Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/RF

←  Brand bränningar: VI

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin Röda fanan

RÖDA FANAN

I parken var det nästan folktomt, men så mycket mer ostörd kunde man njuta af den vackra vårdagen. De vidsträckta gräsmattorna, ängar kunna de kallas, i den nyare, engelska delen af parken lågo i bjärt solljus, blott kantadt af några smala förmiddagsskuggor från de täta trädgrupperna, på hvilkas andra sida de krokiga gångarne slingrade sig mellan ljus och skugga. I den gamla franska delen började det kännas hett på de långa, snörräta gångarne, där icke tecken till skugga fans.

Omkring palatset växte fullt med vackra blommor nedanför de höga terrasserna, med gamla, aristokratiska sandstensmurar och smärta balustrader, med breda, förnäma trappsteg och ännu förnämare drottningar i marmor, åt hvilka de starkt fladdrande röda fanorna på palatsets tinnar kanske hvisslade något hånfullt. Blommorna viste af hvarken marmordrottningar eller någon röd fana. De stodo i långa rader och täta flockar med färger som lent och behagligt smekte ögat, utan att någonsin såra eller trötta.

Där spredos dofter som väckte glada känslor, utan att berusa. Kraftigare och dock oändligt fina kommo vällukterna från de högstammiga akasierna, hvilkas blomklasar i matt guld stucko af mot den friska grönskan som själf lyste i så många lifliga skiftningar, där solen föll på, men sedan drog sig undan med alt mörkare uttryck.

Från träd och buskar ljödo muntra hvisslingar. Näktergalen hvilade sig, ty han hade natten förut varit så länge vaken och öfverlemnat sig åt ett ansträngande musikaliskt svärmeri; men trasten var så mycket bättre vid röst, och det fans ett stort antal trastar, hvilkas drillar klingade från träd till träd, hela lustgården igenom.

Hvilken härlig vårdag! Hvilken frid i den vackra parken! Det var endast på afstånd som kanonerna dundrade. Ljudet kom långt bort ifrån, doft och entonigt. Det tycktes icke angå trastarne. De viste ingenting om kanonaden från vallarne och bekymrade sig ej häller om det ännu dofvare svaret från Montretout, Brimborion, Issy, Vanves, Châtillon, o. s. v.

Jag var redan van vid kanondundret, hade hört det i flera veckor och på mycket närmare håll. Jag brukade till och med gästa då och då i ett litet batteri på sluttningen af Saint-Cloud-höjden, hos några unga kanonierer från Normandie, raska örlogsmatroser, hvilka först naturligtvis togo mig för en tysk spion, sedan för en kommunard och slutligen vordo mina goda vänner och sade sig till och med hafva hört, att normanderne skulle ha slägtingar i höga norden, hvarifrån deras nye vän var kommen.

Den ena dagen var jag hos »les versaillais», den andre hos »les fédérés», utan att därför vara någon späjare, endast en alldeles opartisk iakttagare, och det gick mycket lättare för sig än jag själf vågat hoppas — tack vare de tyske trupperne i Saint-Denis, hvilka höllo vägen öppen för alla fredliga och hederliga medborgare och medborgarinnor, liksom naturligtvis för alla spioner, mellanlöpare, öfverlöpare, skojare och tvifvel underkastadt pack.

Nu var jag åter i Paris och gjorde mina iakttagelser i Luxembourg-parken, en gammal, kär bekant, fastän hans anletsdrag undergått en och annan förändring. En sådan till det bättre var den nya engelska anläggningen med sina friska gräsmattor, slingrande gångstigar och lummiga trädflockar. En mindre fördelaktig förändring var de många träbarackerna som jag fann i den åt Rue d’Assas gränsande delen af trädgården. Det var otäckt fula bygnader som icke alls stodo i öfverensstämmelse med omgifningarna.

Barackernas ändamål fann jag snart, ty dit fördes just då åtskilliga sårade. De hade väl träffats af granaterna, som regnade i stadens utkanter, eller kanske varit med i någon skärmytsling vid Châtillon, Montrouge eller där omkring. I närheten af barackerna såg jag några män, på hvilka en arm eller ett ben fattades, eller som hade stora bindlar om sina hufvud. De sågo lidande ut och tycktes likväl glädja sig åt solen, grönskan och fågelsången, tydligen sådana som njöto af tillfrisknandets lycksalighet.

Stället var således ett fältlasarett.

Jag gick förbi det och kom till en större byggnad, som låg närmare upp åt Avenue de l’Observatoire, men inom trädgårdens stängsel. Den var också af trä och synbarligen uppförd för något tillfälligt behof, lika ful och afskräckande, men ännu dystrare.

En af kommunens nationalgardister gick på post utanför trähuset. Jag sporde, hvad det kunde vara för en byggnad.

»Till baka, medborgare!» röt kommunarden och gjorde med sitt gevär en hotande åtbörd.

Jag stannade. Den rytande krigsmannen var en gammal man med grått skägg, mager, kanske utsvulten. Han såg eländig ut. Uniformen var sliten, dock tämligen militärisk, hvad hufvud- och benbetäckning vidkommer, men kroppen omgafs för öfrigt af en illa medfaren ylleblus.

Han betraktade mig med misstänksamma blickar, och ögonen voro onekligen ganska eldiga. Det tycktes riktigt brinna i det bleka och aftärda ansigtet,

Ännu en gång höjde han sitt vapen för att drifva undan mig, men han häjdade sig och såg på mig med mindre obehagliga ögon. Det tycktes som han till och med gjorde ett försök att le, och det tog sig besynnerligt ut på det aftärda ansigtet, där nöden syntes hafva gått i förbund med svärmeriet och stält till en otäck förödelse.

»Ni här?» sade han.

Jag stirrade på honom. Kände han mig?

Jag kunde icke erinra mig förut hafva sett denne magerman i den dåliga ylleblusen och med de brinnande blickarne.

»Har ni glömt frukthandlaren i Rue Carnot?» sporde han.

»Ah, fader Moreau!» utropade jag, ehuru jag ännu icke var rätt säker på, om kommunarden vore den åsyftade personen.

Det var dock han. Men huru förändrad på fem år! Då jag flyttade från Paris, var »fader Moreau», som han allmänt kallades i kvarteret, ännu en kraftig man, rödlätt och stark, något fetlagd, med frodigt hår och skägg utan många gråa strån, gladlynt, arbetsam, en småhandlande af ringa slag, men som genom möda och omtanka höll på att göra sig till riktig bourgeois.

Han hade under hela 1860-talet en liten fruktbod vid Rue Carnot, bakom Luxembourg-trädgården. Jag bodde i granskapet och helsade ofta på en målare af mina bekanta hvilken rådde om det hus, där Moreau i bottenvåningen sålde sina päron och grönsaker. Ej sällan gick jag in i boden och köpte några frukter. De voro vanligtvis utmärkta.

Fader Moreau var, som sagdt, mycket arbetssam, och det var äfven hans hustru, »mor Moreau», samt hans unga dotter. Alla arbetade för husets bästa så som fransmän kunna och bruka arbeta, det vill säga utan rast och ro, utan tanke på några bekvämligheter, under ständiga försakelser, släpande, gnidande, skrapande i hop likt och olikt, men aldrig nedtryckta, aldrig sorgmodiga, utan städse glada, skämtande, sjungande och med tanken på den härliga tid, då de skola hafva arbetat i hop så mycket pengar, att de kunna slå sig i ro och njuta af lifvet i oafbruten sorglöshet och i ett ljufligt göra intet, på sin höjd pysslande med blommorna och sysselsatta med att binda upp aprikoser mot trädgårdsmuren at södra sidan.

Så arbeta de alla — som icke drifva omkring på boulevarderne eller sitta vid spelborden i de fina klubbarne eller berusa sig med »vitriol» på krogarne, men de senare äro onekligen ett fåtal mot de sträfsamma, de som möda sig, som lefva nyktert och knapt för att en gång kunna hafva en samlad styfver.

Fader Moreau brukade redan klockan fyra på morgnarne begifva sig till saluhallarne för att till billigaste pris få den bästa frukten och de friskaste grönsakerna, och dem drog han sjelf hem på sin lilla kärra den långa vägen från Marché-Saint-Germain eller den ännu mycket längre från Centralhallarne vid Saint-Eustache. Mor Moreau skötte hushållet och deltog i försäljningen i boden, tidigt uppstigen, sent i säng, aldrig sysslolös. Claire, dottern, förde kassakladden, ty fastän rörelsen utgjordes af endast en simpel frukthandel i minut, så ville familjen ha reda på sina inkomster och utgifter, och inte en enda centime kom in eller gafs ut, som ej antecknades af mademoiselle Claire, en vacker flicka och en duktig flicka.

Paret Moreau hade också en son, hvilken då jag senast köpte päron vid Rue Carnot väl kunde vara aderton eller nitton år och just då hade lyckats få plats i det stora manufakturmagasinet Au bon marché, i hörnet af Rue de Sèvres och Rue du Bac. Om den sonen hyste föräldrarne de allra största förhoppningar. Han hade ett utomordentligt handelshufvud och, icke vore det alldeles omöjligt, kunde nog en dag varda bolagsman med sjelfva herr Achille Boucicault, så vida han icke bytte om hus och toge plats i Petit-Saint-Thomas, som också var ett af de nya »monumenten» i både siden och lärft i Faubourg-Saint-Germain, och der svingade sig upp till ledare af hela »institutionen». Han hade rätt vackra anbud från Petit-Saint-Thomas, påstodo far och mor.

Min vän målaren som rådde om huset vid Rue Carnot var en ganska välbergad man, hvilket han hade sin pensel att tacka för. Sådant händer verkligen i Frankrike, der både konstnärer och skriftställare kunna samla förmögenhet, i fall de duga till något. Jules Grandfort var en god konstnär, om också icke en af de allra förnämste. Det vill säga icke så litet att vara »god» i Paris, där tusental täfla om de framstående platserna och där de som på andra ställen kallas goda konstnärer knapt vinna ens den flyktigaste uppmärksamhet.

Jag besökte Grandfort tämligen ofta. Han bodde ganska angenämt. Innanför det lilla huset åt gatan, der makarne Moreau hade sin fruktbod med tillhörande sängkammare-salong-matsal, ett enda rum som i Sverige skulle kallas en bodkammare, men som jämte ett litet kök utgjorde familjen Moreaus hela våning, låg en ljus, snygg, asfalttäckt gård, på hvars andra sida Grandfort hade låtit bygga ett litet, mycket litet slott i normandisk stil, med småtorn, karnaper och utsprång af alla slag, med underliga ornament i rutform eller som vridna stafvar eller stjärnor, som fjäll, med små kolonner med tärningsformiga kapitäl, med en massa djur eller odjurshufvuden som stucko fram från alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Det var riktigt vildt och underbart fantastiskt, alster af en rik inbillningskraft som fråssade i medeltidsformer. Och likväl var Grandfort en son af sitt århundrade, en som gjorde narr af medeltiden i alt annat än i byggnadskonst, kanske emedan denne underlättade tillfredsställandet af hans nycker i tegel och sandsten.

Bakom det lilla, fantastiska slottet, det vill säga den just icke rymliga bostaden, låg en vacker, väl vårdad trädgård, en sådan som ingalunda är sällsynt i Paris, och så snart vårluften vardt någorlunda ljum, flyttade konstnären ut sitt staffli där i fria luften och målade, såsom han sade, alldeles oberoende af de fördömda atelierväggarne. Hans atelier var dock af präktigaste slag och kunde täfla med de riktigt store mästarnes. Det var också det förnämsta rummet i huset, där familjen samlades efter dagens hufvudmåltid och där herr och fru Grandfort togo emot sina vänner hvarje torsdagsafton hela året.

Fru Grandfort var ett högst älskvärdt fruntimmer, också konstnärligt anlagd, men hade kastat bort penslarna, emedan hon trodde sig icke kunna någonsin varda annat än dilettant, en sällsynt själfförsakelse, till hvilken hon uppmuntrades af sin man som hyste den bland målare och bildhuggare icke ovanliga fördomen, att en kvinna icke kan uträtta något inom de bildande konsterna.

Herr och fru Grandfort hade också en son och en dotter. Sonen hade, när jag flyttade från trakten, börjat den stora öfveransträngningskursen i polytekniska skolan och var redan halfblind och till hälften förläst. När han hunnit varda det helt och hållet, skulle han gå in vid väg- och vattenbyggnadskåren, varda stor ingeniör, officer af hederslegionen, deputerad och mycket rik. Så hade herr Grandfort beslutat. Fru Grandfort smålog, men det var nästan ett sorgset småleende. Hon hade hällre sett, att Alphonse icke vore förläst, utan tagit till penseln, ty hon hade en fast tro på konsten och viste, att sonen hade verkliga konstnärsanlag.

»Det tillåter jag aldrig», sade Grandfort, hvilken var liberal i politiken, men icke hemma i huset oftare än när där talades politik, »Mitt konstnärsnamn får icke ställas på spel.»

Constance, Grandforts dotter, var ett par år yngre än brodern. Hon uppfostrades i Sacré-Coeur, något som fru Grandfort ej häller gillade, men flickans far förklarade sig hafva beslutande rätt i det fallet.

»Jag är liberal», sade han, »voltairian och skulle hälst vilja afskaffa allt hvad presterskap heter.

»Och likväl skickar du vår dotter till en klosterskola», invände fru Grandfort.

»Det är en annan sak», förklarade mannen, »någonting fullkomligt oberoende af mina enskilda åsigter. Flickan måste förberedas för verlden på ett sätt som öfverensstämmer med vår förmögenhet, med mitt namn. Är du ej själf uppfostrad i samma skola?»

Fru Grandfort suckade, fälde till och med en tår för sig själf, ty af egen erfarenhet viste hon hvad en uppfostran i kloster vill säga. Hon var en ganska skarpsynt kvinna, men kärleken till mannen hade gjort henne undergifven och ofta viljelös, kärleken först, vanan sedan och kanske allra mest, den brist på själfständighet som just hennes uppfostran i samma Convent du Sacré-Coeur grundlagt hos henne. De fromma systrarne äro förträffliga verktyg i händerna på dem som vilja frånsäga kvinnan all rätt att deltaga i mannens beslut.

Grandfort fruktade ej att öppet uttala sitt missnöje med kejsardömet. Ofta gjorde han bland sina vänner de skarpaste utfall mot napoleonismen.

»Jag är liberal», upprepade han, »och kan inte tåla allenastyrandet».

Vi gåfvo honom rätt, och i de små aftonsamkvämen i det lilla normandiska hotellet eller »slottet» — konstnären smålog mycket vänligt, då vi kallade det slott — gick man ganska illa åt monsieur Bonaparte och alla hans medhjälpare.

Vid ett högtidligt tillfälle, då inom den kejserliga familjen skulle firas någon slägtfest, hade torgfruarna, les dames de la halle, i Centralhallarne förenat sig om en jättebukett af de skönaste blommor för att öfverlemna till hennes majestät kejsarinnan. Föredömet smittade, och torgfruarna på Marché-Saint-Germain ville ej vara sämre än systrarne i Centraln. Äfven de samlade till en likadan bukett, men som deras antal är mycket mindre än centraldamernas, så behöfde de hjälp och vände sig till några herrar frukthandlare.

Fader Moreau var bland dem. Han gaf gärna en skärf till ett så fosterländskt ändamål och han skröt däröfver, så att det kom till Grandforts öron. Konstnären kastade bort paletten, drog ett par häftiga drag på pipsnuggan, skyndade själf ned till familjen Moreau och höll en straffpredikan för frukthandlaren. Denne ansåg sig böra försvara en så utomordentligt vacker bukett och förklarade, att kejsaren vore folkets vän. Herrarne kunde göra honom så mycken förargelse som hälst, men folket skulle nog taga hans försvar. Det var för folkets skull han gjort statskuppen, för folkets skull han fört ett ärofullt krig mot Ryssland, för folkets skull han slagit österrikarne i Italien o. s. v.

Grandforts raseri fann inga uttrycksmedel. Det var under hans värdighet att slåss med en frukthandlare, en som hvarje morgon drog hem en kärra grönsaker, en mycket simpel karl, men nog hade han önskat kunna ränna en värja genom den karlen för att dermed visa, huru frisinnad han själf vore.

Skulle han säga upp Moreau? Det hade den lumpne kejsarvännen naturligtvis förtjänat, men boden vore icke så lätt att hyra ut. Rue Carnot är just ingen handelsgata. Hvilken harm dock, att nödgas i sitt eget hus hysa en bonapartist! Grandfort gick till sin vän Darimon, hvilken förde honom tillsamman med Emile Ollivier och med Hénon, och Grandfort lättade sitt hjärta i skötet af dessa tre bland fem-manna-motståndet under kejsardömet. Emile Ollivier var icke minister då ännu. Han var endast oppositionsman, en af de mest populära, om ej hos massan, dock hos de »liberala» af samma slag som konstnären Grandfort.

Alt det där drog i snabb fart fram för mitt minne, under det jag stod och betraktade den till sitt yttre så fullständigt förändrade fader Moreau, som stödde sig mot sitt gevär och borrade de hemskt lysande blickarne in i mig.

»Ni är således kommunard?» sade jag, och det låg kanske ett medömkande tonfall i frågan.

»Medborgare ... Jag har sannerligen glömt ert engelska namn, fastän jag nog minnes, när ni bodde här vid Rue d’Assas ... medborgare ...»

Hans blickar riktigt brände mig, tyckte jag.

»Det är vi som försvara friheten och fäderneslandet».

Han stötte sitt gevär i marken med all den kraft hans svaga arm förmådde. Det förekom mig, som vore han icke alldeles nykter. Det var kanske ett frihets- och fosterlandsrus, dock icke utan en doft af dålig konjak.

»Det är vi», fortfor han, »som skola visa rojalisterna i Versailles och alla andra som vilja lefva af folkets arbete, att det nu är vår tur att lefva högt. Nu behöfver jag inte hela dagen stå i fruktboden eller gå och släpa på kärran om morgnarne. Sluta inte rojalisterna upp att skjuta på vår stad, ty vår är han, så skola vi hänga dem ... Åh, de ska’ dingla hela vägen mellan Versailles och Paris. Vi ska’ skjuta dem och guillotinera dem ... Hur står det för öfrigt till med helsan och la petite famille?»

»Jo, tack fader Moreau, mycket bra. Men hur står det till med er egen familj? Hur mår den förträffliga mor Moreau? Och huru är det med mademoiselle Claire och herr Léon? Är han qvar i Bon Marché eller kanske han nu öfvertagit Petit-Saint-Thomas?

»Åh, ba! ... Hvem tänker på Petit-Saint-Thomas eller andra kalikåhelgon nu för tiden? Tala inte med mig om Léon. Han är åt helvete.»

»Förlåt mig, fader Moreau! Jag viste inte ... jag förmodar att han gjort tjänst mot tyskarne.»

»Ja för tusan, men också mot fransmännen. Han är med rojalisterna, den lymmeln.»

Jag ville så fort som möjligt lemna ett så sorgligt ämne och frågade därför efter Grandfort, Moreaus husvärd.

Men det var att hoppa ur askan i elden. Moreau fick ett anfall af raseri, som jag trodde skulle göra slut på honom eller på mig, ty det såg ut som ville han kasta sig öfver mig och skyndsamt taga mig af daga.

»Grandfort!» vrålade han. »Den erkeskurken! Herr Grandfort (han lade synnerlig vigt på ordet »herr») kunde icke lefva utan sina kamrater, de fina patronerne, och dem han har sökt upp i Versailles. Finge jag bara tag i honom! ... Men han aktar sig nog för att komma tillbaka. Vi ha dock hans hustru och den kära mademoiselle Constance, som sluppit ur klostret, men icke skall slippa från kommunen. Det är vår gisslan. Ser ni, medborgare, det är andra tider nu, än då ni kom och köpte päron hos oss. Nu är det folket som skall ta vara på sina rättigheter, och det göra vi på fullt allvar. Kom i Salle Molière i afton. Där skall ni få höra fosterlandsvänner. Jag är fri från vakten i eftermiddag och i kväll går jag till Salle Molière och håller tal. Det är vår bästa klubb.»

»Hvad! håller ni tal, fader Moreau?»

»Visst håller jag tal. Det har jag gjort många gånger i klubben i Passage Joffroy, men der var bara aristos ..., fy, så otäckt! Nu går jag i Salle Molière. Där får jag röka min pipa i fred för rojalister och där fins det bara rena republikaner i nationalgardesuniform. Dit skall ni gå medborgare.»

»Vi få väl se», sade jag och tog afsked af fader Moreau samt ville af gammal vana gå närmaste vägen ut till Rue d’Assas.

»Håll, medborgare!» skrek Moreau och fattade min arm. »Inte får ni gå åt den där sidan. Ingen får komma krutmagasinet närmare än på femtio steg.»

»Det är således ett krutmagasin, det där huset?»

»Naturligtvis! Hvad skulle det annars vara? Hela sektionen omkring Luxenbourg har här sitt krutförråd. Det är därför jag går på vakt här ... Åh, vi ska’ nog ta oss i akt att rojalisterna inte göra med det här magasinet som med knallhattsfabriken i Avenue Rapp, den de sprängde i luften.»

»Inte var det någon anläggning.»

»Vet ni det bättre än jag kanske, som då låg på Marsfältet? Stor tack, medborgare, men jag vill för gammal bekantskaps skull råda er att inte ta rojalisterna i försvar.»

Jag skrattade åt den vänliga varningen och hade nog fått svårt för att uppspåra några rojalister. Då jag icke fick gå förbi krutmagasinet, hvars röda fana på taket jag icke trott skulle betyda mera krut är den röda fanan på fältlasarettet och den röda fanan på Luxembourgpalatset, gick jag bort åt den gallerport, hvarigenom man kommer åt Rue Saufflot. Jag ville se, huru den röda fanan tog sig ut öfver Panthéons kupol.

⁎              ⁎
⁎

Veckorna gingo. Jag var än i Paris, än i Versailles. Jag bevittnade skådespel af olika slag. Jag satt i Theatre Français, midt bland kommunens mycket guldgalonerade officerare och fröjdade mig åt Got, som var ständigt samme store konstnär, antingen han spelade för kejsarehofvet eller för åskådare af hvilka nio tiondelar hade »rekvirerat» sina platser och då en fullsatt salong ofta inbragte endast femtio francs i teaterkassan. Jag trängdes med samma officerare i teaterns foyer vid foten af Voltaires bildstod.

Jag bodde i Hôtel du Louvre, nästan ensam. Till mitt förfogande hade jag där ett halft dussin uppassare, men de voro också de enda i hela gästhuset, tycktes det. I matsalen fans icke mat och ej häller några som ville äta. I läsesalen fans intet att läsa och ej heller några som frågade efter att läsa. Utanför hotellet, under Rivolis arkader, köpte jag hvar morgon Père Duchêne, Le fils du Père Duchêne, Le Mot d’ Ordre, Le Rappel o. s. v., och det hade jag till ersättning för hvad jag saknade i läsesalen. De som sålde tidningarna gingo i trasiga uniformer, och geväret hängde öfver skuldran.

Gamla vänner söktes, men funnos sällan. Skandinaverne voro nästan bortblåsta.

Kommunarderne voro aldrig besvärliga för mig. Jag kom och gick alldeles efter behag, utan att någon oroade mig. Visserligen tillbakavisades jag ofta, då jag ville taga barrikadbyggeriet och andra »institutioner» närmare i betraktande, men mig vederfors aldrig något ondt.

Ofta tänkte jag på den till krigsman förvandlade frukthandlaren och likaledes på familjen Grandfort, men då jag skulle besöka Rue Carnot, kom alltid något hinder emellan. Och slutligen kom bataljveckan, då jag hade helt annat att tänka på än att gå och söka gamla bekanta. Då smattrade gevärssalvorna i hvart gathörn, då rasade lågorna till höger och vänster.

På sista bataljdagen stod jag på Grèveplatsen och skådade, huru lågorna slogo upp ur askan och stenhögarna i det nedbrända Hôtel de Ville. Det var en vacker pingstdagsmorgon. Striden var nära utkämpad — för den gången, för lång tid. Jag hade nyss förut sett, huru man i den lilla trädgården omkring Tour Saint-Jacques gräfde ned lik efter i striden fallna eller af regeringstrupperna skjutna kommunarder.

Förbi mig fördes en flock fångar. Jag gaf ej mycket akt på dem, ty jag hade under de senare dagarna sett tusental, ja tiotusental. Då jag tämligen likgiltigt kastade blicken öfver de djupa leden, såg jag, som vanligt, unga, kraftiga män, gamla gubbar, unga och gamla kvinnor, pojkar, till och med små barn. Somliga sågo djärfva ut, gingo med högburet hufvud och kastade trotsiga blickar omkring sig; andra vandrade med tunga steg och sänkt hufvud; några kvinnor gräto, andra hånskrattade; ett par pojkar räckte ut tungan åt åskådarne; de flesta voro smutsiga, trasiga, svärtade af krutrök, så som man måste se ut, då man kommer från en förtviflad strid, en strid för, såsom man förestält sig, ett nytt samhälle.

Midt i högen tyckte jag mig upptäcka fader Moreau, men det var blott för ett ögonblick och jag vet icke om jag såg rätt. I nästa ögonblick föstes fångarne in i kasernen Lobau. De stora portarne slogos igen. Jag vände min uppmärksamhet åt annat håll.

Efter en fjärdedels timme hörde jag en gevärssalva, hvilken skrälde i öronen på mig, liksom hade den afskjutits alldeles i grannskapet.

»Hvad, slåss man här nu igen?»

»Åh, nej, man bara skjuter fångar där inne på kaserngården.»

Det var det svar jag fick på min fråga, ett likgiltigt svar, med kanske en liten tillsats af belåtenhet öfver att vara af med åtminstone ännu ett hundratal af kommunarderne.

⁎              ⁎
⁎

Dagen därefter gick jag åter genom Luxembourgparken. Solen sken lika vackert. Blommorna doftade lika skönt. Trastarne hade ej ännu upphört att sjunga. Den här gången hörde jag icke någon kanonad. Ingen kommunard häjdade mig. Ambulansbarackerna voro ännu kvar, men krutmagasinet hade försvunnit.

Jag kom ut på Rue d’Assas och vek af in i Rue Carnot. Husen sågo illa medfarna ut, med trasiga fönster, remnor och hål i murarne. Det förvånade mig, ty jag hade aldrig hört omtalas, att granaterna hunnit den stadsdelen. En granat hade visserligen fallit i Luxembourgparken, men det var blott ett enstaka exemplar.

More ... stod öfver en dörröppning utan dörr, men den öfriga delen af namnet var bortsprängd. Det var vid fader Moreaus fruktbod. Husets hela framsida var mycket illa åtgången, och boden var en ruin, men i bodkammaren, familjens forna sängkammare-salong-matsal, fann jag en gammal kvinna som med sänkt hufvud och svårmodigt utseende satt och betraktade några torra palsternackor och ett par skrumpna päron. Det var hela frukthandeln, men handeln skulle dock hållas vid lif.

Den gamla kvinnan var mor Moreau som nu arbetade för att uppehålla lifvet, då hon förut sträfvat för att förvärfva en förmögenhet. Det var hvad hon själf sade, sedan jag gjort henne uppmärksam på att vi vore gamla bekanta. Jag frågade efter fader Moreau,

Hon förklarade, att hon icke sett sin man sedan den förskräcklige dagen, då hela kvarteret höll på att springa i luften. Jag förstod henne icke.

»Hade icke den beskedliga kapten Grandfort kommit, så hade vi alla varit förderfvade», förklarade mor Moreau. »Och man min hade varit den förste att störta oss i olyckan.»

Några närmare upplysningar fick jag först efter ett långt samtal, under hvilket jag måste mycket anstränga mig för att rätt uppfatta den gamla kvinnans ofta osammanhängande uttryck.

Jag gick in på gården. Det »normandiska slottet» såg lika illa handteradt ut, som huset åt gatan. Småtornen pekade åt olika håll, ornamenten hängde i trasor, kolonnerna voro krossade, odjurshufvudena grinade med halfva ansigten. Förut var det fantastiska och vilda afsigtligt, nu var det mycket naturligare och omedelbarare. Alt var remnadt, mycket var söndersprängdt.

Grandfort gick själf och såg på förödelsen. Med Versailles-hären hade han återvändt till Paris. Han hade åldrats betydligt. Efter att en stund hafva stirrat på mig, då jag helsade honom, räckte han mig handen och utropade med ett utrryck, som föreföll lika viidt som omgifningarna och en röst lika söndersprängd som utsidan af hans hus.

»Vi ha segrat, min vän! Samhället är räddadt!»

I trädgården satt fru Grandfort med rödgråtna ögon. Fröken Constance såg jag ej till. Ingen talade om henne. Kanske hon var död, kanske hon ännu vistades i klostret.

Och Alphonse? Han var väl nu den framstående ingeniör hvartill han uppfostrades?

Fru Grandfort gret. Konstnären såg hård ut. Han tvekade ej att omtala, det sonen glömt sig för mycket, att han, då han lemnade polytekniska skolan, velat gifta sig med Claire, den slynan, flickan i fruktboden, dottern till sådant folk som far och mor Moreau. Grandfort förbjöd det naturligtvis på det bestämdaste. Far Moreau fann det däremot alldeles i sin ordning. Han hade också samlat litet pengar, sade han, den oförskämde proletären, ty något annat vore han icke, sade konstnären och hederslegionsriddaren Grandfort. De pengarne försvunno dock på samma gång som kejsaredömet, ty de hade förvandlats i dåliga papper och satts in i en bank som grundats och drifvits af några kejserliga äfventyrare, några af Napoleon III:s förnämsta gunstlingar.

Redan vid krigets utbrott var familjen Moreau fattig. Vid fredsslutet var den utblottad. Léon hade gjort sig till soldat, deltagit i kriget, varit fången i Tyskland, återkommit och instuckits i Versailles-armén. Föräldrarne hade på många omvägar fått veta detta. Claire var ohjelpligt förälskad i Alphonse. Hon hade försvunnit. Hvart viste ingen. Kanske hon kastat sig i Seinen. Kanske hon träffats af en dödande granatskärfva, då hon gick till vallarne, där hennes far tjänstgjorde och där hon var säker att träffa äfven Alphonse. Några påstodo, att hon alldeles icke vore död, utan lefde till samman med Alphonse samt att hon varit synlig under kommunens glansdagar. Till häst i amazondrägt, tillade somliga af kvarterets nyhetsförtäljande gamla kvinnor och gubbar, bara som marketenterska, sade andra.

Far Moreau förbannade kejsardömet lika mycket som han förut välsignat det. Han kunde icke finna nog hårda och tillräckligt förolämpande ord för att uttrycka sin afsky för »den där Bonaparte» som störtat Frankrike i olycka och beröfvat Moreau hans sparpenningar, frukten af årtiondens mödor och försakelser. Han deltog naturligtvis i försvaret af Paris under den tyska belägringen och tillhörde samma bataljon som Grandfort, men den senare låtsade icke känna honom. Hvad hade han, den liberale konstnären och husegaren, att göra med den fattige, okunnige, oförskämde frukthandlaren, f. d. bonapartisten, som ville tränga sig in i en hederlig familj med bildning och förmögenhet.

Mellan den klass som Grandfort tillhörde och den som var fader Moreau’s kunde aldrig finnas något gemensamt. Mellan dem vore lika stor skilnad som mellan fransmän och tyskar, som mellan verkligt liberale, bildade medborgare, tillhörande Thiers’ aktningsvärda och rigtigt fina republik, och dessa trasvargar hvilka nyss förut vrålat »lefve kejsaren!», emedan de inbillade sig, att denne kunde hjälpa dem och ville sätta dem i jämbredd med bildningen och förmögenheten, och nu skränade »lefve kommunen!» d. v. s. det afskyvärdaste af alt afskyvärdt, det som sträfvade att blanda i hop hederligt med ohederligt, fina samhällsvanor och angenämt sällskapsskick med plumpa oseder och alt slags smuts.

Grandfort och hans liktänkande voro goda fosterlandsvänner. De försummade aldrig vakttjänsten, talade ständigt om att göra utfall mot tyskarne, kritiserade Trochu och ryckte på skuldrorna åt Gambetta. De hade samlat stora förråd af lifsmedel i sina hem och lefde i det längsta så som det anstod dem, måttligt njutande af godt vin och tämligen dräglig mat. De »röda» deremot hade ingenting annat än den knappa aflöningen såsom nationalgardister, och denna drucko de upp i dåligt vin och förödande konjak. De voro mera djur än menniskor.

Fader Moreau, förut så nykter och ordentlig, drack nu lika mycket som kamraterna. Han var så god fosterlandsvän, att han ständigt gjorde tjänst på vallarna och ständigt gick i rus. Han kritiserade Trochu ännu skarpare och gaf snart Gambetta på båten — under ballongen. Hvarför skulle Gambetta fly från dem?

Så kom freden, och snart därefter kommunen. Grandfort ansåg sig icke säker bland »packet», utan flydde till Versailles. Fader Moreau vardt en af kommunens ifrigaste anhängare, drack så ofta han kom öfver något mer eller mindre drickbart, höll tal i klubbarne, förbannade sonen, talade illa om dottern, lät hustrun sitta ensam i den tomma boden och hotade att vid första tillfälle sätta eld på Grandforts, den fördömde aristokratens, prålande hotel. Det var endast kapten Alphonse som kunde förmå honom att icke göra allvar af hotelsen ... Kapten Alphonse, d. v. s. kapten vid kommunardhären.

Den unge mannen hade funnit sin fars »borgerliga liberalism» allt för otillräcklig. Af öfvertygelse eller af ärelystnad eller kanske af kärlek till Claire, den fanatiske kommunardens dotter — bevekelsegrunder skrifvas icke i anletet — hade han gått i kommunens tjänst och snart befordrats till kapten. Hans ingeniörskunskaper kommo väl till pass. Någon god krigsman var han icke, halfblind, obeslutsam i afgörande ögonblick, svag i vapens bruk, dugde han till hvarken befälhafvare eller soldat, men han förstod sig ypperligt på att bygga barrikader och var i den konsten styfvare än sjelfva fader Gaillard, den namnkunnige barrikadbyggmästaren. Derför åtnjöt kapten Alphonse Grandfort stort anseende hos kommunarderne. Trodde han verkligen på möjligheten af kommunens seger och fortfarande bestånd? Det är svårt att säga. Jag samtalade aldrig med honom under den tiden. Han ville skjuta sig, har man sagt mig, då regeringstrupporna togo in den stora barrikaden vid ändan af Rue de Rivoli, men drogs med af kamraterna, och det påstås, att han var närvarande, då elden anlades i Tuilerierna.

Detta var natten mellan tisdagen och onsdagen i bataljveckan i Paris. På onsdagsförmiddag stod kapten Alphonse med sitt kompani i Luxembourgträdgården. Regeringstrupperna voro ej långt borta. Deras trummor hördes redan från Boulevard Montparnasse. Trädgården måste utrymmas. Krutmagasinet vid Rue d’Assas kunde ej lemnas i fiendens händer. Det måste således sprängas i luften. Men huru skulle det gå med husen vid närgränsande gator? Hvad bekymrade detta kommunens folk? I de husen bodde nästan endast aristokrater eller »bourgeois», hvilket var alldeles det samma på den tiden. De kunde gärna få begrafvas under ruinerna af sina egendomar. Alt borde begrafvas under ett ramlande samhälle, det samhälle som icke ville förstå jämlikhetens och broderlighetens grundsats, fastän det med stora bokstäfver på murarne och palatsen: ristat dess ord jämte frihetens. Endast ur det samhällets ruiner kunde ett nytt uppväxa, och skulle det senare aldrig uppstå, så skulle det gamla dock utan misskund gå under.

Så var lösen under den oförgätliga pingstveckan. Kapten Alphonse kunde dock icke låta sina föräldrars hus och föräldrarne själfva begrafvas under ruinerna. Huset låg i närmaste granskapet af krutmagasinet. Han skyndade på eget bevåg dit, varnade mor Moreau, som han fann i den tomma boden och bad henne varna Grandfortska familjen. Själf hade han icke tid att besöka sin mor; han ville det kanske ej häller. Hvarför återse henne?

Det var han som fått det hedrande uppdraget att låta spränga krutmagasinet och att göra det i behaglig tid, lagom för att Versailles-trupperne icke skulle vara på för långt håll, men också utan att låta dem komma allt för nära och kanske hindra planen.

I Grandforts hus rafsade man i största hast i hop hvad man ansåg dyrbart, fick kanske mest tag i obetydliga saker och rusade i förskräckelse ut på gatan. De närgränsande husens invånare hade äfven fått reda på hvad som skulle inträffa och kommo också springande i vild förvirring. Man vek af in på Rue d’Assas och ämnade sig ned åt Rue du Vaugirard, men där nere syntes rödbyxor. Versailles-hären trängde fram den vägen. Man vände åt motsatt håll. Uppe vid Place de l’Observatoire syntes kommunarder stridsfärdiga innanför Luxembourgträdgårdens gallerportar, under det regeringstrupper ryckte fram från Boulevard Montparnasse. Man var således mellan två eldar, men hade ej annat val än att så skyndsamt som möjligt springa öfver den öppna platsen. Fru Grandfort sprang, mor Moreau sprang, alla deras grannar sprungo. Själfuppehållelsedriften är stark och besegrar alt annat. Hvarför läto de icke genomborra sig af kommunardernas och regeringstruppernas kulor? Efteråt tänkte nog både fru Grandfort och mor Moreau på den saken, men när de sågo döden i gevärsmynningarna, tänkte de blott att rädda lifvet.

Det lyckades också. De kommo öfver platsen och in i lugna gator. Men så hörde de gevärsskotten smattra från Luxembourgtrakten, och strax därefter skakades luften och byggningarna af ett förskräckligt dån. Det var bullret af det i luften sprängda krutmagasinet. Af lufttryckningen eller af förskräckelse sjönko de flyende ned på sina knän.

»Rätt så», sade en prest som kom från Rue de Faubourg-Saint-Jacques, »låt oss bedja!»

»Förbannad vare kommunen!» Det var den bön som de flesta uppstämde och presten bad på samma sätt.

Fru Grandfort gret öfver sin son, mor Moreau öfver sin dotter. Gevärsskotten vordo tätare och tycktes komma närmare. Man reste sig och flydde längre bort.

Ännu i fyra dagar därefter rasade striden, från gata till gata, genom större delen af Paris. Lågorna af de antända husen färgade himmelen röd. Kanonerna dundrade, gevärsskotten smattrade. Här och där i hörnen sköt man fångar. Kapten Alphonse Grandfort sköts i ett hörn vid Rue de la Montagne Sainte-Geneviève, strax utanför polytekniska skolan.

Det är mig obekant, om hans far viste detta, då jag påföljande måndag fann honom i det så illa medfarna »normandiska slottet» vid Rue Carnot. Det var då Grandfort utropade:

»Samhället är räddadt!»

———♦———