Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 19

←  Sekundära könskarakterer hos däggdjur (fortsättning)

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Sekundära könskarakterer hos menniskan (fortsättning)  →

Nittonde kapitlet.

Sekundära könskarakterer hos menniskan.

Skilnader mellan mannen och qvinnan. — Orsakerna till dylika skilnader och till vissa för båda könen gemensamma karakterer. — Stridslag. — Olikheter i själsförmögenheterna och i rösten. — Skönhetens inflytande vid bestämmandet af menniskornas äktenskap. — Vildars åsigter om prydnader och qvinlig skönhet. — Benägenhet att öfverdrifva hvarje naturlig egendomlighet.

Hos menniskan äro skilnaderna mellan könen större än hos de flesta däggdjursarter, men icke så stora som hos några, t. ex. mandrillen. Mannen är i allmänhet betydligt längre, tyngre och starkare än qvinnan samt försedd med fyrkantigare skuldror och tydligare framträdande muskler. I följd af det förhållande, som råder mellan musklernas utveckling och ögonbrynens framskjutande,^[1] är superciliarbågen i allmänhet tydligare markerad hos mannen än hos qvinnan. Hans kropp och särskildt hans ansigte äro mera hårbevuxna, och hans röst har en skiljaktig och kraftfullare ton. Inom vissa stammar sägas qvinnorna — om uppgiften är grundad, vet jag icke — skilja sig något litet till färgen från männen, och bland europeer äro qvinnorna kanske det ljusare färgade af de båda könen, hvilket man kan se, då båda könen hafva varit lika utsatta för fria luften.

Mannen är modigare, stridslystnare och mera energisk än qvinnan samt har en uppfinningsrikare själ. Hans hjerna är absolut större; om dock relativt till hans mera betydande kroppsstorlek i jemförelse med qvinnan har, som jag tror, icke blifvit fullkomligt undersökt. Qvinnans ansigte är rundare, käkarne och skallens bas smalare, hennes kropps konturer rundare, delvis mera utskjutande och hennes bäcken bredare än mannens;^[2] men denna senare karakter bör kanske betraktas snarare som en primär än som en sekundär könskarakter. Hon uppnår könsmognad i en tidigare ålder än mannen.

Liksom hos djur af alla klasser, så utvecklas hos menniskan de för mannen utmärkande karaktererna icke fullständigt, innan han nästan har hunnit könsmognad, och visa sig aldrig, om han kastreras. Skägget t. ex. är en sekundär könskarakter, och gossar äro skägglösa, ehuru de i en tidig ålder hafva rikligt hår på hufvudet. Det är sannolikt en följd af det temligen sena uppträdandet af de successiva variationer, hvarigenom mannen har förvärfvat sina hanliga karakterer, att de öfverflyttas endast till hankönet. Gossar och flickor likna hvarandra ganska nära liksom ungarne af så många andra djur, hvilkas kön skilja sig i fullvuxet tillstånd; de likna äfvenledes mycket närmare den fortplantningsskickliga qvinnan än den fullt utbildade mannen. Qvinnan erhåller dock slutligen vissa utmärkande karakterer och säges i afseende på sin skalles bildning stå midt emellan barnet och mannen.^[3] Liksom vidare vissa närbeslägtade, ehuru distinkta arters ungar icke skilja sig så mycket från hvarandra, som de fullvuxna göra, så är det äfven med de olika menniskoracernas barn. Några hafva till och med påstått, att raceskilnader icke kunna upptäckas på barnskallar.^[4] Till färgen är det nyfödda negerbarnet rödaktigt nötbrunt, hvilket snart öfvergår till skiffergrått; den svarta färgen utvecklas i Sudan fullständigt inom ett år, men icke förrän vid tre års ålder i Egypten. Negerns ögon äro till en början blå och håret mera kastaniebrunt än svart samt endast i ändarne knollrigt. Australiensernas barn äro omedelbart efter födelsen gulbruna och blifva i en senare ålder mörka. Barnen af guaranys i Paraguay äro hvitgula, men erhålla inom få veckors förlopp sina föräldrars gulbruna färg. Liknande iakttagelser hafva blifvit gjorda i andra delar af Amerika.^[5]

Jag har särskildt anfört de föregående kända olikheterna mellan hankönet och honkönet af menniskan, emedan de egendomligt nog äro desamma som hos Quadrumana. Hos dessa djur hinner honan könsmognad i en tidigare ålder än hanen; åtminstone är detta helt säkert förhållandet med Cebus azaræ.^[6] Af de flesta arter äro hanarne större och mycket starkare än honorna, på hvilket förhållande gorillan utgör ett välbekant exempel. Äfven i en så ringa karakter som superciliarbågens betydligare framskjutande skilja sig vissa apors hanar från honorna^[7] och öfverensstämma i detta hänseende med menniskan. Hos gorillan och vissa andra apor företer den fullvuxne hanens kranium en starkt markerad sagittalkam, hvilken saknas hos honan, och Ecker fann ett spår af en dylik olikhet mellan australiensernas båda kön.^[8] Då någon skilnad i rösten finnes hos apor, är hanens starkare. Vi hafva sett, att vissa apors hanar ega ett väl utveckladt skägg, hvilket alldeles saknas eller är mycket mindre utbildadt hos honan. Intet exempel är kändt på, att hakskägget, polisongerna eller mustascherna äro större hos en aphona än hos en aphane. Äfven i skäggets färg finnes det en egendomlig parallelism mellan menniskan och de fyrhändte, ty då mannens skägg till färgen skiljer sig från håret på hufvudet, hvilket ofta inträffar, är det, som jag tror, oföränderligen ljusare till färgen och ofta rödaktigt. Jag har observerat denna omständighet i England, och dr Hooker, hvilken för min räkning i Ryssland gaf akt på denna obetydliga sak, fann icke något undantag från regeln. I Calcutta hade hr J. Scott vid dervarande botaniska trädgård den godheten att noggrant gifva akt de många menniskoracer, hvilka voro att se der äfvensom i några andra delar af Indien, nämligen två racer i Sikhim, bhoteas, hinduer, birmeser och chineser. Ehuru de flesta af dessa racer hafva ganska litet hår i ansigtet, fann han dock alltid, att, då någon färgskilnad rådde mellan hufvudhåret och skägget, det senare oföränderligen hade en ljusare färg. Såsom redan har blifvit anfördt, skiljer sig apornas skägg ofta på ett i ögonen fallande sätt till färgen från hufvudhåret och är i sådana fall oföränderligen ljusare, någon gång gult eller rödaktigt.^[9]

Hvad kroppens allmänna hårighet beträffar, så ega alla racers qvinnor mindre hår än karlarne, och hos några få Quadrumana är kroppens undre sida mindre hårbevuxen hos honan än hos hanen.^[10] Slutligen äro aphanar i likhet med karlar oförskräcktare och häftigare än honorna. De anföra truppen och skynda fram, då fara är förhanden. Vi se alltså, hvilken nära parallelism råder mellan menniskan och de fyrhändtes könskilnader. Hos några få arter, t. ex. hos vissa babianer, gorillan och orangen, finnes det dock i hörntändernas storlek, hårets utveckling och färg samt särskildt i de nakna hudpartiernas färg en betydligt större olikhet mellan könen, än förhållandet är hos menniskan.

Alla menniskans sekundära könskarakterer äro högeligen föränderliga, äfven inom gränserna för samma race eller underart, och skilja sig mycket hos olika racer. Dessa båda reglor gälla allmänt genom hela djurriket. Vid de utmärkta observationer, som anstäldes ombord på Novara,^[11] befunnos de australiensiska karlarne vara endast 65 millimeter längre än qvinnorna, hvaremot bland javaneserna öfverskottet i medeltal var 218 millimeter, så att olikheten i längd mellan könen af denna senare race är mer än tre gånger så stor som hos australienserna. De talrika mätningar af andra racer med hänsyn till kroppsstorleken, halsens och bröstets omkrets samt ryggradens och armarnes längd, hvilka omsorgsfullt utfördes, ådagalade nästan alla, att karlarne mycket mera skilde sig från hvarandra, än förhållandet var med qvinnorna. Detta faktum visar, att det, hvad dessa karakterer beträffar, är mannen, hvilken hufvudsakligast har varit underkastad förändring, sedan racerna divergerade från sitt gemensamma forntida ursprung.

Utvecklingen af skägget och kroppens hårighet äro märkbart olika hos menniskor, som tillhöra skilda racer, och äfven hos olika familjer inom samma race. Vi europeer se detta bland oss sjelfva. På ön S:t Kilda få karlarne enligt Martin^[12] icke förr än vid trettio år eller derutöfver skägg, hvilka äro ganska glesa. På den europeisk-asiatiska kontinenten äro skägg förherskande, tills vi hafva kommit bortom Indien, ehuru de ofta saknas hos Ceylons invånare, såsom det i forna tider anmärktes af Diodorus.^[13] Bortom Indien försvinna skäggen, t. ex. hos siameser, malayer, kalmucker, chineser och japaneser; likväl äro ainos,^[14] hvilka bebo den Japanska archipelagens nordligaste öar, de mest hårbevuxna menniskor i verlden. Hos negrer är hakskägget glest, eller saknas det, och de hafva icke några polisonger; hos båda könen saknas nästan alldeles det fina dunet på kroppen.^[15] Å andra sidan ega den Malayiska archipelagens papuas, hvilka äro nästan lika svarta som negrer, väl utvecklade skägg.^[16] I Stilla oceanen hafva Fiji-archipelagens invånare stora, yfviga skägg, under det att de icke synnerligen aflägsna Tonga- och Samoa-archipelagernas bebyggare sakna skägg; dessa menniskor tillhöra dock skilda racer. På Ellice-gruppen höra alla invånare till samma race; dock endast på en ö, nämligen Nunemaya, “hafva karlarne prydliga skägg“, hvaremot de på de andra öarne “enligt regeln hafva ett dussin spridda hår i stället för ett skägg“.^[17]

Öfver hela den stora amerikanska kontinenten sägas karlarne vara skägglösa; men inom nästan alla stammar framträda gerna några få korta hår i ansigtet, särskildt vid framskriden ålder. I afseende på Nord-Amerikas stammar anser Catlin, att aderton män bland tjugo af naturen fullkomligt sakna skägg; tillfälligtvis kan man dock få se en karl, hvilken har försummat att vid könsmognaden rycka ut håren, med ett lent, en eller två tum långt skägg. Guaranys i Paraguay skilja sig från alla kringboende stammar derigenom, att de ega ett litet skägg äfvensom något hår på kroppen, men icke några polisonger.^[18] Jag har från hr D. Forbes, hvilken särskildt gifvit akt på denna sak, erhållit den uppgiften, att aymaras och quichuas i Cordillererna äro märkvärdigt hårlösa, ehuru vid långt framskriden ålder några få glesa hår tillfälligtvis uppträda på hakan. Männen i dessa båda stammar hafva ganska litet hår på de olika delar af kroppen, hvarest hår växer i öfverflöd hos europeerna, och qvinnorna ega intet sådant på motsvarande delar. Hufvudhåret hinner dock en utomordentlig längd hos båda könen och räcker ofta nästan till marken, hvilket likaledes är händelsen med några nordamerikanska stammar. Till mängden af hår och den allmänna kroppsskapnaden skilja sig könen af de amerikanska urinvånarne icke så mycket från hvarandra som af de flesta andra menniskoracer.^[19] Detta faktum är analogt med det, som förekommer hos några beslägtade apor; könen t. ex. af chimpansen äro icke så olika som af gorillan eller orangen.^[20]

I de föregående kapitlen hafva vi sett, att hos däggdjur, foglar, fiskar, insekter o. s. v. många karakterer, hvilka, enligt hvad alla skäl gifva vid handen, genom könsurval ursprungligen förvärfvades af blott det ena könet, hafva öfverflyttats till båda könen. Emedan denna förärfningsform tydligen har till stor utsträckning varit rådande hos menniskoslägtet, skall det bespara oss mycket onyttigt upprepande, om vi betrakta de för hankönet egendomliga karaktererna tillsammans med andra för båda könen gemensamma karakterer.

Stridslag. — Hos barbariska folk, t. ex. australienserna, äro qvinnorna beständigt orsak till strid både mellan individer af samma stam och mellan skilda stammar. Så var det tvifvelsutan i forna tider; “nam fuit ante Helenam mulier teterrima belli causa“. Hos de nordamerikanska indianerna är striden bragt i system. Den utmärkte observatorn Hearne^[21] säger: “Det har alltid hos dessa folk varit karlarnes sed att kämpa om hvarje qvinna, för hvilken de hysa tillgifvenhet, och i följd deraf vinner den starkaste parten alltid segern. En svag karl får sällan, så framt han icke är en god jägare och mycket omtyckt, ega en qvinna, vid hvilken en starkare karl anser mödan värdt att fästa uppmärksamhet. Denna plägsed är förherskande inom alla stammar och uppväcker en stor täflingslust bland deras ungdom, som ända från barnaåren vid alla tillfällen pröfvar sin styrka och skicklighet i strid.“ I afseende på Södra Amerikas guanas uppgifver Azara, att karlarne sällan gifta sig förrän vid tjugo eller flere års ålder, emedan de dessförrinnan icke kunna bekämpa sina rivaler.

Andra liknande fakta kunde anföras; men äfven om vi icke hade något bevis härpå, kunde vi af analogien med de högre Quadrumana^[22] känna oss nästan förvissade, att stridslagen har herskat bland menniskorna under de tidigare stadierna af hennes utveckling. Det tillfälliga uppträdandet nu för tiden af hörntänder, hvilka skjuta utom de öfriga, med spår af ett diastema eller öppet rum för de motsatta hörntändernas upptagande, är efter all sannolikhet ett fall af återgång till ett föregående stadium, då menniskans förfäder, i likhet med så många nu lefvande fyrhändtes hanar, voro försedda med sådana vapen. I ett föregående kapitel anmärktes, att, då menniskan småningom erhöll en upprät ställning och beständigt använde sina händer till att kämpa med käppar och stenar äfvensom för andra lefnadsuppgifter, hon allt mindre borde hafva begagnat sina käkar och tänder. Käkarne jemte deras muskler skulle då hafva reducerats genom bristande användning, hvilket äfven borde hafva blifvit förhållandet med tänderna i följd af de icke väl insedda principerna om korrelation och besparing vid tillväxten, ty vi se allestädes, att delar, som icke längre göra något gagn, förminskas till storleken. Genom sådana steg skulle den ursprungliga olikheten mellan käkarne och tänderna hos menniskans båda kön slutligen hafva blifvit alldeles utplånad. Detta fall är nästan parallelt med förhållandet hos många idislares hanar, hvilkas hörntänder hafva reducerats till blotta rudiment eller försvunnit, som det synes, i följd af hornens utveckling. Som den oerhörda olikheten mellan skallarne hos gorillans och orangens båda kön står i nära förhållande till de ofantliga hörntändernas utveckling hos hanarne, kunna vi sluta till, att käkarnes och tändernas reduktion hos menniskans äldsta förfäder föranledde den mest i ögonen fallande och gynsamma förändringen i hennes utseende.

Endast föga tvifvel kan råda om, att mannens betydligare storlek och styrka i jemförelse med qvinnan, hans bredare skuldror, mera utvecklade muskler, kantigare kroppskonturer, hans större mod och stridslystnad till hufvudsaklig del bero på förärfning från någon forntida hanlig stamform, hvilken i likhet med de nu lefvande anthropoida aporna egde sådana karakterer. Emellertid skola dessa karakterer hafva blifvit bevarade eller till och med förökade under de långa tidrymder, då menniskan ännu befann sig i ett barbariskt tillstånd, alldenstund de starkaste och modigaste karlarne hafva haft bästa framgången i den allmänna kampen för tillvaron äfvensom i att förskaffa sig hustrur och i följd deraf hafva efterlemnat det största antalet afkomlingar. Det är icke sannolikt, att mannens betydligare styrka ursprungligen förvärfvades genom de förärfda verkningarna af, att han arbetade hårdare än qvinnan för sin egen och sin familjs bestånd, ty inom alla barbariska nationer tvingas qvinnorna att arbeta åtminstone lika hårdt som karlarne. Bland civiliserade folkslag har afgörandet genom strid om qvinnornas egande för länge sedan upphört; å andra sidan måste männen såsom en allmän regel arbeta hårdare än qvinnan för deras gemensamma uppehälle, och på så sätt skall deras betydligare styrka bibehållas.

Olikhet i båda könens själsförmögenheter. — Det är sannolikt, att könsurvalet har spelat en ganska betydande rôle i afseende på olikheter af detta slag. Jag vet, att några författare betvifla, det någon medfödd skiljaktighet finnes; men detta är åtminstone sannolikt i följd af analogien med de lägre djuren, hvilka uppvisa andra sekundära könskarakterer. Ingen skall bestrida, att tjuren skiljer sig till sinnelaget från kon, vildgalten från suggan, hingsten från stoet och, såsom menageriegarne väl veta, de större apornas hanar från honorna. Qvinnan synes med hänsyn till själsanlagen skilja sig från mannen hufvudsakligast genom sin större vekhet och mindre sjelfviskhet, hvilket gäller äfven om vildar, såsom det ådalägges genom det välbekanta stället i Mungo Park’s resor och genom många andra resandes uppgifter. Qvinnan utvecklar i följd af sina moderliga instinkter dessa egenskaper i hög grad mot sina barn; alltså är det sannolikt, att hon ofta skulle utsträcka dem till sina medskapade varelser. Mannen är andra mäns rival; han finner nöje i täflan, och detta leder till ärelystnad, hvilket alltför lätt öfvergår i sjelfviskhet. Dessa senare egenskaper synas vara hans naturliga och olyckliga medfödda rättighet. Det medgifves allmänt, att förmågan af intuition, af snabb uppfattning, kanske äfven af efterhärmning starkare framträder hos qvinnan än hos mannen; men åtminstone några af dessa förmögenheter äro utmärkande för de lägre racerna och således äfven för ett förflutet, lägre civilisationsstadium.

Den förnämsta skilnaden i de båda könens intellektuela förmögenheter visar sig deri, att mannen går längre i allt, som han företager sig, än qvinnan kan göra, det må nu erfordra djup eftertanke, förstånd, inbillningskraft eller endast sinnenas och händernas användande. Om två listor upprättades öfver de män och qvinnor, hvilka mest hafva utmärkt sig i poesi, målning, skulptur, musik — såväl dess komponerande som utförande — historia och filosofi, med ett halft dussin namn under hvarje ämne, skulle de båda förteckningarna icke tåla någon jemförelse. Vi kunna alltså af lagen om afvikelser från medeltalet, hvilken har blifvit så väl förklarad af hr Galton i hans Hereditary Genius, draga den slutsatsen, att, om män äro i stånd att i många saker hinna en afgjord öfverlägsenhet öfver qvinnor, själsförmögenheterna öfver hufvud taget måste vara högre hos mannen än hos qvinnan.

Menniskans halfmenskliga manliga förfäder och de vilda karlarne hafva många generationer bortåt kämpat om qvinnornas egande. Kroppslig styrka och storlek skulle dock utöfva endast litet inflytande på segern, så vida de icke voro förenade med mod, ihärdighet och en fast energi. Bland sociala djur måste de unga hanarne uthärda mången strid, innan de vinna en hona, och de äldre hanarne måste genom förnyade strider söka behålla sina honor. De böra äfven liksom menniskan försvara sina honor äfvensom sina ungar mot fiender af alla slag och jaga för deras gemensamma uppehälle. Men för fienders undvikande eller för att med framgång anfalla dem, för vilda djurs fångande eller till vapens uppfinnande och förfärdigande fordras hjelp af högre själsförmögenheter, nämligen iakttagelseförmåga, förstånd, uppfinningsförmåga eller inbillningskraft. Dessa olika egenskaper skola alltså beständigt hafva blifvit satta på prof och utvalda under mannaåldern; vidare skola de hafva förstärkts genom vana under samma lefnadsperiod. Följaktligen kunna vi i öfverensstämmelse med den ofta påpekade principen vänta, att de slutligen skulle tendera att i motsvarande period af mannaåldern öfvergå hufvudsakligen till samma kön.

Om två män eller en man och en qvinna, hvilka ega, alla själsförmögenheter i samma fulländning, undantagandes att den ena har större energi, uthållighet och mod, komma att täfla med hvarandra, skall denne ensam i allmänhet blifva mera framstående, hvilken uppgiften än må vara, och vinna segern.^[23] Han kan sägas besitta snille, ty snille har af en stor auktoritet förklarats vara tålamod, och tålamod betyder i denna mening en icke eftergifvande, en oförskräckt ihärdighet. Men denna åsigt om snille är kanske felaktig, ty i många ting kan ingen mera betydande framgång uppnås utan inbillningskraftens och förståndets högre förmögenheter. Men dessa senare såväl som de förra förmögenheterna skola hafva utvecklats hos menniskan dels genom könsurval, det vill säga genom de täflande hanarnes strid, och dels genom naturligt urval, det är genom framgång i den allmänna kampen för tillvaron, och som striden i båda fallen bör hafva egt rum i mogenhetsåldern, skola de sålunda erhållna karaktererna i fullkomligare grad hafva öfverflyttats på den hanliga än på den honliga afkomman. Det är i sanning en lycklig omständighet, att lagen om karakterernas lika öfverflyttande till båda könen har varit allmänt gällande inom däggdjurens hela klass; i annat fall är det sannolikt, att mannen skulle i andlig begåfning hafva blifvit lika öfverlägsen öfver qvinnan, som påfogelhanen i fjäderdrägtens prydlighet står framför påfogelhonan.

Man måste bibehålla i minnet, det tendensen hos karakterer, som erhållas af ettdera könet i en sen lefnadsperiod, att i samma ålder öfverflyttas till samma kön och hos karakterer, som bekommas i en tidig lefnadsperiod, att förärfvas till båda könen, är en regel, hvilken, ehuru allmän, icke alltid håller streck. Om den alltid gälde, kunde (men här går jag utom de för mig utstakade gränserna) vi sluta till, att de förärfda verkningarna af gossars och flickors tidiga uppfostran skulle lika öfverflyttas till båda könen, och att den nuvarande olikheten mellan könen till själsförmögenheterna icke kunde utplånas genom ett lika förfaringssätt vid deras tidiga behandling; också kan den icke hafva orsakats genom deras olikartade tidiga uppfostran. För att qvinnan skulle hinna lika långt som mannen, behöfde hon, då hon vore nästan fullvuxen, uppfostras till energi och ihärdighet samt till att uppöfva sitt förstånd och sin inbillningskraft till den högsta grad; då skulle hon sannolikt också öfverflytta dessa egenskaper hufvudsakligen på sina fullvuxna döttrar. Qvinnornas hela afdelning kunde dock icke på så sätt höjas, så framt icke under många generationer de qvinnor, som utmärkte sig i ofvannämnda kraftiga dygder, gifte sig och i större mängd än andra qvinnor frambragte afkomlingar. Ehuru männen, såsom förut har blifvit anmärkt med afseende på den kroppsliga styrkan, numera icke kämpa för att erhålla hustrur, och ehuru denna form för urvalet har försvunnit, måste de dock i allmänhet under mannaåldern bestå en allvarsam strid för att uppehålla sig och sina familjer, och detta skall leda till bibehållandet eller till och med utvecklandet af deras själsförmögenheter och, som en följd, af den nuvarande olikheten mellan könen.^[24]

Röst och musikalisk förmåga. — Hos några arter af Quadrumana finnes det en stor skilnad mellan de fullvuxna könen i röstens styrka och röstorganernas utveckling, och mannen synes hafva ärft denna olikhet från sina äldsta förfäder. Hans ljudband äro omkring en tredjedel längre än hos qvinnan eller hos gossar, och kastrering utöfvar samma verkan på honom som på de lägre djuren, ty den “förhindrar sköldbroskets m. m. tillväxt framåt, hvilken åtföljer bandens förlängning“.^[25] Beträffande anledningen till denna olikhet mellan könen har jag ingenting att lägga till de i förra kapitlet framstälda anmärkningarna om de sannolika verkningarna af ljudorganernas länge fortsatta användande af hanen under eggelsen af kärlek, raseri och afundsjuka. Enligt Sir Duncan Gibb^[26] är rösten skiljaktig hos de olika menniskoracerna, och hos infödingarne i Tatariet, China o. s. v. säges mannens röst icke skilja sig så mycket från qvinnans som inom de flesta andra racer.

Förmågan af och kärleken till sång och musik böra här icke förbigås, ehuru de icke utgöra någon könskarakter hos mannen. Fastän de ljud, som utstötas af alla slags djur, tjena till många ändamål, kan det dock helt säkert påstås, att röstorganerna ursprungligen användes och fullkomnades med afseende på artens fortplantning. Insekter och några få spindlar äro de lägsta djur, hvilka efter behag kunna frambringa ljud, och detta sker vanligtvis medelst tillhjelp af vackert bildade stridulationsorganer, hvilka ofta äro inskränkta till hanarne ensamma. De sålunda frambragta ljuden utgöras, som jag tror, i alla fall af samma ton, som rhytmiskt upprepas^[27] och någon gång är angenäm äfven för menniskoörat. Deras hufvudsakliga och i några fall uteslutande nytta synes vara antingen att kalla på eller behaga det andra könet.

Om de ljud, som frambringas af fiskar, uppgifves det, att de i några fall utstötas endast af hanarne under fortplantningstiden. Alla luftandande vertebrater ega nödvändigt för att in- och utandas luft en apparat, försedd med ett rör, som kan i ändan tillslutas. Då de ursprungliga medlemmarne af denna klass blefvo häftigt retade, och då deras muskler våldsamt sammandrogos, borde i följd deraf afsigtslösa ljud nästan med visshet hafva frambringats, och dessa kunde, om de på något sätt visade sig vara till gagn, lätteligen hafva modifierats eller förstärkts genom lämpligt anpassade variationers bibehållande. Amfibierna äro de lägsta luftandande vertebraterna, och många af dessa djur, nämligen grodor och paddor, ega ljudorganer, hvilka oupphörligt användas under fortplantningstiden, och som ofta äro högre utvecklade hos hanen än hos honan. Alligatorhanar vråla eller skälla under denna tid. Hvar och en känner, till hvilken utsträckning foglar använda sina ljudorganer såsom ett medel vid frieri, och några arter utföra äfvenledes, hvad man kunde kalla instrumentalmusik.

Inom däggdjurens klass, med hvilken vi här mera särskildt hafva att skaffa, begagna alla arters hanar sin röst långt mera under fortplantningstiden än under någon annan årstid, och några äro fullkomligt stumma utom under denna årstid. Båda könen eller honorna ensamma af andra arter använda sin stämma till kärleksrop. I betraktande af dessa fakta och af den omständigheten, att några däggdjurs röstorganer äro långt mera utvecklade hos hanen än hos honan, antingen beständigt eller tidtals under fortplantningstiden, och att inom de flesta lägre klasser de ljud, som frambringas af hanarne, tjena icke endast till att kalla på, utan äfven att uppegga eller locka honan, är det en öfverraskande omständighet, att vi ännu icke ega något godt bevis för, att dessa organer användas af däggdjurshanarne för att behaga honorna. Den amerikanska Mycetes caraya bildar kanske ett undantag, hvilket sannolikt äfven är händelsen med en af de apor, som komma menniskan närmare, nämligen Hylobates agilis. Denna gibbon har en ytterligt högljudd, men musikalisk stämma. Hr Waterhouse yttrar:^[28] “Det syntes mig, som voro intervallerna i den upp- och nedstigande skalan alltid noggranna halftoner, och jag är säker, att den högsta tonen just var oktaven till den lägsta. Tonernas beskaffenhet är ganska musikalisk, och jag betviflar icke, att en god fiolspelare skulle kunna noggrant återgifva gibbons komposition, undantagandes hvad dess högljuddhet beträffar“. Hr Waterhouse meddelar derefter noterna. Professor Owen, hvilken likaledes är musiker, bekräftar föregående uppgift och anmärker, att denna gibbonapa “ensam bland däggdjuren kan sägas sjunga“. Hon synes vara mycket upplifvad efter utförandet deraf. Olyckligtvis hafva hennes vanor aldrig blifvit noga studerade i naturtillståndet; men af analogien med nästan alla andra djur är det högeligen troligt, att hon särskildt under fortplantningstiden frambringar sina toner.

Uppfattningen af musikaliska kadenser och rythm, om än icke nöjet deraf, är sannolikt gemensam för alla djur och beror tvifvelsutan på deras nervsystems gemensamma fysiologiska beskaffenhet. Äfven krustaceerna, som icke kunna frambringa några godtyckliga ljud, ega vissa hörselhår, hos hvilka man har iakttagit en vibration, då lämpliga musikaliska toner anslås.^[29] Det är en väl känd sak, att några hundar tjuta, då de höra vissa toner. Skälarne uppskatta tydligen musik, och deras förkärlek härför “var väl bekant för de gamle, och jägare draga nu för tiden ofta fördel deraf“.^[30] I afseende på alla de djur, nämligen insekter, amfibier och foglar, hvilkas hanar oupphörligt frambringa musikaliska toner eller blotta rythmiska ljud under fortplantningstiden, måste vi antaga, att honorna förmå uppskatta dessa och derigenom uppeggas eller behagas; i annat fall skulle hanarnes oupphörliga bemödanden och de ofta hos dem uteslutande befintliga sammansatta bildningarna icke vara till något gagn.

Hvad menniskan beträffar, medgifves det allmänt, att sången är grunden eller ursprunget till den instrumentala musiken. Som hvarken glädjen eller förmågan att frambringa musikaliska toner äro några förmögenheter, hvilka lända till den ringaste direkta nytta för menniskan med hänsyn till hennes vanliga lefnadsvanor, måste de räknas bland de hemlighetsfullaste, hvarmed hon är utrustad. De finnas, ehuru i ett ganska ofullkomligt och, som det tyckes, nästan fördoldt tillstånd hos alla racers menniskor, äfven hos de vildaste; men så skiljaktig är de olika racernas smak, att vår musik icke skänker vildar det minsta nöje, och att deras musik förekommer oss förskräcklig och oförnuftig. I några intressanta anmärkningar öfver detta ämne^[31] “tviflar“ dr Seeman, “om bland vestra Europas nationer, ehuru så förbundna med hvarandra genom nära och tät samfärdsel, den enas musik uppskattas på samma sätt af de andra. Genom att resa österut finna vi, att ett skiljaktigt språk för musiken helt säkert finnes. Glädjesånger och dansackompagnement gå icke längre i dur- utan alltid i molltoner“. Antingen menniskans halfmenskliga förfäder i likhet med den förutnämnda gibbon nu egde eller icke egde förmågan att frambringa och tvifvelsutan att uppskatta musikaliska toner, hafva vi all anledning till det antagandet, att menniskan egde dessa förmögenheter i en ganska aflägsen period, ty sång och musik äro ytterst gamla konster. Poesien, hvilken kan betraktas som sångens afkomling, är likaledes så gammal, att många personer hafva förvånat sig öfver, att den skulle hafva uppkommit under de tidigaste åldrar, hvarom vi ega någon berättelse.

De musikaliska förmögenheterna, hvilka väl icke saknas hos någon race, kunna nå en hastig och hög utveckling, hvilket vi se i afseende på hottentotter och negrer, som med lätthet hafva blifvit utmärkta musici, ehuru de i sina hemländer icke utöfva något, som vi skulle anse för musik. Men denna omständighet innebär icke något undantag: några fogelarter, hvilka aldrig sjunga af naturen, kunna utan svårighet läras att göra det; gråsparfven t. ex. har lärt sig hämplingens sång. Som dessa båda arter äro nära beslägtade och höra till ordningen Insessores, hvilken innefattar nästan alla sångfoglar i verlden, är det fullkomligt möjligt eller sannolikt, att en stamfar till sparfven kan hafva varit en sångare. Det är en mycket anmärkningsvärdare omständighet, att papegojor, hvilka höra till en från Insessores skild grupp och hafva olika bildade ljudorganer, kunna läras icke endast att tala, utan äfven att pipa och hvissla af menniskan uppfunna melodier, så att de måste ega någon musikalisk förmåga. Icke desto mindre skulle det vara ytterst förhastadt att antaga, det papegojor äro afkomlingar af någon forntida stamform, som kunde sjunga. Många analoga exempel kunde framställas på organer och instinkter, hvilka, ehuru ursprungligen anpassade till ett ändamål, hafva blifvit till nytta för något helt skiljaktigt.^[32] I följd häraf kan den förmåga af hög musikalisk utbildning, hvilken vilda menniskoracer ega, bero antingen derpå, att våra halfmenskliga förfäder hafva utöfvat någon outvecklad form af musik, eller helt enkelt på att för några bestämda ändamål hafva erhållit lämpliga röstorganer. Men i detta senare fall måste vi antaga, att de, såsom i det ofvannämnda fallet med papegojorna, och såsom förhållandet synes vara med många djur, redan egde något sinne för melodier.

Musiken inverkar på hvarje sinnesrörelse, men framkallar icke af sig sjelf hos oss de förskräckligare rörelserna af fruktan, raseri o. s. v. Den uppväcker hos oss ömhetens och kärlekens ljufvare känslor, hvilka lätteligen öfvergå i tillgifvenhet. Den uppväcker likaledes hos oss känslan af triumf och den ärorika ifvern för krig. Dessa mäktiga och blandade känslor kunna väl gifva upphof till känslan för det sublima. Vi kunna, som dr Seeman anmärker, koncentrera en större känslokraft i en enda musikalisk ton än i flere skrifna sidor. Nästan samma intryck, men mycket svagare och mindre sammansatta, förnimmas sannolikt af foglar, då hanen, täflande med andra hanar för att tjusa honorna, låter sina toner utströmma till hela deras omfång. Kärleken är ännu det allmännaste ämnet för våra sånger. Såsom Herbert Spencer anmärker, “uppväcker“ musiken “sofvande känslor, hvilkas möjlighet vi icke hade fattat, och hvilkas betydelse vi icke känna“, eller, såsom Richter säger, hvilka “förtälja oss om saker, hvilka vi icke hafva sett och icke skola se“.^[33] Omvändt begagnas, instinktmessigt musikaliska kadenser och rythm, då lifliga själsrörelser förnimmas och uttryckas af en talare eller äfven i dagligt tal. Apor uttrycka äfvenledes starka känslor i olika toner — förargelse och otålighet genom låga, fruktan och smärta genom höga toner.^[34] De hos oss genom musiken eller genom det passionerade talets tonfall framkallade känslorna och ideerna synas i följd af sin obestämdhet, men dock djup, likna andliga återvändanden till en längesedan förfluten tids själsrörelser och tankar.

Alla dessa fakta med afseende på musiken blifva i viss mån begripliga, om vi få antaga, att musikaliska toner och rythm användes af menniskans halfmenskliga förfäder under fortplantningstiden, då alla slags djur eggas af de starkaste passioner. I denna händelse borde musikaliska toner i följd af grundsatsen om förärfda förbindelser lätteligen hos oss på ett ovisst och obestämdt sätt uppväcka en längesedan förfluten tids starka rörelser. Om vi erinra oss, att några däggdjurshanar hafva sina röstorganer mycket mera utvecklade än hos honorna, och att en anthropomorf art frambringar en oktav af musikaliska toner och således kan sägas sjunga, synes den förmodan icke osannolik, att menniskans förfäder, antingen hanarne eller honorna eller båda könen, försökte att tjusa hvarandra med musikaliska toner och rythm, innan de hade erhållit förmåga att med ord uttrycka sin ömsesidiga kärlek. Så obetydligt är kändt om röstens användande hos Quadrumana under älskogstiden, att vi knappast ega några utvägar att döma, om vanan att sjunga först förvärfvades af menniskoslägtets manliga eller qvinliga föregångare. Qvinnorna anses allmänt ega mera behagliga röster än karlarne, och så vidt som detta tjenar till någon ledning, kunna vi sluta till, att de först erhöllo musikaliska förmögenheter för att draga till sig det andra könet.^[35] Men om det förhåller sig så, måste detta hafva inträffat för lång tid tillbaka, förrän menniskans stamfäder hade blifvit tillräckligt menskliga att behandla och värdera sina qvinnor blott som nyttiga slafvar. Den passionerade talaren, skalden eller musikidkaren anar föga, då han med sina vexlande toner och kadenser framkallar de starkaste rörelser hos sina åhörare, att han använder samma medel, hvarigenom hans halfmenskliga föregångare under en ytterst aflägsen tid uppväckte hvarandras lågande passioner under ömsesidigt frieri och täflan.

Skönhetens inflytande vid bestämmandet af menniskornas giftermål. — I det civiliserade tillståndet påverkas mannen i betydande grad, men alldeles icke uteslutande, af det yttre utseendet, då han väljer sin maka; vi hafva dock här förnämligast att skaffa med urgamla tider, och vår enda utväg att bilda oss ett omdöme härom är att studera de nu lefvande halfciviliserade och vilda nationernas plägseder. Om det kan visas, att män af skilda racer föredraga qvinnor, som ega vissa utmärkande kännetecken, eller, omvändt, att qvinnorna föredraga vissa män, så hafva vi att undersöka, om ett sådant val, fortsatt många generationer bortåt, skulle utöfva någon märkbar inverkan på racen, antingen på det ena eller på båda könen, hvilken sistnämnda omständighet beror på den rådande förärfningsformen.

Det torde vara bäst att först med några detaljer visa, det vildar fästa den största vigt vid sitt personliga utseende.^[36] Att de hafva passion för prydnader, är notoriskt, och en engelsk filosof går så långt, att han påstår, det kläder allra först tillverkades som prydnader och icke för värmens skull. “Huru fattig och ömklig menniskan än må vara, finner hon,“ såsom professor Waitz anmärker, “ett nöje i att pryda sig.“ De sydamerikanska nakna indianernas öfverdrift i att smycka sig visar sig derigenom, “att en storvuxen karl med svårighet genom två veckors arbete förtjenar tillräckligt att byta till sig den chica, som han behöfver för att måla sig röd“.^[37] Europas forntida barbariska invånare under renperioden förde till sina hålor alla lysande eller egendomliga föremål, som de tillfälligtvis anträffade. För närvarande smycka vildarne sig med fjädrar, hals- och armband, örringar o. s. v. “Om målade nationer,“ såsom Humboldt anmärker, “hade med samma uppmärksamhet blifvit undersökta som klädda nationer, skulle man hafva funnit, att den rikaste inbillningskraft och den ombytligaste nyckfullhet hafva alstrat sätten att måla likaväl som att kläda sig.“

I en del af Afrika målas ögonlocken svarta, i en annan del färgas naglarne gula eller purpurfärgade. På många ställen färgas håret i åtskilliga skiftningar. I skilda länder färgas tänderna svarta, röda, blå o. s. v., och i Malayiska archipelagen anses det skamligt att hafva hvita tänder liksom en hund. Intet enda stort land, från polarländerna i norr till Nya Zeeland i söder, kan nämnas, hvarest infödingarne icke tatuera sig. Denna sed följdes af de gamla judarne och af de forna briterna. I Afrika tatuera infödingarne sig, men det är mycket vanligare att framkalla upphöjningar genom att gnida salt i inskärningar, som göras på åtskilliga ställen af kroppen, och dessa betraktas af Kordofans och Darfurs inbyggare “som stora personliga behag“. I de arabiska länderna kan ingen skönhet vara fulländad, så framt icke kinderna eller “tinningarne hafva blifvit försedda med skåror“.^[38] Som Humboldt anmärker, “skulle“ i Syd-Amerika “en moder anklagas för en brottslig likgiltighet för sina barn, om hon icke använde konstlade medel för att bilda vaden enligt landets sed“. I Gamla och Nya verlden förändrades skallen fordom på det egendomligaste sätt under barndomen, såsom händelsen ännu är på många ställen, och sådana vanskapligheter betraktas såsom ländande till prydnad. Så anse t. ex. vildarne i Columbia^[39] ett mycket platt hufvud som “en vigtig beståndsdel af skönheten“.

Håret behandlas i vissa länder med synnerlig omsorg; det får växa till sin fulla längd, så att det räcker till marken, eller kammas det till “en kompakt krusig valk, hvilken är papuas’ stolthet och heder“.^[40] I norra Afrika “behöfver en karl en tid af åtta till tio år för att fullkomna sin hårprydnad“. Hos andra nationer rakas hufvudet, och i några delar af Södra Amerika och Afrika ryckas ögonbrynen bort. Infödingarne vid öfre Nilen slå ut de fyra framtänderna och säga, att de icke önska likna djur. Längre i söder slå batokas ut de båda öfre framtänderna, hvilket enligt Livingstone’s^[41] uppgift förlänar ansigtet ett förskräckligt utseende i följd af underkäkens tillväxande; men dessa folk anse framtändernas närvaro såsom någonting ytterst fult och utropade vid åsynen af några europeer: “Se på de stora tänderna!“ Den store höfdingen Sebituani sökte förgäfves ändra denna plägsed. På åtskilliga ställen i Afrika och i Malayiska archipelagen fila infödingarne sina tänder spetsiga som taggarne i en såg eller göra i dem hål, hvari de sticka träpinnar.

Liksom hos oss ansigtet hufvudsakligen beundras för sin skönhet, så är det bland vildar i främsta rummet utsatt för att vanställas. I alla delar af verlden genomborras näsans skiljevägg och mera sällan dess vingar, hvarefter ringar, trästycken, fjädrar och andra prydnader instickas i öppningarna. Allestädes genomborras öronen och prydas på samma sätt; hos Södra Amerikas botocudos och lenguas utvidgas hålet småningom så mycket, att öronflikens nedre del vidrör skuldran. I Norra och Södra Amerika och i Afrika genomborras antingen den öfre eller den nedre läppen, och hos botocudos är hålet i underläppen så stort, att en träskifva af fyra tums diameter insättes deri. Mantegazza anför ett egendomligt exempel på den blygsel, som en sydamerikansk inföding kände, och på det löje, som han uppväckte, då han sålde sin tembeta — den stora, färgade träbit, som stickes i öppningen. I mellersta Afrika genomborra qvinnorna underläppen och bära deri en kristall, hvilken i följd af tungans rörelse har “en obeskrifligt löjlig, svängande rörelse under samtal“. Hustrun till höfdingen af Latooka sade till Sir S. Baker,^[42] att “hans hustru skulle blifva mycket förskönad, om hon droge ut sina fyra framtänder i undre käken och bure den långa, spetsiga, polerade kristallen i sin underläpp“. Längre i söder bland makalolo genomborras öfverläppen, och en stor metall- och bamburing, kallad pelelé, bäres i öppningen. “I ett fall kom läppen i följd häraf att skjuta ut två tum framför nässpetsen, och då fruntimret skrattade, lyftes den genom muskelkontraktionen öfver ögonen. ‘Hvarför bära qvinnorna dessa saker?‘ frågade man den vördnadsvärde höfdingen Chinsurdi. Tydligen förvånad öfver en så dum fråga, svarade han: ‘För skönhetens skull! De äro de enda vackra saker, som qvinnorna ega; karlarne hafva skägg, qvinnorna hafva det icke. Hvilket slags person skulle hon vara utan pelelé’n? Med en mun som en karl, men utan skägg, skulle hon icke alls vara någon qvinna.‘^[43]“

Knappast har någon kroppsdel, som kan förändras på onaturligt sätt, undgått att så behandlas. Det derigenom förorsakade lidandet måste hafva varit utomordentligt stort, ty många operationer kräfva åtskilliga år för att fulländas, så att tanken om deras nödvändighet måste vara befallande. Motiverna äro vexlande; karlarne måla sina kroppar för att få ett förskräckligt utseende i striden; vissa stympningar stå i sammanhang med religiösa bruk, eller utmärka de manbarhetsåldern eller mannens ställning, eller tjena de att skilja stammarne. Emedan hos vildar samma moder herska under långliga tider bortåt,^[44] så blifva stympningar, af hvilken orsak de än först tillkommo, snart värderade som utmärkelsetecken. Begäret att pryda sig, fåfänga och andras beundran synas dock vara de allmännaste motiven. Med afseende på tatuering berättade missionärerna på Nya Zeeland för mig, att några unga flickor, hvilka de försökte öfvertala att afstå från denna plägsed, svarade: “Vi måste åtminstone hafva några få linier på våra läppar, ty annars skola vi vara så ytterligt fula, då vi blifva gamla.“ Om karlarne på Nya Zeeland yttrar en synnerligen skicklig domare:^[45] “Att hafva vackert tatuerade ansigten var ynglingarnes högsta sträfvande både för att blifva tilldragande för damerna och lätteligen synliga i krig.“ En på pannan tatuerad stjerna och en fläck på hakan anses af qvinnorna i en trakt af Afrika vara oemotståndliga behag.^[46] I de flesta, men icke i alla delar af verlden äro karlarne mera utstyrda än qvinnorna och ofta på olika sätt; någon gång, ehuru sällan, sakna qvinnorna nästan alldeles prydnader. Som vildarne låta sina qvinnor utföra mesta delen af arbetet, och som de icke få äta den bästa sortens föda, öfverensstämmer det med mannens karakteristiska sjelfviskhet, att de icke tillåtas att bekomma eller bruka de vackraste prydnaderna. Slutligen är det en anmärkningsvärd omständighet, hvilken har bevisats genom de föregående citaterna, det samma sätt att förändra hufvudets form, att pryda håret, att måla eller tatuera sig, att göra hål i näsan, läpparne eller öronen, att borttaga eller fila tänderna o. s. v., nu äro förherskande och länge hafva herskat i verldens mest aflägsna delar. Det är ytterst osannolikt, att dessa bruk, hvilka följas af så många olika nationer, bero på tradition från något gemensamt ursprung. De angifva snarare den stora likheten i menniskans själsegenskaper, till hvilken race hon än må höra, på samma sätt som de nästan i hela verlden gällande vanorna att dansa, maskera sig och förfärdiga simpla målningar.

Sedan vi hafva förutskickat dessa anmärkningar om den beundran, som vildar känna för åtskilliga prydnader och för de i våra ögon högst fula vanskapligheter, vilja vi undersöka, i huru hög grad karlarne taga intryck af sina qvinnors utseende, och hvilka deras åsigter om skönhet äro. Som jag har hört det påstås, att vildar äro fullkomligt likgiltiga för sina qvinnors skönhet, i det att de värdera dem endast som slafvinnor, kan det vara på sin plats att anmärka, att denna slutsats alls icke öfverensstämmer med den omsorg, hvarmed qvinnorna smycka sig, eller med deras fåfänga. Burchell^[47] meddelar en nöjsam berättelse om en qvinna, tillhörande bushmännens stam, hvilken förbrukade så mycket fett, röd ockra och glänsande puder, “att hon skulle hafva ruinerat hvarje annan än en rik man“. Hon ådagalade också “mycken fåfänga och en allt för tydlig kännedom om sin öfverlägsenhet“. Hr Winwood Reade underrättar mig, att negrerna på vestkusten ofta samtala om sina qvinnors skönhet. Några kompetenta iakttagare hafva skrifvit den förfärligt utbredda vanan att döda barnen på qvinnornas önskan att bibehålla sitt goda utseende.^[48] I åtskilliga trakter bära hustrurna amuletter och kärleksmedel för att vinna sina mäns tillgifvenhet, och hr Brown uppräknar fyra växter, som för detta ändamål användas af nordvestra Amerikas qvinnor.^[49] Hearne,^[50] hvilken lefde många år bland de amerikanska indianerna, och som var en utmärkt iakttagare, säger vid tal om qvinnorna: “Fråga en nordlig indian, hvad skönhet är, och han skall svara: ett bredt, platt ansigte, små ögon, höga kindkotor, tre eller fyra breda, svarta linier tvärt öfver hvardera kinden, en låg panna, en stor, bred haka, en klumpig höknäsa, en gulbrun hud och ned till gördeln hängande bröst.“ Pallas, som besökte det chinesiska rikets norra delar, säger: “De qvinnor föredragas, som hafva mandschuformen, d. v. s. ett bredt ansigte, höga kindkotor, ganska bred näsa och ofantliga öron“;^[51] och Vogt anmärker, att ögats sneda ställning, hvilken är egendomlig för chineserna och japaneserna, öfverdrifves i deras målningar för att, som “det synes, visa dess skönhet i motsats mot de rödhåriga barbarernas öga“. Det är väl bekant, såsom Huc flerfaldiga gånger anmärker, att chineserna från det inre af landet anse europeerna förskräckliga med deras hvita hud och framstående näsor. Enligt våra åsigter är näsan långt ifrån alltför mycket framstående hos infödingarne på Ceylon; dock “blefvo under sjuttonde seklet chineserna, hvilka voro vana vid mogulracernas platta drag, förvånade öfver cingalesernas framskjutande näsor, och Tshang beskrifver dem såsom egande “en fogelnäbb och menniskokropp“.“

Efter att omständligt hafva beskrifvit Cochin-Chinas folk säger Finlayson, att deras rundade hufvuden och ansigten äro deras förnämsta kännetecken, och han tillägger, att “hela uttryckets afrundning är påtagligare hos qvinnorna, hvilka anses sköna, allt efter som de visa denna ansigtsform“. Siameserna hafva små näsor med divergerande näsborrar, en stor mun, temligen tjocka läppar, ett märkvärdigt bredt ansigte med ganska höga och breda kindkotor. Det är således icke underligt, att “skönhet enligt vår åsigt är främmande för dem. Dock anse de sina egna qvinnor vara mycket skönare än de europeiska“.^[52]

Det är en väl bekant sak, att bakre delen af kroppen skjuter ut på ett underbart sätt hos många hottentottqvinnor; de äro steatopyger, och Sir Andrew Smith är viss på, att denna egendomlighet storligen beundras af karlarne.^[53] Han såg en gång en qvinna, hvilken betraktades som en skönhet, och hon var så ofantligt utvecklad baktill, att hon icke kunde resa sig upp, då hon satt på jemn mark, utan måste släpa sig framåt, tills hon uppnådde en sluttning. Några qvinnor i åtskilliga negerstammar äro karakteriserade på samma sätt, och Somalimännen “sägas“, enligt Burton, “välja sina hustrur på så sätt, att de ställa dem på linie och taga den, som skjuter längst ut a tergo. Ingenting kan för en neger vara förhatligare än den motsatta formen“.^[54]

Hvad färgen beträffar, hånade negrerna Mungo Park för hans hvita hud och framstående näsa, hvilka båda de betraktade som “fula och onaturliga bildningar“. Han berömde till gengåfva den glänsande agatfärgen på deras hud och den behagliga intryckningen af deras näsor; detta sade de vara smicker, men gåfvo honom icke desto mindre mat. De afrikanska mohrerna “rynkade“ likaledes “ögonbrynen och syntes rysa“ öfver hans hvita skinn. På östra kusten ropade negerpojkarne vid åsynen af Burton: “Se på den hvite mannen; liknar han icke en hvit apa?“ Enligt hvad hr Winwood Reade meddelar mig, beundra vestkustens negrer mera en mycket mörk hud än en af ljusare färg. Deras förskräckelse för den hvita färgen kan dock enligt samme resande till en del tillskrifvas den af de flesta negrer omfattade tron, att dämoner och andar äro hvita.

Banyai-folket i kontinentens sydligare del tillhör negerstammen, men “en stor mängd af dem eger en ljus mjölkkaffefärg, och i sjelfva verket anses denna färg öfverallt i landet som vacker,“ så att vi här hafva en olika måttstock för smaken. Hos kaffrerna, hvilka betydligt skilja sig från negrerna, “är huden, undantagandes bland stammarne i närheten af Delagoa Bay, vanligen icke svart, hvaremot den förherskande färgen är en blandning af svart och rödt samt den allmännaste schatteringen chokoladfärgad. Mörka färger hållas naturligtvis i högsta ära, emedan de äro vanligast. Att få höra, det man är ljus till färgen eller liknar en hvit menniska, skulle af en kaffer anses vara en ganska dålig kompliment. Jag har hört talas om en olycklig man, som var så synnerligen ljus, att ingen flicka ville gifta sig med honom.“ En af zulukonungens titlar är: “Du, som är svart“.^[55] Hr Galton anmärkte, då han talade med mig om södra Afrikas infödingar, att deras åsigter om skönhet synas vara mycket skiljaktiga från våra, ty i en stam beundrades icke två smärta, små, vackra flickor af infödingarne.

Låtom oss öfvergå till andra delar af jorden; på Java anses, enligt fru Pfeiffer’s uppgifter, en gul och icke en hvit flicka som en skönhet. En man från Cochin-China yttrade med förakt om den engelske ambassadörens fru, “att hon hade hvita tänder som en hund och rosig hy lik en potatisblomma“. Vi hafva sett, att chineserna icke tycka om vårt hvita skinn, och att nordamerikanerna beundra “en gulbrun hud“. I Södra Amerika äro yura-caras, som bebo de skogbevuxna, fuktiga sluttningarna af de östra Cordillererna, märkvärdigt ljusa till färgen, såsom deras namn på deras eget tungomål angifver; icke desto mindre betrakta de europeiska qvinnor såsom underlägsna deras egna.^[56]

Hos åtskilliga af Norra Amerikas stammar växer håret på hufvudet till en underbar längd, och Catlin anför ett egendomligt exempel på, huru högt detta uppskattas, ty kråkindianernas höfding utvaldes till denna värdighet, emedan han hade längre hår än någon annan karl i stammen, nämligen tio fot och sju tum. Södra Amerikas aymaras och quichuas hafva likaledes ganska långt hår, hvilket, enligt hvad hr D. Forbes meddelar mig, så mycket uppskattas för skönhetens skull, att det strängaste straff, hvilket han kunde pålägga dem, var att klippa af det. I kontinentens båda hälfter föröka infödingarne stundom sitt hårs skenbara längd genom att infläta trådartade ämnen deri. Ehuru hufvudhåret på så sätt vårdas, anses det i ansigtet varande af Norra Amerikas indianer “såsom ganska simpelt“, och hvarje hårstrå uppryckes sorgfälligt. Denna plägsed är förherskande öfver hela amerikanska kontinenten från Vancouver’s ö i norr till Eldslandet i söder. Då York Minster, en ombord på “Beagle“ varande eldsländare, återfördes till sitt hemland, sade infödingarne till honom, att han skulle rycka ut de få korta håren i sitt ansigte. De hotade också en ung missionär, som en tid bortåt hade blifvit qvarlemnad hos dem, att kläda af honom helt naken samt plocka bort håren från hans ansigte och kropp, ehuru han långt ifrån var någon hårbevuxen karl. Denna plägsed drifves till en sådan ytterlighet, att indianerna i Paraguay rycka ut sina ögonbryn och ögonhår, i det de säga sig icke önska likna hästar.^[57]

Det är anmärkningsvärdt, att i hela verlden de racer, hvilka nästan fullkomligt sakna skägg, icke kunna fördraga hår i ansigtet eller på kroppen och bemöda sig att rycka bort dem. Kalmuckerna sakna skägg, och man vet, att de i likhet med amerikanerna plocka bort alla spridda hår; så är det äfven med polynesierna, några malayer och siameserna. Hr Veitch uppgifver, att de japanesiska fruntimren “allesammans gjorde anmärkningar mot våra polisonger, hvilka de betraktade som ganska fula, och sade åt oss att raka bort dem samt blifva lika japanesiska män“. Nyzeeländarne sakna skägg; de rycka sorgfälligt bort håret i ansigtet och hafva ett ordspråk, att “det finnes icke någon hustru för en hårbevuxen karl“.^[58]

Å andra sidan beundra och värdera skäggiga racer högeligen sina skägg; bland anglosaxerna hade hvarje kroppsdel sitt särskilda värde enligt deras lagar: “förlusten af skägget skattades till tjugo shillings, hvaremot ett lårs afbrytande var faststäldt endast till tolf“.^[59] I österlandet aflägga männen högtidligt ed vid sina skägg. Vi hafva sett, att Chinsurdi, höfdingen för makalolo i Afrika, tydligen ansåg skägg vara en stor prydnad. Hos Fiji-öarnes invånare i Stilla hafvet är skägget “rikligt och tätt samt hans största prydnad“, hvaremot inbyggarne i de angränsande Tonga- och Samoa-archipelagerna äro “skägglösa och afsky en sträf haka“. Endast på en ö i Ellice-gruppen “äro karlarne synnerligen skäggiga och icke litet stolta deröfver“.^[60]

Vi se alltså, huru vidt skilda de olika menniskoracerna äro i afseende på sitt sinne för det sköna. Inom hvarje nation, som har gått tillräckligt framåt för att göra sig bilder af sina gudar eller förgudade herskare, hafva bildhuggarne tvifvelsutan försökt att uttrycka sitt högsta ideal af skönhet och storhet.^[61] Ur denna synpunkt är det lämpligt att i andanom jemföra grekernas Jupiter och Apollo med de egyptiska och assyriska statyerna samt dessa med de förskräckliga basrelieferna på Central-Amerikas i ruiner fallna byggnader.

Jag har funnit ganska få uppgifter, som strida mot ofvanstående slutledning. Hr Winwood Reade, som har haft rikliga tillfällen att göra iakttagelser icke allenast bland negrerna på Afrikas vestkust, utan äfven bland de inuti landet boende, hvilka aldrig hafva plägat några förbindelser med europeer, hyser dock den öfvertygelsen, att deras åsigter om skönhet på det hela taget äro desamma som våra. Han har upprepade gånger funnit, att han öfverensstämde med negrer i uppskattandet af de inhemska flickornas skönhet, och att deras omdöme om europeiska qvinnors skönhet motsvarade vårt. De beundra långt hår och använda konstlade medel för att låta det synas rikt; de beundra äfvenledes skägg, ehuru de sjelfva äro ganska sparsamt försedda dermed. Hr Reade är osäker om, hvilket slags näsa mest beundras; man har hört en flicka säga: “Jag vill icke gifta mig med honom, han har icke fått någon näsa“, hvilket bevisar, att en mycket platt näsa icke är något föremål för beundran. Vi böra dock ihågkomma, att de nedtryckta och mycket breda näsorna samt framskjutande käkarne hos vestkustens negrer äro undantagstyper hos Afrikas invånare. Oaktadt ofvanstående uppgifter anser hr Reade det icke sannolikt, att negrer någonsin skulle föredraga de “skönaste europeiska qvinnor blott på grund af fysisk beundran framför en negrinna med vackert utseende“.^[62]

Sanningen af den för lång tid tillbaka af Humboldt^[63] framhållna grundsatsen, att menniskan beundrar och ofta söker att öfverdrifva de karakterer, hvilka naturen kan hafva gifvit henne, ådagalägges på mångahanda sätt. Skägglösa racers vana att aflägsna hvarje spår till skägg, vanligen äfven alla hår på kroppen, erbjuder ett exempel härpå. Skallen har hos många nationer blifvit i betydande grad förändrad under forna och nyare tider, och det kan endast vara föga tvifvel om, att detta, särskildt i Norra och Södra Amerika, har praktiserats för att öfverdrifva någon naturlig och beundrad egendomlighet. Om många amerikanska indianer vet man, att de beundra ett hufvud, som är plattadt till en så ytterlig grad, att det synes oss likna en idiots. Infödingarne på nordvestra kusten sammantrycka hufvudet till en spetsig kägla, och det är deras ständiga vana att samla håret till en knut öfverst på hufvudet för att, som dr Wilson anmärker, “föröka den synbara upphöjningen af den omtyckta koniska formen“. Infödingarne i Arakhan “beundra en bred, slät panna och fästa, för att framkalla den, en blyplatta på de nyfödda barnens hufvuden“. Å andra sidan “betraktas ett bredt, väl afrundadt bakhufvud som en stor skönhet“ af Fiji-öarnes invånare.^[64]

Sådant förhållandet är med skallen, är det äfven med näsan; de gamla hunnerna under Attilas tid plägade tillplatta sina barns näsor med bandager “för att öfverdrifva en naturlig bildning“. Bland invånarne på Tahiti betraktas benämningen långnäsa som en förolämpning, och de sammantrycka sina barns näsor och pannor för att göra dem sköna. Så är det med malayerna på Sumatra, hottentotterna, vissa negrer och Brasiliens infödingar.^[65] Chineserna hafva af naturen ovanligt små fötter,^[66] och det är väl bekant, att de högre klassernas qvinnor förvrida sina fötter för att göra dem ännu mindre. Slutligen anser Humboldt, att de amerikanska indianerna föredraga att måla sina kroppar med röd färg för att upphöja deras naturliga färg, och ända till helt nyligen förhöjde europeiska qvinnor sina naturliga klara färger med rödt och hvitt smink; men jag tviflar på, att många barbariska nationer hafva haft någon sådan afsigt, då de målade sig.

I moderna för vår egen drägt se vi fullkomligt samma princip och samma önskan att drifva hvarje sak till ytterlighet; vi visa äfvenledes samma täflingsbegär. Men vildarnes moder äro långt mera beståndande än våra, hvilket nödvändigt är händelsen, när helst deras kroppar förändras medelst konst. Arabqvinnorna vid öfre Nilen använda ungefär tre dagar till att ordna sitt hår; de efterhärma aldrig andra stammar, “utan täfla helt simpelt med hvarandra i högsta utveckling af sin egen stil“. Vid tal om åtskilliga amerikanska racers sammantryckta hufvuden tillägger dr Wilson: “Sådana bruk höra till dem, som äro svårast att utrota och länge öfverlefva stöten af revolutioner, hvilka förändra dynastier och utplåna mera betydande nationela egendomligheter“.^[67] Samma princip kommer i betydande grad med i spelet vid urvalet, och vi kunna, såsom jag på annat ställe har förklarat,^[68] på så sätt begripa racernas underbara utveckling bland alla djur och växter, hvilka underhållas endast som prydnad. Djuruppfödare önska alltid hvarje karakter i någon mån förökad; de beundra icke ett mellanliggande stadium; de önska visst icke någon stor och hastig förändring i sina racers beskaffenhet; de beundra endast det, som de äro vana att skåda, men de önska ifrigt att se hvarje karakteristiskt drag litet mera utveckladt.

Tvifvelsutan är menniskans och de lägre djurens iakttagelseförmögenheter så beskaffade, att lysande färger och vissa former äfvensom harmoniska och rythmiska ljud orsaka nöje och kallas sköna; men hvarför det skall så vara, veta vi icke mera, än hvarför vissa kroppsliga förnimmelser äro behagliga och andra obehagliga. Det är helt visst icke sannt, att det i menniskans själ finnes någon allmän måttstock på skönhet med hänsyn till menniskokroppen. Det är dock möjligt, att en viss smak under tidens lopp kan förärfvas, ehuru jag icke känner något bevis för denna åsigt, och om så vore, skulle hvarje race ega sin egen medfödda ideala måttstock för skönhet. Man har påstått,^[69] att fulheten består i ett närmande till de lägre djuren, och detta är tvifvelsutan sannt i afseende på mera civiliserade nationer, hos hvilka förstånd högeligen uppskattas; men en två gånger så framstående näsa eller två gånger så stora ögon som vanligt skulle icke vara något närmande i byggnad till något af de lägre djuren och likväl ytterst obehagligt. Menniskorna af hvarje race föredraga, hvad de äro vana att se; men de älska omvexling och beundra hvarje karakteristisk egenskap, som drifves till en måttlig ytterlighet.^[70] Menniskor, som äro vana vid ett nästan ovalt ansigte, vid jemna och reguliera drag samt lysande färger, beundra, såsom vi europeer veta, dessa egenskaper, då de äro starkt utvecklade. Å andra sidan beundra menniskor, som äro vana vid ett bredt ansigte, höga kindkotor, en nedtryckt näsa och en svart hud, dessa egenskaper, då de äro starkt utvecklade. Tvifvelsutan kunna alla slags karakterer vara alltför utvecklade för att vara sköna. I följd häraf skall en fullkomlig skönhet, hvilken i sig innefattar många på ett egendomligt sätt förändrade karakterer, vara ett under inom hvarje race. Såsom den store anatomen Bichat för länge sedan sade, skulle det icke finnas någon skönhet, om hvar och en vore gjuten i samma form. Om alla våra qvinnor blefve så sköna som den mediceiska Venus, skulle vi tjusas till en tid; men snart skulle vi längta efter omvexling, och så snart som vi hade erhållit omvexling, skulle vi önska se vissa karakterer hos våra qvinnor något litet förökade öfver den då rådande vanliga måttstocken.

1. Schaaffhausen, öfversättningen i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 419, 420, 427.
2. Ecker, öfversättningen i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 351—356. Jemförelsen mellan skallarnes form hos mannen och qvinnan har med mycken omsorg blifvit utförd af Welcker.
3. Ecker och Welcker, ibidem, sid. 352, 355; Vogt, Lectures on Man, engelska öfversättningen, sid. 81.
4. Schaaffhausen, Anthropological Review, ibidem, sid. 429.
5. Pruner-Bey, om negerbarn, citerad af Vogt, Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 189. Se angående vidare uppgifter om negerbarn, efter Winterbottom’s och Camper’s uppgifter, Lawrence, Lectures on Physiology o. s. v., 1822, sid. 454. Se om guaranys’ barn Rengger, Säugethiere, o. s. v., sid. 3. Se äfvenledes Goduon, De l’Espèce, tomen II, 1859, sid. 253. Angående australienserna Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, 1863, sid. 99.
6. Rengger, Säugethiere o. s. v., 1830, sid. 49.
7. Såsom hos Macacus cynomolgus (Desmarest, Mammalogie, sid. 65) och hos Hylobates agilis (Geoffroy S:t Hilaire och F. Cuvier, Histoire Naturelle des Mammiféres, 1824, tomen I, sid. 9).
8. Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 353.
9. Hr Blyth meddelar mig, att han aldrig har sett mer än ett exempel på, att hakskägget, polisongerna o. s. v. hos en apa blefvo hvita vid hög ålder, hvilket så ofta är händelsen med oss. Detta inträffade dock hos en gammal och i fångenskap lefvande Macacus cynomolgus, hvars mustascher voro »märkvärdigt långa och lika menniskans». Öfverhufvud taget visade denna gamla apa en löjlig likhet med en af Europas regerande monarker, efter hvilken hon allmänt uppkallades. Hos vissa menniskoracer blir hufvudhåret knappast någon gång grått; så har hr D. Forbes, enligt hvad han meddelar mig, aldrig sett något exempel derpå hos aymaras och quichuas i Södra Amerika.
10. Detta är förhållandet med honorna af vissa Hylobates-arter; se Geoffroy S:t Hilaire och F. Cuvier, Histoire Naturelle des Mammifères, tomen I, äfvensom angående Hylobates lar vol. II af Penny Encyclopedia, sid. 149, 150.
11. Resultaten härleddes af dr Weisbach ur de af dr K. Scherzer och dr Schwarz gjorda mätningarna; se Reise der Novara: Anthropolog. Theil, 1867, sid. 216, 231, 234, 236, 239, 269.
12. Voyage to S:t Kilda, tredje upplagan, 1753, sid. 37.
13. Sir J. E. Tennant, Ceylon, vol. II, 1859, sid. 107.
14. Quatrefages, Revue des Cours Scientifiques, den 29 Augusti 1868, sid. 630; Vogt, Lectures on Man, engelska öfversättningen, sid. 127.
15. Om negrernas skägg Vogt, Lectures o. s. v., sid. 127; Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, 1863, vol. I, sid. 96. Det är anmärkningsvärdt, att i Förenta Staterna (Investigations in Military and Anthropological Statistics of American Soldiers, 1869, sid. 569) de rena negrerna och deras korsade afkomma synas hafva nästan lika håriga kroppar som europeerna.
16. Wallace, The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 178.
17. Dr J. Barnard Davis, On Oceanic Races i Anthropological Review, April 1870, sid. 185, 191.
18. Catlin, North American Indians, tredje upplagan, 1842, vol. II, sid. 227. Se om guaranys Azara, Voyages dans l’Amérique Méridionale, tomen II, 1809, sid. 58, äfvensom Rengger, Säugethiere von Paraguay, sid. 3.
19. Prof. och fru Agassiz (Journey in Brazil, sid. 530) anmärka, att könen af de amerikanska indianerna skilja sig mindre från hvarandra än negrernas och de högre racernas kön. Se också Rengger, ibidem, sid. 3, om guaranys.
20. Rütimeyer, Die Grenzen der Thierwelt; eine Betrachtung zu Darwin’s Lehre, 1868, sid. 54.
21. A Journey from Prince of Wales Fort, oktav-editionen, Dublin 1796, sid. 104. Sir J. Lubbock (Origin of Civilisation, 1870, sid. 69) meddelar andra liknande fakta från Norra Amerika. Se om Södra Amerikas guanas Azara, Voyages o. s. v., tomen II, sid. 94.
22. Se om gorillahanarnes strider dr Savage i Boston Journal of Natural History, vol. V, 1847, sid. 423. Se Indian Field, 1859, sid. 146, om Presbytis entellus.
23. J. Stuart Mill anmärker (The Subjection of Women, 1869, sid. 122) »De saker, hvari mannen mest öfverträffar qvinnan, äro de som fordra det mesta grubblandet och långvarigt arbetande på enskilda tankar». Hvad är detta annat än energi och ihärdighet?
24. En anmärkning af Vogt syftar härpå. Han säger, att det är »en anmärkningsvärd omständighet, att skilnaden mellan könen, hvad kranialkaviteten beträffar, förökas med racens utveckling, så att den europeiske mannen långt mera öfverträffar qvinnan, än negern öfverträffar negrinnan. Welcker bekräftar, i följd af sina mätningar på negrers och tyskars kranier, denna uppgift af Huschke.» Men Vogt medgifver (Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 81), att flere iakttagelser erfordras angående denna sak.
25. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 603.
26. Journal of the Anthropological Society, April 1869, sid. LVII och LXVI.
27. Dr Scudder, Notes on Stridulation i Proc. Boston Soc. of Nat. Hist., vol. XI, April 1868.
28. Meddeladt i W. C. L. Martin’s General Introduction to Nat. Hist. of Mamm. Animals, 1841, sid. 432; Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 6OO.
29. Helmholtz, Theorie Phys. de la Musique, 1868, sid. 187.
30. Hr R. Brown i Proceedings of the Zoological Society, 1868, sid. 410.
31. Journal of Anthropological Society, Oktober 1870, sid. CLV. Se äfven flere af de sista kapitlen i Sir John Lubbock’s Prehistoric Times, andra upplagan, 1869, hvilken innehåller en beundransvärd redogörelse för vildarnes vanor.
32. Sedan detta kapitel hade blifvit tryckt, har jag sett en värdefull artikel af hr Chauncey Wright (North American Review, Oktober 1870, sid. 293), hvilken vid ofvannämnda ämnes afhandlande anmärker: »Det gifves många följder af naturens sista lagar eller öfverensstämmelser, hvarigenom förvärfvandet af en nyttig förmåga skall medföra många deraf härflytande fördelar äfvensom inskränkande olägenheter, antingen verkliga eller möjliga, hvilka nyttans princip icke kan hafva innefattat i sin verkningskrets.» Denna princip har, såsom jag har försökt visa i detta arbetes andra kapitel, ett vigtigt inflytande på några utmärkande själsegenskapers förvärfvande af menniskan.
33. Se den ganska intressanta afhandlingen om musikens ursprung och funktion af hr Herbert Spencer i hans samlade Essays, 1858, sid. 359. Hr Spencer kommer till ett fullkomligt motsatt resultat mot det, hvilket jag har hunnit. Han drager den slutsatsen, att de tonfall, som begagnas i ett passioneradt tal, utgöra den grund, hvarifrån musiken har utvecklats, hvaremot jag sluter till, att musikaliska toner och rythm först förvärfvades af menniskoslägtets manliga eller qvinliga föregångare för att behaga det motsatta könet. Musikaliska toner blefvo sålunda fast förbundna med några af de starkaste passioner, hvilka ett djur är i stånd att känna, och begagnas följaktligen instinktmessigt eller genom association, då starka själsrörelser uttryckas i tal. Hr Spencer lemnar icke någon tillfredsställande förklaring, ej heller kan jag göra det, hvarför höga eller låga toner skulle vara uttryck, både hos menniskan och de lägre djuren, för vissa själsrörelser. Hr Spencer framställer äfven en intressant redogörelse för sammanhanget mellan poesi, recitativ och sång.
34. Rengger, Säugethiere von Paraguay, sid. 49.
35. Se en intressant undersökning härom af Häckel, Generelle Morphologie, andra bandet, 1866, sid. 246.
36. En fullständig och utmärkt redogörelse för det sätt, hvarpå vildar i verldens alla delar smycka sig, lemnas af den italienske resanden, professor Mantegazza i Rio de la Plata, Viaggi e Studi, 1867, sid. 525—545; alla de följande uppgifterna äro hemtade från hans verk, då inga andra hänvisningar äro lemnade. Se äfvenledes Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, vol. I, 1863, sid. 275 och flerestädes. Lawrence meddelar också ganska fullständiga detaljer i sin Lectures on Physiology, 1822. Sedan detta kapitel hade blifvit skrifvet, har Sir J. Lubbock utgifvit sin Origin on Civilisation, 1870, hvari finnes ett intressant kapitel om ifrågavarande ämne, och ur hvilket (sid. 42, 48) jag har tagit några uppgifter om hårets och tändernas färgning och tändernas genomborrande hos vildar.
37. Humboldt, Personal Narrative, engelska öfversättningen, vol. IV, sid. 515; om den uppfinningsförmåga, som lägges i dagen vid kroppens målande, sid. 522; om förändringen af vadens form, sid. 466.
38. The Nile Tributaries, 1867; The Albert N’yanza, 1866, vol. I, sid. 218.
39. Citerad af Prichard, Phys. Hist. of Mankind, fjerde upplagan, vol. I, 1851, sid. 321.
40. Wallace, om papuas i The Malay Archipelago, vol. II, sid. 445. Sir S. Baker om afrikanernas hårprydnad i The Albert N’yanza, vol. I, sid. 210.
41. Travels, sid. 553.
42. The Albert N’yanza, 1866, vol. 1, sid. 217.
43. Livingstone, British Association, 1860; en redogörelse är lemnad i Athenæum för den 7 Juli 1860, sid. 29.
44. Sir S. Baker (ibidem, vol. I, sid. 210) säger vid tal om Central-Afrikas infödingar: »Hvarje stam har ett skildt och oföränderligt sätt att ordna sitt hår». Se Agassiz (Journey in Brazil, 1868, sid. 318) om den oföränderliga tatueringen hos indianerna vid Amazonfloden.
45. Hr R. Taylor, New Zeeland and its Inhabitants, 1855, sid. 152.
46. Mantegazza, Viaggi e Studi, sid. 542.
47. Travels in South Africa, 1824, vol. I, sid. 414.
48. Se angående hänvisningar Gerland, Ueber das Austerben der Naturvölker, 1868, sid. 51, 53, 55, äfvensom Azara, Voyages o. s. v., tomen II, sid. 116.
49. Om de vegetabiliska produkter, som användas af nordvestra Amerikas indianer, Pharmaceutical Journal, vol. X.
50. A Journey from Prince of Wales Fort, oktavupplagan, 1796, sid. 89.
51. Citerad af Prichard, Phys. History of Mankind, tredje upplagan, vol. IV, 1844, sid. 519; Vogt, Lectures on Man, engelska öfversättningen, sid. 129. Om chinesernas tanke om cingaleserna E. Tennant, Ceylon, vol. II, 1859, sid. 107.
52. Prichard enligt Crawfurd’s och Finlayson’s uppgifter, i Phys. Hist. of Mankind, vol. IV, sid. 534, 535.
53.  »Idem illustrissimus viator dixit mihi præcinctorium vel tabula fæminæ, quod nobis teterrimum est, quondam permagna æstimari ab hominibus in hac gente. Nunc res mutata est, et censet talem conformationem minime optandam esse.»
54. The Anthropological Review, November 1864, sid. 237. Se angående vidare hänvisningar Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, 1863, vol. I, sid. 105.
55. Mungo Park’s Travels in Africa, 4:o, 1816, sid. 53, 131. Burton’s uppgift citeras af Schaaffhausen, Archiv für Anthropologie, 1866, sid. 163. Om banyai Livingstone, Travels, sid. 164. Om kaffrerna hr J. Shooter, The Kafirs of Natal and the Zulu Country, 1857, sid. 1.
56. Se om javaneser och cochinchineser Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, vol. I, sid. 305. Om yura-caras A. d’Orbigny, hvilken citeras af Prichard, Phys. Hist. of Mankind, vol. V, tredje upplagan, sid. 476.
57. North American Indians af G. Catlin, tredje upplagan, 1842, vol. I, sid. 49, och vol. II, sid. 227. Se om infödingarne på Vancouver’s ö Sproat Scenes and Studies of Savage Life, 1868, sid. 25. Om indianerna i Paraguay Azara, Voyages, tom. II, sid. 105.
58. Om siameserna Prichard, ibidem, vol. IV, sid. 533. Om japaneserna Veitch i Gardener’s Chronicle, 1860, sid. 1104. Om nyzeeländarne Mantegazza, Viaggi e Studi, 1867, sid. 526. Se angående de öfriga omnämnda nationerna hänvisningar i Lawrence’s Lectures on Physiology o. s. v., 1822, sid. 272.
59. Lubbock, Origin of Civilisation, 1870, sid. 321.
60. Dr Barnard Davis citerar hr Prichard och andra för dessa faktiska uppgifter om polynesierna i Anthropological Review, April 1870, sid. 185, 191.
61. Ch. Comte meddelar anmärkningar i detta hänseende i sin Traité de Legislation, tredje upplagan, 1837, sid. 136.
62. Enligt hvad en missionär, som länge bodde bland eldsländarne, meddelade mig, ansågo de europeiska qvinnor för synnerligen sköna, men i följd af hvad vi hafva sett om de andra amerikanska infödingarnes omdöme, kan jag icke tro annat, än att detta måste vara ett misstag, så framt icke uppgiften hänför sig till de få eldsländare, som någon tid bortåt hafva lefvat med europeer, och hvilka måste betrakta oss som högre varelser. Jag bör tillägga, att en synnerligen erfaren iakttagare, kapten Burton, tror, att en qvinna, hvilken vi betrakta som skön, beundras öfver hela verlden: Anthropological Review, Mars 1864, sid. 245.
63. Personal Narrative, engelska öfversättningen, vol. IV, sid. 518, och öfverallt. Mantegazza i sin Viaggi e Studi, 1867, framhåller med bestämdhet samma grundsats.
64. Se om de amerikanska stammarnes skallar Nott och Gliddon, Types of Mankind, 1854, sid. 440; Prichard, Phys. Hist. of Mankind, vol. I, tredje upplagan, sid. 321; om Arakhans invånare ibidem, vol. IV, sid. 537; Wilson, Physical Ethnology, Smithsonian Institution, 1863, sid. 288; om Fiji-öarnes invånare sid. 290. Sir J. Lubbock (Prehistoric Times, andra upplagan, 1869, sid. 506) lemnar en utmärkt öfversigt af detta ämne.
65. Om hunnerna Godron, De l’Espèce, tomen II, 1859, sid. 300. Om tahitierna Waitz, Anthropology, engelska öfversättningen, vol. I, sid. 305. Marsden, citerad af Prichard, Phys. Hist. of Mankind, tredje upplagan, vol. V, sid. 67. Lawrence, Lectures on Physiology, sid. 337.
66. Detta faktum bekräftades i Reise der Novara: Anthropologischer Theil, dr Weisbach, 1867, sid. 265.
67. Smithsonian Institution, 1863, sid. 289. Om arabkvinnornas plägseder Sir S. Baker, The Nile Tributaries, 1867, sid. 121.
68. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 214, och vol. II, sid. 240.
69. Schaaffhausen, Archiv für Anthropologie, 1866, sid. 164.
70. Hr Bain har samlat (Mental and Moral Science, 1868, sid. 304—314) omkring ett dussin mer eller mindre skiljaktiga theorier om skönhetens idé; men ingen öfverensstämmer fullkomligt med den här framstälda.