Stockholm, Del 3 (Elers 1801)/Kap 604

←  Skeppshvarf i Stockholm.

Stockholm, Tredje delen av Johan Elers Manufacturer, Handtverkerier, Slögder och Näringar.

Rättelser  →

IV.
Manufacturer, Handtverkerier, Slögder och Näringar i Stockholm.

1. §.

Manufactur- och Slögde-inrättningar i Sverige, kunna väl egenteligen räkna sin början och första ållder ifrån K. Gustaf Adolphs Regeringstid^[1]. Han lät d. 5 Febr. 1614, utfärda en stadga och ordning, så väl till Handelens förmån; som till Manufacturernes uppmuntran. De sistnämnde i Stockholm inrättade, fordra här några strödde antekningar.

Konungens krig och utrikes vistande, var icke för denna angelägne del, af Rikshushållningen förmånlig; men af de anledningar Han dertill gifvit, började dock småningom, i de näst påföljande tider, allehanda Manufacturi-verks anläggande, att påtänkas. Ordningen synes här fordra, att först omnämna de, före Regements-förändringen 1720, inrättade Fabriqver, och sedan de, som efter denna, deras mera gynnande period, blifvit anlagde och med privilegier begåfvade.

Siden-Väfveri synes väl icke vara den Slögd, som i vårt Climat, ibland de första, bordt komma i fråga. Icke desto mindre fick en Holländare Jacob von Utenhoven, d. 14 Jan. 1649; icke allenast privilegium, på Siden- och Yllefärgeri, samt Sidenväfveri; utan ock, jämte verkhus, 17,000 R:dr till skänks, med löfte på flere tusen R:drs lån, när det skulle behöfvas. Ytterligare blef honom tillåtit, att hålla öppen bod, med sina tillverkningar, efter de Handlande ville tvinga honom, vid försäljningen, till ett ringa nedsatt pris. Oacktadt så stora uppmuntringar, finnes Sidenväfnaden icke hafva haft, någon synnerlig fortgång^[2]. En Carl Godefroi anlade väl ett Silke- Ull- och Linne-färgeri 1692; men Siden-Manufacturiet, som stått under Magistratens försorg i Stockholm, ville icke bära sig; utan åtog sig Köpmännerne att drifva det samma; då K. tillät, d. 13 Decemb. 1694, att genom Auction få försälja, de sidentyger, som vid detta verk fabricerade, men oförsålde vore. En Arnold Ziese, fick privilegium på ett Silkes-hus upprättande, d. 6 Maji 1712 och Diedr. Blom, på Silkesrederi och Sidenstofter, d. 4 Apr. 1717; men någon betydande Siden-Fabrik i Stockholm, finnes icke vidare nämd, i denna Slögdens första tidehvarf.

Klädes- och andra Ylle-Fabriker såsom mera nödvändiga, tyckes ehuru med saknad af inhemsk rudimateria, hafva haft mera framgång. En Anders Slorff, fick af Dr. Christina, både privilegier och ett tillräckligt utrymme på Munklägret, till ett Vantmakeri eller Klädes-Fabriks anläggande; hvartill han äfven på den lilla Holmen, der Glasbruket ännu är, hade sitt Färgeri, Spinneri och arbetsfolkets boningsrum. På Vantmakeri utfärdades privilegier för Chr. Neuman 1649; för And. Knaver, d. 11 Mart. 1664. Om tillståndet af Commissarien Dan. Leijonankars Klädes-Fabrik i Stockholm, undersökte Com. Collegium 1669. Barnängs-Fabriken drefs af Handelsmannen Gavelius 1686, som för sitt nit om Manufacturerne, blef adlad och kallad Lagerstedt; Pierre Grimpert privilegierades på ylle-väfnader, d. 6 Dec. 1693; Mårten Lindeman på Vant- och Klädesmakeri d. 9 Dec. 1702, och Anders Arvedsson likaledes d. 23 Dec. samma år. Johan Igelberg, på Kläde, Boij och Frisader d. 11 Jun. 1708; Anders Pinckardt d. 13 Jan. 1712 och Johan Berg på Raskväfveri d. 2 Mart. 1715.

Linväfveri Campagniet på Södermalm, erhöll privilegier d. 16 Mart. 1665. På Linne-Spinneri- och Väfveries inrättande, fick Christopher Förman K. Resolut. d. 29 Nov. 1694, och Spets-Manufacturhuset, nämnes i Com. Collegii bref till Magistraten i Stockholm d. 1 Sept 1696, om tillverkningarnes förseende med stämpel och sigill. Ehuru lin- och hampe-planteringen ansenligen, hällst i Helsingeland ock Ångermanland i sednare tider tilltagit; inköpes dock ännu utifrån årligen 100,000 lispund lin och 125 tusen lispund hampa. (Fischerström om Sveriges hushållning).

På Strumpväfveri i Stockholm äro följande privilegier kände: för Hindr. Colomb, d. 4 Sept. 1690; för Camander, d. 20 Aug. 1691; för Bengt Liedner d. 5 Mart. 1707; för Th. Lundberg, d 10 Sept 1712 och för Hellström d. 17 Aug. 1716, samt för Johan Kejser, d. 11 Jan. 1717.

Om den Segelduks-Fabrik som vid stora Barnhuset i Stockholm blifvit anlagd, i Dr. Christinas tid, med flere Slögde-inrättningar, till detta verkets bestånd; se artic. Barnhuset^[3]. En Hans Lenman, fick K. privilegium 1717 på buldan och flaggduks-väfnad.

Det första Cattunstryckeri inrättades på Sickla, uppå Jonas Alströms och med-interessenters förlag, af en skickelig Holländare, som från London blifvit afsänd, till Stockholm, af bemälte Alström.

Socker-sjudning och raffinaderi är en älldre inrättning i Stockholm. Velam Vessenberg och van Eik, voro de förste, som deruppå erhöllo Privilegier 1647. De förenade sig sedan i ett bolag, med Gilis Simon, som till ett Socker-rafinaderie anläggande, fådt tillstånd 1651. Han åtog sig att lämna Socker för samma pris, åtminstone, som det från Holland kunde anskaffas. De förmåner som denna bruks-handtering i början föruntes, bestodo i tull-frihet på verktyg och materialier; någon ringa lindring i tullen framför andra, som införde topp- och puder-socker, samt fri utförsell deraf, emot ½ procent recognition.

Gerdt Weber, som bekommit Sockerbruks-Privilegier d. 3 Decemb. 1666, förenade sig äfven med Gilis Simon, d. 27 Junii 1673, då det så kallade Socker-Compagniet erhöll 5 års prolongation, å förunte friheter. Man vill här fullföllja detta ämnet.

Sedan Sockret i senare tider blifvit en nödvändighetsvara, och 7 à 8 Sockerbruk synes vara mera, än Consumtionen i Stockholm, skäligen borde fordra; har flere Sockerbruks-idkares delade vinst, förmodeligen äfven bidragit, att stegra priset, i skydd af den rätt, hvarje säljare tror sig äga, att efter godtycko, taxera sin vara, då författningar intet verka emot sammansättningar. Införsell af utländskt Socker blef tillåten 1739. Ifrån ett faststält pris af 5 ½ öre för melis och 8 ½ för carnarie; klagades år 1773, att priset var uppjagat, till 12 öre S:mt på skålpundet. K. M. lät då kundgöra, att hvem som ville, skulle få idka Socker-sjudning, och att Grosshandels-Societeten, måtte emot enahanda afgift, som Sockerbruks-idkaren, få införskrifva Mascovade- och rådt Socker. 1790 blef åter fri införsell af tillverkat Socker tillåten; men åter indragen; hvarefter Idkaren, under en stigande cours och uppjagat agio, ständigt stegrat sin vara.

Enligt Persedel-Extracterne inkom rått Socker för år 1784 till och med 1788:

Pouder-Socker	596,668		skålp:d.
Tetes och Terres	6,246,140
Mascovade	12,042,390
Medium för 5 år:
Poudre-Socker	119,333	⅗	skålp:d.
Tetes och Terres	1,249,228
Mascovade	2,408,478		skålp:d.

Hvaraf Sjötulls-afgiften efter 1782 års taxa, utgjorde 29,746 R:dr 22 skilling 2 öre.

Enligt Hall-Rättens berättelse, var 1787, vid Stockholms 11 Sockerbruk, Mästare, Gesäller och Lärlingar, 20: och diverse arbetare 63, summa 83; och värdet af hela Stockholms tillverkning 145,250 R:dr. Hela Rikets tillverkning vid 25 Sockerbruk: 276,909 R:dr 38 skilling 4 öre.

Tvänne Glasbruk hafva i Stockholm, i älldre tider, blifvit inrättade; det ena af Melchior Jung, som dertill erhöll Privilegier 1641, och till anläggningen, en donation d. 17 Febr. 1644, af en plats vid gamla Kungsholmsbrogatan. Efter Jungs frånfälle, transporterades detta Glasbruk, af hans son, Gust. Joh. Jung, till Nystad i Finland, der det 1685, af en olyckelig vådeld lades i aska. Af den älldre Jung anlades ock det första Kimröksbruk i Riket, på Djurgården, äfven som det första Glasbruk derstädes; hvilket han kommit i full gång och drift^[4]. Förmodeligen blef det sedan flyttadt till Kungsholmen, vid gamla bron, till den donerade platsen.

Det andra Glasbruket anlades 1676, först Väster om Clara Kyrka, af 12 interessenter, som derå erhöllo Privilegier. Anledningen dertill gaf en Italienare, som hitkom från Dantzig 1615, och kallade sig Giacomo Guagnini; men hette rätteligen Bernhardini Scapitta, en tiggare-munk och bedragare. Sedan han betingat sig stora vilkor; skamligen missbrukat interessenternes förtroende, och förrådt sin okunnoghet, smög han sig åter hemligen ur Riket, sedan han bedragit interessenterne på 5000 R:dr. Detta verk emottogs sedan 1678, under arrende och styrdes förnämligast af Baltz. Grill i 20 år. Af fara för eldsvåda, måste verket flyttas 1686, då det inrättades, på den lilla Holme, vid nya Kungsholmsbron, der det ännu är. K. Carl XI, hade behagat 1692, att antaga framledne R. Rådet Grefve Bielkes lott och andel i detta verk; sammaledes K. Carl XII, allt intill 1704, då samma lott på auction försåldes^[5].

Under den stora Rikshushållaren, K. Carl XI:s tid, räknar Fabrikerne sitt första lyckliga tideskifte. Enligt Commerce Collegii berättelse, d. 22 Maji 1697, voro vid K:s frånfälle, Klädes-Fabrikerne i den drift, att både inhemske behofvet blifvit uppfylt och utskeppning verkstäld. Sidentyger, Stoffer, Gazer och Florsband, Spetsar, Damastdräller, Segelduk, Såpa, Jufter, Tobak, Socker, papper, med mångfalldige flere varor, tillverkades till den myckenhet, att de dels voro till införsell förbudne, dels med hög tull belagde. Färgerier voro inrättade, Appreteurer eller Gummare införskrefne; en Manufactur-Commissarius tillförordnad; och Manufactur-Privilegier utfärdade 1668. Städerne ålades att till ett vist qvantum, vara afnämare af inhämske tillverkningar; confiskerade varor uppbrändes; med flere författningar, vidtagne, till Fabrikernes förmån. Men detta allt, hör till en fullständig Historia, om Slögderne i Sverige; hvarom Adv. Fiscalen Flintbergs arbeten, lämna påliteliga underrättelser.

Af hvad således korteligen är förmält, torde någorlunda kunna dömmas om Manufacturi-anläggningarne i Stockholm, i det nästledne årahundradet, eller Manufacturernes förste Period, ifrån Dr. Christinas tid, till Regements-förändringen 1720.

2. §.

En nitisk Patriot, en Slögdernes upprättare i Sverige, Jonas Alström, (sedermera Alströmer, Com. Råd R. N. O.), hade redan 1723, ifrån Paris, insändt underdånig ansökning, om Privilegium på ett Manufactur-verks anläggning i Alingsås, hvilket omsider utfärdades 1724, förbättrades 1727 och förnyades på 20 år, 1747. Han hade förut i Riket infört Engelske afvels-får, såsom en stam, af Sveriges nu förbättrade Fåre-Hjordar. Denne förtjente mannens outtröttelige bemödande, att upphjelpa och förbättra Handa-Slögderne och Fabrikerne i Riket, utverkade omsider vid 1738 års Riksdag, de i sådant ändamål, då vidtagne kraftige och uppmuntrande författningar. Ifrån denna tidepunct, räkna dessa Näringar, lika som ett nytt lif och ett hederligare anseende. Att Fabrikerne icke måtte sakna nödig tillsyn, utfärdades en Hallordning d. 17 Apr. 1722, hvarefter Klädemakare samt flere vederbörande hade sig att rätta; samt en förnyad Hallordning och allmän Manufacturie-Rätt af d. 21 Maji 1739.

Vid nyssnämde 1738 års Riksdag inrättades ett Manufactur-Contoir i Stockholm. Dess förste Styresman och ordförande var Underståthållaren, sedermera Presidenten i Commerce-Collegio, Anders von Drake. Allmänna Manufactur-Privilegier utfärdades 1739, och den påbudne Manufactur-fonden, som uppbars af allehanda Rudimaterier och öfverflödsvaror, som kunde i Riket tillverkas, besteg sig, efter Manufactur-Deputationens uppgift 1741, ungefär till 2:e tunnor guld om året. Vid 1747 års Riksdag berättade, Sec. Handels- och Manuf. Deput. att Manufact. tillverkningarne, på 4 år, bestigit sig till 79 t:r guld, 60,105 d:r S:mt, och landets nationelle besparing, sedan ⅓ af Rudimaterien blifvit afdragen, till 53 t:r guld 6737 d:r S:mt. Summan förmentes blifva dubbel, om Sockerbruken och Tobaks-Spinnerierne, med flere tillverkningar, icke hörande under Hallrätterne, skulle tilläggas. — Af Manufactur-Contoirets berättelse, om dess förvaltning, ifrån 1739 till 1765, då Contoiret upphörde, inhämtas att hvad till Manufacturernes upphjelpande blifvit användt, hade förskaffat Riket en vinst, eller ett öfverskott, som tillverkningarne stigit högre, än det påkostade understödet, af 946 t:r guld, och 92,922 d:r S:mt.

År 1768 besteg sig Manufactur-inkomsten i Stockholm, för inkommande varor till 231,628 d:r 30 öre, och för utgående varor 1835 d:r 20 öre, in alles 233,464 d:r 18 öre S:mt, och således vid pass ⅔ af Manufacturfonds-afgiften öfver hela Riket, som för det året utgjorde 368,799 d:r 10 öre, samma mynt.

Att i Stockholm under nyssnämde Period, de fläste Fabriker blifvit inrättade och underhållne, kan af utkomne tryckte Handlingar och förtekningar intagas.

Man har väl ifrån 1765, velat räkna början, till Fabrikernes åter aftagande och förfall. Flere missnögde med då antagne sparsamhets-principer, till Rikshushållningens upphjelpande, hafva sökt afmåla Fabrikernas då iråkade tillstånd, kanske, med allt för starka skuggor. Till och med en utländsk Författare, hafver uti en tryckt skriftvexling intagit, en beskrifning öfver det hårda öde, som träffat, And. Dalmanssons Fabrik i Stockholm, efter hans död 1768. Den bestod, säger han, af 198 stolar, 7 mölar och 3 metall-valsar, med allt tillbehör, som minst skall kostat 300,000 d:r K:mt, för hvilket hans Creditorer, efter förrättad Auction, erhöllo 6699 d:r 8 öre K:mt. Vidare berättas, att Siden-Fabrikerne i sitt flor, i Stockholm 1762, räknades till 882 stolar och 1914 arbetare, hvaraf år 1767, efter ett beständigt aftagande, blott 221 stolar vore öfrige, med 519 arbetare. Samtelige Siden- Ull- och Linne-Fabrikörer i Stockh. som 1762, hade 2157 stolar och 8007 arbetare, voro 1767 reducerade till 1010 stolar och 3717 arbetare^[6].

Att häraf icke fatta den tanke, som skulle för det närvarande, allt hvad Fabrik heter, i Hufvudstaden sett sin undergång, och all den dryga kostnad hafva gått förlorad, som på deras upprättande, blifvit använd; så vill man här intaga en pålitelig underrättelse, om deras tillstånd 1770. Den innehåller: att Stockh:s Stad, då alla dess Fabriks-tillverkningar sammanräknas, så väl af väfnader, som andre under Hallrätten hörande Fabriker, för besagde år, haft den rörelse, att tillverkningarnes värde utgjordt 45 ½ t:r guld, som dels af inhemske, dels af utländske Rudimaterier blifvit åstadkomne af 6125 Fabriks-arbetare. Om Siden- Ylle- och Linne-väfnader, särskilt beräknas, som utgöra 1338 väfstolar, så blifva dess Fabriks-tillverkningar, något öfver 30 t:r guld. En närmare uppgift bifogas härjämte:

	Verkstäder.	Stol.	Arbetare.	Tillv. värde. Dal. S:mt.
Sidentygers tillverkn.	30.	407.	847.	961,076.
Siden och Pardu-band	14.	81.	141.	207,182.
Silkes-strumps tillv.	19.	93.	167,	70,997.
Silke och Camelgarns rederier	12.	—	63.	64,292.
Cam. och Bomuls Sammet	7.	45.	96.	116,968.
Kläden, Friser och Boij	46.	155.	1767.	843,966.
Estofts-Fabriker	24.	201.	556.	425,095.
Regg. Tröj och Strump väfnad	25.	94.	186.	52,210.
Bomulls- och Linne-väfnad	29.	214.	360.	251,845.
Segelduks-väfnad	2.	45.	313.	50,544.
Filtmakare	2.	2.	4.	1,653.
Hår- och Golf-mattor	1.	1.	19.	4,148.
Tagel-väfnad	1.	—	2.	578.
Färgerier	16.	—	78.	———.
Öfverskärerier	13.	—	39.	———.
Tryckerier	8.	—	105.	48,053.

Fabriker och tillverkningar efter Hallrättens förtekningar:

Spegel-Fabriker i Stockholm 9, med 28 Arbetare, tillverkat för 29,564 Dal. S:mt.
Tapetmakare 20, med 53 Arbetare, tillverkat för 12,125 Dal. S:mt.
Ullkarde Fabr. 5, arbetare 25, tillv. 6173 D. S:mt.
Penne-beredare 2, arb. 4, tillv. 998 Dal. S:mt.
Lack och Korcktillv. 6, arb. 14, tillv. 5773 D. S:mt.
Laqverare 2, arb. 5, tillv. 768 Dal. S:mt.
Ur-Fabriker 15, arb. 76, tillv. 27,398 D. S:mt.
Parasollmakare 1, arb. 2, tillv. 1166 Dal. S:mt.
Fotralmakare 5, arb. 13, tillv. 3505 Dal. S:mt.
Kortmakare 6, arb. 13, tillv. 4750 Dal. S:mt.
Barnsko och Stöflettmakare 18 verkstäder med 37 arbetare, tillv. för 10,962 Dal. S:mt.
Skedvattens Destillatorer, 11 arbetare, tillverkat för 8209 Dal. S:mt.
Musikaliske Instrumentmakare, 11 arb. tillverkat för 3085 Dal. S.mt^[7].
Mathemat. Instrumentmakare 3.
Bildthuggerier 6, arb. 19, tillv. 3316 Dal. S:mt.
Förgyllare 5, arb. 17, tillv. 3400 Dal. S:mt.
Stenslipare, Nipper och Galanterie-arbetare 15, med 33 arbetare, tillverkat för 6383 Dal. S:mt.
Formskärare 2, arb. 3, tillv. 1045 Dal. S:mt.
Vaxljusstöpare 1, arb. 2, tillv. 1000 Dal. S:mt.
Ätticke-Bryggare 2, arb. 7, tillv. 8583 Dal. S:mt.
Stolmakare 3, arb. 11, tillv. 3566 Dal. S:mt.
Rit- och Kammakare 4, med 6 arbetare, tillverkn. 8229 Dal, S:mt.
Vaddmakare 2, tillv. 145 Dal. S:mt.
Solfjädersmakare 2, tillv. 342 Dal. S:mt
Ebenister 3, arb. 9, tillv. 1566 Dal: S:mt^[8].

Således var icke all kostnad och omsorg förspild på Fabrikerne. Slögderne liksom ömtålige växter, vänja sig omsider vid ett annat Climat, och kunna sluteligen, utan fara, flyttas på kall jord.

Ett i sednare tider anlagdt Manufactur-verk, bör ock här med några ord nämnas. På underdånig ansökning af Öfver-Intendenten C. F. Fredenheim, utfärdades K. M:ts nådige Privilegium för honom, dat. Haga d. 23 Jan. 1798, att vid dess redan anlagde Fabriqve till förfärdigande af alla slags arbeten af stål och Plaiter, få sträcka tillverkningen till andra Metall-Compositioner; samt deribland blåsinstrumenter; utan exclusion för andre, att dylika äfven tillverka.

Det fordrade en lång afhandling att visa allt det gagn, Vettenskaperne tillskyndat Manufacturerne. Den enfalldigaste finner det, som nu ser en enda person väfva 24 à 30 st. trå eller floretband, med en och samma rörelse; eller vissa mölar vid rederierne, der en person hinner på en gång sköta 65 à 70 rullar, eller så kallade bobiner; eller de i sednare tider påfundne Spin-machiner. Till både Bomulls och Kamulls spånad, hafva sådane blifvit i Stockholm inrättade, både af Direct. Elvius och Major Appelqvist.

En mera omständelig berättelse rörande detta ämnet, tyckes stället här icke fordra. Om de Fabriker, som på Kungsholmen blifvit anlagde, finnes något nämt i artikeln om samma Holme. Fabrikörer och Manufacturister, utgjorde 1797 i Stockholm, ett antal af 391, utom Tobaks-Fabrikörer 64 stycken. Här bör nu tilläggas, någre verksamme anstalter, till Fabrikernes och Slögdernes uppmuntran, hvarom K. M. underrättat R. Ständer, vid Riksdagen 1800. Till dem som först infört och inrättat Mechaniska machiner för ull- och bomulls-spånad, hafva belöningar blifvit utdelte, med rättighet tills Discont-lån, emot säkerhet och 3 procents ränta; K. M. har tillagt de första Klädes-Fabrikörer, som vid sina verk anlägga sådane inrättningar, rättighet till lån i Com. Collegio, på vissa år, mot föreskrefne villkor, och genom kundgjörelsen d. 12 Jun. 1798, beviljat en allmän frihet, till Fabrikers anläggande af kläden och andre Ylletyger, för att befrämja inrikes får-afvelen och ullens afsättning för Schefferi-ägare.

Handtverkerier.

Konung Gustaf I:s vaksamma nit och oändeliga omsorger, sträckte sig äfven till Handtverkeriernes upphjelpande i Riket. Ett bevis deraf är äfven ett bref, till Hans Söner, Erich och Johan, af d. 24 Sept. 1554, hvarutinnan förmäles, att den lilla Lucas Stenhuggare, var återkommen; men icke med mera än 2:ne Stenhuggare, efter de Danske tagit ifrån honom, tvänne de kosteligaste, som han här i Riket bestält hade; likaledes klagade Konungen att Otto Rut, hade på Gottland förhållit Honom en Snidkare; hvilket allt Han ansåg, som ett vedermäle, af Danskarnes skalkhet och ovänskap; men oacktat, den vård och välvilja, hvarmed Slögderne af Honom gynnades, kan man om deras synnerliga och snara tillväxt, icke fatta någon fördelacktig tanke; då man så länge, ifrån utrikes orter, emottog, bord, stolar, sängar och skåp, skor och dockor, glas och speglar, öl och pepparkakor; att icke nämna 100 nödvändighetsvaror, som vittnade, om de fläste Näringars, Slögders och Handtverkeriers vanmagt, och usla tillstånd, den tiden. Bland Slögde- och Närings-idkare, nämnes dock i våra älldre Handlingar, en Johan Remaslagare 1370, Hans Sildomangare 1385, Lambricht Guldsmed 1415, Magnus Murmästare 1440, Johan Knifsmed 1453, Johan Målare 1473, och Godhört Perlestickare 1480, Mäster Hans Sejermakare 1487, som arbetade Klenverk, och blef intagen i Smedernas broderskap i Stockholm. (Tänkeboken 1487) m. fl. Det må här intagas, att Guldsmeds-ämbetet fordom förmodeligen i Catholske tiderne nyttjat ett sigill, som föreställer en stående Biskop i sin högtideliga skrud, med kräkla eller Biskopsstaf i vänstra handen; men i den högra en hammare, samt nedanföre en stående väl arbetad kalk. Omskriften, sådan som aftrycket i vax, väl förvarat, utvisar, lyder bokstafveligen sålunda: Sigil. Auri farorum Civi Stockholmiae.

Om Handtverkerierne på 16-årahundradet, har man få underrättelser. Af den tid som fordrats till deras befrämjande, kan man icke dömma om Nationens hug eller någon besynnerlig fallenhet för industrie och Handarbeten.

Handtverkare i Stockholm med egne verkstäder, utgjorde 1560 ett antal af 111 personer. Tuhundrade år derefter, kunde Stockholm först räkna 1908, af allehanda skrån och ämbeten^[9]. Uti mantalet på dem, som 1560 lefde af sina Handtverk, uppräknas följande nemligen: Guldsmeder 11, Skomakare 17, Skräddare 10, Skinnare 14, Köttmånglare 8, Smeder 15, Kangjutare 2, Grytgjutare 3, Snickare 2, Bagare 5, Beltare 3, Fiskare 10, Tunnbindare 6, Bardskärare 6, och Öfverskärare 2. För att kunna dömma om Slögde-idkarnes skickelighet den tiden, må här anföras, K. Johan III:s svar på Stadens besvär d. 24 Feb. 1573, §. 16. så lydande: ”sällan finner man en Svensk, som något godt ämbete rätteligen kan, ther man dock hällst brukade them, hvar the något lärt hade.”

Uti det följande tidehvarfvet öktes, med Handtverkeriernes tillväxt, Borgerskapets antal i Stockholm. Det samma uppgifves uti R. R. och Öfverståthållaren Baron Rosenhanes Relation 1663, till 1413, som icke fullt 100 år derefter, utgjorde 2607 personer, utom alla som hörde under Hallrätten. I 17-årahundradet, tillväxte flere Skrå-Ämbeten, i Stockholm, såsom Kopparsmeds skrå och Murmästare-Ämbetet, som fingo sina ordningar och stadfästelser d. 7 Aug. 1602, Bryggare-Ämbetet 1635, m. fl.^[10]. Ordningar för Skrå-ämbeten utfärdades d. 22 Mart. 1622. De Städer som icke hade 4 Mästare i ett Handtverk, kunde icke hafva egit Skrå; utan borde dessförinnan höra, under det Skrå, som var i Stockholm.

Skrå-Ämbeten öfversågs och lämpades efter tiden, 1640; hvilket ytterligare skedde af Öfverståthållaren Baron Rosenhane, med 2:e Borgmästare och 2:e Rådmän, till ordning och skick innom hvart Ämbete, och befrämjande af allmänhetens gagn.

Af en så kallad Ämbetsbok, på alla Handtverk och Skrån i Stockholm 1636, (i Antiqv. Arch. gamla samlingar), har man velat anmärcka, att för det året, hade sig på Accisen anteknat, 64 Bryggare, 83 Sumpfiskare, och deribland 29 att sälja död fisk. Månglare och Månglerskor som dageligen sitta på torgen och sälja allehanda små persedlar, 57 st.

Krögare i Staden	50.
på   Norr	55.
på Söder	27.
	132.

Om particulaire Skråers inrättande, hvaröfver Öfverståthållaren skulle hafva Inspectionen, samt Commissarien Jean de la Vallée bestyret, expedierades K. brefv. till Öfverst. Axel Sparre d. 17 Aug. 1669 och ytterligare om Skråens i ordning ställande, d. 10 Dec. 1670.

Alla Ämbeten hade den tiden sina taxor; äfven utsattes pris på Handelsvaror, såsom Metaller och Spannemål. Guldsmeds-Ämbetets taxa, innehöll, 6 öre lodet för slätt arbete; men för genombrutit, med stenar inlagdt 20 öre lodet. Kopparslagare, Rotgjutare och Stakmakare, Grytgjutare, Smeder, Byssmakare, Skräddare, Sadelmakare, Bokbindare, hade alla sina taxor, hvar efter sin grund; såsom Bokbindare, efter arktalet och bandets beskaffenhet, och så vidare. En ordning för Dragare och Åkare, utgafs redan d. 30 Junii 1620.

Bland flere strödde antekningar, bör ock nämnas, att Dr. Christina förordnade 1644, att Munklägret, skulle utdelas till tomter, åt Handtverkare i synnerhet, som för sin näring och rörelse, hade ett större utrymme af nöden. Till befrämjande af samma ändamål, att på Kungsholmen inrätta en Handtverks-Stad, och att Holmen således måtte blifva bebyggd; förlänte K. Carl XI, tio frihetsår, för all borgerlig tunga och besvär, d. 30 Mart. 1672, för alla Handtverkare, som sig der nedsatte, att bo och bygga. Samma Privilegier confirmerades d. 26 Mart. 1676, hvarefter en besynnerlig ordning och gille för Handtverkarne på Kungsholmen utfärdades, den 26 Mart. 1677. Uti nyssnämde K:s tid, vunno Slögder och Handtverkerierne en märkelig tillväxt. Uti förenämde Com. Collegii berättelse 1697, nämnes i synnerhet Snöre- och Knytnings-makeriet, samt tillverkningen af grofva hattar, som sig i Stockholm märkeligen förkofrat, sedan införslen deraf blef förbuden, och K. i nåder beviljade, att dess Garnizoner i Narven och Ingermanland, skulle blifva af Hattmakare-Ämbetet i Stockholm providerade.

För att finna Handtverkeriernes förhållande och tillväxt uti innevarande årahundrade; bifogas här ett utdrag, af dels tryckte, dels meddelte skrifne förtekningar, hvaraf Handtverkares och Näringsidkares antal, icke allenast kan inhämtas; utan ock flere anmärkningar göras; så i anseende, till folkökningen, som lefnadssättet och ett tilltagande öfverflöd.

Utdrag som visar Handtverkares och flere Näringsidkares antal för åren:

	1730.	1758.	1797.
Bagare	60.	48.	32.
Bryggare [11]	124.	105.	50.
Bleckslagare	6.	9.	6.
Bokbindare	22.	23.	26.
Byggmästare	9.	12.	10.
Borstbindare [12]	—	4.	4.
Badare	6.	5.	6.
Carduansmakare	15.	11.	8.
Caffekokare	—	17.	19.
Coopvaerdie-Skeppare	—	199.	260.
Fiskköpare	38.	38.	30.
Garfvare	14.	18.	17.
Guldsmeder, Jouvelerare [13]	58.	54.	70.
Gulddragare	7.	4.	2.
Glasmästare	15.	19.	12.
Gördelmakare	6.	12.	7.
Gelbgjutare	3.	11.	9.
Guldslagare	2.	3.	2.
Hattstofferare	—	8.	8.
Hanskmakare	20.	14.	10.
Hofslagare	36.	34.	32.
Hyrkuskar [14]	—	19.	18.
Körsnärer	16.	15.	17.
Knappmakare [15]	—	13.	11.
Klen- och Pistolsmeder	21.	35.	26.
Klockgjutare	5.	5.	3.
Kakelungsmakare	—	14.	12.
Kammakare	5.	6.	7.
Knifsmeder	—	2.	1.
Linväfvare	18.	19.	16.
Målare	12.	21.	30.
Mässingslagare	3.	5.	4.
Murmästare	6.	13.	11.
Mölnare [16]	44.	39.	20.
Notfiskare [17]	6.	4.	5.
Nålmakare	6.	10.	5.
Perukmakare	44.	48.	36.
Plåtslagare	—	7.	9.
Pumpmakare	6.	3.	—
Pergamentsmakare	—	2.	1.
Repslagare	12.	18.	8.
Sockerbagare	10.	13.	17.
Skräddare [18]	158.	113.	138.
Skomakare	154.	131.	170.
Snörmakare	18.	16.	14.
Svärdfejare	10.	11.	5.
Snickare	42.	56.	61.
Sadelmakare	26.	26.	27.
Stenhuggare	3.	7.	4.
Segelsömmare	5.	8.	9.
Slagtare [19]	44.	44.	35.
Stolmakare	7.	11.	14.
Sporrmakare	3.	3.	2.
Svarfv. och Blåckmakare	9.	15.	9.
Skutskeppare	—	20.	13.
Skärslipare	5.	3.	1.
Skoflickare	52.	81.	44.
Skorstensfejare [20]	8.	5.	—
Tracteurer	—	17.	113.
Tengjutare	10.	13.	9.
Tunnbindare	21.	27.	19.
Trägårdsmästare	—	75.	33.
Vinskänkare	—	44.	47.
Vagnmakare	15.	15.	18.

Härtill kan ännu läggas, att i Stockholm voro Mästare i alla Skrå-Ämbeten:

år 1724   1293	verkstäder 1098.
år 1734   1397	1228.
år 1764   1710	1444.
år 1797   1061	1186.

Med Enkornes Verkstäder inberäknade, och Mästare som nedlagt Verkstad 62, tillsammans	1248.
Gesäller och Gossar	5371.
	6619.

Det har blifvit ådagalagt, huru som Svenska Näringarne, äro i undervigt emot de utländske, förmedelst en trögare arbetsdrift, som vid förädlingen af landets producter, gör en dyrare vara och en svårare afsättning. Med ett dagsverke utrikes, skall kunna uträttas, så mycket som med tu hos oss, vid byggnader, slögder och andra arbetsgrenar. Orsaken dertill torde vara; så väl en mindre benägenhet till flit; som en sämre arbets-method; hvartill kommer att arbete på beting, svårligen kan erhållas, då maklighet äger företräde, framför en ökad vinst igenom en ökad idoghet.

Ämbets- och Handtverkeri-Societeterne hafva från längre tider tillbaka klagat öfver intrång i deras borgerliga rättigheter. Stadens Femtio Älldste aflämnade derom, samt angående Handtverkeriernes tillstånd i Stockholm, uti skrifvelse till Herr R. R. och Öfverståthållaren Baron Carl Sparre, af d. 17 Maji 1785, en fullständig berättelse, som genom Trycket blifvit allmän gjord, och hvaraf ett utdrag, här förtjenar att intagas.

Rikets Slögdeverk, före Konung Gustaf I:s tid, torde icke öfverträffat, Allmogens Handtverksmanna slögder och väfnader nu för tiden; åtminstone vore Slögde-idkarne icke då ännu i några Samfund förenade, och de skola icke blifvit ålagde, att i hvart Ämbete antaga Ålldermän, förr än igenom Upsala-Stadgan 1546, hvilken anstalt tyckes förutsätta, att hvar Mästare af en och samma slögd, skulle sammanträda och begynna att gjöra ett Gille, hvarefter det förmodeligen icke länge dröjt, förr än de innom sig förordnat Bisittare; efter Ålldermannens åliggande, som var att hafva tillsyn öfver Mästarnes arbete och dess försvarlighet, fordrat biträde af flere personer. Förut vore så kallade Gärningsmän, hvilka hvar och en lefde och slögdade för sig sjelf, så godt han kunde. Ledamöterne af de således började Samfund, borde låta inskrifva sig som Borgare, hvarmed allmänna utskylder fölljde, och hvarom K. Mandatet af d. 6 Maji 1557, innehöll: att alle som i Stockholm, ville bruka Borgare-handel och näring, skulle utgöra alla Borgare-rättighet och draga all Stadens tunga, med vård, skatt, dagsverken och gästgifning, som orden lydde. — Med ordenteliga Handtverks-gillens stadgande, uppkom korrt derpå fuskerier; hvilka äro på lika sätt en påfölljd af Handtverks och Ämbets-lagarne; som lurendrägerier äro en verkan af Lagarne, emot visse varors införande. De med Handtverks-idkandet åtfölljande onera, afskräckte icke allenast Handtverkarne på Landsbyggden, att flytta in i Städerne; utan gjorde ock den oredan, att månge besuttne Borgare, flyttade ifrån Stockholm till andra Städer, der utskylderne voro mindre; hvarföre K. Johan, år 1589, sökte att rätta allt sådant och böd: att alle som idkade borgare näring, äfven som de, hvilka besutto Adelens, Kronans och Prästers hus, skulle stå under borgerlig tunga; på det Borgerskapet måtte varda lisadt och månge som ifrån Stockholm borrtflyttadt, måge draga dit tillbaka igen. Detta oacktadt arbetade mången Handtverks-idkare i löndom, utan att deltaga i utskylderne; hvilket K. Gustaf Adolph sökte förekomma, genom Handels-ordningen 1614. Ordinant. för Köphandl. d. 12 Oct. 1617 och Placat. 1621 om dem, som i Stockholm sådant svek begingo.

Fuskerierne, Handtverkeriernes första och förnämsta plåga, sökte K. Gustaf Adolph med eftertryck att afhjelpa, och efter förut ingen viss eller godkänd allmän Skrå-Ordning var författad; utan Skräddare-Ämbetet hade en så kallad Skrå-Ordning af år 1536, hvaruti dock ingen Ämbets-corporation var förordnad; Skomakare-Ämbetet hade sine så kallade Privilegier af år 1577; Kopparsmederne sin Skrå-ordning af år 1602; en så kallad General Ämbets-Skrå af år 1621 var ofullkomlig; så lät Högstbemälte Konung, d. 20 Octob. 1622 sammankalla alla Ämbets och Handtverksmän i Upland; ifrån Städerne och Landsbyggden till Stockholm, för att föreläsa dem, sine författade Skråer och Ordningar, och få laga att de hvar i sitt Ämbete, till god näring, förkofring och fortsättning komma skulle. Slögderne voro då ännu uti ett slätt tillstånd; men om krigs-oroligheterne ej emellankommit, hade ofelbart de säkraste mått blifvit vidtagne, till deras tillväxt; äfven som förmodeligen på Hans hushålls-grunder, Stadens oeconomiska ämbeten, tillika med det publika Slagtare-huset, icke långt efter Hans död blifvit inrättade.

Öfver intrång i sina borgerliga rättigheter af fuskare, klagade Handtverkeri-idkarne vid 1649 års Riksdag. Vid Riksdagen 1655, fastställtes att Skrå-ordningarne skulle öfverses och lämpas, efter det sätt som på andra orter, välbestält brukades. Emedlertid fingo åtskillige Utländningar Privilegier på allahanda slags slögd, som dock icke hade synnerlig framgång. Eftertänkeligare var den för Handtverkerierne ganska olycklige, så kallade hjelp, som år 1666 vidtogs, då Stadens Stora Barnhus erhöllt rättighet, att indepent af, och utan allt sammanhang med Skrå-Ämbeterne idka allehanda Manufacturer och Handtverks-slögder; hvarigenom ändamålet förfelades, att uppföda skickeliga ämnen, till Handtverkeriernes tjenst och förmån. Ett medel vidtogs väl till deras hjelp, genom en ny Skråordnings utgifvande, d. 1 Mart. 1669, som icke gillade Bönhaseri; men Principen för Handaslögdernes uppkomst, ombytte sig i största hast, ifrån en vid ordning och skick fästad inrättning, till en ifrån all ordning, fri och ledig Slögdesysteme, då 1672 d. 30 Mart. en Kongl. förordning utfärdades, som tillät alla slags Handtverksidkare, att sig på Munklägret, nu Kungsholmen, nedsätta, och på prof i 10 års tid, idka sina Handtverk, frie ifrån all borgerlig tunga och besvär; ledige ifrån Skråordning, för att utan slikt hinder, deras ämbete och arbete drifva och till godo njuta. År 1676 confirmerades nämde Privilegier, och blef det Kungholms Handtverkare tillika efterlåtit, att inrätta ett särskilt gille, hvarmedelst de från Stockholms gillen Separerades och således från all vedervilja entledigades, som orden lydde. Denna nya inrättning, anses så, som vore Bönhaseriet, för första gången antagit och som ett ordenteligt Handayrke gilladt och stadfästadt; hvarigenom mycket oskick till Handtverkeriernes förfång och obestånd befrämjades. Sedan förberörde inrättningar, liksom af sig sjelfve aftynat och Skrå-Ämbeterne någorlunda börjat hämta krafter igän; vidtogs angående Fuskeriernes hämmande, d. 24 Mart. 1683, den författning, att Gardes Soldater som lärdt Handtverk och åstundade att idka det samma, skulle mot betalning arbeta hos Ämbets-Mästare; hvilket uti ett förnyadt förordnande 1693 stadfästades, i anseende till åtskilliga Militie-betjente uti Garnizonerne, så af Amiralitetet, som andre hvilka under Amiralitetet sortera. På Städernes anförde besvär 1719, att desse förordningar icke efterlefdes; svarades att K. M. emot Resolutionen d. 7 Feb. 1718 icke kunde så alldeles betaga dem af Krigsfolket, som något Handtverk lärdt, att derigenom förtjena sin föda; dock skulle de ej få hålla Gesäller eller Läropoikar, och skulle de jämväl erlägga, ett skäligt Contingent, till Borgerskapets understöd i den allmänna Contributionen. Detta anses nu såsom det andra kraftiga insteg, som oskickligheten i Handaslögderne vannt och med lag stadfästades.

Den oblida fördom emot Skrå-Handtverkerierne, som allt ifrån Regements-förändringens början, visat sig, igenom Fri-Mästare-Systemens vidtagande, blef ändteligen af förfarenheten vederlagd och undanröjd, igenom en förordning 1731. Orden äro derutinnan märkelige: att förfarenheten vist, att Handtverkeriernes uppkomst och förkofring, som varit ändamålet af 1724 års förordning om Frimästerskap, dymedelst ej fått att erhållas; hvarföre K. M. så i anseende dertill, som de flere af R. Ständer vid den då nyligen öfverståndne Riksdagen, andragne skäl och omständigheter, i nåder stadgat och förordnat, att ingen Fri Mästare i Städerne, han vare sig af hvad ämbete, han vara månde, som står under Skrå och Ämbets-reglor, finge dädanefter antagen blifva, utan borde Ämbetet, Privilegier och rättigheter till godo njuta.

Sedan Handtverkeriernes vanskeliga öden, under flere tideskiften, således blifvit omförmälte; uppgifves ytterligare de skäl och orsaker, som förmenes bidraga till deras nu varande svaga tillstånd och befarade undergång i Hufvudstaden. De bestå uti en minskad afsättning af deras tillverkningar, som genom leverancer, entreprenader och allehanda slags beställningar kunde befrämjas; men i synnerhet anses Fuskeri och Bönhaseri för Handtverkeriernes känbaraste plågoris. Deras antal som således förfördela Slögde-idkarne i Stockholm i deras borgerliga rättigheter, och alldrig tillförene varit så stort, uppgifves till 1115 personer. När desse jämföres, med samtelige Handtverkarnes antal, som är 1785, utom en del af de Oeconomiske ämbeten, steg till 1129; så belöper sig på litet när, en fuskare för hvar verkstad. Tager man då såsom ett visst, för ett ovisst, 2 Gesäller på hvar verkstad öfver hufvud; så förlorar hvar Handtverks-idkare, då han sjelf supponeras lägga handen vid arbetet, en fjerdedel af sin års förtjenst; men då af alle desse Handtverks-idkare, ej flere än 710 äro som äga någorlunda bestånd, och 419 som äro alldeles af sig komne, och förstnämde 710, med det förre antalet af fuskare jämföres; så belöper sig litet mer än 1 ½ fuskare emot hvar Verkstad, och förlusten för hvarje bestånd-ägande Handtverks-idkare, med 2:ne Gesäller, till litet mer än en tredjedel af dess års-förtjenst.

Af hvad således anfört blifvit, med det mera, till ådagaläggande så väl, af Handtverkeriernes vanmagt, under en minskad afsättning; som sjelfva Slögdernes befarade förfall, hvilka under en mera gynnande period, kunnat täfla, och äfven i vissa delar öfverträffat utländske slögde-arbeten; och sedan de hufvudsakelige hinder, emot Handtverkeriernes rätta drift och förkofran, än vidare blifvit upprepade, bestående: i ett allmänt fuskeri; uti den i sednare tider mycket lättade utvägen, till Mästerskaps vinnande och Verkstäders upprättande, samt Handtverkeri-varors oförsynte införsel; så öfverlämna Borgerskapets älldste, detta vigtiga ämne, till Herr Öfverståthållarens ömma behjertande och föredragande för en ällskad Konung, som icke ville veta af, Undersåters med suckar och nöd, beledsagade allmänne utskylders utgörande; hvilket allt af förberörde tryckte Handling, närmare kan intagas.

Kongelig M:ts för Rikets Borgerskap och Städerne i allmänhet, utfärdade nådige försäkran af d. 23 Febr. 1789, innefattar äfven en Stadfästelse, på de Handtverkerierne förut förunte Privilegier; hvarutinnan §. 5. tillika innehåller, ”att K. M:t genom Dess, under samma dag, utfärdade nådige Resolution, ville söka att förekomma all den skada och det förfång, Handtverkerierne, genom de så kallade Fuskare, försvarskarlar och andre obehörige personer tillskyndas, samt så förordna, att den frihet den värfvade Soldaten, till idkande af det Handtverk han lärdt, förund är, närmare lämpas till ändamålet, och Handtverkerierne till olägenhet icke komma må.”

Uti underdånig klagoskrift, besvärade sig år 1800, å nyo Handtverkerierne i Stockholm deröfver, att antalet af Mästare, som blifvit tillåtit, skall vara öfverdrifvit och öfver behofvet; att sjelfsvåldet af så kallade Fuskare, mer och mer tagit öfverhand; och att nu mera än tillförene, friheten att från Landsorterne hitföra och försälja allehanda tillverkningar, skall nyttjas och missbrukas.

Kongl. Commerce-Collegium, som häröfver afgifvit Dess underd. yttrande, och hvaraf här några anmärkningar intages; förmäler att den så ofta upprepade klagan, öfver den i senare tider tillökte mängd af Mästare, saknar all grund. Långt ifrån att antalet af idkare blifvit här i Staden så tillökt, som skäligen bordt väntas, i anseende till den större förbrukning af de fläste tillverkningar, hvilken är en naturlig följd, så väl af folkmängdens märkeliga tillväxt, som en mer och mer tilltagande yppighet i lefnadssättet, har, vid anstäld jämförelse emellan de förtekningar å Verkstäder här i Staden som för år 1798 inkommit, och de uppgifter i detta ämne, som från förre tider äro att tillgå, blifvit upplyst, att, då endast någre Societeter eller Ämbeten fått en obetydelig förstärkning af medlemmar, finnes uti de fläste Handteringar ett ringare antal Mästare, än för 30 till 40 år sedan.

Ibland de få Skrå-Ämbeten, uti hvilka finnas flere medtäflare än förr, förekomma Guldsmeder och Juvelerare samt Målare. De förre utgjorde 1758—54, 1771—56 och 1798—70. De sednare eller Målare åter, voro 1758—21, 1761—24 och 1798—31. Ännu mindre hafva åtskillige andre Handtverks-idkare blifvit förstärkte. Plåtslagare voro 1758—7, 1761—7 och 1798—9. Sadelmakare, 1758—26, 1761—24 och 1798—27. Stolmakare 1758—11, 1761—10 och 1798—14. Vagnmakare 1758—15, 1761—16 och 1798—18. Den tillväxt af idkare dessa således uppräknade Ämbeten vunnit, kan visserligen ej anses vara öfver behofvet; tvärtom torde med skäl kunna påstås att närings-utvägarne för dessa idkare, såsom gynnande af både Folknummerns förmering och en stigande Luxe, tilltagit i vida större mon. Antalet af Skräddare uppgafs år 1758—113, 1761—178, och 1798—149, och voro således sistnämde år 36 flere än 1758; men deremot 39 färre, än 1761. Skomakare räknades år 1758 till endast 131, deremot 1761 till 168 och 1798 till 185, samt utgjorde således sistberörde år 54 flere än 1758; men blott 17 mer än 1761. En sådan tillökning bör ej förekomma främmande, utan snarare anses som oförmodadt ringa, då man besinnar, att det mer och mer utbredde bruket af finare och mindre varaktige skoarbeten, hvilket i senare tider sträckt sig, äfven till tjenande hopen, naturligen måste bidraga, till Skomakare-verkstädernas sysslosättande, vida mer än förr.

Sådane äro de egenteliga tillökningar af Handtverks-idkare, som under förenämde tid tillkommit. Uti en och annan handtering, har antalet förhållit sin ungefärligen lika eller undergått föga förändring; men uti större delen af Ämbeten finnes det vara, mer eller mindre förminskadt; hvilket genom följande jämförelser upplyses:

	1758.	1761.	1798.
Bagare	48.	41.	43.
Bleckslagare	9.	9.	6.
Bryggare	105.	116.	50.
Byggmästare	12.	9.	10.
Gelbgjutare	11.	12.	9.
Glasmästare	19.	17.	12.
Gördelmakare	12.	9.	7.
Handskmakare och Sämskmakare	25.	23.	10.
Hattmakare	17.	17.	14.
Hofslagare	34.	42.	32.
Kakelungsmakare	14.	15.	12.
Knappmakare	13.	13.	11.
Klen- och Pistolsmeder	35.	28.	26.
Klockgjutare	5.	4.	3.
Linneväfvare	19.	28.	16.
Murmästare	13.	13.	11.
Perukmakare	48.	57.	36.
Skoflickare	81.	99.	44.
Snickare	56.	79.	62.
Stenhuggare	7.	4.	4.
Svarfvare och Blockmakare	15.	15.	9.
Svärdfäjare	11.	11.	5.
Tenngjutare	13.	13.	9.
Tunnbindare	27.	29.	20.

När man nu vidare jämför totale beloppet af Mästare och idkare år 1798, emot totale beloppet, åren 1758 och 1761; så visar sig äfven en verkelig förminskning, sedan desse sistnämde år. De under Ämbets- och Byggnings-Collegium lydande Mästare och Idkare, utom Fiskköpare, Hyrkuskar, Mjölnare, Notfiskare och Skutskeppare, beräknades år 1758 till 1250, år 1761, till 1394 och deremot år 1798 till 1169; uti hvilket antal månge som nedlagt sine handteringar äro begripne.

Med så origtiga uppgifter hafva Handtverks-Societeterne, velat bereda en sådan tillämpning af 5. §. uti Kgl. Resol. 1789, Städernes Borgerskap gifne nådige försäkran, som kunde leda till Mästerskap-sökandes ytterligare utestängande, emot hvad Skrå-ordningen föreskrifver.

De afskräckande svårigheter, som ofta möta Mästerskaps-sökande, äro ej blott orättvise till sin grund och af skadelige följder för det allmänna; de hafva äfven en ofördelagtig verkan för Ämbeterna sjelfva, och kunna anses som en hufvud-orsak till de olägenheter som utgöra ämnet för andra puncten i förevarande klagoskrift. Enär den hos hvar man, vid en viss ållder, rådande böjelsen att sätta egit bo och bero af sig sjelf, ej kan tillfredsställas i laglig väg, så sökes ändamålet genom bivägar. Den som ej kan komma till loflig utöfning af sin slöjd som Mästare, nyttjar tillfället att idka den olofligen som fuskare; och en till sin natur oskyldig gärning, förvandlas till en förbrytelse emot författningarne. I fall Handtverks-idkare vore fullkomligen upplyste om sina egne sanna fördelar; skulle de utan tvifvel hälldre se sitt Samfund ökat af rättmätige medtäflare, som deltogo i borgerliga förbindelser; än omgifvit af oberättigade, som undgå de samma; och det bör skäligen förmodas att få, som funne sig utan hinder, uppehåll och kostnad, kunna vinna sin afsigt i egenskap af behörige Idkare, skulle öfvergifva Ämbeterne och snarare blottställa sig för äfventyr, som obehörige personer. Det naturliga medlet, att afböja bönhaseriet, vore således ofelbart, att lämna arbetaren en viss och betryggande utsigt, att utan svårighet komma till mästerskap, hvarigenom hans interesse fästades vid det Skrå-Ämbetets, hvars medlem han vore säker att sjelf få blifva. Detta medel skulle säkerligen värka till ändamålet på mera väsentligt sätt, än påbuden tillsyn, hvilken alltid blifver förhatlig och otillräcklig, då den måste strida, emot den fattige Arbetarens behof, att sörja för sitt nödtorftiga lifsuppehälle.

Af allt detta drager Collegium den slutsats, att någre ytterligare tvångslagar emot bönhaserier, ej kunna anses lämpelige eller af någon nyttig påföljd. Förre Resolutioner och förordnanden i detta ämne, äro ej allenast tydelige i utstakningen af hvarjehanda Personers arbetsfrihet och sättet att utöfva den; utan äfven af det alfvarsamma innehåll, att de icke utan obillighet kunde vidare skärpas. Strängheten emot bönhaseri, synes visserligen ej kunna drifvas längre, än då, för att upptäcka sådane i sjelfva verket obetydeliga förbrytelser, jagning eller visitation blifvit medgifven; en utväg som i många andra mycket mera vigtiga händelser ofta funnits betänkelig. Collegium frucktar ock, att denna eftertryckeliga anstalt, att uppspana och antasta slike personer, ej sällan i tillämpningen bereder ett ondt af vida svårare beskaffenhet, än det man vill förekomma, och att, kan hända, mången som störes i sin husliga omsorg och jagas från det arbete, hvarmed han söker förtjena sitt bröd, tror sig i denna medfart finna en ursägt för brottsliga företag. I större Städer der allmänna säkerheten fordrar att tillräckelige närings-tillfällen för en mängd människor af lägre classen ej må saknas, är onekeligen nödigt, att med varsamhet förfara i frågan, om hvad man kallar fuskerier, hvilkas strängaste beifrande lätteligen kan föranleda till verkligen lastbara steg, hvartill brist på lofligt försörjnings-medel kanske lika ofta som elak böjelse är första driffjädren.

Huruvida klagandernes anförande i 3:dje puncten, att hvarjehanda tillverkningar nu, mera än förr, skola från Landsorterne införas hit till Staden; kan vara grundad eller icke, är Collegium obekant; men i allt fall, och om förhållandet så verkeligen vore, kan likväl Collegium ej anse sådant böra föranlåta till rubbning uti Allmogens lagliga slöjde-frihet. Genom 2. §. uti Kgl. Resolut. på Städernes besvär, under d. 28 Aug. 1727; 8. §. uti Resol. på Allmogens besvär, d. 17 Decemb. 1734, och 1 §. uti Manufactur-privilegierne af år 1739, är Allmogens gamla rättighet, att till Städerne införa och föryttra sine handarbeten, uttryckeligen stadgad och bekräftad; och det vore både oförenligt med billigheten och i flere afseenden betänkeligt, att betaga Allmogen detta tillfället att söka afsättning för de slöjde-arbeten, hvilka vanligen åstadkommas på den tid, som ej upptages af landtskötseln och kunna bidraga till den nödtorftiga bergning, som jorden ej sällan nekar. Med Allmogens slöjde-frihet, förenas äfven angelägenheten för Stadens invånare, att icke sakna tillgång på sådane gröfre hand-arbeten, som omöjeligen med förmån, kunna här tillverkas och säljas för drägeligt pris.

Af allt detta torde tillräckeligen ådagaläggas ogrunden af Handtverks-Societeternes klagan och det felaktiga begrepp de hysa, om hvad som rätteligen kan främja det allmännas och deras egen gemensamma nytta. Det är icke genom en förminskad täflan, utan genom en utvidgad industrie som borgerliga handteringar kunna vinna tillväxt och Idkaren äfven bör söka sin fördel. Den idoge saknar alldrig föremål för sin verksamhet; och med den konst eller slöjd han utöfvar, stiger hans enskilte vinning. I alla tider har man funnit Närings-idkare uti olika författning, bättre och sämre villkor, allt efter deras olika skickelighet, flit, omtanke, hushållning och lefnadssättet, samt en mer och mindre inrotad böjelse för yppighet, nöjen, maklighet och vällefnad.

Näringar.

Om Gästgifverier förordnades d. 9 Oct. 1591, att 4 skulle inrättas på hvardera Malmen, den Norra och Södra, och utsattes i skjutslega 3 öre milen. Likaledes skulle 2:ne Borgare Östan och 2:ne Västan, hålla båtar, för vägfarande^[21]. Den 16 Oct. samma år, nämdes 3:ne Gästgifvare på Södermalm, som skulle hålla hästar för K. M:ts och Hertigens folk, för 4 öre milen^[22]. Den 30 Jan. 1593, blef tillsagt, att i Staden och på Malmarne, skulle förordnas flere härbergerare och Gästgifvare, och skulle de uthänga åtskilliga tecken och märken, till vägfarandes underrättelse^[23].

Om Värdshus i Stockholm förordnade K. Carl IX, d. 12 Jun. 1603 sålunda: att i Stockholm skulle 6 öppne värdshus vara, det ena skulle Hindr. Danitz uppehålla och skulle hänga ut 3 Kronor; det andra skulle vara, uti Hindr. Bökmans hus, och der skulle uthängas, en blå Örn; det tredje skulle Hans Meijer hålla, och han skulle hänga ut ett förgyllt Lejon; det fjerde skulle vara hos Meinert Feltman, och der skulle hänga ut en Grip; det femte skulle Hans Nilsson uppehålla, och der skulle hänga ut en Sol; det sjette skulle vara uti Baggens hus, och der skulle en Måne hänga ut. Desslikes skulle ock vara 2:ne Går-kök, det ena skulle Mich. Wussin uppehålla, och det skulle heta - - - och det andra Lucas Emekål, hvilket skulle kallas Stjernan; och skulle förutan de allena, ingen hafva magt, att uppköpa och uttappa vin och främmande öl, eller mumma, mjöd och brännevin; undantagandes hvad som uttappas uti Stads-Källaren.

Till Stads-Källaren föruntes Magistraten tullfrihet d. 10 Mart. 1636, på 50 åhmar Renskt vin, 60 pipor Spanskt och 30 oxhöfden Franskt. Nya Stads-Källaren på Norre-malm, fick tullfrihet på 30 åhmar Renskt vin, 10 pipor Spanskt och 20 oxhöfden Franskt. Stockholm d. 9 Febr. 1650, och nya Källaren på Söder, enahanda tullfrihet, genom Kgl. brefvet Wennersborg d. 1 Mart. 1676.

Att tillräckelige och tjänlige Härbergen och uthus för Resande; så väl i Staden som på Malmarne, måtte vara att tillgå; befallte K. Maj:t en undersökning ske, om beskaffenheten och tillgången af sådane Härbergen för Resande, hvarom berättelse skulle till K. M. insändas^[24].

Om Krögeri-näringens ållder i Stockholm och att den varit indrägtig, kan äfven dömmas, af Slotts-Fogdens och Magistratens förbud af 1494, emot brännevins-brännande och försäljande, utan till nödigt behof vid krut-tillverkningen, och det vid XII marker, utan alle nade, för den som dermed beträddes. Fyra år derefter eller 1498 fann Magistraten för godt att uppdraga bränvins-tillverkningen och försäljningen i Stockholm åt en enda person Cort Flaskedragare, emot eftergifvande af en fordran hos Staden, för gjort arbete, och att giöra rättighet till Stadens Pulverhus, så ofta deraf gjordes behof. Huru länge denna Monopoliska författning, sedermera blifvit vid magt hållen, vet man icke; men som hvarken bränvinsförbud eller förbudsbrott, i Stadens tänkeböcker vidare omnämnes för den följande tiden; synes troligt det bränvins-tillverkningen, sedan varit mindre inskränkt, och kan hända fri för alla Stadens invånare, som ville och kunde betjena sig deraf^[25]. Uti Tulltaxan 1591 d. 1 Apr. förekommer alldra först bränvin, som en utländsk vara. Tillverkningen deraf tilltog sedan i den måhn, att tull ålades vid dess utförsel, uti 1648 års Tullordning. År 1731 åtog sig Bryggare-Ämbetet i Stockholm, emot accis, att bränna ett vist qvantum säd årligen, att dermed förse Staden och Malmarne; men här är icke stället att omnämna de många särskilte författningar, som sedan utkommit, angående brännevinets dels inskränckte, dels förbudne, dels allmänt tillåtne tillverkning.

Med en ökad folkhop; med ett icke minskadt begär och brännvins-behof, hafva ock krogarne i Stockholm, som 1636 voro 132, år 1798 stigit till ett genom Kongl. Maj:t förordnande den 10 Decemb. 1747 stipulerat antal, af 700 stycken; sedan brännevins-tillverkningen först blifvit ett regale, och sedermera allmänt tillåten, till förökande af Rikets drätsel och inkomster.

Antalet af Bryggare som hemma försälja bränvin uppgifves (1799) till 40; Vinskänkar och Källarmästare 26; Tracteursställen 114; Spisqvarter 95, utom otillåtne otaxerade ställen.

Klädstånd skola finnas till ett antal af 76; men är ombyteligt, allt som innehafvarne af denna rättighet, finna rörelsen mer eller mindre lönande.

Till Biljarders hållande, lämnades väl tillstånd d. 7 Mart. 1731; men samma år d. 6 Oct. blefvo de, uppå R. Ständers tillstyrkande förbudne. (Förordn. af samma dag). Sedermera hafva de, tid efter annan, åter blifvit tillåtne. År 1782, voro de i Stockholm 5 till antalet. Öfverståthållaren begärde då, att detta antal måtte fixeras; hvilket Konungen likvål i nådigt svar af d. 8 Apr. s. å. förklarade Sig då icke kunna bifalla; men förordnade, att för hvarje biljard, skulle till Lazarettet och Stockholms Stads fattige årligen ärläggas 10 à 12 R:dr. Genom Bevillnings-förordningen 1789 i 4 Art. 4 §. 2 mom. är afgiften, som derföre till Kronan betalas, stadgad och utsatt till 33 R:dr 16 Schilling.

År 1796 voro i Stockholm 17 biljarder, då Öfverståthållare-Ämbetet, uti afgifven förklaring öfver tvänne ansökningar, om 2:ne nya Biljarders, än ytterligare upprättande; sådant afstyrkte, samt tillika underdånigst hemstälte; om icke de kunde inskränkas, innom 10 till antalet; hvartill K. M:t samtyckte, uti svaret till Öfverståthållare-Ämbetet d. 6 Maji 1796.

Om Spelhus som en skadelig näring, äger här blott den anmärkning rum, att den i flere författningar är förbuden. Att våga och äfventyra sin egendom, och ofta det som än mera är, i hopp om vinst; är en så allmänt rådande böjelse, att lagar, sedolära och en olyckelig erfarenhet, sällan eller alldrig, förmått att styra eller qväfva den samma. Vinsten af Lotterier, hvarmed stora utgifter både blifvit och blifva bestridde, vittna om allmänna hugen för vågspel.

Uti en missbrukad bemärkelse, bör ordet näring, här icke tagas; men det bör dock tillåtas att nämna, hvad allmänna Handlingar, om mindre lofliga Näringsfång, förmäla. Uti Stockholms Privilegier stadgas, att allmänna flickor eller qvinnor, som lefde i ondt lefverne, skulle hvarken få bära skarlakan och gråskin, eller bruka guld och silfver på kläderne; och i förordningen 1496, utmärkte Konung Hans dem, med en hufvudbonad, som skulle till hälften vara röd och till hälften svart^[26].

Allmänna flickor äro väl nu mera icke genom någon författning, med en viss klädedrägt utmärkte; men de utmärka sig sjelfva; och om deras antal icke kan uppgifvas, torde dock derom någorlunda kunna dömmas, då af de födde, för ett år i Stockholm, (1798) 1773 äro anteknade såsom äckta och 914 för oäckta barn^[27].

---

1. I medeltidens Handl. talas ofta om Öfverskärare; och Konungen hade 1560 egne Vantmakare på Stat, hvilka förarbetade den ull, som föll vid Kungs-ladugårdarne. Men i synnerhet tillverkades derstädes mycket Vadmal, till kläder för legofolk och den lägste Hof-Betjeningen. (Vitt. Ac. nya H. 3 Del. p. 122). Magistraten förordnade d. 22 Aug. 1601, huru förhållas skulle, att Sämskmakare ej skulle smitta och färga skinn, eller öfverskära kläde, till Öfverskärare-Ämbetets förfång, hvilket hade att derom bestyra.
2. Man har en berättelse, att Dr. Christina låtit inrätta en Silkes-Fabrik, uti det på Högbergsgatan å Södermalm, af ållder så kallade Silkes-huset, och låtit införskrifva en Toutin, att förestå denna Fabrik, samt att samma egendom skulle tillhöra hans afkommande så länge Fabriken underhölls. Rådman Collin som ägde en Toutin, skall i sednare tid fått detta vilkor upphäfvit, hvarefter Silkes-huset blifvit försåldt, sedan inrättningen långt förut blifvit inställd och nedlagd.
3. Arrendet derå har under d. 5 Sept. 1800, blifvit prolongerat till den sista Mart. 1826, emot en årlig arrendesumma af 700 R:dr Banco, till Barnhuset.
4. Ribes Åm. tal, öfver Apothekaren Joh. Jul. Sahlberg, som var Jungs måg, 1759, p. 5. Polit. och Com. Handl. 4 Del. p. 144.
5. S. Schultzes tal om Kungsholms Glasmakeri; vid Presidii nedläggande i Wett. Acad. 1762.
6. Briefwechsel von A. Ludv. Schlöffer. Götting 1775, 8:o, p. 190, 191.
7. Directeurerne Pet. Stråle och Jonas Gren afledo bägge 1765. De hade i bolag och med egne medel inrättat i Stockholm ett Orgel-byggeri, hvars like ej fanns i hela Riket, och knapt på något annat ställe, utom Riket. De förfärdigade de prägtigaste Orgelverk, äfven för utrikes orter. Genom deras död, torde denna inrättning gå under. (Se Mercurius Maji 1765, p. 410).
8. Baron Hermelins tal om Näringarnes förhållande i Landsorterne 1773, p. 80, 92.
9. Bergii Tal om Stockholm för 200 år sedan. 1758, p. 29.
10. Från Constantinopel inkom 2:ne Mästare 1667, den ena att bereda Saffiansläder, och den andra att göra flitsbågar. K. br. d. 22 Jun. 1667.
11. Mältnings-näringen tillhör Bryggare-Ämbetet. K. B. d. 15 Mart. 1667. Confirmat. på dess Privileg. d. 3 Jan. 1677.
12. Ämbetet inrättadt 1749.
13. Confirmat. på Guldsmeds Privileg. d. 2 Mart. 1596.
14. Ämbetet inrättat 1741.
15. Confirm. på deras Ämbetes Skrå och Gille. Kungsör d. 28 Apr. 1682.
16. Om Väderqvarnars flyttning, kundgjordes d. 7 Mart. 1760.
17. Frihet att fiska i alla allmännings-vatten kring Stockholm. Privil. d. 6 Maji 1436, confirm. 1442, Priv. d. 10 Mart. 1636. K. br. d. 11 Dec. 1662 förbjuder Stadens Fiskare, att fiska vid Skeppsholmen.
18. Privileg, af K. Gustaf I. år 1536. Inrättade ett Magazin af färdiggjorde kläder 1799, hvilket af Krämare och Klädmäklare bestriddes.
19. Författningen af år 1793 som inskränker försäljningen af de i Stockholms Slagtarehus fallande rå hudar; kom åter under öfverläggning 1798, och upphäfdes. Fri utöfning af Slagteri-näringen i Stockholm, tillstaddes enligt Kongl. Com. Collegii Kundgörelse d. 4 Julii 1799.
20. Ordning för dem utfärdades d. 5 Maji 1733.
21. Stockholms Tänkebok s. å. fol. 40.
22. Ibid. f. 41.
23. Tänkeboken för s. å. f. 61. v.
24. K. br. till Öfverståth. Gr. Düring d. 8 Mart. 1758. År 1798 voro i Stockh. 119 Tracteurer och 104 som höllo Spisqvarter.
25. Hist. Anm. om brännvinets ållder i Sverige af Murberg, i Vitt. Ac. nya Handl. IV Del, p. 311.
26. K. Gustaf I. förböd 1546, att H_hus hållande, icke vidare skulle anses för borgerlig näring. (Botin l. c. p. 667).
27. I en utländsk skrift, vises af en lista, öfver Stockholms folkökning, huru i senare tider äcktenskapen aftagit, allt som de oäckta barnen tilltagit. På en tid af 12 till 16 år, har de oäcktas antal stigit inemot dubbelt, och äcktenskapens aftagande har visat sig i lika mån. År 1767 vigdes 732 par; men 1782 allenast 476 par. (Lanærus om Europ. och i synnerhet Svenska folkets seder och beskaffenh. Stockh. 1789, 8:o, p. 90).