Fredmans epistel n:o 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Fredmans epistel n:o 35 Fredmans epistel n:o 36
av Carl Michael Bellman
Fredmans epistel n:o 37  →
Rörande Ulla Winblads flykt


Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvud drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos' ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kvarl,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögons vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig —
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta —
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd ...gutår ...
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln ... gissa ... vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra —
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas
tom och sprucket
och utdrucket ...
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler ...
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok —
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!


Fredmans epistlar av Carl Michael Bellman

Företal av J. H. Kellgren | Personerne som nämnas i Fredmans Epistlar | 1. Gutår båd' natt och dag | 2. Nå, skruva fiolen | 3. Fader Berg i hornet stöter | 4. Hej, musikanter, ge valthornet väder | 5. Käre bröder, så låtom oss supa i frid | 6. Käraste bröder, systrar och vänner | 7. Fram med basfiolen, knäpp och skruva | 8. Dörrarna öppna, fiolerna klara | 9. Käraste bröder, systrar och vänner, se fader Berg han skruvar och spänner | 10. Systrar, hören min musik | 11. Hej! sade Fredman var gång han hörde valthorn börja skråla | 12. Gråt fader Berg och spela | 13. Nå, är nu alla församlade här | 14. Hör, I Orphei drängar | 15. Käraste min Theophile | 16. Fader Bergström, fingra din oboe, blås | 17. Systrar och vänner och var en mig känner, god dag | 18. Gubbarna satt sig att dricka | 19. Trumslagarn kommer, flickor god dag! | 20. Står du och gråter? | 21. Skyarna tjockna | 22. Glasen darra mellan knogen | 23. Ack du min moder, säg mig vem dig sände | 24. Kära syster, mig nu lyster | 25. Blåsen nu alla | 26. Var står fiolen, säj min son? | 27. Gubben är gammal, urverket dras | 28. I går såg jag ditt barn, min Fröja | 29. Movitz, tag dina pinnar | 30. Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar | 31. Se Movitz, vi står du och gråter | 32. Kors, utan glas, du ser ut, din kanalje | 33. Stolta stad! | 34. Ack vad för en usel koja! | 35. Bröderna fara väl vilse ibland | 36. Vår Ulla låg i sängen och sov | 37. Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind | 38. Undan ur vägen, se hur profossen med plymager | 39. Storm och böljor tystna ren | 40. Ge rum i bröllopsgåln, din hund! | 41. Mollberg satt i paulun | 42. Ren calad jag spår och tror | 43. Värm mer öl och bröd | 44. Movitz helt allena | 45. Tjänare, Mollberg, hur är det fatt? | 46. Undan ur vägen, ge rum för kurirn, gå ur vägen | 47. Kommer intet Mollberg? Jo, nyss på stund | 48. Solen glimmar blank och trind | 49. Mamsell Ulla, märk, mamsell | 50. Febus förnyar | 51. Movitz blåste en konsert | 52. Movitz, mitt hjärta blöder! | 53. Vid ett stop öl och några supar | 54. Aldrig en Iris på dessa bleka fält minsta blomma plockat | 55. Så ser han ut mitt bland de strålar | 56. Se Mollberg med svart rock och flor | 57. Allting är riktigt klarerat och gjort | 58. Hjärtat mig klämmer | 59. Båtsman, tag nu din luva | 60. Sitter du ännu och ljuger | 61. Kära mor, slå nu hand på kjolen | 62. Movitz valthornet proberar | 63. Fader Bergström, stäm upp och klinga | 64. Fäll dina ögon och skäms nu, din tossa | 65. Movitz med flor om armen, hålt! | 66. Se var Movitz sitter där | 67. Fader Movitz, bror | 68. Movitz, i afton står baln | 69. Se dansmästarn Mollberg, bröder | 70. Movitz, vik mössan högt över öra | 71. Ulla, min Ulla, säj får jag dig bjuda | 72. Glimmande nymf, blixtrande öga | 73. Fan i fåtöljerna! Stolarna kullra | 74. Min son, dina kärl, dina skålar | 75. Skratta, mina barn och vänner | 76. Se Hans Jergen hur han sig bockar | 77. Klang, mina flickor se skyarna glimma | 78. Knappt Jeppe hant ur gluggen gå in | 79. Charon i luren tutar | 80. Liksom en herdinna, högtidsklädd | 81. Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère | 82. Vila vid denna källa