Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om en del af yttrande rättens frihet
OM
EN DEL AF
YTTRANDE RÄTTENS FRIHET,
ELLER
BREF OM ANONYMEN[1].
I. Brefvet.
Ni frågar mig, min Herre, om jag icke, likasom ni, skulle anse det såsom ur många skäl nyttigt, i fall hvar och en skribent vore förbunden att i trycket utsätta sitt namn, och att utan masque frambära till allmänheten de tankar, meningar, underrättelser, påminnelser, han finner sig befogad att henne meddela? Ni tror, att många missbruk skulle derigenom förekommas, och ingen olägenhet förorsakas. Ni tror, att hvar hederlig skribent nämner sig utan svårighet.
För min del, min Herre, tror jag ingenting af allt detta. Min mening är tvertom den, att ofta mången rätt god författare icke skulle nämna sig utan svårighet, just derföre att han är blygsam och välsinnad. Jag är öfvertygad, att hvarken litteraturen eller samhället skulle, utan stor skada, sakna anonymens rättighet, hvaraf de begge hittills njutit de vigtigaste fördelar.
Jag förstår med anonymens frihet, icke rättigheten att dölja sitt namn för domaren, när det lagligen yrkas, utan för allmänheten, till dess det fordras af domaren. Den förra friheten hör visserligen aldrig gifvas; den sednare, efter mitt omdöme, aldrig inskränkas.
Låt oss se, min Herre, hvilka äro de fördelar ni egentligen väntar af ert förslag? Jo, säger ni, hundrade små argheter skrifvas, så i allmänna ämnen som emot enskilta personer, hvilka lagen, utan anseende af inqvisitorisk otålighet, ej skulle beifra. Om derföre hvar skribent vore förbunden, att med sitt namn och sina meningar ansvara inför det allmänna omdömets domstol; om man kunde enligt titelbladens anvisning, möta, i den allmänna sammanlefnaden, hvarje författares ansigte med det uttryck af harm eller välvilja, som man tror hans skrifter förtjena, skulle ett sådant band troligen hålla många obetänksamheter tillbaka, och blifva ett, nyttigt supplement till lagarnas ofullkomlighet.
Det är dessutom, fortfar ni, antingen, en verklig feghet, eller en ganska misstänklig försigtighet, att söka mörkret för det man gör. Den som upplyser andra, bör ej frukta att sjelf synas i det ljus han upptänder, och, den som ingenting annat gör, än det som är lofligt och äfven berömligt, hvartill behöfver han att undangömma sig?
Huru skulle litteraturens frihet, (tillägger ni slutligen) genom en sådan förbindelse, på minsta sätt inskränkas? Att ej. fä gå öfverallt med masque för ansigtet, är det en inskränkning af den borgerliga? Är det ej frihet nog för en författare, att få bära sina nyttiga eller onyttiga tankar fram i ljuset, utan annat hinder, än ett vilkor så lätt att uppfylla som det, att säga: de äro mina? Och om en auktor troligen ej lär finna sitt namn ovärdigt, hvad han finner värdigt att tryckas och tillbjudas allmänheten, kan det väl gifvas andra än brottsliga, eller åtminstone högst lättsinniga skäl, som förbjuda att utsätta det?
Tillåt mig, min Herre, att svara med uppriktighet. Jag har ofta hört och läst, huru man segrat med dessa slutsatser. Se der likväl huru man resonerar illa, grundligen. Vara vid alla tillfällen förbunden, att strax säga: det är jag som skrifvit detta! — Sådant är i sanning ett vilkor, ej så lätt att uppfylla, hvarken för den tvekande talangen som ännu misstror sin kallelse; eller för den upplysta medborgaren, som med förnuftets nit bestrider missbruken; eller för moralisten, som med förtrytelsens harm straffar dårskapen och lasterna; eller i allmänhet för den goda skribenten, som vill igenkännas på arbetets värde, hellre än på underskriften.
Jag tror mig kunna antaga som princip, att allt hvad som befrämjar goda skrifters utgifvande, vore det också blott sådana populära, som vi stundom läsa i de allmänna papperen, gagnar samhället på ett vida betydligare sätt, än det möjligen kan skadas af några befarade missbruk, öfver hvilkas bestraffning lagen dessutom tillräckligt vakar. Det allmänna vettet, för att ej tråna, för ätt ej dö efter handen alldeles ut, har alltid behöft och skall alltid behöfva väckelserna af en uppmuntrad och lefvande litteratur. De som helst sätta det på regime af den möjligast knappa läsning, kunna möjeligen hafva de bästa afsigter, men skola sent eller tidigt, fastän tvertemot deras uppsåt, bereda en allmän sinnestrånad, oförenlig med all möjlig samhällsförkofran.
Jag förmodar, min Herre, att vi öfverensstämma i dessa allmänna grunder. Men i det fallet, sätt, för ett ögonblick, att ert ändamål verkligen vunnes: några obetänksamheter mindre utkommo då ibland allmänheten; men huru många nyttiga skrifter skulle icke också derigenom qväfvas, att jag så må säga, i deras första tanke? Skulle icke alla de författare blifva onyttiga för den allmänna odlingen, nödgas lefva tysta och stumt tänkande, som för hundrade möjliga orsaker ej torde vilja nämna sig? Ett större ondt än alla små kitsligheter, och som ej kan, likt dem, hämmas genom lagens myndighet, det är goda författares tystnad. Någre bland dem, af en naturlig förbehållsamhet, älska ej publiciteten. Andre hafva i deras ställning i samhället, ofta i sjelfva ämnet, orsaker att undvika den, hvilka hvar förnuftig man skulle finna billiga, i fall han vore kunnig derom. Kan man göra våld på de förras tycke, och de sednares grunder? och skulle således ej litteraturen oändligt mer förlora genom anonymens otillåtlighet, än samhället vinna? Jag antager att den förres skada kunde någonsin blifva en vinst för det sednare.
Men vinner samhället verkligen något dervid? och skall det enda goda ändamål som kan derigenom rimligen åsyftas, med visshet ernås? Dessa ömtåliga ämnen af religion och politik, för hvilkas helgd ni billigt nitälskar, skulle de väl med mera lagbunden varsamhet alltid afhandlas, derföre att en sådan författare vore förbunden att nämna sig? Det borde i den händelsen vara en vanlig erfarenhet, att skribenter, af detta slag, åtminstone så ofta de kunnat, hållit sina namn undangömda. Man finner likväl icke, att så skett. Det ligger som det synes, en viss sinneskraft i känslan för det man tror rätt och sanning, (vore denna känsla också någon gång förvillad) som i stora, vigtiga, vågsamma ämnen, föga tillåter att modlöst gömma sig. Det är vid sådana tillfällen ett större förnuft, icke en större dristighet, som åtskiljer den berömliga nitälskaren ifrån den skadliga. Luther skref ej som anonym. Sjelfva Spinoza, så misshandlad för sina religionsmeningar, skref ej som anonym. Rousseau, Raynal, Mably, Birkner, Collet (jag väljer de första namn som falla ur pennan, och deribland ändå ingen Engelsman) hafva ingendera ställt sig bak om anonymens skärm.
Jag vet väl att det gifves bland författare, likasom bland andra klasser af menniskor, sådana, på hvilkas fega räddhåga man kan stundom räkna med lika visshet, som vid andra tillfällen på deras öfvermod. Alla hafva ej, hvarken denna redliga sanningskärlek, som fastän förvillad, hämtar sitt mod ifrån uppsåtets renhet, eller detta mäktiga snille, som förutser sitt välde på den allmänna öfvertygelsen, och derföre utan tvekan afhöljer sig. Illskan, kitsligheten, medelmåttan så ofta förenade, frukta vanligtvis dagen, säger ni, och man behöfver blott rycka masqven från deras ansigten, för att hålla dem mållösa, genom medvetande af deras egen låghet eller otillräcklighet.
Men skulle delta verkligen så förhålla sig? Gifves det ej en rädd låghet, och en oförskräckt? en blyg medelmåtta, och en förunderligt hjeltemodig? Har man ej sett skribenter med ganska små egenskaper, och en alldeles sublim skamlöshet, så snart de satt sig i hufvudet att spela någon roll, helst politisk, finna just i sjelfva oblygheten att nämna sig, ett medel till framgång? Har man ej sett dem, med detta enda konstgrepp fånga en allmänhet, färdig att beundra deras patriotiska mod, och deras dummaste stoj prisas, just af denna orsak, som en ädel dristighet? Sammanlägg allt det vågsamma som hos oss ifrån långa tider anonymt utkommit. Det skall ej gå opp, på långt när, jag är försäkrad derom, emot hvad vi under en och annan författares kända namn från tryckpressen emottagit. Har man sett någon halsbrytande stormskrift rörande vissa allmänna ärenden, eller sjelfva grundförfattningen? det har varit en författare som nämt sig. Har man sett oanständiga, dumlustiga satirer, under form af historia, eller hvad helst annars, emot personer, ämnen för den allmänna vördnaden, eller emot deras minnen? det har varit en författare som nämt sig. Har man sett något ytterst skändeligt anfall emot enskilta medborgare? det har varit en författare som nämt sig. Fråga ert eget minne, min Herre, det skall ofelbart bestyrka min anmärkning, och skälen äro ej svåra att inse. Den anonyma skribenten, som han ej vill kännas, ej framdragas, iakttager vanligen just derföre en viss måtta och försigtighet. Det är helt annat med skrikaren som nämner sig, just derföre att han vill göra uppseende. Sjelfva dristigheten att angripa, är hos honom ett säkert medel att omtalas. Den är ett skryt af sinnesmod, som smickrar hans fåfänga, i den mån det förvånar mängden.
Det lönar väl mödan, derefter, att ifra mot anonymen. Det lönar väl mödan, att uttänka planer emot den skygga sparfven, som rycker ett korn från hönsen, rädd att märkas, under det att den skamlösa höken affjädrar dem inför allas ögon, utan skrämsel för den fara som hotar honom.
Men, min Herre, det är väl mer ännu. Ty då ingenting är säkrare, än den harm som smädarn, skrikarn, charlatanen, väcka hos alla förnuftiga skribenter, så kan man också, i fall af anonymens frihet, alltid räkna på vederläggningens motstånd. Men kan man det också, den förutan, och med auktorernas förbindelse att alltid nämna sig? Hvem har mod att personligen framställa sig för de grofheter, hvarmed författare af detta slag vanligen strida? och om någon hade det, vore han väl derigenom mera högaktningsvärd? Jag skulle vara rädd för en man, som gjorde ingen svårighet att offentligen skymfas. för att ej skygga tillbaka vid vissa angripelser; for att sätta sig till den grad öfver svagheten af all blygsel och alla betänkligheter, synes mig som man behöfde nödvändigt vara en af delarne: narr, bof eller engel. Allt hvad ni således, genom beröfvande af anonymens rätt, troligtvis befordrade, vore klokt folks tystnad, just der, hvarest det kanske ofta vore vigtigast, att det publika omdömet greps i farten, och vägleddes af någon förnuftig skribent.
Skrif-friheten har, jag tillstår det, ännu andra missbrukare än dessa öfvergifna charlataner, dessa vettlosa politiska stojare. Och se der verkligt anonymens olägenhet. Agget, som stundom ej saknar klokhet och snille, utsår i skuggan och med varsam hand, missnöjen, åsyftningar, sårande tvetydigheter. Orden äro vördnadens och laglydnadens; tonen, småskrattet, parenteserna, illskans eller åtlöjets. Lagens tunga hand kan ej gripa dessa skuggor, som alltid undanvika. Men just derföre att de äro skuggor, är det ej heller värdigt lagen att jaga derefter. Sjelfva anonymens val och behof för sådana skribenter, bevisar att vågsamheten är hos dem liten, och den verkliga faran för andra, ingen. De kunna gifva en liten öfvergående harm åt den de åsyfta; kunna framkalla ett litet flygtigt smålöje på dens mun som läser dem; men det som ej är flygtigt, ej öfvergående, men det hvarpå man alltid kan räkna deremot, såsom clt sakert och varaktigt värn, det är det allmänna förståndet, den allmänna rättvisan. Det fins i hvart förnuft, i hvart hjerta, en grund af klar billighet, som det ej beror af någon dödlig att hos sig utplåna. Att trygga sig dervid, att åtnöja sig dermed, så ofta det som skrifves ej är stor och klar angripelse, se der hvad som tillhör en man, och att vara denna man, tillhör framför alla andra, sjelfva styrelsen, om den också annars fans ingenstädes.
Det är för öfrigt, min Herre, en mycket olika sak att utgifva anonyma skrifter, och att gå öfver allt med masque för ansigtet. En anonym skrift, har ingen ficka för lönndolkar, och ni kan lerana den ensam midt ibland edra penningar, utan att sätta dem i ringaste fara. Om den förolämpar, om den angriper er, sliter den sig ej oförosedt ur edra händer, och, (sådan är författningen hos oss) ni qvarhåller med skriften, alltid sjelfva angriparen. Låt hvar och en deponera sitt namn hos boktryckaren, mera behöfs ej till den borgerliga tryggheten; och längre än till detta behof, sträcker sig ej vanligen lagars tillbörliga makt. Ovanliga skäl kunna göra undantag;, men om dessa talar jag ej.
Okunnigheten, duglösheten, allt slags last, allt slags dårskap, ville gerna göra oemotsägligt, att anonymens skugga icke tjenar till annat, än att skydda den borgerliga smädelsen, och att onäpst angripa förtjensten. Det är sant, att förtjensten kan någon gång derigenom oförrättas, men skadan deraf var, jag upprepar det, alltid liten och sällsynt. Hon får hämd af lagen, eller hon behöfver ingen. Det är annat med lasten, dårskapen, den bedragande charlatanen. Lagen kan ej hämna deras lidande, när de rättvist blottställas; men hon skulle göra mer genom anonymens förbud: hon skulle förekomma det. Ty med händerna fulla af smuts, stå de vanligen trygga mot hvart och ett ohöljdt ansigte som emot dem uppträder. Man lemne deremot anonymen fri, och denna skärm gör arghetens hämd fullkomligt oskadlig. Charlatanen, svärmaren, bedragaren, lefva derigenom aldrig säkra för den hämnande sanningens brännstrålar. Det är denna fruktan som de kalla en billig omsorg för namn och heder, och hvaremot de ville att lagstiftaren med förstörande af all förnuftets rätt, ja, om möjligt vore, med förstörande af allt förnuft, tryggade deras egenkärlek,
Ni kunde fordra, min Herre, att mitt försvar för anonymen icke inskränkte sig till blotta åberopandet af dess oskadlighet, eller endast möjliga fördelar. Ni kunde önska att jag af någon redan gifven erfarenhet visade, till hvad del den verkligen bidragit att upplysa och förädla de menskliga samhällen. Det skulle fordras dertill att återkalla minnet af alla de mer eller mindre vigtiga anonyma skrifter, som sedan tryck-konstens uppfinning väckt uppseende ibland nationerna, och att kunna med någon sannolikhet beräkna deras verkningar, Det ena och det andra ville öfverskrida på en gång, gränsorna af ett bref, af min förmåga, och kanhända af möjligheten, Men jemför blott tiderna: döm af det som blifvit gjordt, till de medel som dertill fordrats. Sjelfva reformations-seklet utmärkte sig redan genom en mängd anonyma skrifter på vers och prosa, hvari, till god början, Anti-Krist och hans anhang, (som man på den tiden uttryckte sig) utan skoning blottades. Jag har, i ett utländskt bibliotek, haft tillfälle att se deraf en talrik och märkvärdig samling. Det är sant, att några skrifter, af detta innehåll, framburo ännu med dristighet sina författares namn, Det har ofta förundrat mig, att Erasmus annorlunda än som anonym vågade utgifva sin bekanta dräpande satir, Dårskapens lof; ett arbete, hvari munkarnes okunnighet och vidskepelse tecknas med åtlöjets varmaste färgor, och som visserligen gjorde på sin tid den största verkan. Men också var denna oförsigtighet på vägen att kosta honom helsa och lycka, likasom tidehvarfvet den största man det ägde i litteraturen. Andra deremot voro visare, Litteræ obscurorum virorum, en annan lika så nyttig, ej mindre kring spridd, men ännu bittrare satir, som med den förra delade äran af munk-helgdens förlöjligande, höll sin författare dold och verkade desto lyckligare. Det vore en lätt sak att uppräkna en mängd försök af detta slag, och att berätta små märkvärdigheter, förut berättade i tjugo bekanta böcker. Men de skulle alla tillhopa ej säga er mer än ert eget omdöme, Fråga er blott sjelf, och ni skall snart finna hvad som bort nödvändigt föregå till detta upplifvande af förnuftets nästan förtramade grundsanningar, till detta bestridande af de menskliga samhällens ännu rådande okunnighet, fördomar, förvillelser, hvaråt verlden blifvit skyldig sin upplysning, sin frihet och, sin mera jemnade rätt. Hvarken har allt detta skett alldeles ohöljdt och bröstgänges, eller hade det vid alla tillfällen låtit på sådant sätt göra sig.
I sanning, min Herre, om de vildaste inkräktare ändteligen tvungos att medgifva folkslagens rättigheter, och om tyranniets urgamla katekes: humanum paucis vivit genus, i våra dagar icke väcker hos hvarenda dygdig Förste annat än åtlöje och afsky; om de af lyckan högt uppsatta, i småningom lärdes att misstänka någon liten välvilja hos naturen, äfven för det öfriga menniskoslägtet; om religionens tjenare, inom sjelfva samvetsmaktens hufvudborg, funno rådligt att efter handen litet förlika sig med förnuftet, och att icke så ofta som förr låta, till jordens olycka, himmelen tala utan sammanhang; om våra lagar icke mera äro ett ömkeligt rafs af barbari och vidskepelse; urskillningen mellan oskuld och brott icke mera ett beständigt hänskjutande till den undergörande makten, och straffen en bödelsskola af, grymhet; om tusende smärre dårskaper försvunnit ur sammanlefnaden, och rätt många vigtiga fördelar intagit deras rum, hvem tillhör derföre äran? Philosophen, Philosophen, säger jag, ofta uppoffrad när han i person framställt sig, oftare segrande när han haft den klokheten att låta sanningens röst ensam höras, och att ej göra hennes framgång beroende af sina enskilta missöden.
Ja, — om det icke gifs, från de högsta värden i våra samhällen, ända ner till deras ringaste medlemmar, någon klass, något stånd, något yrke, som ej af grunden undergått någon lycklig förändring: om våra samqväm icke mera äro, som fordom, stojande dryckeslag, som sluta sig med armdustar och blodviten; våra enda förståndsnöjen, icke mera trollhistorier, bönböcker, och spökelsesagor; våra doktorer icke mera löjliga charlataner af samma dödande okunnighet som i fordna dagar; våra lärde icke mera högröstade ordklyfvare, tomma på tankar, men intill borttagenhet anfäktade af bevisnings-djefvulen; om allt är, sedan två eller trehundra år tillbaka, till sin stora fördel ombytt: så tackom derföre tryckkonstens uppfinning, som i det allmänna omdömet upprättat en domstol, alltid och med lätthet tillgänglig för rättvisan och sanningen; alltid och med skäl fruktad af lasten och dårskaperna. De mål som vid denna domstol afdömmas, behöfva ej, eller behöfva sällan personer och namn. Ju mera de kunna afsöndras derifrån, ju bättre. Förnuft och dårskap, dygd och last, förtjenst och oduglighet, sanning och förvillelse, se der parterna; anonymen är aktor, och det publika vettet domare.
Anonymen var alltid det allmänna förnuftets friaste och sannaste röst. Missbruken, fördomarne, egennyttan, pedanteriet, hafva funnit sig på alla sidor, att jag så må tala, kringspärrade af denna förfärliga röst, ofta utan att de kunnat gissa hvarifrån den uppstigit. Men denna röst är visserligen ej längre hvarken fri eller allmän, då den tvingas att blifva en enskilt persons, som i fall den ej rent af nödgas tiga, åtminstone, för hundrade orsaker, måste tala med fruktan och villrådighet. Och denna inskränkning angår, då ni rätt öfverväger följderna, ingenting ringare, än förnuftets välde, sedernas helgd, och hela upp lysningens varaktighet.
Man påstår att sanningen ej är skadlig. Hon har åtminstone ofta varit det för den dristige, som sagt henne utan förbehåll; och Fontenelle talade, äfven i detta hänseende, som en vis man, då han utlät sig: att om han hade alla sanningar i sin hand, skulle han väl akta sig för att öppna den. Nästan aldrig har philosophen utan fara röjt sig, och huru skulle han väl hoppas att kunna det! Det är ej frågan har om det slags besynnerliga samhällsphilosophi, så anklagad i våra dagar, så fruktad, och så litet sedd någonstädes, som påstås vilja med våldsam hand upprifva och omstörta grunderna till all närvarande ordning. I fall detta slags philosophi verkligen vore till, borde hon visserligen, som det vildaste skadedjur, förföljas och nedslås. Men en sådan philosophi gifves ej; man har redan oftare bevisat det. Den låter ej mera tänka sig, än ett förmörkande ljus, ett oförnuftigt förnuft, eller en galen vishet. Det är ett missbrukadt namn, lånadt åt nyhetslystnaden och folkyran, hvaråt man kunde, med alldeles lika goda skäl, gifva namn af theologi, medicin, mathematik, eller af hvilken annan vettenskap som man funne sin fördel vid att göra förhatlig. I fall något förvirradt hufvud, något brottsligt hjerta lånat af philosophien pretext för afsigter, så alldeles stridiga mot hennes sanna läror, då, ännu en gång sagdt, undrom ej om en sådan i hvart klokt samhälle haft och har att frukta alla slags olägenheter. Stäng in honom, häng opp honom, slå hufvudet af honom, hvilketdera som pröfvas nödvändigt, men kalla ej hans galenskap för philosophi. Talom då blott om den sanna, verkliga, samhällsgagneliga philosophen, och om dess faror; eller tror ni att alldeles inga hota honom? Har han ej att strida i hvart samhälle emot tusende laster, missbruk, dårskaper, alla förda genom en gemensam fruktan att räcka hvarandra handen till hans undergång? Ärelystnaden, egennyttan, lycksökaren och hans afgud, bedragaren och den bedragne, svärmaren och proselyten, charlatanen och hans beundrare, fördomen och den som betjenar sig deraf, hålla de sig ej alla väpnade emot honom; enigt sammanslutne, likasom länkarne i en kedja, för att om möjligt är, omkringstänga och nerqväfva honom? Men, säger ni, lagen skyddar honom ju? Lagen! det är att föga känna hatet och förtörnelsen, att tro dem, utom lagens straffande hand, icke äga en enskilt hämnande, och att man af dem har ingenting att frukta, så snart man blott handlar lagligen, Dessutom, huru stor möda har det väl i alla tider kostat dem, när de först lärt känna sina offer, att emot dem missbruka sjelfva lagens myndighet? Bayle förföljes af narren Jurieu, han förlorar syssla och inkomster; Wolf af narren Lange, och han hotas med repet. Rousseau dekreteras och landtförvises. Men låt också lagens biträde fåfängt anropas; saknar derföre argheten alla utvägar? Helvetius qväljes till döds. Popes hela lif förgiftas af smädelsen. La Bruyeres mästerliga bok gjorde honom nästan så många fiender, som der funnos träffande sanningar. Sådan är då philosophens lott, som röjer sig, och ni ville neka honom att, så långt han förmår, skydda sitt lugn och sin trygghet? Ni finner det ej nog att han uppoffrar sin tid, sin möda, sina krafter, ofta äfven sina borgerliga anspråk på lycka och fördelar; ni ville ännu att han skulle derutöfver uppoffra hela sin lefnadsfrid, hela sin enskilta varelse, Ni ville se honom ålagd, att med ohöljdt ansigte framställa sig för alla orättvisans och egenkärlekens fiendtligheter? Och det som vore kanske hårdast af allt, att låta qväfva sin röst, innan han ännu sagt nog för sanningens ära?
II. Brefvet.
Mig synes, min Herre, som de skäl jag i
mitt förra bref anfört till anonymens försvar,
vore hvarken lättsinniga eller brottsliga. Ni ser
deraf, om det alltid är sant, att hvar hederlig
skribent nämner sig utan svårighet. Vi hafva
talat om samhället; låtom oss nu komma till
litteraturen. Se här några punkter som jag tror
förtjena öfvervägande.
1:o Hvilken har någon tid lupit litteraturens bana, utan att bäfva för de sår han der sett gifvas, ofta för lifstiden oläkliga? Jag lemnar den figurliga stylen, och säger simpelt, att nästan ingen löjlighet blifvit, genom ytterligheten af den menskliga fåfängan, större, än den af misslyckad skribent. Medlidandet och philosophien må nu härom säga allt det grundliga som kan af dem upptänkas; äran och skammen stå icke dessmindre, här, till hvarandra, i ett jemlikt förhållande af höjd och djup. Det vore verkligen ett hårdt val emellan faran att publikt rodna för misstaget om sin skicklighet, eller nödvändigheten att för alltid qväfva väckelserna af sitt ännu oförsökta snille. Det vore hårdt, säger jag, för den unga stapplande försökaren, att i hela sin ohöljda svaghet nödgas framställa sig för den omilda allmänheten, innan han ännu sjelf vet hvad naturen haft med honom i sinnet; om hon ärnat honom till författare eller icke; om hon gifvit honom den ena talangen eller den andra; om hon utmärkt hans rum långt öfver, eller långt under medelmåttan. Men hvad annat än allmänhetens omdömen, i tysthet inhämtade, kan göra er bekant med edra egna krafter? Förgäfves frågar ni dessförinnan vänner och anhöriga, kända och okända, kommande och gående: huru tycker ni att jag gör vers? Hurudan finner ni min prosa? Förgäfves fasthåller ni de förbigående, bedjande dem på det höfligaste att läsa er bok. Den ena hör ej: den andra undslipper er: den tredje skrattar åt er: den fjerde kanhända berömmer er, och gör er ej derigenom en större tjenst. Ni måste ändteligen, för att få veta er dom, väga er inför publiken. Er skrift kommer ut: allmänheten läser ert namn i stora bokstäfver på tittelbladet, och uthvisslar det. Huru lycklig om ni följt i stället, eller kunnat följa den goda femtonstafviga regeln, lika grundad i en tillbörlig modesti, som i en nödvändig klokhet:
Förtig ditt namn till dess du sett om pennan lärt behaga.
Det är icke endast om pennan lärt behaga, som det är nödvändigt att i tysthet erfara. Att blott behaga, är i våra dagar ett alltför litet ändamål. Man bör under detta ord förstå alla en god auktors egenskaper.
2:o Äger ej litteraturen ett slags arbeten, hvilkas natur just är anonymen, och hvilka den förutan, antingen ej skulle existera, eller åtminstone förlora hela deras salt, ja sjelfva deras anständighet? Skulle t. ex. Lettres Persannes hafva kunnat utgifvas under författarens namn? Borde ej den Engelska Spektator nödvändigt vara anonym? Och för att nyttja ett inhemskt exempel, vår Argus, så nyttig för sin tid, så prisad af alla, till och med af sjelfva Ständerna vid då varande riksdag, skulle vi äga den, om anonymens frihet icke upplifvat författaren? Ännu en fråga: skulle den hafva gjort samma lyckliga verkan under auktorns kända namn, i fall den också möjligen kunnat utgifvas på det sättet? Eller tror ni att en tjugotvå års yngling, skulle med fullkomlig anständighet hafva, i denna jollrande ton , mästrat och moraliserat en hel allmänhet, ett helt rike? Det gör tillfyllest att tänka aldrig så litet, för att tänka rätt i ett ämne af denna tydlighet.
3:o Hafva ej vissa skrifter ett alltför kontrasterande förhållande till deras auktorer, för att ej fordra anonymen? Ett af våra framledna Riks-Råd, författade några, till större delen grammatikaliska anmärkningar, vid den bekanta öfversättningen af boken om de Romares valde och fall. Grammatikan vanpryder visserligen ej förnäma herrar; tvertom, Pope hade ej orätt att säga till en sådan: I Guds namn, Mylord, om ni lärde Er er grammatika, had ondt vore väl deri? Emedlertid utgåfvos dessa anmärkningar fullkomligt anonymt, och så fordrade äfven, icke allenast författarens värdighet, men äfven aktningen för den kriticerade öfversättaren. Mycket kan i dessa ämnen anstå det qvicka hufvudet och litteratören, hvartill ej purpurn skulle med lika bifall offentligen nedlåta sig. Icke att den ej hedras af all kunskap, all skicklighet; men att för vissa smärre kunskaper, vissa vanliga skickligheter, likasom söka, under sitt kända namn, det allmänna bifallet, det tillhör ej alla lika, och se der skillnaden. Man kan dessutom med mycken beskedlighet vilja rätta en vitter mans fel, och just af samma beskedlighet ej vilja säga honom: det är jag som rättar er.
4:o Har ej anonymen merendels sin egen lifliga skrifart, som till skada för ämnet, märkeligen skulle förändras med pligten att nämna sig? Det synes mig vara med tonen af skrifart, som med den af umgänge. Den förändrar sig efter tillfället. En annan och friare har man, då man från sitt ensliga rum okänd meddelar sina anonyma tankar, och en helt annan, då man nämd framträder inför allmänheten, och sätter, om jag så får uttrycka mig, sitt kända ansigte bredvid sina meningar. Den allvarsamma värdighet blygsamheten vid sådana tillfällen ålägger, den alltid tempererade affekt, den noga mätning af förhållande som då blir nödvändig, emellan skribentens eget rum i samhället och publiken, och ämnet, och tonen, och Gud vet allt, skola visserligen, fastän med några ämnen temligt förenliga, deremot göra att andra, under en sådan författares hand, stelna till is, och bli omöjliga att utföra.
Bland tio populära pennor, torde kanhända ej finnas en, som känd eller okänd skulle behålla samma liflighet. Tag bort ifrån en af dessa anonmens frihet, och hans styl skall med hvar rad sänka sig till den borgerliga värdighetens afmät a gång och rörelser. Han skall vid hvart uttryck känna att det är hans person, hans embete, hans rang eller ringhet som måste tala; och att geniet med ett ansigte och ett namn, icke mera är den dristiga okroppsliga ande, som tog sin flykt öfver alla dessa smärre betänkligheter.
Ni finner utan svårighet, min Herre, att jag i anseende till behofvet och bruket af anonymen, medgifver en stor åtskillnad af skrifter och författare. Annat synes mig dessa vettenskapliga arbeten, hvilka böra anses såsom borgerliga mödor, offrade åt samhället; eller dessa egentligen vittra arbeten, som afhandla allmänna ämnen i moral, philosophi, politik; ja äfven dessa samlingar af en författares skrifter, som först efteråt frambära hans namn: och något helt annat, dessa populära skrifter i deras första framträde, som, födda af tillfället och tidernas beskaffenhet, hafva för ändamål, vare sig sedernas bestraffning, eller vissa förtryckta sanningars hämd, eller dårskapens förlöjligande o. s. v. Mig synes som en vettig auktor vid dessa sednare tillfällen, anständigast förtiger sitt namn, och undandrager sig för det anseende af sjelftrodd öfverlägsenhet, som både saken och tonen lätteligen skulle medföra.
Jag kan åtminstone för min del, ej utan svårighet skilja mig från vanan, att i vissa ämnen anse anonymens val, såsom ett slags auktorlig anständighet. Har ni någonsin sett, utan en känsla af obehörighet, en nämd auktor framstå att tilltala publiken, antingen ur en allvarsamt bestraffande, eller ironiskt gäckande ton? Emedlertid saknar allmänheten visserligen ej behofvet af många rättelser i urskillning, seder och tänkesätt, hvilka ofta fordra en stor frihet af ton och skrifart. Men hvad gör anonymen? Jo, den borttager allt det obehöriga deraf. Den skiljer, så mycket möjligt är, auktorn ifrån skriften, flyttandes personen alldeles undan läsarens ögon, under det att den blott framlägger till eftersinnande, det stränga vettets eller det goda skämtets nyttiga lärdomar. Den gör, med ett ord sagdt, att publiken undervisas, utan att behöfva erkänna någon annan läromästare än det allmänna förståndet.
Det måste väl gifvas åtminstone någon likhet af skäl till alla slags meningar, men jag bekänner att jag aldrig kunnat finna någon till deras, hvilka utan undantag anse anonymens bruk för omoraliskt och otillåtligt. Det är en sökt gömsla, säga de, som röjer ett elakt medvetande; ett fegt bakhåll, som förråder ovärdiga afsigter. Jag begriper ej huru en god skrift, som förnöjer, upplyser, förbättrar, skulle förråda någon elak medvetenhet, eller några ovärdiga afsigter; och jag kan omöjligen inse hvad författarens namn har att göra med ett arbete i philosophi eller litteratur, som endast bör och kan dömmas efter värdet af dess innehåll. Äfven i den allmänna sammanlefnaden är den som gör en loflig eller berömlig gerning, en tjenst åt enskilta eller åt det allmänna, icke alltid bunden att yppa sitt namn. Det är ofta berömligare att förtiga det.
Ni hör i en trägård, en skog, eller hvar helst annars, en röst som tjusar ert öra med de ljufvaste toner; ni kan ej utleta hvarifrån den kommer; den vill höras och ej ses. Slutar ni deraf, att det är en feg bof, som lagt sig i bakhåll för er, och som ofelbart lärer vilja plundra er penningficka? Ni träffar på ett allmänt ställe, der man samlas utan att känna hvarandra, en obekant som yttrar sig med förnuft och insigt öfver det ena och andra ämnet: Hans tal är nyttigt, behagligt, undervisande; men man vet ej hvem han är, och han finner ej för godt att nämna sig: slutar ni deraf att han, är en illa sinnad, som har ovärdiga afsigter, och som fruktar att upptäckas? Man har sett hos oss likasom i alla länder, skrifter utmärkta af grof skrifart, orimliga satser, oblyga angripelser. Ni studsar vid att likväl finna författarens namn riktigt utsatt på titelbladet. Han sjelf deremot skryter af denna dubbla skamlöshet; slutar ni deraf att han är en hederlig man, ett mönster af auktorlig rättskaffenhet?
En menniska i den allmänna lefnaden, som med omsorg undansmyger andras uppmärksamhet, som fruktar och gömmer sig, kan väcka skäliga misstankar om sin redlighet. Orsaken dertill faller med lätthet en hvar i ögonen. Men se der, visserligen, en af de falska likheter, hvarpå vissa resonörers urskillning vanligen förvillar sig. Att ej på sin skrift nämna sig, när ämnet och tillfället på intet sätt fordra det; att ej framställa sin person för allmänheten, tillika med hvart och ett försök i historiska, philosophiska, moraliska, poetiska ämnen; att ej visa sig i person, der personen har alldeles intet att göra, der den hör alldeles icke till saken, och så länge ingen dödlig har annan fordran derpå än nyfikenhetens, är det att frukta och gömma sig? Har samhället något mer att fordra af en författare, som lagt sin ansvarighet i domarens hinder, och sitt arbete under den allmänna granskningen? Har det rätt att veta, om han är ung eller gammal, rik eller fattig, ljuslett eller mörklagd, rak eller krokryggig? ty se der merendels allt hvad som återstår att inhämta.
Det gifves personer, som veta ingenting respektablare än deras eget värda namn; ingenting vackrare än att hafva gjort en bok, skrift, poem, hvarpå detta namn står tryckt med stora läsliga bokstafsformer, och som aldrig kunna se sig mätta på den glans som, i deras tycke, der omstrålar det. Det gifves andra som finna sublimt att ej rodna, hvarken för deras brist af vett, eller brist af anständighet, och att strax på första bladet af deras skrifter, med fullt utsatt dop- och tillnamn, likasom trotsa det allmänna omdömet. Det gifves ändteligen sådaną, som i sanning ej begära bättre, än att få skrifva dumt i fred, men som, i fall af kritik, ej veta annan tillflykt deremot, än personliga angripelser. Ni skall höra alla dessa beständigt ifra mot anonymens otillbörlighet. De ville gerna, om möjligt vore, göra namnets utsättande till en rar dygd hos dem sjelfva; och dess utelemnande, hos andra, till ett bevis af elakt medvetande, till ett försåtligt bakhåll, en feg lömskhet. Ingenting är också hos dem naturligare än detta påstående. Men de som ej hafva deras orsaker, de som oväldigt besinna en sann författares kallelse och svårigheter, de tänka vanligen med större billighet.
Härvid förekommer likväl ett inkast att besvara. Om än allt det hittills anförda vore fullkomligt gällande i anseende till hvars och ens egna arbeten; gäller det också verkligen med lika rättvisa i anseende till de omdömen man fäller öfver andras? Hvilket är i en kritik tillbörligare, frågar man, att en författare som uppdagar andras felaktigheter, nämner sitt eget namn, eller att han förtiger det?
Det torde ej behöfvas mer till svar på denna fråga, än att blott framställa den, i dess rätta och nödvändiga ljus. vilket är då, af en gran- skare tillbörligare, att låta förnuftet och smaken tala, eller personen? Att ställa, offentligen ett arbetes värde och felaktigheter, under en enskilt mans domstol, eller under den allmänna sunda urskillningens? Att göra striden, så långt möjligt är, endast till en kamp för sanningen, vettet, smaken, eller att under sitt kända namn studsa mot ovettet (som ofta måste ske), och derigenom vända skriftvexlingen på ett så enskilt, så löjligt, så uselt föremål, som tvenne författares personliga misshällighet?
Jag förmodar att ingen lär tveka i utslaget häröfver. Dömme man derefter om billigheten af en del skribenters klagan, hvilka, så snart de finna deras oskicklighet satt af kritiken i allmänt ljus, strax äro färdige med sitt skrän öfver granskarens oredliga uteslutande af sitt namn, och ideligen tillropa honom: Träd fram ur anonymens mörker! likasom man, för att afgöra skäligheten eller oskäligheten af en granskning, behöfde veta huru författaren kallar sig. Ingen kritik gäller något, utan genom dess öfverensstämmelse med det allmänna omdömet; och hvad har namnet dermed att göra? Jo, jag har redan sagt det oftare. — Det gör så mycket, när det är kändt, att tvisten derigenom kan med största lätthet vändas ifrån saken in på personen; hvilket för usla skribenter, som dessutom vanligen hafva grofhetens anda, visserligen är af den yttersta vigt: Det beror dessutom alltid af den som framställer sig för granskningen, att ej nämna sig. Men hans behag att göra det, är hvarken en lag för andra författare, eller något band på det allmänna omdömet öfver hans arbete.
Det är dessutom ej heller angenämt, att, fastän olyckligtvis auktor, aldrig kunna bortlägga karakteren deraf, utan nödgas bära den med sig öfverallt, i den dagliga sammanlefnaden. Ni må äga hvilken rättsinnighet, hvilka insigter, hvilken talang ni behagar: om er skrift gjort minsta uppseende, skall ni alltid hafva, motsagt någons mening, stött någons fördomar, misshagat någons tycke, sårat någons egenkärlek. Hvart ni kommer, finner ni er derigenom i ett slags personligt beroende af kändas och okändas välbehag eller missnöje med hvad ni skrifvit. Ty likasom man, vid läsningen af en skrift, ofta ser blott personen i författaren och dömmer arbetet derefter; så ser man deremot, i dagliga sammanlefnaden, merendels alltid blott författaren i personen som man har framför sig, och finner i denna sistnämda, nästan aldrig annat än ett ansigte åt hvad man läst och gillat, eller läst och misslikat.
Men låt också vara, hvad som händer några lyckliga snillen, hvad ni, min Herre, kan äga rätt att hoppas, men hvad vi andra medelmåttans barn aldrig böra vänta; låt vara, säger jag, att ni ägde verkligen de flesta läsares bevågna omdöme, och att er penna temligt allmänt behagade. Er lott förbytes derigenom, utan att särdeles förbättras. Bland några få högaktade personers bifall, som förstå att gifva det med måtta och värdighet, måste ni ej sällan hålla till godo att öfversvämmas af en mängd narrars osmakliga loford, ofta mer sårande än sjelfva deras tadel. Förgäfves söker ni att undvika dem, och att vända talet på allt annat. Ni måste höra talas om edra rim och er prosa. Ni måste skapa er en jernpanna emot det plumpa berömmet, likasom andra emot det plumpa förtalet; och ehuru uppriktig ledsnad ni dervid röjer, anser man allt sådant, var viss derpå, såsom lutter förställning, och fortfar att dräpa er, i full öfvertygelse att det smickrar er obeskrifligt.
Sammanlefnaden har utan tvifvel tusende ledsamheter, större än dessa. De äro ej värda att nämna, jag erkänner det, i jemförelse emot så många andra. Men den som likväl besväras deraf, har visserligen all naturlig rätt att undvika dem. Det första och säkra medlet deremot är att alldeles ej författa. Det enda öfriga är anonymen. Det är en mantel, hvarunder personen gömmer sig med anständighet; som blott domarens hand har rättighet att afhölja; och som alltid bärs oskyldigt, så länge man på intet sätt derigenom förtörnar rättvisan och lagarna.
Se der, min Herre, allt hvad jag vet att säga i detta ämne. Om ni det oaktadt ännu finner anonymens frihet utan vigt för samhället, ogagnelig för litteraturen, omoralisk hos dem som betjena sig deraf; om ni finner, tvertom, förlusten deraf nyttig och tillbörlig, då är det åtminstone ej jag, och knappt någon annan, som skall lyckas att föra er från denna öfvertygelse. Men det återstår alltid för er, att framlägga edra grunder dertill, och att visa felaktigheten eller obetydligheten af dem som blifvit här anförda.
Tillât mig att tillägga en enda betraktelse, som skall sluta detta sista bref om anonymen. Jag kan ej skilja mig från den tanken, att det gifves hufvuden, hvilka naturen då och då kastar likasom eldsämnen i den stora stela sinnesmassan af åldrar och folkslag. Man säge hvad man vill om det allmänna sunda menniskoförståndets oberoende af snille, smak, konstyrken och vitterhet: det har varit i alla tider genom dessa, som det blifvit tändt till lif och rörlighet. Man har sett utgå ur några af dessa hufvuden, och likasom magiska skapelser utbreda sig öfver nationerna, hela tidehvarfs ljus och förädling. Få skribenter hafva detta stora värde, men alla, som blott äga ett värde, bidraga till samma stora ändamål. De må skrifva verser ellar prosa, philosophi eller skådespel, kritik eller historia: det är derom mindre frågan, än om den sinnesväckelse de gifva, den tankerörelse de åstadkomma och fortplanta, hvarförutan allt trånar, och sjelfva det publika vettet släpar sig sömnigt och utan deltagande, mellan de vigtigaste ämnen för dess uppmärksamhet. Alla nationers exempel bevisa detta. Gif lif åt tanken, och allt lefver; det är en löpeld som springer från ämne till ämne. Insöf den, nedslå den; tillstoppa den ena efter den andra af dess kända springådror; och följden deraf skall hastigt visa sig vid blotta jemförelsen. Man må då mindre vårda, (efter sådan är vanan på många ställen), men man måste ej derutöfver lägga skriftvångets tunga utsläckande hand på dessa dyrbara gnistor af allmänt tankelif. Så goda mått och steg må man träffa, att man gör de bästa hufvuden onyttiga, och så visligen må man förekomma missbruket af tankans yrken, att ingen enda sann fördel deraf blir mera möjlig. Jag har den äran m. m.
- ↑ Följande tvenne bref, som äro af redan gammalt datum, äga ej deras form af bref, till låns af påfundsgåfvan. De skrefvos verkligen på en tid, då frågan om detta ämne tycktes uppkomma; till en person af förtjenst, med hvars tankar derom, författaren likväl ej hade den lyckan att kunna förena sig. Som ett slags afhandling öfver en vigtig del af Litteraturens frihet, har man ansett dem böra undantagas från enskilta brefs vanliga öde. De innehålla åtminstone idéer och anmaningar, nyttige att samla i detta, som i andra ämnen, vare sig som grunder att antaga, eller anledningar till närmare pröfning.