SOU 1944:69/11 Kap

←  10 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

12 Kap.  →

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

I detta kapitel har kommittén sammanfört ett flertal av gällande strafflag i skilda sammanhang behandlade brott. Den sammanhållande synpunkten har därvid varit, att brotten kunna uppfattas såsom brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som böra vara fredade mot sådana gärningar eller de, utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder. Det är givet, att en så beskaffad brottsgrupp företer beröringspunkter med de i 10 kap. behandlade brotten mot allmän verksamhet. Vid rubriken till nämnda kapitel ha uppmärksammats vissa frågor som därför uppstå rörande gränsdragningen mellan 10 och 11 kapitlen.

I förevarande kapitel ha upptagits motsvarigheter till de i SL 10: 7–15 behandlade brotten uppror, upplopp, offentlig uppmaning till brott och spridande av falska rykten. Vidare ha hit hänförts störande av gudstjänst, griftefrid, domstols- och annan myndighets förhandlingar och allmänna sammankomster m. m. samt förargelseväckande beteende, vilka brott bestraffas enligt SL 11: 1–6, 9, 9 a och 15. I kapitlet har även upptagits en motsvarighet till de i 7 kap. SL behandlade religionsbrotten. Vidare behandlas i kapitlet hållande av spelhus, fylleri och djurplågeri, vilka brott äro straffbelagda i SL 18: 14–16. Genom att dessa överförts hit från 18 kap. SL kommer detta att uteslutande behandla brott mot könssedligheten, något som enligt kommitténs mening är en fördel. Slutligen har i förevarande kapitel också upptagits en motsvarighet till SL 3: 7 och 8, varest bestraffas underlåtenhet att hindra eller avslöja brott. I Thyréns utkast ha de ifrågavarande brotten till större delen fått sin plats i en avdelning med rubriken "Brott mot allmän ordning och frid" (X. I).

Kapitlet inledes med ett såsom upplopp betecknat brott, vilket närmast motsvarar vad i gällande lag kallas uppror. Därefter följer, med brottsbeteckningen ohörsamhet mot ordningsmakten, ett liknande såsom mindre straffvärt ansett brott och i anslutning därtill störande av förrättningsfrid. Offentlig uppmaning till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindra brott samt samhällsfarlig ryktesspridning behandlas i de följande paragraferna. I 7 § straffbelägges, såsom en nyhet i förslaget, under brottsbeteckningen hets mot folkgrupp, att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse. I de följande paragraferna upptagas brott mot trosfrid, brott mot griftefrid, fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus.

1 §.

Enligt SL 10: 7 föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga den till någon ämbetsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Skingra sig upprorsmännen på offentlig myndighets befallning, skola enligt paragrafen anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med sex månader till och med två år men de övriga vara fria från straff. Skingra sig upprorsmännen däremot icke utan visa trotsighet mot myndighetens befallning, skola enligt SL 10: 8 anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med två till och med fyra år och annan deltagare i upproret till straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. I SL 10: 9 och 10 givas bestämmelser för det fall att upprorsmän göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller fördärva annan egendom. Anstiftare och anförare dömas i sådant fall till straffarbete från och med två till och med tio år och annan deltagare till straffarbete i högst sex år; dräper upprorsman någon som söker stilla upproret, skall han dömas till straffarbete på livstid. Jämte straff enligt nu återgivna bestämmelser skall i regel med tillämpning av 4 kap. SL ådömas straff även för våld eller annan brottslig gärning som begås vid upproret.

Samlar sig folkmängd tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att likväl ådagalägga sådant uppsåt som nyss nämnts och skingrar sig folkmängden icke på offentlig myndighets befallning utan visar trotsighet däremot, föreligger enligt SL 10: 13 upplopp. Anstiftare och anförare av upploppet skola dömas till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet skall dömas till böter. Övergå de till våld å person eller egendom, skola de emellertid dömas enligt bestämmelserna om uppror, dock med viss möjlighet till strafflindring för deltagare som ej är anstiftare eller anförare.

Thyrén har i sitt utkast gjort en skillnad allteftersom gärning av ifrågavarande slag utgör ett angrepp mot myndighet eller icke. I den del av utkastet, som behandlar brott mot myndighet, har han nämligen, efter en bestämmelse om straff för den som med våld å person eller med hot om sådant våld angriper allmänt organ under utövningen av dess verksamhet eller för att tvinga det till sådan utövning eller hindra det därifrån eller hämnas därför, upptagit en bestämmelse om ansvar där sådant angrepp förövas av en eller flera deltagare i folksamling (IX 2 §). I den avdelning åter, som bär rubriken "Brott mot allmän ordning och frid", har han upptagit en bestämmelse om straff för den som, där folksamling stör allmän ordning och vederbörlig myndighet befallt den att skingras, underlåter att efterkomma befallningen (X. I 3 §).

Enligt kommitténs åsikt är det lämpligt att, såsom i gällande lag skett, reglera ansvaret för störande uppträdande av en folksamling i ett sammanhang. Thyréns förslag att utbryta vissa hithörande gärningar till ett särskilt brott mot myndighet synes innebära ett särskiljande av vad som för ett naturligt betraktelsesätt hör samman.

Icke heller vid utformningen av bestämmelserna om ansvar för ifrågavarande gärningar torde någon avgörande betydelse böra tillmätas den omständigheten huruvida folksamlingens uppträdande innebär ett angrepp mot myndighet. Från det allmännas synpunkt synes det tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktar sitt angrepp direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av sina myndigheter söker upprätthålla. Det torde från samhällets synpunkt icke finnas tillräckliga skäl att göra skillnad mellan t. ex. det fallet, att vid en hyreskonflikt en folkmassa ådagalägger uppsåt att hindra verkställigheten av vräkningsdomar, och det, att en folkmassa under en strejk ådagalägger uppsåt att med våld hindra arbetsvilliga från att upprätthålla driften. Att skilja det ena fallet från det andra är så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnar bruka våld, i allmänhet även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med angrepp mot myndighet torde därför böra likställas fall, där folksamlingen syftar till våld å person eller egendom eller annat dylikt brott. Andra fall där folksamling stör allmän ordning te sig i jämförelse med dessa såsom mindre farliga och synas därför kunna inrymmas under en mildare straffbestämmelse.

Med ledning av dessa synpunkter har kommittén i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse avseende det fall att folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. För att paragrafen skall vara tillämplig fordras, att folksamlingen ådagalagt detta uppsåt. Det räcker således icke, att någon enstaka deltagare i en eljest fredlig demonstration t. ex. kastar sten. Å andra sidan behöver ej, såsom SL 10: 7 synes ge vid handen, folksamlingen ha bildats med förgripligt uppsåt, utan paragrafen kan vara tillämplig där en folkmassa kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framföra önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med att sätta sig upp emot myndighet avses vad i SL 10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets ämbetsutövning torde vara tydligare inbegripet under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. En folkmassa, som allenast på det sättet trotsar myndighet att den icke efterkommer myndighets skingringsbefallning eller, t. ex. av nyfikenhet, tränger in på avspärrat område, kan icke anses ha ådagalagt uppsåt att sätta sig upp emot myndigheten. Att folkmassa trotsar en underordnad polismans befallning är icke heller i och för sig tillräckligt för att man skall kunna anse, att den ådagalagt sådant uppsåt (jfr NJA 1944 s. 437). Såsom exempel på brott som är jämförligt med våld å person eller egendom må nämnas löstagande av fånge. Däremot faller icke exempelvis smädande av myndighet under paragrafen och åtminstone i regel icke heller nedrivande av anslag.

Uppenbarligen bör ansvar icke utkrävas av varje deltagare i en folksamling, som stör allmän ordning och ådagalägger det ifrågavarande uppsåtet. Av gällande lag fordras, för att andra deltagare än anstiftare och anförare skola kunna straffas, enligt SL lo: 8 att folkmassan icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom utan visar trotsighet mot befallningen. Att tillägga myndighets skingringsbefallning sådan vikt torde dock icke vara i allo lämpligt. Det kan inträffa, att en folkmassa uppträder på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hinner meddela skingringsbefallning. Och även om sådan befallning hinner givas, kan den icke alltid uppfattas av alla deltagare i folksamlingen. För tillämpning av 1 § torde därför böra uppställas någon mindre formell förutsättning. Icke heller synes det tillfredsställande att, såsom stadgas i SL 10: 9, deltagare i folksamling blir förfallen till ansvar där folkmassan skrider till våld å person eller egendom även om han endast närvarit i folksamlingen.

Kommittén har funnit ändamålsenligt att skilja mellan tre kategorier av deltagare. Såsom särskilt straffvärda anges i andra stycket de som med råd eller dåd leda folksamlingens förehavande eller förmå annan att deltaga däri eller med uppsåt att främja detsamma öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. För andra deltagares straffbarhet uppställes i första stycket såsom förutsättning att de anslutit sig till folksamlingens förehavande. Paragrafen blir sålunda tillämplig endast i fråga om sympatisörer och icke dessutom på dem som tillfälligtvis eller av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom rop eller stenkastning. För deltagare, vilka icke gjort sig skyldiga till gärning som avses i andra stycket men såsom sympatisörer falla under första stycket, stadgas strafflindring, där de under folkmassans förehavande avlägsna sig.

Enligt andra stycket straffas som sagt deltagare, som med råd eller dåd leder folksamlingens förehavande eller förmår annan att deltaga däri eller med uppsåt att främja detsamma övar våld å person eller egendom eller begår annat dylikt brott. Denna bestämmelse har emellertid ej ansetts böra begränsas till deltagare i folksamlingen. Redan av medverkansbestämmelserna i 3: 3 i förslaget skulle följa, att anstiftare eller medhjälpare till gärning som i första stycket sägs skulle vara att straffa oavsett om han själv närvarit i folksamlingen. I själva verket torde mången gång den som ej närvarit i denna men, själv i trygghet, genom anstiftan eller medhjälp främjar folksamlingens förehavande få anses i särskilt hög grad straffvärd. I andra stycket, som upptager en strängare straffskala än första stycket, har därför den som med råd eller dåd leder folksamlingens förehavande eller förmår annan att deltaga däri gjorts straffbar oavsett huruvida han deltager i folksamlingen. Där deltagare i folksamlingen för att främja dess förehavande övar vild å person eller egendom eller annat dylikt brott, skall med tillämpning av 4 kap. SL, straff för detta brott [dömas om det år belagt med straffarbete; i annat tall konsumerar straff enligt 1 Q straffet för det särskilda brottet.

De ovan åsyftade fall, vilka enligt kommitténs mening böra falla under en mildare straffbestämmelse än 1 §:s, ha upptagits i 2 §.

I gällande lag betecknas de i 10: 7–10 behandlade gärningarna såsom uppror och de i 10: 13 behandlade såsom upplopp. Såsom anförts vid 9: 1 i förslaget, torde det emellertid icke överensstämma med gängse språkbruk att beteckna gärningar av hithörande slag såsom uppror. Kommittén har funnit det mera träffande att beteckna det i 1 § upptagna brottet som upplopp och åsätta det i 2 § behandlade beteckningen ohörsamhet mot ordningsmakten.

Vid bestämmandet av straffsatserna enligt 1 § bör uppmärksammas, att paragrafen på det sättet har snävare tillämpningsområde än SL 10: 7 och 8, att icke redan den omständigheten att folkmassan trotsar myndighets skingringsbefallning föranleder ansvar för deltagare i folksamlingen, utan att det för att en deltagare skall bliva förfallen till ansvar kräves att han anslutit sig till ett av folkmassan ådagalagt uppsåt att sätta sig upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. Det synes därför motiverat, att straffet för deltagare enligt första stycket skall kunna utmätas något högre än motsvarande straff enligt SL 10: 8. Enligt detta lagrum är straffet för deltagare, som ej är anstiftare eller anförare, straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, fängelse. Kommittén föreslår, att straffet för det fall som avses i första stycket sättes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. För den som under upploppets fortgång avlägsnar sig torde straffet dock böra kunna nedsättas till böter. För anstiftare och anförare är straffet enligt SL 10: 7 straffarbete från och med sex månader till och med två år och enligt SL 10: 8, som avser det fall att upprorsmännen ej skingrat sig på myndighets befallning utan visat trotsighet däremot, straffarbete från och med två till och med fyra år. Göra upprorsmän våld å person eller bryta eller förstöra de hus eller plundra eller fördärva de annan egendom, skola enligt SL 10: 9 anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med två till och med tio år. Kommittén föreslår, att dessa straffsatser för det fall som avses i 1 § andra stycket ersättas med straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, från och med två till och med tio år. Det har icke synts erforderligt att i förslaget upptaga någon motsvarighet till bestämmelsen i SL 10: 10 första stycket, enligt vilken, där upprorsman dräper den som uppror stilla vill, han skall straffas med straffarbete på livstid.

I SL 10: 12 givas vissa bestämmelser om tillvägagångssättet vid stillande av vad gällande strafflag betecknar såsom uppror. En revision av dessa bestämmelser faller utanför kommitténs uppdrag. Som det ämne bestämmelserna avse rätteligen icke synes böra behandlas i strafflagen, föreslår kommittén, att bestämmelserna upptagas bland övergångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om ändring i vissa delar av strafflagen. Därvid föreslås den ändringen, att för vinnande av överensstämmelse med förslagets terminologi ordet uppror utbytes mot upplopp. Den i SL 10: 10 andra stycket upptagna bestämmelsen, att upprorsman som blir dräpt skall ligga ogill, torde även böra flyttas till övergångsbestämmelserna, varvid stadgandet bör ändras till att avse deltagare i upplopp. Ett övervägande av stadgandets sakliga innebörd torde lämpligen böra uppskjutas till en blivande revision av strafflagens bestämmelser om nödvärn och dråp. I detta sammanhang må nämnas, att inom justitiedepartementet tillkallade utredningsmän år 1942 avgivit ett betänkande med utredning angående polismans rätt att bruka våld och användande av militär personal för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (SOU 1942: 34).

Till sist må framhållas, att vissa former av förberedelse till upplopp straffbeläggas i 3: 2 i förslaget. Ansvar enligt nämnda lagrum inträder sålunda för den som, med uppsåt att upplopp skall komma till stånd, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för upploppet eller lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk eller annat sådant hjälpmedel. Denna bestämmelse är tillämplig, om intet upplopp kommer till stånd, och även i fråga om den som, fastän upplopp kommer till stånd, icke kan straffas därför, emedan han varken deltagit däri eller på annat sätt straffbart medverkat till upploppet.

2 §.

I 1 § ha under beteckningen upplopp straffbelagts vissa fall där folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. Ansvar enligt paragrafen inträder för den som deltager i upploppet på sådänt sätt att han kan sägas ha anslutit sig till folksamlingens förehavande, så ock för den som med råd eller dåd leder upploppet eller förmår annan att deltaga däri. I förevarande paragraf åter stadgas straff dels i vissa fall för deltagare i upplopp vilken icke drabbas av bestämmelserna i 1 §, dels för deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning! utan att likväl upplopp föreligger. I gällande lag motsvaras paragrafen närmast av SL 10: 13.

Det förutsättes för tillämpning av förevarande paragraf, att någon deltager i folksamling som stör allmän ordning. Ett sådant störande föreligger ej redan i och med att en folksamling uppstått, även om den skulle utgöra hinder för trafiken. Det fordras därutöver, att folksamlingen uppträder på ett störande sätt, såsom genom skrän eller hotfulla åtbörder. Till folksamling är att hänföra även sammankomst, vare sig i det fria eller inomhus och oberoende av om tillträdet är öppet för allmänheten. Paragrafen kan sålunda vara att tillämpa, där sammankomst får ett för den allmänna ordningen störande förlopp, och ersätter för den skull i huvudsak SL 10: 15 sista punkten, i vilken stadgas straff för den som underlåter att hörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företages något som strider mot lag eller som stör allmän ordning. Jämväl Thyrén har föreslagit, att detta stadgande måtte uppgå i en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att åtlyda skingringsbefallning (V. I s. 206). Straffbarhet enligt förevarande paragraf inträder om deltagare l folksamling som stör allmän ordning underlåter att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befattning, t. ex. skingringsbefallning eller befallning att iakttaga tystnad, eller intränger på område som för ordningens upprätthållande fridlysts eller avspärrats. Det fordras icke, såsom enligt SL 10: 13, att skingringsbefallning givits av offentlig myndighet, något som ansetts innebära att underordnad polismans befallning icke varit tillräcklig för att upplopp skulle föreligga (se NJA 1944 s, 437). Enligt förslaget fordras blott att åtgärd av ifrågavarande slag, skingringsbefallning eller annan befallning för ordningens upprätthållande, fridlysning eller avspärrning, vidtagits av någon som för ordningens upprätthållande är utrustad med behörighet att vidtaga sådan åtgärd. Detta gäller främst om polismyndigheten i orten men även om underordnad polisman, till vars åligganden hör att vaka över ordningen, och för ordningens upprätthållande utkommenderad militär. Jämväl andra civila tjänstemän än polismän kunna under särskilda förhållanden äga behörighet att vidtaga åtgärd av ifrågavarande slag. Enligt kungl. kungörelse den 28 mars 1914 har sålunda järnvägspersonal vissa åligganden att sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde, och tulltjänstemän kunna ha att upprätthålla ordningen i samband med tullvisitering av fartyg. Tillsägelser av privatperson eller avspärrningar som sådan person utför höra däremot icke hit och icke heller fridlysning som skett i annat syfte än att upprätthålla ordningen. Befallning behöver icke ha givits genom ord utan kan ha meddelats på annat sätt, såsom då myndighet genom tecken eller avlossande av varningsskott givit tillkänna sin vilja att folkmassa skall skingra sig. Det förutsättes för straffbarhet, i motsats till vad fallet torde vara enligt gällande lag, att deltagaren i folksamlingen verkligen uppfattat befallningen eller erhållit kännedom om fridlysningen eller avspärrningen. Såsom straff föreslår kommittén böter eller fängelse. I SL 10: 13 stadgas för anstiftare och anförare straffarbete i högst ett år och för annan deltagare böter, såvida icke deltagare i folksamlingen övergått till våld å person eller egendom, i vilket fall straffet kan bliva betydligt strängare. Brottet har åsatts beteckningen ohörsamhet mot ordningsmakten.

3 §.

Av fridsbrotten i 11 kap. SL ha vissa, som torde böra uppfattas såsom brott mot allmän ordning, med större eller mindre jämkningar upptagits i förevarande kapitel.

I denna paragraf behandlas motsvarigheter till de i SL 11 1–3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. I SL 11: 1–3 stadgas ansvar för den som genom våldsgärning å annan, svordom, oljud eller annat åstadkommande av förargelse stör gudstjänst eller sammankomst för gemensam andaktsövning. Enligt SL 11: 5 och 6 straffas den som begår våldsgärning å annan eller åstadkommer förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes inom Konungens slott i huvudstaden eller annorstädes i slott, hus eller gård där Konungen vistas eller å rum där riksdagen eller dess avdelningar eller utskott äro församlade eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande eller annat allmänt ämbetsverk. I SL 11: 9 givas motsvarande bestämmelser för sådan gärning vid valförrättning, uppbörds-, kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annan sådan offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves. Enligt SL 11: 9 a slutligen, vilket lagrum infördes år 1936, straffas den som söker genom våld å person eller egendom, genom oljud eller oväsende eller på annat förargelseväckande sätt hindra hållandet av allmän sammankomst för överläggning eller åhörande av föredrag eller som på detta sätt stör sådan sammankomst.

I Thyréns utkast (X. I 8–10 §§) motsvaras dessa bestämmelser av stadganden om straff för den som genom våldshandlingar eller oljud eller på annat sätt stör sittande ämbetsverk eller annat allmänt organs förrättning, för den som hindrar eller stör statskyrkans eller annat i riket tillåtet religionssamfunds gudstjänst samt för den som stör tillåten allmän sammankomst eller sammankomst, inom tillåtet religionssamfund, för gemensam andaktsövning som ej är att hänföra till gudstjänst.

Enligt kommitténs mening kunna de ifrågavarande bestämmelserna i gällande lag avsevärt förenklas och sammanföras att avse ett enda brott, lämpligen benämnt störande av förrättningsfrid.

Själva handlingen torde kunna beskrivas såsom störande genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt. Med störande torde över lag böra jämställas att söka hindra på sätt nu angivits. Att såsom i gällande lag skett särskilt nämna att våld skall ske å annan synes obehövligt, då sådan gärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling. Är våldshandlingen sådan som omförmäles i 14 kap. SL, inträder för övrigt ansvar även enligt nämnda kapitel med tillämpning av SL 4: 1 och 2.

Handlingen skall, om den icke utgöres av våldshandling eller oljud, vara jämförlig därmed. Att borttaga märken på marken, vilka anbragts av lantmätare såsom hjälpmedel vid hans förrättning, hör alltså ej hit; sådan gärning kan ådraga ansvar enligt 10: 12 i förslaget för ingrepp i myndighets verksamhet. Icke heller höra hit sådana åtgärder för att hindra sammankomst som att vägra upplåta lokal för sammankomsten, att i förväg förhyra alla tillgängliga samlingslokaler eller fortskaffningsmedel eller att upptaga en större del av platserna i en möteslokal till vilken tillträdet är fritt. Att vid sammankomst för överläggning avbryta en talare genom inpass kan icke heller i och för sig anses straffbart.

Handlingen skall vidare utgöra antingen ett störande av någon sammankomst eller förrättning av det slag som angives i paragrafen eller ett försök att hindra sammankomsten eller förrättningen. Är förrättningen sådan att den enligt sakens natur ofta måste försiggå under buller eller eljest under mindre lugna förhållanden, får den icke anses bliva störd av en handling som, förövad t. ex. under gudstjänst eller inför sittande rätt. skulle medföra ansvar enligt paragrafen. Försök att hindra sammankomst eller förrättning behandlas här som fullbordat brott, varav följer att de allmänna försöksbestämmelserna i 3 kap. icke äro tillämpliga.

Såsom föremål för brottet nämnes i första rummet allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt. Paragrafen omfattar ej blott svenska statskyrkans gudstjänst utan även motsvarande sammankomster hos andra religionssamfund, erkända eller icke. Det synes vara ett rimligt krav, att sammankomster för andaktsövning skola vara fredade mot störande ingrepp av obehöriga oavsett vilken religion eller trosbekännelse deltagarna omfatta. Likaså ha begravningar, dop, vigslar och dylika akter ansetts böra skyddas enligt paragrafen, även där de icke kunna betecknas såsom gudstjänst. Jämväl i fråga om s. k. borgerlig begravning är paragrafen tillämplig. Störande uppträdande i kyrka eller annan gudstjänstlokal å tid, då där icke pågår gudstjänst eller sammankomst för andaktsövning, kan utgöra försök att" lägga hinder därför men hör eljest icke hit; det kan då vara att bedöma enligt 11 § som förargelseväckande beteende.

Paragrafen skyddar vidare domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning. I denna del motsvarar den SL 11: 5, 6 och 9. Att särskilt stadga straff för gärning av ifrågavarande slag inom Konungens slott i huvudstaden eller i slott, hus eller gård där Konungen vistas har ansetts icke vara behövligt. Med statlig eller kommunal förrättning förstås endast sådant fullgörande av tjänsteåliggande som innebär utövande av en gentemot allmänheten framträdande funktion av den offentliga förvaltningen. Under uttrycket falla sålunda riksdagens och ämbetsverks förhandlingar, kommunala styrelsers och nämnders sammanträden, politiska eller kommunala valförrättningar, lantmäteriförrättningar, utmätningsförrättningar m. m., men däremot icke ämbetsmans arbete på tjänsterummet. Det må erinras om att nya rättegångsbalken, i viss överensstämmelse med gällande rätt, i 9: 5 stadgar böter för den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet. Detta stadgande avser ordningsförseelser av mindre allvarlig art än de gärningar inför domstol som böra bedömas såsom störande av förrättningsfrid.

Såsom föremål för brottet nämnes vidare sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. I förhållande till gällande lag innebär detta en utvidgning såtillvida som det enligt förslaget ej kräves att sammankomsten skall vara allmän. Enligt kommitténs mening erfordras nämligen skydd även för sammankomster vilka på grund av att tillträde står öppet endast för personer tillhörande en sluten krets, t. ex, medlemmarna i viss förening, äro att anse som enskilda. Församlingsrätten synes böra vara skyddad även vid sammankomster som exempelvis ett politiskt parti anordnar för sina medlemmar. Det är att märka, att det ofta icke är möjligt för anordnarna av en enskild sammankomst att effektivt förhindra att utomstående fridstörare tränga sig in i lokalen. En utvidgning av det straffbara området sker enligt förslaget även därigenom, att jämte sammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagits sammankomster för undervisning. Erfarenheten har givit vid handen, att störande uppträden med politiskt demonstrationssyfte förekommit vid sådana sammankomster. Utanför paragrafens räckvidd falla teater- och filmföreställningar. Såsom skydd mot störande av sådan föreställning torde bestämmelsen i 11 § om straff för förargelseväckande beteende vara tillräcklig.

På den subjektiva sidan kräves uppsåt omfattande alla objektiva förutsättningar för ansvar, sålunda bl. a. även uppsåt att störa eller söka hindra förrättningen eller sammankomsten. Straffet, som enligt de motsvarande lagrummen i 11 kap. SL i olika fall är dagsböter, enligt vissa lagrum med högre minimum än det vanliga, penningböter om högst etthundra kronor eller fängelse i högst sex månader, föreslås till böter eller fängelse.

Det är givet, att en gärning som faller under förevarande paragraf stundom tillika innefattar sådant brott mot allmän verksamhet varom stadgas i 10: 1–4 i förslaget. På grund av uttryckligt stadgande i 10: 1 och 3 kan våld å ämbetsman och tjänstemissfirmelse icke tillika, såvida ej gärningen innefattar någonting därutöver, medföra tillämpning av förevarande paragraf. Däremot kunna 10: 2 och 4 vara att tillämpa i konkurrens med denna enligt SL 4: 1 och 2. Likaså kan 14 eller 16 kap. SL vara att tillämpa i konkurrens med förevarande paragraf. Någon särskild bestämmelse angående resande av livsfarligt vapen vid sammankomst eller förrättning, motsvarande bestämmelsen därom i SL 11: 7, har icke ansetts erforderlig. Det torde vara tillräckligt, att sådan gärning, där den uppfyller förutsättningarna för ansvar enligt förevarande paragraf, bedömes med tillämpning av såväl denna paragraf som den allmänna bestämmelsen om resande av livsfarligt vapen i SL 14: 15 i konkurrens enligt SL 4: 1 och 2.

I SL 10: 15 finnas bestämmelser dels om tillträde för offentlig myndighet till sammankomst av menighet för överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, dels om förbud för myndigheten att, såframt ej vid sammankomsten företages något lagstridigt eller för den allmänna ordningen störande, upplösa sammankomsten. Dessa församlingsfriheten reglerande bestämmelser, vilka systematiskt sett icke höra hemma i strafflagen och som angå ett ämne vilket icke omfattas av kommitténs uppdrag, ha utan ändring överförts till övergångsbestämmelserna- En i SL 10: 15 därjämte upptagen bestämmelse om ansvar för den, som underlåter att hörsamma myndighets bud att lämna sammankomsten, har enligt förslaget fått uppgå i den mera omfattande bestämmelsen i 2 §.

4 §.

I SL 10: 14 stadgas straff för den som, muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom eller till annat brott eller ock annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling, söker förleda till brott eller till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Stadgandet gäller även den som utsprider eller låter utsprida annans skrift, vars innehåll är straffbart enligt det nu sagda, för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

Kommittén har i förevarande paragraf upptagit detta stadgande med vissa jämkningar.

Med spridande av skrift har jämställts utlämnande av skrift för spridning. Det har nämligen synts önskvärt, att paragrafen skall vara tillämplig även om skriften med stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdas av postverket innan spridning skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lagt fram skrift att läsas av allmänheten synes böra kunna straffas. Med muntlig och skriftlig framställning har vidare likställts annat meddelande till allmänheten, för att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning genom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Åt paragrafen har vidare givits sådan utformning, att det blivit obehövligt att uttryckligen utsäga att den är tillämplig oavsett huruvida den som sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Att låta brottsbeskrivningen omfatta icke blott att sprida skrift utan även att låta sprida sådan har ansetts överflödigt, då den som gör sig skyldig till gärning av det senare slaget i allt fall är straffbar för anstiftan.

I handlingsbeskrivningen har liksom i gällande lag såsom ett huvudfall upptagits att söka förleda till brott. Såsom exempel på sådan gärning har det ansetts tillräckligt att nämna uppmaning till brott och prisande av brottslig gärning. Att, såsom i gällande lag åtminstone efter orden skett, med att söka förleda till brott jämställa att söka förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet är enligt kommitténs mening ägnat att inge betänkligheter. Uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, torde näppeligen böra vara straffbelagd. Icke heller uppmaning till en, låt vara avtalsstridig, strejk torde böra medföra ansvar, där ej de till vilka uppmaningen riktas äro underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgör brott som avses i 25 kap. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållandena på arbetsmarknaden möter nämligen starka betänkligheter. I viss överensstämmelse med Thyrén, som i en mot SL 10: 14 svarande föreskrift i sitt utkast (X. I 6 §) begränsat straffbarheten för ifrågavarande fall till att avse ohörsamhet mot lag som rör offentlig rätt, har kommittén med att söka förleda till brott jämställt allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot laga myndighet. Under bestämmelsen faller med denna avfattning icke uppmaning till brytande av avtalsenlig förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnpliktsvägran. Att enligt bestämmelsen, liksom ock enligt gällande lag, uppmaning till visst förfarande kommer att straffas även i fall, där förfarandet självt icke är straffbelagt eller i allt fall icke bestraffas så strängt som uppmaningen, utgör icke någon vägande invändning. Den omständigheten att uppmaningen sker offentligen kan nämligen medföra, att uppmaningen framstår såsom mera straffvärd än det förfarande uppmaningen avser.

Emedan försök här behandlas som fullbordat brott, äro försöksbestämmelserna i 3 kap. icke tillämpliga.

Såsom brottsbeteckning föreslås uppvigling.

Straffet är enligt SL 10: 14 i normalfall böter eller fängelse. Den som söker förleda till brott varå strängare straff än fängelse kan följa, må dock dömas till straffarbete i högst fyra år och detsamma gäller, där omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande. Kommittén föreslår sådan ändring häri, att den högre straffsatsen blir tillämplig allenast då straffarbete kan följa på det brott uppviglingen avser men icke i andra fall då omständigheterna äro synnerligen försvårande.

Där någon som hemfaller till straff enligt paragrafen jämväl gjort sig förfallen till ansvar för medverkan till brott som följt på uppmaningen, skall enligt förslaget liksom enligt gällande lag straff härför ådömas i konkurrens enligt SL 4: 1 och 2. Har brott kommit till stånd på grund av den offentliga uppmaningen, blir sålunda den, som uttalat uppmaningen, att döma ej blott enligt förevarande paragraf utan även för anstiftan till brottet. Enligt förslaget kan likaledes förekomma konkurrens mellan brott som avses i förevarande paragraf och förberedelse till brott vartill uppmaningen syftat. Den som träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, spioneri, sabotage eller mened framdeles må förövas, skall nämligen enligt 3: 2 i förslaget dömas för förberedelse till brottet. Sker förberedelsen på det sätt som anges i förevarande paragraf, blir denna att tillämpa jämte 3: 2 med tillämpning även av SL 4: 1 och 2. Emellertid är 3: 2 icke tillämplig på den som själv, såsom gärningsman eller anstiftare, gjort sig förfallen till ansvar för det brott han förberett eller för försök därtill. I tryckfrihetsförordningen § 3 7:o finnes en mot SL 10: 14 i huvudsak svarande bestämmelse om ansvar för uppmaning till brott m. m. I fråga om uppmaning till brott genom tryckt skrift är denna bestämmelse uteslutande tillämplig, och ansvar enligt bestämmelsen kan utkrävas allenast i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar. Ehuru några sakliga skäl varför brottsbeskrivningen i tryckfrihetsförordningen skulle avvika från motsvarande beskrivning i strafflagen näppeligen kunna anföras, har kommittén, vars uppdrag icke omfattar en revision av tryckfrihetsförordningen, ej ansett sig böra framlägga något förslag till ändring i denna. Den begränsning av straffbarheten, som enligt kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf i strafflagen åtminstone efter orden sker genom att uttrycket ohörsamhet mot lag utbytes mot svikande av medborgerlig skyldighet, återverkar emellertid på räckvidden av tryckfrihetsförordningens ifrågavarande bestämmelse. Som enligt denna straffet skall bestämmas enligt allmän lag, sträcker sig nämligen straffbarheten enligt tryckfrihetsförordningen icke vidare än bestämmelsen i strafflagen anger.

5 §.

I SL 3: 7 stadgas straff för föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar och andra uppfostrare ävensom förmyndare, vilka underlåta att hindra den som står under deras vård och lydnad från utförande av brott varom de äga vetskap. Jämlikt SL 3: 8 straffas annan än de i 3: 7 nämnda som, ehuru han vetat brott vara å färde varigenom någons liv, hälsa, frihet eller egendom sattes i synnerlig fara, likväl underlåtit att upptäcka brottet i tid så att faran kunde avvärjas. Ansvar inträder emellertid icke enligt någondera paragrafen, där den ifrågavarande personen icke utan att angiva brottet till åtal kunnat hindra eller upptäcka det.

Enligt kommitténs mening böra de genom de anförda bestämmelserna straffbelagda gärningarna icke, såsom gällande lag anger genom bestämmelsernas placering i delaktighetskapitlet, uppfattas såsom delaktighetshandlingar, s. k. negativ delaktighet. Liksom kommittén överfört bestämmelserna om s. k. efterföljande delaktighet till strafflagens speciella del och därmed kriminaliserat de med dem avsedda gärningarna såsom särskilda brott, nämligen döljande av brottsling, i viss mån även bevisförvanskning, hjälp till rymning och häleri, anser sig kommittén även beträffande de med SL 3: 7 och 8 avsedda gärningarna böra upptaga frågan om deras straffbeläggande i samband med de särskilda brotten.

Underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet behandlas redan enligt gällande strafflag såsom ett särskilt brott. I SL 8: 28 stadgas nämligen ansvar för den som vet högförräderi, spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. SL behandlade brott vara å färde och ej upptäcker det i tid. Även den som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ej uppenbarar de omständigheter som äro honom kunniga straffas enligt lagrummet. Från ansvar enligt detta undantagas emellertid, där brottets upptäckande icke kunnat ske utan angivelse till åtal, make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som är lika nära förenad med den brottslige i första svågerlag, adoptivföräldrar och adoptivbarn, fosterföräldrar och fosterbarn.

Kommittén, som icke funnit anledning att bibehålla en särbestämmelse för vissa brott enligt 8 kap., föreslår att motsvarigheter till de anförda bestämmelserna upptagas i förevarande paragraf. Därmed hänföras gärningarna, såsom berörts redan vid kapitelrubriken till 10 kap., till brotten mot allmän ordning. Ehuru gärningarna stå de i 10: 9 och 10 i förslaget straffbelagda gärningarna, bevisförvanskning och döljande av brottsling, nära, skilja de sig från dem därigenom, att de förövas innan ännu det brott kommit till stånd för vars skull gärningarna äro straffbelagda. De synas därför typiskt sett mera rikta sig mot den allmänna ordningen än mot myndighets verksamhet.

Thyrén har i sitt utkast (X. I 5 §) bland brott mot allmän ordning och frid upptagit ett stadgande om ansvar för den som vetat en i lag straffbelagd gärning å färde vara, därav rikets säkerhet eller någons liv, hälsa, frihet eller egendom i synnerlig fara sattes, och underlåtit att gärningen i tid, så att faran avvärjas kunnat, upptäcka eller på annat sätt förhindra, när det kunnat ske utan angivelse till åtal och utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

Vid övervägande i vilken omfattning en motsvarighet till SL 3: 8 bör upptagas i en ny lagstiftning är att märka att detta lagrum, ehuru det tillkom redan år 1864, endast ytterst sällan kommit till användning. För den allmänna uppfattningen ter det sig främmande, att medborgarna skulle äga en så vidsträckt skyldighet som nämnda lagrum anger att vara verksamma för att avvärja brott. Endast där det hotande brottet är av mycket svår eller farlig beskaffenhet torde en sådan skyldighet uppbäras av allmän rättsuppfattning. Bestämmelsen i SL 8: 28, som avser brott mot rikets säkerhet, torde därför vara bättre grundad i menige mans rättsåskådning, och det lär i icke ringa utsträckning förekomma att de som misstänka spioneri vara å färde delge myndigheterna sina misstankar. Det torde emellertid vara av värde för myndigheterna att kunna påvisa för dem som förmodas äga kännedom om ett pågående brottsligt förfarande, att de äro skyldiga att meddela myndigheterna vad de veta. Bestämmelserna äro också av betydelse såsom reservbestämmelser i fall, där någon som misstänkes för brott eller delaktighet icke kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet.

Med ledning av dessa synpunkter föreslår kommittén, att i första stycket av förevarande paragraf upptages en motsvarighet till SL 3: 8 och 8: 28 avseende allenast särskilt svåra och farliga brott. De brott, som ansetts vara av sådan beskaffenhet att de böra upptagas i bestämmelsen, äro högförräderi, spioneri, uppror, mord, sabotage, rån och andra brott varå enligt lag kan följa straffarbete i åtta år eller däröver. Olovlig underrättelseverksamhet, vilket brott är bland dem som avses i SL 8: 28, har däremot icke medtagits. Det synes avgjort otillfredsställande att, såsom skett med tillämpning av SL 8: 28, en utländsk medborgare skulle kunna dömas för det han ej avslöjat olovlig underrättelseverksamhet som här i riket bedrivits för hans hemlands eller dess förbundnas räkning, och det finnes enligt kommitténs mening icke heller tillräckliga skäl att straffa svenska medborgare som icke låtit mera komma sig till last än att de förtigit sin vetskap om olovlig underrättelseverksamhet. Bestämmelsen avser jämväl gärning, som på grund av otillräknelighet eller annan subjektiv omständighet går fri från straff. Den brottsliga handlingen, som i SL 3: 8 beskrives såsom underlåtenhet att upptäcka brottet i tid så att faran kunde avvärjas, anges i förslaget såsom underlåtenhet att i tid anmäla eller eljest avslöja brottet. Att anmäla brottet för polismyndighet synes vara den åtgärd som i första hand bör komma i fråga, och det är därför önskvärt att lagtexten ger uttrycklig anvisning därom. Avslöjande på annat sätt, såsom genom meddelande till den av brottet hotade, bör emellertid även vara tillräckligt för straffrihet. Någon skyldighet att avvärja brott på annat sätt än genom att avslöja det stadgas icke genom bestämmelsen.

Enligt SL 3: 8 göres en begränsning av straffbarheten genom ett tillägg, att ansvar skall inträda endast där upptäckandet kan ske utan angivelse till åtal. Grunden för denna begränsning är uppenbarligen, att lagstiftaren ej velat tvinga den som misstänker ett brott vara å färde att utsätta sig för risk att bliva åtalad för falsk eller obetänksam angivelse. Enligt SL 8: 28 åter göres motsvarande begränsning endast där angivelsen skolat göras av make, trolovad, syskon eller någon av vissa andra närstående. Kommittén föreslår, att dessa begränsande bestämmelser ersättas med ett stadgande enligt vilket helt allmänt föreskrives, att ansvar skall inträda blott för den som kan avslöja brottet utan fara för sig själv eller någon av sina närmaste. En sådan begränsning omfattar de fall, där angivelse till åtal skulle medföra fara för angivaren att rekonventionsvis bliva fälld till ansvar, men också andra fall, där någon icke utan fara för sig själv kan avslöja ett misstänkt förehavande, t. ex. emedan han därigenom skulle utsätta sig för att bliva åtalad för medverkan till brottet eller för repressalier av de skyldiga. Med fara för den avslöjande själv jämställes icke, såsom enligt SL 8: 28 och jämväl enligt den besläktade bestämmelsen i 10: 10 i förslaget, en genom uppräkning angiven krets av närstående utan en mera obestämd krets av personer. Det har nämligen ansetts lämpligare att låta det bero på en prövning av förhållandena i det särskilda fallet, huruvida den vars beteende är i fråga står så nära en person som skulle hotas av fara genom avslöjande av brottet, att det av denna grund icke skäligen kan begäras att han skall avslöja det. Viss ledning vid tolkningen av ordet närmaste kan hämtas från uppräkningen i 10: 10 i förslaget men även en där ej medtagen närstående kan, om förhållandena i det särskilda fallet ge anledning därtill, anses inbegripen under uttrycket. Kommittén har sålunda ej funnit sig böra begränsa det straffria området enligt förevarande paragraf genom en så snäv men samtidigt stel regel som den i 10: 10. Vid den slutliga utformningen av strafflagen bör emellertid övervägas, huruvida icke såväl förevarande paragraf och 10: 10 som åtskilliga andra lagrum kunna underkastas en mer eller mindre enhetlig reglering i ifrågavarande hänseende.

Den omständigheten, att gällande strafflag upptager straffstadgandet för underlåtenhet att upptäcka brott bland delaktighetsbestämmelserna, torde ge vid handen, att stadgandet icke är tillämpligt med mindre brott kommit till stånd, det må vara fullbordat brott, straffbart försök eller straffbar förberedelse. Denna ståndpunkt bör enligt kommitténs mening bibehållas även då, såsom enligt förslaget sker. underlåtenhetsgärningen behandlas såsom ett särskilt brott. I tredje stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att underlåtenhet att avslöja en brottslig gärning icke må åtalas med mindre denna gärning så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå.

På den subjektiva sidan fordras enligt SL 3: 8, att den ifrågavarande personen vet brott vara å färde, medan han enligt SL 8: 28 utsätter sig för ansvar vare sig han vet detta eller blott har skälig anledning att antaga det. I förslaget har valts att följa avfattningen av SL 8: 28 på denna punkt. Den utvidgning av det straffbara området i förhållandet till SL 3: 8 som därigenom sker torde vara mindre än ordalagen i och för sig kunde giva vid handen, ty med vetskap torde vara att jämställa misstanke, där förhållandena äro sådana att det måste antagas att den som hyser misstanken, även om han varit viss om brottet, likväl skulle ha underlåtit att avslöja det. Själva underlåtenheten måste städse vara uppsåtlig.

Såsom brottsbeteckning för det uppsåtliga fallet har valts underlåtenhet att avslöja brott.

I andra stycket har upptagits en motsvarighet till SL 3: 7, varest stadgas straff för uppfostrare som underlåter att hindra den som slår under hans vård och lydnad från utförande av brott. Även denna bestämmelse har sällan kommit till användning. Likväl synes det vara av värde, att en sådan ansvarsbestämmelse finnes; den utgör bl. a. ett stöd för skadeståndstalan mot uppfostrare som genom bristande tillsyn över barn orsakat att detta genom brott tillfogat annan skada. Det stöd för sådan talan, som nu finnes i SL 6: 5, bortfaller genom den föreslagna ändringen av nämnda lagrum.

Liksom i SL 3: 7 uppställes i andra stycket ett längre gående krav på verksamhet för att avvärja brott än i första stycket, nämligen ett krav att brottet skall hindras. Bestämmelsen avser vad brott som helst, alltså även smärre brott och även gärningar som äro belagda med straff annorstädes än i strafflagen. Såsom enligt första stycket avses även brottsliga gärningar, som av subjektiva skäl gå fria från straff. Kravet riktas emellertid endast mot en snäv krets. Enligt SL 3: 7 avses föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar och andra uppfostrare ävensom förmyndare. I förslaget har denna uppräkning utbytts mot uttrycket "föräldrar eller andra uppfostrare". Personkretsen bestämmes såväl enligt gällande lag som enligt förslaget dessutom därigenom, att den som skall hindras från brott anges vara någon som står under deras vård och lydnad. Detta uttryck är ej liktydigt med det i den familjerättsliga lagstiftningen brukade ordet vårdnad utan bör förstås som ett sådant faktiskt förhållande mellan uppfostrare och underårig som skäligen bör medföra förpliktelse för den förre att öva tillsyn över den senare. Även i detta stycke begränsas straffbarheten genom en bestämmelse, att ansvar endast skall inträda för den som kan hindra brott utan fara för sig själv eller sina närmaste. Uraktlåtenhet att anmäla brott till myndighet bestraffas i och för sig icke. Underlåtenhetsgärningen skall för att ådraga ansvar vara uppsåtlig; uppsåtet måste omfatta att brottet kommer till stånd. Icke heller underlåtenhetsgärning enligt förevarande stycke må åtalas, med mindre brottet fortskridit till straffbart stadium, det må vara fullbordat brott, straffbart försök eller straffbar förberedelse.

Den som gjort sig förfallen till ansvar enligt SL 3: 7 eller 8 skall straffas efter ty som han prövas ha bidragit till det brott han icke avslöjat eller hindrat, dock mindre om han själv varit gärningsman och, där han ej handlat för egen vinning, högst med fängelse i sex månader. Enligt SL 8: 28 är straffet för uppsåtliga fall fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller i vissa fall böter och för oaktsamhetsfall högst straffarbete i två år; är brottet förövat då riket var i krig eller under tid som enligt Konungens förordnande är att jämställa med krigstid, är straffet i regel straffarbete i högst sex år för uppsåtliga brott och fyra år för oaktsamma. Kommittén föreslår i första stycket, vars räckvidd i jämförelse med SL 3: 8 begränsats nämligen till att avse endast underlåtenhet att avslöja särskilt svåra eller farliga brott, för uppsåtliga fall ett straff av högst straffarbete i fyra år. För oaktsamhetsfall har det ansetts tillräckligt med böter eller fängelse. För det i andra stycket upptagna brottet föreslås böter eller fängelse.

Genom bestämmelserna i förevarande paragraf göres icke ändring i den allmänna grundsats, enligt vilken straffbud som efter orden blott syfta på positiva handlingar äro tillämpliga även på likvärda underlåtenhetshandlingar. En portvakt, som underlåter att inskrida vid en inbrottsstöld, kan sålunda vara att döma för medverkan till stölden, och en moder som underlåter att avstyra en sköterskas vanskötsel av hennes barn, för medverkan till misshandel. Den förevarande paragrafen avser blott att för vissa särskilda fall stadga längre gående straffbarhet, i det att däri stadgas straff för viss underlåtenhet att förekomma brott, även om den som gör sig skyldig därtill i övrigt ej har någon särskild plikt att skydda den som angripes genom brottet.

6 §.

Enligt SL 10: 14 a straffas den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Enahanda förfarande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet bestraffas enligt SL 8: 21. Bestämmelserna infördes år 1936.

Kommittén har upptagit en motsvarighet till dessa bestämmelser i förevarande paragraf. För att vinna överensstämmelse med uttryckssättet i SL 21: 9 har därvid handlingen beskrivits såsom ett spridande bland allmänheten i stället för det i gällande lag begagnade uttrycket "giver allmän spridning>>. Den föreslagna avfattningen innebär emellertid lika litet som den nuvarande något krav på att varje uttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets; det är tillräckligt, att rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid privata samtal. Uttrycket "falska rykten eller lögnaktiga uttalanden; har i förslaget utbytts mot "falskt rykte eller annat osant påstående", varmed framhålles att uttalandet måste vara till sitt innehåll osant. Endast såtillvida synes ett krav på konkretion i fråga om åberopade fakta böra inläggas i uttrycket. Beträffande uttalandets beskaffenhet föreslås vidare, att såsom fara, vilken uttalandet skall vara ägnad att framkalla, angives vid sidan av fara för rikets säkerhet och allmän ordning jämväl fara för medborgerlig trygghet. Det är nämligen möjligt, att ett utspritt rykte kan framkalla fara för exempelvis viss medborgares säkerhet, ehuru den allmänna ordningen icke sättes i fara genom ryktet. Paragrafen avser även uttalanden, som äro ägnade att nedsätta offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. I detta avseende kräves enligt SL 10: 14 a, att uttalandet skall vara ägnat att väcka förakt för myndigheten eller organet. Enligt kommitténs mening innebär detta krav en alltför stark begränsning av det straffbara området. Avfattningen har därför ändrats, så att det är tillräckligt att uttalandet är ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.

Enligt SL 10: 14 a och 8: 21 kräves för straffbarhet, att alla objektiva förutsättningar för ansvar äro täckta av uppsåt. Gärningsmannens uppsåt skall alltså bl. a. omfatta, att ryktena äro falska eller uttalandena lögnaktiga. Såsom erfarenheten givit vid handen, är det emellertid stundom svårt att bevisa förhandenvaron av detta uppsåt, ehuru förhållandena äro sådana att ett straff synes på sin plats. Kommittén föreslår därför, att i andra stycket upptages en straffbestämmelse för visst oaktsamhetsfall, nämligen det att gärningsmannen väl ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt men underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om dess sanning. Det synes vara ett rimligt krav, att innan någon tager på sitt ansvar att bland allmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån söker kontrollera meddelandets riktighet.

För det uppsåtliga brottet i förevarande paragraf föreslås beteckningen samhällsfarlig ryktesspridning.

Straffet är enligt SL 8: 21 straffarbete i högst fyra år eller fängelse med viss förhöjning enligt SL 8: 29 a, därest riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande enligt sistnämnda lagrum, samt med möjlighet att, om brottet är ringa, stanna vid böter. Enligt SL 10: 14 a är straffet fängelse eller böter. Kommittén föreslår att straffet i första stycket bestämmes till högst straffarbete i två år och i andra stycket till fängelse eller böter. Straffmaximum har sålunda ansetts kunna väsentligt sänkas i jämförelse med maximum enligt SL 8: 21. Det är emellertid att märka, att den som, då riket är i krig eller under tid för vilken Konungen meddelat förordnande enligt 8: 16 i förslaget, till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet eller modlöshet enligt 8: 2 i förslaget skall dömas för krigsförräderi.

Samhällsfarlig ryktesspridning är att skilja från tjänstemissfirmelse, varom förmäles i 10: 3 i förslaget. Enligt sistnämnda lagrum straffas bl. a. den som talar eller skriver smädligen mot myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Om sådan gärning är ägnad att undergräva förtroendet för myndigheten, något som icke gäller om varje smädelse, och därtill uppfyller övriga förutsättningar för ansvar enligt förevarande paragraf, bl. a. att innebära spridande av falskt rykte eller annan osanning, blir gärningen i stället att bedöma såsom samhällsfarlig ryktesspridning.

Liksom 4 § äger jämväl den nu förevarande en motsvarighet i tryckfrihetsförordningen, nämligen § 3 8:o andra stycket. Vad vid 4 § anförts rörande förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen äger här motsvarande tillämpning.

7 §.

Vid 1942 års riksdag behandlades två motioner (I: 179 och II: 233), i vilka hemställdes om lagstiftning för att kriminalisera propaganda mot medborgargrupper, vilken utginge från deras trosbekännelse eller ras. Med motionärernas yrkande åsyftades tydligen främst skydd mot antisemitisk propaganda.

Motionerna behandlades av första lagutskottet, som anförde följande (utlåtande nr 42).

Såsom av en av utskottet lämnad redogörelse framgår, förekomma i utländska lagar bestämmelser, varigenom stadgas straff för upphetsande mot varandra av olika grupper av befolkningen på grund av olikheter i ras, religion eller politiska och sociala övertygelser. Även i vårt land har – i samband med 1936 års lagstiftning mot statsfientlig verksamhet – övervägts att införa sådana bestämmelser. Därvid fästes emellertid huvudvikten vid den propaganda som går ut på hetsande av samhällsklasser och politiska motståndare mot varandra. Det framhölls att på detta område en gränsdragning mellan den skarpa men berättigade kritiken å ena samt den skymfande och hetsande å den andra sidan vore synnerligen vansklig, och några allmänna bestämmelser om straff för upphetsande mot befolkningsgrupp komme icke till stånd.

De nu förevarande motionerna taga åter sikte på att skapa skydd mot sådan propaganda mot medborgargrupper som utgår från deras trosbekännelse eller ras. Beträffande förekomsten här i riket av dylika kränkande angrepp mot medborgargrupp är den antisemitiska propagandan den enda mera framträdande. Erfarenheterna giva vid handen, att denna tagit sig uttryck, som icke böra vara tillåtna. och att med nu gällande straffbestämmelser de anstötliga fall, mot vilka ett ingripande måste anses ha varit påkallat, icke alltid kunnat åtkommas. Det bör beaktas, att beträffande den nu ifrågavarande propagandan icke föreligga samma svårigheter att draga en gräns mellan vad som är otillbörligt och vad som kan hänföras till berättigad kritik som i fråga om propagandan mot samhällsklasser eller politiska motståndare. Enligt utskottets mening är det helt naturligt, att ett eller annat kränkande överord, fällt i striden mellan olika politiska partier, får passera obestraffat. Men till hat hetsande uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt i deras ras eller religion kunna icke ursäktas. De såra den allmänna anständighetskänslan och böra icke tolereras. Genom deras kriminalisering skulle skydd beredas för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse.

Utskottet uttalade vidare, att utskottet på grund av det anförda skulle ansett skäl föreligga för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag i ämnet, om icke, enligt vad utskottet inhämtat, straffrättskommittén vore sysselsatt med de kapitel i strafflagen, till vilka straffbestämmelser av nu ifrågasatt art skulle höra. Då det sålunda kunde förväntas att frågan, oberoende av om riksdagen gjorde någon framställning i ämnet eller ej, bleve föremål för fullständig utredning, hemställde utskottet, att de förevarande motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna utan votering.

Frågan återupptogs vid 1943 års riksdag. I två vid riksdagen väckta motioner (I: 90 och II: 137) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att Kungl. Maj:t redan till den pågående riksdagen framlade förslag till lagstiftning mot den antisemitiska propagandan.

I utlåtande (nr 34) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet följande.

Beträffande önskvärdheten av en lagstiftning mot rashets vidhåller utskottet vad dess utlåtande till 1942 års riksdag därom innehåller. Det har bekräftats att frågan kommer att upptagas i det förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten som är att förvänta från straffrättskommittén. Den mest framträdande rashetsen förekommer emellertid otvivelaktigt i tryckta skrifter. För att en lagstiftning mot rashetsen skall bliva effektiv kräves alltså en ändring i tryckfrihetsförordningen, varigenom till rashets hetsande uttalanden i tryckt skrift kriminaliseras. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens karaktär av grundlag kan en sådan ändring slutligt genomföras först vid l945 års riksdag. Ett framläggande av förslag till dylik lagstiftning vid årets riksdag enligt motionärernas yrkande skulle alltså icke leda till snabbare resultat än om förslaget framlägges nästa år. För att lagändringen skall komma till stånd utan alltför långt dröjsmål bör förslag i ämnet framläggas vid 1944 års riksdag. Bakom utskottets av 1942 års riksdag godkända utlåtande i frågan ligger tydligen ett antagande att så kommer att ske på grundvalen av den pågående utredningen i ämnet.

I viss utsträckning torde den rashets som framträtt annorledes än i tryckt skrift taga sig sådana former, att den jämlikt 11: 15 SL kan beivras såsom förargelseväckande beteende å allmän plats. Med hänsyn till lagrummets tillämplighet i dylika fall synes en höjning av dess straffskala vara påkallad. Utskottet har sig också bekant att straffrättskommittén överväger en straffskärpning beträffande detta brott.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets förslag godkändes av båda kamrarna utan votering.

Inom justitiedepartementet verkställdes sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober l943 dagtecknad, icke till trycket befordrad, promemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I promemorian framlades förslag dels till lag om ändring i I. I kap. SL, dels till ändrad lydelse av § 3 8:o tryckfrihetsförordningen.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle i 11 kap. SL införas en ny paragraf betecknad 14 a §, av följande lydelse.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprider eller låter utsprida, smädar eller hotar sådan befolkningsgrupp, straffes med böter eller fängelse.

Enligt förslaget till ändrad lydelse av § 3 8:o tryckfrihetsförordningen skulle till detta moment fogas ett nytt stycke av följande innehåll.

Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, så ock smädelser eller hotelser mot sådan befolkningsgrupp; brottet skall straffas efter allmän lag, och skriften konfiskeras.

Yttranden över promemorian inhämtades från hovrätterna, justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, vissa länsstyrelser och landsfogdar, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, publicistklubben m. fl.

De i promemorian framlagda förslagen tillstyrktes i princip av flera bland de hörda remissinstanserna. I några yttranden uttalades emellertid tvekan, huruvida ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan hellre borde upptagas li samband med den revision av strafflagen varmed straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslagen under åberopande av straffrättskommitténs pågående arbete, och i andra yttranden avstyrktes de av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke framträtt i vårt land, att straffrättsligt ingripande mot sådana företeelser i viss utsträckning vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som avsåge att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller religion, innebure en privilegiering av vissa befolkningsgrupper vilken lätt kunde komma att motverka sitt syfte.

Promemorian har icke föranlett någon vidare åtgärd av statsmakterna.

I vissa främmande länder förekomma straffbestämmelser mot upphetsande av samhällsgrupper mot varandra eller propaganda mot sådana grupper.

Enligt norska strafflagen § 135 straffas sålunda den som utsätter allmän ordning och säkerhet för fara genom att offentligen håna statsförfattningen eller någon offentlig myndighet eller upphetsa till hat mot dem eller genom att offentligen upphetsa en del av befolkningen mot en annan.

I Nederländerna infördes genom lagstiftning år 1934 i strafflagen åtskilliga bestämmelser till skydd för den allmänna ordningen. Bland dessa förekommer, i artikel 137 c, ett stadgande om straff för den som offentligen, muntligen eller skriftligen eller genom avbildning, uppsåtligen utlåter sig i förolämpande form om en del av befolkningen eller om en kategori av personer vilken åtminstone delvis hör till befolkningen. Av motiven till denna bestämmelse framgår, att man i främsta rummet åsyftade att träffa den antisemitiska propagandan. Att i bestämmelsen särskilt nämndes det fall att yttrandet riktar sig mot en kategori som endast delvis hör till befolkningen skedde med hänsyn till sådana kränkande yttranden som icke särskilt avse en grupp av den holländska befolkningen utan ha vidare syftning, såsom exempelvis uttalanden om judarna i allmänhet eller om präster överhuvud.

Enligt engelsk rätt bestraffas uttalanden, som rikta sig mot allmän ordning och säkerhet eller uppväcka allmänt missnöje bland undersåtarna eller hat mellan olika samhällsklasser. Fri politisk diskussion eller kritik med avseende å politiska frågor, regeringens åtgöranden o. d. är tillåten. Men kritiken måste ske utan argt uppsåt och får ej ha orättvisa och illvilliga motiv. Kritiken skall vara en rättvis framställning av de offentliga angelägenheterna.

Jugoslaviska strafflagen 165 § innehåller ett stadgande om straff för den, som offentligen i en folksamling eller på en offentlig plats uppeggar en del av folket eller en folkklass mot en annan och därigenom framkallar söndring mellan religioner. folkstammar eller folkklasser.

I Tjeckoslovakien infördes genom lag den 19 mars 1923 till skydd för republiken bl. a. straff för den som offentligen uppmanar till våldsamheter eller hat eller andra fientliga handlingar mot enskilda grupper av befolkningen på grund av deras nationalitet, språk, ras eller religion. Vidare stadgades straff för den som utan att ha grundad anledning att antaga att en uppgift är sann offentligen meddelar eller på annat sätt utbreder denna, ehuru han vet att han därigenom allvarligt kommer att oroa befolkningen eller en grupp därav. Genom ett tillägg år 1934 till lagen stadgades straff för den som offentligen eller inför flera personer eller genom meddelande till flera personer uppviglar till våldsamheter, fientliga handlingar eller hat mot särskilda grupper av befolkningen eller mot någon enskild person på grund av att de äro anhängare av den demokratiskt-republikanska ordningen i republiken. Det må tillika nämnas, att i 1925 års tjeckoslovakiska strafflagsförslag stadgades straff för den som offentligen uppeggar till våldsamheter eller till andra fientliga handlingar mot enskilda grupper av befolkningen på grund av deras nationalitet, språk, ras eller politiska eller sociala övertygelse. I förslaget upptogos även bestämmelser om straff för den som sätter allmän ordning och säkerhet i fara genom att antingen offentligen uppegga till våldsamheter eller till andra fientliga handlingar mot en annan på grund av dennes nationalitet, språk, ras eller politiska eller sociala övertygelse eller offentligen anföra osanna kränkande uppgifter om nationaliteter, politiska partier eller sociala klasser eller ock på ett rätt sätt offentligen förlöjliga eller till offentligt förakt prisgiva dessas åsikter, vanor eller föremål för deras vördnad.

Ungerska strafflagen 172 § stadgar straff för den som genom offentlig uppmaning upphetsar en klass av befolkningen, en nationalitet eller en religiös sammanslutning till hat mot en annan.

Enligt österrikiska strafflagen 302 § straffas den som uppmanar, uppeggar eller söker förleda andra till fientligheter mot de skilda nationaliteterna, religionssamfunden, klasserna eller borgerliga stånden eller mot lagligen erkända korporationer eller överhuvud taget söker förleda befolkningen att söndras i skilda mot varandra fientliga partier.

Vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen falla under bestämmelsen i 6 § angående samhällsfarlig ryktesspridning. Härför kräves emellertid, dels att de innebära spridande av falskt rykte eller annan osanning, dels att de äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig trygghet.

En hets, som tager sig starka uttryck, kan vara att bedöma enligt 4 § såsom uppvigling. Det kräves härför, att gärningen har karaktären av ett meddelande- till allmänheten vari någon genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annorledes söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.

Ett annat lagrum, som i viss utsträckning är tillämpligt på företeelser av ifrågavarande slag, är I. I § som behandlar förargelseväckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med dess motsvarighet i gällande lag, SL 11: 15, kan detta lagrum komma till tillämpning, där propagandan utövas på plats som avses i lagrummet och är ägnad att väcka förargelse, åtminstone delvis beroende på platsen för gärningen. SL 11: 15 har tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt med bl. a. texten "judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare" eller i butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med texten "judar och halvjudar äga icke tillträde" eller "endast svenskar äga tillträde (alltså inga judar och halvjudar även om de äro svenska medborgare) " (Svea hovrätts utslag den 19 mars och den 13 april 1942, se SvJT 1942 rf s. 83). Enligt kommitténs förslag höjes straffsatsen för förargelseväckande beteende från böter om högst 100 kr. till böter om högst 300 kr.

På sådana yttringar av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna ock ärekränkningsbestämmelserna i 16 kap. SL vara tillämpliga.

I den mån tryckfrihetsförordningen är tillämplig, äro i stället för berörda bestämmelser att uppmärksamma innehållet i § 3 tryckfrihetsförordningen. I mom. 7 och 8 av nämnda lagrum finnas bestämmelser, som i huvudsak motsvara 4 och 6 §§ i förslaget, och i mom. 12 stadgas bötesstraff för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Att affisch varit att anse som tryckt skrift har i rättstillämpningen ej ansetts utgöra hinder mot att ansvar kunde ådömas enligt SL 11: 15 för det förargelseväckande beteende vartill affischen använts (se NJA 1935 s. 113).

Med stöd av de anförda bestämmelserna i förslaget och i gällande rätt kunna vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen bliva föremål för straffrättsligt ingripande. Vid övervägande huruvida ett utsträckt straffrättsligt skydd mot sådan verksamhet med fördel kan anordnas bör uppmärksammas ej blott huruvida ett behov av sådant skydd föreligger, utan även om skyddet kan anordnas på sådant sätt att det icke genom sina följder motverkar sitt syfte.

I förstnämnda hänseende är att märka, att den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot kan komma i fråga. Mot vissa former av sådan propaganda ha redan gällande straffbestämmelser kunnat tillämpas. Folkmeningen har icke visat tecken på att låta sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan äro straffbelagda eller av dem som skulle kunna straffrättsligt åtkommas genom en utvidgning av straffskyddet. Såvitt förhållandena för närvarande kunna bedömas, föreligger icke anledning att befara, att propagandan inom en nära framtid skall taga sig alltför elakartade uttryck.

Beträffande verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande företeelserna bör, såsom framhållits i många av de över promemorian avgivna yttrandena, uppmärksammas, att införande av ett straffskydd särskilt för vissa grupper av befolkningen i så måtto är en tveeggad åtgärd, som den omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke andra grupper av befolkningen lätt kunde uppfattas såsom en privilegiering av de förstnämnda. Av en riktning, som gör gällande att dessa grupper förstått att redan förut bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kunna användas som ett argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i mindre anstötliga men icke mindre farliga former.

Det synes kommittén i betraktande av det anförda tydligt, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skall äga rum, den bör erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således icke begränsas till att avse allenast den antisemitiska propagandan. En utsträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp möter emellertid betänkligheter, i den mån därigenom skulle göras inskränkningar i friheten till politisk eller social debatt. Rätten att fritt kritisera andra medborgares handlingssätt är från samhällets synpunkt av omistligt värde såsom ägnad att motverka handlingar vilka ej tåla allmän kritik. För ett demokratiskt samhälle är det i själva verket av grundläggande betydelse att frihet råder i sådant hänseende. Vid utarbetandet av 1936 års lagstiftning mot statsfientlig verksamhet, genom vilken lagstiftning bl. a. de mot 6 § svarande bestämmelserna i SL 8: 21 och 10: 14 a tillkommo, ansåg man sig därför endast i mycket begränsad omfattning böra straffbelägga uttalanden, som syfta till att påverka åsiktsbildningen i politiska eller sociala frågor.

De betänkligheter, som enligt det sagda föranledde en begränsning av 1936 års lagstiftning, göra sig endast i mindre mån gällande beträffande uttalanden, som innefatta propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning. Medan agitation mot en befolkningsgrupp, som utmärkes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kan fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, kan propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera sällan fylla motsvarande funktion. Trosbekännelse synes kunna jämställas med härstamning. Att utsträcka det straffrättsliga skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper skulle enligt kommitténs mening vara ägnat att inge betänkligheter från den synpunkt som här berörts.

Kommittén anser således, att den ifrågasatta lagstiftningen bör begränsas till att avse befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekännelse. Att därigenom icke beredes skydd mot hets mot andra befolkningsgrupper, för vilka ett motsvarande skydd i vissa fall kunde synas påkallat, är en omständighet, som visserligen förringar den ifrågasatta lagstiftningens vände men som torde vara ofrånkomlig, därest ej yttrandefriheten skall lida menligt intrång.

Med ledning av de anförda synpunkterna har kommittén utarbetat den i förevarande paragraf upptagna straffbestämmelsen mot vad kommittén kallat hets mot folkgrupp.

handlingen beskrives i bestämmelsen såsom hotande, förtalande eller smädande. Förtal innebär ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas vara osant, kan därför drabbas av bestämmelsen, om det genom sin form eller eljest är av smädlig natur. För tolkningen av uttrycken kan ledning hämtas av en jämförelse med 16 kap. SL, där motsvarande uttryck användas. Under lagbudet falla såväl smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning i bild. Den i SL 16: 13 givna regeln i fråga om sanningsbevisning i ärekränkningsmål äger icke tillämpning här. För att ett påstående skall anses som förtal enligt förevarande bestämmelse fordras principiellt, att den som gör gällande att förtal föreligger bevisar att påståendet icke överensstämmer med sanningen, men av sakens natur följer, att ett påstående stundom framstår såsom så osannolikt att särskild bevisning om dess sanningslöshet icke behöver föras.

Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kommitténs mening bör det icke här, såsom då det gäller falska rykten och osanningar vilka äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet eller de andra i 6 § avsedda menliga följderna, vara tillräckligt, att uttalandet sprides bland allmänheten vid upprepade privata samtal. Det bör fordras, att uttalandet på ett mera direkt sett vänder sig till allmänheten, såsom ock kräves i 4 § i fråga om uppmaning till brott. Såsom där bör fordras att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Att, såsom i 4 § skett, straffbelägga icke blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning synes emellertid icke påkallat.

Ehuru grunden för förevarande straffbestämmelse är det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse, torde det icke vara lämpligt att uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt avser dess härstamning eller trosbekännelse. Även uttalanden, som innefatta kränkande beskyllningar om mindervärda egenskaper eller nedsättande handlingar men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse, torde böra falla under bestämmelsen. Det torde i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som rikta sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller trosbekännelse, från smädelser, som allenast avse befolkningsgruppens egenskaper och uppträdande.

Bestämmelsen åsyftar endast gärningar, som rikta sig mot befolkningsgrupp inom vårt eget land. Att en gärning avser jämväl befolkningsgrupper i andra länder utesluter emellertid ej dess straffbarhet. Den som i Sverige helt allmänt smädar medlemmarna av en viss ras eller trosbekännelse, som finnes företrädd i Sverige, kan sålunda vara att straffa enligt bestämmelsen om, såsom i regel torde vara fallet, gärningen framstår såsom en smädelse även av den svenska befolkningsgruppen.

Såsom exempel på befolkningsgrupper som bestämmelsen avser att skydda må, förutom judar, nämnas zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag. Det måste fasthållas, att bestämmelsen icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl äro förklenande men som icke överskrida gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste anses falla utanför straffbudet. Detta är att fatta såsom riktat endast mot en propaganda, som arbetar med hotelser, osanna uppgifter eller påståenden vilka på grund av sin form eller eljest äro att anse som smädelser.

Endast uppsåtliga gärningar omfattas av bestämmelsen. För straffbarhet fordras alltså uppsåt att offentligen hota, förtala eller smäda.

Det föreslås, att straffet sättes till böter eller fängelse.

För att bestämmelsen skall vara effektiv måste en motsvarighet därtill upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar en revision av denna, har kommittén ej upprättat förslag till någon sådan bestämmelse.

8 §.

Gällande strafflag ägnar ett kapitel, 7 kap., åt religionsbrott. Där stadgas i 1 § ansvar för den som åstadkommer allmän förargelse genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten. I 2 § stadgas straff för gäckeri av gudstjänsten så att allmän förargelse därav kommer. Kapitlet innehåller även vissa bestämmelser om sabbatsbrott. I 3 § stadgas sålunda böter för arbete under sabbatstid, vilket kan tåla uppskov, och enligt 4 § skall den omständigheten att brott begås under sabbatstid anses såsom försvårande.

Enligt kommitténs mening är det icke påkallat att i en ny strafflag upptaga bestämmelser om sabbatsbrott. Bestämmelsen i SL 7: 3 har på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetstidslagstiftningen har övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal någon gång anställts för arbete på sabbatstid, har bestämmelsen, för att den icke måtte komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen, tolkats mycket inskränkande (se SvJT 1937 rf s. 33). Ett förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar har däremot upprätthållits, men icke med stöd av den ifrågavarande bestämmelsen i strafflagen utan genom administrativa förordningar, den nu gällande en kungl. kungörelse av den 28 maj 1943. Vid sidan av denna kungörelse är bestämmelsen om ansvar för förargelseväckande beteende i 11 § ägnad att skydda sabbatsfriden. Det är givet, att ett beteende som under andra förhållanden skulle gå straffritt kan, om det förekommer under sabbatstid eller i störande närhet av pågående gudstjänst, på grund av denna omständighet vara att anse som förargelseväckande beteende och därför straffbart enligt 11 §. Genom tillämpning av nämnda lagrum kan även tillbörligt beaktande skänkas åt allmänhetens intresse av ostörd vila under sön- och helgdagar. Enligt kommitténs åsikt kunna de intressen. som bestämmelsen i SL 7: 8 under nutida förhållanden har att skydda, tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt än enligt SL 7: 3 tillgodoses genom I. I §.

Icke heller SL 7: 4 torde böra bibehållas. Att genom ett sådant generellt stadgande förklara den omständigheten att ett brott förövats under sabbatstid vara försvårande överensstämmer helt visst icke med nu rådande rättsuppfattning. I rättstillämpningen har stadgandet också alltmera mist sin betydelse, och ofta underlåta domstolarna vid utmätande av straff för brott under sabbatstid att tillämpa eller åberopa detta stadgande. I sådana fall där brottets förövande under sabbatstid synes böra inverka på straffmätningen, något som är händelsen exempelvis beträffande förargelseväckande beteende, fylleri eller våldsbrott på sådan tid och ort att kyrkobesökandes känslor såras, torde denna omständighet lika väl som andra omständigheter av betydelse för straffmätningen kunna beaktas utan stöd av en uttrycklig bestämmelse.

De återstående delarna av 7 kap. SL synas däremot böra erhålla motsvarighet i en ny strafflag. En straffbestämmelse i detta ämne har därför upptagits i förevarande kapitel, i vars 3 § även störande av gudstjänst är straffbelagt.

Thyréns utkast (X. I 9 §) innehåller en bestämmelse om straff för den som offentligen hånar statskyrkans eller annat i riket tillåtet religionssamfunds troslära eller religiösa bruk eller skymfar ett föremål för dess religösa vördnad.

Kommittén finner i likhet med Thyrén, att straffskyddet bör värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religionssamfund. Att såsom Thyrén föreslagit genom en straffbestämmelse skydda varje sådant samfunds troslära finner kommittén dock icke motiverat. Gällande lag inskränker sig i detta hänseende till att skydda Gud och Guds heliga ord. Icke ens statskyrkans troslära åtnjuter därför som sådan straffskydd enligt gällande lag. Enligt kommitténs mening är det icke heller önskvärt, att trosläror såsom sådana omhägnas med straffskydd. Vad som däremot enligt kommitténs uppfattning bör skyddas är sådant varpå människors religiösa känsla är riktad. Kommittén har för att uttrycka detta begagnat orden "den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt". Under uttrycket rymmes, förutom Gud, osinnliga eller i sinnevärden existerande föremål för den religiösa känslan såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande.

Själva handlingen beskrives enligtkommitténs förslag i överensstämmelse med Thyréns utkast såsom ett offentligt hånande eller skymfande. Därunder faller ej en kritik som, om än skarp i sak, framföres i en värdig form.

Brottet föreslås skola benämnas brott mot trosfrid.

Straffet, som enligt SL 7: 1 är fängelse i högst ett år eller böter och enligt SL 7: 2 är böter eller fängelse i högst sex månader, föreslås till böter eller fängelse.

9 §.

Enligt SL 11: 4 straffas den som stör griftefrid, i ty att han olovligen upptager eller eljest misshandlar lik som i grav lagt är, ävensom den som misshandlar obegravt lik.

Thyrén har i sitt utkast (X. I 11 och 12 §§) upptagit stadganden om ansvar för den som obehörigen förflyttar eller förstör eller ock skymfligen behandlar lik eller som på sådant sätt behandlar aska efter död som undergått eldbegängelse, så ock för den som gör skada eller ofog å grav eller gravmonument eller obehörigen öppnar grav eller som förövar sådan gärning å urna eller dylikt föremål, däri askan förvaras efter död som undergått eldbegängelse.

Kommittén har i förevarande paragraf med brottsbeteckningen brott mot griftefrid upptagit en motsvarighet till SL 11: 4. Det straffrättsliga skyddet har därvid, såsom jämväl Thyrén föreslagit, utsträckts till att omfatta ej blott lik utan också grav som sådan ävensom avlidens aska och dess förvaringsrum, såsom urna eller kolumbarium.

10 §.

Bland brotten i förevarande kapitel har kommittén ansett sig böra upptaga brottet fylleri, som nu behandlas i SL 18: 15.

Brottet beskrives i SL 18: 15 såsom att någon överlastar sig med starka drycker, så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan att han är drucken, och anträffas i sådant tillstånd på ställe som mot eller utan avgift är upplåtet för allmänheten. Platsen där fylleri är straffbart angives genom en hänvisning till beskrivningen i SL 11: 15 av platsen för straffbart förargelseväckande beteende. I sistnämnda lagrum anföres till närmare bestämning av brottsplatsen såsom exempel väg, gata, torg eller annan plats som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion hålles eller järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel som är för allmänheten tillgängligt eller rum där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten.

Thyrén har icke upptagit fylleri såsom ett brott i sitt utkast utan troligen velat hänvisa brottet till specialstraffrätten.

Kommittén, som ansett fylleri med hänsyn till brottets stora sociala betydelse väl kunna behandlas i allmänna strafflagen (jfr SOU 1944: 48 s. 125), föreslår vissa jämkningar i brottsbeskrivningen.

I fråga om brottsplatsen föreslås, att den beskrives såsom plats där den drucknes tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. Enligt kommitténs mening angivas de straffvärda fallen därmed mera sakenligt än genom platsbeskrivningen i gällande lag. Det kommer enligt förslaget icke an på om platsen är upplåten för allmänheten utan blott på om utomstående kunna iakttaga vad där sker. En person, som berusad uppehåller sig på ett inhägnat område dit allmänheten icke har tillträde men som är fullt synligt exempelvis från allmän väg, bör sålunda otvivelaktigt kunna fällas för fylleri. Att någon sitter drucken i en bil på allmän väg, ett fall som vållat tvekan i rättstillämpningen, är enligt förslaget att hänföra under straffbestämmelsen, om den druckne och hans tillstånd, t. ex. emedan bilen är öppen, lätteligen kan iakttagas av trafikanter på vägen, men eljest icke (jfr SvJT 1924 rf s. 24 och 1936 rf s. 13). Till utomstående hänföras icke medlemmar av den drucknes familj eller deltagare i samkväm varunder han berusat sig, men väl t. ex. hans grannar. Förslaget innebär viss inskränkning av det straffbara området i förhållande till gällande rätt såtillvida som det enligt den föreslagna bestämmelsen icke är tillräckligt att platsen, varest den druckne befinner sig, är upplåten för allmänheten utan det därtill fordras att han och hans tillstånd lätteligen skola kunna iakttagas av utomstående. Att märka är vidare, att det blott kommer an på huruvida den druckne kan bliva iakttagen och således icke kräves att någon verkligen iakttagit honom.

Själva handlingen innebär enligt SL 18: 15 att någon överlastar sig så att det av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan att han är drucken. Denna handlingsbeskrivning har ansetts kunna förenklas. Det har ansetts tillräckligt att ange den brottsliga handlingen vara att uppträda berusad på sådan plats som avses i paragrafen. Genom den ändrade avfattningen undvikes ordet överlasta, vilket lätt kan uppfattas som angivande en högre grad av alkoholpåverkan än avsett är. Att någon är berusad innebär i allt fall, att han är mera påverkad än som erfordras för fällande dom enligt lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. Enligt SL 18: 15 fordras åtminstone efter orden icke mera än att någon överlastar sig på sätt nyss angivits och i sådant tillstånd påträffas på ställe som avses i paragrafen. För att någon skall straffas för fylleri bör emellertid enligt kommitténs åsikt krävas icke blott att han är berusad på viss plats, utan även att han själv begivit sig dit och att hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående.

Straffet för fylleri är enligt gällande lag efter straffskärpning år 1925 penningböter om högst 100 kr.; äro omständigheterna försvårande, är straffet emellertid böter från och med 25 till och med 500 kr. Före år 1925 var straffet för fylleri penningböter om högst 50 kr.

En utredning angående straffmätningen vid fylleri har framlagts i ett år 1944 avgivet betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren, som avgivits av sakkunniga tillkallade inom finansdepartementet (SOU 1944: 3). Av utredningen framgår, att domstolarnas praxis år mycket växlande. Genomsnittet av böterna för förstagångsfylleri låg år 1942 vid 14 domstolar lägre än 15 kr., vid 81 domstolar mellan 15 och 19 kr., vid 86 domstolar mellan 20 och 24 kr., vid 51 domstolar mellan 25 och 29 kr., vid 16 domstolar mellan 30 och 34 kr., vid 6 domstolar mellan 35 och 39 kr., vid 3 domstolar mellan 40 och 44 kr. samt vid en domstol mellan 55 och 59 kr. Stegringen vid upprepad förseelse var i genomsnitt lägre än 4 kr,

I nämnda betänkande betonas vikten av att straffet för fylleri utmätes så, att det tillbörligen inskärper att samhället reagerar mot denna förseelse. Enligt de sakkunnigas mening fyller praxis vid åtskilliga domstolar icke detta krav. De sakkunniga hålla före, att straffet för ett enkelt förstagångsfylleri icke bör understiga 25 kr. Under hänvisning till straffrättskommitténs arbete ha de sakkunniga emellertid avstått från att framlägga förslag till höjning av straffskalan för fylleri.

I de yttranden, som inhämtats över sakkunnigbetänkandet, har nästan genomgående anförts, att utredningen ådagalagt att många domstolar bedöma fylleri med alltför stor mildhet. I ett stort antal yttranden ha uttalats förhoppningar om ändring i praxis sedan domstolarna fått tillfälle att taga del av utredningen. Tanken att höja fylleristraffets minimum har berörts i flertalet yttranden, Länsnykterhetsnämnderna ha därvid i regel tillstyrkt en sådan åtgärd och likaså de flesta länsstyrelserna, medan andra länsstyrelser uttalat tvivel om åtgärdens värde från nykterhetssynpunkt. Jämväl justitiekanslersämbetet har givit uttryck åt tvivel i detta avseende, under det att däremot statspolisintendenten samt föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalat sig för en höjning av straffminimum. Av hovrätterna har endast hovrätten för Övre Norrland tillstyrkt en sådan höjning. Göta hovrätt har däremot avstyrkt åtgärden av principiella skäl. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge ha, utan att taga ställning till åtgärden i sak, funnit den icke böra vidtagas utan samband med den revision av strafflagen varmed straffrättskommittén är sysselsatt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har avstyrkt åtgärden. Socialstyrelsen åter har funnit det böra tagas under övervägande att ifråga om fylleri tillämpa ett modifierat dagsbotssystem, innebärande att straffet principiellt skall utgöra dagsböter, dock minst 25 kr.

Kommittén delar de sakkunnigas och remissinstansernas mening, att den praxis i fråga om straffmätningen vid fylleri, som belysts genom utredningen, icke är tillfredsställande. Vid åtskilliga domstolar synes straffet för fylleri utmätas alltför lågt. Fylleri är på grund av alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar enligt kommitténs åsikt icke regelmässigt att uppfatta som en helt obetydlig förseelse utan kräver ett målmedvetet ingripande av det allmänna.

Visserligen förbiser kommittén icke, att möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade. Utan tvivel bör större värde för kampen mot alkoholmissbruket tillmätas andra medel, främst upplysande och uppfostrande verksamhet. Likväl torde det icke vara betydelselöst, att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerar mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk som fylleri på allmän plats utgör. Det torde vara av värde, att sådant uppträdande stämplas såsom ett allvarligt åsidosättande av de krav som samhället har rätt att ställa på medborgarna. Från denna synpunkt kunde det väl förtjäna övervägas att såsom straff för fylleri stadga icke såsom nu penningböter utan dagsböter. Därigenom skulle lagstiftaren ge tillkänna, att fylleri icke vore att uppfatta som en ren ordningsförseelse. I betraktande av att de som ådraga sig ansvar för fylleri till alldeles övervägande del äro i små ekonomiska omständigheter, skulle emellertid en övergång till dagsbotssystemet i realiteten utan tvivel medföra en sänkning av de utdömda bötesbeloppen, såvida icke, såsom socialstyrelsen föreslagit, tillika stadgades ett högre minimum än det vanliga. Reformen skulle vidare medföra, att i varje fyllerimål skulle krävas utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till det stora antalet fylleriförseelser, på senaste tiden omkring 40 000 årligen, och den arbetsbelastning som en övergång till dagsbotsstraff därför skulle innebära för myndigheterna, anser sig kommittén icke böra föreslå den ifrågasatta ändringen.

I stället torde fylleri böra bestraffas med penningböter till icke alltför obetydligt belopp. Kommittén är emellertid icke beredd att för att framtvinga en skärpt straffmätning föreslå en höjning av bötesstraffets minimum särskilt vid brottet fylleri. Då det, att döma av yttrandena över det berörda sakkunnigbetänkandet, är en allmänt utbredd mening att de mycket låga fylleristraff som varit vanliga vid åtskilliga domstolar icke utgöra en tillbörlig reaktion mot fylleriet, synes man kunna utgå från att sådana straff i framtiden endast undantagsvis skola ådömas. Den utredning, som genom sakkunnigbetänkandet framlagts och som numera, bl. a. genom offentliggörande i fackpressen, kommit till domstolarnas kännedom, torde sålunda även utan lagändring komma att resultera i skärpta fylleristraff på håll där dessa förut varit alltför låga. Genom att minimistraffet bibehålles vid det gamla blir det emellertid alltjämt möjligt att visa skonsamhet där förseelsen undantagsvis synes vara av helt lindrig beskaffenhet, såsom då en ung eljest måttlig man just på grund av sin oerfarenhet vid ett enstaka tillfälle blir förledd att förtära mer än han tål.

Såsom maximistraff föreslår kommittén ett bötesbelopp av 500 kr. Det torde vara obehövligt att såsom i gällande lag skett stadga särskilda straffsatser för normalfall och för fall där omständigheterna äro försvårande. Det i gällande lag för normalfall upptagna maximum, 100 kr. böter, torde böra kunna överskridas framför allt vid flera gånger upprepad förseelse och då fylleristen, t. ex. genom att åka cykel, framkallat fara för trafiken. Det är att märka, att den särskilda lagstiftningen till skydd för trafiken mot alkoholpåverkade trafikanter är tillämplig endast i fråga om förare av motorfordon.

Vid ådömande av straff för fylleri, föreligga mycket ofta även förutsättningar för tillämpning av straffbestämmelsen angående förargelseväckande beteende. SL 18: 15 tillämpas därför ofta i konkurrens med SL 11: 15. Enligt kommitténs mening är det emellertid lämpligare, att ansvaret för brottet fylleri regleras på sådant sätt att fylleri regelmässigt kan bliva till fullo bestraffat med tillämpning av den för detta brott avsedda bestämmelsen allena. Detta uppnås enligt förslaget genom att bestämmelsen angående förargelseväckande beteende placeras omedelbart efter bestämmelsen angående fylleri och begränsas till fall där de föregående bestämmelserna i kapitlet icke äro tillämpliga.

11 §.

Enligt SL 11: 15 straffas den som gör oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad å ställe som mot eller utan avgift är upplåtet för allmänheten. Till närmare bestämning av platsen, där förargelseväckande beteende är straffbart, anföras de ovan vid 10 § omnämnda exemplen.

Thyrén har icke i sitt utkast upptagit något stadgande om straff för förargelseväckande beteende, tydligen emedan han ansett detta ämne böra behandlas genom speciella straffbestämmelser utanför den allmänna strafflagen.

Kommittén, som ej funnit skäl att åtminstone för närvarande utbryta förargelseväckande beteende ur allmänna strafflagen (jfr SOU 1944: 48 s. 125 och 137), föreslår beträffande detta brott samma ändring av beskrivningen på brottsplatsen som kommittén föreslår beträffande fylleri. För att förargelseväckande beteende skall vara straffbart skall det alltså enligt kommitténs förslag förövas på plats, där gärningsmannens uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående. Till vad som anförts vid 10 § rörande innebörden av denna beskrivning må här fogas, att iakttagandet icke nödvändigtvis behöver ske genom synsinnet. Såsom framgår av att som exempel på förargelseväckande beteende i den föreslagna lagtexten anförts oljud, kan brottet begås på plats där utomstående kunna störas genom ljud. Att låta radion i en privat bostad ljuda för öppet fönster kan sålunda vara att straffa såsom förargelseväckande beteende enligt förslaget, om den kan höras av dem som bo i husen bredvid eller trafikanter på gatan utanför och ljudet är så störande att beteendet är ägnat att väcka förargelse. I rättspraxis har ock bestämmelsen i SL 11: 15 ansetts tillämplig i fråga om en person, som inne i sin bostad utförde musik för öppet fönster och därmed avsiktligen störde ett politiskt möte på torget utanför (NJA 1935 s. 409).

Själva handlingen är enligt SL 11: 15 att göra oljud eller oväsende eller eljest komma förargelse åstad. Den begränsning, som ligger i kravet på att förargelse skall ha åstadkommits, har kommittén ansett vara av föga värde, då det enligt rättstillämpningen ansetts vara uppfyllt så snart någon, ofta en polisman, intygar att han känt förargelse på grund av det ifrågakomna beteendet. I stället föreslår kommittén, att beteendet skall vara ägnat att väcka förargelse. Genom att åt bestämmelsen gives denna avfattning, framhäves tydligare, att beteendet till sin beskaffenhet skall vara sådant att det enligt gängse uppfattning är förargelseväckande.

Det är givet, att en gärnings förargelseväckande karaktär till icke ringa del beror av platsen där den utföres. En gärning, t. ex. orsakande av buller, som på viss plats ter sig helt oskyldig, kan om den företages på annan plats vara förargelseväckande och därmed straffbar.

Vidare bör uppmärksammas, att vad genom paragrafen straffbelägges endast är sådant förargelseväckande beteende som sker på plats av ifrågavarande slag. Syftet med straffbestämmelsen är nämligen att tillgodose allmänhetens intresse att icke på dessa platser bliva utsatt för förargelseväckande beteende. Endast sådant beteende, vars förargelseväckande egenskap åtminstone till någon del beror på att den äger rum på sådan plats, avses med paragrafen. Att ge tillkänna en åsikt, en önskan eller ett beslut drabbas sålunda icke, huru förargelseväckande än innehållet av tillkännagivandet må vara. av bestämmelsen med mindre den omständigheten att tillkännagivandet sker på en med bestämmelsen avsedd plats är ägnad att väcka förargelse. Huruvida detta är fallet, kan stundom vara svårt att avgöra. I hittillsvarande rättstillämpning ha vid åtskilliga tillfällen förelegat svårbedömda frågor, huruvida SL 11: 15 varit tillämplig på meningsyttringar av politisk eller social natur. (Se NJA 1909 s. 104, 1912 s. 397, 1913 s. 585 och 1935 s. 113 samt SvJT 1942 rf s. 83, jfr även det ovan vid 7 § anförda.) Att i lagtext närmare ingå på dessa frågor synes icke med fördel låta sig göra. Uppfattningen om vad som är förargelseväckande i dessa hänseenden växlar med tidsförhållandena. Det må dock betonas, att förslaget intager den ståndpunkten att förargelseväckande beteende icke får fattas som en åsiktsförbrytelse.

Straffet är enligt SL 11: 15 alltsedan år 1864 penningböter om högst 100 kr. Med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall föreslås, att maximum höjes till 300 kr.

Såsom berörts vid 10 §, bör den som väcker förargelse genom fylleri bestraffas endast efter nämnda paragraf och icke dessutom enligt den förevarande. Även i förhållande till de övriga tidigare i kapitlet upptagna bestämmelserna bör den förevarande utgöra en reservbestämmelse.

Det i SL 11: 15 andra stycket upptagna stadgandet, att våldförande av annan å ställe som avses i SL 11: 15 skall vid bestämmande av straffet för våldet anses såsom försvårande, torde kunna utgå. Det avseende, som vid utmätande av straff för misshandel må vara att fästa vid platsen för denna, torde kunna beaktas utan särskilt stadgande. Att en misshandel ägt rum på plats, som avses med förevarande paragraf, och varit ägnad att väcka förargelse synes icke böra föranleda, att jämte tillämpligt lagrum i 14 kap. SL även förevarande paragraf åberopas.

12 §.

I denna paragraf har den i SL 18: 16 meddelade bestämmelsen om ansvar för djurplågeri upptagits i den lydelse bestämmelsen erhållit genom lag den 19 maj 1944.

13 §.

Enligt SL 18: 14 straffas den som håller hus där äventyrliga spel om penningar eller penningvärde allmänneligen bedrives med fängelse i högst sex månader eller böter. Den som håller källare, värdshus eller annat allmänt näringsställe och tillåter att sådant spel där bedrives, straffas med böter. Bötesstraff är även stadgat för den som deltager i äventyrligt spel å ställe som avses i paragrafen.

Thyrén har icke i sitt utkast upptagit någon motsvarighet till dessa bestämmelser, förmodligen emedan han ansett ämnet böra behandlas i specialstraffrätten.

Kommittén, som funnit ifrågavarande brott böra bibehållas i allmänna strafflagen, har i förevarande paragraf upptagit bestämmelser nära motsvarande de i SL 18: 14 givna. Då detta lagrum i vissa hänseenden synes ha fått en alltför snäv avfattning, har brottsbeskrivningen emellertid något jämkats. Enligt förslaget fordras sålunda icke, att spel anordnas i ett hus; även anordnande av spel i det fria torde nämligen böra vara underkastat ansvar, om spelet är tillgängligt för allmänheten. Ansvaret för tillåtande av äventyrligt spel har vidare utsträckts till att omfatta icke blott innehavare av näringsställe utan envar som upplåter lokal åt allmänheten.

De föreslagna straffbestämmelserna äro liksom de gällande begränsade till spel och omfatta sålunda icke vad eller lotteri och icke heller utställande av spelautomat, något som enligt lotteriförordningen den 19 maj 1939 betraktas såsom anordnande av lotteri. Vid begagnande av sådan automat saknas det för spel karakteristiska deltagandet av flera personer och därmed ett väsentligt moment i den för det typiska hasardspelet utmärkande eggelsen.

Enligt 2: 18 i förslaget kunna de vid brottet använda spelutensilierna förklaras förverkade, och detsamma gäller enligt 2: 19 spelhusägarens vinning av sin rörelse samt de spelandes vinster.