Den namnlösa/Kapitel 09

←  Tjänaren ger sitt liv för sin herre

Den namnlösa av Elin Wägner som håller nyårsvaka över honom

Elias sänder bort Åsa-Hannas dotter otröstad  →

NIONDE KAPITLET.

som håller nyårsvaka över honom.

— Är föret bra? frågade jag Georg, så fort jag fick syn på honom nyårsaftons morgon. Tror du de reser?

— Ja, det vill jag väl hoppas, att föret är bra, menar jag. Och kom ihåg, faster Rakel, att jag litar på dig, att du ordnar så, att vi får mesta möjliga glädje av deras bortavaro.

Nog kunde han lita på mig att göra mitt bästa. Jag hade ju flera dagar, ja, hela denna upprörda helg, sett fram mot dessa timmar, och jag måste bekänna, att ett av mina bekymmer, om än det minsta, då Niklas’ tillstånd blev kritiskt, var detta: tänk om gamla frun och Helena inte reser till Appelryd nu! Men stackars Niklas utgjorde inte längre något hinder för resan, där han låg i sin kista i pigkammaren sedan tre dar tillbaka. Allt som kunde göras hade blivit gjort men hjälpte icke. Han hade en skröplig kropp, och hans hjärta stod icke längre bi.

Döden var honom hjärtligt välkommen, han beredde sig fromt och överlämnade sig motståndslöst och med barnslig trygghet åt Elias’ ledning genom dödsskuggans dal.

Det enda skärande momentet vid Niklas’ döds­bädd var Helenas förtvivlan. All hennes vanliga behärskning var borta, därför blev man så rädd för henne.

— Min enda vän, den ende, som brydde sig om mig i detta hus, klagade hon gång på gång högt i allas närvaro, därmed anklagande oss alla, främst sin make. Varför behövde just du offra dig och dö, fortsatte hon förebrående, med en udd mot Georg i sin klagan, du den bäste av allesammans? Jag vet inte vad Elias fruktade för och ville för­hindra, men i alla fall fann han det nödvändigt att lugna henne. Kanske kände han också med­lidande, varför skulle det vara alldeles uteslutet? Han gick fram till henne och lade sin hand på hennes böjda skuldra, och det var första gången, sedan jag kom hem, som jag sett honom närma sig henne på något vis mänskligt och oförbe­hållsamt.

— Kära Helena, sade han, missunna inte din vän Niklas att ha fått låta sitt liv för den han höll så mycket av.

Hon blev ögonblickligen stilla. En sådan makt har han över henne och brukar den aldrig annat än genom att icke bruka den.

Från den stunden märkte man hos henne icke spår av känsla eller rörelse i allt hon styrde och ställde för Niklas efter hans död, och hon talade aldrig ett ord utöver det nödvändiga. Gamla frun höll sig borta, hon besökte aldrig Niklas under de sista dagarna.

— Jag ska börja bli rädd om mig, sade hon till mig, helt spak och lade sig till sängs i två dagar. Lyckligtvis gick hennes illamående över, så att hon kunde baka smörbakelser att ha med som förning till klockarens i Appelryd och sedan följa med Helena på nyårsaftons förmiddag. Det var aldrig ett ögonblick fråga om att någon av oss skulle följa med, att deras döda på något sätt voro våra döda, eller deras vänner våra vänner. När Elias, Georg och jag stodo på förstugubron och sade adjö till dem, var det som om familjen klöv sig efter en gammal spricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter.

Då de hade rest, bad Eva mig att plocka fram ur hennes koffert två höga ljus, sådana som brinna framför helgonbilder i katolska kyrkor. Jag har fört dem med mig överallt till min be­gravning, sade hon, men jag tänker de räcker åt oss båda.

Vi gingo ner i boden och tände dem vid Niklas’ huvudgärd.

Han såg ut som en katolsk kyrkotjänare nu i döden med sitt sydländska utseende, som han fått gud vet varifrån, kanske av en zigenare någonstädes borta i släkten, och sitt veka, outvecklade ansikte, vilket dock nu bar ett uttryck av högtidlighet och värdighet, som om han officierade i en mässa eller fått sig anförtrott att utföra någon liten del av ritualen till Guds och helgonens ära.

Men i stora huset var det tomt efter honom. Jag saknade honom tusen gånger, då jag ensam skulle göra i ordning middagen i köket på nyårs­aftonen. Jag var flera gånger färdig att ropa på honom: — Niklas! lägg in ved, mal kaffe, Niklas, gå efter potater i källaren, Niklas, var är Georg? Det dröjde också över tiden, innan vi blevo färdiga, Georg och jag, men lyckligtvis fanns ingen där att banna. Elias var tvärtom vid gott humör, man kunde locka fram ett leende på hans högtidliga ansikte, och han satt kvar ovan­ligt länge hos oss, sedan vi druckit kaffe, och berättade historier från sin Lundatid, om pro­fessorer och tentamina och hur det kändes, då han första gången predikade. Vi eggade honom med frågor att berätta mer, han lät locka sig och fann synbarligen stort nöje i att uppliva gamla minnen. Ja, Georg och han gjorde till och med upp, att han skulle följa med till Lund, när Georg reste för att börja terminen …

När han gått, sade Georg: — Det är, när man ser honom andas ut så här, som man förstår hur han plågas dagligdags. Varför skulle Niklas dö? Varför kunde inte gumman dö i stället?

— Jag förstår er inte i detta hus, sade Eva. Inte behöver folk dö. Man kan väl ordna saker ändå. Hon kan väl varligt sättas någonstädes i ett rum på säkert avstånd härifrån. Det borde göras snart. Ni andra förstår det inte, men det är så kolossalt synd om Helena.

— Ja, men det är ju hennes mor, vet ja, invände Georg oförstående. Det kom alltid in ett irri­terat tonfall i hans röst numera, då han talade om Helena.

— Begriper inte Georg, att det är just därför det är så synd om henne. Det som pinar oss måste ju pina henne ungefär dubbelt så mycket. Och åtminstone är det så med mig, tillade hon, att om gamla frun varit riktigt skamlig mot mig, då blir jag ond på Helena. Kan inte Rakel ordna detta, du som kommit hem för att ställa till rätta?

Naturligtvis förstod jag lika bra som de, ja bättre, att hon förstörde husets frid.

— Men, ser ni, sade jag, om hon skickades bort mot sin vilja, så skulle hon förstöra den ändå.

Sedan jag hört historien om min morbror, som dog på ett ungkarlshotell i Stockholm, så kände jag mig viss om, att hans skugga stod hindrande i vägen för alla åtgärder. Elias hade varit när­varande vid fars dödsbädd. Om det var sant, att far då grämt sig över sin försummade plikt och över att han gjort mor sorg, så skulle Elias hellre låta vad som helst ske med sitt hus än låta gumman dö på ungkarlshotell, det var min fasta tro.

— Elias gör det aldrig, sade jag. Den enda som kunde göra det vore Helena själv.

— Ja, få se, sade Georg, kanske hon blir så illa tvungen. Det kommer inte att dröja länge, förrän vi råka i samma elände, som innan Niklas kom i huset. Ska vi nu ha ett fruntimmer till jungfru igen, så börjar dessa fasans uppträden med tårar och sårad oskuld och förtal och för­följelse.

— Man kan ju få en lika snäll människa som han, sade jag.

— Ja, möjligtvis en snäll, sade Georg. Men dess snällare människan är, dess värre kommer hon att lida och gräma sig till döds. Niklas i all sin ödmjukhet såg ju ner på alla kvinnor, så därför lät han henne hållas och banna, det gjorde honom ingenting.

— Vi får väl ta en ny karl då. Alltid går det väl att uppdriva en som ser ner på fruntimmer, sade jag. Men vad det angår, att det inte skulle gjort honom någonting, så tar du kapitalt fel. Niklas och jag överlade mer än en gång, om vi skulle gå i brunnen, och han sade, att vore det inte för din skull, så skulle han gjort det för länge sen. Egentligen undergick han rena misshandeln, fast han aldrig låtsade om det för någon mer än för mig, som var i samma fördömelse.

Vi talade ännu en stund om Niklas och om vilken gentleman han var, och var och en drog fram sina minnen av honom. Hans sista gentlemannagärning att rusa ut i strumpfötterna efter Georg, den vidrörde varken Eva eller jag, men Georg talade förunderligt lugnt och oförbehåll­samt om den.

Eva gled först ur samtalet. Jag visste inte ens om hon hörde på längre, från sin soffa.

Jag visste överhuvudtaget icke så mycket om henne numera, hade blott en känsla av att hon nästan alltid var långt borta med sina tankar. Vad tänker man på en nyårskväll? På det år, som gått, och på vad ett år allt kan åstad­komma, om det sätter till? Eller tänkte hon på döden, som så nyss varit i huset? Eller var denna vecka för henne alls icke dödens vecka, utan en vecka, som, fylld av helt andra minnen, sjönk till de förgångna? Tänkte hon kanske på det besök, som kvinnan från Koblenz gjort Georg efter Niklas’ död inne i själva döds-rummet i närvaro av gummorna, som svepte Niklas?

Vi hade råkat in i en lång tystnad. Det var fullkomligt stilla i huset, det enda ljud, som hör­des, var en suck från något av ljusen eller spra­kandet av ett barr, som kom för nära en låga.

Jag kände det hela tiden som om vi varit fyra i rummet, så tydligt tyckte jag mig förnimma husets andes trösterika och medlidsamma närvaro, ja den förblev hela kvällen närvarande genom våra samtals fram och tillbaka.

Den som först vände åter från sina tankars ensamma vandring var Eva, kanske emedan hon hade kortare väg än vi andra till den punkt, där man helst vänder om.

Hon sade helt oförmedlat:

— Vad gjorde du, Rakel, förra nyårsafton?

Nå, av alla frågor i världen hade jag minst väntat den och inte heller ämnade jag sannings­enligt besvara den. Man ska inte låta skratta ut sig i onödan och naturligtvis skulle de le — eller kanske uppröras — över mig, om jag sagt dem, att jag för ett år sen var djupt förälskad och lekte sommar över helgen. De veta ju inte att när ett ombyte av årstid äger rum i livet då skära den flyende och den kommande in i var­andra med långa tungor, och länge vet man icke, om man vaknar om morgonen till en höstdag eller en sommardag. Utan jag sade: — Det säger jag inte. Man ska inte vända tillbaka på gamla vägar, där ens spår är utplånade, och där ingen vid vägen mera vet ens namn, om någon skulle fråga efter det.

— Å, sade Eva med sorgsen röst. Jag låg just och tänkte att be er tänka på mig, om ni är tillsammans nästa nyårskväll. Blir man så fort glömd? Är alla spår borta om ett år?

Jag gick fram till henne och lutade mig över hennes öra.

— Ack nej, sade jag, det ska du inte tro. Det är bara en egenhet med mig för mitt bleka och suddiga väsens skull, att jag glömmes av alla och överallt, så snart man inte har mig för ögonen.

Högt sade jag:

— Säg mig, varför skulle vi inte vara samman alla tre nästa nyårskväll?

— Det är tänkbart, sade Eva, naturligtvis. Men det är inte troligt. Ett år är så långt.

— Ett år är så långt, eftersade Georg.

— Ett år är kort, sade jag.

Nej, se, utbrast Eva plötsligt, titta Georg och Rakel på det där ljuset, det är väl likt Niklas!

Jag såg genast, vilket ljus det var hon menade. Det satt lite för sig själv ytterst på en gren, och nu hade det börjat brinna ner i hållaren. Lågan sänktes stilla utan ljud. In i det sista brann den alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn. Förvillande lik den föreställning man har om en själ, som lämnar kroppen, steg en smal blå rökstrimma upp mot taket.

Sedan nu det första slocknat, började det ena ljuset efter det andra sin hädanfärd. Och det var verkligen förunderligt att se, nu sedan vi blivit uppmärksamma därpå, hur individuellt de alla dogo. Ett av dem flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut. Man kunde festas att tänka på Helena … Ja, fullföljde man Evas idé, kunde man peka ut hela prästgården på denna gran. Den veke, som ramlade på huvu­det och låg och osade och flöt i den drypande stearinen, var icke svår att sätta namn på. Det var rent kusligt, ty den slocknade aldrig, och vi sade till varandra, fullt inne i denna nyårsaftons-lek eller vad man skall kalla det: hon kommer att begrava oss allesammans, skall ni få se.

Ett ljus var där i granen, som helt oväntat i dödsögonblicket sköt upp en hög flamma, högre än dess låga varit i livet och sen slocknade snabbt, med en suck.

Georg högg Evas hand, där han satt bredvid henne, och hon sade genast: — Var det jag?

Jag tänkte: Vad nu? Vet hon det? Var det därför hon bad oss tänka på henne nästa nyårs­natt? Har Georg sagt henne, att hon snart är utbrunnen, att det år, som ingår, troligen är hennes sista?

Georg besvarade icke hennes fråga. — Nu skall jag bära upp dig, sade han, innan alla ljus ha slocknat. Dessutom kan de komma igen när som helst. Det är bäst att faster Rakel omsorgsfullt bortsopar varje spår av trevnad, så att gumman inte får något att banna över.

Medan han var borta, gick jag ut i boden till Niklas och släckte de båda höga ljusen, varefter jag sade godnatt och önskade honom gott nytt år. Om de komme hem och såge ljus brinna i Niklas’ kammare om natten, skulle det genast bli ett oväsen om elden. Och jag ville ha frid om Niklas, eftersom han blott hade en vecka kvar i vårt hus.

Jag väntade med en viss otålighet på Georg för att få veta, om han verkligen uppenbarat för Eva hennes väntande öde.

— Ja, det kan man ju säga, svarade han, då jag frågat.

— När gjorde du det?

— Julnatten.

Ah, julnatten, det var med detta de tillbringat julnatten, medan jag lämnat dem ensamma för att vaka hos Niklas och den gamla vaktat dem vid trappans fot.

— Men varför talade du om det för henne?

— Därför att hon visste det.

— De flesta sjuka vet det inte.

— Nej, därför att de inte vågar veta. Men hon var inte rädd hon.

— Ja, men Georg, sade jag, du skulle inte vara så kategorisk. Inte ens erfarna läkare vågar vara så säkra, att de med bestämdhet förutsäger en sjukdoms utgång. Mycket mindre borde då du göra det.

Han stannade i sin nervösa vandring fram och åter över golvet.

— Gå upp ett tag till henne, bad han, så ska vi tala ordentligt om saken sedan. Men det borde du ju annars begripa, att jag inte vågat fälla någon dom på egen hand. Jag skrev på hennes begäran till en av mina lärare i Lund.

Medan jag gick upp till Eva, betänkte jag icke utan smärta att dessa två skrevo och beslöto om liv och död och om resa till kvinnan i Koblenz utan att det allra minsta ta mig med. Det var ju naturligt att det måste vara så kanske, men det gjorde mig ändå lite ont.

Förstod Eva, att jag kände mig utestängd? Då jag skött om henne, sade hon: — När vi orkar, ska vi tala om allting.

Därnere gick Georg alltjämt fram och till­baka på salsgolvet. Helena och gamla frun hördes ej av, fast klockan var halv nio. Klockarfamiljen måtte utöva en storartad gästfrihet.

— Ingen har sagt något till mig, sade jag.

— Du får ju höra nu, vid första fråga. Hon bad mig ta reda på sanningen om hennes sjuk­dom, därför att det med rätta föreföll henne så besynnerligt, att hon låg här och blev uslare och uslare för var dag utan att det minsta försök gjordes att hejda förstörelsen. Hon sade flera gånger till mig: jag måtte vara avstjälpt som obotlig. Nå, jag försökte verkligen undgå i det längsta, ty jag tänkte: hur i all världen skall jag reda mig, då svaret kommer? Men så förstod jag mer och mer, att den saken behövde jag inte oroa mig för.

— Och han svarade?

— Han svarade, att om min sjukdomsbeskrivning var riktig, så var det beskrivningen på en obeveklig sjukdom. Obotlig, då den nått hennes stadium. Och så sade han, att om jag önskade, så skulle han, så fort han fick tid, komma upp och se själv. Men jag svarade, tillade Georg nervöst, att det ansåg vi tyvärr inte skulle tjäna det minsta till.

Georg ville tydligen inte ha hit sin professor.

— Men, envisades jag, läkare brukar inte ut­trycka sig så där.

— Nej, inte till patienter och anhöriga. Men kamrater emellan, svarade han, eller lärare till elev, rättade han sig sedan.

Du kanske förstår varför man kan vara så säker, fortsatte han, om jag säger dig att ett av kroppens viktigaste verktyg är totalt förstört. Vetenskapen kan inte ersätta det verktyget. Det kan endast kroppen själv, om den möjligen vill. Men Evas vill inte, har inte orkat.

— Nå, frågade jag, hur bar du dig åt med detta brev, när det kom?

— Tror du inte professorn vet hur man gör? Han hade skrivit två brev. När Eva läst det som var för henne, sade hon: får jag nu se det andra? Hon känner dem.

— Fick hon det då?

— Nej, sade han hastigt, det var en del privatsaker i det. Men hon fick veta ändå. Vad skulle tjänat till att göra undanflykter, sen hade hon inte trott mer på mig. Och det är viktigt att hon tror på mig, sade han som en gång Niklas sagt om honom.

— Men du sade henne väl inte, att hon, att det är så kort igen?

— Nej, det gjorde jag inte, för det vet jag ju ingenting om. Man kan blott anta, dra sina slutsatser av symtomen. Har du märkt, ja det har du förstås, att hon börjar se illa?

Jag stirrade på honom utan att svara. Nå! det var alltså därför hon följt mig med ögonen så frågande ständigt, som för att se om hon såg! Hur hade jag inte tagit fel. Och hur illa jag läst hennes tankar!

— Som det gått med ögonen, kommer det att gå med allting, fortsatte Georg. Bit för bit. Även benen i hennes kropp kommer att vittra ner, då de inte får någon näring. Har hon inte heller sagt, hur stundtals själva stommen värker?

— Hon säger så lite. Blott att man ser, hur hon ibland har ont. Och jag måste medge, att jag icke förstått, varför hon följde mig så ängs­ligt med ögonen.

Georg gick hela tiden av och an på salsgolvet, rökande. Plötsligen stannade han tvärt framför mig.

— Faster Rakel, det är inte av nyfikenhet jag frågar en sak och inte heller vill jag veta vad du kanske vet, men har hon talat med dig om sitt liv?

Jag ville inte besvara denna fråga. Om hon talat med honom, och jag kände plötsligt att jag aldrig riktigt skulle kunna komma över om hon gjort det, så ville jag inte ha denna historia gemensam med honom.

— Ett och annat har jag förstått, sade jag avvisande.

— Jaså, men har hon ingenting nämnt för dig, till exempel om en misshandel? Hon bad mig skriva och fråga professorn, om hennes sjukdom kunde ha uppstått av misshandel. Vad menar hon med det? Jag tycker det är så olustigt att tänka, att hon blivit misshandlad till döds just.

— Nå, vad svarade specialisten?

— Ja, frågan var ju svävande, så blev svaret därefter. Han sade att en svår nervshock mycket väl kunde ha givit första anledningen till de sjukliga förändringarna. Men menade hon nu det? Jag kan inte låta bli att grubbla över det.

— Ja, men bry dig inte om det, Georg, sade jag. Så många blir misshandlade till döds, som ingen vet. Ingenting kan ju ändras mer i det. Men hjälp henne i stället, för det kan du. Hjälp henne så att hennes misshandlade kropp — och själ — tillade jag hastigt rädd att ha förrått något, slipper lida mer än alldeles nödvändigt. Om du kan. Specialisten tycker jag visst ska komma, när han erbjöd sig, sade jag och såg på Georg. Varför vill du inte det?

— Naturligtvis vill jag, om det verkligen kan ge henne den minsta hjälp, sade Georg. Men han är inte särskilt specialist på den sjukdomen, som du visst tror, och det kanske vore bättre med någon annan.

— Jag tror, sade jag, för att inte plåga honom längre med professorn, nu sedan jag visste, att han var rädd för att få honom hit, att den som bäst kan hjälpa henne är du själv.

— Å, jag, sade han bittert.

— Ja, du. Hon behöver någon, som verkligen genomlever detta med henne, som, ja som följer med ända in igenom, till dess det är slut.

— Ja, om det är det som behövs, sade han, så kan jag nog.

— Men det är mera. Hon är tröstlös och utan hopp. Hon tror att hon är dömd att dras ner och förnedras med sin egen kropp och följa med i djupet. Någon måste leda henne vid handen upp ur denna förtvivlans djup.

Georg såg på mig.

— Har du inte förstått bättre? sade han nästan medlidsamt som han väl borde, han som var älskad. Har du inte sett, att hon redan gått den vägen utan stöd? Hörde du henne inte nyss? Såg du då inte hur hennes ljus brann ner?

Jag var åter svarslös. Åter stod jag där med en förlegad visdom, med oriktiga antaganden. Stora ting skedde, en själ var född, jag hade sett den, men icke känt igen den för vad den var, jag skulle då nödvändigt behöva, att någon direkt pekade på den och frågade: men ser du då icke?

Jag sade ingenting, ty jag var alls icke säker på min röst, tårarna voro så nära. Men medan jag satt där stilla, uppfylldes jag av en obekant känsla, som för varje ögonblick tog mig allt starkare och fullkomligare i besittning, och jag bröt liksom upp mig för den, så att den skulle få rum att tränga ner ända till den torra botten av min varelse. Jag visste inte vad det var för något, sökte ett namn och fann ett: detta är glädje, sade jag. För första gången vet jag vad glädje är.

Jag ryckte till, då Georg började tala igen, helst skulle jag velat skydda med tystnad och mörker denna nya och kanske flyktiga, kanske ömtåliga förnimmelse.

— Nej, hon behöver ingen hjälp, sade han. Den som behöver hjälp är väl snarare jag. I alla fall förvånar det mig, att du föreslår mig att hjälpa henne. Det är ju mycket älskvärt att låtsas om ingenting, på ett sätt, men samtidigt är det en smula förödmjukande, att du tror mig om så mycket mindre mod än hon. Men jag döljer det inte och vill inte dölja det, sade han med ett slags förtvivlans mod. Det är väl mycket bättre att erkänna, att jag är en olycklig, som aldrig är mer än en halv människa åt gången. Hela mitt jag är ju aldrig vaket samtidigt.

Det må ha varit orätt eller ej, men jag kunde inte förmå mig att anslå samma ohyggliga uppriktighet som han. Inte för jag vet hur det lät, men jag försökte svara hurtigt och naturligt, att, kära du, det är ju särskilt påtagligt i ditt fall, men vems väsen är för resten det? För min del är jag då säker på, att stora delar av mitt jag ligger i tystnad och mörker, och väl är det. Vem vet vad jag annars skulle ställa till för liv. Men, Georg, om du håller av henne …

— Ja, det gör jag.

— Så betyder det väl ingenting, att du är sjuk. Du sade nyss, att följa med henne ända fram det kunde du. Jag tycker det är fullkomligt underbart, att denna ensamma människa kommit hit för att finna någon, som kan följa henne ända fram. För hon hade ingen i vida världen förut. Är du inte glad?

— Men förstår du inte att det också är rena helvetet att hålla av henne och se henne dag för dag? Begriper du då inte, sade han och formligt ruskade mig, att det är synd om oss? Vi är ju människor, vi är unga, vi är som andra, herregud, ska då inte friska …

— Du sa friska.

— Ja, jämförelsevis är du frisk, kunna förstå någonting?

Nyss hade jag fått bakläxa därför att jag trott dem om för mycket mänsklighet, för att jag missförstått Evas ögon och trott att hon bad om fred och ro för sin kärlek. Nu blev jag tagen för huvudet, för att jag inte förstod, att de hade ett helvete. Det gick verkligen min ära en smula för nära.

— Eller tycker du kanske, sade han med bitter­het, att detta par kan just passa bra ihop? Du tycker det är underbart, och jag ska vara glad. Men jag förbannar min sjukdom och jag för­bannar hennes sjukdom. Det är väl ingen mening i alltihop.

Han sprang fram och tillbaka som ett skansendjur, jag reste mig upp och tog honom i armen och hade honom att sitta stilla. Det är alldeles omöjligt att tala med folk, som störtar oavbrutet frän ena ändan av rummet till den andra. Och nu skulle han ha sig en moralpredikan, hur osym­patiskt det än kunde förekomma honom, bara för det att han anklagat mig för att ingenting begripa. Jag skulle avslöja för honom en hem­lighet, som jag hittills varit så rädd om, emedan jag fruktat, att jag kanske hade en skruv lös, som trodde så, den hemligheten nämligen, att jag begrep allting.

— Jo, sade jag, kan du inte sitta stilla ett ögonblick, jag är inte mera frisk än att jag förstår hur skärande vemodigt det är med er två. Men, ser du, en djup mening finner jag i att ni möttes. Och är det mening i att ni möttes, då det mening i allting.

Georg satt och blåste ringar av tobaksröken på ett särskilt uttrycksfullt sätt, som hade han velat antyda flyktigheten och kanske även skön­heten av mitt resonemang.

— Har du funnit ut någon mening i ditt liv? sade han sen.

— Ja, tänk du, det har jag. Men först på allra sista tiden, vad tycker du om det?

— Tja, sade han, det som skulle ge ditt liv en mening skulle då vara att du träffade på Eva på tåget och tog henne med hit, så att hon till slut, som du sade, fick möta en människa, som höll av henne. Mig. Så långt kan jag vara med, men varför skrattar du? Du är då ofta så underlig, faster Rakel.

— Det säger jag inte nu, svarade jag och skrattade honom mitt upp i ansiktet, du kommer en dag att upptäcka det själv. Femton år härefter, medan du sitter och blåser ut ringar av röken, kommer du att plötsligt utropa högt till allas förvåning: nu begriper jag varför faster Rakel skrattade för femton år sen. Då är jag död, men jag kommer kanske att nicka från min himmel åt dig.

Han ville inte vänta i femton år utan för­sökte övertala mig att yppa hemligheten nu, men då han inte märkte det själv, inte ämnade jag säga honom, hur lustigt det förekom mig, att han ansåg att mitt möte med Eva på tåget var till­räckligt för att ge hela mitt långa liv dess mening. Tvärtom, jag tänkte hålla med honom.

— Ja, där ser du, sade jag, var och en har sin stund, även en stackars gymnast, som alltför tidigt tröttnade i tummarna. Om jag inte tröttnat som jag gjort, så hade jag inte sagt ja till Elias och inte befunnit mig på tåget den dagen. Om jag inte trott, att jag snart skulle dö, så hade jag inte vågat ta Eva med mig. Man tycker ju, att jag sen kunde ha fått dö, men så gjorde gumman mig frisk, och så har jag väl ännu någon liten tjänst kvar att göra er.

— Ja, sade Georg med en liten tröstande klapp, om det är bara det du vill ha mig att medge, så gör jag det gärna.

— Men är det då bara, Georg, frågade jag, gripen av lust att framlägga mitt vansinne för någon, även om han inte förstod eller intresse­rade sig mer än vad Georg gjorde. Vet du, jag tar mig ofta för pannan, därför att allting börjar foga hop sig och bli mening i, ja även att misslyckas, som jag misslyckats. Det är möj­ligt att jag har en skruv lös, ty så enkelt kan ju inte detta krångliga liv vara, som det ter sig för mig just nu. Men även om jag gör som Petter Abrahamspojken, när han är här och leker med din gamla bygglåda, förstör byggnaden så fort jag hinner, så rätt vad det är, så står där en ny byggnad igen och alla bitarna hör ihop och fogar sig fint i varandra. Tror du jag är högfärdsgalen?

— Ja, men det gör väl ingenting, sade Georg. Det är den angenämaste och svårbotligaste form av galenskap som finns. Lev du i din sköna symmetri. Det är mycket bättre än att leva i kaos, där man vet varken ut eller in, och där det tokiga alltid sker.

— Vad tror du vi får vara med om i detta hus? frågade jag. Det är därpå det hänger. Jag menar om jag ska ut i kaos eller inte.

— Jo, det ska jag säga dig, sade Georg, ett döende får vi vara med om, tum för tum, en daglig tvekamp med öppna ögon, utan förmild­rande omständigheter. Ett hjärtslitande skådespel, en stor vånda, ifall du nu kan finna någon mening i det, så. Men du med din mening. Varför ska egentligen ett ungt liv knäckas av så där? Det ska blomma som fru Petterssons. Det kan vara mening med.

Jag visste inte vad jag skulle svara på detta inpass. Det låter så snusförnuftigt och samtidigt grymt att predika för en ung människa, att den tagits ut ur de helfärdigas och friskas led för att fylla en dunkel och hemlig uppgift i det stora sammanhanget. För en hypotes, för en gissning vill den väl inte låta sitt liv ändå.

Så jag sade bara, att jag tyckte det skulle vara en hemsk tanke att jorden skulle vara upp­fylld bara av fruar Pettersson och deras avkomma och ingenting annat. Men det tyckte inte Georg. Tvärtom.

Han började återigen gå fram och tillbaka. Stan­nade så tvärt framför mig igen och sade: — Jag föreslog dig visserligen nyss att vara kvar i din tro, men jag har ändrat mig. För man får nog inte vara så naiv. Man måste räkna med män­niskans orimlighet, hennes lust till förstörelse och vägran att passa in sig i Petter Abrahamspojkens vackra bygge. Efter vi nu sitter här i fred och ro och de andra till all lycka dröjer, så ska jag berätta dig en historia från sjukhuset i Koblenz. Jag måtte ha sett särskilt intresserad ut, ty han tillade: nej, det är inte historien.

Vi hade där ett fall av ryggmärgsskada, sade han, som kommit in från fältlasarettet med skanda­lösa liggsår, djupa så att man kunde lägga in händerna i dem. Karln hade legat där länge då jag kom, alla kände honom, han förevisade gärna sina sår. Ryggmärgshistorien var ingenting att göra åt, han var och skulle förbli lam. Såren måste ju läkas, innan han skickades bort, men du förstår att detta sovande kött utan förbindelse med centrala nervsystemet, det hade ingen läke­kraft. Vi började misströsta, att det någonsin skulle lyckas, trots allt som gjordes för honom. Det hade inte heller gått, om där inte varit en sjuksköterska på sjukhuset, som föresatt sig att vårda dessa sår, och att de skulle läkas. Inte vet jag varför, de var inte släkt, inte förlovade eller något i den vägen. Men kanske de var för henne en symbol för hela världens fula sår. Eller hade hon gjort något byte med Gud och sagt, att om jag nu läker den här gossens sår, Gud, så får du låta Tyskland segra, eller låta min älskade komma oskadd ur kriget, eller något annat, vad du vill. Då han flyttades över på avdel­ningen för obotliga invalider, lät hon förflytta sig dit, hon med, hon gav sig inte, han skulle läkas. Vi följde alla med ett visst intresse hennes kamp, brukade gå och titta till dem i deras paviljong och konstatera att det verkligen gick framåt. — Kom tillbaka om en vecka, herr doktor, brukade hon säga till mig, så ska ni få se. Det öppna såret blev mindre och mindre, slutligen lyckades hon få det att gå ihop, han var läkt. Då tog hon sig en veckas ledighet för att fira detta, vila sig, besöka de sina eller vad hon nu gjorde. Vi gick alla och besökte honom i tur och ordning för att med egna ögon beskåda underverket. Han skulle naturligtvis varit tacksam, vi predikade det alla för honom, men det var han inte. Under den vecka hon var borta, hände tvärtom det oförklarliga, att gossen tog och rev upp det nyläkta såret med berått mod.

— Rev upp, sade jag, det kan man väl inte, om ett sår är läkt.

— Jo, du förstår, förklarade Georg, att ett sådant ärr är inte som andra, rör bara vid det och allt det nyläkta frätes upp av sig själv.

— Men, sade jag, något skäl hade väl gossen, som du säger, hur förklarade han själv sin orim­lighet?

— Om han kunnat förklara det, hade det ju inte varit orimligt! Han blev ju själv bestört, när vi alla föll över honom, för vad han gjort. Jag hörde en gång en ung flicka stå vid hans säng och förebrå honom. Ja men varför gjorde du det? Hur kunde du? upprepade hon och gav honom ingen ro, till dess han slut­ligen sade : Jo, jag gjorde det därför, att det inte var du, som läkt det åt mig.

— Men så hade han dock ett skäl, som jag kan förstå!

— Kan du? sade Georg, när jag hörde det där, tyckte jag bara att det hela blev ändå orim­ligare och grymmare. Och sen har han stått för mig som det oförbätterliga och oberäkneliga i tillvaron, det som man måste räkna med och ändå inte kan fånga i någon siffra. Det, förstår du, på vilket alla beräkningar går sönder. Det är biten, som du inte kan passa in i Petter Abrahamspojkens bygge, hur du än vänder på den. Och kanske jag är en sådan bit?

— Ja, men Georg, sade jag, den där sköterskan, som du talade om, var hon inte villig att för andra gången sköta om hans sår?

Georg slog till ett skratt, jag kan inte uttrycka mig på annat sätt, vid dessa ord.

— Nej, det var hon inte, sade han. Hon läkte inga fler sår efter den betan. Stackarn, tillade han.

— — —

Niklas hade själv fått vara med om det tyngsta arbetet för tillredandet av sin begravning. Nu kom plötsligt Helenas stora julstök och hopande av mat väl till pass. Vi hade så gott som allting redo, och alls inte mycket att göra. Inte ens svepning hade vi behövt beställa från staden, ty en sådan hade Niklas haft liggande i sin byrå­låda ända sen kristiden, då han en dag, berät­tades det, djupt uppskakats av en tidningsnotis, som ville veta, att svepningarna härefter skulle bli av papper. Han tog då sina sista styvrar och köpte en riktig svepning, ty inte ville han träda fram för tronen i papper, sade han.

Redan dagen före begravningen fingo vi gäster, det var Niklas’ gamla moder, som kom, åtföljd av en av hans systrar. Jag hade oroat mig en del för att sammanträffandet med hans anhöriga skulle bli pinsamt, men ingen av dem sörjde Niklas vidare, de tyckte bara det var gött att han fe gå bort. Den lilla svarta, hoptorkade gum­man var för gammal att sörja djupt över någon­ting. Dessutom stack hon inte under stol med, att hon alltid fått skämmas för denna son, som inte kunnat exercera, inte kunnat bruka jorden och inte kunnat bli gift. En smula skämdes hon väl också över att han skurat golv och diskat diskar, låt vara i prästgården. Gång på gång kom hon tillbaka till spektaklet i höstas, då man valt honom till kyrkovärd. Gamla frun och hon sutto tillsammans i salssoffan, drucko kaffe och ojade sig över detta. Det var nog en skickelse att Niklas fick dö, sade de. Och så gott för släkten att slippa tänka på begravningen.

Men en oro hade gumman ändå i samband med Niklas’ död, och den anförtrodde hon mig genast. Se, Niklas hade årligen skrapat ihop några tior och givit henne, och den lilla summan hade varit så god att ha för mågens skull där hon bodde. Hur skulle det nu gå? Visste jag om Niklas lämnat något efter sig?

— Mor Kristin ska få sina tior, så länge hon lever, sade jag. Dit får räntan gå på Georgs sparbanksbok, tänkte jag.

Maken till skådespel som denna begravning hade väl Ljunghedaborna sällan eller aldrig skådat. Ingenting brukar vara så torftigt, även om sam­tidigt högtidligt, som en backstugusittares begrav­ning i Ljungheda, ty ingenting var så torftigt som hans liv. Hans kista är alltid så smal, så liten och lätt, ty skrumpen och mager är den döde. Följet är också fattigt och litet och ryms på ett par vagnar eller kälkar.

Men Niklas’ begravning kunde ha anstått en hemmansägare, ja, anförtrodde mig hans tillintet­gjorda syster, man kunde rakt tro han vore å prästasläkt.

— Tänk, han, som sprang så mycket för å se lik, sade hon, då gästerna samlats på söndags­morgonen och gingo ner för att beskåda det skönt prydda likrummet, tänk om han kunnat ana, att hans skulle bli så hedrat.

Jag hade föreslagit, att vi skulle skruva igen om honom och låta honom få vara i fred, innan gästerna kommo, men härvidlag voro alla emot mig. Så hjärtlösa, ansågo de andra, kunde vi inte vara mot gästerna. Dessutom kunde det lätt uppstå smygande rykten, om vi företogo en så ovanlig handling. Och innan dagen var slut, var jag glad att jag inte fått min vilja fram.

Då bärarna burit ut honom ur boden, ställde de ett ögonblick ner honom på snön utanför stenbron, ty han skulle ju, som brukligt var, sjungas ut ur det sista hus han bebott.

Just som vi klarade halsarna för att stämma upp: Sänd Herre dina änglar ut, hejdade oss Elias med ett tecken. Så räckte han ut sin hand över Niklas och sade : — Ingen har större kärlek, än att han låter sitt liv för sina vänner.

Begravningsgästerna, som stodo i en halvkrets nedanför bodtrappan, sågo med skäl förvånade ut och betraktade frågande den ene den andre. Alla visste ju, att Niklas dött av lunginflammation, men ingen visste, att det var för en väns skull han fått den.

Georg, som stod bredvid mig, mycket blek denna dag, flög till smärtsamt. Jag viskade i hans öra: — Avundsvärde Niklas!

Men, tänkte jag samtidigt, var inte detta grymt av Elias?

Sången hade ännu icke begynt. Elias stod där med ryggen mot oss andra och hatten i hand vänd mot Niklas, som om han haft ett enskilt samtal med honom. Jag visste icke riktigt, om han handlat av stundens ingivelse eller om han avlagt ett väl övertänkt vittnesbörd. Med en viss förskräckelse såg jag mig omkring efter gamla frun, ty vad allt skulle hon icke kunna göra av detta? Men hon var icke närvarande. Uppe i övre förstugans fönster såg jag därvid en skymt av Evas bleka ansikte. Tänkte hon på den dag, då vi skulle stå i halvkrets omkring henne och sjunga henne ut ur den sista mänskliga boningen? Då vi skulle sätta oss i gång, smög jag mig bort till Helena och frågade efter hennes moder.

— Hon är redan vid graven, svarade Helena. Nå och du, följer du icke med upp? — Nej, hur skulle jag ha tid? svarade hon kort. Det var dock hennes Niklas, men det hjälpte icke att övertala henne, att jag erbjöd mig att stanna hemma i hennes ställe, ansåg hon sig inte ha någon glädje av.

På vägen upp frågade den ene den andre: vad menade kyrkoherden med de dära han sa, att ingen har större kärlek än att han låter sitt liv för sina vänner? Det vet en ju vad det menas, men han hade väl nån särskild mening med, att han sa det över Niklas?

— Ja, det hade han nog, svarade jag och hastade en blick på Georg, som gick närmast efter släden med kistan. Jag undrade om dessa frågor trängde fram ända till honom.

Då jag steg ur släden framme vid kyrkogårds­grinden, fick jag svar på min fråga. Ty Georg kom fram och hjälpte mig ur.

— Jag skall säga dem hur det var, sade han.

— Men, Georg, vad gör du?

— Jag vet nog vad jag gör, svarade han och var borta, innan jag hann avråda honom, ifall jag nu överhuvud sett mig god till att göra det.

Niklas’ grav var grävd hos oss i prästkvarteret, och även detta var ju en anledning till talande och utläggningar. Redan nerifrån grinden såg man, att omkring den var samlad en skara folk, som tedde sig som en stor svart fläck mot den vita snön. Blotta vissheten att mittibland dem stod gamla frun, och att hon nu talade över Niklas för alla som ville höra på, gjorde det nästan svårt att nalkas gruppen. Jag trodde inte att ens klockringningen kunde tysta hennes tunga.

Med Elias, Georg och klockaren i spetsen följde vi Niklas uppför den granrisgröna gången. Vi gingo förbi Åsa-Hannas grav, och jag iakttog snarast rent mekaniskt att vid dess fot var lagd en stor fin Stockholmskrans med färgade vallmo­hus och andra hållbara prydnader. Och jag tänkte i förbifarten: det är en dyrbar krans, men så är den också beräknad att hålla över vintern.

Visserligen var det ett underligt och blandat följe, för vilket de nyfikna öppnade sina led och beredde rum, då vi nalkades den öppna graven. De besynnerliga höga hattar, i vilka Niklas’ manliga släktingar uppträdde, voro redan de en syn. Ett par av dem sågo ut att ha gått på auktion efter någon herrgårdspatron på 1840-talet. Men släkten var verkligen ursäktad, om den inte följde modet i höga hattar närmare än så. Den var fattig, mager och tunnklädd, krokig, sned och maläten och ful, otroligt ful. Man hade kanske inte fäst sig så mycket därvid, om inte Niklas också haft andra i sitt följe, som voro rika och mäktiga i päls och alls icke ämnade dö på länge. Bland dem var herrgårdspatronen, som blivit in­bjuden, emedan han hörde till vår rote, och även kommit.

Det var alltså vad man gemenligen brukar kalla en himmelsvid skillnad mellan folk och folk i detta följe. Men i samma ögonblick Elias tog skoveln och jordfäste vår vän Niklas, plånades denna skillnad ögonblickligen ut. Alla, om krokiga eller raka, sjuka eller hälsosamma, höga eller låga flöto ihop för mig. Det var inte ens Ljunghedabor mer som stodo där. Det var Människan bara, den högmodigaste av levande väsen. Ty hör bara hur hon begagnar sin största förned­rings ögonblick, hör hur hon förvandlar det och klungar i dödens ansikte de djärva orden om uppståndelsen. Var och en, som lever och tror på mig, läste Elias, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? upprepade han Kristi fråga, och då han såg upp, träffade mig hans blick.

För Elias blev aldrig en kyrklig handling slentrianmässig, hur ofta den utfördes. Han kunde alltid gripas, kunde varje gång uppleva den san­ning, som den yttre handlingen förebildade. De andra däremot tycktes allesammans förunderligt oberörda, alla de tänkte på annat, på att det var kallt om fötterna, på att de snart skulle få middag i prästgården, på kransarna, på patro­nens päls, på vad som helst. Ingen sörjde Niklas, det var ingens försörjare som gått bort, inga efterlevande skulle betunga fattigvården. Modern och syskonen kastade ner på kistan var sin liten kvast av evighetsblommor och myrten utan att därvid fälla en tår och sågo ner i graven med en slags ovidkommande nyfikenhet.

Jag förstod först riktigt, då nu något hände, som bröt ceremoniens vanda gång och därmed väckte upp alla de församlade till liv, hur lik­giltiga och sovande de förut varit.

Och den, som väckte upp dem, var Georg.

Han sprang fram och ställde sig vid huvud­ändan av graven.

— Jag har hört, sade han med klar stämma, att medan vi följt vår vän Niklas hit upp från prästgården, har ni frågat er emellan på vägen: inte är det väl sant, att Niklas givit sitt liv för sina vänner? Vad kunde kyrkoherden mena med det? Och därför vill jag säga er allesammans nu och på denna plats, att det är så, och det har han. Han gav sitt liv för en vän, han gav det för mig. Vi hade känt varandra ända sen lästiden, den gången blev han min vän och jag hans. Han var mig alltid tillgiven och tjänade mig, men det är inte bara det som far och jag menar med att han gav sitt liv för sin vän. För han gjorde det verkligen i bokstavlig mening. Då det gällde, tvekade han inte att utsätta sig för en livsfarlig förkylning för att hjälpa mig, då jag var i nöd. Han såg, att det brådskade att komma mig till hjälp, och då förspillde han ingen tid med att ta på sig rock och skor. Så gick det till, och nu vet alla hur det hänger ihop och behöver inte tvivla eller fråga vidare.

Därpå hälsade han Niklas med hatten och gick genom den gapande massan nerför kyrkogårds­gången. Alla vände sig som på kommando och sågo efter honom, där han gick. Sångkören glömde att sjunga, fast den just stått till reds, och ingen tänkte på att påminna den. Till och med ring­mästaren uppe i tornet måste ha följt med vad som skett därnere, ty klockorna förblevo stumma, och Elias lyckades först efter flera fåfänga för­sök fånga hans uppmärksamhet och återkalla honom till hans plikt.

Det var klockornas djupa svep av toner över oss alla, som bröt spänningen och avslutade be­gravningsakten på hävdvunnet sätt.

Underligt ändå med Georg. Här hade han stått upp för att hedra Niklas’ minne och bekänna sin tacksamhetsskuld, såsom varje hederlig människa alltid måste göra. Han måste veta, att det betydde inte bara att utsätta sig för att bli begapad för tillfället utan också veta att hans ganska dunkla redogörelse skulle bli föremål för ivriga utläggningar, gissningar och förklaringar i all oändlighet. Det var alltså en handling, på visst sätt ett offer han gjort. Han hade givit dem en uppslagsända, med vars hjälp de kanske skulle leta sig fram till den hemlighet, som Niklas dött för att bevaka. Men däremot fanns det ingen antydan hos honom att det var orimligt eller för mycket att Niklas givit honom sitt liv, ingen ruelse över att han inte skulle vara värd det. Tvärtom, man fick den känslan, att han tänkte: ja, jag var värd det. Han hade icke begärt detta offer, ej heller kunnat förhindra det. Men nu sedan det var givet, hade han stått där vid Niklas’ grav, såsom en konung står vid den liv­tjänares grav, vars häst han tagit i striden, sedan hans egen blivit skjuten under honom.

Detta säkerligen omedvetna herredrag hos Georg ledde mig fram till den starka självkänsla, den övertygelse om egen överlägsenhet, som fanns hos Georg, och som var ett ursprungligare drag hos honom än hans förnedringskänsla och hopp­löshet. Hans tro på sig själv, tänkte jag med glädje, är ändå inte död ännu, där finns en botten än att bygga på, och kanske, kanske skall han segra genom sitt högmod till sist.

Plötsligt stod jag mitt framför gamla frun. Våra ögon möttes.

— Stackars Helena! sade hon. En skandal igen. Jag svarade icke, jag skyndade hastigt min väg. Kanske kunde jag ännu hinna fatt Georg och få sällskap hem. Då jag bröt mig ut ur ringen, passerade jag förbi patronen på herrgården, som stod litet avsides tillsammans med en pälsklädd dam, som jag inte observerat förut. Trots allt som uppfyllde mitt huvud just då, lade jag lik­väl märke till hennes utseende, jag karakterise­rade det i hastigheten, medan jag gick förbi, som på något vis omaka, oförenligt. I den sekund, då våra blickar ströko förbi varandra, såg jag, att hon var än mer intresserad av mig än jag av henne. Men hon gjorde ingen min av att hälsa och fortsatte sitt samtal med patron utan att bry sig om att jag hörde följande replik:

— Dessa människors naivitet är utan motstycke. Eller vad tycker ni, patron Gyllensting?

— Ja, vi är mycket naiva i Ljungheda, svarade patronen, och hans blick mötte min, så tröstande och samtidigt full av vänlighet, att jag i denna sekund blev orubbligt viss om att det fanns något hos den store, fete, magnifike karlen, som var värt att tycka om, och som man kunde vara lugn för att alltid möta i de rätta ögonblicken. Men vem var denna främmande dam, som stod och genomskådade oss stackars Ljunghedabor i våra upprörda ögonblick, då vi blottade vår nai­vitet och våra defekter?

Först när jag för andra gången gick förbi Åsa- Hannas grav och såg den vackra stabokransen, löste sig gåtan.

Hon var Åsa-Hannas yngsta dotter Ida, som tog studenten i Stockholm på den tiden, då jag ännu läste för guvernant hemma i prästgården.

Nå, av henne, tänkte jag med något av samma högfärd som Georg visat, låter jag gärna kalla mig naiv. Det bekommer mig inte det minsta.