Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 14

←  Kapitel 13

Svea Rikes historia/Första delen av Olof von Dalin Kapitel 14

Kapitel 15  →

14. Cap.

1.

Til at så mycket bättre märka den stora Riksförändring, som skiedt under Ingiald, wele wi föreställa oss huru Sverige såg ut och huru dess tilstånd war wid hans anträde til regeringen: Gamla Sverige sträckte sig altifrån Is-hafvet til Öresund och altifrån det långa Seve-bärget^[1] eller Norske fiällen til Östersiön, warandes mycket mer än denna tiden genombrutit i holmar och skiär, då dess Haf och siöar wid pass 20. alnar högre upstego; men det deltes gemenligen i fyra Riken: först war det egenteligen så kallade Svearike, det andra war Götarike, tredie Hälsingeland och fierde Wärmeland^[2]. Svearike begrep uti sig Upland, Södermanland, Nerike, Wästmanland och större delen af Dalarne. Götarike bestod af Öster- och Wäster-Götland, Småland, Gottland, Öland, Wiken eller Bohuslän, Halland, Skåne och Blekingen^[3]. Med Hälsingeland förstod man alla Norrländerne, Ångermanland, Medelpad, Jämteland, Härjedalen, Gästrikeland, Wäster- och Norre-Botn. Wärmeland sträckte sig öfver en del af Dalarne, hela Dals-land och alla Markerne Wäster om Weneren och Göta-Elf intill Alfhem eller Bohuslän^[4]. Dessa woro nu de fyra Skandiska Riken, som mäst erkände Upsala-Öfverrätt och uti hvilka Sveriges Öfver-Konungar merendels alt sedan Yngue-Freys tid^[5] ägde Upsala-Öde; men uti dem woro många mindre Riken, Fylken och Härader, som ägde sine egne Skatt-Konungar.

2. Upland war alt det, som låg emellan Dal-Elfven och Mälaren altifrån Seva-ström eller Sagåen, som faller i Mälaren wid Mål-hammar och Engs-öen, intil Roslags-Skiärgården i Östersiön. Det kallades Upland efter det först fådt Inwånare, som sedan gifvit Södermanland och Wästmanland namn af deras belägenhet derifrån. Det deltes liksom hela Sverige i Härader eller Hundari^[6], hvaraf ännu många behållit namnen^[7], och war denna Indelning giord för en ordning skull, då krigståg skulle upbådas. Förnämligast war Upland delt i tre Folkländer, Tiundaland, som sträkte sig Norr om Upsala, Attundaland emellan Stockholm, Upsala och hafvet, inbegripandes hela Sialand^[8] eller Roslagen^[9], och Fiärdundaland, som ännu så heter^[10]. Dessa orter woro ymnigt försedde med Små-Konungar, Jarlar och Fylkis-Höfdingar, som wäl hade sine befäste Borgar och Domsäten, der de rådde öfver et eller flera Härader; men sina förnämsta Riken hade de på watnet öfver alla haf, hvarifrån de sent på hösten drogo ägodelar in i sina nästen: Sådane woro Ringer på Ringanäs i Färentuna Härad, hans Doterson Ring Wikingson^[11], Hersin Jarl^[12] i Ulleråker, Agnar Jarl^[13] i Noatuna^[14], Siguater i Attundaland, Inguar i Fiärdundaland^[15] och oräknelige flere: Sina Konunga-Säten och fästen hade de wid Sigtuna, på Borg-skantsen och Hofgården på Adelsöen eller Alsnöen, på Muns-öen, på Biörköen, på Salista-borg, wid Salstad-Sätesgård, på Kungsbärg och Wentholmen i Färentuna-Härad, på Borg-bärg i Simtuna, på Gröneborg wid Enköping, på Gröneborg i Åkers skieps-lag, på Broborg i Långhundra, på Almar-stäk i Brohärad, på Östlundaborg i Torstuna, på Oxesten wid Grönsö-fiärden, på Brandborgen wid Biörk-wiken, på Borg-udden i Frötuna skiepslag och på flera ställen^[16].

3. Södermanland hade den tiden nästan samma gräntser som nu. En del deraf kallades Oppundaland, Öfra- eller Högländta landet, der Wikingarne^[17] hade sit mästa tilhåld^[18], hvilket stötte intil Nerike eller Nedra-rike, som i anseende til detta Oppundaland fådt sit namn^[19]. Utomdess war Södermanland delt i tre delar, i det egenteligen så kallade Södermanland, i Söder-Törn^[20] och i Rekarne^[21]: Mångfaldige Fylkis- och Siö-Konungar hade der sina Säten: De suto på gamla Nyköpings-Slott eller et stycke derifrån wid Bönestad^[22], på Borg wid Borg-siön, på Siömans-ö^[23] eller Hörningsholm på Mörköen, på Sota-skiär, på Ruda- och Stens-borgarne i Sotholms-Härad^[24], på Stenbyborg wid Strenga-näs, och strax derhos på Sela-ö, på Fogdöen och Redningeborg, på Thors-hella, på Waldemars-borg wid Siön Wammeln^[25], på Tiula-åhs^[26], wid Ardala^[27], på Wigs-bärget^[28] wid Åhs i Juleta och på mer, än et ställe i Wiking-åker^[29]. Man kan ej med särdeles wisshet upräkna sådane Höfdingar, som mäst woro på en ganska obeständig fot; men wid pass A. 760. regerade Granmar och hans Måg Hiorvard Ylfing^[30] öfver hela Södermanland^[31].

4. Nerike eller Nedra-rike^[32] hade också sine särskilte Konungar: der hade fordom Neri Jarl^[33] sit Höfdingedöme och efter honom hans Måg Skänke-Refr, Norske Wikingen Reiner Bondes Son^[34]; men Konung i Nerike war Olof Skygne^[35], hvars Doter Alof, K. Algötes hustru i Wästergötland, war moder åt Göthilda, K. Ingiald Illrådes Drotning i Upsala^[36]: Efter Olof Skygne regerade i Nerike hans Son Alf, som war Fader åt Göthilda, den ryktbare Konung Ifvar Widfamnes Gemål^[37], och efter honom hans Son Sporsnialler^[38], som än mer skall nämnas. Desse Höfdingar hade sina Säten på Ramunda-boda, der den ryktbare Wikingen Ramunder^[39] säjs hafva uppehållit sig, i Kyberga^[40], på Svensborg och på Sellevalla, i Edsbergs-härad, der man har tekn efter en stad^[41], på Siöstad i Sundbo-härad wid Siön Weteren, en gammal stad, der en Konung Wahle haft sit hufvudsäte^[42], på Sigars-ö i Askers-härad, på Kolnehus i Glanshammars, på Kanteboda-borg i Örebros, på Ringmuren i Skogen Keglan^[43] och flere dylike platser.

5. Wästmanland, som til en del kallades Fiärdundaland^[44], regerades i Ingiald Illrådes tid af Fylkis-Konungen Inguar^[45], som der haft månge sine likar: Sådane hade sina säten på Grams- och Körslöta-borgar wid Köping^[46], wid Aros^[47], wid Kungsåra^[48], på Akersborg wid Arboga-åen, på Gulbo-borg i Ytter-Tjurbo-härad, på Bolstra-borg i Åkerbo och Bolstra skogen, på Bäyby-borg i Siende, på Sura-borg i Snäfringe, på Olofs-borg och Hofgården i samma neigd^[49] och på åtskilliga flera ställen. Dalarne, som äro bland de först bebodda orter i Scandien^[50], hade äfven sine egne Drottar och Jarlar, som bodde på Kungsnäs eller Näsgård på Huseby och Säter i Näsgårds-län, på Hushaga i Stora Tuna, wid Dalelfven, på Borganäs wif Grådöen^[51] och på flera rum, som af tiden äro förändrade.

6. I Götarike, i Öster- och Wäster-Götland, har warit en myckenhet af Små Herrskaper, hvilket äfven kan dömas af de mångfaldiga Kind eller Höfdingedömen^[52], som der ännu finnas. Östgöta-Jarlar och Fylkis-Konungar hafva haft sina säten i Ydre^[53], i Kind^[54], i neigden af Omberg, om icke ofvan på dess hiässa, i Biälbo, i Ringerum och på Ramundshauld wid Söderköping, på Stensborg och Jämjö-borg wid Skenäs, på Etlaborg och Bråborg wid Bråwiken, på Hof i Göstrings-Härad, på Klackeborg och Svanholm i Wifolka, på Wårdsberg i Bankekind, på Stensö i Östkind, på Knäppings- eller Knapingsborg gent öfver Borghögen wid Motalaström, der nu är staden Norköping, och på flere platser, som nu af glömskan äro öfverhölgde^[55]. En Hermunder Jarl och hans Son Angantyr, som redan på nittonde åhret war Siö-Konung^[56], en Konung Ring och hans Son Herröder^[57], som förmodeligen bodt på det ofvannämde Ringerum^[58], en Ramunder^[59] och oräknelige flere, som man svårligen kan föra til wissa tider, hafva der haft sina Hof och Fästen; men i Ingiald Illrådes tid regerade en Högne^[60] och hans Son Hilder öfver hela Östergötland^[61].

7. Wästergötlands^[62] äldsta Konungasäten woro Kinnekulla, Hunnebärg och Götenhed, der Götes och Götrikes ätt regerade, som för detta är sagt^[63]; men utom dess woro i det landet mångfaldiga gamla Konunga- och Jarla-Slott, som Skaraborg, Götala, Husaby och Giäla-qvist wid Skara, Aranäs^[64] i Kinna-Härad, Järlehus wid Weneren, Lödese^[65] eller Liodhus^[66] och Edsborg wid Göta-Elf och Trollhättan^[67], Leverne eller Lövene^[68] i Wista-Härad, Elgiaråhs^[69] och Ymseborg i Wadsbo, Kungslena i Wartofta, Axewall i Walla^[70], Ingatorp i Gudhem, Kinnaholm i Kind, Kinnahus i Mark^[71], Elfsborg i Sevedalen^[72] och flera sådana. I Ingiald Illrådes tid styrdes Wästergötland af hans Svärfader Algot Götrikson^[73]; men efter hans död af Höfdingarne Boje och hans Son Saxe Fleita^[74], utan tvifvel under Jarls-rätt, sedan denne Öfver-Konung undertvingat alle Fylkis-Konungar i Sverige.

8. Småland eller Soma-land^[75], som dels är kalladt Witala^[76], dels Hellevionernes^[77] bygd eller Holveden, hvarunder också en del af Östergötland begreps, dels Finhaite^[78] eller Finheden^[79], dels Werend, dels Theustes^[80] eller Tiust och dels Ö-Götaland^[81] af dess många öjar^[82], har haft en stor hop små Jarla- och Konunga-säten, som Ingelstad^[83] och Korestad^[84] i Konga-Härad, Bolmsö^[85] i Wässbo, Thorsborg och Piksborg i Sunnerbo, Rydaholm i Österbo, Kalmar och Grimshus i Möre, Trulleborg wid siön Hafsbältan^[86], Ivarsudde i Sevede-härad, Allatorp i Kinnawald, Hylteby wid Wetlanda^[87] i östra-Härad, Asa i Norvidinge, Näs- och Borga-Slott på Wisings-ö^[88] och oräkneliga flera^[89]. En Ingield och Kore i Kongahärad^[90], en Ale på Allatorp, en Säwar Jarl, Konung Ring Götesons Svärfader i Östergötland^[91], hans Söner Dagfare och Nattfare &c. hafva alle öfver små Fylken regerat; men bland de äldste, mäktigaste och ryktbaraste kan man sättia Höfdingarne på Bolms-ö^[92] Arngrim Rese^[93] eller Jätte, hans Son Hergrim Halftroll^[94], hans Son Grim eller Ögrim^[95], som äfven wid Kalmar haft sit Wikinga-näste, och hans Son Arngrim Kempe^[96], hvilkens^[97] tolf Söner woro store Siö-konungar wid pass A. 500. och härjade wida om werlden^[98]. I Ingiald Illrådes tid hade Småland med Östergötland gemensamme Lagar^[99], hvaraf kan slutas, at det merendels derunder blifvit räknadt: dock har en del deraf haft sine egne^[100], som bevisa en afsöndring åtminstone från sidsta hedniska tiden^[101].

9. Gottland har i sin forna tid lydt under de Östgötske Fylkis-Konungar^[102], fastän et och annat Wikinga-fäste der kunnat tilvälla sig någon sielfrådighet: Barebärget, dess högländtaste trakt^[103], är kanskie det Bar-ö, der Yngue-Frey höll sit bröllop^[104]; men hela platta landet tycks ej wara äldre, än fem eller högst sex hundrade åhr för Ingiald Illråde: Då giömde det sig merendels i hafvet och war föga högre än wattubrynen, så at en sägn warit bland folket, at det om dagen sank och om natten war uppe^[105], altefter som wågorne det öfverskölgde; En Tialvar från östergötland^[106] blef då dit drifven med sit fartyg och från den stund han der anlade sin eldstad, räknar Gottland sin begynnelse: hans Son Hafdi med sin hustru Hvitastierna^[107] uptogo först detta nyfödda land och deras tre Söner Gotr eller Guter^[108], Greper och Gunfin delte det sig emellan i tre lotter, aflandes barn, som sedan utstyrde Wikingar och Wandrings-män til andra orter^[109]. I Ingiald Illrådes tycks äldsta Sätet eller Afguda-offret hafva warit i Wi^[110], der nu är Wisby. Af Öland war i början ingenting ofvan watnet mer än den högländta Alfvaren eller stenbygden, som lydde under Möre-Höfdingar i Småland: Den Gottländkske Tialvars efterkommande hafva först upbygt Thorsborg^[111] på det landet, der Borgaholm, Hauldtorp och Otinby tyckas hafva warit temmeligen gamla Säten, och Mysinge-hög en åminnelse af Siöröfvare.

10. Wiken eller Bahuslän, et Landstrek ut med Wästersiön emellan Göta-elf och Raum-elf^[112], som fordom kallades Rauma-rike^[113], hvaraf ännu Romelands-bygden^[114] behåller namnet^[115], war i Ingiald Illrådes tid föga annat, än en skiärgård: Det skall ock af belägenheten emellan Elfvarna hafva hetat Alfhem efter en ort af samma namn i Svithiod hin mikla^[116], och blifvit regeradt af Odens gamla Släktingar Alf den gamle^[117], hans Son eller Soneson Gandalf, hans Söner Alfr, Alfarin och deras efterkommande; Men hvad man med wisshet kan säja är det, at denna ortens Invånare blifvit kallade Elfve-Grimar^[118], som fordom haft sine egne små Fylkis- eller Näs-Konungar: Sådane hafva bodt på Weitaland i Wätte-härad, på Svarteborg och wid Foss i Tunge-härad, på det kringskurna Oroste-land, der de haft fyra nästen^[119], wid Godmaren eller Skredswiken och på Oddewall i Lanehärad, wid Kunga-hell på Inland, wid Morlanda^[120] och Tegneby^[121] i Wästre-härad, på Hudt i Tanum, wid Rön och på Lunnerhus i Stångenäs, på Hellungstad i Sörbygden, på Signeby i Edingedalen^[122] och åtskilliga flera ställen. Imedlertid är Wiken af ålder räknad til Götarike^[123] och styrd af Svenske Jarlar^[124] alt intil den Norske Enewålds-Konungen Harald Hårfagers tid, som förknippade honom med Norige.

11. Halland eller Hallin^[125] utmed Wästerhafvet, emellan Göteborg och Skåne, tycks hafva hetat antingen Holmland, då watnet delt det i Holmar^[126], eller ock Ha-land af Ha, högt, et Högland i anseende til Skåne^[127]. Detta har tillika med Bahuslän och en del af Wästergötland warit rätta Sätet för de Wikingar, som kallades Askemänner^[128], hvaraf namnet ännu ej är utgångit^[129]. Desse krigare giorde utflyttningar til andra länder, i synnerhet til Batavien^[130], der de efter Halland gifvit Holland sit namn^[131] och nämnt åtskilliga orter i den neigden^[132] efter sina hembygder^[133]. I Halland hafva fordom liksom annorstädes Fylkis-Konungar^[134] regerat som Gester Blinde^[135], Widga Welindtson^[136], Rolf Karlsson^[137] och flere: De hafva haft sina boningar på Hunahals^[138] eller Hanhals i Himle-härad^[139], på Skönewads-borg^[140] och Damstad i Arhem eller År-stad-härad^[141], på Holm wid Halmstad, på Fahr-ås wid Etra- eller Wen-åen, på Falkenberg, på Lagaholm^[142] och andra ställen; men Halländske Wikingarnes mästa tilhål warit i den bygd, som ännu heter Odensala eller Odens Strand, hvars inwånare äro kallade Othinger^[143] och Odens-Göter^[144]. Halland blef på nio hundrade-talet et Jarlsdöme eller Grefskap för de Hödingar, som intogo och namngufvo Normandie i Frankrike^[145], hvarom frambättre skall talas.

12. Skåne, som nu endast bär namnet af hela Scandien^[146], har af ålder tillika med Halland, Småland och Blekingen blifvit räknadt til Sverige^[147] och i synnerhet til Gautlandi^[148] eller Götaland. I Svenske Drotten Fiolmers tid^[149] tycks det hafva kommit under Dannemark wid pass A. 250. och sedan åtskillige gånger ymsat Herrskap: En Ingiald Frodeson, upfostrad af en Stark-Otter, som på hans wägnar nedlagt nio Selandske Kämpar på Roliungshed^[150], en Attila Skåning, som af samme Stark-Otter fådt undsättning^[151], en Rune, som fallit i strid mot sin Medälskare Baldur och blifvit begrafven i Runebärga-högar^[152], en Os eller Osur i Osige härad^[153], en Thor^[154] och en Sigfrid^[155], Små-Konungar i Gödinge-Härad^[156], en Widga Welindtson i Östra och Norra Skåne med en del af Halland^[157], och flere skola efter gammal sägn på särskilta orter och på ovissa wider warit Skånske Höfdingar; men wid pass A. 630. skall detta land hafva legat under Upsala-öfver-Konung Ottar-Wendil-kråka^[158], som deröfver satt sin yngre Son Hottar^[159], hvars efterträdare Hiorvard, Svenske Konungens Adils Ottarsons Måg, lät ihiälslå sin Svåger Rolf Krake, Konung i Dannemark^[160] wid pass A. 690. under den mångrådighet, som Danska Riket då war underkastadt^[161], skall en Östmar eller Estmar hafva trängt sig til Skåne^[162] och strax derpå Waldemar den Gifmilde, Konung i Dannemark, wid pass A. 695. hvars Son Harald Gamle deröfver regerat tillika med en Håkan eller Hake^[163] wid pass A. 725; men i Ingiald Illrådes tid war Harald Gamles Son Gudröd ej allena denne Svenske öfver-Konungs Måg, utan tillika med sin Broder Halfdan Snelle hela Skånes Konung wid pass A. 760.

13. Wid denna tid war Skåne merendels kringflutit^[164]: Större delen af Wetlands^[165] eller Willands-härad stod under watn liksom et godt stycke land wid Norre kanten af Hallands-åhs och äfven på Småländske gräntsen, så at östersiön genom Helge-åå och sedan genom Småländske och Halländske Siöar och Floder gick tilhopa med Laga-Fiorden^[166] i Wästersiön^[167]. Inbyggarne på denna öö kallades af gamle utlänningar dels Chædiner, Getiner eller Gödingar i Göinge-härad, dels Levoner^[168], Löf-Göter eller Skogsboar i Lewgude-härad, dels Phiresier eller Fersingar i Färs-härad^[169], dels Othinger i Odens-härad, dels Athelner eller Alner i Adelbo- eller Albo-härad^[170], dels Assapitter i Asbo-härad^[171], dels annorlunda^[172], som nu svårligen kan igenkännas. Skånske Konungars och Fylkis-Höfdingars Säten hafva warit staden Lund^[173] eller byen Thorn i Thors eller Thorne-härad; der högsta offren och Konunga-walen på Lybershög blifvit förrättade^[174], Losborg i östra Göinge-härad, Orkeliunga och Risebärga i Norra Asbo, Åhus och Brattingsborg i Wetland, Hottarp i Harg-åker, Wie eller Wi^[175] wid Helge-åå. Thumatorp, en gammal Stad i Jarlestad eller Jerrestads-härad, Herrestad wid Ystad, Helgarp wid Landscrona, Wesehem^[176] wid Lund och otaliga flera^[177]. I Blekingen, hvars gamle Inwånare äro kallade Pleichaner^[178], war fordom Ave-skiär en märkwärdig Stad^[179]: Der hafva ock Lyckeby i östra-härad, Sölvisborg och Elleholm i Lister, Rotnaby^[180] i Medelstad och flera orter warit forne Höfdingars boningar.

14. Hälsinge-Riket^[181], hvarunder bör begripas Ångermanland, Medelpad, Jämteland med Herutdalen, Gästrikeland, Wäster- Norr- och Öster-Botn^[182], som alla haft gemensamme Lagar^[183], har af ålder haft månge Fylkis-Konungar: Ångermanland har tillika med Medelpad warit regeradt af en Auskur-Audur och hans Söner Hild och Gaut, af en Agde Jarl i Gniparlund^[184] och af samme Jarls Efterkommande i långliga tider^[185]: De hafva bodt på Sundheden i Hög, på Alö^[186], på Grund och Näs i Selånger, på Skönsborg i Skön, på Biarma i Sätna, på Styrisholm i Ångermanland och i Medelpad på Borgen i Tuna och på Buröen eller Buraholm, et gammalt Domaresäte^[187]. Hvad, som nu egenteligen kallas Hälsingeland, är liksom Medelpad et mycket sundt^[188] och godt land, som länge warit bebodt: Man finner der Jättegrafvar til 9. eller 12 alnars längd och store ättehögar, i hvilka ännu små klenoder finnas som tekn, at folket der warit wälmående^[189].

15. Jätne- eller Jämteland war liksom Jätts-rike eller Gästrikeland den gamla Jotuna- och Otiniska eller Jätte- och Göte-bygd, som bland de första i Scandien fådt Inwånare; Hälsingske Fylkis-Konungar, som öfver Jätts-rike regerat, hafva warit en Eric på 400-talet^[190], en Framar på Hunawall^[191], som mycket dyrkat Afgudar^[192], en Bovar Framars Son^[193], en Thorni Bovars Son på Rafnistad, en Thiutmunther på Jarlestad och förmodeligen flere af samma Släkt. Efter de gamle Umeå-boar i Wästerbotn, som warit bland Jotnalands förste Inbyggare^[194] och lydt under Hälsinge-Lagar^[195], ser man ännu klara ålderdoms-tekn^[196]: Taurn eller Torne-bygden har äfven länge warit bebodd, emedan dess climat är så sund, at der aldrig är pest och sällan feber^[197]: Der är ej rart, at finna Folk af hundrade åhrs ålder, som derjemte är stort, starkt och olikt de nästgränsande Lappar. Österbotn beherskades ännu i Ingiald Illrådes tid af Jätten Calewas, Califas eller kanskie den gamle Scandiske Drotten Gylfes^[198] ätt, som ännu i den orten skall behålla namnet. Calewa skall hafva haft tolf Söner, af hvilka förnämligast tre bygt stora Slott i Österbotn^[199] och haft otroliga krafter^[200].

16. Wärme-riket med Öster- och Wäster-Dal har äfven haft sine särskilte Små-Konungar^[201], Jarlar och Hersar, under hvilka det warit delt i Fylken och Härader: Dess förste Inbyggare kallades Warimän^[202] eller Bärg-boar, hvaraf Warimannaland eller Wärmeland fådt namn, men eljest är hela trakten emellan Weneren och Norske fiällen kallad Markerne^[203] eller Träsk-landet, hvarifrån man kan räkna stammen af de fordom utrikes bekante Marcomänner^[204], de gamle Seve-boars följeslagare. De äldsta Höfdinge-Säten hafva warit på Navars-öjarne i Wenern^[205], på en Holme i Ör-siön^[206], i Adelskog eller Al-skog, der man haft et gammalt Afguda-hus^[207], på Agnaholm^[208] wid Guld-spångs åmynne^[209], på Saxaholm i Ölme-härad, wid Wermerud och på Edholm i Grums-härad, på Asa-Slott wid Grums-fiärden^[210], och på åtskilliga ställen, der ålderdoms-tekn ännu finnas^[211]. Wärmeland har ifrån de äldsta tider erkändt Upsala-öfverwälde; men genom Ingiald Illrådes Son, som det mäst upodlade, kom det at förknippas med Norige, som frambättre skall omtalas.

17. Sådant är nu det begrep wi kunne giöra oss om Sverige och de derunder lydande Scandiska Riken den tid, då Ingiald Illråde, Konung Amunds Son i Upsala, satte sig på sin Faders Thron wid pass A. 760. Denne Prints war, som sagt är^[212], af et grymt kynne och tänkte wid sit anträde til Regeringen på intet annat, än at anlägga sit wälde på alle Fylkis-Konungarnes undergång: Han lät i Upsala bygga en ny Sal^[213], som ej war mindre eller sämre, än den Kungelige Fyris-Salen, at deruti fira sin Faders begrafning: Han lät deruti sätia siu Högsäten för siu Landskaps-Konungar, som han lät ditbiuda tillika med månge Jarlar och ypperlige Höfdingar^[214] öfver hela Sverige: Her ärnade nu Ingiald af Wästergötland^[215], Inguar af Fiädrundaland med sine Söner Alf och Agnar^[216], Sporsnialler af Nerike^[217] och Sigvater af Attundaland infunno sig her på god tro, at dricka den berömlige Konung Braut-Amunds graföl; Men så läto dock någre ursäkta sig, bland hwilka war Konung Granmar i Södermanland.

18. Så snart Ingiald i detta store Gästebud upstigit från det wanliga lilla Säte framför öfversta Högsätet eller Thronen och emottagit Brage-bägaren efter gammal sed^[218], giorde han det löfte, at han skulle föröka sit Rike til en halfvedel på alla sidor eller ock deröfver tilsättia lifvet^[219]: Derpå utdrack han diurshornet och blef af Höfdingarne ledd^[220] til sin Faders Konungasäte som dess laglige arfvinge. De godtrogne Fylkis-Konungar funno ingen tvetydighet i detta löfte, hvars talesätt war wid slika tilfällen i Sverige wanligit: De kunde ej föreställa sig, at Ingiald her ansåg sig allenast som en Enewålds-Herre öfver sit Upland: De trodde, at han talade som en almän Svensk Öfver-Konung, hvilken inge andre grannar hade, än Österland, Wenden, Saxland, Dannemark, Wästerländerne och Norige; men de woro långt från sin räkning. När Gudars och döde Hiältars skålar woro druckne, så at Gästebuds-glädien kommit til en wiss högd, drog Ingiald sig i den gamle Konunga-Salen med sit Hoffolk och befalte sine Fält-Öfverstar Folkvider och Hylvider, Svipdagers Söner, med deras Manskap gripa til wapn: Gästebuds-Salen blef då kringhvärfd med tilräckelig wakt och strax sattes eld derpå i alla fyra hörn, så at sex Under-Konungar med månge Jarlar och Odalsmän blefvo jämmerligen innebrände. Ingiald, som herwid ej skont sin egen Svärfader, lade derpå under sig desse olyckelige Höfdingars Länder, Wästergötland, Wästmanland, Dalarne, Nerike och en del af Norrlanden, hvilka således omedelbarligen blefvo honom underdåniga och skattskyldiga^[221].

19. Konung Granmar i Södermanland, som afhållit sig från detta Gästebud, dömde nu ej allena hvad hans öde warit, om han der infunnit sig, utan ock hvad det skulle blifva, om han ej förekommo det med sin försiktighet: Hans Svärfader war Högne, Konung i Östergötland^[222], som strax äfven för sin egen säkerhet giorde med honom förbund: Han war ock mohn om andra förbindelser: Hiorvard Ylfing^[223] war den tiden en mäktig Siö-Konung^[224]: Han lade af en händelse med sin flotta in i Mörkö-fiärden, som då stötte ihop med Mälaren wid Söder-Telje, at taga förfriskning, och strax lät Granmar biuda honom med de ypperste af hans folk til gästebud^[225], hvilket han så mycket nögdare uptog, som han aldrig härjat i Södermanland och hade således af Granmar intet annat, än wänskap, at förmoda: Han blef mycket wäl undfägnad och hans högsäte tillagadt gent emot Konung Granmars.

20. Den tiden war en afton-Sed wid Konungars ständiga Hof, at en Karl tog sig gierna af Qvinkönet en maka til at dricka halft om halft ur samma käril, hvilket kallades Tvemänning^[226]; men Wikingars Lag war, at sins emellan töma sina dryckshorn: Hildegun, Granmars Doter, en dejelig Jungfru, hade af sin Fader fådt befallning; at wisa sig i all sin prydning och undfägna Gästerne: Hon lät full inskänka en Silfbägare, med hvilken hon steg til Hiorvard och sade: Jag tilbiuder Eder all hälsa, Ylfing, med Rolf Krakes skål, hvarmed hon utdrack en halfpart: Det war dels til at hedra en framfaren Hiältes minne, dels til at påminna Ylfingen hvad en hans Släkting så länge sedan lidit af en Upsala-Konung^[227], hvaröfver ej war försent, at utkräfja hämd. Hiorvard tog Hildegun om handen och bad henne sittia hos sig. Hon påminte honom hans Wikinge-Lag, at han ej borde dricka med Fruentimmer; men han sade sig nu afkläda sig Siö-röfvaren: De suto således hela aftonen tilhopa med mycket nöje och Hiorvard war öfvermåttan kär: om morgonen friade han til Hildegun och fick henne til hustru: Granmar, som ej hade mer än detta Barn, tyckte sig ej bättre kunna styrka sit rike, än genom en Måg och Efterträdare, som af sig sielf hade så mycken makt^[228].

21. Den grymme Ingiald, som nog förtröt, at Södermanlands och någre flere Scandiske Fylkis-Konungar undsluppit hans klor och mordbranden i Upsala, ansåg nu denna förbindelse emellan Granmar och Hiorvard som et stort hinder i sina afsikter: Han tänkte då giöra med wåld hvad han ej förmådt med list: Som hans wälde mycket tiltagit genom de nyss underkufvade länder, i hvilka han upbådade manskap, så samlade han en ansenlig krigshär, hvilken nu föll på Södermanlad som et åske-rägn; men sedan Granmars och Hiorvards folk förent sig med Östgötarne under Högne och hans Son Hilder, fann han större motstånd, än han förmodat: Det kom til en blodig slaktning, hvaruti Ingialds nye undersåtare slogo honom felt: Wästgötarne, Wästmanlänningarne, Nerikes-boarne och Hälsingarne hatade Tyrannen så mycket som de hade älskat sine egne Konungar: De weko til rygga och Ingiald kom mycket sårad med största nöd undan til de skiepp, som han på detta tåg brukat, lämnandes på walplatsen jemte månge döde sin Fosterfader Svipdager Blinde med hans Söner Götvid och Hylvid. Kriget fortsattes derpå med nog lycka på Granmars sida i några åhr; men änteligen kom det genom begges wänner til förlikning, så at Ilråde måste ingå med denne Konung och hans Bundsförvanter en evig fred, som med dyraste Eder bekräftades^[229] wid pass A. 770.

22. Då grep Ingiald til sina förra wapn igen, til list och trolöshet, som bättre lyckats honom, än wärjan. Han wisade Granmar så mycken falsk wänlighet, at denne Fylkis-Konung aldeles let på sin förlikte wän och reste til Upsala, at biwista det stora offret om wåhren för seger och lyckeliga Siö-tåg^[230]; men i synnerhet för den nya Fredens lyckeliga bibehållande^[231]: Ingiald lät honom bekläda det öfversta-Prästa-ämbete, som Öfver-Konungen endast tilkom, och obehindrad offra i Upsala tempel^[232]. Granmar hade wäl det missnöje wid offret, at de derwid brukelige spådomar^[233] antydde honom en skyndsam död; men så fick han likwäl fritt resa hem til sit rike igen: Dock, alt detta war allenast, at insöfva honom i hans säkerhet: När han om hösten derpå tillika med sin Måg Hiorvard tänkte giöra sig god ro och hade låtit anrätta för sig et gästebud på Sela, en öö i Mälaren ej långt från Strengnäs, der han hade en af sine gårdar, kom Ingiald öfver honom oförwarandes med sine krigsmän och brände desse Konungar inne med alt deras folk^[234] wid pass A. 771, hvarpå äfven Södermanland måste buga sig under Ingialds ook.

23. Denne Konung tänkte nu på intet annat, än at lägga alla Svea- och Göta-riken under sit Enewälde: Högne, Konung i Östergötland, och hans Son Hilder giorde wäl tappert motstånd och föllo som oftast in öfver Kolmården, härjandes i det land, som deras Måg och Svåger tilförne ägt: de slogo ock stundom ihiäl de Höfdingar, som Ingiald satt öfver Södermanland^[235] och Högne bibehöll sig på Östgötske Thronen så länge han lefde; men sådant kunde ej ändra Ingialds anläggning, som äfven beslöt nedersta delen af Scandien eller Skåne under samma öde: I den afsikten hade han gift åt Skånske Konungen Gudröd^[236] sin Doter Åsa, som war sin Fader mycket lik til sinnes och kallades äfven Åsa Illråda: Genom hennes stämplingar blef denne Gudröd förledd til at ihiälslå sin egen Broder och Sam-Konung Halfdan Snelle, Konung i Dannemark och Skåne; men det war henne ej nog: Hon lät mörda sin egen Man, på det hans land skulle blifva lagt under hennes Fader, til hvilken hon tog sin undflykt, wid pass A. 773. sedan nu tolf Konungar^[237] genom Ingialds och hans Doters list woro af daga tagne^[238].

24. Ingiald begynte då anse alla dessa under et hufvud brakte Fylken för et enda Rike: Han wille, at de alla skulle lefva efter en enda Lag, och befalte derföre Uplands-Lagmannen Wiger Spa^[239] eller den Wise samla alla Landsorters Lagar och Sedvanor^[240] i wisse flocker och deraf giöra en efter Uplands häfder och Dom-rön inrättad Lagbok, hvilken ock sedan tient til grund för den Lag, som i Konung Birgers tid på slutet af tolfhundrade-talet blifvit sammanskrifven^[241]. Detta Ingialds wärk war nyttigt och berömligt: Hade han så wisst på billigt och lagligt sätt blifvit omedelbar Herre öfver alla de små Riken, så hade han warit en af Nordens lyckeligaste Konungar. Jag wet wäl, at en wiss Statsklokhet ännu fins i Christna werlden, som tillåter, at betiena sig af de nedrigaste och ogudaktigaste wägar, de gröfsta nidings-wärk, giller och trolöshet, blott at man dermed kan gagna sit Rike eller fädernesland och utvidga dess gräntser; men jag wille gerna weta hvar en almän Riks-kropp fådt annan Lag för Ähra, Samvete och Trygghet, at lefva efter, än hvar och en Samfundets enskyldte medlem? Det är sant, at et Rike slipper stå som en enskylt til rätta för en werldslig Domare, warandes ingen utan Gud allena ansvarigt; men så mycket renare och heligare böra dess gerningar wara; ty den Alsmäktige låter icke gäcka sig: Dessutan har Skaparen satt i alla werldsliga sakers natur de grund-reglor och lagar både för Monarker och trälar; som af sig sielfve döma och straffa den deremot bryter: När, til exempel, en Makt uphäfver sig öfver andra och tilwäller sig deras ägendom, så är naturligt, at alla hennes likar mot henne förbinda sig och stadna ej, fast tiden drogo aldrig så långt ut, förän de henne dämpat och hvar och en tagit Sit igen, hvaruti en wiss måttelighet sällan träffas: Deraf kommer hvad man så ofta märkt i werlden, at hvar och en Monarchie har sin tid, sin tilwäxt och sit fall; ty i sin medgång är hon gerna förmäten och obillig. När också en Prints utan samvete förtrycker sine underhafvande, så straffar hans grymhet sig sielf: Hon har åstadkommit maktlöshet, elände, förtviflan och missnöje, som så taga öfverhand, at hans wälde rusar öfver ända och han sielf är den olyckligaste på jorden, liksom en Ingiald, sedan han likväl mäst wunnit alla sina syftemål.

25. Ifvar Widfamne^[242], Danska Konungens Halfdan Snelles Son och den Skånske Gudröds Broderson^[243], hade denna tid blifvit en mäktig Herre til Siös och Lands: Han kom från sina stora tåg til Skåne efter Åsas undanflykt och tog det landet som sit Fäderne-arf i besittning: Han samlade en stor krigshär och drog dermed up åt Sverige, at hämna sin Faders och Faderbroders mord på Ingiald och hans Doter: I Sverige hade han mäktiga förbindelser genom sin Drotning Göthilda, som war en Doter af Alf^[244], Konung i Nerike, och Syster med Sporsnialler, den Ingiald innebrändt jemte de andre Fylkis-Konungarne i Upsala^[245]: med Konung Algötes hus i Wästergötland war han också på sin Hustrus wägnar nära förbunden^[246]. Dessutan woro de Svenske honom långt mer benägne, än Tyrannen, under hvilkens ook de suckade och som nu war rädd för sin egen skugga: Denne olyckelige Monark bibehöll sig det längsta han kunde med hårdhet och wäpnad hand; ty hans samvete sade honom hvad hans fred tilhörde, om hans makt aldrig så litet lutade; men när han fick höra Ifvars ankomst, blef han aldeles nederslagen: Han war då på Räninge, en borg på Fogdöen i Mälaren^[247], der han i sin förtviflan inneslöt sig tillika med sin Doter Åsa: Han misstrodde alt hvad han såg, hvilket ock förebrådde honom alla hans grymheter, och af fruktan, at falla i så månge fienders händer, slöt han sin lifstid på samma sätt som han lefvat: Han och hans Doter, som i döden wille wisa sig sin Fader wärdig, giorde alle sine Höfmän så druckne, at de somnade på stället, och läto i det samma sättia eld på Konunga-Salen, der de således sielfve blefvo innebrände med alt deras folk^[248] wid pass A. 775.

26. Ingiald hade en Son Olof, som en tid tilförne af sin Moder Göthilda blifvit satt hos Wästgötske Höfdingen Boje^[249], at upfostras: Denne hade bordt efterträda sin Fader, om den ej förwärkat sin Rätt; men de Svenske woro nu så upretade af Ingialds grymheter, at de med Enhälligt samtycke^[250] dömde hans Hus och Efterkommande från Thronen: De grepo til wapn, at fördrifva hans Son och alle hans wänner, hvarmed nu denne gren af Ynglinga-ätten slöt för alla tider sit Öfverwälde i Upsala^[251]: Olof drog bort med det folk, som honom följa wille, och nedsatte sig i Nerike; men de Svenske tålte honom ej så när: Han måste då flytta sig wästerut öfver Markerne, och norr om Wäneren, til bergsbygden Wärmeland^[252], der han uprödde skogar och upodlade landet, hvaraf han kallades Trätelja, et namn, som tillades honom af förakt; men som bör lända honom til mycken heder. Han war sin Fader och Syster ganska olik, förståndig och af et fromt Sinne^[253].

27. När Ifvar Widfamne begynte strängt och enewäldigt regera i Sverige, förnyades åter kärleken hos en stor del af de Svenske til Olof och deras gamla Konunga-blod: Folket stötte hopetals til honom i Wärmeland, som nu berömdes för en fruktbar ort; men detta, som tyktes lända honom til lycka, blef hans fördärf: Hans land kunde ej föda så månge onyttige munnar, som på en gång hopsamlades: Deraf blef dyrtid och hunger, som efter wanligheten, likso god åhrs-wäxt, tilräknades Konungen: Til yttermera olycka för Olof, woro Afguda-Prästerne honom hätske; ty han wårdade ej särdeles deras offer och widskiepelser: Mer behöfdes ej til at upröra menigheten, som samkade sig med häftighet, kringhvärfde Olofs gård wid Wänern, satte eld deruti och giorde således af sin Konung et bränne-offer åt Oden för et godt åhr^[254] wid pass A. 780.

28. Olof Träteljas Hustru war Sölva, Fylkis-Konungen Halfdan Gulltands Doter på Solöjar i Norige^[255] af den gamla Nores ätt^[256], med hvilken han aflade Sönerne Halfdan, Hvitben och Ingiald samt Dotren Åsa, som blef gift med Danske Konungen Olof Fräkne^[257]: Så snart Trätelja war innebränd, ångrade det undersåtarne, af hvilka de förståndigaste funno, at landets trängsel och icke Konungen warit orsaken til hungeren: De togo derföre hans Son Halfdan til sin Konung och sökte sig utrymme med wärjan i handen åt Norska sidan genom Eda-skog^[258]: De ihielslogo Konung Sölve på Solöjar och lade hans land under hans Doterson, som nu äfven undertvingade Römarike och kastade förste grundstenen til Norska Monarkien: Hans Sons Sonesons Soneson war Harald Hårfager, hela Noriges Enewålds Herre, från hvilken alle det Rikets Konungar herstammat och således fortsatt Ynglinga-ätten på Norske Thronen öfver fyrahundrade åhr. Ingiald, Olof Träteljas andre Son, regerade i Wärmeland efter sin Fader och aflade med en Dansk Prinsesa, Rörik Slunge Rings och Öda den Diupaugdas doter, Sonen Håkan Ring^[259], som frambättre skall omtalas; men efter hans död lade hans nyssnämnde Broder Halfdan Hvitben Wärmeland under sig och satte deröfver sine Jarlar^[260], så at det landet snart i hundrade åhr med Norige blef förknippadt.

1. v. supr. c. 1. §. 10.
2. Er. Ol. Hist. Sv. p. 13. 14.
3. cfr. J. Skytte Orat. Marp. 1599.
4. cfr. Er. Benz. Coll. Ant. Patr. MS. c. 1. §. 8.
5. v. supr. c. 11. §. 3.
6. cfr. Tacit. de Germ. c. 38. Cæsar L. 4. c. 1. de Svev. & Rudb. Atl. T. 1. c. 24.
7. Til ex. Ärling-hundra, Habo-hundra, Lång-hundra, Fierd-hundra, Seming-hundra, Ly-hundra, Siu-hundra, Rasbo-hundra, Närding-hundra, Ti-hundra &c. Desse Hundari äro sedan delte och inblandade med Slotts och Sätesgårdars Län, hvilka också blifvit Härader, så at antalet deraf blifvit större och namnen kommit ur sin ordning.
8. v. supr. c. 4. §. 15. cfr. Rudb. Atl. T. 1. p. 202. & Er. J. Schroder. in Orat. de Upl.
9. Roslagen eller Rodes-Lagen, hvilken gamle Uplands-Lagen säger wara delt i Norre och Södre Rhodin, har namnet af Ro, Roder, och således af det gamla Scythiska och Græska ordet Rus, flod, wattulopp, hvaraf ock Ryssland tycks wara nämndt (v. supr. c. 2. §. 19. in not.). Finnarne kalla stundom hela Sverige Roslagen, efter den ligger dem närmast (v. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 2.). Denna Siö-trakt war indelt i wisse Skieps-Lagar för en ordning skull i de krigs-utrustningar, som Kronan påböd til siös. til ex. Åkers, Bro, Dannerid, Wäddö- och Wärmdö-Skieps-Lagar. v. Tuneld. Geogr.
10. Tuneld. Geogr. p. 27.
11. Ringer, en Härads-Konung i Färn-Tuna, hade en Doter Hunvora, til hvilken Jätten Harek Järnhös friade; men en ung Kämpe Wiking, Wisel Jarls Son på Wiselsö, slog ihiäl Jätten och frälste Hunvora, som derföre gaf honom sin hand (v. Torst. Wik. S. p. 4.): De aflade tilsammans Ringer, som efterträdde sin Morfader i Ringanäs-rike, och dessutan 9. Söner, som alle woro Siö-Konungar, nemligen Thor, som med Thora Grimsdoter från Småland aflade Siö-Konungen Harald Kesia, Thorsten Wikingson, som war Fader åt Frithiof Siö-Konung (Torst. Wik. S. p. 35.), Fin, Ulf, Sten, Fimboge, Östen, Thorgeir och Ramunder, om hvilken mer skall nämnas fram bättre.
12. Hersin Jarls Doter war Ingeborg den fagra, som war förbemälte Hunvoras Lek-syster och fick Siö-Konungen Halfdan Ulfson til Man. v. Torst. Wik. S. p. 21.
13. Agnar Jarls Doter Brynhilda war en Amazone eller Sköldmö, som for i Siöröfveri; men hon blef öfwerwunnen af en starkare Siöröfvare Tuar Bonde i Öster-Götland, som tog henne til hustru, och satt hon i Brudebänk med Hiälm och Brynja (v. Herrauds Sag. p. 3.): Hon kallades Baga af de många sår hon fådt i krig. Deras Son war Bose, en stor Kämpe, som röfvade Edda, K. Hareks Doter i Permien i Ryssland, och blef sedan Konung i det landet. v. Herrauds & Bos. Sag.
14. v. supr. c. 11. §. 2.
15. Sturl. Yngl. S. c. 40.
16. A. O. Rhyz. Sv. Goth. Mun. p. 6. 19. 27. 30. 32. 79. 0. 148. J. Seren. Diss. de Upland. J. Aren. Diss de Fierdhundr. L. Sepel. Diss. de Roslag. Tuneld. Geogr. &c. &c.
17. Mycket sannolikt är, at gamla Wiking-åker sträckt sig ej allena öfver Stora Malm och Öster-åker, utan öfver Juleta och Wikings eller Wigis-bärget wid Ähs och kan hända öfver hela Oppunda-Härad.
18. v. supr. c. 4. §. 11.
19. J. G. Hallman. Diss. de Nericia Ups. 1725.
20. Törn, Taurn eller Bärgsbygden (v. supr. c. 1. §. 11. in not.) war då en af Saltsiön och Mälaren kringsluten Öö (v. supr. c. 2. §. 1. in not.).
21. Tycks hafva warit en wiss indelt trakt för Red-karlar eller dem, som bordt tiena til häst, och deraf fådt sit namn.
22. Wid Bönestad finnas åtskilliga ålderdomsmärken, som Jätte-högar, Sten-kummel, Runstenar och en helig Lund för Afguda-offer, hvilket alt betyder et Säte för landsens Äldste: Åtminstone hafva Gudarne her blifvit rådfrågade wid stora uttåg och Wikinge-färder. cfr. J. Sundler. diss. de Nycopia.
23. I gamla handlingar, som man funnit på Hörningsholm, kallas denna Öö Si-mans eller Siö-mans öö, hvilken warit afskild från sielfva Mörkön. Gamla Slottet Hörnings-holm, som på en hög klippa warit bygdt, har legat för Siö-Konungar mycket beqvämt.
24. Tuneld. Geogr. p. 70. A. O. Rhyzel. Sv. G. mun. p. 158 & 176.
25. J. Sundler. Diss. de Nykopia. Ups. 1735.
26. På Tiula-åhs är en ganska gammal Dom-plats: Der fins ock en märkelig Runsten efter Spiutr, Tiules eller Töyles Höfding, som war med då Städer förstördes och Höfdingar dräptes (med Totilas i Italien, säger Peringschöld ad Vit. Theod. p. 475.).
27. Det är en mycket stor och rund hög (Tuneld Geogr. p. 63.), en gammal mötes-plats för Höfding och folk. I Ardala wid Stäringe ser man ock den märkelige Runsten efter Byrsten, Offe-Jarls Son, hvaraf kan dömas at Jarlar der bodt.
28. På detta Wigis- eller Krigs-bärget synas ännu märkeliga tekn af gamle oformlige murar: at der äfven warit Afguda-offer, kan dömas af den närliggande Sätesgårdens namn, som tycks heta efter Äser eller Gudar. Man talar ock om et gammalt slag, som blifvit hållit et stycke herifrån på Juleta-löten.
29. I gamla Wikingåker, hvartil Österåker och stora Malm räknades, äro öfver 400. Jätte-grafvar och Ätte-backar (cfr. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 26. & J. Sundler. Diss. de Nycopia), som nog wisar ortens uråldriga bebyggning: Det är en gammal sägn bland folket, at en mäktig Wiking bodt på Hackstad wid Wingåkers kyrka. Wiking Wiselsson (v. supr. in not. ad. §. 2.) tycks ofta hafva färdats denne wägen mellan Östersiön och Weneren, der han hade et fartyg liggandes, som brukades af hans Söner. v. Torst. Wik. Saga.
30. Hiorvard Ylfing war Fader åt Herröder Jarl, Ragnar Lodbroks Svärfader, som framdeles skall omtalas.
31. Sturl. L. c. c. 40.
32. Munkarne hafva kallat Nerike Neringia, liksom Skåne Skoningia, Möre Moringia &c. Det kallas också Rikis Härad. v. Torst. Hist. Norv. c. 13. p. 589.
33. Verel. ad Götr. S. p. 32.
34. Götr. & Rolf. S. p. 31. & 56.
35. Sturl. Yngl. S. c. 46. & Götr. S. p. 29.
36. v. supr. c. 13. §. 13.
37. Geneal. R. Sv. in Sagofl. E. J. Biörn. Tab. 3. p. 15.
38. Sturl. Yngl. S. c. 41.
39. v. supr. §. 2. in not. cfr. E. J. Biörner. Sagofl. in calc. ad Ramund. Grip. Sag.
40. Denne menas ock hafva bodt i Ramundersholl i Öster-Götland, som snart skall nämnas. En sådan Ramund eller Ramer tros äfven hafva sutit på Wamels- eller Waldmars-borgen wid siön Wameln i Södermanland, hvarefter Ramstad i Skyllinge skall bära namnet. v. A. O. Rhyzel. Sv. G. munit. p. 197.
41. J. G. Hallm. Annot. ap. Tuneld. Geogr. p. 77.
42. Tisel. Beskr. öfver Weter. P. 1. p. 29.
43. A. O. Rhyzel. Sv. G. Mun. p. 102. 185. J. G. Hallm. L. c. & Tuneld. Geogr. p. 78.
44. J. Aren. Diss. de Fierdhundria. Ups. 1717.
45. v. supr. c. 13. §. 14.
46. Förutan desse Borgar är ock wid Köping en ganska stor Tings-hög och äfven en stor hög ej långt derifrån wid Ströbo-Kungs-gård. v. Tuneld. Geogr. p. 92.
47. Om Aros eller Westerås ålder är för detta nämndt. c. 3. §. 15. in not.
48. Wid Skiephusa-by ej långt derifrån syns ännu der hamnen och Kungs-bryggan warit. v. Tuneld. Geogr. p. 89.
49. Tuneld. Geogr. p. 90. A. O. Rhyzel. Sv. Goth. munit. p. 5. 6. 24. 76. 114.
50. v. supr. c. 3. §. 2. cfr. Zach. Holen. Diss. de Dalekarl. Ups. 1724. &c.
51. A. O. Rhyzel. L. c. p. 94. 96. 109. P. Uggla. Diss. de Præf. Næsgard. p. 108. &c.
52. v. supr. c. 7. §. 3. & c. 12. §. 1. in not.
53. I Ydre-Härad och Norra-wi-sokn är et stort bärg Frodeshammar, der för uråldrig tid sedan en Fylkis-Konung Frode skall hafva bodt och wara begrafven: På Skaldewis är om honom sagt, at han blifvit dräpen af en Ko, som slitit sig lös ur bärget, der hon warit bunden af en Jätte, och med foten sparkat up Siöen Somen (v. J. Lauren. diss. de Ydria.). Denna gåta tycks ej annat mena med Koen, än Naturen eller Jorden, som dageligen föder oss med sina spenar, och at Frode dödt en naturlig död, som hölls för en skam.
54. I Kind och äfven på Bro-kind hafva gamle Östgöte-Jarlar bodt alt intil Thoril och Tatil, Östgöta-Konungar, som lefde i 10:de Seculo och woro Stamfäder för K. Sverker och hans ätt. v. Peringsch. Ättart. &c.
55. A. O. Rhyzel. L. c. p. 16. 30. 63. 89.103. 177. 183. 199. W. A. Wennerdal. Diss. de Wikia. 1733 M. S. Södersten. DIss. de Suderkopia. 1736. J. Lauren. Diss. de Ydria. 1746. &c.
56. Torst. Wik. Sag. p. 111.
57. Herauds Saga.
58. Herrauds-Saga säger, at denne Ring ägde Silgia, Såwar Jarls Doter i Småland, at hans äkta Son med Silgia war Herröd och hans Frilleson Siod den rike, at Herröd gifte sig med Ledur, K. Gudmunds Doter i Glysiswall, och aflade med henne Thora Borgar-hiort, som fick Ragnar Lodbrok, och Richard, Konrads Fader, som for til Ormaland, at ej långt från Konung Ring bodde Tuar Bonde eller Brin-Tuar, en Wiking, som ägde Brynhilder Baga, Agnar Jarls Doter i Noatun i Upland, hvilken han tagit med wapnen i handen, och aflade med henne den ryktbare Wikingen Bose, Herröds Stallbroder.
59. Ramunder tycks hafva warit en af Wiking Wiselssons Söner (v. supr. §. 2. in not.), som utom sina säten i Nerike och Södermanland (v. supr. §. 4. in not.) äfven haft sit Wikinge-näste i Ramundersholl wid Sörköping (v. M. S. Södersten diss. de Sudercopia). Han skall hafva fölgt sin broder Thor, at bortröfva Thora, Grims Doter på Bolmsö i SMåland, hvaraf han blifvit kallad Grims-Hrani eller Grims Rans-man; men sielf skall han hafva tagit sig Fästemö wid Omberg i Lysinge-Härad (v. M. S. Södersten. L. c.).
60. Denne Högne war Fader åt Hilda, Konung Granmars Hustru i Södermanland (v. Sturl. Yngl. S. c. 42.).
61. Sturl. Yngl. S. C. 42.
62. Jornandes i sin Scandiska beskrifning kallar Wäster-Götland Vagoth.
63. v. supr. c. 12. §. 5.
64. cfr. Ol. Magn. L. 2. c. 19.
65. Jornandes (de R. Get. c. 3.) kallar detta Liothida.
66. K. Håkan, Gaml. Sag. c. 26. &c.
67. Under detta stora wattufall fins ännu en ansenlig underjordisk boning, der röfvare sig fordom uppehållit.
68. Deromkring war en gammal stor skog Löwene, som nu är försvunnen.
69. Emellan skogarne Tiwed och Fägre-mo.
70. En stor skog Wallen war deromkring, som nu är aldeles utgången.
71. Man har ment, at Kinnaholm och Kinnahus warit det samma; men som klara tekn ännu finnas wid Kinna-kyrka i Elfsborgs-Län och Örby-giäld efter et gammalt Slott; så tycks det som Kinnahus der warit belägit (Lit. J. Miöberg. ad me. scr. 1746.).
72. A. O. Rhyzel. L. c. p. 10. 14. 55. 58. 61. 72. 73. 93. 97. 101. 110. 120. 164. Tuneld. Geogr. Paul. O. Rhyzel. Diss de Axewall. 1727. &c.
73. v. supr. c. 13. §. 13.
74. Sturl. Yngl. S. c. 43.
75. v. supr. c. 1. §. 11.
76. v. supr. c. 4. §. 14.
77. Plin. L. 4. c. 13. cfr. Messen. Scond. Ill. T. 1. & Verel. ad. Herv. p. 16. v. supr. c. 3. §. 15.
78. Jornand. de Reb. Goth. in Descr. Scand.
79. Med Finheden förstod man fordom kanskie äfven en del af Öster-Götland; men i Småland war det wisst, der et Härad hetat Finnedts-Härad (v. Er. Benz. Coll. H. P. L. 1. §. 8.). Ett gammalt bihang til Sax. Gram. p. 151. säger, at K. Birger ned ifrån Skåne drog genom Finland och Öster-Götland up åt Sverige &c. Johannes Magnus kallar Biugge, som war anförare för de uproriske Smålänningar, Finlands Konung.
80. Jorn. L. c.
81. Fragm. de Isw. Widfadm. & Öda. Ed. Peringsch. p. 10.
82. Gottland och Öland räknades wäl under Ögötaland; men förnämligast mentes dermed Smålands och Öster-Götlands Skiärgårdar, som sträckte sig mycket längre in öfver landet, när watnet stod så mycket högre: hela Småland war då nästan som en Skiärgård.
83. Wid Ingelstad i Thorsås-sokn fins ännu en Konung Ingels Graf med en stor Runsten ofvanpå en hög. v. Dalb. Sv. Ant. & Mod.
84. På Korestad ej långt från Ingelstad skall en Konung Kore hafva bodt och hans Graf med en Runsten der ännu finnas. v. Wexion. Gyllenstolpe Polit. p. 361. 362.
85. På Bolmsö äro ännu månge och märkelige Ättebackar, som nog bevisa detta Höfdinge-sätets ålder. v. Spole. diss. de orig. pop. Sv. G.
86. Loccen. L. 1. p. 33. L. 4. p. 127.
87. v. supr. c. 4. §. 14.
88. Wisingsö är et urgammalt Konunga-säte och af de äldsta i Göta-Rike: hvar äldsta Slottet warit, antingen på Wisingsborg, der det nu ligger, eller på Näs eller Borg, är svårt at säja; men det kommer på et ut; ty Öen är icke så widlyftig.
89. A. O. Rhyzel. L. c. p. 25. 96. 98. 100. 115.135. 149. 158. 160. A. Spole. Diss. de Orig. Pop. Sv. Goth. Lindahl de Smolandia. Diss. 1719. G. Ödman Annot. ap. Tuneld. Geogr. &c.
90. cfr. Dalberg. Sv. Ant & Mod. it. Wexion. Gyllenst. Polit. p. 361. 362.
91. Herrauds Sag. p. 2.
92. Hervar. Sag. & Not. Verel.
93. Arngrim Rese tog Ama Ymofs Doter från Norrland och Ymis eller Umeå-bygden sig til hustru.
94. Han tog sig til hustru Ogn Alfafoster ur Jättehem, äfven ur Svenska Norrlanden.
95. Johannes Magnus kallar denne Grim eller Eigrim Sveriges Tyran. cfr. Paulin. Goth. Hist. Arct. L. 2. c. 17. Af honom har Grims-skiär wid Kalmar sit namn och äfven Grimsholmen wid Carlscrona, der diupa bärgs-refwor finnas, hvaruti man hittat en stor Kämpe-sköld. v. J. Floræi Flor. Ant. Scan. p. 65. Ei-Grim ägde Bögred, Stark-Otter den gamles Doter och Stark-Otter Alu-Drengs Syster. v. Herv. Saga.
96. Arngrim ägde Eivora, Svafurlames Doter från Gardarike eller Holmgård af Odens efterkommande.
97. Deras namn woro Angantyr, Hervard, Hiorvard, Semming, Krani, Brani, Barri, Reitner, Tiundr, Bo och tvenne Haddingar: På Siöröfveri woro de tilsammans på et skiepp, hvilket då ej behöfde mer besättning. v. Herv. Sag.
98. Om desse 12 Kämpars strid på Samsö mot Hialmar och Odder är tilförne berättat (v. supr. c. 12. §. 6.). Bland dem war Angantyr Berserk den förnämste, som war Fader åt Herwara Skiöldmö, hvilken blef Konung Hofwud den wises Drotning i Glysiswall (Glessaria), på Preusiske och Kurländske wallen, der Glys eller Bärnsten gifvit orten namn.
99. cfr. Östg. L. Räfsta B. 3. fl. 2. §. it. Bygn. B. 39. fl. 1. §.
100. Fragm. Leg. Smoland. Tit. Jur. Eccl. Ed. Magn. O. Cels. in Act. Lit. Sv. Ups.
101. Deruti fins, huru förhållas skall, när den ene grafver i den andres Ättehög, hvilket gifver tilkänna, at Hedendom ännu warit qvar wid dess utgifning.
102. Hist. S. Olai p. 61. §. 8.
103. cfr. Schoumacher. Diss. de Gothlandia. Ups. 1716.
104. v. supr. c. 11. §. 3. in not.
105. Cod. Leg. Membr. Gothl. c. 1.
106. Hans Runsten fins ännu i Öster-Götland i Nyrkyrke-sokn wid Östra Skamsby, den hans Son Thorer, Hafdis Broder, efter honom låtit upresa, af följande innehåll: Thurir satte sten efter Tialvar, sin Fader, som strandade på Gottland. v. Peringsch. ad Vit. Theoder. p. 443.
107. Hon drömde, at hon i sit sköte hade tre Ormar, som slingrade sig från henne: hennes man Tialvar uttydde den på hennes Söner (v. Cod. Leg. Membr. Gothl. c. 1.); men at den gamle Scythiske Konungen Dromichaites eller Dröm-Göten deraf kommit (Peringsch. ad Vit. Theod. p. 447.), kan omöjeligen passa sig. v. supr. c. 2. §. 15.
108. Kan hända, at denne, som fick medlerste delen af landet på sin lott, gifvit ock det samma namn.
109. Cod. Leg. cit.
110. Wi, Wie, gifver tilkänna någon helgedom eller offer, hvaraf ock ordet Wiga är kommit, så at her torde hafva warit et Afgudahus.
111. Cod. Leg. Membr. cit.
112. cfr. Herv. c. 1.
113. Jorn. ap. Baz. Inv. Sv. c. 1.
114. Detta namn är ännu qvar i Rome-rige i Norige på Bahusländska sidan. v. J. Ödman. Descr. Bah. p. 1.
115. J. Ödman. Descr. Bahus p. 2.
116. v. supr. c. 13. §. 10. &c.
117. Denna Alf Fridulfson säges hafva warit Sigg-Odens Broder (Peringsch. Ättart. p. 7.); men det passar sig ej med tideräkningen, om hans Doter Alfhild, en Offer-Gudinna, blifvit bortröfvad af Stark-Otter Aludräng, då hon bestrukit Afguda-beläten. v. Peringsch. L. c. p. 66.
118. Sturl. T. 2. p. 205. &c.
119. På Orosteland i Östra- och Wästra-Härad finnas ännu tekn efter fyra Fästen, Borrefiäll och Borre-wägg, der en Konung Borre skall hafva bodt, Hitsefiäll och Önnefiäll. v. J. Ödm. L. c. p. 217. 233.
120. Wid Morlanda finnas ännu Slotte-bärget och Gee-bärget förutan ännu en gammal befästning. v. Ödm. L. c. p. 243.
121. Wid Tegneby skall hafva warit et gammalt Afgudahus (J. Ödm. p. 228.): Men eljest gifver namnet tilkänna, at der warit en stor Mötes-plats eller Ting, hvaraf Höfdingar och landsens Äldste fordom äro kallade Thegnar och Tignar-män.
122. J. Ödman. Descr. Bahus. p. 4. 88. 116. 216. 217. 228. 233. 243. 250. 251. 271. 274. 278. 284. 287. 350. 365.
123. cfr. Sturl. T. 1. p. 87.
124. K. Eric Emundson i Upsala kallade Wiken sit Rike af ålder och satte deröfver sin Jarl Rane den Götske (Sturl. T. 1. p. 87.), efter hvilken den trakten är kallad Ranerike.
125. Jorn. de R. G. Goth. Descr. Scand.
126. Halmstad heter efter Byen Holm (v. supr. c. 1. §. 4.), hvilken fordom warit en Holme, liksom mäst alla gamla orter i Halland.
127. Man har gissat, at Halland fådt namn af Hall (Tempel) eller af Hall (sten) eller af Hall (ofruktsam, af hvilket ord man ännu har Hall-äring eller misswäxt); men då skulle många orter i Scandien heta Halland.
128. v. supr. c. 12. §. 9. in not.
129. Asige och Afkome äro ännu Soknar i Halland, liksom Askim och Askum wid Göteborg och i Bahuslän (v. L. Böcker. Epist. ad O. Rudb. M. & J. Ödm. Descr. Bah. p. 142.).
130. Batavien tycks hafva fådt namn af det Götska Bat, Båt, liksom Askemännerne af Ask, skiepp.
131. Philip. Van Zesen. Descr. Urb. Amstelod. p. 7. Pontopiddan. Gest. Dan. extr. Patr. T. 2. p. 429. cfr. Jan. Dousa. Holl. Annal. L. 1. p. 67. Nannius. Junius. Brassica de Etym. Holland. c. 6. Alg. Hist. Lex. Art. Holland. Diction. de Moreri. ib. &c.
132. S. Bring. Mon. Scan. P. 1. §. 6. in not.
133. Man finner der ännu Warburg, Falkenberg, Helmstad &c. &c. &c. (v. Sv. Bring. Mon. Scan. P. 1. §. 6. in not. cfr. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 11.).
134. Wid Glumsten i Halland äro Siö-Konungen Wikars Söner Sniallur och Hiallur begrafne i Brödra-högen. cfr. S. Bring. Mon. Scan. L. c. Wid Asige i Halland och Arstad-Härad finnas minnes-tekn efter en Habors och Signils äwentyr: Der är Habors hög, Habors galge, Sigars eller Kungs-bärget, Signils-burs, Signils-källa &c. v. Richardsons anmärkn. hos Tuneld. Geogr. p. 250. Bland gamla nästen kan man räkna et berg i Hallands-åhs wid Waxtorp, hvaruti är en ingång för en karls storlek til et rum för mer än 20. personer, med tekn af spis, bänkar &c. v. Urb. Hiernes 2:de Flock. p. 264.
135. J. Flor. Flor. Ant. Scan. p. 85.
136. Vellej. 15. L. 1. ap J. Flor. L. c.
137. v. supr. c. 13. §. 4.
138. Åtskilliga orter i Halland äro nämnde efter Hun (Chun, Kind, Konung eller Domare); men Halländarne wända gerna O. och U. til A. til ex. Detta Hun-hals eller Huna-Hall, Huni-hold, heter nu Han-hals, liksom Holmstad Halmstad. I Konung Waldemars gamla Jordebok (ap. S. Bring. Mon. Scan.) kallas Han-hals Hånöflä, hvartil et helt Lähn räknas; men det är ej underligt, at utländske Munkar så bråkat Svenska namn. Detta Hun-hals war Hallands förnämsta Slott innan det flyttes i granskapet närmare åt hafvet til Warberg.
139. K. Waldem. Jordebok. Petr. Claud. Descr. Norv. A. O. Rhyzel. Sv. G. mun. p. 92.
140. Sv. Bring. L. c.
141. J. Floræi Flor. Ant. Scan. p. 78.
142. A. O. Rhyzel. Sv. G. mun. p. 64 & 117.
143. Jornandes (de reb. Get. c. 3.) kallar antingen detta folk Othinger eller ock Odins-Härads-boarne i Skåne (v. S. Bring. Mon. Scan.).
144. Guttorm Sindre ap. Sturl. T. 1. p. 134.
145. Dudo. Decan. S. Quintini ap. S. Bring & A. Lidholm. Diss. de Vindic. veræ Patriæ Normannor. Lund. 1745.
146. v. supr. c. 3. §. 6.
147. Detta tilstå Skånes Inbyggare sielfve i sit Fördrag med Sverige A. 1343. (v. Hadorf. Coll. cum not. Lundii. ap. Er. Benz. Colleg. Hist. Patr. &c.) och äfvenså Danske och Engelske Konungen Knut den Store i sin titul A. 1027. der han kallar sig Konung öfver en del af Sverige, fast han ej ägde mer än Skåne. (v. Lit. Canuti Regis ad Ælnothum Cantabr. A. 1027.).
148. Herv. S. c. 20. Fœd. int. Svec. & Scan. A. 1343. in Coll. Hadorf. & not. Lundii. cfr. O. Worm. Ant. Dan. Serm. 3.
149. v. supr. c. 11. §. 5.
150. Sax. Gr. L. 6. p. 100. & Floræi Flor. Ant. Scan. p. 90.
151. Sax. Gr. L. 8. p. 133.
152. A. Stob. de Scan. Ant. c. 1. §. 14.
153. Denne Osur är begrafven wid Byen Strö, der hans namn skall finnas på en sten: Totte-släktens gamle Stamfäder skola her ock wara begrafne. v. S. Bring. Mon. Scan. P. 1. &c.
154. Efter denne Thor, som blifvit dräpen af Konungen i Stoby, skall Thorups Sokn fådt namnet (P. Loven. diss. de Gothungia &c.)
155. Wid Loshult skall denne Sigfrid haft sit säte och efter honom Sefre-änge, Sefre-kullen, Sefre-källan &c. blifvit kallade. v. P. Loven. L. c.
156. P. Loven. Diss. de Gothungia sub S. Bring. Lund. 1745.
157. v. supr. §. 11. & Floræi Flor. p. 85.
158. v. supr. c. 13. §. 3.
159. J. Floræi Flor. Ant. Scan. p. 91.
160. v. supr. c. 13. §. 9. Mess. Chron. c. 34. & J. Flor. L. c.
161. Sax. Gr. c. 7. p. 120.
162. Mess. Scond. Ill. T. 1. p. 42.
163. Torf. Ser. R. Dan. p. 501. 291.
164. cfr. Cl. Prolom. Geogr. Tab. 4. Eur. & Annot. G. Mercat.
165. v. K. Waldem. Jordebok.
166. Laga-fiord utan för Laga-holm, dit Laga-elfven kastar sig, kallades fordom hela hafswiken emellan Taurekow eller den Norre Skånske Bärg-udden och Tule-öen eller Tylen wid Halmstad.
167. Ptolomæi Land-Charta giör Skåne aldeles til en Öö; det är ej underligt: Denne Auctor lefde på 200-talet, så at watnet steg i Norden i hans tid öfver trettio alnar högre, än nu. Ännu öfver 200. åhr efter Ingiald Illrådes tid säjer Rimbertus tydeligen i sin Rese-beskrifning (Vit. Ansch. c. 22. §. 20. 30.), at Sverige helt och hållit bestod af Öyar.
168. Levonerne sätter Ptolomæus midt i Skåne: Som så mångfaldiga orter i det landet lyktas på Lew, Löf, hvilket betydt Skog, så måste Levonerne warit Skogsboar, hvaraf Lew eller Löf-Guda-härad ännu behåller namnet.
169. Cl Ptolom. Geogr. Tab. 4. Eur.
170. Jornand. ap. S. Bring. Mon. Scan.
171. Paul. Warnefr. de R. Longob. L. 1. c. 11.
172. Cl. Ptolomæus sätter i sin Skånska Charta ej allenast Chædiner, Levoner, Guter och Phiresier (v. supr), utan ock Daucioner och Phavoner, til hvilkas igenfinnande man lär behöfva mycken gissning.
173. Lund war en af de störste Nederlags-platser för Skånske Siö-Konungarnas rof. v. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 212.
174. S. Bring. Mon. Scan. P. 1. §. 6. in not.
175. Wei, Wie eller Wå har fordom warit en stad och et heligt Offer-ställe, hvilket ock namnet gifver tilkänna (som wiga, inwiga, consecrare). v. A. Stobæi Antiq. Scan. §. 22. &. S. Bring. Mon. Scan. L. c.
176. På Wesehem, som nu heter Wesum, wid Lund skall en Veset hafwa bodt, som warit Hertig i Skåne under Konung Ifvar Widfadme. v. A. Stob. L. c. & Floræi Flor. Ant. Scan. p. 92.
177. A. O. Rhyzel. Sv. G. mun. p. 3. 126. 147. S. Bring. Mon. Scan. L. c. Tuneld. Geogr. 242. 243. J. Floræi. Flor. Ant. Scan. p. 76. 85. 91. P. Loven. Diss. de Gothungia &c.
178. cfr. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 215.
179. S. Bring. Mon. Scan. L. c.
180. A. O. Rhyzel. L. c. p. 62. 169. Ejusd. Monasteriol L. 9. c. 17. Tuneld. Geogr. &c.
181. I äldsta tider har detta land utan tvifvel hetat Ingeland, et uprögdt land (v. supr. c. 11. §. 1.), liksom Ångermanland, Ingermanland &c. men blifvit förökt med det ordet Håll eller Sten, så at Hålls-Ingeland will säja det Sten-rögda landet.
182. A. Buræi Descr. Sv. p. 33. J. Paul. Goth. Hist. Arct. L. 1. c. 16.
183. Hälsingelands äldste Lagar, i träd skurne, giömdes ännu A. 1374. i Selångers kyrka, fäste i järn-kädior. (S. Bälter. diss. de Hels. &c.).
184. J. Norin. Diss. de Fac. Angermanniæ.
185. cfr. Præf. ad LL. Hels.
186. Hälsingeland är delt i tre fylken, i Sundheden, i Nordanstig och i Ala: I detta Ala har det Alupotta warit, der den gamle Stark-Otter kommit till werlden. cfr. S. Bälter. diss. de Helsingia.
187. A. O. Rhyzel. L. c. p. 109. 182. Jos. Thun. in Vit. Palmsch. p. 109. S. Bälter. Diss. de Helsingia. J. Norin. Diss. de Fac. Angerm. Tuneld. Geogr. p. 277. 294. &c.
188. Man har ment, at Hälsingeland fådt sit namn af hälsa (Sanitas) och en del deraf, som kallas Sundheden, af Sundhet (Loccen. in observ. Hist. p. 10.). O. Rudbeck har hållit före, at detta land warit de gamlas Elixoia. v. Atl. T. 1. p. 468.
189. M. Nordal. Diss. de Medelpad. 1716.
190. Salan. Not. a. I Egil. & Asm. p. 122. it. O. Rudb. Atl. T. 3. p. 263.
191. Denne Framar skall hafva friat til Thafnhilda, Konung Kettils Doter på Rafnistad och Halogaland i Norje; men fådt nej och derföre utmant Kettil til Enwiges kamp: De slogos på Eisker-mark mellan Hälsingeland och Gästrikeland: Framars Son Bovar bad då Oden för sin Fader; men icke dess mindre blef Framar slagen och sade, när han föll: Nu svek du mig Baldurs Fader (Oden). v. Hist. Ketilli c. 6. ap. Alroth diss. de Gestricia. P. 2.
192. Hist. Ketilli. c. 6.
193. Bovar-Framars-Son fick sedan den Thafnhilda, för hvilken hans Fader satt lifvet til, och aflade med henne Thorni, som ärfde Rafnistad i Norige. v. Hist. Kettili & Alroth. L. c.
194. cfr. Torf. Hist. Norv. T. 1. L. 10. c. 9.
195. Hels. L. Kon. B. 7. fl.
196. I Umeå-Sokn är en Ättehög af 160 alnar i omkrets och i högden från 4 til 17 alnar. Dess ålder skall wara öfver 1000 åhr (v. O. Rudb. ap. J. Ask. diss. de Uma), hvilket inträffar på Ingiald Illrådes tid.
197. E. Brunnius Diss. de Urb. Torna. Ups. 1731.
198. v. supr. c. 4. §. 15.
199. En Son skall hafva hetat Sogni och bygt sit Slott, der nu är Limingo-kyrka, en annan wid forsen Pyhä och den tredie Hisi skall hafva giordt en ofantelig byggnad tio mil öster om Cajaneborg midt i moras med höga trappsteg mer än en famn mellan hvartdera. Af Calewa-släkten skola ännu månge i Österbotn räkna sig. v. P. N. Mathes. diss. de Ostrobotnia.
200. P. N. Mathes. Diss. de Ostrobotnia.
201. Er. Ol. Chron. L. 1. c. 10. Joh. Magn. Præf. ad Hist. c. 3. cfr. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. &c.
202. Wari är på gamla språket Bärg, som ännu heter så på Finska och Lapska.
203. Sturl. T. 1. p. 307.
204. v. supr. c. 3. §. 14.
205. På en af de största Navars-öjarne skall en Jätte Navar wara begrafwen. v. Hesselgren. diss. de Dalia.
206. Der finnas ännu grundwalar af en Fylkis-Konungs Slott. v. Hesselgren diss. de Dalia.
207. Hesselgren. Diss. de Dalia. 1718.
208. Pontanus (Hist. Dan.) kallar detta Slott Agaholm. cfr. A. O. Rhyz. Sv. Goth. mun. p. 4. 5.
209. cfr. Wexion. Descr. Sv. L. 6. c. 3.
210. A. O. Rhyz. Sv. G. mun. p. 4. 6. 160. Poraths Anm. & Borgströms MS. ap. Tuneld. Geogr. 199. &c.
211. På Dal är Bores-kullen nämnd efter en gammal Bore: Der äro ock Jätte-kullar, uti hvilka man kan gå under jorden hela 20 och 23 alnarne, til ex. Hägers-knatten, Wenne-stången, Hinds-knatten &c. v. Hesselgren. L. c.
212. v. supr. c. 13. §. 14.
213. Sturl. Yngl. S. c. 40.
214. J. Wild. ad Puffend. c. 11. p. 197.
215. v. supr. §. 7.
216. v. supr. §. 2.
217. v. supr. §. 4.
218. v. supr. c. 7. §. 24.
219. Sturl. L. c. p. 46.
220. Märkeligt, at en Öfver-Konung ej kunde sättia sig sielf up i Thronen, utan skulle ditledas (säger Sturleson L. c.) af Landsens Höfdingar. v. J. Scheffer. ap. J. Wilde ad Puffend. c. 11. p. 199. Sådant bestyrker folkets gamla Wal-rättighet.
221. Sturl. L. c. p. 47.
222. v. supr. §. 6. in not.
223. Han tycks hafva warit antingen Son eller Soneson eller åtminstone en Ättling af Hiorvard, Konung i Skåne (v. supr c. 13. §. 9.), hvars Fader och Farfader woro Heidrik och Angantyr Ulfhamar, Konungar i Rid-Götaland (v. supr. c. 12. §. 2.), som lämnat honom sit tilnamn af Ulf eller Ylfing. Hela denna Rid-Götiska Konunga-släkt, altifrån Konung Gudmund på Glyfiswall (v. Hervar. S.), tycks hafva herstammat från en Ulf eller Olafr, som i Alriks och Eriks, Upsala-Konungars tid wid pass A. 480 hade en Siömakt af ottatio skiepp. v. Götr. Sag. p. 56. hvaraf de blifvit kallade Ylfingar.
224. Sturl. L. c. c. 41.
225. Om Granmar då hållit sit Hof på Borg wid Borgsiöen eller, som likare är, efter Hiorvard kom in i Mörkö-fiärden, wid sielfva Mörköen på Siö-mans-ö, der nu är Hörningsholm, kan wäl ej med wisshet säjas; men i denna trakt har han säkert bodt.
226. v. supr. c. 9. §. 6.
227. v. supr. c. 13. §. 7.
228. Sturl. L. c.
229. Sturl. Yngl. S. c. 42.
230. v. sup. c. 6. §. 7.
231. Sturl. Yngl. S. c. 42.
232. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 11. p. 200. 201.
233. v. supr. c. 6. §. 14. 15. 21.
234. Sturl. L. c. c. 43.
235. Sturl. L. c. p. 50.
236. v. supr. §. 12.
237. Herunder förstås ej allena Fylkis- och Härads-Konungar, utan ock Siö-Konungar, som Hiorvard Ylfing &c. Historien upräknar wäl ej alle desse tolf; men wi böre deruti tro Sturleson (L. c.).
238. Sturl. L. c. p. 57.
239. K. Birgers Förtal til Uplands-Lagen säger så: Lagayrkir war Viger Spa — — han war utsänder af Ingiald Svea Konunge, hedin i hedin tima. Denne Wiger tycks hafva haft sit Domare-säte wid Hembringe i gamla Upsala Sokn, der en gammal wördad Lund ännu finnes och ej långt derifrån en Runsten uprest efter en Wiger Stufhals Son af dess Son Karl. v. Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 6. p. 227. cfr. J. Seren. diss. de Uplandha. Ups. 1720. & 22.
240. Birgeri Regis Præf. ad LL. Upl.
241. cfr. J. Wilde ad Puffend. c. 11. p. 203. 204. Ejusd. Hist. Leg. p. 2. §. 19. 20. 21. & Hist. Pragm. c. 3. §. 12.
242. Sturleson och Torfæus kalla honom Widfadme eller den widt omfamnande, den långarmade eller mäktige, som sträkte wida ut sin makt; men somlige mena, at detta ej annat betydt, än den widtfarne, eller den widtbereste, efter han giordt sina Siö-tåg så wida om werlden.
243. v. supr. §. 23.
244. v. supr. §. 4.
245. v. supr. §. 18.
246. v. supr. §. 4.
247. v. supr. §. 3.
248. Sturl. Yngl. S. c. 44.
249. v. supr. §. 7.
250. Sturl. Yngl. S. c. 46. cfr. J. Wilde ad Puffend. c. 12. p. 213. 214.
251. Sturl. L. c. c. 45.
252. v. supr. §. 16.
253. cfr. J. Wild. L. c. p. 205.
254. Sturl. Yngl. S. c. 47.
255. Sturl. L. c. c. 46.
256. v. supr. c. 4. §. 5.
257. Olof Fräkne eller den Muntre skall hafwa fådt Åsa Olofsdoter på sådant sätt: Kämparne Skati och Hiali hotade at taga bort henne med wåld, så framt ingen på en wiss utsatt dag mötte dem, at försvara henne: Olof infann sig då och ihielslog desse krigare, dräpandes i samma Enwiges-kamp tolf personer. Åsa hade lofvat, at den, som frälste henne, skulle blifva hennes Man: Hon wiste ej om Olof war troll eller menniskia; ty han hade, til at dölja sig, satt en så faselig larf för ansiktet, at då Prinsessan efter striden fick se sin Beskyddare, föll hon ned och dånade; men hon blef sedan så mycket nögdare, då hon såg, at han war en wälskapad yngling, som redan för henne suckat och som hon gerna hade älskat, utan at wara dertil så högt förbunden som nu. cfr. Sax. Gr. L. 7. p. 141. 142. Denne Olof skall i sin tid hafva öfverwunnit siuttio Siö-Konungar och blifvit sluteligen dräpen i bad af en Stark-Otter. v. Sax. Gr. L. c.
258. Sturl. L. c. c. 48.
259. Torf. Hist. Norv. P. 1. L. 10. Peringsch. Ättart. p. 29.
260. Sturl. Yngl. S. c. 49.