Den namnlösa/Kapitel 08

←  och sover över en farlig förmiddag

Den namnlösa av Elin Wägner Tjänaren ger sitt liv för sin herre

som håller nyårsvaka över honom  →

ÅTTONDE KAPITLET.

Tjänaren ger sitt liv för sin herre

»Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken
stören icke kärleken, oroen den icke,
förrän den själv så vill.»

Ständigt möter jag Evas ögon, ständigt följa de mig med en fråga och med en bön.

Vad är det hon vill? Jag frågar henne icke, ty att fråga är ett så olämpligt sätt om man vill veta saker. Dessutom vet jag det.

— Förstår du? fråga mig hennes ögon. Jag vet, vill hon säga, att det är nästan övermänsk­ligt begärt av en medelålders, kanske mycket litet bevandrad dam, men gör du det till även­tyrs ändå? Förstår du, att detta har inte det ringaste sammanhang med något jag berättat för dig, eller med mina erfarenheter och vanor från förr? Ty detta är verkligen något nytt och obe­gripligt, ja skratta icke, ty då blir jag vild. Det som nu händer är icke det, som hänt så ofta, där jag dragit fram med min sjukdom. Jag vill inte ens medge, att det har några yttre kännetecken gemensamt därmed. Det är icke, hör du, det är icke lusta, det är icke leda, det är icke nyfikenhet, och än mindre slarv och likgiltighet.

Jag tänker på Evas skratt, som jag hörde mellan dröm och vaka, klockan sex den morgon, då jag bett henne avstå från Georg. Och jag hårdnar lite och möter hennes blick med en viss stränghet, icke därför, att hon gjorde sig lustig över mig då, ack nej, det bryr mig då icke mer, men av fruktan att hon icke aktat på min bön.

Men när jag nästa gång åter möter hennes blick, då säger den: — Tro mig, det är inte jag, som gör tvärtemot och tar honom, fast du bad mig låta bli. Det är inte han, som tar mig. Har du någonsin lyft två myror i din hand, högt över alla andra myror i världen? Så har någon tagit oss i sin hand och lyft oss bägge. Säg, var jag ärlig eller inte, den natten då jag talade med dig? Talade jag inte sanning kanske? Nåväl, jag talar även sanning nu. Du trodde mig då, så tro mig nu.

Georg ser icke på mig, han ser endast på Eva. Han gör intet för att dölja, intet för att urskulda, han lever i den första sällsamma hän­förelsen över att ha upptäckt en människa, i betagenhet och fröjd över en värld av ljuvhet och rikedom. Vad betydde det, att hon icke kunde hota honom? Det var icke därpå det hängde. Hon är ingen undergörande madonna på så sätt, och likväl har hon förvandlat hans tillvaro, att dess sjukdom och dess mörker rymmer lycka ändå. Var då icke detta ett än större underverk?

Så tolkar jag deras känslor, som de alls icke anförtro mig. Men ibland tror jag, att jag flugit åstad och inbillat mig alltsammans. Ty ingen av de andra visar sig ha märkt närvaron av något så nytt i huset.

Det är sant att vi ha mycket att göra, och att det är den mörkaste årstiden dessutom, men kan decembermörkret väl dölja kärlekens sken?

Jag skulle då ha trott, att gamla frun borde ha känt något på sig. Hon har ju förut visat sig ha gåvan att gå rakt på en hemlighet som på en frukt, som sitter gömd bland löven, riva skalen av den, tugga den vällustigt och servera den med egen saliv. Men se, här är just ett exempel på vad som sätter en gräns för denna farliga klarsyn och gör, att vi dock få behålla något litet för oss själva.

Hon har nämligen låtit totalt vilseleda sig av så litet som att patronen på herrgården ett par gånger kommit uppkörande själv med sin finaste släde och sina mjukaste fällar och tagit Eva och Georg med ut på en tur. Emedan hon aldrig kan räkna med en handling av enkel vänlighet och aldrig förstår annat än det dåliga momentet i bevekelsegrunden till en handling, så fattar hon inte, att detta är den gode patronens sätt att ångra, att han bar sig dumt åt med kyrkovärdsvalet. Nej, hon tror och springer till arrendatorsfrun därmed, att han blivit kär i Eva. Och det råder för henne icke den ringaste tvekan om, att vill herrgårdspatronen Eva något, så ser hon inte åt den fattige och kollrige medicinaren mer.

Elias förbereder sig till helgens många predik­ningar, och jag har icke stört honom. Då han icke velat tala med mig om Georg eller Helena, har jag icke nalkats honom. Må han tänka på Kristi födelse och intet annat, om han det kan. Men han kan det inte. En dag, då jag dammade hans skrivbord, fann jag hans almanacka ligga uppslagen på skrivbordet och där stod:

»Gud var icke så tyst.
Tig icke och var icke så stilla, o Gud.»

Dessutom märker man på allting sedan den där lördagskvällen, att han fått en skräck i sig. Han har börjat med ett sätt att rycka till för buller, som var honom olikt, det var ett sådant lugn med honom förr. När han kommer in uti­från, ser han sig omkring i rummet, forskande, som för att utgrunda, om något hänt medan han varit borta, som man söker dölja för honom. Äntligen förstår han, att det händer saker i hans hus.

Men hans sätt mot Helena fyller mig med samma förvåning som ofta mäns sätt att behandla sina kvinnor. Det är på något vis (och måste väl vara) alltid tvärtom, ifall jag utgår från det jag tycker skulle vara naturligast.

Om han visat sig sårad eller ond över Helenas utbrott, skulle det bestämt ha berett henne en viss tillfredsställelse. Men han är lika oföränder­ligt, osvikligt hövlig, förhör sig om hennes hälsa, hennes önskningar och glömmer hennes svar.

Däremot är det en, som förändrat sitt sätt mot Helena sen den dagen för bådas nederlag, och det är Eva. Hon känner en olyckligs sympati för en annan olycklig och visar det.

Detta är strängt taget den första handling jag sett av Eva i detta hus, den första omedelbara uppenbarelsen av ett skaplynne. Ty här är hon icke på något sätt part i målet eller intresserad. Hennes uppförande i övrigt kan ju vara mera medvetet, säger jag mig i nyktra ögonblick. Men här handlar hon tydligen rent instinktivt, omed­vetet. Det lustiga här är att Helena misstroget sätter sig till motvärn, hon tror väl att den skygga vänligheten mot Georgs styvmor är be­räknad.

Men det är som om hon just nu inte ville se eller erkänna en vänlighet, inte vara annat än bitter, sammanbiten, överansträngd och illa be­handlad. Jag har aldrig sett ett tekniskt så väl­skött julstök som hennes. I konsten att göra brådskan osynlig och för husets herrar och gäster undanröja alla obehag därav har hon nått fulländningen. Hon kan verkligen konsten att artigt dö av trötthet bakom sina närmastes rygg.

Hon överglänser fullkomligt mor och mig. Då vi skötte om detta hus tillsammans, var allt en ryslig röra före jul, men en glad, en förhopp­ningsfull röra, som tjänade som kontrast mot den stämning av frid, fulländning, vila, som sedan kom över vårt hus.

Jag kan inte alls hålla jämna steg med Helena i arbetet. Jag kan inte och vill inte arbeta om nätterna för att Elias ska tro att ingenting är att göra. Så känner jag mig skyldig till hennes överansträngning, lat och illa till mods, och det är väl det hon vill.

Hon har synbart fallit av de sista dagarna, ja så, att det under sker att till och med Elias lägger märke därtill och frågar, om vi inte har mat i huset.

Helena ser förnärmad ut, som om hon motta­git en orättvis beskyllning, men jag skyndar mig att förklara, att vi gott kunde mätta hela för­samlingen, om det är vad han tänker på.

Nej, han har frågat, därför att det fallit honom ln, att husets damer tunna av för var dag, det hade förefallit honom, att Rakel var ganska väl­mående, då hon kom, vilket vore synd att säga om henne nu.

— Hör du Georg, vänder han sig till denne, min gosse, ser du inte upp med mor och faster? Och hur är det med Eva? Är det av hunger hon plötsligt är så matt, att hon numera sällan orkar ner?

— Vänta du bara, säger jag, vid helgen då du får ligga i och arbeta, tänker vi sitta med armarna i kors och fetma.

— Har ni för mycket att göra, säger Elias och ser olyckligtvis därvid på mig, så kära ni, ni vet väl att jag ingenting har emot, att ni ställer hit någon som hjälper er.

Elias menar bara väl. Hade han nu i stället vänt sig till Helena ensam med sin omsorg, då hade han nog vunnit något. Nu kan han naturligtvis inte begripa Helenas ton och avsikt­liga missförstånd, då hon svarar: — Jag försöker skona Rakel så mycket jag kan.

Varpå gamla frun genast infaller: — Och i det fallet är då Rakel inte alls envis, men hon är ju heller inte van att gå som piga i ett hus.

Men Georg tog sin fader på orden, som man ju skall, och började vakna upp och ordinera för hela huset.

Jag kan aldrig säga, hur denna gosse rör mig. Det är nästan outhärdligt att se, hur han griper efter minsta lilla tillfälle att handla, göra sig nyttig och få ett fotfäste i livet. Enbart denna lilla akt av beskydd, som bestod i att tvinga herrgårdspatronen att be fadern om ursäkt, stärkte hans självförtroende och gav honom åter en smula jämvikt efter anfallet och den gamlas förskräck­liga tunga.

Det är alls icke emedan han vunnit pris för sin handling, ty hemma har han berättat för­loppet som så, att han endast av en händelse råkade möta patronen på vägen då denne ång­rande och generad kom för att be om ursäkt. Endast för mig tillstod han, då jag trängde honom, att han behövt i klara ord framlägga för patronen vilken luns han var, och vad han hade att göra för att i någon mån utplåna sin lunsighet.

— Men du vågar inte tala om något för de andra, sade han till mig. Det var ett stort nöje att få bryta en lans för far, men nöjet skulle alldeles fördärvas både för far och mig, om far finge reda på att jag gjort det.

Det var alltså denna smula handling, denna smula seger i sig själv, som gjort honom så gott, den till handlingslöshet dömde och vid nederlag vane. Och därefter har han tagit sig för att beskydda Elias, berömma honom, egga upp honom och förstulet smickra honom, det är helt enkelt förtjusande. Ja, efter Elias uppmaning beskyddar han oss alla, för resten.

Det är alltid en vacker syn, när han bär Eva uppför trappan, som vore den ett berg att bestiga undan en översvämning, och frälste han henne därmed undan allt ont i världen. Men detta kan man ju inte räkna honom till förtjänst. Däremot är det ju ganska duktigt av honom, att han upptäckt Helenas stora hemlighet: att hon håller på med julstöket och listat sig till att få hjälpa henne med ett karlhandtag då och då. Det är rätt lustigt att ge akt på människornas små finter. Hon smyger sig till att ta ner och sätta upp gardiner, som om det vore ett brott hon hade för händer, och blir så nöjd, när hon blir ertappade, och Georg kör ner henne från stegen, tar en möbel från henne, som hon släpar på, och sätter dit enen, där den ska stå bakom soffan i förmakshörnet.

Mig skrattar han förstås bara åt, det är hjäl­pen jag får till mitt småbrödsbak. Han ordinerar Eva att hjälpa mig, men sedan hon blivit nerburen, fått på sig ett förkläde, tvättat händerna och kluvit en mandel är hon alldeles förbi, hon måste ånyo tvätta händerna, ta av förklädet och bäras upp igen för att vila resten av dagen. Då hon låg i sin säng igen, grät hon, men tillstod icke varför och alltjämt följde mig hennes ögon. Fast den lilla bruden från Sulem var spänstig och ung och skön, kom stackars Eva mig ändå att tänka på henne:

»Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken
stören icke kärleken, oroen den icke,
förrän den själv så vill.»

Fast inga kroppsliga tecken därtill kunna för­märkas, tvärtom, så är det ögonblick, då jag tror, att hon ska bli frisk igen. Det är sant, att hon brytes ner, men hon reses även upp, och skall icke kroppen ändå följa med, frågar jag mig, då hennes ande stiger upp från sin sjukbädd?

Jag frågar Georg, han ser på mig och svarar: — Nej.

Fast Georg skrattar åt mig, håller han ögonen på mig, och det går ej längre för mig att låta bli att äta som förut. Han genomskådar mina skenmanövrer med maten och avfordrar mig en förklaring.

Jag berättade för honom precis hur det gått till, att den gamla räddat mitt liv. Det intresserade honom mycket, mindre som bevis på en nådig försyns omsorger än ur medicinsk synpunkt. Det han hända att den engelske läkaren inte förstod sig på mig och dömde en för rask dom. Men det kan också hända, sade han, vem vet, att gumman jämte luftombytet verkligen räddat livet på dig, att det var just detta äckel för mat du behövde. Men, sade han, om du nu magrar i samma takt som hittills, så kommer hon att uppnå något helt motsatt.

Samma afton hällde han grädde i min mjölk inför allas ögon. Inte heller Helena och Elias kunde riktigt gilla detta, men gamla frun greps av ett osägligt raseri. Så fort vi stigit upp från bordet, drog hon mig med sig in i sitt rum och avfordrade mig ögonblickligen sparbanksboken, som hon kort förut sagt sig vilja skänka Georg med varm hand.

Hade jag haft den kvar, så hade jag inte vågat annat än lämna den tillbaka. Men med rakkniven och handdukarna i färskt minne, hade jag med första post sänt in den till staden, fått den dödad och medlen insatta på en bok med Georgs namn. Jag gick efter den nya boken och visade henne den, vi hade en strid om boken, men jag, som är fyrtio år yngre, segrade ju.

Då störtade hon in till Elias, jag följde efter och ställde mig att lyssna vid dörren.

— Det är min plikt att varna dig, som har andras kassor, sade hon, och det är mycket tråket å behöva säga det, men hon stjäl som en korp. Ja, jag säger inte mer.

Tänk, det var riktigt otäckt att höra; jag blev nästan övertygad själv, och jag är säker på, att Elias ett ögonblick undrade, hur saken verk­ligen förhöll sig.

Då jag sade till Georg, att gumman snart skulle ta kål på mig, skrattade han och förklarade att han skulle ta kål på henne.

— Hon är oövervinnelig, sade jag.

— Man kan inte säga, att hon är oövervinnelig, sade Georg, förrän man försökt vinna henne med godhet. Pass på, i morgon ska jag hälla grädde i hennes mjölk. Ja, han gjorde det, och det var en syn. Gamla frun stirrade på honom, som om han blivit tokig. — Försök inte med mig, sade hon. Det biter inte på mig.

Men han roade sig med att hålla i med den mest utsökta älskvärdhet mot henne som mot oss alla. Och det steg i skuggan av spöket upp en liten blek, tårögd munterhet i vårt hus, varje ögonblick på sin vakt för att gömma sig så snart spöket skulle visa sig.

— Och hon kommer, den dära Sau, te jul om inte förr, sade Niklas, för se den onde han rasar ve helgerna, för han kan varken tåla Kristi födelse eller hans död och pina.

Och mycket riktigt, tre dagar före jul hade vi henne mittibland oss. Om man inte kunde godtaga Niklas’ förklaring till att hon visade sig, så måste man sannerligen grubbla över vilka tysta, dolda vägar detta andra jag vandrade i det fördolda, innan det bröt upp i ytan på nytt. Hur jag iakttog Georg i det dagliga livet, åter­fann jag aldrig en min, ett tonfall, en gest, som erinrade om hans andra jag, och jag kunde vakna ibland mitt i natten och säga mig: det är en dröm, gudskelov, jag drömt i natt, om en liten stund skall verkligheten klarna för mig, och då skall jag erfara en ljuvlig lättnad att ha blivit befriad från denna spöklika fantasi.

Men rätt vad det är är jag åter mitt i det, och det är ingen dröm. Ack nej, denna gång hämnas hans andra jag grymt på hans stackars oskyldiga munterhet och övermod. Det är Sau som har övertaget, ty hon har vapnet och han han inte komma åt det, där hon står ute på gården och siktar in genom fönstret. Stora, långa karlen kryper längs väggarna och gömmer sig än bakom mina än bakom Helenas kjolar. Jag rullar ner alla gardiner och släcker lamporna, där sitta vi i kolsvart mörker, medan Georg smy­ger omkring på tå och försiktigt gläntar på gar­dinen för att iakttaga, var hon befinner sig. Plötsligt störtar han ut, barhuvad utan ytter­kläder. Ingen annan har sans nog att företaga något, men Niklas följer ögonblickligen efter honom i bara strumpsockorna, såsom han brukar gå inne i köket. Ett dunderslag mot väggen där­ ute skakar hela huset, det ena följer på det andra, det är väl Georg, som slår efter henne utan att träffa. Så smäller grinden våldsamt och allt blir tyst. Det dröjer några spännande minuter innan jag från förstugubron, där jag står, hör deras steg. Jag hör Georg just i allémynningen banna Niklas för att han gått ut utan mössa och rock, och i detsamma upptäcker han, att Niklas går i bara strumporna ute i snön: — Vad är det med dig, karl, du kan ju inte gå? Seså, tag mig under armen! Niklas kan nätt och jämnt hasa sig in på stelfrusna fötter, han skälver av köld. Allt vad vi göra, kan inte hindra att vi julafton ha lunginflammationen här.

Niklas har sitt rum nere i boden i forna tiders pigkammare, och därnere vistas nu Georg hela julafton. Vi se icke skymten av honom uppe i stora byggningen, och fast huset är rent och prytt till helg och överflödar av mat, verkar det så dött och sorgligt med bara oss fyra gamla som gå om varandra. Eva hatar alla kristna högtider och vägrar att gå ner till dagens stora mål­tid, som skall begås i köket.

Lyckligtvis kom Petter Abrahamspojken genom snön över gården. Det var inte långtifrån att jag börjat gråta av rörelse, då jag såg honom komma strävande ensam över gårdsplanen mellan snö­vallar högre än han själv. Säkerligen hade gum­man följt honom fram till allémynningen, men det såg ju alldeles ut som om han tagit sig fram ensam. Han fördes i triumf till bords, men upp­förde sig till min stora sorg icke riktigt som han skulle. Det dracks brännvin denna dag enligt gammal sed, och pojken envisades, han ville ha ett glas med de andra. Om du visste vad du bör vara glad över att du inte får din vilja fram, predikade jag, men han förstod alls inte väl­meningen. Han opponerade sig mot all disciplin denna dag. Han hade hört så mycket om julen, att han fått den föreställningen, att det var en tid, då man gjorde alldeles som man ville. Och när han sen till sist blev vägrad att få skålla sig på mitt brännheta kaffe, då blev det för mycket, och han började snyfta och gråta. Nå, så ska jag göra som Gud Fader gör, sade jag och lät honom skålla sig på kaffet.

— Jo, Rakel hon uppfostrar barn hon, sade gamla frun spetsigt.

— Ja, det är just det jag gör, sade jag med den skållade pojken i famnen.

Jag tror, att hans närvaro plågade Helena, hon tycker inte om att se små gossar. Men hon tände i alla fall granen för hans skull, och han glömde alla prövningar och alla lärdomar med, är jag rädd, i beskådandets stora fröjd.

Så packade jag in hans julhög och de julklappar jag hade i ordning åt honom och följde honom hem i skymningen. — Ja, utan fröken hade han ingen julglädje fått, sade Petter Abrahamsgumman. Ingen i världen tänker annars på honom, ja, det är då både synd och skam, för här finns folk inte långtifrån, som borde.

När jag kom tillbaka, var huset mörkt och stilla. Var och en satt för sig, Elias läste på predikan, Eva låg och tittade på brasans lek i taket, och Helena satt i vardagsrummet och för­sökte läsa en roman hon fått av Eva. Jag gav akt på henne, hon tog upp den och lade bort den åtminstone tjugu gånger under tio minuter. Den gamla sov.

Jag lade Eva till sängs och satt inne hos henne, medan jag väntade på att det skulle bli min tur att vaka hos Niklas. Vi hade inte talat på en lång stund, och jag trodde hon sov, då hon förvånade mig med att fråga, om jag tyckte, att Georg borde resa till Koblenz.

— Vad menar du, sade jag, det är väl den sista stad han bör resa till. Vad skulle han göra där?

— Se henne i verkligheten.

— Är hon där då?

— Hon har skickat honom julkort därifrån.

Det föreföll verkligen groteskt att spöket skic­kade honom julkort, och tanken, att han skulle resa dit, tilltalade mig inte alls. Jag hade blivit betydligt mera rädd för henne de sista dagarna, sedan jag nu fruktade, att hon strävade efter att röja Niklas ur vägen, Georgs vaksamme vapendragare.

— Fy, sade jag, du får förhindra att han reser. Hon är farlig.

— Tvärtom, sade Eva, det är jag som rått honom till det. Jag tror, att han bör se henne ansikte mot ansikte och övertyga sig om hur liten och ofarlig hon är. Jag sa honom det redan första gången, då han berättade för mig om henne, och han höll med mig. Det enda hindret är, att han inte har några pengar.

Jag hajade till. Inte för att hon möjligen sik­tade åt mina 900 pund, utan därför att jag tänkte på hur nära det varit, att jag gett Georg gum­mans pengar. Hade inte denna uppståndelse med Niklas inträffat, så hade jag ovillkorligen gjort det. Väl emellertid att jag blivit varskodd, nu skulle jag väl akta mig för att överlämna pengarna.

Medan jag gjorde mig i ordning för att gå ner och vaka, ertappade jag flera gånger Evas forskande blick från sängen. Det låg en fråga i den, som hon på inga villkor ville ha besvarad, antog jag.

Då jag sagt godnatt och kysste henne, sade hon dock: — Blir du länge borta?

— Varför frågar du det?

Hon sköt mig ifrån sig med en liten obön­hörlig rörelse hon hade ibland. Jag hade sårat henne. — Jag tänkte på din nattsömn, sade hon.

— Jaså. Ja, inte kommer jag förrän tre. Men då måste jag komma för att göra upp eld i spisen och laga mat.

— Är du alldeles tokig? Klockan tre. Hör det till er religion?

— Ja, det gör det. Och den får du lov att respektera, sade jag, nästan förolämpad å famil­jens religions vägnar.

Det var en natt utan stjärnor, så mörk, att jag måste treva mig fram över gården. När jag kom in i bodens svarta mörker, glimmade något emot mig, som jag först trodde vara en enögd katts öga, men det var Georg, som stod här i kylan och rökte en cigarrett. Han gick bort och kastade ut den i snön och följde mig så in till Niklas trånga kammare. En liten lampa kastade ett svagt ljus över de nakna, grova timmerstoc­karna, brädfodring och tapeter funnos ej. Men Georg hade hängt upp en fårskinnsfäll över sän­gen att ta emot draget. Niklas låg väl påhöljd i sin utdragssoffa, jag såg på hans nervösa oro att han var plågad. Georgs ordinationer gåvo vid handen att där var fara å färde. Jag kände mig helt beklämd,

Så gjorde vi upp om avlösning vid tretiden och Georg sade: — Sköt väl om honom, det kanhända lönar sig. När han gick väste Niklas mödosamt fram : — Herr döktorn, kom i håj, att det är ja, söm ska väcka herr kyrkoherden, för han ha allti sagt, att det är ingen mer än mig han litar på te å inte försöva se.

— Vet du Niklas, svarade Georg, far är redan uppstigen — Elias hade inte gått och lagt sig än — hans lampa lyser. Så gick han, Niklas dåsade av, och allt medan jag ordentligt skötte honom efter Georgs föreskrifter, föll jag i tankar om ett och annat.

Kring vad skulle mina tankar kretsa, om inte kring dem därinne i det stora huset. Genom att sitta här med Niklas vid dödens port hade jag fått dem på en smula avstånd och såg dem med mera klarhet. Det föll mig alls inte in, denna julnatt vid dödens port, att känna någon ängslan eller ansvar för de två däruppe i över­våningen, som jag lämnat ensamma. Låt vara att jag skapat situationen, det var deras sak allena att begagna den, övervinna den. Jag hade ingen önskan att få veta huru, ville inte ha några förtroenden. Ty ingen tystnad, ingen lögn kunde ju dölja eller ingen ärlighet förändra den morgondag, som steg ur natten. Och såvitt jag skulle leva, som Georg höll för troligt, så finge jag alltid anledning att leva med i den framtid de skapade åt sig, och tids nog få veta, vad jag behövde veta.

Nog visste jag hur jag unnade dem att handla. Jag unnade dem en handling, som av dem båda uppfattades som en seger. Därför att jag alltid unnar den som fallit att resa sig, den som tror sig misslyckad att lyckas, den besegrade att segra. Därför att jag önskar den utplundrade kraft, blott för sin stolthets skull, att offra den dyrbarhet han plötsligt finner mellan sina händer.

Hur för andra oviktig och föga betydande än en handling, som innebar en övervinnelse, ett avstående, skulle förefalla, visste jag, att den skulle förändra så mycket för dem. Inne i deras hjärtan skulle då omärkligt hela världen förvandlas efter arten av deras handling. Ty ur en seger, även en ringa seger, kommer tro på segern nästa gång och alltid.

Detta, tänkte jag vid Niklas bädd, är avståendets mystik, i vilken man aldrig intränger annat än genom att avstå.

Men när jag tänkte vidare och mina tankar gledo från de unga till de äldre i detta hus, så tyckte jag att de inte alls läto foga in sig i min teori. Om någon har fått avstå, tänkte jag, så är det Helena, överallt där hon velat fram, har hon blivit motad och genad. Sannerligen om en önskan stigit upp i hennes själ, som inte blivit nertystad. Och har den hunnit någon gång så långt som till en bön på hennes läppar, så har hon fått blankt avslag av Gud och människor. Med allt sitt begär att gå upp i en annan och mottaga en annan, har hon, just hon av alla, blivit ställd att svälta bredvid en sval, sluten och likgiltig man. Tyvärr samtidigt en så oklan­derlig man, att han fullkomligt saknar passande angreppspunkter för en hustru, som vill vara fin och anständig och blygsam som en präst­fru bör vara. Och denna hans felfrihet måste icke ha varit hans minsta fel i en hustrus ögon, som nu en gång var ett barn av denna jord och född att gå jordens ärenden.

Finns det någon, som icke tror om sig själv, att den är värd att älska? Vi tro det alla, och kanske ha vi till slut alla rätt däri. Jag hade hört Helena fråga Elias och fråga utan att få svar: varför, varför höll du icke av mig? Det, som för henne var en obegriplighet, tedde sig för vilken som helst annan helt naturligt. Av­ståndet mellan henne och Elias, som redan då han gifte sig med henne, hade förflyttat sin tyngd­punkt i en annan värld, måste hela tiden ha varit omätligt. Elias har snart känt det men inte förstått, att det kommer sig av att hon är en hedning till sitt innersta väsen, som aldrig kan trivas i hans kristna atmosfär. Denna för­klaring skulle djupt såra henne, om man gav henne den, ty opponerar hon sig kanske mot den kristna moralens bud? Nej. De ha ingen inre mening för henne, men det faller henne icke in, att man reser sig mot dem, bryter dem och skaffar sitt instängda liv ett utlopp. Och därför har hon nöjt sig, tålt sig, funnit sig i de för­hållanden hon råkat in genom sitt äktenskap. Denna människa med en livskraft så stark, en livsvilja så intensiv, att den kunde räckt för tio generationer framåt, har låtit döma sig till barn­löshet och blivit kvar i stället för att gå. Hon har böjt sig, där hon känt övermakten, hon har lytt, därför att det var tvång, hon har under­kastat sig, där det var enda möjligheten för henne. Men hon var icke och skulle aldrig bli försonad för det. Hon stred alltjämt en ståtlig ehuru hopplös kamp mot den vilja, som ville stäcka hennes vilja. Ända in i döden skulle hon kämpa, och när striden var slut, skulle segraren, som stod med hennes äntligen orörliga hjärta i sin hand, dock ingalunda kunna berömma sig av att ha vunnit det. Men just därför att hon aldrig avstått frivilligt och kungligt och gärna utan blott vikit för våld och av rädsla för hot om straff, så hade hon icke, stackars Helena, ännu nalkats avståndets hemlighet och lön.

Timmarna blevo så långa, ja alltför långa, ty jag frestades till en lov in över mitt eget liv. Hade jag själv någon gång offrat med fröjd det största värde? Jag måste säga mig, att jag, lika litet som Helena, kände avståendets innersta hemlighet. Dock av en helt annan orsak, därför att jag har så lätt att avstå. Aldrig har jag haft något så dyrbart i min hand eller hjärta, att det kostat så mycket att lämna det. En man bad mig en gång avstå. Och i och med att han bad mig, blev det så ofantligt lätt att göra det. Sådan är jag, långt blekare än Helena till exempel, ja, kanske än de flesta. Jag har fått ett överskott av resignation i arv. Mitt liv är ett obetydligt och ganska likgiltigt liv, och jag har funnit mig så lätt. Underligt nog, det är bara ibland, då jag tänker på Georg, som jag får en aning om, att man kan vilja rasa mot ödet och strida en förbittrad kamp mot övermakten för sitt liv, och då anar jag ett ögonblick, att livet kan ha dyra värden att kämpa för, dem jag aldrig upptäckt.

Då klockan var ett kom någon, det var Helena.

Niklas reste sig upp i sängen och bara såg på henne, som om han sett en syn.

Hon hade kastat en rundskuren kappa ned över axlarna och dragit kapuschongen över huvu­det till skydd mot snön, som föll. På armarna och tätt tryckt mot bröstet bar hon något, ett bylte väl insvept i schalar. Hennes ögonlock voro brunare än vanligt och skuggorna under ögonen svarta som julnatten, men hon såg mycket milt på Niklas, när hon gick fram mot hans säng.

Innan hon hunnit säga mer än: se här, Niklas! avbröt han henne med stark, om än hes stämma.

— Se, utbrast han, ett barn är oss fött, en son är oss given!

Han var borta i julnattens mysterier och mat­modern flöt ihop för honom med jungfrun med barnet i samma gestalt.

I det ögonblick då Helena hörde detta, flög ett uttryck av outsäglig bitterhet över hennes ansikte. Det var som om hon tänkt: nej, ett barn är mig icke fött, en son är mig icke given. Och jag undrade flyktigt, om det var detta julen be­tydde för henne.

Men det var inte ett barn hon bar i sina armar, det var ett varmvattenkrus, som hon nu ville lägga i Niklas’ säng.

— Nej, vet Helena, sade jag, det tror jag inte han behöver.

— Han brukar ofta få ta det med sig om kväl­larna, när det är kallt, svarade Helena kort.

Men Niklas, som med sin höga feber naturligt­vis inte frös, skakade bara på huvudet. Han hade för övrigt alls icke sinne för världen om­kring sig. Han var förflyttad årtusenden tillbaka i tiden. Här var stallet, här krubban, här modern med barnet, vars födelse fyllde honom med samma förundrade fröjd, som en gång ljöd ur herdarnas lovsång.

— Dä fäll underlit, när en rätt tänke på at, upprepade han gång på gång. Dä ä fäll me de undelista, som nönstins ha skett.

— Jag tror han dör, viskade Helena till mig.

— Nej, kära, varför tror du det?

— Därför att han är min enda riktiga vän, och jag inte vet hur jag skall kunna begå mig utan honom. Vet du, jag tror jag går efter Georg, han andas så besvärligt. Tänk att vi inte ska ha en läkare att tillgå.

Hon stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre.

Stackars Helena, hennes smärta var ingen av Marias sju sublima smärtor utan en åttonde, obesjungen och snarast lite löjeväckande, som man helst bör tiga med.

Men jag blev förskräckt över tanken, att hon skulle gå och söka upp Georg.

— Jag ska gå genast, sade jag, men annars så hade jag lovat honom att få sova till tre.

— Å, när det är för Georgs skull han är sjuk, så kan Georg gärna försaka sömnen för hans skull, svarade Helena strävt.

Jag sölade så mycket jag kunde, jag gav Niklas in hans konjak, vilket vållade någon strid, så snart han blev medveten om vad det var han fått i sig, ity att han ju var templare.

När det var omöjligt att finna någon förevändning för att dröja längre, trädde jag omständligt på mig bottinerna och gick ut. Klockan var då ungefär halv två.

Sakta, sakta gick jag över gården, sköt upp ytterdörren och beredde mig att gå uppför trappan.

Då hörde jag något andas, ja svagt snarka i min närhet. Förskräckt rev jag upp en tänd­sticka. På nedersta trappsteget satt den gamla hopsjunken, med huvudet lutat mot bröstet och sov. Jag drog åt mig kjolarna och klev mycket försiktigt förbi henne, utan att hon rörde sig. Då jag hunnit upp i övre förstugan och tve­kade om jag skulle knacka på Georg kom han ut, med ett fladdrande ljus i handen, men icke från sin dörr utan från våra rum.

Han studsade, då han märkte mig, och jag såg att hans första tanke var: även hon spionerar. Jag kunde inte uthärda denna misstanke ett ögon­blick och sade därför kanske något bryskt: — Han är sämre.

— Jag kommer, sade han. Gå tillbaka genast, lämna honom inte ensam. Jag ska ta ner en spruta.

Jag förklarade, att Helena var därnere, och att det var hon som skickat upp mig.

— Då behöver du inte följa med ner, sade han. Men jag tänkte: det gör jag ändå. Jag hade liksom på känn, att där kunde bli ett uppträde vid Niklas’ läger, att Helenas veckolånga spän­ning och hemliga avund skulle utlösa sig mot Georg, för vars skull nu hennes ende vän måste dö.

Vi gingo tämligen omilt fram över gamla frun, som skrämd flyktade in till sig, mycket kon­funderad av att se mig komma uppifrån övre våningen.

På vägen över gården sade jag: — Georg, du, om han inte blir bättre, borde du inte… konsul­tera någon?

— Jag telefonerade in till stan redan i går, sade han. Men ingen doktor ville resa ut jul­afton. I dag tror jag säkert vi har en här, tidigt. Kunde du inte begripa av dig själv, att jag skulle tänka på det? På ett sätt är jag ju oskyl­dig till det här. Men samtidigt är jag ju den ofrivilliga orsaken, det kan jag inte komma ifrån.

— Nu får vi lov att se efter, sade jag, för att leda in hans tankar på annat, att inte Helena smugit sitt heta krus i hans säng, medan jag varit borta.

— Hade hon det med sig, sade Georg, det var ett helvete. Vet du nu blir jag rädd, för nu tror jag Niklas dör. Vi får väcka far.

— Varför säger du så?

— Har du inte hört den där historien? Nej, du var ju i utlandet, när det skedde. Jag var hos morföräldrarna, men jag har hört den berättas. När hennes barn dött och började kallna, så ville hon inte finna sig. Hon svedde det lilla liket med heta krus runtom. Fy, det har alltid synts mig en så hemsk historia, och så lik henne.

Så fort vi kommit in i sjukrummet, gick jag fram till. Niklas’ säng och berättade för honom, att så snart det blev dager, skulle det komma doktor och medicin från stan, som herr doktorn skickat efter. Men det var inte för hans skull jag sade det, utan för Helenas.

Och då jag såg att det stämde henne mildare mot Georg, gick jag på Georgs vink efter Elias.

— Jag kommer, sade han genast, tag med dig stora ljusstakarna dit ner. Jag gjorde som han bett mig, och vi fingo snart julotta i pig­kammaren. Elias och Georg sjöngo julpsalmerna, och Niklas stämde i med sin hesa bas.

Men Helena satt stum i ett hörn, alltjämt med det schalomlindande kruset i sin famn.