaka som sin hustru», sade mr Peggotty och pekade med fingret på dessa ord. [ 80 ]»Jag kommer hit, min fru, för att få veta om han tänker hålla ord.»

»Nej», svarade hon.

»Varför inte?» frågade mr Peggotty.

»Det är omöjligt. Han skulle förnedra sig. Ni kan inte undgå att inse, att hon står långt under honom.»

»Så höj upp henne», sade mr Peggotty.

»Hon är utan uppfostran och okunnig.»

»Kanske att hon är det och kanske också inte», sade mr Peggotty. »Jag tror inte att hon är det, men jag kan inte döma i sådana saker. Lär henne bättre!»

»Eftersom ni tvingar mig att tala tydligare, vilket jag gör mycket ogärna, så skulle endast hennes simpla släktförhållanden göra en sådan sak omöjlig, om också ingenting annat gjorde det.»

»Hör nu vad jag har att säga, min fru», genmälde han långsamt och lugnt. »Ni vet vad det är att älska sitt barn. Detsamma gör jag. Om hon än hundra gånger vore mitt barn, skulle jag inte kunna älska henne högre. Ni vet inte vad det vill säga att mista sitt barn. Det gör jag. Alla världens skatter skulle jag gärna vilja skänka bort (om jag hade dem) för att köpa henne tillbaka. Men om ni räddar henne från den här skammen, så ska hon aldrig behöva skämmas för vår skull. Ingen av oss, bland vilka hon vuxit upp, ingen av oss, som levat tillsammans med henne och för vilka hon varit allt under dessa sista år, ska någonsin mera återse hennes söta ansikte. Vi skola nöja oss med att lämna henne i fred; vi skola nöja oss med att tänka på henne, som om hon vore långt borta ifrån oss, under en annan sol och himmel; vi skola nöja oss med att veta henne vara hos sin man — hos sina små barn kanhända — och bida den tid, då vi alla skola bli lika inför vår Herre!»

Den oslipade vältalighet, varmed han talade, var icke alldeles utan sin verkan. Hon bibehöll ännu alltjämt sitt stolta sätt, men det låg likväl en anstrykning av mildhet i hennes röst, då hon sade:

»Jag försvarar ingenting. Jag gör inte några motanklagelser, men till min ledsnad måste jag upprepa, att [ 81 ]saken inte låter sig göra. Ett sådant giftermål skulle ohjälpligt avbryta min sons bana och förstöra hans utsikter. Ingenting är säkrare än att det aldrig kan, aldrig skall äga rum. Om det finns något annat sätt att gottgöra…»

»Jag ser nu avbilden av det ansikte», inföll mr Peggotty med stadig, men lågande blick, »som sett på mig i mitt hem, vid min härd, i min båt — jag vet inte allt var — leende och vänligt, medan det var så falskt, att jag blir halvt utom mig, då jag tänker därpå. Om inte det där ansiktets avbild brinner som eld vid tanken på att bjuda mig pengar för mitt barns skam och undergång, så är det lika dåligt som det andra. Jag vet inte om det inte är ännu sämre, eftersom det är en kvinnas.»

Nu förändrades hon helt plötsligt. En harmfull rodnad spred sig över hennes ansikte, och hon sade i en stolt ton, i det hon med båda händerna grep hårt i länstolen:

»Vilken ersättning kan ni bjuda mig för att ni öppnat en sådan avgrund mellan mig och min son? Vad är er kärlek mot min? Vad är er skilsmässa mot vår?»

Miss Dartle rörde sakta vid henne och lutade sig ned för att viska till henne, men hon ville icke höra ett ord.

»Nej, Rosa, inte ett ord! Må karlen lyssna till vad jag säger. Min son, som varit hela mitt livs mål, som jag har ägnat alla mina tankar, vars alla önskningar jag uppfyllt ända ifrån hans barndom, med vilken jag levat en gemensam tillvaro allt ifrån hans födelse — han går och förälskar sig helt tvärt i en eländig flickslinka och undviker mig! Han lönar mitt förtroende med överlagt svek och lämnar mig för hennes skull! Han sätter denna usla nyck mot sin mors anspråk på hans pliktkänsla, kärlek, vördnad och tacksamhet — anspråk, vilka varje dag och timme i hans liv borde ha stärkts till band, vilka ingenting kunde sönderslita! Är då detta inte någon oförrätt?»

Rosa Dartle sökte nu åter att lugna henne, men förgäves.

[ 82 ]»Inte ett ord, Rosa, säger jag! Om han kan sätta sitt allt på spel för en småsak, så kan jag sätta mitt allt på spel för ett större syfte. Må han gå vart han vill med de medel min kärlek har skaffat honom. Tror han sig kanske kunna kuva mig genom en lång frånvaro? Han känner sin mor bra litet, ifall han tror någonting sådant. Må han avstå från sin nyck, och han är åter välkommen. Avstår han inte ifrån den, ska han aldrig komma mig nära, varken levande eller död, så länge jag förmår lyfta min hand för att göra ett tecken däremot, så framt han inte, sedan han för alltid gjort sig av med henne, kommer ödmjukt till mig och ber mig om förlåtelse. Detta är min rättighet. Detta är det sätt varpå jag vill ha den erkänd. Detta är den skilsmässa, som är oss emellan. Och», tillade hon och såg på sin gäst med samma stolta, ofördragsamma blick varmed hon hade börjat, »detta skulle inte vara någon oförrätt mot mig?»

Medan jag såg och hörde modern yttra dessa ord, tyckte jag mig se och höra sonen trotsa dem. Allt vad jag någonsin hade sett hos honom av en oböjlig, egensinnig anda såg jag nu hos henne. All den insikt, jag nu hade i hans missledda energi, blev även en insikt i hennes karaktär, och jag såg att bådas karaktär i sina starkaste drivfjädrar var en och samma.

Hon yttrade nu högt till mig, i det hon antog sin förra lugna och kalla hållning, att det var överflödigt att höra eller säga mera, och att hon därför önskade ett slut på besöket, men då hon i detsamma reste sig upp med en värdig min för att lämna rummet, förklarade mr Peggotty, att detta icke behövdes.

»Frukta inte för att jag ska falla er besvärlig; jag har ingenting mera att säga», yttrade han och gick mot dörren. »Jag kom inte hit med något hopp och tar inte något hopp med mig härifrån. Jag har gjort vad jag ansåg mig böra göra, men jag har aldrig väntat mig något gott av att jag gick hit. Detta har varit ett alltför olyckligt hus för mig och de mina för att jag vid mina sinnens fulla bruk skulle kunna vänta mig något sådant.»

[ 83 ]Med dessa ord gingo vi ut, lämnande henne stående vid sin länstol, en bild av en ädel gestalt och ett vackert ansikte.

För att komma ut måste vi gå igenom en stenlagd förstuga med sidor och tak av glas, varöver en vinranka var ledd. Dess löv och grenar voro nu gröna, och som det var en solljus dag, stodo ett par glasdörrar, som förde ut till trädgården, öppna, och då vi voro nära intill dem, trädde Rosa Dartle in genom dem med ljudlösa steg och tilltalade mig på följande sätt:

»Nu har ni gjort det riktigt bra, då ni fört den här karlen med er hit!»

Ett så koncentrerat uttryck av raseri och förakt, som det, vilket förmörkade hennes ansikte och ljungade ut ur hennes kolsvarta ögon, hade jag icke trott kunna sammanfattas ens i detta ansikte. Ärret efter hammaren var som alltid, då hon befann sig i upphetsad sinnesstämning, skarpt markerat. Då den pulsation, som jag förut hade sett, nu uppstod däri, i det jag fäste min blick på henne, lyfte hon rentav upp handen och gav det ett slag.

»Det där är en karl att beskydda och föra hit, inte sant?» sade hon. »Ni är min själ en riktig karl, ni!»

»Miss Dartle», svarade jag, »ni måtte väl inte vara nog orättvis att anklaga mig!»

»Varför åstadkommer ni split mellan dessa båda galna varelser?» genmälde hon. »Vet ni inte att båda äro galna av egensinne och stolthet?»

»Är det väl min skuld?» frågade jag.

»Om det är er skuld!» upprepade hon. »Varför förde ni den här karlen hit?»

»Han är en svårt förorättad man, miss Dartle», svarade jag. »Ni vet det kanske inte.»

»Jag vet», sade hon, med handen tryckt mot sin barm, liksom för att hindra den storm, som rasade där, att bryta ut, »att James Steerforth har ett falskt, fördärvat hjärta och är en förrädare. Men vad har jag väl att göra med den där karlen eller hans eländiga systerdotter?»

»Miss Dartle», svarade jag, »ni lägger sten på en börda som redan är tillräckligt tung. Innan jag går här[ 84 ]ifrån, vill jag endast säga, att ni gör honom i högsta grad orätt.»

»Jag göra honom orätt!» genmälde hon. »De äro ett uselt, gement följe, och jag skulle med glädje se henne slita spö!»

Mr Peggotty fortsatte sin gång utan att yttra ett ord och gick ut genom dörren.

»Ni borde blygas, miss Dartle!» sade jag förtrytsamt. »Hur kan ni vilja trampa hans oförtjänta sorg under fötterna?»

»Jag skulle vilja trampa på dem allesammans», svarade hon. »Jag skulle vilja se hans hus nedrivet; jag skulle vilja se henne brännmärkt i ansiktet, klädd i trasor och utkastad på gatan för att dö av hunger. Om jag finge fälla dom över henne, skulle jag laga att det ginge så — ja, jag skulle göra det med mina egna händer. Jag avskyr henne. Om jag någonsin kunde komma i tillfälle att visa henne hela gemenheten i hennes beteende, skulle jag gå vart som helst för att få göra det. Om jag kunde förfölja henne ända till graven, skulle jag göra det. Om det funnes något ord av tröst, som kunde bli henne en lindring i hennes dödsminut, och jag ensam kände det, skulle jag inte låta det gå över mina läppar, om det än gällde mitt liv.»

Blotta häftigheten i hennes uttryck kan icke, det inser jag, giva annat än ett svagt begrepp om den lidelse, som behärskade henne och uttryckte sig i hela hennes gestalt, ehurnu hennes röst, i stället för att höja sig, var mera dämpad än vanligt. Ingen skildring, som jag vore i stånd att giva, skulle kunna motsvara mitt minne av henne eller det sätt varpå hon helt och hållet överlämnade sig åt sin vrede. Jag har skådat passionen i många gestalter, men jag har aldrig sett den i en sådan som denna.

Då jag hann upp mr Peggotty, gick han långsamt och tankfullt utför backen, och då jag kom fram till hans sida, sade han, att han, sedan han nu hade uträttat vad han ämnat göra i London, ännu denna afton ämnade begiva sig av på sin färd. Jag frågade honom, vart han [ 85 ]ämnade sig, men han svarade endast: »Jag tänker gå och söka upp min systerdotter.»

Vi återvände till den lilla bostaden ovanpå hökarboden, och där fick jag tillfälle att för Peggotty upprepa vad han hade sagt till mig. Hon berättade i sin tur för mig, att han på morgonen hade sagt detsamma till henne. Hon visste icke mera än jag vart han ämnade sig, men trodde likväl att han inom sig hade uttänkt någon plan.

Jag ville under sådana förhållanden icke lämna honom, och vi åto alla tre middag på en biffstekspastej, som var en av de läckerheter, för vilkas tillagande Peggotty var ryktbar och som vid detta tillfälle, efter vad jag ganska väl erinrar mig, var kryddad med en blandad smak av te, kaffe, smör, skinka, ost, färskt bröd, torrved, ljus och champinjonsås, som oupphörligt steg upp från boden. Efter måltiden sutto vi vid pass en timmes tid vid fönstret utan att yttra många ord, och därefter reste sig mr Peggotty upp, hämtade sin vaxdukspåse och sin tjocka käpp och lade dem på bordet.

Av sin systers förråd av kontanter mottog han en liten summa i avdrag på sin arvslott, jämnt och nätt så mycket att det kunde räcka en månad, efter vad jag kunde tycka. Han lovade att lämna mig underrättelse, ifall någonting skulle hända honom, och därpå slängde han sin påse över axeln, fattade sin hatt och käpp och sade oss båda farväl.

»Måtte allt gott vara med dig, kära gamla syster!» sade han, i det han omfamnade Peggotty — »och med er också, master Davy!» tillade han och skakade hand med mig. »Jag går för att söka henne fjärran och när. Om hon skulle komma hem medan jag är borta — men tyvärr, det är inte troligt att så sker! — eller om jag skulle föra henne tillbaka, så är det min mening, att hon och jag skola leva och dö, där ingen förebråelse kan nå henne. Om någon olycka skulle hända mig, så kom ihåg, att de sista ord, jag lämnade efter mig åt henne, voro: ’Min oförändrade kärlek är hos mitt älskade barn, och jag förlåter henne!’»

[ 86 ]Han sade detta i högtidlig ton och med blottat huvud, därefter satte han på sig hatten och gick ned för trappan och bort. Vi följde honom till dörren. Det var en varm och dammig afton, just vid den tid, då det eviga trampandet av fötter på den stora huvudgatan, till vilken denna gränd ledde, för ett ögonblick hade tystnat och solen lyste het och röd. Han vände om hörnet av vår skuggiga gränd in i ett ljushav, i vilket vi förlorade honom ur sikte.

Sällan kom denna stund på aftonen, sällan vaknade jag om natten, sällan såg jag upp till månen eller stjärnorna, eller hörde jag regnet falla eller vinden tjuta, utan att jag tänkte på den stackars pilgrimens ensliga gestalt, där han vandrade framåt, och erinrade mig hans ord:

»Jag går för att söka henne fjärran och när. Om någon olycka skulle hända mig, så kom ihåg, att de sista ord, jag lämnade efter mig åt henne, voro: ’Min oförändrade kärlek är hos mitt älskade barn, och jag förlåter henne!’»