[ 149 ]N:o 46.
FREDMANS EPISTEL,
Huru Mollberg skal bjuda til begrafning efter Mutter
på Krogen Wismar, och om hans afärd ifrån
Sterbhuset.
Undan ur vägen, ge rum för Courirn, gå ur
vägen för Mollberg utan stryk och tvång!
Pitsch! hör han smäller med piskan; Allons!
Sitter rak i sadeln som en stång.
Råcken upfästad, på hatten Cordon,
Med Pistoler i bältet och en stor Basson.
Pitsch! hör han smäller i flygande språng,
Och med hatten viftar än en gång.
Tyst! nu i ring
Rundt ikring
Han galopperar i harmen;
Än guppar han
Af och an,
Helt lik en rusig man.
Mollberg, märk, har flor om armen
Och uti pistolerna flor
Bröst-bouquetten märk, i barmen
Gjord af buxbom, Bror!
Se hur han tar up sin lista,
Hör hur han nu läser käckt:
[ 150 ]
Primo Vin, secundo Kista,
Tertio tags Confect.
|
| * * *
|
Undan ur vägen! Adieu och allons! Vänta Mollberg,
håll tygeln, stadna litet där.
Pitsch! hör han smäller och hojtar och svär;
Kan du vänta Mollberg, jag begär.
Riddar Sanct Jöran, hvad är din affaire?
Vil du spänna på draken? Säg mig hvad det är.
Pitsch! til begrafning jag bjuder, Mon frere,
Klockan Sex i afton ungefär.
Vet du ej Bror,
Krögar-mor
På Vismar dog klockan fyra
Jag är befalt,
Öfveralt
At rida; hej gevalt!
Mollberg skal allting bestyra,
Köpa Strufvor, skaffa Musik,
Tigga Svepning, Lampor hyra,
Och gå framför Lik,
Skölja glas och stå vid disken
Lät se listan; ingen nöd:
Qvarto Pontac, quinto Fisken,
Sexto Saffrans-bröd.
|
| * * * [ 151 ]
|
Undan för tusen! det pinglar och slår i
klockstapeln vid Olof; karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu med Änglar delar hon sitt sken.
Sådan Madam
Ta mig fram,
Som nånsin borgar så mycke;
Nu är hon kall
Som Cristall;
Mitt bröst des fotapall.
Hännes fägring vann mitt tycke,
När hon satt vid krogdörn ibland,
Med bindmössa, krusadt stycke,
Och et glas i hand.
Hännes ögon jag berömmer,
Men dess hvita barm, Hi, hi!
Gör at jag alt skönt fördömmer,
Och vil ensam bli.
|
