Min son på galejan (1835, 5te uppl.)/Tredje finska tåget

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra finska tåget
Min son på galejan
av Jacob Wallenberg

Tredje finska tåget
Fjerde finska tåget  →


[ 1 ]

Tredje Finska Tåget,
ifrån
Cap till Java.


Kap. 1.

Nautæque per omne
Audaces mare qui current. - -

Sjömän äro flyttfåglar, like wattnet de segla uppå, i beständig rörelse. Ofta lägga de sig i ett klimat, och stå upp i ett annat. Södra Polens hetta förfärar dem likaså litet, som Norra Polens köld. En bistert tjutande storm, eller en glädtigt susande medwind, är dem nästan ett och samma.

Werlden är Sjömannens Fädernesland, luftkretsen hans boning, himlen hans tak, och fiskarnes rike hans åker. Utan hem är han allestädes hemma. Naturen äger inga råmärken, dem han icke wågar öfwerstiga, och sjelfwe de långwäga wädren gå ej längre än han. Längst från det höga Europa, letar han sig fram ända ned till Antipoderne. Japanen helsar han för landsman, och till Grönländaren säger han broder. Ingen fläck på denna sidan om solen är honom obekant. Med Kompassen i ena handen och rodret i den andra, flyger han jordklotet omkring, dricker The med Chinesen, köper Markattor på Java, tar sig ett rus Constantia hos Hottentotterne, och lurar Guldklimpen ur näfwen på den dumma Amerikanen, [ 2 ]för en tälgknif, för en stekpanna, eller för en liten lumpen spegel. Lik en General-Uppbördsman hämtar han skatt af alla Klimater. Lik en Westgötheknalle, är han med i hwar marknad. Lik en Nordkapare, känner han alla watten. Med ett ord: Neptuni söner äro själen i hela det stora allting.

Ho plåckar fremmande blomster åt Europas Linneer? — Desse. — Hwilken hembringar Silfwer ifrån Peru och Guld ifrån Chili? — Desamme. — Ho skaffar Rhabarber åt fördärfwade magar, eller Chinarot för Frossuslingar? — Äfwenledes de. — Huru skulle hans Exellence få kostbara winer för sitt bord, och hennes Nåd en tass Mocka på maten, om Sjömannen ej dristade sig gå derefter? Huru skulle den älskwärda Celinde få utbreda sina älskliga täckheter på en sidensoffa, eller prunka på Bållhuset med rika glänsande tyger, om han icke uppsökte Silkesmaskarnes fädernesland? Och menar ni den stålte triumferande Corydendundrion nånsin inkräktat så många hjertan, så framt han icke skaffat sig Diamanter från Indostan, till att uppstråla horizonten af ett brunett ansigte? Nej, Neptuns söner har ni att tacka för alltihop. Columbus war en hjelte, Alexander en slaktare.

Wi woro nu åter på sjön. Taffelberget hade redan förswunnit ur sigtet, och saknaden af Hopps-udden war oss ganska dräglig; ty tre weckors tid, som wi legat der, är öfwer nog, att kunna ledsna derwid. Detta syntes sjelfwa windarne ha sig bekant, emedan de långa fjorton dagar blåste så friskt, att wi gjorde 8 till 9 segelknop i timen. Med sådan lycka i seglen, och Capska tröstekällor i hyttorna, flöto stunderna snart förbi.

Mina wänner, som icke haft tillfälle att komma längre än inom Bayfalso, låckade win i mig och [ 3 ]Cap ur mig; jag menar, de bewärdade mig så wäl, att jag måste beskrifwa för dem hwad jag sett der. Ty wi, som reste dit, woro allena Herrar Supercargen, Kapten, Assistenterne, Skeppspredikanten och jag; bifogar alltså följande:

Kap. 2.

Post varios casus, per tot discrimina rerum. Virg.

Twå dagar efter ankomsten i Bayfalso, begåfwo wi oss på resan till Cap. Man sade mig, att wi foro landwägen; men jag kan ännu intet annat finna än att det skedde sjöwägen; ty utom det att rägnskurar squalade uppöfwer oss, wältrades bränningar under oss, så höga, att de öfwerstego hjulen wid hwarje skritt. Jag satt på en ålderstigen stadig Rosinantes, och hade äfwen min Sancho Pansa wid sidan. Wågar jag just icke jemföra mig med den oförliknelige Riddaren Don Quichott, äger jag dock den hedern, att liksom de tappre Carolinerna ha spårat mig fram öfwer floder och haf. De andre Herrarne inpackades i en stor wagn, som war betäckt med ett stycke rödtjerad segelduk, och drogs af fem par ståtliga hornkampar; ty så swår war wägen, att hästar ej kunde brukas, och kuskar hade de hyrt från Blåkulla; åtminstone såg jag aldrig swartare bussar aftagne på gamla kyrkowäggar. De woro twå slafwar från Madagaskar. I denna rustning tågade man twå ewiga mil, stundom ned i bränningarne rundt omkring hafswikarne, stundom på sluttningen af skyhöga bergshällar. Wagnen som gick före mig, tog ibland så förfärliga stalp klippan utföre, att jag började drömma om wåra förfäders ättestupor. Jag misstänkte Herrarne wilja resa till Wallhall i [ 4 ]stället för Cap; fann således mycket skäl deruti, att de tagit Präst med sig. Ty i händelse af en kullbytta från dessa branter, hade det aldrig kunnat bli fråga om förbinda, utan om begrafwa. Detta märkte man: fattade derföre det rådet, att förtro sig åt egna ben, och låta skjutsen gå före. Men detta lyckades icke heller. Wåre resande ärnade wandra en genstig, förwirrade sig, och stodo i hast omringade af watten. Hwad skulle man göra? Gå tillbaka war för långt; simma för kallt, rida för sankt.

Man satte sig ned att rådpläga. Saken war wigtig nog till att fordra en blandad Rätt: alltså inkallades äfwen de swarta. Desse woro denna gången slugare än de hwite. De ransakade djupet med sina långa bambupiskor, hukade ned på hälarne såsom markattor, och gåfwo med grimacer tillkänna, att man borde bestiga deras axlar. På det sättet drogo de den ena efter den andra öfwer träsket. Jag påminner mig aldrig i min lifstid ha skrattat mera, undantagandes då jag hörde Doctor W. wilja bewisa, att en Enka lagligen kunde komma i barnsäng fjorton månader efter mannens död. Ty det rann mig i hågen, att om en swensk bonde råkat se detta, skulle han gjort hundra kors för sig, och med darrande knän sagt, att hin håle drog af med oss lefwande.

Mot middagen anlände wi wåte och sönderskakade till skifteplatsen Muisenburg, hwarest wi funno mot oss Kompagniets nye Commissionär Herr Le Fevre, ett stycke bättre wagn, en dito sämre bagarewagn, samt sex hästar ifrån Cap. Oxarne sändes tillbaka. Man åt en bit och fortfor. Ännu ett haf att öfwerwada. Aldrig i min dag war jag wärre utkommen. Ett uppflöd ur Bayen hade skapat en sjö midt i wägen för oss. Öfwer [ 5 ]måste man, änskönt alla regnbyar hwinte om öronen. Wagnen gick förut, och bärgade sig på sina höga hjul, ehuru de stackars hästarne knappt förmådde hålla hufwudet uppe; men jag arme syndare, som efterkom, måste sträcka mig längs efter ryggen på min Rosinant, och war mer än en gång i fara att spolas öfwer bord. Med betslet kunde jag omöjligen styra cours; ty såsom händerne hängde i hästluggen, måste jag föra det i munnen; hade följaktligen intet annat råd, än att wricka mig fram med mina begge akteråror, efter den pejling jag tog af wår föregående Caross, hwilken liksom Noa Ark flöt ofwan wattubrynet.

Men olyckan kommer aldrig allena. Medan jag sålunda, full af ångest betraktade himlens fönster öfwer mig och djupsens källor under mig, satt bagaren wid mjölsäcken, och underhöll målron på min bekostnad. Han såg huru jag i wåndan brassade min lekamen, än åt styrbol, än åt babol. Straxt war han rädd att strömmen skulle ta mig, och frågade om herrarne låtit försäkra mig i Amsterdam. När han blef warse regnskurarne squala längs utåt ryggraden, sade han suckande: Der Himmel schweitzt; och då han märkte någon wåg stöta mig på sidan, mente han, att jag såsom rättrogen Lutheran icke borde frukta, alldenstund man med en smula tro, så stor som ett senapskorn, kunde gå på hafwet, m. m. På detta sättet måste jag ligga, och med stillatigande höra ett bedröfligt echo ur wagnen af de andras löje. Men i ångsten war jag mer betänkt på bärgning än hämd; tordes ej heller för wåtwädrets skull komma mjölpåsen för nära. Det mins jag likwäl, att jag önskade honom hängd i swansen på min skjutshäst.

Det står icke i min planet att jag skall drunkna. Triumferande red jag ändteligen upp på andra [ 6 ]stranden; men hade så när härmat Påfwen, hwilken förledet år, midt under sitt heliga intåg i Rom, kastades af hästen, oaktadt kyrkans wördige pelare, Herrar Cardinaler, stödde honom på sidorna. Ty min obelefwade Rosinant hade knappt stigit ur sjön, förr än han stallande och prustande begynte skaka wattnet af sig så erbarmeligen, att jag tog den ena öfwerhalningen efter den andra i sadeln; så mycket mer bekymrad, som han röjde all lust att tumla sig. Men wi samsades igen, och fortsatte resan. De återstående tre mil war wägen tämligen god. Men den omåttliga blötan hade gjort honom så hal, att jag ännu ej begriper huru mitt hufwud kan sitta på en obräckt nacke; ty min skinkmärr snafwade flere gånger omkull, dock utan att få mig med sig mer än en enda gång, då han satte sig som en Apa på akterdelen, och förorsakade mig en kullbytta baklänges.

Klockan fem om aftonen ankommo wi till staden Cap, hwars hwita hus och swarta tak presenterade sig på långt håll såsom en kringspridd stor fårahjord, betande wid foten af Taffelberget. Wi bodde alla hos förenämde Herr Le Fevre. Jag säger om denna resan, som Dahlin om pepparen: aldrig förgäter jag den.


Kap. 3.

Må ej läsas af dem som wilja skratta.

Nil non mortale tenemus. Ovid.

En half time efter wår ankomst begrofs Vice Regenten i Cap. Likfärden war stor. Före gick Milicen med fällde Pikar och behörig sorgmusik. Efter kommo Prestafwerne och Wapendragaren. Der[ 7 ]näst Liket och ortens förnämste, hafwande med sig en lång swart Kolonn af det smärre Borgerskapet.

Kyrkogården ligger ett stycke utanför staden. Jag följde hopen dit; men blef icke litet bestört, när jag såg en sådan folkmängd gå till grafwen, och straxt wända om igen, utan att läsa ett enda ord, skiljande sig åt liksom på en Handelsbörs. Ingen Präst kastade mull på den döde, oaktadt der woro tre närwarande, utan man lät några slafwar påta grafwen igen, och dermed war det allt. Det rörde mig, att se en Öfwerhetsperson begrafwas som en häst, och jag kunde ej annat än stärkas i min Lutherdom, hwilken jag wördade som en wis medelwäg emellan Catholikernes allt för mycket, och de Reformertes allt för litet.

Denna bedröfliga syn, jemte min olustiga resa, spridde måln på mitt ansigte, och dödsbetraktelser i min själ. Jag föreställde mig icke utan rysning wårt sista wigtiga steg. Uselhetens fjät syntes i all ting. Lyckan fann jag ingenstädes. Man löper werlden omkring efter rikedom, och tre skyflar mull äro till slut hela wår winning. Man herrskar i dag öfwer hälften af ett stort Africa; i morgon äger man endast en liten sexfota grop derutaf:

- - quis talia fando
Temperet e lacrymis? - -

Virg.

Högsta lott i werlden
Är ju bara flärden;
Här på jorden fins ej lyckan.
Se på grafwens wäggar,
Och dess murkna läggar:
Spiran kännes ej från kryckan.

[ 8 ]

Lät en yppig slaf,
Uppå lustans haf,
Prunka i förgylda slupar;
Rik må winna rang,
Genom guldets klang:
Cresus jemte Irus stupar.
Fåfängt segren kröner
Krigets tappra söner;
Döden stoppar dem i jorden.
Näfwa mull begrafwer
Carlar och Gustaver,
Fast de ägde hela Norden.
Slipper skönhet dö?
Nej, af wintrens snö
Ros och näsla lika höljas.
Skyddar Lärdoms ljus?
Nej i samma grus
Mevius och Maro döljas.
Sjelfwa dygdens fränder
Röna tidens tänder;
Äfwen oskuld måste falla.
Intet oss kan bärja
Undan dödens färja,
Ewig natt skall gömma alla.
Usla werldens barn!
I, som flygtigt skarn
Med så mycken omsorg söken!
Hwad gör all er magt?
Ära, gull och pragt,
Äro endast lyckans spöken.
Snål må ramen suga,
Och sin mammon ruga:
Han skall dö, och skatten tagas.
Månn oss höghet gläder,
När wi mellan bräder
Under masketanden gnagas?

[ 9 ]

Säll då den som nögd
Litet har med frögd!
Bäst är lagom stämpel bära:
Ty med allt beswär
Mörka griften är
Medelpunkten af wår ära.

Kap. 4.

Strösaker om Cap.

Quidquid venerit obvium loquamur. Mart.

Detta blir ingen beskrifning, utan endast anmärkningar. Jag skildrar tingen sådane som de falla mig i ögonen, ej sådane som andre finna dem. Kan alltså lätt hända, att mina omdömen ej gillas af alle. Orsaken till resandes olika berättelser i enahanda ämnen härröra icke så mycket af de särskilte tider de warit på stället, som af deras särskilta sätt att föreställa dem. Den ene tycker att Hopps-udden är den täckaste boning på jordrunden; den andre kallar honom en naken obehaglig ödemark. Begge ha rätt, bara de tillägga, att så synes dem. Någre hålla Chineserne för det wisaste, mägtigaste och sällaste bland alla folkslag. Andre åter säga er, att de äro feghjertade uslingar, utan seder, utan frihet, utan wettenskaper. Ingendera ljuger, så snart de tillstå, att sådan är deras mening; ty det ges skäl på begge sidor.

Alltså kunna twå Resebeskrifware wara skiljaktige i deras omdömen om det wackra och fula, utan att stöta historiska sanningen. Om Cajus säger, att inbyggarne på Madagascar äro hwita, och Titus deremot påstår att de äro swarte, så [ 10 ]måste endera nödwändigt ljuga. Men om Cajus berömmer dem såsom fromsinte, och Titus lastar dem såsom grymhjertade, kunna begge twå ha rätt; ty moraliska föremål hafwa hundra sidor, men de naturliga endast en. Behagade wåra häcklare på landbacken erinra sig detta, skulle de icke kränka wår heder med den oförtjente titel af storljugare.

Icke will jag intränga mina papper bland de Lärdas resebeskrifningar; ty jag antecknar mer det som roar mig, än det som kunde gagna andra.

För min egen del förswarar jag mig ej. Hwar och en dömme som honom lyster, endast jag får skära min penna sjelf. Mina begrepp om Cap äro följande:

Stadens beskrifning angår mig icke; men inbyggarne till heder bör jag tillstå, att de äro mycket höflige emot främlingar, långt mera än emot deras egna Europeiske Landsmän. Swenskarne tala de hjertans wäl om; hwarföre jag finner mig förbunden att göra dem af min Nation, som warit der förut, en offentelig erkänsla. Ty hwad, utom deras hederliga uppförande, har kunnat ge anledning dertill? Fransmän äro nog illa luktande hos dem, för deras sjelfswåldiga capriolers skull med quinfolken; liksom man ock efter Danskarne har en hop smutsiga historier. En främmande, som litet förstår prata med dem, kan eljest klappa på hwar dörr, och är wälkommen öfwer allt. Okänd och utan anwisning, dristade jag på mitt Swenska ansigte, och blef wäl bemött allestädes.

Följer ni dem till deras landthus, utanför staden, så slipper ni dem aldrig, utan att ha genomwandrat deras winkällare, tunna från tunna, och druckit ett glas af hwar sort. Ni gör dem [ 11 ]en upprigtig sorg, om ni ej helsar på dem en gång om dagen.

Regenten Friherre Tulbagh, hwilkens långa förtjenster wunnit en wärdig belöning, i det han stigit från ringa Soldat till landets yppersta Man, är en bedagad och wördad Herre. Hans namn bör icke wara kärt hos Holländare allena. Ty utom den höflighet han wisar Swenskar i allmänhet, har han gjort wår Linnäus wigtiga tjenster i sin wettenskap, hwarföre man ock i dennes papper räknar ett örtslägte, under det tacksamma namnet af Tulbagia.

Fiskalen Herr Baron van Plettenberg, Secreteraren van der Berg, nedstammad af en Swensk Farfar, och Opper-Coopman Herr Hemmy, alla tre Ledamöter i Regeringen, samt Majoren Herr Du Prene böra nämnas dernäst, såsom wår Nations synnerlige wänner.

Ni träffar här tre slags ansigten, utom de hwita: Gulbruna Hottentotter, beckswarta slafwar, och blackote blänningar eller Europeiske Jämtungar med någon swart Demoiselle. Hela swärmen är hednisk.

Hottentotterne, landets naturlige inbyggare, äro ansedde såsom frie bundsförwandter, och kunna äfwen bli borgare i Cap, då de antaga Christendomen. De fleste hafwa dock dragit sig från udden, djupare inåt bergsbygden, bibehållande hellre sina förfäders wilda lefnadsart, än de härma Europeernes konstlade seder. Holländarne äro mycket måne om deras omwändelse, ty de löna en hel Zicktroster, som förrättar Apostlaämbetet bland dem. Men oaktadt detta deras kostbara bemödande, älska dessa likafullt sitt gamla hedniska mörker. Oändeligen swinaktiga skola de wara; men att deras Papar eller Offerpräster wid bröllop och begrafnin[ 12 ]gar stänka helgelse kring på de närwarande med deras eget watten, såsom några Tyska resebeskrifningar förmäla, sades mig wara diktadt.

Slafwarne, större delen köpte på Madagaskar, äro inwånarnes dyraste husgeråd. När egendom föryttras, följa de med såsom annan boskap. Syslorna utom och inom hus förrättas af dem; ty frun med sina döttrar synes fastwuxen wid Thebordet, och åtager sig ingen ting. Hela slägtet är smått och swaglemmadt. Jag har sett fyra af dem omkring en börda, som en enda Dalgosse hemma skulle kasta på skuldran, dem sjelfwe inberäknade. Detta räknar jag härröra från deras oordentliga och otidiga sammangång, ofta på 12:te, 13:de året. Så oförswarligen lemna husbönderna dem uti deras hedniska uselhet. Hwilka Holländska samweten! Skall det bli någon rask afwel, måste en Europé wara med i spelet. På den grunden anser ock wärden såsom en synnerlig höflighet emot hans ringa hus, om hans gäst täckes förälska sig i något swartöga; ty den som utwidgar hans slafwinnor, utwidgar tillika hans egendom. Engelsman tar sig ibland a dear black sweetheart, och den belefwade Fransosen försummar aldrig att culbutera aux pieds de sa belle brune; men mine hederlige Landsmän tänka på ett mera ädelt sätt.

Hwilken tycker ni är swartast, hennes hud eller deras gerning? Bland de hwite finner man folk af allahanda tungomål. Milicen wittnar i synnerhet om själhandelns flor i Amsterdam.

Hundra gäldbundne uslingar begråta här under Musketen en liderlig ungdom. Förträffelige Holländare! Ingen ting är honom onyttigt. I Europa drifwer han köpenskap med Christna själar, och hos Japoneserne säges han taga lakerade granlåter i afträde för trosbekännelsen. All ting, [ 13 ]ända till wår Herres rägn, förstår han wända till penningar; ty om ni kommer till Silltornet i Amsterdam, skall ni träffa sex, åtta Jagter, byggda endast för wattenhandel, till förtigande, att aldrig någon rägnskur får passera deras tak, utan att erlägga dem tull; såsom de låtit ofwan husen upprätta blybeslagna altaner, för att quarhålla rägnet.

En del af Franske flygtingarne, efter Nantiska Edictets upphäfwande, blefwo här emottagne, och bo fursteligen i dälderne inåt landet. Deras fruntimmer äro de ryktbaraste skönheter på denna sidan af Afrika.

Tyskarne utgöra hälften af folknummern i Cap, och äro Lutheraner. Redan länge sedan hafwa desse samlat fond till egen kyrkas byggnad, men icke kunnat erhålla tillstånd att företaga densamma. Obegriplig politik i Handelsregering! Detta är orsaken att de städse efterfråga Lutherske Präster, när skepp anlända. Förbundo ock wår Predikant denna gång att skrifta och predika för dem, på deras språk, hwilket han ock gjorde, och bekom derföre 50 Riksdaler i offerpenningar.

I staden är endast en kyrka; på landet ha de fyra. Wid den förra lönar Kompagniet tre Pastorer, och de senare ha hwar sin. Deras inkomster äro så öfwerflödiga, att Präst och rik kan räknas för ett. Här som i Holland äro alla like: Det ges ingen rangskillnad i andeliga ståndet.

Efter mitt ögonmått är staden så stor som Götheborg, men hwarken så tätbyggd eller folkrik; ty antalet af innewånare sades mig icke öfwerstiga sextusen. De förnämare tala fransyska. Någre kunna engelska. Holländskan och Tyskan äro hufwudspråken.

[ 14 ]

Kap. 5.

Fortsättning.

Eadem non omnia Tellus. Ovid.

Capska Trädgården förtjenar en örtälskares uppmärksamhet, så wäl som en hushållares. Det är ett nöje till att se, huru artigt den trefne Holländaren wet att förena det nyttiga med det angenäma. Å ena sidan förser han Compagniets ankommande skepp, tillika med en stor del af Staden, med tillräckliga grönsaker af alla slag; å den andra öppnar han för wettgirige Naturforskare ett rikt förrådshus af rara wäxter från werldens fyra hörn. Älskar ni frukter, så har ni dem utsökta; behagar ni spatsera, finnes ingenting nöjsammare. Jag kunde ej utan förundran betrakta stora obändiga Ekar, twungna tillhopa i lydiga häckar, och konstigt betäckte gångar. Franska trägårdar, i synnerhet de som uppwuxit under den ryktbare Le Nostres hand, äga flera och mångfaldigare sirater, men mindre wäsentlige förmåner. De synas gjorde för ögat allena; när denne kan hugna alla edra fem sinnen. Djurgården skaffar åskådaren en angenäm diversion i sina betraktelser, förmedelst en underlig hop sällsamheter. Strutsarne, samt en fogel kallad Secretarius, roade mig mest ibland dessa.

Men så äger ock Cap, utom detta spatserstället, inga offentliga lustbarheter. Bållhus, Opera, Maskerad, äro här icke ens kända till namnet; och det som bör synas ännu mer obegripligt, ingen Källare, intet Kaffehus, ingen Billard, ingen Nyhetsklubb finnes här. Jag undantager några krognästen för matroser. Detta ger orten utseende af en ödemark, när man kommer ifrån ett folkmyrlande glädtigt Europa. Efter twå dagar är all [ 15 ]ting gammalt. Omgifwen af ett bedröfligt enahanda, känner man sig tom och ledsnar. Den som söker något mer än äta och dricka, trifwes här icke länge. Magra umgängesämnen, ställda i en utnött hwardagston, eller inskränkta inom en plågsam squallerkrets, sätta en främmande ur stånd att börja en galant och artig conversation. Holländarnes språklåda är alltför fattig. Besöker jag Myn Heer, så heter det både i dag och i morgon, rök en pipa, drick ett glas. Dristar jag mig fram till Mefrouwe, en förlamad stolprydnad, som med händerna i kors hwilar ett par obrukade ben öfwer ett fyrfat, (ty lättjan är alltid frusen,) så gnäller hon ett ewinnerligt Koppje The, Myn Heer! och när jag tager honom emot, räcker hon mig en smula flinthårdt Candisocker, litet som hennes ögnasten, hwilken jag efter hennes eget sparsamma exempel af höflighet måste bruka både till denna koppen och tre efterföljande. Bjuder hon mig Caffe, så är det lika så slätt som hennes The. Säger jag henne ett wackert ord, swarar hon med en platthet, eller ropar efter en spott-back. Har jag en snygg dosa, eller någon annan artig nipp, begär hon med en osmaklig tilltagsenhet att få se honom, smilar med ett par lystna ögon, wänder honom emellan fingrarne, och önskar äga en dylik; kan ock ofta stoppa den i kjortelsäcken och skratta, liksom hennes nådiga grimacer skulle wara mig en tillräcklig ersättning. Med ett ord: Fruarne äro det odrägligaste jag såg på Cap; höll mig derföre hälst i manswrån, hwarest jag åtminstone kunde dölja mitt missnöjda ansigte uti en molnstod af dammande knasterrök.

Utan att wara belefwad, är Holländaren ganska kruserlig. Med pipan i munnen och en hatt på sig, som mindre synes betäcka än uppsluka hans [ 16 ]oborstade hjessa, finner ni honom midt i en Fruntimmers cirkel kunna föresnacka en hel hop Franska granlåter. Röken, som i stora utwidgande hwirflar dammar utur hans begge mungipor, kunde snart inbilla er att han belägrade de sköna med tolfpundingar, och, så framt icke deras tindrande ögon, lika stjernor om natten, uppstrålade denna fördunklade Horizont, skulle ni behöfwa wägleda er med händerna. Wid bordet åter, beledsagar han hwar matbit med en höflighet, och intet glas tömmer han utan en flod wälmenta sundhetsönskningar. Aldrig ser ni honom spotta på golfwet; aldrig stiger han till måltiden, aldrig derifrån, utan att twätta sig. Deremot får ni ej förtryta om han kastar ett par sjelfswåldiga ben på en stol, och så widare. - - - Hwilka kruserliga bönder! Deras bordanrättningar äro mera granna, än solida. Fyra Swenska rätter gifwa mer föda, än 18 deras; ty de bestå mest af frukter och grönsaker, hwilka till slut äro lika så bedröfliga för gomen, som deras måltidshöfligheter för örat: Smakelich eeten, Inclinatie, Gesondheit, m. m. Det roar mig att ihågkomma Baron Hollberg: ”Holländernes huuse,” säger han, ”äre skidne af luttert renfärdighet; ti de spotte ej på deres gulv, men sätte bordene fulde med spotte-kruger.” Icke mindre artigt är en wiss Auctors uttryck om Holland: C’est un païs, ou le Demon de l’or est couronné de Tabac, assis sur un throne de Fromage.

[ 17 ]

Kap. 6.

Afhandling om Skönheter.

Ingenium movit sola Corinna meum. Ovid.

Nyhetens behagligheter äro tjusande. Neptuni ynglingar, som lång tid omwältat på watturiket, komma i land, och mena sig finna en ängel i hwar kjortel. Huru många o! och ack! blefwo icke framsuckade på dessa stränder wid wår ankomst! Jag tycker mig ännu höra echo deraf från de medlidande bergsklyftorna. Stackars gossar, de behöfde icke se mer än skuggan af en quinnolekamen för att bli förtjuste, och jag skulle beklaga dem, om jag ej wisste, att de med samma lätthet kunna kallna, som anfyra.

Capska flickor äro täcka, dock inga Gudinnor. De ha den förmån framför andra, att de alldrig brännmärkas af kopporna; ty dessa komma här icke, om icke någon gång öfwerbragta med främmande skepp. Ett af de Danska hade på det sättet för tio år tillbaka, minskat stadens folknummer på 2000 lif. Men smittan har alldrig kunnat spridas till landet, hwarest de wid sådana tillfällen bortflytta. Med Europeisk uppfostran och mera omgänge med den stora hyfsade werlden, skulle de kunna bli fullkomliga fruntimmer; men äro nu i brist deraf föga annat än snutfagra landsdåckor. De ha en blommande färg. Denne är dock merendels så litet waraktig, att de som woro wackra i fjol, äro fula i år. Uppdragna till att göra intet, råa och utan werld, bli de släta matmödrar, och döttrarne efter dem lika så. Jämförelsen med wåra, besynnerligen upp i Swerige, skulle alltför mycket beskugga deras målning.

[ 18 ]På mina resor har jag sett många Nationers Fruntimmer, och det med märkande ögon. Jag har alldrig warit lycklig hos de Swenska; kan således icke wara deras anhängare af erkänsla. Men icke dess mindre twingar rättwisan mig att lämna dem företräde i skönhet för alla andra, så snart man talar i allmänhet.

<poem> Ja täcka Swenska Kön! jag måste det besanna; Den mullwadsögon bär uti en hornwärd panna, Hwars ömkeliga smak kan finna någon ting, Som öfwerträffar er på hela jordens ring. Er hy, så frisk och ren, som luften den I andas, Är likt ett blomsterfält, der ros och lilja blandas. Att samla i er bild allt wackert, sött och ömt, Naturens rika hand sitt hela förråd tömt. Om altar bygges mer åt någon dödlig quinna, Blott för en Swensk, jag swär, mitt rökverk skulle brinna. Att wackra flickor se, gick jag all werlden om; Men inga råkte jag, förr än jag återkom. En Engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta, Men har för mycken snö i anlet och i hjerta: Du ser en snöhwit kind, men purpurn saknas der, Och alltför liten eld i hennes ådror är. En Fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken; Naturens wackra wärk fördränks i lånta smycken. Tag smink och puder bort, så har du trollet quar; På närstånd är hon ej, hwad hon på afstånd war. Det mera Södra kön, är snömos helt och hållet. Det är så hjertans klent, så hjertans ömt och fjållet, Det wissnar när det rörs, som blomman på en äng: I bilek går det an, men ej i hustrusäng. [ 19 ]

Hit räknar jag hwar enda Mö,
Som bor ibland de Capska bergen;
De äga intet mer än färgen,
Och den försmälter liksom snö.
För en gång kunna de gå an,
Men jag will ock må wäl i längden;
Lär alltså ej i denna ängden
Bli någon hustrus man.

</poem>

Kap. 7.

Om den Musikaliska Mamsellen.

Saxa ferasque Lyra duxit.

Utom dygden är ingen ting, som mera kläder de sköna, än Musiken. Denna wetenskap borde i mitt tycke wara deras egen. Den syslosätter himlens änglar: hwarföre ock icke jordens? Naturen synes ha bygt dem dertill. För hwad ändamål ha de sina små wiga fingrar, tillika med en böjelig och tjusande röst, utan för att drilla en Herdesång wid Claveret? Med en finare hud än manslägtet, äga de ock finare känslor, äro mer i stånd att taga mot intryck af det öma, det läckra och behagliga. Hela deras kroppsbyggnad är musikalisk. Betrakta den wälwäxta Clorinda: Hwad är det icke för ett behagligt accord i hennes person. Från hjessan allt neder till det lilla lekande fotabjället, finner ni ej annat än sammanstämmelse. Ett par eldiga ögon, som täckt accordera med sina begge smalpenslade hwalfbågar; en rund panna, fullkomligen passande till hennes fylliga kinder; en leende rosenläpp, en nätt haka, en hals, ett bröst, en hand - - - Alltihop, det ena efter det andra, wisar er den alldrasötaste likstämmighet. Hela gestalten är en lefwande Concert. Piporna i ett Orgelwerk och [ 20 ]strängarne på Violen, stämma icke bättre tillhopa. Ho ser då icke, att naturen ämnat de sköna till musikanter? Claveret, Lutan, Flöjten böra lyda dem. Bassongen, Trumman och Trumpeten äro för det starkare mankönet.

Hwad förmåner skulle derifrån ej tillflyta den yppigare werlden? Huru många mindre artiga tidsfördrif undwikas? Jocosa, den yrhättan, skalar staden ikring: antingen leker hon bort sin mans egendom på Baler och Bållhus, eller squallrar hon äran af sina grannsystrar i snicksnackande quällmöten. Den stilla Sapho deremot, ofredar ingen, utom sina tangenter. Med ett hjerta, lika så muntert, som hennes musik, äger hon glädjen, utan att söka den på andras trösklar; och när ni hör henne ensam, eller i en samling af utwalda wänner, twinga ur Clavesinen allt det älskwärda, som är i henne sjelf, skulle ni tycka Er se en ängel i menniskjohamn.

Orpheus kunde röra stenar. Med Lutan tamde han Tigrar och Cerberer. Huru mången ung Sapho har icke en Cerberus i sin egen Man? Trumpen, twär och stampande, kommer han hem om aftonen. Hon möter honom med ett leende öga; det rör honom intet. Hon klämmer en klagande ton ur Lutsträngen; det hjelper; isen upplenas. Hans grymma panna mister den ena fåran efter den andra; och innan hon hinner afklädas, har hon förwandlat sin tiger till det aldraspakaste lam. Lustig som ett Allegro, stiger han i säng. Den ärbara Sapho följer honom, och fäster sparlakanen ihop med en knappnål.

Dessa betraktelser gör jag till åminnelse af en angenäm afton, som wi hade hos min Herr Hemmy i Cap. Hans döttrar woro snälla Kapellmästarinnor; i synnerhet öfwerträffade den äldsta. De [ 21 ]hade hört att wår Supercarg skulle wara stor musikus, och längtade täfla med honom. Han kom och bar glädjen med sig på fingerändarne. Första försöket skedde på ett litet täckt Orgelwerk. Flickorna öppnade leken och tillryckte sig allas förundran. Sedermera förbundo de wår förbemälte Herr Supercarg att sätta sig, och tänkte öfwerraska honom med deras krångligaste notpapper; men skalkstycket lyckades dem icke. Så mycket de wunno på honom med ett par bruna täckare ögon, så mycket förlorade de denne gången på wiga fingrar. Detta tillstodo de sjelfwa, ehuru han bemödade sig att intala dem motsatsen. Dernäst flyttades musiken till Clavesinen, hwarest man likaledes täflade om företrädet. Mellanåt hördes en klingande harpa ur förstugugången. Jag wille se den David, som knäpte så angenäma toner. Jag kom, och håren reste sig på min peruk, så stygg såg han ut. Det war en swartlurfwig Virtuos från blåkulla, en Bataviaslaf, som icke wisade mig något hwitt, mera än twå dussin grinande tänder. Flickorna hade ställt honom der, likasom i försåt för wåra lystrande öron. Denne älskwärda busen bragtes in att accompagnera den älsta Mamsellen, och det blef en förträffelig Concert; ty hon sjöng tillika. Alldrig såg jag mera glädje på min Kaptens ansigte. Han tyckte nästan mer om den swarte Musikanten, än jag om den hwita. Det kan ock ingen neka, att han war en snäll satan. Till att å ena sidan betrakta denne buse, med tio beckswarte ramar klämma ur strängarne de alldrasötaste samljud, stundom i ett kullrande forte, stundom i ett bortdånande piano; och å andra se Fruntimret flyga tangenterna kring, slå en täck drill med munnen, och förlängan med fingren, samt rulla långsamt ett par ögon, hwilka uttryckte allt det öma som war i [ 22 ]sjelfwa musiken; det war ett uppträde, som lämnade mig i owisshet, antingen mina ögon eller mina öron åtnjöto mäst.

Tredje ombytet skedde på en Handcitra, hwarpå förenämde Mamsell med en penna raspade accorder till ett Herdaquäde, som hon sjöng. Wi liksom uppslukade henne med ögonen. Flickan war ordinärt wacker; men det är wisst, att musiken gaf henne täckheter, som en blott skönhet alldrig kan äga. Fingren tryckte strängen, strängen wäckte ton; tonen gick till hjertat, och hjertat lyste i ögat. Det war ett ljufligt accord i hwarje lem, och när jag tillägger, att hon war bland de rikaste fäntor på Cap, lär man finna, att hon skulle äfwen så wäl accorderat i hustrusäng. Jag ärinrar mig alldrig denna quäll, utan att framsucka Amarantordens: Dolce nella memoria.


Kap. 8.

Ett Piller för mine Landsmän.

Respice, quod non et. Horat.

Swenskar äro andras apor af blott höflighet; like i den delen Tyskar och Danskar. I London läte wi luggen hänga i pannan. I Paris gå wi med hatt under arm, i Amsterdam med stora byxor. Wi följe den gamla enfaldiga grundsatsen: ”Stick fingret i jorden och smaka i hwad land du är:” antage följakteligen alla bruk, ända till de orimligaste, på de platser der wi anlände.

Denna öfwerdrefna belefwenhet är åtlöje wärd. Ingen nekar, att en främling, som njuter skydd å utrikes ort, bör underkasta sig dess lagar, i förefallande politiska händelser. Men denna förbin[ 23 ]delse sträcker sig ej till seder, klädedrägt och tänkesätt. Skall jag skämmas att läsa till bords, efter Engelsman ej gör det? Skall jag ta mjölet ur munnen på mig, och strö det i håret, derföre att en fåfäng Fransos brukar så? Böra wåre skeppare iakttaga samma otäcka bruk som en plump Holländare? Det wore ju det samma, som att säga mig: När du kommer till Java, skall du sitta på hälarne och tugga Betel: När du är i Ryssland, skall du supa dig full och äta hwitlök. Nog kan jag bli mätt utan ett smakelick eeten? Icke behöfwer en Swensk pumpa sjukdom i sig för Holländarnes Gesondheit? Hedrar det mig, att sitta midt i en fruntimmersring med pipan i munnen och hatten på hufwudet, alldenstund sådant anstår Capske Galanter. Nej, jag will ej en gång antaga deras artigaste moder, som är att hälsa könet med en trefaldig kyss, när man kommer eller går; ty huru mången måsswuxen darrande käringhaka är icke med i räkningen? När ni kysser henne, måste ni frukta det någon af hennes anletes fåror meddelas er genom anrörandet; till förtigande af den fara ni löper, att ge hennes bofälliga näsa en slaksida. Hwad åter angår den yngre, så är det bara en liflös hudnalkning utan eld och styrka. Tacka will jag en kyss i Swerige. Jag får honom sällan, men då jag får, känner jag honom ända ned i stortån.

Mine Landsmän gjorde sålunda rätt wäl om de städse höllo sig till sine hemseder, synnerligen, som desse äro en förnuftig medelwäg emellan Fransmannens öfwerdrefna artigheter och Holländarnes plumpa rättfram. Engelsman är Engelsman, ehwart han kommer; hwarföre icke wi lika så? Lefwer jag som jag är wan, så bli mina manerer otwungna, lätta och naturliga. Går jag derifrån, [ 24 ]lyckas jag som Apan i låckperuk. Mån ej Myne Heeren skulle göra oss samma tjenst då som nu? Twifwelsutan. Ty när upphöra de att älska Piastren? Det är redan för mycken höflighet att wi tale deras språk, emedan de alldrig lära wårt igen. Jag för min lilla del har budit till att wara Swensk öfwer allt.

Söndagen efter Pingst woro wi samteligen färdige att återresa till Skeppet i Bayfalso; men en wåldsam kolik, som samma tid fästade Supercargen wid sängen, förorsakade några dagars uppskof. Emedlertid for andre Assistenten och jag förut. Skjutsen kostade Tolf R:daler, då jag i Swerige kunnat för twå plåtar komma lika lång wäg. Så oförskämt tar Holländaren för sig, när han äger tillfälle. Mycket är wagnarnes dyrhet skulden dertill; ty en ordinär Jutwang på Cap kostar hela 400 Riksdaler; men hyran är icke dess mindre alltför grofhuggande.

På wägen besökte wi åtskilliga wackra landtgårdar. Allestädes mötte oss glada ansigten. De som bo på landet nöja sig med ett ärbart namn af Bönder, ehuru de kläda sig såsom Borgare, och lefwa som Adelsmän. Trefnad och öfwerflöd grönska omkring deras boningar, hwilket följaktligen sätter alla drycks- och matwaror i ganska lågt pris. Orten Constantia, der förmodeligen prässas de ljufligaste winer på werldsrunden, foro wi tätt förbi. Dess läge wid foten af en rund bergås, som skyddar planteringen för Ostlige windar, tillika med sjelfwa jordmånens beskaffenhet, lärer wara orsaken, att denna slags winwäxt ej förekommer på andra ställen; ty man har försökt att utwidga den annorstädes, men fruktlöst.

Mot aftonen anlände wi till Byn till Kommendör Kirstes hus, hwarest wi funno wåra quar[ 25 ]lämnade kamrater i full dans med der warande flickor, såsom i nästa Kapitel skall förmälas.

Kap 9.

Spelmanni gnidite Gigas. Lust. Stud.

Hola! Bröder! Så tappert I bruken fotabjället! Stampningen tordönar halfwa milen från Er. Man hade så när kunnat inbilla mig att sjelfwa gråbärgen dansade; - - Låt mig se Edra Nymfer, så skall jag säga Er min tanka om dem - - -

Är detta Kommendörens dotter G st? Hon är en täck unge, rosig som morgonrådnan, eldig och fri. Se bara när hon ler, huru skalken lyser tillika ur ögonen, och ur ett par små alldrakäraste hål på kindbenen. — Men fy! nu storskrattar hon. Det kläder henne intet. Hela det lilla köttbelätet skakas deraf så erbarmligen, att Ni känner gungningen deraf ända ned i tilljan som hon står på. Hennes ansigte bildar wällusten för mig, men äger ej det höga och förnäma, som kan befalla en åskådares wördnad: alltså räknar jag henne bland de Skönheter, som bättre kunna winna ett hjerta, än behållat. Dansmästaren skulle dessutom ha skam, som icke satt hennes underrede i bättre skick, ty Ni märker ju, att hon går som en gås, med inböjda tår. — Icke heller äro alla hennes manerer artiga. — Nå, nå, mine Herrar, tycken ej illa wara. Jag säger bara min mening. Ni må gärna kalla henne Gudinna, om så behagas.

Widare: Hwem är den lilla flickan med de blå ögonen? Den förmögna Miss Hörter från Cap. Slappertement, det är den regelbundnaste Skönhet jag sett i detta landet. Hwilken täck wäxt, för[ 26 ]enad med ett ännu täckare ansigte! Jag måste betrakta henne en stund. Wet Ni hwad jag tycker, mine Herrar? Hon är ful af alltför mycken fägring. Det är en blomma utan lukt, eller snarare, en wacker målning, som fägnar ögat, utan att röra hjertat. Gete med sina små lyten behagar mera. Så går det. Naturen i sina wärk lyckas alldrig mindre, än då den brukar cirkel och måttståck: lik mig i den delen; ty jag skrifwer alltid illa, då jag will görat rätt wäl.

Den långa Mamsellen, som står der hos den Holländske Styrmannen, och wiskar tobaksröken från sig med näsduken, hwilken är hon? Miss Anett, Kousin till den Förra. Det är en tolfpundare. Wet Ni, hur hon förekommer mig? Jo, jag finner henne lik de Capska fåren, hwilka äga sin mästa wigt i swansen, och fylla grytan bättre, än de förnöja smaken. Stackars fänta! Hon är intet ful, men har för mycket af en ärbar Matrona, till att kunna kallas en täck Flicka.

Dessa tre hjertungar woro egenteligen balens prydnad. Det war en glädje till att se dem med inböjde fötter trafwa en hop kontradansar, och figurera fram och tillbaka med akterspegeln, medan wåre Swenske gåssar midt emot gjorde sitt bästa. De förra förstodo icke mer af dansen, än sjelfwa cirklarne, och de senare hade ännu sjöslingringen i benen. Icke dess mindre fördunklade wåre oändligen de Holländske; ty en Batavia-farare, som från Amsterdam ankommit i Bayen tillika med oss, war här närwarande med sine Officerare. Desse sutto förgätne i en wrå, medan wår beställsamma ungdom, lika som humlor kring blomstren, höllo ett stojande colorum med nymferna, och åtnjöto utmärkta företräden.

Mine Landsmän har jag på åtskilliga ställen [ 27 ]funnit wara lycklige hos främmande Fruntimmer. Fransosen, säga dessa, är alltför näswis och smalbent: Engelsman är bättre wuxen, men butter och påckande. Swensken deremot, tillägga de allrasötaste munnarne, har förenat i sin person den förres artighet med den senares wäxt. Tjusande smicker från en skön läpp! Till erkänsla måste jag också tillstå att de äro täcka som änglar; ty huru kan jag kalla den ful, som säger att jag är wacker.

På detta sätt hade wi hwar afton en bal. Jag anmärkte såsom något besynnerligt, att de som woro gifte bland oss, fingo mästa sjelfswåldet bland flickorna. Men Ungkarlarne måste så godt som slå sig till sine förmåner. Dumma statsgrep! Liksom ingen erfarenhet kunde finnas, utan inom ägta ståndet. Detta gjorde till slut, att äfwen wåre orakade piltar började försäkra att de hade hustru, barn och bohag, till upphjelpande af sin credit hos dem.

Fredagen derpå kommo Supercargen, förste Assistenten och wår Commissionär Le Fevre från Cap: dansen räckte äfwen den aftonen; men förbemälte Herrar, så wäl som Kapten, funno räkningarnes afslutande angelägnare, och hade den hårdheten att ge de nigande nymferne ett grymt afslag, då de uppbödos att deltaga i glädjen. Sådant kunde ej annat än förtryta dessa, hwarföre de ock lade sina hufwuden tillsammans och utstuderade en hämdplan, som lyckades dem förträffligen. De läto fördubbla antalet af fiolerne, bragte på benen allt hwad lif och anda hade, stojade, trallade och stampade slängpålskor så käckt, att pennan skakades de andra ur händerna, der de sutto. Ni skulle trott att jordbäfning war i hela huset. Stolar, bänkar och bord, all ting syntes bli lefwande, för att understödja deras afsigter. Supercar[ 28 ]gen skulle räkna, och råkade i förwirringen skrifwa en ziffra och en not om hwarannan. Kapten ärnade göra en ritning på klipporna kring Bayen, men alla hans klippor misslyckades; den ena blef lång som en basfiol, den andra rund som en styfkjortel, den tredje helt och hållet en fruntimmerssko. En stark windkula från Alektas förbiswängande råb, kastade dem alla, tillika med bläckhornet öfwerända, och förorsakade en total ljusets förmörkelse i den wrån. Den arme Le Fevre wille sammalunda sätta pennan på papperet; men handen tycktes hålla samma takt, som flickornas fötter. Han stack fingren i öronen, han stampade, han bad, han swor. Ingen ting kunde hjelpa. Han flyttade sig undan i ett annat hörn. Dansen förföljde honom äfwen der. Han antände sin pipa för att röka bina ifrån sig. Allt förgäfwes. Den stackars mannen blef till slut så förwirrad, att då han skulle uppläsa sin skuldfordran, och säga hundra Riksdaler för får, hundra för getter, kapuner, citroner m. m., blef det icke annat, än hundra Riksdalar för spelmän, dito för kontradansar, noch för stråkar, o. s. w. Med ett ord, wåra hämdgiriga Amazoner wille icke lystra till andra fredswillkor, än fästningens uppgifwande på nåd och onåd. Fienderne nödsakades ändtligen uttåga ur sina förskansningar bakom skrifborden. Deras arsenaler af bläckhorn, sanddosor och pennor gåfwos till spillo, och de sjelfwe fördes i triumf kring alla gatorna i en lång kontradans. Det war ett nöje att se wår åldrige Befälhafware löpa kapp med en likaårig Fru Kirst, och ännu mera, att se den stackars Commissionären i Alciras obarmhertiga näfwar göra en perforcejagt. Supercargen, såsom opasslig, undslapp; men alle de [ 29 ]andre måste springa gatlopp hela natten, under de skönas näsdukar.

Kap. 10.

Nyttigt att läsa för alla Sjö-Galanter.

Speluneam Dido Dux & Trojanus eandem Deveniunt. Virg.

Jag förgäter alldrig huru jag af en händelse råkade, såsom en annan Actäon, att öfwerraska Diana samma afton. Jag ärnade gå ut, och - och räkna sjustjernorna, när i en hast en okänd röst bakom förstugudörren hördes framsucka: O! my dear, my dear! Nyfikenheten låckade mig att stå på lur; jag lade örat till, och uppsnappade några fragmenter af en kärleksförklaring, som wäl war den artigaste i sitt slag. Men hwilken Damon war, wille jag ej utgrunda. Det mins jag likwäl, att han suckade ett ord Swenska, ett ord Engelska, ett Holländska m. m. Charming creature, ick ljuge nicht; Ick love ye, with all min kart, - Give me a kyss for min hund. — My dear. Här parerades en smula, och det lät lika som twå skulle kyssa hwarannan. Jag lystrade widare, och jag hörde en annan finare stämma: ach, myn Heer, Yebeent een schelm; — de Ostindische Leiude is niet veel te vertrauwen - - go! go! niet mehr, ik heb ye iwee gegeewen. Men den andre syntes ännu icke hågad att rymma fältet, utan swarade sakta: no, no: my sweet jongefru, ye hebb me sewen kysse versproke, - ye mact me for den hund betale - one more - that war moi one more, one more, och sålunda blef icke annat än one more, hela långa stunden, ända till dess hans moy jonge frawe tycktes bli ond och sade: Wat! [ 30 ]Schaam ye ju niet? Ik blywe qwaat, — ye besmeet my de mont — foy! ye beent van dag niet gerasseert. Hoe veele sonties sall ick dan voor en hond geewen?

I det samma knarrade den squallersamme dörrhaken, hwarpå hon hwiskade: st! st! go, go malle portrait - go, go, my modar komt. Mamma kom intet. Men jag kunde omöjligen bärga mig för skratt. Och det war orsaken att de begge twå, hals öfwer hufwud, lupo undan, lämnande i brådskan en rosig näsduk efter sig, märkt G. K.

Sällan winner man något wid dylika oförmodade upptäckter. Actäon öfwerraskade Diana i ett bad, och blef förwandlad till en hjort. Icke bättre lyckades jag denna gången; ty då jag efteråt bar näsduken tillbaka till min Diana, och begärte såsom deltagande i hemligheten en kyss för mitt fynd, fick jag endast en örfil för min möda. I harmen skall jag ock utropa hennes namn för hela werlden: Det war den elaka Ges - - - dock nej, jag wet ingen större synd, än squallra på flickor. Jag stoppar min örfil i fickan och tiger, förmanande hwar och en snapphane som lurar i portskjulen efter Fruntimmershemligheter, att af mitt och Actäons öde taga en hälsosam åtwarning.

Deremot kunde jag wäl ha hjerta att förråda den röde öfwerråcken, af hwilken jag såg en flik i månskenet? men det händer ibland, att den som röjer en annan blottar sig sjelf. Derföre säger jag ej mer, än att han hade skänkt henne en knähund eller en knähynda, och att denna Herr knähund, eller denna Jungfru knähynda, skulle med kyssar, eller efter Holländske myntfoten, med Soenties återgäldas. Huruwida han efteråt har wunnit förhöjning i procenten, skall jag ej kunna berätta.

Efterkommande Ostindiefarare till tjenst kungör [ 31 ]jag alltså, att de som längta att lyckligen skjuta ett hjerta, böra ladda med knähundar. Alla Bayens Fruntimmer besökte oss om bord en dag, och lupo hwar hytta igenom, för att uppsnappa dylika waror. Commendörens dotter hängde wår Opperstyrman i råckskjörtet midt på däck, och wille ge förskrifning ifrån sig på 52 Soenties, för en liten swart hundvaluta, som han hade med sig ifrån Swerige. Men hwarken hennes bönfallande nigningar, eller hennes wällustiga rosenläppar, förmådde beweka hans redan intagna bröst. Wi hade twå skeppskattor på Finland: huru ifrigt önskade jag icke att kunna ikläda dem hundskin, för att ställa den stackars flickan tillfreds.

För likhetens skull med föregående ämne, will jag här bifoga ett besynnerligt bref, som en händelse bragte mig i händerna. Det war ställt till någon af Bayens Nymfer, och innehåller allt det ömma, som någonsin ett swällande sjöhjerta kunnat frambringa. Författaren, hwars namn jag wärkeligen icke wet, lärer hört, att Capska Fruntimmer, så wäl som alla Österländska i gemen, älska mycket en förblomerad stil, och derföre walt detta skrifsätt. Jag tillstår, jag fick icke tid att afskrifwa mitt Original. Men mitt goda minne skall ersätta bristen. Ungefär lydde det sålunda:

Makalösa Skönhetsblomma!

”Dina ögons kanoner ha skjutit eld i mitt hjertas kruthus. Min skuta har stött på dina behaglighetsklippor, och bräckt min kallsinnighets bogspröt, så att, derest din bewågenhets wind ej snart blåser upp mina begärelsers segel, lär jag drunkna i min förtwiflans häftiga bränningar. Ja, skönaste Ängel, jag älskar dig mer än för[ 32 ]de-wind och piastrar. Tillåt mig derföre fälla mina önskningars ankar uti din goda hoppsudde, och med min kärlighets octant söka latituden af din terra incognita. Dina ögons kompass skall hädanefter utstaka min kours, och din wiljas roder styra hela min lefnads skuta. Om du wisste huru din skönhets eld flammade i mitt hjertas kabysa, skulle du säkert utsläcka den med dina ögons medlidande wattensprutor. — Fördenskull, min Corall, war icke så hård som Romansklippan, och krossa icke min brinnande älskogs glaslampa under tyngden af din kallsinnighets isberg. Skicka mig wackert några kärliga förfriskningar med ditt brefs paketbåt, eller kom sjelf. Jag sänder dig nu femton båtsfat fulla med hälsningar, och förblifwer med ballast och bramsegel, i alla wäder, hela kompassen rundt om”

Min makalösa Majblommas

Undergifne Kölswin
    N. N.

P. S. ”Hälsa fader och moder. Jag önskar dem dubbla Ranzoner af allsköns wälsignelse. Farwäl.”

Brefwet war skrifwit på Holländska. Och Läsaren tör gissa, liksom jag, att han dermed endast haft i sinnet att bry sin sötunge.

Kap. 11.

Om Sigonius och Hasenskräck.

Måndagen d. 13 Junii war man klar öfwer allt, och tog afsked af Kommendören Herr Kirst, en [ 33 ]man, som förtjenar att nämnas med heder. Hans artiga hus gjorde oss wistandet i Bayfalso rätt angenämt, utom de betydande tjenster som han wisade oss wid provianteringen. Herrarne hedrade sig tillbaka på ett sätt, som alltid gör Swenska flaggan wälkommen i denna hamn.

Åtta dagar wäntade wi på god wind. Denna ledighet anwände wår Kapten uppå bergstopparne, dels till att taga observationer, dels till att samla örter.

Emellertid hade wi besök af Holländarne från det andra skeppet. Bland desse woro i synnerhet twå löjlige originaler, en passagerare till Batavia, som bedyrade att han öfwersatt sju Mosis Böcker på Arabiskan, samt en lustig Zicke-trooster, som behagade helsa wår Präst för myn confrater. Den förre, lik en Dragon, som på ett wärdshus prålar med hjeltebragder, dem han aldrig gjort, målade för mig en fullkomlig Hasenskräck, och den senare med en lurfwig peruk, som syntes wara årsbarn med hans lappade fullfjedrade råck, föreställde en wurmig Magister Sigonius till punkt och pricka. Passageraren skröt med stora penningar och sköna slafwinnor; anmodade alltså Herrarne något hwar, att hedra hans hus med besök på Batavia, ty han wisste att wi aldrig kunde komma dit; försäkrandes att all ting, ända till hans favorit-unge, skulle stå dem till tjenst.

Sjuktröstaren, som hemma war Trägårdsmästare, beskref sitt andeliga Ämbetes inkomster; höll wår Präst i armen, och bekräftade, att han ägde 25 gyllens månads hyra, 500 dito i previlegie-pengar, och dessutom frihet, att föra ett quantum bränwin, en kista tobak, med mera, hwarigenom han kunde fördubbla sina räntor, då köpenskapen slog [ 34 ]wäl in; wiljandes sedan weta huru mycket Swenska Kompagniet består voor de Geistlickheit op syne skipe? Hwarpå denne swarade: det war honom kärt, att Herrar Holländare icke bundo munnen till på oxen som tröskar. Men hwad Swenske Sjöpräster angår, såsom deras syssla mycket differerade från Hollands Sjuktröstares, alltså handlade de ej heller med bränwin och tobak, ägande dessutom sin nödtorftiga utkomst, och mera trodde de sig icke böra begära, wäl wetande, att deras rike icke wore af denna werlden. Zicktrosteren ryckte på axlen och drack.

Innan de gingo bort besågo de skeppet, och tillstodo, att deras kunde stå inuti wårt, ehuruwäl deras besättning bestod af 460 man, hwilke dock hälften woro Soldater, förordnade till Batavia. Ändtligen togo de afsked och raglade till relingen. Passageraren förnyade sitt förra anbud, under det han klättrade sidan utföre, och pratade om sina sju Mosis böcker och sina slafwinnor, äfwen en hel stund längre än wi förmådde höra honom.

Torsdags morgonen den 21 Junii gingo wi till segels, som förbemält är. Seglatsen gick fort och lycksamt, hwilket war oss så mycket kostbarare, som kölden hade twingat oss att bära winterkläder å nyo.

Öarne St. Paul och Amsterdam, hwarigenom skeppen gemenligen pläga taga departure på Java, fann wår Kapten icke nödigt att söka denna gången, utan ställde kosan gerad fram, kommande dem ej närmare än på twå, tre grader.

[ 35 ]

Kap. 12.

OXEADEN,

eller

Wördsamt Äreminne öfwer wår Norske Oxe, den välbereste Herr Rölle, som afled i Junio 1770, och jordfästes i våra magar samma år.

Bovis omnia plena. Virg.

Det är nu så länge sedan jag rimade, att Ni torde inbilla Er, att min versådra sinat alldeles af. Jag skulle ock tro det sjelf, så framt jag ej redan kände henne drypa fram ur ett par hål, som twå oxhorn stångat i hennes damlucka. Jag skall säga saken:

Morgonen efter sedan wi slagtat wår siste Norske Oxe, inskickades till mig såsom Fastlagsris hans begge horn. Hwardera hade sin särskildta påskrift. Det ena som war uppfyldt med skosmörja, skulle brukas att rida på till Blåkulla i sällskap med Påskkäringarne. Det andra kunde jag behålla såsom ett symbolum af mitt tillkommande äktenskapsöde.

Detta gaf mig anledning att anställa en betraktelse öfwer fänad. I synnerhet fann jag mig förbunden att uppresa en poetisk ärestod på wår afledne Rölles graf, såsom billig erkänsla för den andel jag hade fått af sterbhusets quarlåtenskap. Han war ett godt kreatur, och min reskamrat så wäl som de andre. Mången Skald har strött cypresser öfwer ett owärdigare lik, eller efter von Dalins uttryck, besjungit fänad i helgade grifter.

[ 36 ]

Boum gemitu nemus omne remugit.

<poem> Ack Sångmör! samlens hit, med swartbeklädda lutor! Naturen träde fram i djupsta sorgeskrud! Hwart öga wandle sig till strida tåresprutor!

Förskräckes haf och jord för mina klageljud!
I Africanske skogars fasa!
Ack tigrar, hjelpen mig att rasa.
O qual! — Wår oxe är nu död.

Du grift-poeters hop, som fått den ädla wana,

Att sorgetoner slå, när mänskjofänad dör,

Beklaga nu med mig min stora Rölles bana.

Jag denna skilnad blott på wåra Hjeltar gör:
Twå ben ha edre, min har fyra,
Jag gråter gratis, I för hyra;
Men begge skrifwa wi om nöt.

När I åt edra lif så höga stoder byggen,

Skall mitt då gräfwas ned i glömskans mörka wrår?

Nej, en Wizir, en Zar, kan wända werlden ryggen;

Men deras Oxebragd dock lika ewig står.
Kom alltså werld att höra;
Jag skall min sorgsna luta röra,
Wid en af edra bröders fall.

I Jutland blef han född utaf en fyrbent mamma,

Som aldrig smutsat sig med bondekreatur?

Nej, fy! af sådant pack ej hjeltar nederstamma.

Hans söta pappa war en adlad Herrgårdstjur.
Men Adel gör dock ej till saken;
Ett von framför, en hjelm i baken
Föröka ej en Cesars dygd.

Här han nu dag från dag wid modrens jufwer grönskar,

Bland Socknens alla nöt den skönste ungerswen,

Hans hjerta äger allt, och magen intet önskar. [ 37 ]

Han wäxer och får hull, fast Kerstin, Kuskens vän,
Så mö, som kon hon mjölkat hade,
Ej sällan till hans stora skade,
Stal bort hans mjölk åt sin galant.

Snart fullwäxt wandrar han, att segerkransar plåcka,

Från frodig kalf han blir en oförliklig tjur.

Lik Engelsman han will befalla, ta och påcka,

Men brukar aldrig krus, som små Fransyska djur.
Han på en höft halp flera quigor,
Än Skottar fägnat Swenska pigor,
På femton år i Götheborg.

Men, ack, du grymma werld, du hjeltar snarast fäller.

Wår ungdoms wackra wår ser alltför snart sitt slut.

Till obeskriflig sorg för hundra Ko-mamseller,

Wår tappre Rölle blir en snöpt oduglig stut.
Hur många menskjoröllar rusta,
Så stackars frun en gång får pusta,
Wid sidan af en ömklig stut!

Hwad under om nu horn uti hans panna wäxa!

Hur mången twåbent bror bär dylik ärestod,

Som kunde härutaf ta denna stora läxa:

Att draga dem som han med sedigt tålamod!
Min wän! fast dina horn bli långa,
Bör du din hjelpbror icke stånga,
Men tig, och wisa ädelmod.

Wår oxes lif allt mer åt motgångsbranten lutar, Han till en Norrman blir på nästa marknad såld; Från sine Landsmän skild, de hederwärde Jutar, Han öfwer Skagern for i Farfars Ferrös wåld,

Här sätts han under grymme drängar,
Får litet halm och mycket slängar, [ 38 ]
Och grånar wid en gammal plog.

Men hjelpen kom till slut. Hans nöd till Jofur trängde; Ett flytande Kastell med trenne maste-torn, Som på en skyhög topp den Swenske wimpeln swängde,

Sam majestätligt fram, och sköt med skrot och korn,
Att Lotsar upp ur bergen jaga,
Och litet lugn i Norge taga.
Här Rölle sin förlossning fann.

På Finland bragt om bord, han sälla dagar äger, Beständigt Passad upp utaf en twåbent bror. Bland får och getter nöjd, i backen på sitt läger,

Han nu på wilda sjön sin andra resa for.
Ehuru skeppet kullbuterat,
Har aldrig Rölles buk vomerat,
Förutan små - - et cetera.

Till Cap han följde oss, men ack mitt öga gråter — Hans panna måste här för slagtaryxan stå. Hur månge likar få gå hit och komma åter!

Hwi skulle denne blott så gruflig ända få?
Jo, egennyttan är wårt roder;
Wår oxe fick af oss sitt foder,
Att foder bli för oss igen.

Ack! Rölle, sof då sött, ditt fall oss nog bedröfwar. Wi dele mellan oss hwad fordom hört dig till: En Jungman får din swans, Kadetten dina klöfwar, En Skepps-Secter ditt wett, din ränta hwem som will.

En Styrman ärfwer dina seder,
Och på det allom må ske heder,
Skall jag behålla dina horn.

</poem>

[ 39 ]Wännerne gåfwo mig Rhabarber; derföre få de swälja dessa piller igen. Jag will icke inblanda andre deruti än dem, som hulpit till att fläta Fastlags-riset åt mig; ty jag har icke hjerta till att göra, som de Katholske Prinsarne med de stackars Jesuiterne, skära alla öfwer en kam.

Kap. 13.

Om det lärorika hornet.

Dum femina plorat decipere laborat.

Den 15 Julii såg jag en sjöko, NB. på papper i en tysk Resebeskrifning.

Den 16 blefwo wi från altanen warse twå Tumlare, fiskar, som äro märkte med ett slags horn på hufwudet. De stodo upprätte i wattnet, och syntes smeka hwarannan. Jag frågade mycket enfaldeligen hwad detta betydde, och fick till swar, att det war ett äkta par; ty Tumlare-slägtet förhåller sig in coitu liksom wårt. — Derföre ser Ni ock, inföll S - - - n, som satt bredwid, att deras äktenskap äfwen i ett annat hänseende ofta likna wåra; jag menar, de ha horn med sig. Betrakta dem.

Wäl! tänkte jag för mig sjelf. Då skall Tumlaren få en plats uti min Moraliska Naturalie-samling. Han skall uppstoppas och sättas bland mine Malefiter och Hajar, med följande lä[ 40 ]rorika Stenstil, ingrafwen i hans märkwärdiga horn

O Yngling, du som gilja går, wälj icke med tillslutna ögon. Ty äktenskapets farwatten är farligt. En bland tjugu undgår skeppsbrott. Derföre loda för dig. Logga och pejla. Krök din rygg uti den dörren, der andre stött pannan emot. Utforska grundet innan du stormlöper. Eljest betrakta ditt öde i detta horn, som jag till åtwarning uppresa låtit.

Härligt fynd! Men huru skall jag förwara denna kostbara klenoden; skall jag gömma den i glasskåp, eller läggan i Spiritus vini? Nej, dessa påhitt äro nu mera för gamla. Jag måste wara ny; Till den ändan will jag inswepa min Tumlare i en wiss uniform, och behänga hans horn med ett par [ 41 ]wäl betjärade sjömansplagg; ty der är han i sitt rätta element, åtminstone wet jag intet fotral, som passar en hornfisk bättre. På uniformen skall jag, till widare upplysning, binda bröstbilden af en Skogsfaun, lindad omkring hans begge horn, och skrifwa derunder: Surgunt in cornua Lauri. Ofta medan Soldaten fäktar och Sjömannen seglar, så - - - så - - - Quos ego - -

Föregående händelse hade emellertid bragt talet på giftermål. Middagsklockan ringde oss till bordet. Men huru skulle maten kunna stoppa munnen i ett så nära rörande ämne? Discursen fortsattes, och den som är nyfiken, kan inhämta honom ur följande

Kap. 14.

Allom dem till tjenst, som gilja gå.

Hwad är ett paradis, om man skall ensam bo,
Om man ej hustru har, den man kan sig förtro?
Att genast älska hwem man der och hwar kan råka,
Är lika tokugt som uppå hwar kärra åka.

D. Spegel.

När jag friar, sade den ene, will jag icke se på flickan allena, utan liksom Turkarne i hästköp, underrätta mig om hela racen, tre, fyra leder tillbaka. Ty äplet, såsom ordspråket lyder, faller ej långt ifrån trädet, och fädrens laster fortplanta sig gemenligen, liksom wissa naturliga lyten, uppå efterkommanderne. Wattnet smakar alltid af den jordmonen, hwarigenom det rinner, och när har man någonsin sett en frodig planta efter ett förderfwadt frö? Nej, fortes creantur fortibus. Säger icke Cornelius Nepos så, Herr Magister!     Ödmjuke tjenare! Cornelius Nepos säger så — [ 42 ]Apor födas af Apor, Åsnor af Åsnor. Derföre will jag börja med att genombläddra så noga, som möjligt är, familjens huslegender. Först skall jag undersöka, om söta mormor haft någon fortplantlig krämpa. Dernäst ärnar jag lyfta på söta Morfars långperuk, och utforska om der inga märken finnas på hans panna. Sedermera stiger jag ned till min nådiga Swärmor, för att tillse, om på hennes ansigte träffas några bränwinsrunor, som kunna göra mig slägtens nykterhet twetydig; och ändtligen will jag weta, huru min Herr Swärfader lefwat i ungdomen. Ty hända kan, att han sin lagliga afwel till men, antingen dansat för mycket på wissa baler, eller sparat sig för litet under wissa möten. Är det icke sant, Herr Magister? — Ödmjuke tjenare! Det är sant. Den som syndar, han skall falla Läkarenom i händerna. — Härutaf will jag dömma om flickans både moraliska och naturliga egenskaper; Stammens är bästa borgen för sjelfwa fruktens. Och alldenstund döttrarnes uppfostran merendels är mödrarna lemnad, kan man skäligen sluta från dessa till de förra. Har Modren warit god Hustru, så litar jag på Dottren. Men i widrigt fall tar jag min Matts ur skolan. Tanti pœnitere non emo, sade Filosofen. — Hur hette han, Herr Magister? — Ödmjuke tjenare, han hette, han hette - - het - - förlåt mig, jag hostar så, - - han hette Da - - Da - - Darius Longimanus, eller Doctor Bombastus. — Han må heta Longimanus eller Bombastus, fortfor den förre, så will jag likafullt utkunskapa belägenheterna, innan jag nalkas fästningen. Kärlekens citadell har, liksom andra, sina dolda minor; låt oss derföre med warsamma steg approchera.

[ 43 ]Sedan jag nu på föresagda sätt försäkrat mig om sjelfwa godsets godhet, ärnar jag ingalunda anmäla mig hwarken hos söta Far eller söta Mor; ty jag friar icke till dem, utan till deras dotter. Hennes samtycke bör föregå deras; ty hon är hufwudperson i spelet. Dem tillkommer råda, men icke så alltid befalla, och finner jag ingen ting onaturligare, än det Österländska tyranniet, som berättigar föräldrar att oinskränkt föra wåld på barnens böjelser i giftermålsärender. Faran är ju icke deras. Är det icke wår lycka, som skall afgöras? Bör man då ej äga skiljorösten i egen sak, utan följas i brudsäng som en oxe under oket, twärt emot naturens allsmäktiga kallelse! Beelsebubska wälde! Är jag icke ett fritt wäsende, en Adams-ättelägg, en menniska, en Christen? Denna handen jag äter med, denna skinnfällen jag bor uti, detta hjertat, denna foten, denna - - - är det icke allt mitt? Skall då en annan råda derom. Skall min kropp, mitt tycke, min wälfärd bli en kramwara i främmande näfwar, ett rof, ett, ett - - - ack, det är odrägligt, Herr Magister. — Ödmjuke tjenare, wisserligen. Nam quos Deus conjunxit, förmyndare ne separet! — Alltså will jag först hålla mig till flickan. Men icke ärnar jag straxt röra på friaresträngen. Ännu har jag mig några punkter förbehållne: 1) Måste jag weta, om hon äger så mycket wett och werld, att jag slipper rådna för henne borta, och förakta henne hemma; ty en fjålla är swårare att dragas med, än en yrhätta. 2) Will jag försäkra mig, att wåra hufwudböjelser, så wäl som temperamenter, någorlunda stämma öfwerens; annars kunde hända, att hon wille gråta, när jag hade lust att skratta, eller frysa under samma täcke som jag brinner. 3) Såsom ägtenskapets stora sym[ 44 ]bolum är: ”Wäxer till och föröker Eder;” alltså synes mig att en försigtig Giljare bör skaffa sig säkerhet i den delen. Eller hwad menar Ni, Herr Magister? — Ödmjuke tjenare! hon borde kan hända ge Fältskersattest om sig, ha, ha, ha! 4) Tror jag antipathier och sympathier hjertan emellan. Slagrutan förråder metallen, magneten nordstreket; lika så tänker jag mina aningar och känningar skola säga mig, när jag träffat den rätta. Icke frågar jag efter Romangriller, men min person måste äga ett utmärkt företräde i hennes tycke. Det är ett slätt förebåd, att twå käre se hwarandra med oförändrad puls. Jag för min del skulle dömma alltför illa om min kärlek, om jag någonsin kunde öfwerstiga min Fästmös tröskel, utan en liten ilning i bloden; liksom det å andra sidan högligen skulle förtryta mig, om min ankomst icke förorsakade henne en smula älskwärdt bryderi.

Alltså är nödigt att weta, huru högt wi hunnit i hwarandras hjertbarometer, innan man skrider till hufwudfrågan. Finner jag uti förenämde punkter inga hinder, så låt mig då icke som en suckande snushane med ack och o! utan som en man med anständighet, frambära mitt ärende. Får jag hennes ja, så kommer ordningen till Pappa och Mamma. För dem skall jag framlägga en kort uträkning på mina årliga inkomster och säga: Här är min egendom. Med detta och den högstes wälsignelse kan jag skaffa en Hustru bequämligheter, och uppfostra hennes barn. Er dotter passar mig, och jag henne. Ert samtycke kan göra oss begge lyckliga.

Nu, såsom jag förut lärt mig känna föräldrarnes karakter, och dessutom aldrig ärnar fria utom mitt stånd, bör jag wara säker om dessas bifall. [ 45 ]Följaktligen återstår här icke mer, än att tala ett ord med Prästen, och sedan fullkomna saken.

Kap. 15.

Bör läsas i en andedrägt med det förra.

Lycka till, min Herre, inföll en annan, som satt bredwid. Men Er predikan är ännu bara half. Ni har lärt oss få en god hustru; lär oss äfwen sättet att förwara henne sådan. — Rätt så, skrek Wår Präst, Hinc robur & securitas, står det på Plåtsedlarne.

Förwara henne sådan! åtrade wår förre Talman. Det är Ert eget fel, om hon icke är densamma till slut, som hon war i början. Fullborda hwad en Man tillkommer att göra. Men i synnerhet rensa ur huset all ohyra, hwaraf den bästa quinna ofta blifwit förderfwad.

Det händer understundom, äfwen i de käraste hjonelag, att mannen i ett eller annat nödsakas controllera sin hustru; straxt är - - Oldmoster tillreds, och gnäller om männernes tyrani, — Annat war det i min ungdomstid, säger hon, och fördubblar fårorna på sitt ålderplöjda änne: ”Min salig gubbe, Gud fröjde hans själ, kunde aldrig neka mig någon ting. Hwad jag pekade fingren på, fick jag. Han war så god, så god!” — Här fäller hon en tår; men innan hon hinner långt med sitt tal, hör Ni henne rysta på kryckan, och bruka ett helt annat målföre. — Han skulle understått sig bara, till att göra så med mig. Så sant jag är en ärlig quinna, skulle jag wisat min junker [ 46 ]annat. Jag skulle - - jag war intet ful den tiden - - - mången gåsse gjorde söta ögon åt mig. Så snackar hon och myser på munnen, liksom för att draga tillsammans några få bedröfliga lämningar af en redan förwissnad fägring.

Hwad tycker Ni, mine Herrar! sådant dagligt prat kan ju förgifta det renaste bröst. Min unga Fru är oförsökt, tar sina skyldigheter för twång, och blir uppstudsig. Hennes kärlek, som förut flutit tillsamman endast i min person, koxar omkring sig efter andra föremål; knytkäringar få hennes förtroende, bära willerwallan tillika med brödkakorna ur huset, och straxt har jag en sprättande puderhjelte på halsen, färdig att fiska i grumligt watten. Få de förra tid till att squallra, och den senare tillfälle att förrycka hennes upprörda sinnen med suckande snicksnack - - - ack, då ser jag med fasa det öde som förestår mig; åtminstone tänka grannarne så, hwilket för mig är det samma; ty hwad hugnad har jag deraf, att min hustru är ärlig, när ingen menniska tror det? Ware fördenskull mina dörrar ewinnerligen tillbommade för käringar och sprätthökar.

Men, mine Herrar! ännu kan jag uppdaga ett medel att försäkra Er emot de flesta twifwelsmål. Det är helt lätt och naturligt. Aldrig kunna twå makar bindas ihop med starkare band, än barnlindan. Skaffar Ni er skyndsamligen ett par arfwingar på backen, så kan Ni trotsa hela werldens Asmodéer. Derigenom dragas en hustrus omsorger allt mer och mer inom huset. Såsom moder få hennes kringlöpande begärelser ett wissare föremål: de wändas ifrån baler, bållhus och sällskaper hem till den kära waggan. Mannen blir henne dagligen älskwärdare, ju mer hon ser honom upplifwas i [ 47 ]nya telningar, som framjollra ett lekande Mamma; och Trohetsbandet, likt den Gordiske knuten, kan ej klyfwas af någon annan, än den allt ströfwande Alexander, döden. Genom barnen är det, som Man och Quinna warda till ett kött. Genom barnen smälta de tillsammans i en warelse; på samma sätt som twå buskar på marken, förmedelst nya skott, hwilka uppskjuta ur deras fruktbara stammar, och efter hand flätas tillhopa till en häck. Ni ser alltså, att det icke sällan är wårt eget fel, om en dygdig fästmö icke förblifver en dygdig hustru.

Kap. 16.

Än ett stycke af samma stuf.

Hjertans wäl tänkt, synnerligen i de senare punkterne, swarade en annan som ännu icke yttrat sig. Men edre scrupler angående er hustrus förfäder synas mig alltför öfwerflödige. Ty medan ni hänger wid utanwerken, torde en annan dristigare löpa sin kos med fästningen. Hundrade skönheter kunna bortsläpas på mindre tid, än I talat derom.

Hwad mig angår, tänker jag hala till mig en flicka ur sjelfwa syskolan. Fjorton år, alldeles icke öfwer femton, skall hon wara. Jag är då i stånd att tillskapa henne efter mitt eget tycke. En ung gren lyder trägårdsmästarens hand. Med lämpa och mognare wett kan hon wänjas till sina hustrupligter, utan wåld, utan möda. Och för att göra werket så mycket lättare, will jag hellst wända mig till en sådan, som kan anse mitt tillbud såsom en wälgerning, på det erkänsla måtte tillbinda mig hennes hierta, icke mindre än kärlek. Ty här förutsättes, att jag ej gifter mig förr, än [ 48 ]jag kan görat utan afsende på hemgiften. Jag har då den glädjen, att å ena sidan se min uppwäxande blomma utwecklas i nya behagligheter dag från dag, när en annan fullmogen skulle i samma förhållande tyna af; och å andra sidan åtnjuter jag en öm maka i henne, som blandar sina små caresser med menlöshet och en liten älskwärd räddhåga.

Jag har i så god tid samlat hennes tycken, tillhörligheter och nöjen tillsammans i min person, att de ej kunna ledas en annan wäg. Innan hon än hunnit koxa sig omkring i förförelsernas rike, är hon frälst. —

För öfrigt går jag in i min Herres planer. Will allenast tillägga en liten stor anmärkning. Huru mångfaldiga gånger har jag icke med förargelse sett en hop wårdslösa Fruar gå otwättade och oklädda ofta hela dagen. Jag will icke behaga någon annan än min man, säger en sådan, liksom han skulle wara en Liebhaber af smuts. Fy! hwar gång ett sådant ord öfwerstiger min hustrus läppar, skall jag wisa mig twär en hel wecka. Ty som jag sjelf älskar att wara klädd, påstår jag att hon skall förfoga sig ur sängen gerad till Toiletten. - - -

Nej wänta, mine Herrar, skrek en annan och kastade skeden ifrån sig: Nu står jag icke ut med att höra er längre. Hwad för tunnor tusan solskensmarkattor will ni ha? Lyster min madam skena, så lyster min Mäster Eric dansa. Jag har tagit henne att göra gagn, men intet till att sitta för spegeln och wrida munnen i kyrkolag. Jag skulle slita ondt för en Papegoja, som hänger näsan i en luktflaska hela dagen, sitter med kammen i näfwen i stället för sländan, och dras med sina [ 49 ]förnäma vapörer, fransyska dåningar och annat knäfwelstyg.

Nej, tack, mine läckre Herrar; mitt hus skall ej bli en friserstuga. Jag förstår mig icke på ert nymodiga klemiga tidhwarf; derigenom att I med er öfwerflödiga foglighet underhållen edra damer i lätja och fåfänga, öpnen I ju wägen för dem till tusende dårskaper. Weten I hur jag bemöter snushanar? Jag bor utmed landswägen, och det händer ibland att en spårjagande Officer eller näswis Småskrifware får lukten af min frustuga. De öfwerhopa mig straxt med en million artiga ursägter, att de tagit sig friheten att incommodera mig med deras besök; men ha ej kunnat emotstå det nöjet att se huru jag bor, och på stället inhämta min wälmåga. Mår Frun wäl, så är det dem oändeligen kärt: och Mamsellernas dyrbara hälsa hoppas de continuera ännu. Jag bugar mig och försäkrar dem om det senare af allt hjerta; och hwad angår det första, så är jag färdig att på stunden mätta deras gunstiga nyfikenhet. — Derpå släpar jag Junkrarna alla mina ägor omkring, tils kätjan börjar drypa dem ur pannan, och gör sedan en ödmjuk förfrågan, om det ej skulle roa dem försöka sitt handlag wid en slaga, medan wi betrakte min loge. I blinken ropa de drängen, att sadla hästarne, och jag får icke tid att be dem wara wälkomne en annan gång, innan de löpa mig i fullt spårstrek ur sigte. Alltså har ej någon enda gjort mitt hus den äran att bli quar öfwer natten. Jag berättar putset för min hustru, och wi skratta deråt rätt hjerteligen. Nej, mine wänner! wäljen till fästmö den första I tycken om, och sätten henne bra till att sysla, så löper hon ej öfwer skaklorna. [ 50 ]Hjelper ej det, så hola! då bör i yttersta nödfall en alfwarsammare kur försökas.

Kap. 17.

Långt mindre än Punschbaljan det handlar om.

Desererne fram, Hofmästare, ropade den förnämste i laget, och slöt dermed alla wåra giftermålstankar. Deserer på sjön, frågar ni? — Ja wisst ha wi det. Apelsiner, Ananas, Russin, Pompelmoser, Meloner och hwad ni ej får hemma, kunne wi ha här. Det enda, som ni kanhända tycker att wi borde äga till öfwerflöd, jag menar fisk, är just det som wi ha ondt efter, ty det wankas ganska sällan. Man kan i den delen lämpa till oss ordspråket om smedens häst och skomakarens hustru, hwilka man säger städse wara sämst skodda; såsom wi midt i fiskarnes rike ha minsta tillgången på fisk.

Wi äte förträffligen wäl om skeppsbord, och den som nekar det, förtjenar att dö af hunger, eller, som är det samma, wräkas in på en skeppsskuta, der man slipper peta tänderna efter bringor och kalfstekar. Min son har warit på Galejan. Jag fick erfara det 1769, under min långsamma hemresa från London. Stockfisk och ärter om middagen, samt ärter om quällen. Dito i går, dito i dag, dito i 3:ne ewiga weckor, hade så när förwandlat hela min warelse till en ärtgryta. Jag förgäter aldrig hur jag i wåndan gick och suckade på däcket. Men nu sjunger jag ur en hel annan ton. Wid utgåendet ifrån Cap hade wi mellan fem och sex hundra matnyttiga lif med oss, förutan några hästlass frukter och läckra winer. Gud [ 51 ]signe så wisst dem, som släppa myntet till. Bordordning, uppassning och öfwerflöd; all ting talar till deras heder som utrustat oss.

Hwad wåra besättningar angår, så hållas de öfwer hufwud långt bättre än andra nationers. Utom tre styfwa mål om dagen, består Compagniet dem twå gånger thewatten, en gång bränwin och oftare, allt efter som arbet är swårt, till exempel i stormwäder, wid landfall och ankarens lyftande; en musik, som matroserne ej wilja byta bort för Stockholms bästa Concerter.

Bland annat få de ock twå gånger Punsch i weckan. Onsdagar och Lördagar, kl. 1. kommer Butlers-maten från förn, skyllrande med en lång kopparslef på axeln. Efter stiga twå armstyfwe Matroser med en järnbeslagen balja mellan sig, så stor, att Ni skulle kunna dränka der den korpulentaste Dragonlekamen. Denna bringas fram på halfdäck, hwarest dess flytande innehåll kommer att förklaras i en kort dryckesbetraktelse. Sammanringning sker på sin wanliga melodi, och folket swärmar tillhopa, som flugor kring en filbunke.

Butlers-maten reser sig upp, och börjar sitt utrop med dessa kraftiga orden: kommen hit och dricken! hwarigenom han tillåckar sig långt flere åhörare, än Katholska Prästen har i Högmässan; hwilket ock icke är underligt, ty wakter Eder för swalg och dryckenskap är en helt annan text; alltså ha de äfwen olika werkan. Den förra sätter deras ben i ordning till en lustig slängpolska; den senare gör dem långlagde i synen, eller lullar dem in i en stilla sömn. Klart bewis, att Sjömän ha mera känsla i halsen, än i hjertat. — Hwar och en sticker fram sitt kärl; somlige ha gamla trästop, någre utgrafna Kokosnötter, andre åter sina hattkullar. Det är ett nöje till att se huru [ 52 ]deras uppsyner ljusna allt mer och mer. De få nog, till att kunna bli glade; men för litet till att kunna krakela. Alltså följer på dessa gästebud intet annat ondt, än några brorskålar, eller en stojande slängdans rundt omkring däcket.

Wore jag i mitt moraliska lynne, så skulle jag önska att alla kalas på landtbacken inrättades således. Ty det är orätt att en wärd will mäta sin heder efter gästernes mer eller mindre öfwerlastande.

Kap. 18.

Ankomsten till Java.

Den 3 Augusti, sex weckor efter skilsmässan från Goda Hopps-udden, fingo wi Ön Java i sigte. Och sedan wi 3 dagar seglat landet längs efter, swängde wi oss förbi dess yttersta spets, eller det så kallade Javahufwud, anländande den 8 följande till Angri, hwarest Ostindiska skeppen gemenligen ankra, för att hämta watten och förfriskning. En Hollänsk Korporal hade emellertid bragt oss några Sköldpaddor om bord, tillika med den nyheten, att Skeppet Prins Gustaf passerat här 9 weckor för oss. Detta satte oss så mycket mera i förundran, som wi hade oss bekant, att det legat 20 dygn i Cadix, och wi sjelfwe dessutom gjort en snäll resa från Norrige.

Men när wi eftersinnade, att detta skepp ingen känning haft af den förfärliga storsjön som jagade oss in i Swinörsund, så blef saken begriplig.

Täckare utsigter, än de som Javas kuster å ena sidan, och Sumatras å andra, uppte för en framseglande främling, kunna ej finnas på jordklotet. En ewigt grönskande strand, öfwerskyggad af majestätlige trätoppar, som antingen böja sig [ 53 ]småningom i stora runda kullar, eller utwidgas i allahanda dälder, häckar och irrgångar, tillskapar för ögat den alldraskönaste lustgård, samma tid som den fägnar luften med en söt och wederquickande utdunstning. Ingen sandig backe, ingen skallig klippa, intet magert stenrös, wisa sig på något ställe. Huru härligt måtte paradiset varit, när markattorna härstädes fått en så wacker boning.

Om aftonen, då wi kommo inom Javahufwud, mötte oss en Booby-fogel, seglande på en gren. Det roade mig att betrakta huru trygg han satt på sitt lilla fartyg, och syntes styra kosan åt andra stranden. Jag kom ihåg de gamla Poeterne, som sagt att menniskan lärt sig plöja jorden af swinet, och föll på den tankan, att en Booby sammaledes kunnat ge oss första anledningen till sjöfart. Min föreställning ledde mig widare: jag gissade att Näktergalen warit wår lärmästare i musiken, Räfwen i statsklokheten, Myran i hushållskonsten, och Tigern i krigskunskapen; ty hwad detta sista beträffar, kunde jag wara så grof som Milton, hwilken i sitt Förlorade Paradis försäkrar, att alla fältgewär, besynnerligen Muskedundrar, Mörsare och Kanoner, blifwit gjutne i afgrunden och skottställde af djeflar. Om jag icke i dessa hänseenden tyglat min löpande inbillning, så hade hon bragt mig än längre. Jag hade snart kunnat inweckla mig i krig med de farligaste Bålgetingar på denna sidan om månen; men nu tiger jag dermed, och skall endast försöka huru mina första tankar flyta i vers:

Minsta djuren
I naturen
Oss de största läror gett:

[ 54 ]

Första regla
Uti segla
Sjöman hos en Booby sett;
Plogens wärde
Bonden lärde
Utaf Suggans plöjningssätt;
Hjelte-läran
Har den äran
Stamma ned från Tigerns ätt.
Till att drilla
Har Camilla
Siskans underwisning fått.
Jag tror äfwen
Att hos Räfwen
Statsman uti Skola gått;
Och af Skatan
Tör den satan
Advocaten lärt sitt skrik.
Derför detta
Sägs med rätta:
Hwar är sin Preceptor lik.

Kap. 19.

Redogörelse.

- - Acheronta movebo. Virg.

I detta Tredje Finntåget erinrar jag mig just ingen oärbar utlåtelse som behöfwer ursäktas; men jag ställer mig till räkenskap för andra småsaker.

Uti mina omdömen om Cap synes jag föra en ojämn penna, och törhända gensäga mig sjelf på åtskillige ställen, i det jag blandar låfsånger och satirer om hwarandra. Men hwad är wäl så fullkomligt, att det ej tål någon skugga? Moraliska föremål äga ju hundrade sidor? Huru kan då dess [ 55 ]målning bli enahanda? Man kunde ock hwiska mig i örat, att jag obilligen smädar sjömän. Men den som säger det, betalar mig en inbillad oförrätt med en werklig. Ty twärtom hyser jag all den aktning för denna nyttiga del af Rikets medborgare, som någonsin en förnuftig Patriot kan hysa, och ingen kan upprigtigare önska, att wi ägde af dem ännu så många till, som wi redan ha, på det landets allmänna näringar måtte tillika med deras enskiltare blomstra och utwidgas. Men hwilken hjord har icke några illa beskaffade får? Sjelfwa det heliga Ståndet är dem ej förutan. Hwem undrar då, att i en så werldslig stat som deras finnes ett eller annat ämne för satiren?

De kunna ej sjelfwe neka mig, att bland dem träffas en hop dumdristige Sjöbönder; ty jag kan ej kalla dem annorlunda, hwilke å ena sidan anse med förakt allt hwad wettenskaper heter, och å den andra sätta sin heder i en grof och wildartad omgängeswäg, liksom okunnighet och plumphet woro det wäsendtliga hos en käck Sjöman.

Ingen fordrar att en Sjökarl skall wara djuplärd, än mindre Hofman. Men som Navigationen icke är ett handtwerk, utan twärtom en wigtig provins af sjelfwa wettenskapernas rike, och en Sjökapten utomdess å alla främmande orter, dit han kommer, kan sägas föreställa ej allenast sin besättning, utan ock i wisst hänseende sin Nation; alltså äskas med skäl, att en och hwar, som trängtar upp till befälet på ett skepp, bör äga så wäl ett städadt hufwud som hyfsade seder. I Holländska tjensten antages ingen till Officerare, utan efter ett förhör i åtskilliga lärdomsgrenar; och jag är ögonwittne till det, att en Swensk, som warit Opperstyrman hemma, och nu wille försöka sin lycka i Amsterdam, stora befordringar oaktadt, må[ 56 ]ste upparbeta sig länge i Geometri och Mathematik, innan han kunde få en mindre betydande post, än den han beklädde i Fäderneslandet. Hwad åter seder beträffar, sätter jag ingalunda Holländare till mönster; ty bland all sjöpöbel kan en myckenhet af dem kallas de mest barbariska och mest obelefwade; hwilket förmodeligen härrörer af det myckna sammanskrapade pack, som Själhandlare och Wärfware inwräka på deras skepp. Men alldenstund sammanlefnaden, synnerligen inom ett par trånga relingar, der man städse ser enahanda ansigten, och således snarare kan tröttna, är odräglig, utan en inbördes humanitet; alltså synes mig man kan aldrig nog rekommendera goda omgängessätt. Jag medger, att en befälhafware om bord esomoftast behöfwer en sträng uppsyn och en dundrande baston, för att hålla tilltagsne Matroser i tygeln. Men detta bör ej sträcka sig till bättre folk, än mindre bör det följa honom i land; ty båtsmansmaneren måste bortseglas tillika med becktröjan. Det händer, att en Sjöman som blir så till sägande kläckt och uppdragen i salt watten, understundom ej äger tillfälle hwarken att underbygga sin erfarenhet med kunskaper, eller upphöfsa sin person med prydligt omgängeswett: en sådan om han gör sin sysla, utan att förakta wetenskapernes wänner, eller ofreda sine medlefwande med smutsiga grofheter, lämnar jag gärna oangripen. Men när han kallar de förre Skolfuxar, och utmärker de senare med grofwa skällsord, så bör ju ingen misstycka, om jag hänger honom oxskylten i pannan, andre hans gelikar till en rättwis warnagel. Ty med det ena röjer han en nedrig otacksamhet, och med det andra en dumdristig brutalitet. Ho är det som lärt honom stjernornas lopp, satt Kompassen i hans hand, afmätt jord[ 57 ]rymden som han seglar uppå, utan desse Skolfuxar, hwilka han så oförskämt beler: deras sömnlösa nätter, deras förstörda hälsa, deras mödosamma hjernbrott, förtjena de wäl ingen annan belöning? Dömmen sjelfwe, om Engelsmannen talar osant, när han kallar sådana för Seabrutes? Dernäst, hwad kan wara mer wanhedrande för menskligheten, än att en Sjö-Officer, som tillika med rättigheten att befalla de smärre, satt sig i förbindelse att wara deras eftersyn, skall lefwa som en wildartad Kalmuck, och öfversmutsa dem, som hafwa den olyckan att bo med honom på samma planka, med bitande grofheter och söliga Båtsmansmanerer. En sådan kommer bland främlingar, och sätter ofta fläck på en hel Nation, till förtigande, att mången städad gåsse, som råkar stå under hans befäl, blifver skamfilad och hatad derföre, att han understår sig vara belefwad, och icke will förnedra sin förnuftiga warelse till samma djuriska lefnadsart, som hans förman.

Alla dylike Sjöbönder förklarar jag krig, så länge en droppa bläck flyter ur mitt bläckhorn. Deremot skall ingen vara mer willig än jag, till att göra dem heder, som heder förtjena. En Sjöman som med behöriga insigter i sysslan, förenar ett gott omgänge, och åtminstone hyser någon aktning för snillewerk, anses med rätta för en ibland Rikets nyttigaste och följakteligen priswärdaste medlemmar. Fördenskull skall jag alltid finnas lika så redebogen att berömma desse, som tadla de förre.

Ingen må tro, att jag hämtat föregående anmärkningar här inom Finlands relingar; ty jag har wisat förr, att min Kapten är en man, hwars namn allena bör wara tillräckligt att wederlägga en sådan misstanka. Och utomdess erkänner jag med nöje, att jag bland mine öfrige Reskamrater icke [ 58 ]träffat annat än goda caracterer. Men detta är icke första gången som jag warit på skepp. Jag har sett och omgåts med sjöfarande, egne och främmande, långt före denna tiden. Alltså kunna närwarande tankar ej wara annat än allmänna slutsatser af en flerårig erfarenhet, så att den som inbillar sig, att jag härunder förstuckit några personliga bitterheter, gör både sanningen och mitt hjerta alltför stor orätt. Ett eller annat wågadt infall bör icke ge anledning till en obarmhertig uttydning.

Slutligen finner jag alltför wäl, att en stor del af hwad jag antecknat lärer falla dem, som ej warit på stället, dels obegripligt, dels tröttsamt. Men ho kan hjelpa det?

Jag har här med nöje frambringat min lediga tid, och mine wänner, som läsa mina skrifter, må själfwe se sig om, huru de passera deras. Ha de lust att följa mig längre, så är det mig kärt. Hwar om icke, så låt oss sluta här mitt Tredje Finska Tåg.