Den namnlösa/Kapitel 07

←  bekänner sin svaghet

Den namnlösa av Elin Wägner och sover över en farlig förmiddag

Tjänaren ger sitt liv för sin herre  →

SJUNDE KAPITLET.

och sover över en farlig förmiddag

Vi hade likt Job sökt ro men funno oro. Icke ens en timme fingo vi vila. Jag vaknade ur min sömn vid att någon knackade på dörren. Den knackande inväntade inte mitt stig in utan stack omedelbart in ett svart huvud. Det var Niklas: — Fröken Rakel, viskade han i hemlig­hetsfull ton, jag får löv å tala mena ett bete.

— Ja, kom in då, sade jag otåligt, nu har han ju redan väckt mig.

— Å, redan är det väl inte, sade han, hon är strax sju, klockan. Så steg han in, i handen en kopp med islaget kaffe och socker på fatet.

— Drick, sade han, så vaknar hon.

Nu ser jag i vanliga fall gärna, att Niklas vän­der sig till mig, när det är något, och jag är till och med ganska stolt däröver, ty han värde­rar annars inte kvinnfolk, även om han för den tillgivenhets skull han hyser för herr doktorn gör deras göra. Men i dag kände jag djup bitter­het mot honom, trots kaffe och brasa.

— Vad var det Niklas ville då? frågade jag kort.

Han satte sig på en stol vid kakelugnen, sedan han eldat. Jo, se, jag ville ha talt mena, innan ja ge in till herr döktorn.

— Ja, det var rätt, Niklas, sade jag lite ned­låtande.

— Ja, se jag tänkte som så, svarade han än mera nedlåtande, att två ska väl begripa lite mer än en. Och se nu är det fråga öm va jag ska sä, öm herr doktorn frågar me, ifall han hade nöt anfall i går kväll. Och jag har tänkt, att ja ska inte neka blankt, för si det varsta å allt vore fäll, öm han skulle förlora sin tillit te me.

Jag medgav, att den synpunkten var nog full­komligt riktig. Kärleken ledde stundom Niklas förunderligen rätt.

— Utan se därför så har jag tänkt, att ja sulle sä som så, att det var ett lite, lite, obe­tydligt anfall han hade, som klarligen visa att hän är på väg mot hälsan ändå.

— Ja, säg han det, Niklas, ifall han tror att herr doktorn tror honom. Han är inte så dum ändå han.

— Åja, en har väl sina tanka en annan också, Det är ju att ljua förstås, och ja sulle allri ha gjort det, om det inte hade vatt det, att han hoppades så stort hela veckan. Ja ynkar han så, att ja fräja inte etter ifall ja ljuer på söndan. Men si så var det en sak, söm ja tänkte fräja henne öm, etter de gäller ett fruntimmer, så hon ska väl veta. Va ska jag svara, äss han fräja, om fröken Eva var ner å såg på?

— Det gör han inte, kära Niklas, svarade jag och kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv. Men om, så ska Niklas säga, att hon inte var nere. Däremot, allt det där som fru Ljunghed sa, Niklas, till kyrkoherden, det…

— Inte hörde ja, att frun sa någe till kyrkoherden, svarade Niklas i sitt hjärtas oupphinneliga nobless. Ja, då var det ju bra, att hon tycke som ja då, men jag hade nog gjort så ändå, avrundade han samtalet och försvann med kaffekoppen, Strax därpå hörde jag hans och Georgs röster innefrån rummet, dock så dämpade, att jag inte riskerade att bli vittne till deras samtal.

Eva var på det allra förskräckligaste humör för att hon blivit väckt. Ja hon hädade rentav den Gud, i vars tjänst vi i detta hus stego så tidigt upp även om söndagarna; söndagarna, som voro gjorda för att man skulle få sova ut. Om ni hade något igen för att ni dyrkar honom, sade hon. Men ger han er kanske hälsa, glädje eller bara så mycket som vishet? Han ger er bara på sin höjd tålamod, Tålamod, då ni lägger er och tålamod, då ni stiger upp och väcker andra.

— Dig kommer han åtminstone att ge lite ro, när de gått i kyrkan, sade jag. Niklas ska gå. Därpå somnade vi båda igen, och jag försov mig till frukosten, så att jag aldrig fick se det första mötet mellan Elias och Helena. Men jag förmodar det var ingenting att se. Jag var ganska glad, att det var Niklas’ dag att gå i kyrkan och inte min, ty säkerligen hade jag inte ens kunnat hållas vaken av spänningen att få höra, ifall Elias ännu trodde på Gud. Men jag ville åtminstone, att om inte jag, så skulle Helena höra det.

Det var inte längre så lätt att gå till folk och säga dem vad som helst, sedan man nu tänkte sig att leva vidare. Men så kom jag ihåg, att Helena hade trasslat och ljugit så mycket för mig om Georg, och att hon nu visste, att jag visste det. Och det gav mig en smula övertag.

— Helena, sade jag, sedan jag letat rätt på henne i vardagsrummet, följ med Elias upp till kyrkan i dag. Man kan ju förstå hur han har det, låt honom känna, att ditt hjärta är med honom, efter den upptäckt han fick göra i går. Just där­för att du så sällan går i kyrkan, så ska han förstå, att du har en särskild mening med det, 0m du går upp med honom just i dag. Och det ska göra honom gott.

— Jag vet inte om jag kan för middan, svarade hon. Och för resten frågar han inte det bittersta efter vad jag gör eller inte gör.

Jag hade väntat detta svar, och jag försäkrade, att jag skulle sköta om hennes plikter, en för­säkran, som hon upptog med ett misstroget leende. — Och vad angår fråga efter, tillade jag, lite känslighet för hur man gör eller inte gör, det har jag hört en fru säga, att den har de kvar, långt efter man gett upp dem som omöjliga.

— I går, sade Helena, var mamma alldeles ifrån sig över att jag… ja du hörde. Men det hade hon inte behövt vara, för sannerligen om jag tror han hörde på.

— Gå upp i kyrkan, så får du nog veta det, sade jag. Och hör du på själv då, så kanske du får veta ett och annat. Han kan ju mycket väl säga, att du inte bryr dig om att höra på honom, när du så sällan går i Guds hus.

— Jaså, jag, hans hustru, ska behöva gå upp i kyrkan för att få höra vad han tänker? Nu tycker du, att jag är orimlig, Rakel. Du har ett så genomskinligt ansikte, så du skulle vända dig bort, då du tänker sånt som man inte bör få veta.

— Du får gärna veta det, sade jag. Jag tänker, att när du öppnade ditt hjärta för honom skulle det inte skett så. Och inte i det ögonblick, då han måste vara så upptagen av Georg, att han inte hade tid för dig. Men gå nu i kyrkan i alla fall. Om Elias är likgiltig eller ej, så kan väl du ändå behöva att gå dit och hämta tröst i gudstjänsten.

Hon svarade frankt, att den gav henne ingen tröst. Hon tycktes se på Gud med ungefär samma ögon som hon såg på sin man, skilde väl inte stort på dem. Båda hade de stängt henne inne, lockat henne i en fälla, motat henne och förhållit henne den livets rikedom, den kraftutveck­ling, de mödor och fröjder efter vilka hon läng­tat. Det var bådas skull, att hon kolnat och svartnat som en mila i stället för att brinna med klar låga mot höjden.

Från övre förstugan iakttog jag, hur Elias ensam gick upp till kyrkan, följd på tre stegs avstånd av Niklas. Jag stod just i begrepp att gå ner för att övertyga mig om att Helena stod vid disk­bänken, då jag i trappkröken fick syn på henne. Klädd och färdig i svarta kyrkkläder, stod hon bak förstugudörren och spejade efter sin man. Ännu länge efter att han försvunnit ur hennes åsyn, blev hon stående kvar och begav sig först åstad, då han, efter hennes beräkning lika väl som min, borde vara halvvägs nere i allén. Jag såg nu henne gå med samma högresta värdighet som nyss han till kyrkan. Det skulle tagit sig bra och passande ut, om de sida vid sida kommit upp på kyrkbacken mellan det församlade kyrk­folket, som skulle häpnat och glatt sig att någon gång se dem tillsammans. Men nej, inte ens i dag skulle detta få ske att Elias kom med sin hustru upp till kyrkan. Inte ens i dag kunde hon lägga av sin bitterhet, inte ens i dag kände han det minsta behov av att ha någon vid sin sida.

Den gamla bröllopsversen, som vi brukat skoja med som barn, fick plötsligt en djup och tragisk mening, som den stackars oskicklige författaren nog aldrig avsett att lägga in däri, då han skrev den.

Hand i hand i skolen vandra,
tills I återsen varandra.

Så voro då Eva, Georg och jag ensamma med den gamla.

Hur väl jag mindes söndagsförmiddagar från mycket längesen, då man kunde vara ensam och vakta huset och söndagssteken. Om bara inte tattare kommo då, vilket alltid var min hemliga oro, så var intet i världen så stilla som dessa tre förmiddagstimmar. Sedan jag städat och lagt in i spisen, brukade jag sätta mig med en psalm­bok i salen, men ofta läste jag icke, jag endast lyddes till den levande tystnad, som är i gamla hus, där det arbetats mycket, och där många sorger genomlidits, där heta strider stått med osynliga segrar och kanske offentliga nederlag. Sedan kyrkfolket gått i dag, smög jag mig förbi gamla frun in i salen och lyddes efter den levande tystnaden. Men den var icke där. Kanske betydde det blott, att den icke fanns hos mig, men jag tyckte att det var, som om de döda blivit utdrivna av de nu levande.

Både Eva och jag skulle velat stanna på våra rum hela förmiddagen. Men då vore Georg över­lämnad försvarslös åt den gamla, och det var otänkbart att det finge ske. Så snart han lämnade sitt rum, gingo vi också ner. Jag vände ryggen åt Eva och Georg, när de hälsade på varandra, nändes icke bevittna det. — Hur har ni sovit? — Å, tack, utmärkt, sade de båda.

Vi kröpo hop i förmaket som barn, som hålla ihop, för att de äro rädda för häxan. Och jag föreslog Georg att läsa något, för att då kunde vi få sova.

För en åskådare måste vi ha bildat en verkligt intagande grupp denna söndagsförmiddag. Där låg Eva på soffan, Georg hade plockat om henne kuddar och höljt på henne väl. Jag hade skyddat hennes ansikte mot dagern, det såg nästan barns­ligt ut, och dess trötta orörlighet kunde lätt tagas för fridfullhet. Ja, ett ögonblick frågade jag mig själv, om den natt vi genomgått tillsammans varit en underlig dröm blott.

Georg var mycket stillsam, han sade just ingenfing, mot Eva visade han en ömhet, som för att gottgöra henne på något sätt att deras gemen­samma förhoppningar slagit fel. Jag visste icke om han resignerat eller om han blott sköt undan allting, därför att han icke orkade tänka. Då vi bett honom läsa högt kom han med en bok, som jag väl kände, till pärmen åtminstone, den hade ärvts i familjen genom några generationer och med far kommit från Mossbäckska till Ljung­hedska släkten. Det var Scrivers själaskatt, som handlar om Den Mänskliga Själens höga Wärdighet, djupa Syndafall, Bättring och Förnyelse genom Christus, andliga Lefwerne, Kors och Tröst, saliga Afsked ur Kroppen, triumferande Intåg i Himmelen samt Eviga Salighet, en själens levnadsbeskrivning alltså, i vilken generationer speglat sig.

— Jag har många gånger tänkt, sade Georg, att man skulle ta och titta på vad de gamla her­rarna aktade så högt, ja näst bibeln, som far­mors farfar skrivit bredvid sitt namn. Och det kan ju passa att läsa på en söndag. Eva sade ingen­ting, hon halvsov redan och begrep dessutom inte vad det var frågan om, jag biföll och slog mig ner, fullständigande gruppen såsom det medel­ålders gudfruktiga fruntimret, vars närvaro utgör en borgen för, att de unga verkligen ägna sig åt betraktelser om den Mänskliga Själens höga Wärdighet i stället för över mera världsliga ting.

Eva och jag föllo väl inte precis ur tavlans ram, därför att vi båda somnade. Då jag vaknade hade Georg, som rimligt var, slutat att läsa högt. Han satt med boken i knät och lyssnade utåt salen, där röster hördes.

Vem störde vår söndagsfrid? Det dröjde inte många ögonblick, innan jag var fullt inne i situa­tionen. Därute hade gamla frun kafferep för sin närmsta granne, arrendatorns hustru. Vän­skapen dem emellan kunde man egentligen inte förstå, om den inte hängde på att arrendatorsfrun på grund av den stora skillnaden i ålder och stånd visade stor vördnad mot kyrkoherdens svär­mor. Hon var en beskedlig människa med en stor barnskara, för vilken hon gjorde dryga dags­verken och nattverken med.

Som vanligt var det nu gamla frun som förde ordet, den andra hörde tåligt på och samlade i ladorna. Jag hade redan länge misstänkt, vad jag nu fick bekräftat, att detaljerna i vårt privat­liv kommo ut i socknen den vägen. Vi gingo nog omkring i socknen som underliga figurer, de flesta av oss i huset. Elias var den ende, som kunde vara säker om att bli skonad därifrån. Hon rörde honom icke, därtill hade hon för mycken respekt för husets herre och Herrens tjänare. Dessutom tror jag, trots allt hon sagt mig, att hon älskade honom.

— Jaså, säger fru Pettersson verkligen det, hörde jag hennes genomträngande stämma. Jaså, te midsommar? Det blir den tionde det.

— Den elfte, rättade fru Pettersson.

— Ja, förlåt, det är då omöjligt att hålla reda på. Och den sista lilla är inte året än? Det brukar hjälpa att amma annars.

— Nej, det hjälper inte, sade fru Pettersson. Dch jag började undra, om vi skulle avbryta samtalet för att inte få veta för mycket om fru Petterssons husliga liv. Men fru Pettersson vek själv undan från ämnet och prisade vår lycka uppe i stora huset att ha det så lugnt och bra utan småbarn. Hon tyckte det var härligt att få vila öronen bara ett enda tag.

— Ja, sade gamlan, det är precis vad Helena alltjämt säger. Hon kan inte nog förundra sig över fru Pettersson, det är ju ett förskräckligt ansvar att dra över sig så många barn.

Fru Pettersson svarade, att antalet det hade man ju inte så mycket att säga till om, när man var gift. Och gudskelov voro hennes barn snälla och friska och duktiga till det enkla arbete de hade att utföra.

Värdinnan unnade inte sin gäst att behålla några tröstegrunder. Hon skulle betänka, denna moder till tio barn och med det elfte i sitt sköte, att hon inte hade långt från landet rott, och att ännu kunde hon drabbas av alla de sorger, som kunna slå en moder till jorden. Hon hoppades att det inte var så i fru Petterssons familj som till exempel i den Mossbäckska, att det förekom i varje kull ett rötägg mittibland praktexemplaren.

Vi uppfattade inte riktigt vad fru Pettersson svarade på detta, men jag hörde, hur hon för­sökte leda samtalet från sina förhållanden över på ämnet Mossbäcks.

Det var tydligt, att hon ingen aning hade om att vi sutto inne i förmaket med dörren på glänt, där brukade ju heller aldrig vara någon. Men hon var ändå försiktig med en bondhustrus ned­ärvda och inlärda försiktighet för att tala få­fänga ord.

— Min morfar, sade hon, kände frun till honom, han var kommunalordförande på prostens tid, han hetade Anders Petter frå Vitamossen, och hans far igen, David hetade han, var den berömde Vitamåsadoktorn, som bota bå kräk och folk, jaså frun kände inte honom, ja i alla fall han var go vän med gamle prosten. Och han nämnde då aldrig hans namn utan att han sa upp det där språket: »Lärarna skola lysa som himmelens sken och de, som många undervisa till rättfärdighet, som stjärnor i evighet.» Så att jag och mina syskon, sade fru Pettersson (och jag riktigt tyckte om människan i det ögonblicket), vi kan allri tänka oss prosten utan som sittande som en av stjär­norna uppå himlavalvet. När vi var barn brukte vi å fräja morfarn, vilken stjärna som var prosten.

— Nu blir det slut med vänskapen, viskade Georg till mig. Jag tystade ner honom, ty detta var verkligen för intressant att gå miste om. Gamla frun teg lite, jag förmodar hon hällde i mera kaffe.

— Ja, sade hon sen i något föraktlig ton, min man, som är död, han var ju också präst, men så sannerligen om det skulle fallit mig in att leta efter honom bland himmelens stjärnor. Men det där är nog mera bildlikt, ser fru Pettersson, och dessutom så var han bara komminister. Men vad Mossbäckarna angår, tillade hon, och hennes ton blev så insinuant, att hade jag varit fru Pettersson skulle jag ha förgåtts av nyfikenhet, så känner jag dem nog bättre än vad någon annan gör, för min släkt, den Simeliuska, har varit bekant med den släkten i väl hundra år och bott i dess annexer. Ja, ack ja, och jag vill inte förneka, att den var stor här på orten. Den är ju totalt utdöd nu. Jag minns väl vad det ansågs märkvärdigt och talades om, när min mågs mor gifte sig med bondpojken Ljunghed och fick så mycke bondsläkt. Och min man stackarn, fattig och ödmjuk som han var, han kunde inte nog glädja sig att vår Helena blev gift in i familjen.

— Var inte frun glad själv då?

— För all del, sade gamla frun, Elias är ju något enastående. Men Helena kunde ju ha sett sig om lite. Men se, i alla familjer finns ju det, som får lov att hållas tyst med. Och jag känner te allting, som måst hållas tyst i den familjen sen hundra år tillbaka.

Detta var, må man säga, en givande söndags­förmiddag för fru Pettersson. Jag övervägde, om jag borde gå ut och beröva henne nöjet, men dels hade det ju varit synd om henne, stackarn, i hennes omständigheter, dels så ville jag ha vapen mot gamla frun. Om Georg och jag buro fram detta för Elias, så borde det kanske göra någon verkan.

— Det kan väl inte ha varit så möet ändå, som måste hållas tyst i en så gudfruktig familj, sade fru Pettersson dröjande. Hon försökte dock att hålla fast vid sin barndoms illusioner.

— Nå vad säger fru Pettersson om det då, att min mor hon var läskamrat med en å gamle Mossbacks systrar, som fick lov att gifta sig i hast ned en vanlig simpel bonde, för att hon skulle ha barn med honom. Hon var ändå förlovad med en präst. Skulle man ha kunnat tänka sig något sådant, sånt herrskap som de var.

Den verkliga historien kände jag till, mor hade berättat den. Den simple bonden, som gamla frun sade, hade varit vacker och rik och präktig, ägare av en stor gård. Prästen, som mamsell Mossbäck aldrig velat veta av, var fattig och ful. Det var alls inte något syndigt eller tragiskt med den historien, utom det att hon dog tämligen ung. Men dock hann hon bli riksdagsmansmora och få resa till Stockholm först.

— Men riktigt hemma blir man väl aldrig med en man ur en annan klass, sade mor, och efteråt, aldrig då, undrade jag om hon tänkte på far. Just som jag satt och väntade att gamla frun skulle börja tala om min morbror på samma sätt kom det:

— Fru Pettersson har väl hört om den siste Mossbäck. Han gjorde sig inte lite till för mig på sin tid, men se jag var trogen Hamnell, som jag var förlovad med i femton år, och jag kan verkligen inte hjälpa, ifall det nu var så, att han kom av sig för det.

— Å, gjorde han? sade fru Pettersson del­lagande, och Georg och jag smålogo mot var­andra. Olycklig kärlek verkar ofta grotesk — i andras ögon. Men något så förfärligt öde, som att ha kommit på sned i tillvaron av sorg över att ett liv samman med mamsell Simelius blivit en förnekat, det hade jag då aldrig tänkt mig förr.

— Ja, det gjorde han. Han slutade som vanlig sjåare. Han lär ha blivit en så underlig figur och det ska finnas en romanbok, har jag hört om, där han är avporträtterad livs levande. Han talade grekiska, eller var det latin, när han var påstruken, och det lär ha varit vanligt att littera­törer och såna gick ner till krogarna vid hamnen, när de gick från sina tillställningar på morgnarna, för att ta rätt på honom och prata med honom. Stackars Lena Ljunghed, hans syster, hon ville ju så gärna tagit hit honom i sitt hem, men det förbjöd Ljunghed, för han var förstås rädd för sitt anseende i socken, och en vacker dag så fick hon bud, att han dött ensam och allena på ett ungkarlshotell i Stockholm. Stackars Lena, hon sörjde bitterligen över det, och jag för min del tror, fast det får fru Pettersson inte låtsa om för en levande själ, att det var det som gjorde, att hon tog knäcken och dog vid 63 år redan. Och de sär, att Ljunghed lär ha haft så ont av det på sitt yttersta.

Georg reste sig försiktigt.

Jag lade, kanske i brottslig nyfikenhet att få höra mera, fingret på munnen och hejdade honom sålunda. Jag visste ögonblickligen, att denna histo­ria om mina föräldrar, som jag aldrig hört, måste äga en grund av sanning. I ett ögonblick lyste den upp och förklarade så mycket dunkelt, det förfärliga med gamla frun var, att hon talade även sanning ibland.

— Och vad Georg angår, fortsatte hon obevek­ligt, så är han då en Mossbäck upp i dagen.

— Fast hans farfar var en simpel bonde? insköt fru Pettersson helt fyndigt. Hon hade tydligen blivit stucken över uttrycket, som ju inte var att undra på.

— Ja, sade gamla frun för att bättra på, ingen kunde väl önskat högre än jag, att han skulle bråtts på fars sida. Ljunghedarna, det är något annat, det är rejält folk, som inga anspråk har att hållas märkvärdigare än andra. Och jag håller väl så på bönder, som någon, mer än herrskap i allmänhet, fru Pettersson. Men nu är det så ledsamt som att han verkligen är lik Mossbäck, som blev buse i Stockholm, ja jag har riktigt svårt att se det. Och jag har hört, att Mossbäck också ble lite underlig i huvet, men snälla fru Pettersson, kom ihåg, att det säger hon inte för en levande själ. För det är så synd om Georg, och det är precis som Rakel brukar säga, att om inte för annat så för att det inte ska gå för Elias, som det gick för hennes far, att han fick ha samvetskval på sitt yttersta, så ska vi ha för­drag med Georg i det längsta.

Nu var det jag, som reste mig, och Georg, som med ett ironiskt leende härmade mig och lade fingret på munnen. Och för att han icke skulle tro, att jag kände mig träffad över att gamla frun citerade mig, så lät jag det bero. Det var för sent nu att återkalla och ändra vad som skett, men nog ångrade jag, att jag låtit henne gå på. Var hade jag egentligen haft mitt förstånd?

Vi fingo nu emellertid höra hur den gamla besvor sin gäst att tiga med det som nu skulle komma och detta i så högtidliga och fruktans­värda ordalag att jag förstod fru Petterssons iver, då hon dyrt och girigt svor att tiga. Utan tvekan försvor hon sig på söndagsmiddagen, ty sensationslystnadens orena ande var över henne. Även jag förnam inflytandet av dess närhet.

— Jo, se det är en sak, sade gumman, som jag har funderat så mycke på, och som jag bra gärna skulle vilja veta. De har ju aldrig fått mer än ett barn, Elias och Helena, den lille som dog. Och nu har jag undrat, eftersom det var så i Mossbäckska familjen, att det ibland var lite si och så med de yngste, om det är därför Elias inte vill ha flere barn…

— Hur gör man då? frågade fru Pettersson i en ton, som skälvde av undran.

— Vet inte fru Pettersson det, frågade den gamla med ett infernaliskt tonfall. Om man har gott om utrymme kan man ju till exempel sova i varsin ända av huset.

Fru Petterssons besvikelse vid detta besked måste icke ha varit liten.

Men nu gingo Georg och jag på en gång mot dörren, jag hann dock före. Jag öppnade den just som gamla frun sade: — Den här främmande fröken, vad tycker fru Pettersson om henne?

— Å, nej se främmande, sade jag, nej sitt fru Pettersson.

Men fru Pettersson bröt hastigt upp, något röd i ansiktet och medförande, jag kunde inte hindra det, familjens inre historia. Den gamla hade icke vågat se mig i ansiktet, nu följde hon gästen över gården. Då Eva ropade på mig innefrån förmaket, och när jag kom dit in, var Georg försvunnen med Scrivers själaskatt.

Hon förklarade att hon vaknat, när vi läm­nade rummet och undrade varför vi försvunnit.

— Får jag ligga kvar här, sade hon, jag ligger så gott. Men det var ju omöjligt att tillåta. I somliga hus har man det så, att man icke kan låta pengar, smycken eller kläder ligga framme. I vårt var det omöjligt att låta en sjuk ligga framme, medan man avlägsnade sig själv. Och jag måste ju ut i köket, till middagen, som jag glömt. Under tiden kunde man vara säker på, att den gamla skulle smyga sig in och så ogräs i min åker.

När jag kom ut i köket var hon där, och jag kunde inte förmå mig att se på henne som räd­dat mitt liv, så hemsk föreföll hon mig. Men hennes röst, då hon talade till mig, var mild och len. Hon grälade inte ens över att jag låtit det slockna i spisen. Hon bara talade och talade för att övertyga mig om att fru Pettersson fört ordet hela tiden, medan de druckit kaffe och bara berät­tat om sina barn. Det var så tröttsamt så, hon skulle dröja, innan hon bad människan upp igen. Jag inföll, att det var nog bäst det, att dröja. Så försökte hon återberätta allt vad fru Pettersson skulle ha sagt och uppfann sannerligen en histo­ria om varje barn.

Till slut blev mig detta för mycket, och jag upplyste i tämligen sträv ton, att jag hade varit inne i förmaket, och att dörren stått på glänt. Även Georg var där.

Då gled hon ut ur rummet utan ett ord vidare, försvann in till sig. Och kom inte fram förrän på kvällen.

Nu kom Helena från kyrkan, men det var mig omöjligt att läsa i hennes ansikte, huruvida hon uppievat något där och om Elias fortfarande trodde på Gud. Jag borde ju ha haft allting i ordning, bordet dukat, maten färdig att lägga upp. Men då hon såg, hur efter jag var med allting, knöt hon nästan med tillfredsställelse köksförklädet om sig och körde mig tvärt ut ur köket.

För all del, jag gick gärna, ty jag kände mig mycket olustig vid tanken på Georg och ville ha tag i honom. Han satt i sitt rum vid skriv­bordet, med boken han läst ur för oss uppslagen vid titelbladet. Där hade hans förfäder skrivit sina namn, först Mossbäckar i tre led, sedan hans farfar och slutligen hans far. Men nu var sidan full. Boken var slutskriven.

Han såg upp på mig, med ett uttryck fullt av ungdomens hela gränslösa bitterhet, då den finner sig hejdad på den väg den ville fram.

— Jag har nog undrat, vad jag skulle ta mig till om jag med min sjukdom (det var första gången jag hörde honom antyda, att han var sjuk) inte kunde fullborda mina medicinska stu­dier. Nu vet jag åtminstone, att man kan bli hamnbuse och litterär ryktbarhet i Stadsgården, sade han.

— Och det vågar du säga rakt i ansiktet på mig och dessa Gudsmännen, sade jag, verkligt ond.

— Ja det kan ni väl tåla att höra, sade han. Jag har just suttit och tänkt på dem. Släkten har blivit gammal, och om de följer dess öden från en annan värld så tycker de nog, att det är så gott, att den lägger sig ner och dör.

— Vad menar du med blivit gammal? frågade jag.

— Jo, att den ystar sig.

— Nu kan jag inte följa med, Georg.

— Försök, du är inte så dum faster, som du ofta ställer dig. Jag menar att i livsdugliga famil­jer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om var­ andra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att slutet är nära för oss. Och skulle då osten inte tåla höra ett ord från vasslan, eller vad det heter.

Här såg jag nu det omedelbara resultatet av att jag låtit den gamla hålla på. Och därför att jag skämdes däröver, blev jag ond på Georg.

— Det här är bara feghet av dig, sade jag ungefär som jag sagt till Eva i natt. Du med ditt bondblod. Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla. Det är mycket sant, att du väl har arv från din farmor också och alla dessa Gudsmän och hamnbusar. Men vad vet du om det, kanske var även hamnbusen en Gudsman.

Georg satt med hakan stödd mot händerna och såg upp på mig, som stod framför honom, med ett vänligt och överlägset leende, detta, som är ens närmaste belöning, när man talar med ung­domen.

Det gjorde mig inte mycket blidare mot honom än jag var förut.

— Ja, sade jag, du skrattar bara åt vad jag säger, men det bryr jag mig inte om. För nu tror jag ändå, att man kan välja sitt umgänge även bland sina förfäder, om man bara vill, men det är där det kniper.

— Tack, sade Georg, det är väldigt hyggligt av dig att skälla ut mig. Du vill inte låtsas om det du dock vet, man skäller ju endast ut friska personer. Men var nu ärlig. Vi vinner ingenting, sade han långsamt och liksom avslutande, med att låtsa.

Du har ju själv sett att sönderfallandet hos mig gått så långt till och med att mitt själsliv skurit sig och delat upp sig i två jag. Kan man se ett tydligare exempel på den förstörelseprocess, som sker i familjen? Blir du nu arg igen?

Jag blygdes över min vrede, som varit genuin och alls icke, som Georg antog, ett utslag av min vilja att muntra upp honom.

— Ånej, Georg, sade jag, men jag skulle göra vad som helst, även skälla ut dig, om jag trodde, att det vore möjligt att få dig ifrån att betrakta din sjukdom som något definitivt.

— Vi ska inte tala vidare om den då, sade han inte utan värdighet. Och vi ska inte tala om familjens undergång heller, om du inte alls vill förstå mina synpunkter.

— Hur vill du att jag ska förstå dem, som är så normal, ifall därmed menas att vara en emulsion av ont och gott. Jag har då inte tagit något fettämne från din blandning, Georg, för att nu tala ditt språk.

— Ja, jag är inte så säker på det, sade Georg med en liten skojig min av att säga en artighet, som jag själv framkallat. Jag tror du tagit för dig väl mycket av osten.

— Det är en tankegång, som är falsk från grunden, Georg. Jag vill inte höra talas om ost och vassla vidare. Som om förråden av det goda vore så knappa. Som om det funnes gränser då för fullkomningen av våra hjärtan. Vi som ännu ej ens kan fatta vad fullkomning är.

— Jag skall ge dig exempel, sade Georg, på en inom sin art fullkomlig människa: far. Han har drivit det så långt på den väg som de, som du kallar gudsmännen, slagit in på, så det är helt naturligt, att den vägen kan inte fortsättas mer. Jag är på något vis en ganska naturlig helomvändning efter far.

Man ska inte ta ur barn deras vördnad för föräldrar, i synnerhet som den numera är något så ytterligt ovanligt. Men det här tyckte jag gick ändå för långt.

— Har du inte märkt att far har sina fel? sade jag.

— Nej, svarade gossen lite hett, det har jag inte. Jag vet ingen, som är så beundransvärd. Du vet väl lika bra som jag, vad han betyder för denna lilla isolerade enhet av människor, som är hans församling. Och i sitt hem, mot de sina, är han, tycker jag, storartad. Har du sett honom annat än ridderlig mot mamma, fast hon måste vara bra tålamodsprövande — med alla sina för­tjänster, tillade han, då han såg min min. Och vad som är ändå mer storartat det är väl hans ridderlighet mot den besvärliga gamlan. Jag har aldrig hört honom vara annat än hövlig och tålig mot henne. Det är en saga i hela försam­lingen sådan som han är mot henne. Jag kan inte tro att det finns en stuga, där de kommer sig för att skjutsa och snäsa sina gamla med hans exempel för ögonen. Hör nu, faster, säg, inte har du talat med henne om mig, att man måste ha fördrag med mig för den där hamn­busens skull?

— Men Georg!

— Ja, där ser du hur farlig hon är och vad det är far får utstå. Ja, jag skulle aldrig ha fördrag med henne, men jag beundrar honom för att han har det. Men vad är det nu? Han sprang upp.

Vi hörde Niklas gråta i trappan.

Jag såg hur dödligt rädd gossen blev. Han rör sig ju bland idel hemligheter, inom sig, utom sig. Kanske att fadern fått veta i går, hur det var med honom, och att hans hjärta brustit av sorg. Kanske något hänt i kyrkan…

Han flängde upp dörren till övre förstugan, där stod Niklas, alltjämt snyftande:

— Herr doktorn, herr doktorn, det har skett en sån olycka.

— Är det far? frågade Georg, var är han?

— Därnere, han har låst in se, han vill inte ha middag, tror jag.

— Men vad är det, som har hänt då?

— Jag vet allri, om jag tör tala öm at. Vi är på de ytterste tiderna, världen går på sina sista ben, det är inte tal öm annat. Sån hädelse har man väl inte sett, sen de reste altare åt Baal på Juda höjder. Vaken och bedjen, det kan omöjeligen dröja året ut nu, herr döktorn.

— Niklas, om du inte talar om det med det­samma, så vet jag inte vad jag gör dig. Är det någon, som har vågat göra far något?

— Tänk, att herr döktorn gissade det.

— Men på vad sätt då?

— Jo, ja, ble inte arger på me, för jag rådde inte, de har valt me te körkevärd!

Georg sjönk ihop med en suck.

— Och det var alltihop det?

— Ja, det var ganska oförnuftigt gjort, inföll jag hastigt för att ge Georg tid att lugna sig en smula. Upplösningen kom så oväntad för honom, han hade varit så skrämd. Och jag bad Niklas ha förbarmande med oss och skrida till att berätta hur allt gått till.

— Jo, se fröken, det är som så, att de va ett femtiårskalas i går te nämndeman Fransons, och där va unge patron på herrgårn med. Och så lär han ha hitta på, när de ble lite glaa, att ve stämman i dag, så skulle de välja me te körke­värd, för att skämma ut kyrkoherden, förstås. Han hade ju tackat nej till att komma med på kalaset, och därför skulle han få sin piga till kyrkevärd, när han var så högfärdig. Och nu ve valet i dag, så mycket riktigt valde de me med ma… jo… ritet, innan de andra hann å sansa se. När ja va valder, då ge patron och tytte han hade gjort at redit bra. Men då passa den andre körkevärden på å avsa se, och så valde de patron själv i stället, så nu får han sitta i bänk bredve me, va deras mening.

— Jag tycker du är mycke värdig att bli kyrkevärd, sade Georg och klappade honom på axeln. Det är bara att du har lite svårt att komma ifrån alla söndagar. Men vi får väl ta en annan piga hit i huset.

— Herr doktorn ska varken gäckas med me eller med de helige tingen, bestraffade honom Niklas allvarsamt. Kyrkevärdasysslan, det är den främsta hedersplatsen i socknen och den ska tilldelas en ansedd och präktig hemmansägare, inte en tynt som mig, som gör kvinnfolkasysslor.

Nu kom Helena upp, spiselröd och varm och andfådd.

— Vad står på här? sade hon otåligt, vad går åt Niklas? Han åtminstone borde väl kunna komma ner och hjälpa mig. Men vad är det? Gråter han? Kära söta, vad har det hänt? Hon fick veta det i korta drag av Georg, och det gjorde ett starkt intryck på henne.

— Det är ingenting att skratta åt, Georg, sade hon. Det är allvarsamt, när en präst inte har mer auktoritet, än att de törs gäckas med honom. Men det ville Georg inte höra talas om. Skulle far inte kunna klara den saken! Bah!

— Jag är säker på, sade han, att nu är det smä­darna, som skäms i socknen, och inte han. Innan kvällen är gången har vi Göran Gyllensting här för att be om ursäkt.

Seså, tänkte jag, om han inte kommer frivilligt före eftermiddagskaffet, så går Georg och häm­tar honom. Och nu började jag bli rädd.

— Och som kyrkoherden predikade i dag, ojade sig Niklas. Han kunde rört en sten till tårar, han kunde ha fått en enebuske att bättra sig, eller hur frun?

— Det var en mycket god predikan, sade Helena. Jag blev inte klok på henne alls. En glimt tyckte jag mig ha fångat hos henne av samma uttryck av hemlig tillfredsställelse, som då hon kom på några av mina misstag i hus­hållet. Det borde ju inte vara möjligt, men å andra sidan, den minen borde jag ju känna igen, jag hade gunås haft tillfälle att studera den så många gånger.

Till det yttre var Elias ytterst behärskad vid middagen — som han dock åt! — men där bakom låg upprördhet. Han återkom gång på gång till kyrkevärdsvalet, det tycktes uppta hans tankar fullständigt för ögonblicket. Tog han sig mera av att man vågade driva med honom i socknen än över sanningen om Georgs sjukdom, som i går blivit honom uppenbarad?

Jag hade egentligen ingen rätt att förmoda det, kanske var det så, att bägge dessa prövningar tillsammans gripit honom, ja man vet icke, kanske till och med Helenas utbrott och det dolda agg, som mött honom, även bidrog till hans upp­rördhet?

Vad skulle han säga till Gud om detta och Gud till honom? Behandlade de det båda som en skola för själen? Fanns där intet, intet av varningssignal däri?

Rörande, ja gripande nästan var att se Georg tillsammans med sin far denna dag. Det kom fram så mycken kärlek och vacker ömhet hos pojken, han tycktes förgäta sig själv i sina bemö­danden att muntra upp sin far, han var så stilig och partisk och orimlig, att jag försäkrar, om jag haft en son, skulle jag gärna lidit denna lilla förödmjukelse sjufalt för att bli delaktig av allt detta.

Det föreföll mig icke som Elias fullt uppskattat vad han sålunda fick. Ansåg han då detta som hänt så allvarsamt, att bevisen på en sons kärlek inte kunde trösta honom?

— — —

Denna eftermiddag sade plötsligt mitt hjärta upp sig igen. Det hade så länge förhållit sig lugnt och beskedligt, att jag nästan glömt bort, att vi voro två om livet. Icke ett ögonblick hade jag heller känt mig träffad, då Georg talade om denna klyvningsprocess som skulle äga rum i släkten.

Jag vet inte vad som var orsaken nu, om den förflutna veckan, den förflutna natten eller väntan på att Georg skulle gå till herrgården och ställa till en scen med patronen.

I alla fall, när Georg vid 5-tiden klädde på sig och gick ut, så störtade jag hals överhuvud efter.

— Du går väl inte till herrgården?

— Jo, det är just vad jag gör.

— Ånej, Georg!

— Jo. Bråka inte med mig. Det måtte du väl begripa att jag är tvungen till.

— Då följer jag med dig.

— Du försöker.

Ja, jag försökte verkligen, men han sprang snart ifrån mig på sina långa ben, och jag måste andfådd vända åter igen. Jag tänkte mig då att titta till Eva och möjligen lägga mig att sova middag, som de andra gjorde. Men i övre för­stugan har jag tydligen drullat ikull, ty här av-brytes min historia och fortsättes först något senare med att Niklas — i sockor lyckligtvis — kom klivande rakt på mig.

— Jestanes, sade han, ligger hon här, fröken? Patron har kommit i sällskap med herr döktorn, och herr döktorn skicka me te fröken å fråga om det finns några grögga-glas i huset, för de skulle ha en viski.

Ännu något hände denna dag, såsom en i viss mån försonande avslutning.

På kvällen kom gamla frun helt spak och bad att få tala med mig. Jag hade verkligen svårt att svara hövligt men följde henne dock på hennes enträgna begäran in i hennes kammare.

— Jag ville be Rakel, sade hon, medan jag medlidsamt betraktade Hamnells porträtt på väg­gen, att hjälpa mig med en sak. Se det är så, att här har jag en sparbanksbok med 1,600 kronor. När jag kunnat gömma lite, har jag satt in det, men det har visst aldrig varit Guds vilja, att det skulle bli mer än 1,600, för så fort det har gått över den summan, så har jag fått lov å ta ut, än för ett än för ett annat. Det syns nog i boken för resten.

— Ja, men vad var det jag skulle hjälpa fru Hamnell med?

— Jo, jag vill att Georg ska ha boken med varm hand. Jag har alltid tänkt han skulle ärva mig, men det kunde ju vara gott för honom att ha slantarna nu medsamma, när han inte är så stark och inte behöva vänta ut me. Jag är mycke friskare än han.

Förträffligt, tänkte jag, denna gången ska du inte få tillfälle att ångra din godhet. Vi ska dra nytta av din elakhet i förmiddags. Och jag skyndade att skriva in en överlåtelse på Georg, som hon innan jag lämnat rummet, efter en del undanflykter undertecknade med sitt namn :

Sara Hamnell, född Simelius.