Min son på galejan (1835, 5te uppl.)/Fjerde finska tåget
| ← Tredje finska tåget |
|
Strödda anmärkningar under en utländsk resa → |
Fjerde Finska tåget,
ifrån
Java till China.
Kap. 1.
Defessi Æneadæ, quæ proxima littora cursu
Contendunt petere – – –
Ankaret hann icke förr i bottnen, än wi hade twå Javanske pråmar på sidan, lastade med höns, apor, sköldpaddor, papegojor och allahanda frugter, kokosnötter, pisang, m. m. I synnerhet drefs här en blomstrande handel med Spanska rör. Matroserne tillbytte sig dem för gamla skjortor, speglar och rakknifwar; krut och skjutgewär togo Javanerne helst, ehuru Holländarne förbudit dem denne köpenskap. En Soldat från Angri war med, för att hålla deröfwer ett waksamt öga. Men icke dess mindre smuglades tjogtals råstiga bössor och pistoler öfwer relingen. Han war bördig från Saxen, och syntes följa den förnuftiga regeln, att ”lefwa och låta lefwa.” Apor förböd oss wår Kapten att handla, på det skälet, att wi hade nog af det slaget hemma.
Slupen gick i land, hwarpå jag tillika med någre andre wänner fick tillfälle att besöka Angri. Stranden längs efter mötte oss en liten flotta af små ökstockar, urhålkade såsom hoar eller långa baktråg. I hwardera satt en naken pojke med en kort åra, på begge ändarne platt som en spade, hwilken han med förundranswärd snabbhet kastade än på den ena, än på den andra sidan, och syntes kunna löpa kapp med fiskarne. Fartyg och last inberäknad, war ej större, än att en ordinär krokodil skulle nästan wara i stånd att sluka det helt. Gåssarne sågo på oss och skrattade, liksom wille de säga: Ni ären stackare, som ej kunnen hielpa Er fort med mindre än nio åror! Ty så många hade wår slup.
Så angenämt som detta landet ser ut, så ohyggligt är det i anseende till dess quäfwande hetta, blandad med hällande regnskurar och ett städse warande dunder och ljungande. Det händer som oftast, att åskan slår ned i skeppen. Det fick wårt skepp erfara under dess förra utresa, och på Bataviaredden är sådant mycket allmänt. Innan man blir wan, är det rätt ängsligt att höra dessa långbrakande salfwor rulla ur molnen, och slunga oss hwäsande flammor öfwer hufwudet, som hota antända hela himlarymden.
Wi togo oss en tripp in åt skogen. Det är ett nöje till att se Markattorna hoppa i det ena trädet, medan några pratsamma Papegojor sitta i det andra, och liksom skratta åt deras krokiga krumsprång; men när man nödsakas gå med uppspända ögon och muskedundrar, för att akta sig för Tigrar och Krokodiler på högra sidan, och på wenstra för en hop giftiga Ormar, så synes mig man köper sin spatserlust nog dyrt. Faran är törhända icke så stor, men det gör tillfyllest att man inbillar sig det. En Tiger, sades mig, hade här bitit hufwudet af en Preusisk Opper-Styrman, och hans blodiga wålnad wisade sig för min inbillning i hwar buske. Jag säger om Java, som en Engelsman om Paoli, när han först kom till London: Major e longinquo reverentia. Jag skulle tagit detta landet för ett paradis, om jag aldrig satt foten dit. Men nu förefaller det mig likt en wacker flicka, som man efter långsam möda wunnit; i hoppet war hon en Gudinna; i besittningen är hon en hwardagspiga. Wåra begärelsers föremål lysa stort på långt håll, nära intill är det ingen ting. Man omfamnar skuggan i stället för kroppen, och ropar: O vanitas, vanitas! En Moralist will likna en redlig wän wid fogeln Fenix, som hela werlden talar om, och ingen äger. Hwarföre har han icke sagt det om lyckan?
Angri är en liten Javansk stad, om annars en hop sammanwräkta Bambuhyttor, fulla med twåfota markattor, kunna så kallas. Holländarne, som ensamme herrska i landet, sedan de efterhand utjagat Danskar och Engelsmän, hålla här en stark Garnison, bestående af en Korporal och fem gemene, hwilka äro fördelte kusten långs efter. Tyghuset äger twå goda muskedundrar med lås, 4 st. dito utan, samt 6 sablar med messingsfesten. Mera behöfwes ej, för att hålla några tusende Javaner i tygeln. Så usla äro menniskor utan seder och wettenskaper.
Religion är Mahometisk hos landets naturlige inbyggare, både på denna och större delen af de nästgränsande widlöftiga öar, Borneo, Sumatra, m. fl. Således har denna smitta ej allenast utbredt sig till yttersta brädden af fasta landet, utan äfwen flugit öfwer hafwet. Det är en wigtig fråga, huru den kunnat komma så långt ifrån Profetens hemwist? Eller månne han hållit Missionärer såsom Påfwen?
Det war Fredags afton, då Korporalen, som war Swensk och hette Gisen, wisade mig deras Gudstjenst. Den liknade Judarnes i utwärtes måtto. De sutto wid några blekt lysande lampor, gungade med hufwudet och mumlade mellan tänderne en hop saker, som Mahomet och jag förmodligen lika förstodo. Deras Kyrka är byggd af sten, fyrkantig och låg, med galler i stället för fönster, ser alldeles ut som Ryska Fånghuset emellan Skansen Kronan och Götheborg, dock likwäl täckt med takpannor från Holland. Deras Fruntimmer wisa sig så wäl som Manfolken. Presten eller Mufti, om jag så får kalla honom, och äfwen hans Hustru, woro skilde ifrån de öfrige med ett stycke witt tyg, som de kastat öfwer sig. Mot natten upptändes en hop eldar rundt omkring stranden, som sades mig ske för att skrämma bort wilddjuren.
Fortsättning.
Javanerne, som hade tillsmuglat sig gamla gewär om bord, lupo i skogen för att profskjuta dem. De yngre började med att afbränna fängkrut, och wande sig efterhand wid starkare smällar. De äldre sköto dristigare, men träffade illa. Wi hörde deras gläppande långt in på natten.
Jag frågade Korporalen, hur Holländarne kunna tillåta sådant, alldenstund deras säkerhet berodde på Javanernas okunnighet i den delen; hwarpå han swarade, att det warit strängt förbudet i förstone, men sedermera tillåtet, såsom ett medel att utöda wilddjuren. Och på mitt widare inkast, att de kunde börja med Tigrar och sluta med Holländare, menade han, det har ingen nöd, så länge de inte släppas till det gröfre Artilleriet. Medlertid beskref han dem såsom ett opålitligt slägte, försäkrandes, att han och hans kamrat aldrig tordes sofwa på en gång.
Jag frågade honom dernäst, hwarföre han gått ur Swerige? Hwarpå han axlade sig och sade: man måste söka sin fördel. Här kunde han månatligen draga sin lön, drifwa en liten handel apart, underhålla Mätresser, m. m. Jag fann således hos honom, hwad man finner hos alla landtlöpare: de blanda begreppen om frihet och sjelfswåld tilsammans. Hembygden får bära skulden till det, hwartill lätja eller liderlighet är wållande. De skryta om wälmåga på främmande ställen der de wistas, medan deras swultna käkar wittna om hunger och elände. Hundradetals af dem löpa omkring i London och Amsterdam, prisande deras utländska frihet, som i sjelfwa werket består endast deruti, att de kunna som Kavaljerer förstöra på ett liderligt hus om söndagen hwad de wunnit om weckan. GranlåtsKonstnärer woro fordom de endaste som wantrifdes hos oss, och det war mycket billigt, alldenstund wi behöfwe mer eftertrakta det nödwändiga än det artiga. Jag öfwertygade min Herr Korporal, så godt jag förmådde, att frihet i sitt rätta förstånd finnes antingen i Swerige, eller ock ingenstädes.
Men det föder ju intet sin man, föll han in. Här bad jag honom betrakta flere wåra stormagade Prostar, köttdigre BruksPatroner, wissa frodiga Skattebönder. Lägg desse, sade jag, tillika med feta Näringsidkare på den ena wågen, och proppa den andra full med Holländske Ostmånglare, storskräflande Skeppare, ölstinne Wärdshusmän, tobaksrullar, pipor och all ting, ända till Själhandlare och SpelhusMatronor, så skall Ni finna hwilken faslig underwigt det är på Er sida. Swenskarne äro ej så lätte som deras transportsedlar. Snillet bergar sig, idogheten föder sig wäl, lätjan allena swälter; och om penningen eller nådiga befordringar understundom rida förtjensten öfwerända, så man trösta sig med det, att sådant sker allestädes.
Kan wäl wara, åtrade han; men det wet jag, att min näringswäg wid trumman och musköten kommer ingen fort, som ej har sitt namn skarfwadt med ett förbannadt von framför eller en knäfwelns hjelm bakefter. — Här gick han några slag fram och tillbaka så ifrigt, att bambubjelkarne brakade under honom. Jag tänkte han ärnade wisa mig marschen N:o 3, och teg. I sjelfwa werket kunde jag ej heller gensäga honom häruti. Han saktade sig och wi antände wåra pipor. I det samma steg ett stycke spökelse inom dörren med en hwit unge wid bröstet, så fult, att jag släppte pipan af förskräckelse, och war på wägen att tumla från stolen. Med darrande tunga ärnade jag fråga honom, om man här i landet förskrifwer Ammor från afgrunden, när han förekom mig, betygande att detta wore hans Dulcinea. Kallswetten stod mig i pannan, och jag mins icke om jag lyckönskade honom eller ej; men hennes trollborna gestalt erinrar jag mig ännu så lifligen, att jag kunde utpensla Er hela dess ohygglighet strek för strek. Mädan wore mig så mycket lättare, som hon gick i fin negligé, omgjordad allenast med ett stycke blå duk, som betäckte medjan, så att alla hennes digra behagligheter föllo mig helt och hållet i ögonen.
Om hon warit som en Morinna, eller jemt gulbrun som en Hottentottska, skulle jag kallat henne däjelig; men här woro gröna rutor, gula halfmånar och swartstrimmiga klöfwermärken kastade huller om buller öfwer hela hennes askgråa hud. Det föreföll mig som alla öens Cupidor skulle warit tillhopa för att måla henne, men icke kommit öfwerens om grundfärgorna, utan råkat hwarandra i håret, såsom Byggningsmännen wid Babel, och i förbistringen spillt mönja, blyhwitt, umbra, gummigutta om hwartannat, löpande sedan sin kos. Utmunt och grinande lik en markatta, wisade hon mig twå rader blodfärgade tänder, emellan hwilka framstucko långa strån af Betel, som hon tuggade. Hennes begge dunkelbruna rinnande ögon tycktes wara kantade med rödt fris, och när hon gick kunde jag räkna på hennes skrumpna wador alla muskler och ådror, hwilka krökte sig mellan hull och skinn uti mångfaldiga blå bugter, liksom för att tillskapa mig en landkarta. När jag nu tillägger, att hennes bröst lågo henne ned på midjan i skapnad af twenne hängande säckpipor, så lär hwar och en finna, om intet wår wällustige Korporal hade skäl att löpa ur det twungna Swerige för en sådan sötunges skull. Han hade twå barn med henne, sade han, och försäkrade mig, att hon warit långt wackrare förr än nu. Hon älskade honom ända till raseri, och skulle dränka sig, derest hon märkte, att han någonsin ärnade öfwerge henne, m. m. Jag frågade om hans barn woro döpte, betygande att wår Prest i widrigt fall skulle med nöje befordra dem till Christendomen. Han swarade nej, men tillade: det är ej så brådtom med det. De förblefwo således lika modren i Religionen, fast de i öfrigt woro fadrens afbild, hwita och wälskapade.
Kap. 3.
Widare om Korporalen.
Fœnum habet in cornu, longe fuge - - - Horat.
Korporalen war artig nog, men huru kan en Swensk förlåta honom hans tänkesätt om hembygden? På tillfrågan, hwarföre han icke helsade på oss om bord? swarade han twärt: Hwad skall jag hos er? der är ju ingen ting att få. Detta förtröt mig obeskrifligen, ty jag finner ej att wi borde ge honom något, så framt icke en gammal lodlina att hänga sig med. Jag wet ej hwad begrepp jag skall göra mig om de fleste på utrikes orter wistande Swenskars moraliska caracterer, sedan de warit i stånd att förgäta den yppersta bland borgerliga pligter, jag menar kärleken för fäderneslandet. Det wore ju en grym otacksamhet, om jag skulle undandraga mig mitt modershem, hwarest jag fått lif, uppfostran och Christendom, eller trampa med förakt på mine fäders grafhögar? Hwad skall man då säga om en sådan, när han hänger en ankommande landsman i råcken, för att tillbetla sig en tjenst, en skänk, en måltid? En Turk skulle snarare förtjena mitt medlidande. Den olycklige bör hjelpas öfwer allt, men affällingen - - - Dock - - - Han förtjenar medömkan.
Emellertid canonerade wi på hwarannan med ett par långa Holländska pipor. Han beskref landet för mig, och böd till att stöpa i mig osanning och sanning om hwartannat, t. e. om Javanernes trollkonster, ormtjusningar, tigerhärjning, Waldmän, m. m. Men som jag förut genomwandrat åtskilliga resbeskrifningar om Java, kunde jag esomoftast erinra honom om tryckfel. I följande hade jag likwäl förtroende till hans berättelser.
Holländska Milicen, sade han, bestiger sig till 1200 man på hela ön, hwaraf hälften äro Europeer. I nödfall kunde detta antal fördubblas. Midt i landet funnos ännu Konungar oundertwungne; men på kusterne rundt ikring woro Holländske fästen och nybyggen anlagde. Deras yppersta regering, Raath van Indien, hwarunder alla öfriga Holländske besittningar i dessa werldsdelar höra, hade sitt säte i Batavia, hwarest låg en Garnizon af 5000 man. Banram, fordom Hufwudstaden på ön, men nu mycket förstörd, war belägen några mil från Angri, och hade sin särskildte Konung, hwilken i början warit högt ansedd, och haft Ambassadör i London, men nu mera icke är annat än Holländsk urdersåte. Hans Seralj bestär likwäl af några hundra sötungar, hwilka endast utgöra hans betjening, alldenstund manspersoner aldrig släpptes inom borggården. Förledet år skulle hans förnämsta Sultaninna födt twillingar, en hwit och en swartbrun, öfwer hwilket underwerk alle Javanske Wise och Läkare sammankallades, för att säga honom huru dermed tillgått. Saken blef oafgjord; men Holländske Soldaterne, som ligga der i Garnizon, till ett antal af någre hundrade, upplöste gåtan sins emellan och skrattade. Det är fuller wid lifsstraff förbudet att ofreda Frustugorna, Men som Hans Maj:t af Bantam icke kan utwidga sig till alla sina Nymfer på en gång, och dessa utomdess hysa mycken aktning för Europeerne, alltså händer det stundom, att en dristig buss stjäl sig in öfwer muren. Ibland stadnar likwäl försöket i galgen; ty en Soldat, berättades mig, blef en gång gripen och hängd. Det är att dö, sade min Korporal, på ärans bädd, alldenstund han omkom i stormlöpandet.
Jag skulle icke trott denna Historien, om den ej blifwit bekräftad af en annan Officer, som hade sin post midt emot på Sumatralandet, och med samma ord omförmälte saken. Den är eljest icke obegriplig; ty någre af mine reskamrater, som woro öfwerliggare i Polo-Candor för 3 a 4 år tillbaka, sade mig, att de lefde son syskon med öns Prinsessor, när de hade en luktflaska eller annan artig nipp att offra på dem.
När man läser Indiska statswälfningar, och finner allestädes, så wäl i Asien som Afrika, stora talrika folkslag träla i Europeiska bojor, underkufwade dels genom blodiga wapen, dels genom en barbarisk slafhandel, så synes mig man äger tillräcklig upplysning i Noe spådam öfwer sine tre söner och deras efterkommande: ”Gud skall utbreda Japhet, han skall bo i Sems hyddor, och Canaan wara hans träl.” Detta är ju till pricka uppfylldt, så snar wi medgifwe att den förstnämda nedslagit sine pålar i Europa, medan de andre twenne sönerne besutit Asien och Afrika.
Europeerne tillrycka sig min förundran, när jag ser dem med en hand full folk kasta wäldiga Throner öfwerända; men när jag deremot betraktar alla de blodiga barbarier som sölat deras eröfringar, inledes jag nästan att tänka med Rousseau, att hyfsade wettenskaper kunna göra ett folkslag mägtigare, men ingalunda bättre. Håren resa sig på hufwudet när jag läser, att en swärm smutsige Matroser genombryta Förstars Palatser, och trampa krönta hjessar under fötterna.
En olycklig Konung af Madura, på ålderdomen jagad ur sitt Fädernes Rike, flyktar på en liten båt, med det käraste han hade, Gemåler och barn, till sin Swåger, regerande Försten på Borneo; men som en Skeppare från Batavia skickas honom på spåren, så köper han sig hos en Engelsk Ostindiefarare, som låg till ankars på redden, beskydd, med en hop Juveler och ädla stenar, hwilka han tar ur öronen på sina Fruntimmer, och föres om bord. Holländske Skepparen konstlar och hotar. Hwad händer? Den olyckliga Monarken utlämnas med hela sin gråtande familj, smides i bojor och släpas tillbaka, för att straffas som upprorsman, derföre, att han dristat sig förswara sina undersåtares frihet och lif mot en ströfwande swärm, som girigheten låckat öfwer från Europa. Detta skedde år 17 - - Hwad synes eder? Månne wåre upplyste tider ha förbättradt menniskohjertat? — Jag wet ej, hwilken har största skammen, den som tog honom, eller den som utlemnade honom?
Kap. 4.
Hwaruti lär komma ett eller annat ord om Galanterier.
Quisquis amat ranam, ranam putat esse Dianam.
Öns naturlige inbyggare äro större delen små till wäxten, men starke och muntre. Deras färg är brunblackig. Quinnfolken, så många jag såg, synas i det närmaste komma öfwerens med den förr beskrifna Fru Korporalskan; munnen bred och utstående, håren lika som ögonen beckswarta, näsan platt, och tänderna sirapsröda af Betelrötter, som de tugga beständigt. Huden smörja de med Cocosolja, så att den är helt glänsande.
Emedlertid kunna de wara Gudinnor i ögonen på en Javanisk yngling. En af wåra skönheter skulle förmodeligen göra lifa så liten lycka här, som en af deras i Swerige. Wi måle wåra djeflar swarta. Afrikanernes äro hwita. Så mångahanda är tycket. Wanan gör allt drägligt, ex. gr. Korporalen och hans ljufliga slafwinna.
Om en suckande Galant på Java skulle utbrista i klagan öfwer sin grymma Herdinna i månskenet, så tycker jag mig se hur han skulle rulla sig i stoftet, beswärja naturen, och framsnyfta sin förtwiflade kärlek, ungefär på detta sätt:
Tig, Buby, tig! och låt mig ensam gråta;
Håll, Papegoj! din röst mig fåfängt rör,
När Thirsa dig ej mera sällskap gör.
Du nattens bloss, som skimrar kring det wåta,
Hwi lyser du, när Thirsa döljer sig?
Kläd dig i måln, om du vill hugna mig.
Hwad sorl jag hör! Ack, ruska tråden sagta,
Förmätne wind! ack, skäms att spela här,
När jag har sorg, och Thirsa borta är.
⁎
Här war jag wan med henne jorden wakta.
Här satt min wän, som morgonrådnan skön,
Och quad om tro och ömma kärleksrön.
Dess fina hud med Cocossaft lackerad,
Liksom kristal mot solen strålar slog,
Hwars starka glans i blinken mig betog.
Dess täcka mun med Betelrot blomerad,
Sin like ej bland Javas döttrar fann.
Dess minsta tand Sinoberns rödhet hann.
Dess breda läpp så krum fom Astrilds båga,
War äkta brun, och bar en näsa opp,
Hvars rumda kluns war alla Herdars hopp.
Men hwad war det emot den Gudalåga,
Som lyste opp dess swarta ögonpar,
Liksom när blixt ur midnattsmålnen far:
Knappt himlens hwalf så stolta irrbloss äger.
Den tordönseld, som deras åskor sändt,
Här i mitt bröst en ewig mordbrand tändt.
⁎
Hur tomt är nu det täcka gröna läger,
Der fordom jag meb min Herdinna låg,
Och alt dess pragt från topp till tå besåg.
Dess sköna bröst allt ned till medjan hängde,
Likt mogna drufvor på sin stam,
Att kyssa dem jag ofta stal mig fram:
Men full af skalk hon dem på skuldran slängde,
Och log förnöjd åt mitt bedragna hopp.
Jag mins ibland, när jag min matta kropp
Wid denna flod på mjuka gräset sänkte,
Af hennes mer, än solens strålar, warm,
Hur ömt hon kom och slöt mig i sin arm.
Än hon en dryck af flodens nectar skänkte,
Den jag förtjust ur hennes göpen drack;
Än i min mun en Betelsbuss hon stack,
Som tuggad war af hennes purpurtänder.
Ack sälla tid! hwi är du icke mer?
Hur kommer till, att jag ej Thirsa ser?
Ack, swälg mig, haf — En annan Thirsa har.
O qual! dock nej - - hon aldrig nedrig war.
Men hon är grym; tre gånger werldens öga
Ur böljan trädt och åter delat sig,
Sen Thirsa sist besökte mig.
Tre gånger mörker täckt det höga;
Tre gånger jordens folk en ljuflig hwila njöt;
Sen sömnen sist mitt matta öga slöt.
Tre nätters dagg är spädd på mina tårar;
Ack, Thirsa! säg, rörs du af ingen ting?
Du känner ej hwad ömma hjertan sårar.
Barbar! wälan — Du skall få fägna dig;
Jag går att häng-häng-hänga mig.
Naturalier, samlade på Java.
Ludimus innocuis verbis. Mart.Korporalens kärälskeliga Dulcinea borde billigen inrymmas i mitt moraliska djurkabinett. Men huru skall jag förwara henne? Till att inpacka henne i smör, som en skinka, vore mig för kostsamt, och att bärga henne i en flaska spiritus vini, är ogörligt; ty änskönt jag kunde finna någon stor nog för en ordinär menniskolekamen, skulle dock hennes ofantliga bröst alltid hänga utanföre, liksom twenne tiggarpossar. Lefwande kan hon ej heller föras, ty ho wet om icke Jungmännen skulle bryta sig in till henne i buren?
Emellertid måste jag beundra Herr Korporalens utwalda smak för naturalier. Den öfwertygar mig, att kärleken ingalunda är blind, såsom man orätt föregifwer; ty när han är i stånd att se himmelska täckheter hos en Markatta, måtte han ju wara skarpsyntare än Argus.
Apor finnas här så många som trän. En wiss Auctor sätter dem i klass med menniskor, hwilket jag länge ej kunnat begripa, eller taga för alfwar. Gubben satyriserar, tänkte jag, och åstundar gifwa wåre modapande sprätthökar en liten släng på pelskappan. Men, sedan jag sjelf haft tillfälle att undersöka deras natur, finner jag alltför mycket skäl deruti; ty de äro sjelfswåldige kreatur, narraktige och aldrig stilla, fullkomligen lika wåra små kruserliga Celadoner, undantagande att de gå opudrade, och hwarken hwissla eller tala Fransyska. Sprätta kunna de, och snusa en perfection - - - Jag äger en dylik.
En alltför artig Papegoja har jag ock. Man räknar dessa bland fogelslägtet. Men efter min tanka böra de ställas i klass med lättsinta Fruntimmer; ty wackra äro de; på twå ben gå de; prata nästan oupphörligen, och tycka mycket om sig.
Sköldpaddor fingo wi till godt köp. De äro ganska köttfulla och ge sund föda; äga för öfrigt den likhet med Sjömän, att de trifwas bäst på wattnet, komma i land endast för att lägga ägg och ungar.
Ett besynnerligt slags Roffåglar märkte jag, hwilka hwar afton flögo öfwer från Java till Sumatra, men kommo tillbaka om morgonen. Deras namn wet jag ej; till flykt och storlek likna de korpar. Deras moraliska odygd måtte wara otacksamhet, alldenstund de äta sig mätte på främmande orter, och fara sedan derifrån, likasom en hop utlänningar fordom i Swerige, hwilke, sedan de samlat penningar, skyndade med återresan.
Om Frukter, Nunnor, löst lif, m. m.
Nitimur in vetitum - - - Ovid.Pisanger finnas här i myckenhet. De wäxa på träd, och hänga i klasar, som tjocka fingrar. De smaka förträffligen, men ha alldeles icke något lockande utseende; så att jag kan aldrig nog förundra mig öfwer Eva, som häraf kunde förledas; ty denna tros öfwerallt wara den förbudna frukten. På wissa orter, der de wäxa, tjena de till desert i Nunneklostren; men med den besynnerliga försigtighet, att de aldrig inskickas, utan sönderklufna. Orsaken wet jag icke. Förmodeligen fruktar man, att någon helig Brigitta kunde sluka Pisangen hel. En wacker Nunna, säger en bekant Moralist, är lik den förbudna frukten; Il se trouve toujours quelqu' Adam qui en goute.
Cocosträdet är högt och bart ända upp till toppkronan, hwaruti nötterna hänga som stora hufwuden. Ingen bar beskrifwit huru artigt Apor fångas deruti; den äran är min. — Javanske gossar klättra sig upp i trädet, och skära ett litet hål i nöten, widt i öppningen, och trångare inåt. Apan kommer och är nyfiken, sticker handen dit och fastnar; ty hon har den arten, att hon utbreder fingrarne, när hon skall rycka sig lös. Så går det med småtjufwar; huru länge de bruka handen, så stadnar den slutligen i handklöfwarne. En sådan nöt innehåller ofta hela stopet med saft. Twättar man hufwudet dermed, och lägger sig sedan att sofwa några timmar i solhettan, får man ett skönt, swart och krusigt hår, tillika med en förryckt hjerna. En främmande Quartermästare, som mera älskade luggen än förståndet, har proberat saken, och har ännu alla märken af sitt försök både inom och utom hufwudet. Stackars tok! månne han war slugare än fruntimmer, hwilka för ett smalt lifs skull snöra sig förderfwade, och utsätta sig för faran att dö i barnsbörd, blott för att kunna lefwa lika en upp- och nedwänd sockertopp.
Pompelmoser är äfwen en skön och läskande frukt, gröngula och stora som kålhufwuden. Twå sådana har jag intagit bland mina naturalier, såsom modell af Jungfrurnas bröst på Java.
Ananas, den ljufligaste föda härstädes, wäxer ungefär som wåra grankottar, dock mycket större. Den smakar som wällusten; har och samma påföljder, ty den skadar helsan.
Peppar wäxer här öfwerflödigt. Holländarne hafwa ensamme slagit under sig denna handeln, både på Java och de kringgränsande öar. Stora Magasiner deraf uppbrännas ofta, på det warans öfwerflöd icke måtte bringe den i wanpris. — Jag kommer härwid ihåg fabeln om hunden på hötappen.
Ett skutt öfwer åt China
Contingimus portum, quo mihi cursus erat. Ovid.Med ganska små windkullingar halade wi oss fram landen emellan så till sägande, steg för steg. Det war ej annat än kasta och lyfta ankar, dels för stiltje skull, dels för den motkommande strömmen. Besättningen måste ständigt gå i spelet. Detta kostade på i hettan; gick alltså ganska tungt och långsamt. Men wår Kapten war fullkomligen underrättad, huru Matroser böra både styras och uppmuntras. Ett warpankare förlorade wi en dag. Man gissade att det tagit fäste under någon stor sten: men sedermera erinrade wi oss, att just på detta stället en tolfpundig guldkista blifwit för någon tid sedan nedsänkt af en efterjagad rymmare. Man hoppades således göra ett rikt fiskafänge. Girigheten fördubblade Matrosernes krafter. De satte på; men till wår stora skada så häftigt, att tåget sprang och bytet förlorades. Det ligger der ännu, andra mera lyckliga fiskare till tjenst.
Ändtligen fick man en liten påförare, som hjelpte oss förbi ön Lucipara. Farwattnet är häromkring det krångligaste på hela resan. Man måste loda hela wägen fram, såsom här på somliga ställen knappt är fyra famnars watten; hwarföre ock ganska många skepp stadna på grund. Wi habe jullen ute för oss att loda och sluppo lyckligen förbi, passerandes Monopin på ön Banca den 22 Augusti, sextonde dygnet efter wår ankomst inom Javahufwud. Af Bancas Tenngrufwor hade wi intet mera än den uppstigande swafweldunsten, som förorsakar här en nästan stadigwarande åska.
Öarne rundt omkring äga eljeft ett angenämt utseende, alla gröna och skogrika.
Så snart wi nu åter kommo i öppna sjön, blåste windarne friske. Den 27:de sågo wi Polo-Zapata eller Lästen på Swenska, en liten bar klippa midt i stora hafwet, som war hwitmenad af oräkneliga fogelägg. Polo-Candor hade wi kort förut lemnat till wenster; en ö, der tmå Swenska skepp blifwit öfwerliggande, nemligen skeppet Kalmar år 1746, och wårt Finland 1764.
I Chinesiska sjön blåsa twå ständige windar om året, nästan sex månader hwardera. Den ena hjelper oss till Canton, den andra derifrån. De förfärliga stormar, som här kallas Taifuner, infalla, när den ständiga winden skall ombytas. Den som efter September kommer hit, är osäker att hinna fram det året. Wi seglade nu med en hurtig sydwäst, och hunno till Macao i Chinesiska skären den 5. September, fingo Lotsar om bord, och kastade ankar den 7:de följande wid Wampo, en plats i Cantons älf, hwarest Europeiska skeppen blifwa liggande, medan handeln, drifwes i Canton.
Den som behagar räkna ut huru många gånger jorden wänder sig på sin axel ifrån den 21 Junii till den 7 Sept., kan finna huru länge wi woro mellan Cap och Canton. Täckes man gå tillbaka till den 24:de December 1769, då wi lemnade Wingabåk ur sigte, lär kunna gissas, att wi warit 8 månader och en half under resan.
Ankomst till China
Impiger extremos currit mercator ad Indos. Horat.Wampo, Europeernes ankarplats, ligger ungefärligen halfannan Swensk mil ifrån Canton, och har på sidan en liten stad af samma namn. Wi funno här för oss skeppet Prins Gustaf, tillika med tretton andra, och efter oss; kommo ännu nio, så att Europeiska skeppen woro inalles 24 detta året, nemligen 13 Engelska, 5 Holländska, 2 Franska, 2 Danska, och wåra 3, utom ett Portugisiskt, som låg wid Macao.
Wid wår ankomst hälsade wi dessa med 8 kanonskott, och blefwo beswarade af dem alla, huller om buller, hwilket förorsakabe ett angenämt åskande hela nejden omkring. Ett skepp i sin krutrök är bland de täckaste prospekter jag sett, besynnerligen i wackert wäder, då röken utwidgar sig småningom i runda stigande hwirflar, och gör det liksom simmande i måln. Jag habe nästan kunnat inbilla mig att wara midt i en sjöträffning; ty på knallande, skrikande och fäktande war här ingen briat, hälst de Chinesiske Campaner[1], som hundradetals krängde kring skeppen, med bäfwande rop och brådska packade sig undan inåt be sidländte Risåkrarne.
Utsigten af så många stora och wäl bemannade skepp är rätt högwördig. Europeerne, som hemma så gerna hårluggas, lefwa här tillhopa såsom landsmän, och täfla uti inbördes hedersbewisningar. Detta förtjente en låfsång, om jag nu kunde åstadkomma densamma.
Att gifwa någon ordentlig beskrifning öfwer denna ort, är ej i min förmåga, icke eller mitt ämne. Ty hwad uträttar man med sådane försök i land, der man är okunnig i språket, och förbuden att inkomma, utom på wissa gator? Intet annat, än att kasta några göpnar osanningar mera till den ofantliga lögnmaskan, som tillika med Lerpottor och Thekistor redan blifwit öfwerbragt till Europa.
Man skrifwer underwerk om China. Man gör dess inbyggare till årsbarn med jorden, och deras myckenhet räknar man snart sagt efter stjernornas. Confucius, om man skall tro Missionärer, öfwerträffar ej allenast Mahomet, utan äfwen Moses och Paulus. Roms ära, Spartas dygder och Athens wettenskaper hafwa flutit tillhopa på ett ställe i det förunderliga Peking[2]. Deras regering är utan like; deras lagar gudomlige; deras seder ett mönster: Salomons wisdom, med ett ord, hwilar allenast på en rakad Chinesisk hjessa.
På hwad grund hafwa Jesuiterna byggt desse molnstoder? Jag will icke säga: på Chinesernes erkänsamma kontanter; ty huru skulle smutsig egennytta werka något på deras Apostoliska själar? Men på Religionens ära förmodligen. Huru mycket utwidgas ej den genom en förmobad eröfring af ett så stort och makalöst Kejsaredöme? Hwilken aflatshandel, hwilken wälsignad St. Pers penning från det mägtiga China! Ho ser icke då, hwad wigtiga skäl de haft att utbreba sig i låfsånger öfwer detta land.
Ingalunda will jag undergräfwa trowärdigheten af deras Resebeskrifningar. Men jag hatar en Historicus, som öfwerhopar mig med låfskrifter, der jag wäntar endast berättelser. Canton är den märkwärdigaste plats i China, näst Peking. Hwi skulle jag då här icke finna åtminstone några spår af dessa få mycket beprisade härligheter, om de woro sannfärdiga; jag slutar alltså, att de heliga Jesuitiske fäder slösat deras låfsånger på China, blott för att låta ett echo af deras egna bedrifter skalla så mycket starkare kring Europa; ty mindre betydande Profelyter hade ju minskat deras Apostlaära.
I anledning häraf ärnar jag egenteligen beskrifwa ingen ting härstädes. Men jag torde få lof att korteligen kasta fram en eller annan anmärkning öfwer sakerna i allmänhet, när jag gör det beskedliga löftet, att ej påtruga någon mina tankar.
Handtwerkare, Köpmän och en swärm Mandariner äro det endaste folket, som Europeer i Canton kunna åtkomma, och deras historia lönar ej mödan att skrifwa. Bland Swenske resande har wår för flere insigter kände P. Osbeck utförligen antecknat, isynnerhet hwad som angår Chinesiska Naturalhistorien, jemte flera interessanta sanningar; alltså hänwisar jag min alfwarsamme läsare till hans bok, med det billiga witsord, att sannigen fört hans penna öfwerallt, så wida jag kan dömma.
Då resande tillägga China 60 millioner inbyggare, emellan 20 och 60 år allena, tänker jag de räkna twå- och fyrbenta tillsamman. Ty huru skulle saken annars bli begriplig? Betrakta landets egentliga widd, och säg mig hwar denna ofanteliga mängd skulle herbergeras? och om ni än kunde hyra dem rum, hwad wille ni föda dem med? Hela norra delen är ju berg och skog, och den öfriga kan ej wara så utomordentligen fruktbar, så framt ni ej påstår att China är ett undantag från jordens allmänna dom; de kunna wäl icke äta stenar och trä, icke eller lära Waktlar och Manna regna dem i munnen, såsom det skall hafwa händt i Mosis öken? Europa, åtminstone större delen deraf, är ansenligen uppodladt, och likwäl nödsakas en del hämta näring från andra werldsdelar, antingen genom handel eller utflyttningar. Skulle då China ensam föda så många inwånare, som wåre folkmyrlande Europeiske Stater tillsamman?
Mångfaldiga omständigheter utomdess göra saken stridig. Deras onaturliga smak för en wederstyggelig Sodomistisk lefnad; deras lagar, som ej förbinda mannen att besöka sin hustru mer än en gång om året, i fall han så behagar; deras rättighet att utkasta sina barn; deras fruntimmers hastiga ålderdom, om antingen sätter dem ur stånd att afla efter trettionde året, eller ock skrämmer deras männer från deras sällskap; detta, tillika med krig och uppror, som så ofta yppas i någon af deras aflägsna Provinser, wittnar ju uppenbarligen häremot. Man kunde wäl inwända deras månggiften å ena sidan, och deras sparsamma bortflyttningar å den andra. Men dessa skäl äga ingen tillräcklig wigt, åtminstone icke det första; ty man behöfwer allenast jemnföra Europas folknummer med Österlänningarnes, för att se huru litet Polygamien befordrar slägtets förökande. Månne ej Tyskland är mera befolkadt än Turkiet, i förhållande till Ländernas widd? När war en någonsin en Persianska så afwelsam som en Europeiska? Nej. Will ni ha er hembygd full med raska menniskor, så gif hwar quinna sin man. Ty när wi hafwe för mycket att sköta, blir det ej annat än stympade hastwärk.
Hwad åter det senare beträffar, så är det sannt, att Chinesen gerna stadnar i sitt modersland; får ej eller resa derifrån, ty utflyttningar äro strängeligen förbudna. En Europee, som behöfwer folk, kan icke winna en sådan åstundan, utan emot wederhäftig borgen, att skaffa dem alla tillbaka igen, hwarpå wi hade exempel i en Engelsk Kapten, från hwilken hela besättningen hade bortrymt. Denna wisa Statsregeln bör underhjelpa räkningen mycket, och jag skulle ta den ensam för fullgiltig, om jag ej ägde 80,000 undantag i Batavia, och tör hända likså många på kusterne af Javan; ty Chineser utgöra hälften på förstnämda stället, och handeln har låckat en myckenhet af dem på det sednare; till förtigande, att månge här såsom annorstädes omkomma på sjön.
Hwad anledning kunne då wåre resande haft, att skapa så många Chinesiska warelser? Jo de fläste, gissar jag, torde fått se någre af detta Rikets ypperste städer, såsom Peking, Canton eller Nanking, och derefter dömt om den öfriga, ungefär på detta sättet: en quadrat mil uti Nanking innehåller en million menniskor; hela China består af 100 quadrat mil; ergo 100 millioner Chinesare - - - hwilken mängd af ziffror! och hwilken lycka att det ej är annat än ziffror! ty annars stode jordklotet i fara att uppslukas på en gång. Kejsarens sjömagt räknas till 9999 segel och på samma grund, kan jag tänka; ty huru artigt stå icke fyra niotal tillhopa.
Jag nekar ej, att man lätt kan bli bedragen; t. e. när man först kommer till Canton. Man hinner ej förr inom Becca tiger, än landet öppnar sig i en stor widtfamnande rundel, full med små Städer, Byar och Pagoder eller Afgudahus; omgifne af täcka grönskande kullar och släta fruktbärande åkerfält. Älfwen , som leder till Canton, omslutar i sin framfart allehanda större och mindre öar, som likna lustgårdar, och bär så till sägande en hel flytande Republik, i en otalig mängd Campaner, hwilka ligga rangerade i ordentliga gator inemot Staden. Detta ger mig ett högt begrepp om orten, och jag slutar deraf med skäl till en otrolig myckenhet menniskor. Men när jag betraktar, att Canton är nästan hela Provinsens mötesplats, dit folket strömmar från alla kanter, såsom till en allmän marknad, under Europeernes handelstid, så förfaller underwerket. Larsmässan i Götheborg får man armbåga sig fram i trängseln; men skall jag deraf dömma om Stadens werkeliga folkmängd? En stor del Campaner äro långt upp ifrån landet, och Köpmännen i Amoj, der fordom Eurepeer handlade, ha ju nu mera flyttat hit. Marknaden låckar swärmen tillhopa; men när skeppen tagit afsked, finner man Cantons Förstad, hwarest annars mästa rörelsen är, nog tom på folk.
Orten är emedlertid förträffligen wäl uppodlad. Och huru kan den wara annat, när man betraktar de många millioner Europeiska Piastrar, som der årligen inkomma.
Slut på Andra Delen.