Hoppa till innehållet

Om språkskiljaktigheterna i Svenska och Isländska fornskrifter

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
Om språkskiljaktigheterna i Svenska och Isländska fornskrifter
av Carl Säve
Del av Uppsala universitets årsskrift 1861


[ 1 ]

Om språkskiljaktigheterna i Svenska och Isländska fornskrifter.


Strödda anmärkningar

af

Carl Säve.



Man har framställt den frågan: Äro de i Sveriges äldsta urkunder framträdande afvikelser från Isländskan att anse såsom i en jämnförelsevis senare tid uppkomna, eller äro de att hänföra till en tidsålder före de nu kända äldsta Isländska och Norska handskrifter?

För att kunna lemna ett i någon mon bestämdt och nöjaktigt svar på denna fråga, blifver det nödvändigt att först afgöra, hvad som här bör förstås med Sveriges äldsta urkunder. De åldrigaste urkunderna på modersmålet äro nämnligen af tvänne sins emellan mycket olika slag: Runinskrifter, merendels ristade i sten, och Lagböcker, skrifna med medeltidsstil, de äldre å pergament, de yngre å papper. Men då här icke så mycket är fråga om sjelfva dessa urkunders ålder med afseende på nedskrifningstiden, utan fastmera om det språks ålder eller snarare ålderdomlighet, på hvilket de äro affattade, så har man äfven att fästa en hufvudsaklig vigt vid dettas beskaffenhet i förhållande till andra och särdeles till äldre och närskylda språk. En yngre handskrift kan nämnligen innehålla ett äldre språk, och en äldre handskrift tvärtom ett jämnförelsevis yngre språk. Såsom exempel på en till [ 2 ]nedskrifningstiden yngre, men till sin beskaffenhet i språkligt hänseende i mänga fall äldre handskrift, kan nämnas Guta Lag eller Gotlands Lagen, betraktad i förhållande till Vestgöta Lagen. Den lärde Utgifvaren anser den sist nämndas äldsta handskrift icke vara nedskrifven förr ån omkring åren 1280—90, men dock troligen författad vid början af samma århundrade, under det att han antager Guta Lag för att icke vara affattad förr än närmare slutet af 1200-talet eller kanske vid början af 1300-talet. Men det oaktadt är språket i Guta Lag i många stycken afgjordt ålderdomligare, än i Vestgöta Lagen. Ett ännu mera slående exempel kunde man finna uti någon detta år på Island utkommande tidning och Gustaf den för stes Bibel. Under det nämnligen att den Isländska tidningen är mera än 300 år yngre än bibelöversättningen, kan dock språkidiomet i tidningen sägas vara fullt ut 300 år äldre än öfversättningens; ja, det är i sjelfva verket ålderdomligare, än både Guta och Vestgöta Lagens tungomål.

Utaf de såsom de äldsta Svenska urkunder uppställda runinskrifter och lagböcker, äro de förre utan tvifvel äldre än de senare, och detta såväl i allmänhet i afseende på tiden, som äfven, och i ännu högre grad, i afseende på språkets beskaffenhet. Och äro nu dessa runinskrifter i alla hänseenden äldre, än alla både öfriga Forn-svenska och till och med Isländska handskrifter, så faller det äfven af sig sjelft, att alla runspråkets afvikelser från Isländskan moste tillhöra en äldre tid. Någre få runstenar åro visserligen mycket, ja, ända till 300 år yngre, än de äldsta laghandskrifterna — så äro t. ex. tre Gotländske från åren 1506 och 1514[1] — men de fleste äro utan allt tvifvel af en mycket högre ålder, för några uppgående till kanske 2—300 år. Till sådana böra säkerligen de fleste af de s. k. Östervägs-stenarne, som blifvit reste öfver till Grekland och Miklagård (Byzans) dragande Nordboar.[2] Utaf dessa runinskrifter torde således icke få tillhöra 11:te [ 3 ]och 12:te århundradena, och några gå kanske tillbaka till det 10: de; t. ex. alla de, som uppte sådana fornformer som den relativa particeln is,[3] för den yngre er som, hins (d. ä. hin is),[4] för hinn er den som, sas (sa is),[5] för sa er han som, was,[6] för war ipf. var, m. fl., utaf hvilka intet motsvarigt finnes i Vestgöta Lag. Och för att nämna ett särskildt exempel, så har jag uti de nyss anförda Gutniska Urkunderna sökt visa sannolikheten utaf, att åtminstone en utaf Gotlands runstenar är från tiden straxt efter Olof den Heliges besök på Gotland år 1030.[7]

Det lär således kunna antagas för alldeles bevisadt, att de äldre Svenska runinskrifterna också verkeligen utgöra våra fornaste språkurkunder. Då vi likväl icke ega några rätt gamla runinskrifter, som till tiden kunna noggrannt bestämmas, kunde man möjligtvis äfven vara böjd att tvina på deras höga ålder. Men jämnföra vi språket uti en och annan af dera med tungomålet uti vissa Forndanska runinskrifter, hvilkas ålder är bestämbar, så kunna vi derutaf hemta ett bevis äfven för de äldre Svenska runinskrifternas ålder. Så kan språket uti den här nedanföre (se Not. 5) återgifna Gotländska runinskriften icke vara synnerligen yngre, än språket å de Jutska Jällinge-stenarna, hvilke blifvit reste, den ene af K. Gorm den Gamle öfver hans drottning Thyrvi, och den andre öfver honom af sonen Harald Blåtand.[8] [ 4 ]Då nu Gorm dog vid år 936,[9] så skulle denne Jutske runsten alltså vara vid pass 100 år äldre, än den omtalade Gotländske. En ännu vida äldre inskrift hafva vi troligtvis å Glavendrups-stenen i Fyn, der runristaren Sote mot slutet utropar: þur uiki þisi runar (Thor vige l. helge dessa runor)! — en önskan, som ovedersägligen tillhör en rent heden tid.

Det är likväl en alldeles afgjord sak, att vi icke hafva någon Nordisk, än mindre Svensk handskrift å pergament eller dylikt, hvilkens ålder uppgår till hedendomen, d. v. s. till 9:de eller 10:de århundradena, ja näppeligen ens till det 11:te. En enda Isländsk handskrift anses nämnligen vara från senare hälften af det 12:te årh.,[10] och således omkring 180 år äldre, än sjelfva Codex Regius af Sæmunds Edda.[11] Till följe häraf kunna vi således, som redan nämndt är, icke undgå att anse vissa runstensinskrifter för de allra äldsta Nordiska språkurkunder, som finnas. Och då en del af de Svenska i ålder öfverstiga äfven de allra äldsta af Nordens handskrifter, såväl Isländska som Svenska,[12] så kunna de olikheter i språkligt afseende, som hos dem förefinnas, naturligtvis icke hänföras till en yngre tid. Det språk, på hvilket de äro skrifna, visar också många drag af vida större ålderdomlighet, än det, som träffas uti någon å papper eller pergament skrifven Svensk fornskrift; ja, det är t. o. m. ålderdomligare, än det som läses i de allra äldsta Isländska språkqvarlefvor.


[ 5 ]Den framställda frågan får således icke anses hufvudsakligen gälla runinskrifterna, och det så mycket mindre, som deras ordförråd är så ringa och i flere afseenden fattigt, att en genomgående jämnförelse dermed knappast kan göras, utan att en större vidlyftighet användes, än de trånga gränsorna för denna lilla uppsats medgifva.

Det torde derföre vara tillräckligt att förnämligast fästa afseende på språket i de äldsta Landskapslagarna, samt att uppsöka de punkter, uti hvilka detta skiljer sig från Isländskan, samt att sedan derifrån leda sig till besvarandet af hufvudfrågan, huruvida dessa skiljaktig heter helt och hållet eller till en del äro uppkomna i en jämnförelsevis senare tid, eller om de äro att hänföra till en tidsålder före de nu kända äldsta handskrifter från Island och Norge? Detta betraktelsesätt förbjuder likväl ingalunda, att det äldre runspråket stundom samtidigt rådfrågas, särdeles som detta den Nordiska tungans uräldsta vittnesbörd om sig sjelf ofta på ett afgörande sätt upplyser äfven ganska dunkla språkföreteelser.

Men för att kunna bestämma, huruvida afvikelserna uti vårt äldsta lagspråk grunda sig på några jämnförelsevis äldre språkförhållanden, än de, som finnas uti den äldre Isländskan, torde det vara nödigt att först eller samtidigt göra en i möjligaste mon kortfattad framställning utaf dessa afvikelser.


Olikheterna mellan det Fornsvenska lagspråket och Isländskan.

Dessa olikheter kunna vara af 3:ne slag:

  1. med afseende på ordbildningen eller ljuden i ordens rotstafvelser eller afledningsändelser, —
  2. med afseende på ordböjningen eller ordens böjningsändelser, — och
  3. med afseende på ordfogningen.

De olikheter, som höra till det sist nämnda eller tredje slaget, äro dels icke så stora eller så synbart framträdande, och dels är denna sida af den Forn-nordiska språkläran ännu så föga bearbetad, att det knappast låter sig göra att i detta afseende vinna en fullständig öfverblick, ja, det skulle knappast blifva möjligt att samman tränga de spridda iakttagelserna inom gränsorna af en så kortfattad framställning som denna. Det blir derföre ändamålsenligast att hufvudsakligen fästa sig vid olikheterna af de tvänne först nämnda slagen.


[ 6 ]I. Olikheter med afseende på Ordbildningen, hvilka visa sig antingen ati ordens rotstafvelser eller uti afledningsändelserna. — I afseende på vocalerna uti rotstafvelserna står Forn-svenskan i allmänhet på en äldre ståndpunkt än Isl., utom i fråga om diphthongerna; likväl har den Fn-Germaniska diphth. iu oftare blifvit bevarad i Fn-Sv., än uti Isl., der den då gått öfver till ió, t. ex. biuþa, þiuver Isl. bióða, þiófr, stundom till ý, såsom diur, Isl. dýr. Men Forn-sv. hade redan på Landskaps-Lagarnes tid förlorat alla öfriga diphthonger, då de Isl. au och ey hade gått öfver till ø, och ei till e.[13] Uti det äldsta runspräket stå dessa qvar på den gamla, ja, till en del på en ännu äldre ståndpunkt , ty der fanns ännu icke det redan i den äldsta Isl. vanliga omljudet. Ey hade der ännu icke utvecklat sig ur au, utan det hette der, liksom i Isl., dauþr död, men det Isl. Eysteinn hette Austain, nu Ø-sten l. Östen. Isl. dipht. ei är en afkomling af det Runska ai, såsom aiga, stain, Isl. eiga, steinn. — Det Fn-Sv. ljudet a för det långa â, som nu uttalas på Isl. såsom á (au), är otvifvelaktigt äfven det äldsta, och det Isl. uttalet á (au) och Nysv. å äro vida yngre, åtminstone när de uppkommit genom inverkan af t. ex. ett sedan förloradt n eller h, såsom uti á præp., för an å, Ás, för Ans Ås, gás, för gas gås, bás, för banst bås, á, slá, máttr, för aha l. ahva, slaha, mahtr, å, slå, makt, o. s. v.

Men om det långa â haft ljudet af rent a, så följer deraf äfven, att det Isl. æ, som nu har ljudet ai, i äldsta tider moste haft ljudet ä eller e, d. v. s. varit en vocal och icke en diphthong. Af samma grund har då också œ, som är omljud af vocalen ó, haft enkelt vocal-ljud, således antingen ø ss. i LL. (bröþer pl.) eller ŷ som i Guta Lag (bryþr pl.). Efter analogien borde detta œ af Isländingarne uttalas som oi, men de uttala det i stället som ai, och således på samma sätt som ursprungligt æ. Dessa bägge Isl. ljud höra således till de jämnförelsevis yngre.

Det gamla ursprungliga u-ljudet har ofta bibehållit sig uti Fn-Sv., men har i Isl. blifvit brutet och öfvergått till o, t. ex. hulder huld, Isl. hollr, skuþa skoda, Isl. skoða, bulster bolster, Isl. bólstr, för bolgstr l. bulgstr.[14]

Isl. förlänger vokalerna a, o, u, när de efterföljas af l med derpå följande läppljud (såsom lb, lp, lf, lv, lm) eller gomljud (lg, lk) och ls; således Isl. hálbr, stólpi, kálfr, h´álmr, tólg (eg. tálg), fólk, háls, [ 7 ]hvilka alla hafva det ursprungl. korta vocalljudet uti LL:s halver, stulpi, kalver, halmber, talgh, folk (Run. fulk), hals. I detta afseende står Fn-Sv. således på den äldre ståndpunkten. Ännu längre går Isl., då hon äfven förlänger de flesta vocaler framför ng, nk, t. ex. lángr, leingi för langr, lengi, och detta t. o. m. i ändelser, t. ex. konúngr, ynglingr.

Uti Isl. och Fn-Sv. verkar ett efterföljande i (j) omljud på en föregående vocal: hand får i pl. hendr händer, af ipf. brann kommer brenna bränna, son l. sunr har pl. synir (Uppl. synjer) söner, af bróðir kommer brœðr bröder; ehuru detta ursprungliga omljuds-i dock oftast sedermera försvunnit. I detta fall stå Isl. och Fn-Sv. således på samma ståndpunkt; men det äldre Runspråket vet ej af denna förändring.

Uti verbernas böjning verkar detta i deremot ett omljud inom Isl., hvarutaf Fn-Sv. icke alls haft någon känning, och i hvilket afseende hon således står på en äldre punkt. I de starka verber, som hafva a, á, u l. iú till rot- eller stamvokal i något tempus, intrăder omljud uti pl. af præsens, samt i hela impf. conj.; t. ex. af det Isl. láta blifver sing. af præs. ek læt (i st. f. ek lát), men i pl. kommer inf:s vocal igen uti vèr látum, Fn-Sv. har deremot a i sg. och pl. later, latum; — likaså af Isl. skióta blifver sg. af præs. ek skýt, pl. skiótum, men Fn-Sv. præs. skiuter, skiutum. Impf. conj. af det Isl. brenna brinna. skulle heta brunna l. brunni, men det heter med omljud brynna, pl. brynnim, i Fn-Sv. deremot utan omljud brunni, pl. brunnum. På samma sätt i Isl. fara blifver ipf. conj. fœra, fœrim, men Fn-Sv. fori, forum, samt uti Isl. skióta, ipf. conj. skyta, pl. skytim, Fn-Sv. skuti, skutom. Häruti följer Sv. således fornbruket och Isl. har lidit förändring.

Men det finnes dessutom ett annat slags omljud, nämligen det som ett efterföljande u eller v verkar på ett föregående a, så att det förvandlas till ö. Detta u-omljud är af 2:ne slag; 1:o) Det starka, såsom i orden: björn, örn, sköld, kött, och 2:o) det svaga, som blott inträder, när ett u verkligen finnes (el. nyl. funnits) i den efterföljande stafvelsen. Detta sista omljud är jämnförelsevis en nyhet inom Isl. (dock åtminstone 5-600 år gammal), som aldrig gjort sig gällande i Fn-Sv., lika litet som i något annat Germaniskt språk. De Isl. orden: öllum, sögur, stöpull, sök(u), vöðvi heta i LL. allum, sagur, stapul, saku (dat. sg.) sak, waþwi vad.

Betrakta vi åter consonanterna, så skola vi finna, att Fn-Sv. äfven i anseende till dem ofta nog eger ålderdomligare former än Isl., och detta gäller framför allt i fråga om deras hopsmältning eller assimilering, hvarutinnan Isl. går ännu längre än Fn-Sv.

[ 8 ]Isl. låter vanligtvis a hopsmälta med följande k eller g till kk och med t till tt, samt m med p till pp. Fn-Sv. har även till en del varit underkastad samma lag, men likväl icke så genomgående i alla förekommande fall. T. ex. Isl. bekkr, Fn-Sv. bænker bänk, ekkia, Fn-Sv. ænkia änka, Isl. sökkva, Fn-Sv. sænkia sinka, Isl skykkja l. skikkia kappa, eg. skynke; men i andra fall har denna assimilering äfven för sig gått i Sv., t. ex. tacka, backe, dricka för *þanka, *banki, *drinka[15] (dock finnes nk ännu uti drunkna, Isl. drukkna). Likaledes hopsmälta nt till tt, t. ex. LLag. mantul, mantel, blifver Isl. möttul, Isl. stuttr kort, stytta förkorta, VGL. har stunta,[16] E. to stunt hindra i växten, samt adj. stunt vred, kort för hufvudet. äfvenså Isl. vetr (Guta L. wittr), Landsk. Lagarne vinter. Isl. behandlar dessutom nd i vissa fall på samma sätt som nt och äfvenså ng som nk, särdeles uti ipf. af verber med dylikt rotljud, såsom binda, batt, vinda, vatt, binda, vinda, stinga, stakk (för stang), springa, sprakk (för sprang). Dessa verber hafva derföre också i Sv. liksom klufvit sig till tvänne: stinga, (fornt) stang (hvaraf stång och stänga) och sticka, stack, samt springa, sprang, och spricka, sprack. — Här befinner sig Sv. således oftare på en ålderdomligare punkt än Isl. Sammaledes när mp hopsmältes till pp, t. ex. kappi kämpe (likväl eger Sv. i kapp); Isl. happ lyckträff (slägt med E. happy) igenfinna vi uti det Sv. det hampar sig väl; Isl. toppr qvinnohufvudbonad är Fn-Sv. tymp,[17] Dalska och Gotl. timp.

Uti ett annat fall eger åter Isl. språket företrädet framför Forn-svenskan, nämnligen deruti att Isl. öfver allt uti ordens uddjud eller början bibehåller h framför l, n, r, under det att denna adspiration städse är bortkastad i Fn-Sv., utom i Runspråket. Och huru rotfast och väsendtligt detta h en gång var, bevisas bäst deraf, att det i Sanskrit, Grekiska och Latin beständigt motsvaras af κ eller c (k). Det heter sålunda på Isl. hlaða L lada, hlíf (Lat. clipeus) sköld, hlióta ljuta, få, hlœgiligr löjelig; hnakki nacke, hnefi näfve, hníga niga; hrafn ramn, korp, hrár rå, jf. Lat. crudus, caro, Gr. κρέας, hrönn, g. hrannar, bölja, jf. Gr. κρήνη, Dor. κράνα, källa.

Två mycket närbeslägtade ljudmöten äro fn ock mn; Isl. älskar det förra, Fn-Sv. det senare. Isl. har derföre fn, när detta ljud står [ 9 ]på forn grund, men förvandlar äfven stundom oriktigt ett ursprungligt mn till fn; Sv. går den motsatta vägen och bibehåller alltid det Isl. forngrundade mn, men förvandlar ursprungligt fn till mn. Således hrafn, fh-T. hraban, Gl-Sv. ramn, Gr. κόραξ, Lat. corvus, Isl. svefn sömn, Gr. ὕπνος, somnus, Sanskrit svapnas (dröm). Och tvärtom: Isl. nafn namn, af Lat. nomen, Sskr. naman; safna, Sv. samna (samla) af saman, af Sskr. samas æqvalis, similis, æquus, omnis, Gr. ὁμός, (och ἅμα adv.), Isl. samr den samme. Fn-Sv. visar dock äfven en benägenhet, att icke alldeles sakna labial på detta ställe och insätter derföre ett p mellan m och n, och får stundom nampn namn, sympn sömn. I dessa fall stå således Isl. och Fn-Sv. lika nära forntiden, hvar på sitt håll.

Ett något liknande förhållande eger rum dessa bägge beslägtade dialecter emellan i fråga om halfvocalen v. När v står i ordens början framför r och framför vocalerna ó, œ, u och y, så bortkastas det uti Isl., men bibehålles för det mesta uti Fn-Sv.; men när v deremot står i ordstammens slut, eller såsom ett afledningsljud, då bibehålles det af Isl., men bortstötes oftast af Fn-Sv. — Isl. har således: reiðr, reka, rak, rangr, ríða, der Fn-Sv, har vreþer, wræka, wrak, wranger, wriþa. Isl toler lika litet v framför de nämnda ó, o, œ, u, y, t ex. hverfa, hvarf, hurfum, Fn-Sv. hwærfa, hwarf, hwurfum, Isl. vinna, vann, unninn, i LL. winna, part. wunnin, Isl. werða, part. orðinn, LL. warþa, wurþin vorden. I andra fall hafva åter bägge dialecterna förlorat det uddljudande v, t. ex. ull ull, Got. vulla, T. wolle (hvilket dock äfven saknar uddljudande v redan i Sanskr. ûrnâ f., Litauiska vìlna, Rysk. vólna ull, ehnru ûrnâ anses komma af roten var l. vri betäcka, värja; äfv. varm hör troligen hit);[18] likaledes Isl. eið-sœri, Fn-Sv. eþ-söre; men deremot Isl. sveria, ipf. sór, och Sv. svärja, svor. — Ifråga om aflednings-v har deremot Isl. företrädet; t. ex. uti verber höggva hugga, stökkva, Fn-Sv. stænkia, sökkva, Fn-Sv. sänkia, comp. fölvari blekare, hvaraf falna, fal-aska, Isl. söngr, pl. söngvar, Uppl. L. sanger sång. Blott VGL. har ordet waþwi, Isl. vöðvi vad (tjockben), och Runspråket har staþvi dat. sg., Isl. stöðvar f. pl, station, ställe. VGL. har äfven ett staþvi m., med betydelsen stadga, lagbestämmelse, och Guta Lag. stinkva, och part. haggvin, Isl. höggvinn, af höggva hugga.

[ 10 ]Men innan vi öfvergå till de olikheter, som te sig i böjningsändelserna, kan det vara skäl att vidröra en utmärkande egenhet, som uteslutande tillhör Fn-Sv., och som aldrig uppståt inom Isl.

När ett r vid afledning eller böjning skulle följa omedelbart efter ett l eller ett n, så inskjuter Fn-Sv. ett d dem emellan för välljudets skull eller för att minska hårdheten vid consonant-mötet. T. ex. fulder, Isl. fullr full, alder, Isl. aller all; men så snart r försvinner, så försvinner också d, således i fem: full, all, full, all. Likaså med n t. ex. sander, Isl. sannr sann, præs. findr, Isl. finner (l. fiðr), tænder, pl. af tann, Isl. tennr, pl. af tönn tand. — I analogi härmed inskjuter Fn-Sv. äfven för välljudets skull ett b mellan m och l, samt mellan m och r, t. ex. gamblær pl. f. Isl. gamlar af gamall, hambla, Isl. hamla hindra, samt domber, Isl. dómr dom, warmber, Isl. varmr varm, hambri dat. af hamar. — Denna egenhet i Fn-Sv. är utan tvifvel icke ärfd, utan en jämnförelsevis senare tillkommen utväxt, som också ingalunda utgör någon prydnad.

Detta nu i korthet framställda visar dock, att det Forn-Svenska lagspråket i många fall stod på en äldre ståndpunkt, än Isländskan från samma tid, när fråga är om ljuden i ordens rotstafvelser. Blifver åter frågan om afledningsändelserna, så har Fn-Sv. visserligen dessa hvar för sig i allmänhet lika ålderdomliga som Isl., men dessa ändelsers antal och mångfald är mycket inskränktare. Grunden härtill torde dock till en icke ringa del ligga i våra fornskrifters fåtalighet och deras följande ordfattigdom, hvadan vi således nu ej kunna skaffa oss någon fullständig kunskap om språkets då varande tillgångar.


II. Olikheter i afseende på Ordböjningen.

I afseende på ordens böjning eller böjningsändelserna, råder uti Fn-Sv. i allmänhet en större enkelhet, och ändelserna äro icke så utpräglade och fulltoniga som uti Isländskan. Detta vill med andra ord säga, att Sv. uti en jämnförelsevis senare tid i detta afseende lidit många kännbara förluster. Så har den uti Isl. så formrika decl., efter hvilken böjas t. ex. völlr, vallar, velli, völl och skiöldr, skialdar, skildi, skiöld, fått en vida mindre omvexlande böjning uti Forn-Svenskans walder, wallar, walli, wall, och skiolder, -ldar, -ldi, -ld. Af den utmärkande acc. pl. på -u (Isl. völlu, skiöldu) finnes i Fn-Sv. högst få exempel i behåll, hvilka kunna uppsökas uti Rydqvist Sv. Spr. Lagar, 2:dra bandet, der de finnas med största noggrannhet samlade uti den 3:je starka decl. Samme Författares [ 11 ]2:dra starka decl., som utmärkes af acc. pl. på -i, har äfven till större delen blifvit sammanblandad med 1:sta decl., som har acc. pl. på -a. Äfven den starka Isl. decl. på -ir, t. ex. læknir, g. -is, pl. -ar, är nästan alldeles försvunnen; i det antingen r blifvit afnött i nom. sg., men likväl böjningen bibehållit sig stark i andra casus, eller ock har den h. o. h. öfvergått till svag. Uti Guta Lag har t. ex. ordet oyri (Isl. eyrir) bibehållit stark böjning, hvarpå jag fäst uppmärksamheten uti mina Gutniska Urkunder (Inledn. s. XXI). Prof. Schlyter[19] är i denna punkt af en annan mening; men K. Bibl. Rydqvist delar i Sv. Spr. Lagar[20] min åsigt, och det var en ren glömska, att jag ej uti nämnda skrift kom att nämna detta.

I fråga om den bestämda ändelsen i substantivernas dat. pl. hafva Isl. och Fn-Sv. gått hvar sin väg. Som bekant är utgöres denna bestämda ändelse utaf pron. hinn, hin, hitt, eller snarare af det ännu äldre inn, in, itt, som hänges efter substantiverna, och i begynnelsen böjdes lika sjelfständigt som detta; t. ex. Isl. masc. konungr’inn, konungs’ins, konungi-num (för konungi-inum), o. s. v. eller fem. sól’in, sólar’innar, sólu-nni (för sólu-inni), o. s. v. Pl. manneskiur-nar, manneskn’anna (för: manneskna-inna), manneskju’num, o. s. v. I nom. pl. t. ex. har Isl. bibehållit ändelsens r, både för hufvudordet och pronominal-suffixet, och säger manneskjur-nar, Fn-Sv. har tappat det första r men behållit det senare och säger menniskio-nar, Ny-Sv. har tvärtom menniskor-na. I dat. pl. har Isl. menniskju-num, således har substantivet förlorat sitt m, Fn-Sv. har åter mist suffixets um och säger menniskjum-in (för menniskjum-inum).[21] Någre hafva trott, att detta -umin l. -omen vore blott en omkastning af -onem, t. ex. gatomen för gatonem, emedan ordet efter utseendet dymedelst kom att ligga så nära intill det Isl. götunum. Men att det så icke förhåller sig, ses bäst af den form, hvaruti denna ändelse förekommer i den äldsta af alla Svenska Skråstadgar, nämnligen i Bältare-Svennernes skrå, skrifvet före år 1437,[22] der man träffar former som swenomon, brödromum och slutligen swenom’nom, hvilken sista således ligger ganska nära den full ständigaste, som skulle vara svenum-inum.

[ 12 ]En annan Forn-Sv. ändelse af lika eller högre ålder, och hvilken uti Isländskan aldrig träffas lika fullständig, är den, som tillhör genitivus af det reflexiva pronomen, hvilken uti alla Landskapslagar (endast, besynnerligt nog, med undantag af den äldste, Vestg. L.) suandom, men i Guta Lag alltid, heter sina (sui). Ja, detta sina träffas till och med uti ett skrå af år 1471.[23] Denna form öfverensstämmer på det närmaste med det motsvarande Got. seina, hvaremot Isl. blott eger sín, utan slut-a. Dessutom kan Fn-Sv. uppvisa de analoga plurala genitiverna vara, Isl. vár (nostri, nostrum) och idhra, Isl. yðvar (vestri, vestrum), der slut-a äfven är bibehållet.[24]

Isländskan har deremot bevarat något mera af den utur Nordiskan snart försvinnande dualis, hvilken i den förre ännu finnes i behåll för såväl pronomina personalia och possessiva som pron. relativa och interrogativa. Af dessa finnas allenast några sparsamma qvarlefvor af pron. pers. uti några Landsk. Lagar; men Guta Lag eger i full kraft det rel. och interrog. pron. hwar, Isl. hvár hvilken af tvänne.

Det svagt böjda Isl. fem. på -a har i gen. sing. ändelsen -u och i nom. plur. ändelsen -ur. Men i Guta Lag, och undantagsvis å 4—5 runstenar i Uppland, Gästrikland och Södermanland,[25] har denne genitivus sing. ändelsen -ur, och hvilken således är lika med nom. plur. Detta står också i full öfverensstämmelse med den i Gotiskan för de nämnda casus gällande ändelsen -ôns. Detta ôns synes först hafva nedsunkit till ôs, så till ôr och sist till ur. Exempel häruppå äro: i Guta Lag: kirkia, g. kirkiur, pl. kirkiur kyrka, kyckas, kyrkor, kuna, kunur, kunur qvinna, qvinnas, qvinnor, Got. qvinô, qvinôns, qvinôns.

Det Ny-nordiska passivets slut-s har, som bekant ār, uppkommit genom det reflexiva pronomen sik, som blifvit hängdt efter verbet och slutligen har fastvuxit dermed till ett suffix eller blott en ändelse. Denna ändelses äldsta Nordiska form var -sk, och dess betydelse var då medial eller reflexiv, icke passiv. T. ex. hann nefndisk Haraldr han nämnde sig (icke han nämndes af andra) Harald, hún settisk niðr hon satte sig ned. Detta sk träffas emellertid blott i de allra [ 13 ]äldsta Norsk-Isländska skrifter, samt på 2 Svenska[26] och 2 Danska runstenar. Sedermera försvagades det till -st uti alla yngre Norsk-Isl. fornskrifter, och sålunda uttalas också denna ändelse ännu i dag på Island, Färöarna och uti vissa delar af Norge, t. ex. finnast, fannst, fundumst finnas, andast dö (eg. andas). Betydelsen gick dervid allt mera öfver från medial till passiv, hvilken den ännu eger. Slutligen försvagades detta st ytterligare till s, den enda form, under hvilken denna ändelse visar sig såväl i den äldsta som den yngsta Svenskan, ty med undantag endast af de tvänne ofvan anförda runstenarna, träffas inom runspråket blott ändelsen -s.[27]

Af Gotiskans gamla reduplicerade imperfectum eger Isl. åtminstone några påtagliga lemningar uti sådana som rieð, liet, griet, hielt, hió, iók, iós rådde, lät, gret, höll, högg, ökte, öste; under det att de flesta af dessa former i Fn-Sv. stå närmare sitt försvinnande. Likväl ega Gutniskan och visse runstenar några spridda ålderdomliga former att uppvisa, nämnligen riaþ[28] rådde, liat[29] lät, hiak (d. ä. hiagg), Isl. hió högg, samt andra fornskrifter hiolt, fioll höll, föll, m. fl.

Deremot eger Forn-Svenskan en annan verbal-ändelse, som alls icke står att finna äfven i de allra fornaste Isländska urkunder. Detta är ett slut-n uti 3 pl. af presens och imperf. conj., hvarest de Fn-Sv. orden således ändas på -in, motsvarande de Gotiska på -aina och -eina, hvaremot Isl. blott har -i. Så t. ex. 3 pl. præs. givin dent, och impf. gavin darent, Got. gibaina, gébeina, Isl. gefi gifve, och gæfi gåfve.

Denna kärlek för ett slut-n uti ordens ändelser framträder äfven i Landsk. Lagarnes comparativer: flairin flere, lengrin längre, samt i neutr. pl. af vissa pronomina, hvarifrån det troligen inträngt uti nom. sing. af fem., såsom þaun, þön, hwariun, hveriun, m. fl.



[ 14 ]Om vi nu i korthet sammanfatta det föregående och likasom uppgöra en sluträkning deröfver, huru de bägge Nordiska samkullesystrarna, Norsk-Isländskan och Forn-Svenskan, hvar för sig förvaltat det dyrbara odalspråk, som de tagit i arf efter sin urnordiska stammoder, så finna vi, att de hvar för sig förlorat åtskilligt, än den ena ett, som den andra bevarat, och än tvärtom. Så har den yngre Forn-Svenskan (såsom Lagspråket kunde kallas, till skillnad från Runspråket) förlorat diphthongerna au, ey, ei, som hopsmultit till ø och é; men deremot ofta bevarat de gamla ur-vocalerna â och û vid deras rätta ljud, hvilket Isl. deremot grumlat till á (au) och o (å); lika litet har Isl. alltid förmått bibehålla iu, utan har detta blifvit io, jó, äfvenså har Isl. förlängt vocalerna a, o, u med följande lb, lp, lf, lm, lk, lg, ls, hvilket icke eger rum i Fn-Sv.; denna sista har ej häller gjort sig förfallen till det i-omljud uti sg. af præs. ind. af vissa starka verber, eller uti impf. conj., som finnes i Isl. — Ej häller har Fn-Sv. blifvit mer än i högst ringa mon berörd af det svaga u-omljudet, som så fullständigt genomträngt Isl. och ingalunds bidrager till dess fägring. — Fn-Sv. hopsmälter mera sällan än Isl. nk och ng till kk, nt till t och mp till pp; hon förvandlar ursprungligt fn till mn, Isl. tvärtom ursprungligt mn till fn; Fn-Sv. bibehåller det forna v framför r, och ofta framför voc. o, u, œ och y. Deremot har Fn-Sv. ensam infört den nyheten att inskjuta hjelp-consonanten d mellan l-r och n-r, samt b mellan m-l, m-r, hvilket skämmer hennes ljudsystem. — I afseende på böjningsändelserna har Isl. bibehållit sig bättre, och Fn-Sv. förlorat mera: De 3 starka masc. declinationerna hålla på att i Fn-Sv, sammansmälta; Isl. har bevarat något flere rester af dualis in Fn-Sv., äfvensom af reduplicat. i impf., samt har i behåll de fullständigare passiva, fordom reflexiva, slutändelserna sk, st, hvilka i Fn-Sv. nedsunkit till -s. Deremot har Fn-Sv. ännu qvar det af Isl. borttappade Forn-Germ. eller ännu äldre n i verbernas conj., i comparativernas pl. och i pron:s nom. & acc. pl. neutr.; vår forntunga har tillika bibehållit de fullständigare pronominala gen. sina, vara, idhra, (som i Isl. försvagats till sín, vár, yðvar) och Guta Lag eger, i likhet med några runstenar, qvar de svaga femininernas gen. sg. på -ur.

Af det redan anförda ser man alltså, att till de skiljaktigheter från Isländskan, som sporas, särdeles uti de Forn-svenska Lag-urkunderna, är denna senare ingalunds skyldig allena; ty det är lika ofta Laländskan, som afvikit eller gjort affall från det fornrätta. Visserligen har Forn-Sv. i många mål gjort förluster, blifvit försvagad och till en del försämrats; men uti ganska många, och det i rätt [ 15 ]väsendtliga stycken, stod hon fastare och vidamera oförvillad qvar på forngrunden, än den vestligare boende systern. — Om man således icke med ett kort och afgörande ja eller nej kan besvara den framställda frågan: Om de i Sveriges äldsta urkunder röjda afvikelser ifrån Isländskan äro att anse såsom i en jämnforelsevis senare tid uppkomna, eller om de äro att hänföra till en tidsålder före de nu kända äldsta handskrifter från Island och Norge? — så synes det ovedersägligt, att kanske de vigtigare olikheterna mellan nämnda yngre Forn-Svenska och den tidens Isländska icke äro uppkomna i en jämnförelsevis senare tid, utan äro att hänföra till en tidsålder före de äldsta nu kända Norsk-Isländska handskrifterna.

En motsatt åsigt torde hysas af mången i vårt land, och hyses utan tvifvel af ännu flere hos våra Nordiska grannar; men detta kommer till en stor del, dels å ena sidan af ett nog vanligt underskattande, och å den andra någon gång af ett öfverskattande utaf det egna, och dels af fattigdomen på fornurkunder på det ena och rikedomen på det andra hållet.

Ja, man har i några icke särdeles gamla skrifter gått så långt, att man velat nedsätta Sverige till ett bihang, eller rättare Sviarne i forntiden till en föga talrik och h. o. h. underordnad afdelning under den stora Norröna-, d. v. s. den Norska stammen. Utaf denna Norrmännens, hvad man kunde kalla talrikhet, skulle då vidare följa, att deras språk vore det förnämsta, vore normal- eller odal-tungan i Norden. Men orsaken dertill, att Norskan och Isländskan, såväl fordom som nu, egde och eger qvar så mycket mera fornt och ålderdomligt, än Svenskan, är den samma som att Dalarne[30] och Gotland nu hafva det ålderdomligaste språket i Sverige: orsaken är helt enkelt den, att de [ 16 ]äro jämnförelsevis mindre, mera aflägsna och slutna bygder, dit den allmänna samfärdselns ström, särdeles fordom, icke förmådde framtränga med någon egentlig styrka.

Oaktadt hvarken, Island eller Norge någonsin hafva hållits för hufvudland i Norden, har man dock någon gång på den sista tiden gått så långt, att man velat förneka Sverige allt arf och odal uti de gamla gudamytherna: desse angå icke Sverige, och det talas icke om Nordens, utan blott om Norrmannens gudalära i hedendomen. Och likväl år det ovedersägligt, att forntiden sjelf såg saken utur en helt annan synpunkt. Då ansågs det gamla Svithjod utan all fråga för Nordens hufvudland: — der, vid de gamla Sigtunerna, vid Uppsalarne, hade man rest det första hofvet för Åsa-gudarne, der var hela Nordens högheligaste Vi eller offerhus. Derföre kallar Snorre Sturleson, den Nordiska häfdaforskningens fader, det gamla Åsa-landet österut, norr om Svarta hafvet, icke för Háloga-land, utan för Svíþióð in mikla, med samma namn således som det nordliga Svithjod vid Lagen (el. Mälaren); derföre börjar han sina Norska Konunga-sagor med en Svensk saga, Ynglinga-Sagan, för att han på sina Norske konungar skall kunna kasta glansen af Svensk guda-borenhet. Ja, liksom Greken fordom med dyrkan och vördnad såg till berget Ida, till Delos och de öfriga gudavaggorna, så blickar den ytterst i polarhafvet boende Isländingen ännu i dag med vördnad åt det fräjdade Svithjod och Uppsala, hela Nordens, de Nordiska fornfolkens hufvud och hjerta!


  1. ↑ Se Liljegren: Runurkunder N:o 1750, 1701 och 1855; samt Säve: Gutniska Urkunder, Stockh. 1859. N:o 106. 18 och 147.
  2. ↑ Strinnholm (Sv. Folkets Hist. II. s. 341—2) fäster visserligen uppmärksamheten på ett lagbud i Vestg. Lag. I. ArfÞ. B. 12: 2: ”Ingsins mans arv taær hæn mæn (den man, som) i Girklandi sitær”, hvilket kunde bevisa, att minnesstenarne öfver Nordiska väringar kunde tillhöra Vestg. Lagens tid. Men utom det, att ett lagbud nog stundom kan komma att qvarstö uti en lagbok långt efter den tid, då det är i full användning, så visas det tillika på anf. st., att de egentliga Miklagårdsfärderna från Sverige alldeles upphörde omkring midten af 13:de årh. Ja, der säges till och med, att redan från 12:te och följande århundranden större delen af väringarne utgjordes af hvad Byzantinske författare kalla Engelsmän, d. v. s. i England bosatte Danskar och Norrmän, för hvilka det Normandiska oket kändes alltför tryckande.
  3. ↑ Liljegr. anf. st. N:o 2, 38, 551, 740, 836, m. fl.
  4. ↑ Anf. st. 1323.
  5. ↑ Anf. st. 624.
  6. ↑ Anf. st. 2, 38, 397, 740, 1202, m. fl.
  7. ↑ Denne högst märkelige runsten fanns fordom vid Stainkumbla kyrka, men är nu försvunnen. Den på några ställen, ty värr, bristfälliga inskriften lyder: Butmuntr auk Butraifr auk kunvar þair raistu stain . . . . . . auk sun Aula sat miþ skinum auk han entaþis at Ulfshala þa hin hilgi . . . . . . Det rena språket borgar för den högsta ålder, och det blifver derföre troligt, att med hin hilgi här kan menas K. Olof d. helige, samt att inskriften således tillhör denne konungs tid, d. v. s. första hälften af det 11:te århundradet. Se vidare Säve: Gutn. Urk. Inledn. s. XXXVI, och s. 44 (N:o 82), samt Liljegr. 1590.
  8. ↑ Dessa inskrifter lyda: Kurmr kunu(n)kr karþi ku(m)bl þausi aft þurvi kunu sina Tanmarkar but, Gorm konung gjorde dessa kummel (minnesmärken) efter Thyrvi, qvinna sin, Danmarks bot (hjelp), Liljegr. anf. st. 1538; och den andra: Haraltr kunu(n)kr baþ kaurva ku(m)bl þausi aft Kurm faþur sin auk aft þiurvi muþur sina sa Haraltr ias ser van Tanmaurk ala auk Nuruiak auk Tana(fulk li)t kristno, Harald konung bad göre kummel (minnesmärken) dessa efter Gorm, fader sin, och efter Thyrvi, moder sin; den Harald, som åt sig vann Danmark allt och Norge och Danafolket lät kristna. Lilj. 1537. jf. Annaler f. nord. Oldkynd. 1852, ss. 307—319, och 1853, ss. 350—362.
  9. ↑ Munch: Det norske folks hist. I. 1. s. 747.
  10. ↑ Den oskattbara Homilie-boken, N:o 15 bland de Isländska handskrifterna i K. Bibl. i Stockholm. Se Arwidsson: Förteckn. öfver K. Bibl. i Stockh. Isl. handskr., Sth. 1848, s. 24, och Rydqvist: Svenska Spr. Lagar I. s. XIII och följ., samt ett kort språkprof utur henne uti Islendinga Sögur I. Kph. 1843, ss 385—387.
  11. ↑ Se Munch och Unger: Den ældre Edda. Christiania 1847, s. XIII. ”Hovedcodex, almindeligviis Codex regius kaldet, eller No. 2365 qv. af den ældre Manuskriptsamling i det store kongelige Bibliothek i Kjöbenhavn. Den er skreven med en temmelig antik Haand, sandsynligviis i Begyndelsen af det 14:de Aarhundrede.”
  12. ↑ Den äldsta Svenska handskrift, som finnes, är utan tvifvel Vestg.Lag:s äldre codex, hvilken Schlyter anser vara från slutet af 13:de årh. (den är ”ej skrifven före detta år (1281), men den är säkert icke heller skrifven långt efter”, — yttrar han i företalet till Vestg. Lagen, s. III.
  13. ↑ Med undantag af Guta Lag, som åtminstone bevarat de tre hufvuddiphthongerna au, oy (ey) och ai.
  14. ↑ Jf. Medelhög-tysk. belgen (bale, bulgen) uppsvälla.
  15. ↑ De med denna lilla stjerna utmärkta orden kunna icke uppvisas uti denna form, men hafva blifvit antagna, emedan de sannolikt en gång hafva funnits.
  16. ↑ Af samma rot är det Norrländska stinta f., liten flicka.
  17. ↑ Se Skråordningar, samlade af G. E. Klemming, Sthm 1856, s. 104 (tillhörande Svenska Fornskrift-Sällsk. Samlingar).
  18. ↑ Jf. Sanskr. pûrnas plenus (för *pelnus, *pernus), Got., fulls full (för *fuln l. *furn), Gr. πλέος, och πίμπλημι och πίπλημι, Litauiska pilnas adj., Rysk. pólnyi.
  19. ↑ Gotlands Lagen, Glossar., ordet: Oyri.
  20. ↑ Sv. Språkets Lagar, II. s. 47.
  21. ↑ Rydqvist, anf. st. s. 250.
  22. ↑ Skråordningar, ss. 3—4.
  23. ↑ Vm brödher kywa sina millan (om bröder kifvas sins emellan) anf. st. ss. 14 och 24.
  24. ↑ Se Rydqvist anf. st. ss. 474, 475 och 477.
  25. ↑ Lilj. anf. st. 71 och 2011, 1054 och 871, vidare omtalade i Gutn. Urkund. s. XV, och härtill kommer en runsten i Närike, Lilj. 1024, å hvilken slutorden (efter min omgranskning i somras) böra rättas till: boa(n)ta Kunur Kunas bonde (man).
  26. ↑ Dessa tvänne undantag äro (å en runsten i Småland) Lilj. 1254: Ir i(n)taþisk oustr i Krikum som dog öster i Grekland; samt likaledes slutet af en inskrift (i Vestergötland) Lilj. 1365: Ir varþ tuþr i uristu ir bþiþusk, (bör troligen vara: barþusk) kunu(n)kar som vardt död i drabbningen, när konungarne slogos; — enligt Mag. Wallinders granskning 1860.
  27. ↑ Runspråket har att uppvisa t. ex. antaþis Lilj. 902, entaþus pl. 851, m. fl.
  28. ↑ Guta Saga kap. 1 (tillägg till Guta Lag.) riaþ, Isl. rieð l. rèð, Fornhög-tysk. riat rådde. Got. rairoþ.
  29. ↑ Liljegren, anf. st. 1781 (på Gotland) liat, Isl. liet l. lèt fh-Tysk. lias, Got lailot lät.
  30. ↑ Af det Nordiska fastlandets alla nu lefvande landskapsmål, kan intet i forntrogenhet jämnföras med språket i Dalarne, isynnerhet Elfdalskan. Ty utom på Island eller Färöarna, lär man föröfrigt ingenstädes kunna uppvisa sådana böjningsmönster som t. ex. presens af Dal. biða, Isl. biðja bedja:
    Dal. Sg. ig bið Pl. wir l. wið biðum Isl. Sg. ek bið Pl. vèr biðjum
    du bið ir l. ið biðið þú biðr þèr biðið
    ann bið der biðið hann biðr þeir biðja

    eller Sing. af det Dal. mikjin, Isl. mikill adj., stor, mycken:

    Dal. Sg. m. n. mikjin f. mikji n. mikjið Isl. mikill mikil mikit
    d. miklum mikler mikela miklum mikilli miklu
    a. miklan mikla mikjið mikinn mikla mikit

    Dal. har nämnligen nästan h. o. h. förlorat genitiven, och derföre är han utlemnad äfven för Isländskan. — Detta blott för att visa, hvilket adal-nordiskt mål, som ännu lefver på Svensk tunga.

Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Om_språkskiljaktigheterna_i_Svenska_och_Isländska_fornskrifter&oldid=539183”