[ 175 ]N:o 52.
FREDMANS EPISTEL
Til Movitz, när hans Fästmö dog.
Elegie.
Movitz, mitt hjerta blöder!
Movitz! Movitz!
Jag sett din Fästmö kall och döder;
Grymt jag hör hur’ Bacchi bröder
Med gråt bestorma skyn.
En vrider sina händer,
En sitt hufvud bort han vänder,
Ömt en annan suckar sänder,
När i de sälla länder
Hon gömmes för vår syn. :||:
|
| * * *
|
Skål Bacchi män och qvinnor!
Charlotte! Charlotte!
Bland Fröjas trogna tjenarinnor,
Til en afund för Gudinnor,
Gjort Movitz frihet snärd;
Des ögons glans och låga,
Hännes fägring och förmåga,
Då hon sig på fältet våga
Under Cupidos båga,
Var Gudars åsyn värd. :||:
|
| * * * [ 176 ]
|
Som i den klara bölja
Du ser, du ser
Den ystra fisken sig fördölja,
Och Zephirens hvirflar följa
Med ryckning up och ned,
Så din Charlotte, min Frände,
När hon til din bädd anlände,
Som en fisk hon qvickt sig vände,
Hvar led en sprittning kände
Jag sjunger intet mer. :||:
|
| * * *
|
Ach! för hvar gång jag skåda
Charlotte! Charlotte!
Hos Fabrikörn, vid råck och låda,
Då hvar lördag hon bebåda
Hvar balen skulle stå!
Mig tycks jag ser Charlotta
Med två nystan i en potta
Vid sin härfvel stå och måtta;
Vips öpnas Plutos grotta!
Och Nymphen sjunker då. :||:
|
| * * *
|
Lät från din syn försvinna,
Movitz! Movitz!
Hvar skymt utaf din älskarinna;
Lät nu dina tårar rinna,
[ 177 ]
Och ställ Fioln i vrån;
Fly Bror, fly Fröjas skara,
Och din frihet ömt försvara;
Förr du snärdes i en snara,
Nu får du på krogen vara,
Nu är du fri min Son. :||:
|
