Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om förnuftets frihet
| ← Om Religionsfriheten |
|
Om en del af Yttrande Rättens frihet, eller Bref om Anonymen → |
OM
FÖRNUFTETS FRIHET,
ELLER
SVAR PÅ FRÅGAN:
Har man skäl att för Religion och
Samhälle frukta något af
Philosophiens undersökningar?[1]
Låtom oss först tala om Religionens
föregifna faror, och derefter om Samhällets.
I.St.
OM RELIGIONEN.
Se här till en början hvilka ämnen Philosophien och Religionen haft från äldsta tider med hvarannan gemensamma, tillika med rätta synpunkten af de tvistigheter, som deröfver uppkommit.
Menniskoförnuftet har, från tiden af dess första odling, nödvändigt måst göra sig vissa frågor mer eller mindre vigtiga, vare sig för dess egen vettgirighet, eller för lefnadens tröst, eller för det borgerliga samhällets tryggare bestånd. Sådana frågor äro dessa följande: huru har verlden tillkommit? Har den en Skapare? eller existerar den af sig sjelf, antingen genom sjelfdaning efter materiens egna sjelfverkande lagar, eller må hända, af evig nödvändighet, sådan som den ännu i dag visar sig? Om verlden är en Skapares verk, har Han gjort materien, eller blott bildat henne? och i sådant fall, hvilka äro materiens, hvilka denna Skapares natur och egenskaper? Hvad skall man tänka om menniskosjälen? Är hon ett namn, eller en sak? det vill säga: en från kroppen åtskild varelse, eller en förening af dess ädlaste och finaste egenskaper? Om hon är en från kroppen åtskild, sjelfbestående varelse, är då denna varelse materiel, eller andelig? det vill säga, af ett ämne, som kan af vår föreställning fattas; eller af ett ämne, som har för oss alldeles ingen begriplighet? Skall hon upphöra med kroppen, eller skall hennes varelse efter kroppens upplösning ännu fortsättas? Gifves således för menniskan, eller gifves ej, ett lif efter detta närvarande? — Se der en del af de frågor, som i alla tider sysselsatt det forskande menniskoförnuftet.
Det är klart, att innan dessa frågor af uppenbarelsen fullkomligen besvarades, kunde de ej fela att gifva anledning till bekymrande undersökningar. Ej mindre klart är det, att sedan de blifvit genom uppenbarelsen satte utom allt tvifvelsmål, förnuftet likväl hvarken kunde eller borde vårdslöst ölvergifva dem. Det har bort känna sin egen förmåga, för att en gång riktigt inse gränsorna deraf. Det har bort pröfva och veta, huru långt det af egna krafter kunde hinna på vägen till enlighet med religionens sublima sanningar. Men det är för hvar rättvis och tänkande menniska också lika klart, att undersökningens ändamål, allt sedan tändningen af uppenbarelsens ljus, helt och hållit förändrades. Frågorna blefvo nu icke mera: har verlden en Skapare, menniskan en Gud, själen en egen från kroppen åtskild varelse, och denna en bestämmelse för evigheten? Allt detta var redan genom Skriftens läror tillräckligen upplyst. Nej frågorna angingo nu blott och endast, hvilka dugliga skäl för dessa sanningar förnuftet hade, att af egen kraft uppvisa, och hvilka, bland de skäl som det tid efter annan framställt, borde antingen såsom tvifvelaktiga pröfvas, såsom otillräckliga styrkas med andra och kraftigare, eller, såsom odugliga alldeles förkastas. Det blef således här frågan om blotta förnuftsbevisens riktighet, icke om sjelfva sanningarnes: det var en strid emellan den slappare tanken och den skarpsinnigare; alldeles icke, som argheten eller tanklösheten ofta ropat, och ännu stundom upprepar, emellan förnuftet och uppenbarelsen.
Men, — torde någon invända — när nu förnuftets slutsatser icke öfverensstämde med religionens sanningar? när de tycktes motsäga dem? när de alldeles icke kunde förenas dermed?
Jag svarar dertill: när edra sannolikaste meningar, till ex., om Turkarnas eller Chinesarnes författningar och lefnadssätt, motsägas af en vördnadsvärd man som varit på stället, och som bevisar sin osviklighet, hvad sker då? Ni måste tro, att han har rätt, och att edra omdömen varit felaktiga. Religionen är här mannen från stället, som låter er tänka och tala, efter det tillhör menniskan; men som med godhet rättar edra omdömen.
Nej se, ropar Zeloten, ropar förkättraren, se likväl huru argheten och skrymteriet gömma sig som alltid tillförne, under masken af religionsvördnad! — Detta inkast vittnar om rättvisa, och framför allt om grundlighet. Det visar att förnuftshatet åtminstone ej lånar vapen af sin förföljda fiende. Är det då en omöjlighet, att förena religionsvördnaden med förnuftigt eftersinnande? Har det varit argheten, skrymteriet, som i flera tusende år oafbrutet uppehållit menniskotanken vid pröfningen af alltid samma ämnen? Argheten, skrymteriet som gjort, att Kaldéer och Egyptier, Indiens vise, Greklands och Roms philosopher, med ett ord, alla tiders tänkare, beständigt sammanträffat på samma väg, och i samma undersökningar? Ser man ej, att förnuftet är en kraft, som ej kan hvila; som oupphörligen arbetar att utreda sig ur sitt mörker; som ej kan gå till ljus andra vägar än dem som dess egen natur utstakar; och som aldrig verkar till detta ändamål af arghet, utan af egen nödvändighet? Men man har ej orätt, att tro på argheten. Hon finnes verkligen, blott ej alltid der som man påstår att finna henne.
Det djupa eftersinnandet har kunnat studsa mot obegripligheter. Harmen har kunnat vilja ett ögonblick förbrylla den tvingande myndigheten. Men det som ej kan ske, har ej skett. Aldrig tog en philosoph pennan för att utplåna ur menniskosinnet, de för lefnadens tröst och samhällets bestånd nödvändiga läror.
Sådant har dock blifvit försökt, invänder man; ja det är sant, af några ursinniga på hela århundraden. Men man måste åtskilja förgiftaren från sökaren af den nyttiga läkedomen. Detta fordrar förnuftet och billigheten; och det gör man, när man äger dem.
Men huru skall denna åtskillnad göras, frågar någon, och på hvilka kännetecken? Mig synes, som de kunna finnas och utmärkas utan svårighet: se här ett litet försök dertill.
Det gifves, (och derom tror jag oss vara öfverens) tre för menskligheten högst vigtiga ämnen: Gud, Frihet, Odödlighet. Tag bort dessa, det vill säga, förutsätt deras overklighet, och det fins ej mera någon moral, någon dygd, något brott, någon pligt; det gifves ej mera hvarken någon tröst eller fruktan öfver sinnligheten. Menniskan är blott ett vegeterande djur, tänkande, det är sant, men till sin förtviflan, och så mycket olyckligare, som hon lifligare känner behofvet af något grundfäste för sin tanke och sitt hopp. Hon söker ett ändamål öfver djurets, tvingad af behof dertill, och detta ändamål finnes icke. Hon söker grund och hvila för sitt forskande sinne, och all grund undansjunker henne; hon söker regel för sitt förhållande emot andra, och denna regel är en dikt, eller högst föreskriften af Gud vet hvilken tyrannisk förnuftsnödvändighet, som påstås ålägga idel offer utan allt slags ändamål. Vill ni se alla motsägelser sammanlagda, vill ni se olycksaligheten personligad? Se i det fallet en menniska, som tänker öfver sig sjelf.
Gud — Frihet — Odödlighet — man måste då antaga dessa tre ämnen, menar jag, såsom de tre orörliga punkter, vid h vilka hela systemet af den menskliga varelsen måste, att jag så må tala, fastgöras, eller falla platt ner till djurligheten. Men i denna sistnämda händelse, hvad blefve öfrigt af hela menniskan? Djurets sinnliga, förgängliga stoft, onyttigt förenadt med tankens plågande ljus.
All verklig philosophi öfver menniskans natur och bestämmelse, är då ej annat, och kan ej vara annat, än förnuftets sökning efter den klaraste och sannaste vägen till dessa tre grundpunkter: Gud, Frihet, Odödlighet: oumbärliga, för att dervid fästa hennes begrepp om sig sjelf och sitt ändamål; om regeln för hennes gerningar; om hvad hon bör vara och kan hoppas; med ett ord, hela systemet af hennes öfverdjurliga varelse?
Vill ni nu veta philosophens sanna åtskiljande kännetecken, så betrakta honom i dessa undersökningar. Ni skall finna honom ständigt och oåterkalleligen vänd emot deras tre hufvudsakliga föremål. Hans gång år stalld, alltid deråt, aldrig derifrån. Blott fordra icke att han går den väg dertill, som ni föreskrifver. Han skall ogilla er väg, och kanhända alla andras: men han skall söka en egen. Han skall omkullslå hundrade falska bevis; men han skall uppställa säkrare, eller som synas honom vara det. Han skall ej begynna med att förutsätta de satsers afgjorda bevislighet, hvilkas bevis han söker; men han skall aldrig neka eller ens synas tvifla om deras nödvändighet. Öfvertygelsen derom skall aldrig finnas hos honom tvetydig. Detta är den stora hufvudpunkten.
Ifrån denna karakter af sann philosophi skilja sig påtagligheten, argheten, lättsinnigheten, tankeskrytet. Deras gång är rakt motvänd. Ni finner dem icke sökande sig fram till philosophiens tre vigtiga föremål. Ni möter dem hastande derifrån, och gäckande som en dårskap omsorgen att söka dem. Det är icke ert förstånd de vilja upplysa: det är sitt de vilja visa. Det är icke er sällhet de vilja göra: det är på er öfvertygelse de vilja råda, äfven med bekostnad af den förstnämda.
Zeloten, förnuftshataren, är åter en varelse af helt särskilt slag. Det är en man som löper efter er, och ropar som en ursinnig: ni är förlorad om ni söker vägen; bind för ögonen så hittar ni fram.
Men låtom oss komma tillbaka till philosophen. Visserligen bör det ej vara svårt, att äfven i hans tvifvelsmål åtskilja honom ifrån den förledande sophisten. Den ena undersöker bevisens gilltighet. Den andra bestrider sjelfva sanningarna. Skiljaktigheten synes mig ofördöljelig.
Men hvad, — frågar någon,— gifvas då till och med sanningar, som det åligger oss att antaga, äfven innan bevisen blifvit pröfvade? Ja, min unga tänkare: och illa förhölle det sig med oss, om vi i dessa .ämnen behöide först utvänta den philosophiska bevisningen, som sedan tre tusende år varit på resan att anlända till oss, förd vid handen af en mängd spekulationens hjältar; men som ännu ej anländt, och som lärer förmodligen länge dröja att infinna sig. Utan bild taladt: hvad är det som vi i dessa ämnen gifva namn af pröfning och bevis, annat än tankans små ofullkomliga försök att förklara, hvad vi på det mest kraftiga och ovillkorliga sätt finna redan förutsatt genom naturbehofvet, samhällsnödvändigheten, och hela sinnesdaningen? Sådana sanningar äro: Gud, Frihet, Odödlighet.
En annan fråga är den, om dessa philosophiska undersökningars verkan på andra, och på det allmänna religiösa tänkesättet. Kunna de ej missleda enfalden? frågar man. Skola de ej blifva farliga för allmänheten af läsare?
Det första som förekommer att härtill svara, det är, att skrifter af detta djupsinnigare slag, stanna vanligen inom en ganska liten krets af läsare. Men låt vara, att en viss större del af allmänheten gåfve akt till dessa undersökningar; — ty så populärt de må författas, och så utbredd må smaken för läsning en gång blifva, att äfven mängden slutligen lyssnar dertill: — Mången skall då lära känna inkast och svårigheter hvaraf han icke förut vetat. Men det är en högst slät religions politik, att vilja dölja dessa för menniskoförståndet. Och huru kan det ske? Och när de en gång af sig sjelfva uppkomma, huru skola de mötas? Så gerna må läkaren, för att dölja sjukdomen för patienten, undanhålla läkemedlet. Han skall på det sättet kanhända senare märka sitt onda, men det skall utbryta desto svårare. Man talar om förvillande spetsfundigheter. De må vara möjliga för ett ögonblick: men äro de det för längre tid? Huru hafva de då sedan trettio sekler ingenting uträttat? Är det en förståndig fruktan, att det allmänna förståndet skulle låta snärja och förleda sig deraf? Huru ser man icke, eller vill man icke se, att det är just det allmänna förståndet, som utan alla öfvervanliga finheter, blott genom sin egen naturriktning, och styrkan af sin sammanlagda massa, skall nödvändigt slita sönder alla sophistiska nät, och släpa med sig den allmänna öfvertygelsen åt den sidan, der naturen velat att den skolat ligga? Är ej detta så mycket ofelbarare, som den redan förut hemligen ligger der, genom sjelfva det menskliga sinnesbehofvet?
Det är besynnerligt, i sanning: man räknar på krångliga inkast; men man räknar ej på det enkla förnuftets urskillning och öfvertyglighet. Man räknar på bestridare af det allmänna menniskointresset; men man räknar ej på denna aldrig uteblifvande försvarare deraf, som finnes i hvart menniskosinne. Af två som strida öfver dessa ämnen, af hundrade, hvem skall segra? Var derom försäkrad, alltid den sluteligen, som har på sin sida den allmänna menniskokänslan; den som strider för menniskans naturvärdighet, hennes lugn, hennes närvarande fördelar och hennes tillkommande hopp.
Har ni sett barnen leka med små coner af kork, blystöpte i en af ändarne? Förgäfves ställa de dem på spetsen. Figuren vänder sig strax om igen af sin egen kraft, och ställer sig sjelf på sin blystöpta basis. Det är på det sättet, som de stora förnuftsbarnen, sceptikerna, någon gång leka, men utan all fara, med menniskosinnet. Förgäfves vilja de ställa det fast, på spetsen af en fint spekulerande metaphysik. Det är ej der naturen lagt tyngden, och med den hvilan. Sinnet står ej länge qvar, om jag så får uttrycka mig, på blotta tankudden. Dess behof öfverväga. Det må omstjelpas hundrade gånger af argumenterande tviflare, det skall alltid vända sig om igen, af egen riktning, och komma tillbaka på sin tryggare grundsida.
I sanning hvad verkan, hvad inflytande kunna väl alla spekulationens finheter hafva på hjertat och öfvertygelsen? Grunderna för denna sednare, bero de helt och hållit, eller ens till minsta del, af någon metaphysisk skarpsinnighet? Man kommer öfverens om saken; man tvistar om förklaringen. Den ena säger: jag har funnit den. Den andra påstår att hans förklaring duger ej. Är och blir icke all metaphysisk disput i dessa ämnen, alltid samma historia, om de två som gingo tillhopa i månskenet och trätte om naturen af dess ljus? De sågo begge två vägen med lika tydlighet; de kommo begge på en gång fram dit de ämnade sig, och månen sken lika ljust öfver begge meningarna.
Må man en gång begripa, att vissheten af dessa vigtiga läror alldeles ej hvilar på några dem egna metaphysiska bevis, hvilka, som en nyttig förnuftsöfning, kunna lika oskyldigt sökas och bestridas. Nej, den hvilar, jag upprepar det, på dessa lärors oupplösliga sammanhang med hela systemet af den menskliga varelsen, hvilket med dem skönt och tillbedjansvärdt, faller, utom dem, ner i ett kaos af oreda och motsägelser.
Detta system af den menskliga varelsen förutsätter, och skall alltid göra det, nödvändigheten af en domare öfver hjertat och gerningarne; af en slutlig rättvisa, och af ett ändamål för menniskovarelsen , högre än det närvarande. Antingen äro dessa nödvändigheter osvikliga, eller är hela moralen en dikt, hela den menskliga sinnesdaningen ett bedrägeri, hela samhällsmöjligheten en gunst af lögnen, och hela naturen ett osammanhang.
Sådana äro religionens enkla förnuftsgrunder; lika allmänna som menniskonaturen, och som den, lika oföränderliga. Man skall alltid hoppas, alltid frukta, hvad man kanhanda aldrig skall kunna hvarken vederlägga eller bevisa med en metaphysisk oemotsäglighet. Försvaret af dessa hufvudläror ligger då förut beredt i hvart enda menniskosinne; och skall hos hvar dödlig, som ej blifvit alldeles bortförd af en förvillad tankeflygt, alltid tjena att rätta spekulationens möjliga missvisningar.
Invänd ej häremot, att det likväl gifvits hela tider af allmän gudlöshet: att man i Rom söng på öppen skådeplats: allt slutas med döden; och att Cesar med detta usla skäl försökte att rädda sin vän Catilina, som han hemligt gynnade. Om gudlösheten, eller, rättare sagdt, gudaglömskan varit på vissa tider allmännare, har det säkert haft helt andra orsaker, än förnuftsundersökningar, och troligen just den motsatta. Ifrån en religion, hopflickad af orimligheter, som den hedniska, var det första steget nästan alltid till ingen religion. Men det gifs för förnuftet ännu ett steg längre fram, som det alltid skall göra om det får vara fritt: det är till en renad och sann. Hvad Cesar angår, så tänkte han tvifvelsutan mera på sina segrar och statsplaner, än på dessa ämnen. Men Cicero erkände en Gud för verlden, och väntade ett lif efter detta. Men Sokrates och Plato hade långt förut bevisat sanningen deraf för deras lärjungar, och Cato dog med den sistnämdes bok i handen.
Hvilken blir slutföljden af allt detta? den, att så snart frågan angår sanningar tillräckligt öfvertygliga genom det allmänna sunda förnuftets gina medgifvande, genom hjertats behof deraf, genom deras nödvändighet för samhället, så uppkommer en ofantlig åtskillnad emellan deras förnekande, och pröfningen, antagandet, förkastandet af deras metaphysiska bevisningsgrunder. Den som genom någon läsning känner med hvilken ton af stolthet och ofelbarhet, den äkta akademiska metaphysiken i början af detta sekel framträdde, skall visserligen ej förundra sig, om någre män al ovanlig skarpsinnighet funno sig frestade, att litet närmare undersöka hennes maktspråk, och att söka visa henne sin otillräcklighet. En alldeles ny metaphysik, har i våra dagar gått i detta afseende vida längre än de, och ändå har deraf ingen minsta fara uppkommit för sanningarne om en Gud och ett tillkommande. Hvarföre? Jo, ännu en gång sagdt, derföre, att dessa sanningar till deras vissa verkan på menniskosinnet, alldeles ej bero af några metaphysiska grunder; och olyckligt vore menniskoslägtet i fall de det gjorde.
Men hvarifrån härleder sig denna besynnerliga fråga, om philosophiens skadlighet för religionen? Tvifvelsutan från läsningen af philosophernas skrifter, tänker lättrogenheten; och det är så hon alltid bedrages. Jag skall då säga hvarifrån den kommer, ty man vet det icke nog: hon kommer just tvertom, från icke-läsningen.
Philosophien har ej innehållit de orimligheter, har ej åstadkommit de elaka följder man tillagt henne. Men hon är ett för mängden främmande språk, som hvar och en tyder efter sina afsigter, och hon har haft ett helt annat slags vådlighet; se der i synnerhet hennes brott. Den krossade egenkärleken har i alla tider ropat emot öfverlägsenheten; tanklösheten emot ljuset som upptäckte henne; okunnigheten emot förnuft och insigter. Alla hafva stämt sitt rop i den högsta ton de kunnat; alla hufva fordrat hämd af de mäktigaste krafter som kunnat sättas i verksamhet. Derifrån dessa oupphörliga ljud och genljud af alltid samma ord: religion och samhällstrygghet! Jemte dessa temligen ophilosophiska försök, har man för ombytes skull äfven stundom utgifvit vissa så kallade philosophiska. Man har deri ut letat rader ur philosophernas arbeten, ställt dem omvända, bakvända, nedvända, sidvända, i alla vändningar, utom den rätta, och derefter skrikit: hör hvad han påstår den kättaren! den gudsförnekaren! den samhällsförstöraren! För att slippa undersökningens möda, har mängden efter sin vana, trott, och någon gång ropat med, för sällskaps skull. Man har föreställt sig philosophernas skrifter, i dessa och andra ämnen, såsom stora nederlagsplatser för farliga läror och förvillande meningar. Man har låtsat frukta för altare och thron. Och just under det att vissa af dem som ropat starkast om den öfverhängande vådan, sågat i tysthet på deras grundvalar, åtminstone på den sednares, har man hört som tätast upprepas: bort med det farliga förnuftet! bort med philosopherna!
På detta sätt har frågan uppkommit om philosophiska skrifters vådlighet för religionen, och på samma sätt de nyare frågorna om deras vådlighet för alla vigtiga ämnen af det allmänna tänkesättet. Man litar på pröfningens svårighet, på förvillelsens lätthet; man skriker och tros.
Det antiphilosophiska skrikets historia, för fattad med kännedom och skicklighet, skulle i sanning utgöra ett vigtigt moment af menniskohistorien. Dess ålder, uppstigande i det moderna Europa, ända till den första stråle af ljus, som delade påfvemörkret, visar att dess ursprung är, som någon gång händer, mera gammalt än hedervärdt. Galileus var ej dess första offer.
Så länge likväl detta skrik ännu blott var den theologiska intoleransens, var det ännu uthärdeligt. En lärd man framställde i enlighet med skriftens läror sina metaphysiska bevis för verldens tillfällighet, för Guds varelse och egenskaper, för menniskans frihet, för själens immaterielitet och odödlighet. En annan lärd man, lika god Kristen, men tilläfventyrs bättre tänkare, fann ej bevisen slutande. Ingenting var på den tiden simplare eller vanligare, än att strax svara honom: ni nekar mina bevis; ni nekar då sjelfva sanningarne; ni tror då hvarken på skapelsen af intet, eller på Gud, eller på friheten, eller på ett lif efter detta. Ni är en gudsförnekare, en religionsförstörare.
Detta skrik, en gång begyndt, understöddes utan dröjsmål af alla små skolmänner eller små kyrkomänner, hvilka efter tidernas vana, med en hjertelig uppriktighet hatade vissa stora snillens öfverlägsenhet. Det fortsattes vidare, såsom en nyttig uppfinning, vid alla tillfällen af lika beskaffenhet. Wolf, författaren af den bästa bok, som intill hans tid utkommit om Gud och själen, blef en martyr derföre. Han dömdes af Konung Fredrik Wilhelm i Preussen, glorvördig i åminnelse, att inom tjugofyra timmars tid rymma det Preussiska området, eller att hängas såsom gudsfönekare. Som han lyckligtvis ej blef hängd, kom han sedan tillbaka, blef en af Europas största män i det förflutna tidehvarfvet, och det som bör märkas, grundläggare till just den philosophi, som intill våra dagar lärts i de allmänna skolorna, med statens och kyrkans högsta bifall och tillfredsställelse.
Som historiens nytta är den, att undervisa genom exempel, kan man åtminstone lära af denna lilla händelse, huru oändligt klokt det alltid är handladt, att icke strax hänga, eller annars misshandla philosopherna, vid det första rop om arghet och gudlöshet, som emot dem uppkom mer. Det är alltid vida bättre gjordt, att förut läsa dem.
Af allt detta uppkom likväl ej någon stor skakning i det menskliga samhället; ty om det stundom gafs någon Voetius, någon Jurieu, någon Lange, som med en viss framgång skrek sig till hjelp af den verldsliga armen, gåfvos deremot hundrade andra utan nog kredit, att genom detta medel hämna deras metaphysiska oförrätter. Men sedan menniskoförnuftet, tröttadt af så många försök, och misstänkande sin otillräcklighet för dessa ämnen, begynt vända sina undersökningar på den redbarare samhällsläran; sedan en uppskrämd statskonst trott sig märka i detta philosophernas bemödande, åtminstone en aflägsen grund till sednare tiders olyckor; sedan fördomen och egennyttan bättre än någonsin lyckats att, i våra dagar, väcka fruktan för hvart hufvud som tänker, hvart öga som ser, hvar mun som öppnas, hvar penna som doppas; så har den fordna intoleransen fått likasom en ny organ i den politiska farhågan, och det antiphilosophiska skriket, lika som två halsar att ropa ur.
II St.
OM SAMHÄLLSLÄRAN.
Efter jag i det föregående yttrat mina
tankar angående philosophiens inflytande på
religionen, må det tillåtas mig att också, vid samma
tillfälle, något ihågkomma den i vår tid så hårdt
anklagade samhällsläran.
Denna philosophi, säger man, talar beständigt om rättigheter. Hon är då en vådlig lära för den alltid lätt förledda menigheten, och tvifvelsutau en mor till Europas sista blodiga uppträden. Men jag frågar hvar förståndig läsare: hvilket våld äfven i verldens råaste tider, någonsin utöfvats utan under förevändning af någon påstådd rätt? eller när en sådan förevändning någonsin behöft att ur böcker framletas? eller huru klokt det vore, att ur samhället bannlysa all förnuftig pröfning af inbördes pligter och rättigheter, for att ej derigenom bereda förevändningar åt våldsamheten? Skall hon annars ej finna dem? och när hon blifvit, genom andra orsaker, ordningen öfvermäktig, har hon dem ej tillreds i den första orimliga uppgift, som flyger förbi hennes upphettade inbillning?
Må man vara tryggt öfvertygad, att ingen spekulation, ingen kammar-philosophi i verlden skall någonsin göra verksamt, hos hela menigheter, anspråket på andra rättigheter, än dem hvilka den klara naturliga känslan af rätt och orätt, redan af sig sjelf yrkar. Har något folk stundom förts längre, så tro säkert att sådant skett af orsaker helt främmande till all philosophi, och att denna sednare beskylles orättvist. Tro deremot lika säkert, att utan en enda tryckt bok, utan en enda skrifven rad, skola alla fordringar af naturlig rätt, genom sjelfva sakernas oundvikliga skick, och blotta erfarenhetens »ena, men klara undervisningar, lika så visst uppkomma hos hvar dödlig, och hos hela allmänheter, som voro de i förgyld stenskrift på alla torg och i alla gathörn uppslagna till öfvervägande.
Verldshistorien är full af stora politiska hvälfningar; aldrig förut har någon philosophisk bok åstadkommit dem. Hvilka voro de philosophiska skrifter, som i Rom störtade Tarqvinernas thron? Hvilka de som beredde den Nederländska resningen, emot Spanska öfverväldet? Hvilka de som lade den olyckliga Stuarts hufvud under bödels yxan? Hundrade exempel kunde ännu tilläggas.
De som hata förnuftet, och följakteligen philosophien, halva aldrig gifvit henne ett, på en gång, hemligare och dödligare nidstygn, än då de låtsat förblanda hennes läror med de fransyska pöbelskriken, frihet, jemlikhet; hvilka under några stunders sinnesyrsla flögo öfver Frankrike, på samma sätt och nästan af lika orsaker, som ett hurra-rop flyger ifrån mun till mun i en beskänkt folkskara. Vi hafva, på vårt språk, en liten mästerlig afhandiing, just öfver dessa två orden, och man har kunnat se deraf, om philosophernes mening dermed någonsin varit, eller kunnat vara, den grofva Maratiska pöbelmeningen.
Hvarföre blef då, frågar man, denna mening likväl så fullkomligen den Parisiska? Derföre att philosophiens läror kunna, likasom allt annat, lånas till förevändning åt våldet och afsigterna; och derföre att allt, vid sådana tillfällen, orimligen Sfverdrifves. Men deraf bör ej slutas, att philosophien har i sig sjelf denna förvillande natur. Folkyran är ett rus, som kan beredas af alla slags örter. Religionsnitet, Frihetsnitet, Konunganitet, allt har ömsevis tjenat dertill, och med lika framgång. Samma phenomen förekommer under blott olika namn, hundrade gånger i historien. Jag föreställer mig ej, att de som upphängde hvarandra på lyktpålarne, eller buro på upphöjda pikar medborgares afhuggna hufvuden, voro stora läsare af philosophiska undersökningar. De som hemligen förde dem, kunde till en del vara det. Men man söker förgäfves orsaken till dessa oformliga uppträden i skrifter och meningar; de finnas ej der. Man måste söka dem i saker och händelser; och detta är ingen obekant, som känner förloppet af den fransyska statshvälfningen.
Gör man ej i frågan om böckers och skrifters politiska vådlighet, alldeles som i frågan om deras vådlighet för religionen: tror på skriket, utan att läsa dem? och förhåller det sig ej med den politiska vidskepelsen, nästan på samma sätt, som med religions-vidskepelsen? Den förra tar snart ej en skrift i handen öfver medborgerliga ämnen, utan fruktan att anfäktas af jakobinismen, likasom den sednare ej går i mörkret förbi någon graf, utan fruktan att gastkramas. Begge behöfva dagsljuset för att se deras farhåga försvinna. Man måste vänta att det en gång uppklarnar.
Bland de franska philosopherna näst för revolutionen, voro Voltaire, Rousseau, Raynal, utan tvifvel de mest lästa och gillade. I deras arbeten ligger då, inbillar man sig, hela revolutionsfostret, likasom fjäriln i sin puppa: derifrån har det med fullfärdiga vingar, på en gång utflugit. Det är sant, att man finner i deras skrifter, dels principerna till borgerlig styrelse, utredda och fastställda, dels några afvikelser derifrån tillfälligt antydda. Men hvar finner man hos dem någon den minsta likhet med fransyska revolutionsmaximerna? Hvarföre vill man ej se, att dessa orimliga våldsmaximer, skapade just under sjelfva resningsyran, af helt andra personer än philosopher, och efter helt andra lagar än philosophiens, hade med henne ej mera gemenskap, än det Parisiska Brölloppet, till sin rätta grund, hade med salighetsläran? Af de nyssnämda philosopherna lefde vid revolutionstiden endast Raynal. Och hvad gjorde han? Han skref deremot med häftighet. Han tvådde sina händer i vatten, och afsade, inför hela Europa, sin philosophi all delaktighet i dessa ophilosophiska upprorsbragder.
Tror ni att Voltaire och Rousseau, om de ännu funnits bland de lefvande, icke skulle hafva gjort alldeles detsamma? Tror ni, att den stora Henriks sångare, att häfdetecknaren af den fjortonde Ludvigs tidehvarf, skulle hafva sett med bifall deras thron störtas, deras stoder trampas i grus af en rasande menighet, och arfvingen af deras spira, ställas, tvertemot alla grunder af rättvisa och klokhet, till doms inför sina undersåtare? Tror ni, att författaren af Le Contrat Social, hvars bok innehåller, sida från sida, en redan förut gjord kritik öfver revolutionsmaximerna, skulle med tystnad hafva låtit dem gälla för principer, tagna ur sitt arbete? Ändteligen, dessa begge store män, h vilkas döda kroppar omfördes med så förgudande ståt, på gatorna i Paris, för att insättas i Pantheon, tror ni ej att de, om de lefvat och vågat tala efter öfvertygelse, skulle hafva blifvit, såsom erts-aristokrater och frihetsfiender, upphängde vid de högsta lyktpålarne i den philosophiska hufvudstaden?
Det synes likväl en särdeles motsägelse, att vara på en gång stiftare af en upprorslära, och att prompt, i första segerglädjen, upphängas af sina lärjungar.
Men, invänder någon: kunde nu likväl deras skrifter, genom de så kallade principer af allmän rätt, som i dem yrkades, och genom beifrandet af vissa missbruk, intill dess oröjda, icke hafva blifvit, åtminstone en aflägsen orsak, till påföljande oroligheter?
Jag svarar: det gifves ingen så nödvändig sanning, himmelsk eller jordisk, ingen lag, ingen ordning, ingen nyttig kunskap, som i den bemärkelsen ej kan blifva en aflägsen orsak till de största oredor. Man skulle efter samma goda logik resonera bort ur verlden förnuft, religion och samhällsförfattning: ty, utan förnuftsbegrepp, ingen förvillelse, ingen nedrig anläggning; utan gudadyrkan, ingen blodsutgjutelse för olika dyrkningssätt; utan samhällsförfattning, inga borgerliga krig och intet upprorsvåld. — Låt vara, att i dessa skrifter funnos vissa idéer till nödig förbättring, af det som var och som öfvades. Men intrigen, egennyttan, herrsklystnaden, den Orleanska faktionen, hvilka tydligen nyttjade dessa idéer blott såsom en af tiden lånad förevändning, kommo de ur böckerna? Hade de med philosophien den ringaste gemenskap? Allt godt, allt nyttigt i verlden kan, på det sättet, kallas en aflägsen orsak till det onda, så snart man med aflägsen orsak vill förstå, icke sjelfva orsaken, utan förevändningen.
När man säger: se till hvilka grufligheter den Kristna läran gifvit anledning i det olyckliga Mexiko! hvilka bål hon upptändt i Goa! och med hvilka förföljelser, hvilka blodiga krig hon öfverhöljt Europa! — då gifves ingen som icke strax har svaret färdigt mot en sådan beskyllning. Ni ljuger på Kristendomen, heter det. Den Kristna läran bjuder fridsamhet, mensklighet, brödrakärlek, försonlighet och rättvisa. Det är icke hon som gjort detta. Det är intoleransen, roflystnaden, det politiska våldet, som oupphörligen lånat af hennes lära förevändningar, om hvilkas falska, förrädiska bruk, de aldrig sjelfva ett ögonblick tvekade. Så ofta samma beskyllning upprepas, följer alltid samma svar; och med billighet. Det är blott philosophien, som icke får njuta till goda en lika rättvisa. Ordning, laglydnad, säkerhet, helgd af allmänna och enskilta rättigheter: se der hennes eviga grundläror och fordringar! Och emedlertid är det just hon, påstår man, som i våra dagar orsakat de största oordningar, de gröfsta laglösheter, med ett ord, de grufsammaste inbrott i allt slags rätt, och allt slags säkerhet.
Låt om oss ännu närmare undersöka detta ämne. Låtom oss se till, hvarigenom philosophien skulle kunna förtjena dessa sällsamma förebråelser.
Philosophien, säger man, framställer idealet af en fullkomlig samhällsordning. Fans eller finnes någon i verkligheten, utan brister och svårigheter? skall hon då ej bidraga, att på hvart ställe göra menigheten otålig vid den närvarande?
Lägg till ännu derutöfver, denna bittra, gäckande öfverdrifning af de minsta ojemnheter eller afvikelser, dessa pamfletter, pasqvinader, sarkasmer, som vanligen utgöra hennes eftertropp, och (om det uttrycket tillåtes) åka med på hennea principer, likasom den yngre gatpöbeln på de stora kälkmedarna. Skola dessa, tilläfvenlyrs, ej bidraga att utbreda falska begrepp, att disponera allmänheten till ovilja, måhända till nyheter? Man ser åtminstone, att jag ej fördöljer eller försvagar inkasten. Jag svarar dertill:
Det är sant att philosophien framställer idealet af en fullkomligare samhällsordning, än kanhända någon af de närvarande, ja tilläfventyrs, än den kan ges i verkligheten. Men just detta, säger också philosophien. Låt henne tala ut, och hon skall ropa med hög röst, att hon framställer sitt ideal, för att derefter småningom förbättra, icke för att derefter sönderbryta en gifven och verklig. Låt henne tala ut, säger jag, och hon skall ifra äfven så starkt, som sjelfva den politiska försiktigheten, och med lika uppriktighet, emot alla våldsamt försökta, alla otidigt framtrugade förbättringar. Icke blott, efter de någon gång uppoffra tusentals medborgare, för andras merendels osäkra fördelar; men derföre i synnerhet, att denna orimliga förbättringsyra, i sjelfva principen mördar all möjlighet af mensklig samhällsordning. Hon skall vidare säga, att det förhåller sig med samhällen som med kroppsbyggnader: att det gifs för alla en viss möjlighet af god helsa, likasom en viss verklighet af krämpor och bräckligheter; att man måste tåla dessas tillkännagivande; men att den galnaste af galenskaper vore, att vänta botmedlet af annat än tiden, det allmänna lugnet, visheten, och en lång sorgfällighet.
Der står nu för allas ögon, den verkliga samhällsphilosophien i hela sin afhöljda oskuld. Har man skäl att anklaga, att frukta henne, såsom förstörerska af ordning och samhällslugn? Hos hvilken philosoph har man funnit andra principer än dessa anförda?
Hvad åter angår de omtalta stickskrifterna, så höra visserligen icke rätt många deraf till philosophiens sällskap. Hon bör vänta den rättvisan, att icke förblandas dermed. De goda och nyttiga deribland, måste hon likväl erkänna. Sådana äro de, som tydligen hafva rättvisan, sanningen, för bättringen till deras ändamål; som angifva hjelpliga afvikelser, missbruk, fördomar, orättvisor; skulle det också behöfvas, att lägga stundom satirens frätmedel på vissa inrotade skador. De som hon ej erkänner, de som hon föraktar och afskyr, äro sådana som öfverskrida måtta och anständighet; som tydligen syfta till utspridande af förbittring, oenighet, orimliga fordringar, vanvördnad för lagar och styrelse. Dessa begge slagen äro ej svåra att åtskilja; och det hör ordningen till, att utan våldsamhet emot de förra, vaka öfver de sednare, mindre för farans skull, än för otillbörlighetens.
Men, fortfar någon: gömma sig ej såledeä ofta under philosophiens mantel, illviljan, öfverdrifningen, nyhetslystnaden? skola de ej höras, ej anses såsom hennes lärjungar, och, under detta namn, missbruka den frihet hon för sig fordrar? Har man då ej skäl att kringskansa den? Hon sjelf ändteligen: skall hon med sin lära om frihet, jemlik rätt, menniskovärde, alltid finna bland hopen idel visa som rätt förstå den, och som aldrig öfver hennes mening, hänföras deraf? Jag skall söka att svara till begge punkterna.
Då det är en moralisk möjlighet att tänka falskt och orimligt i politiska ämnen, likasom i andra, finnes också, det är sant, ingen slags omöjlighet att skrifva derom på samma sätt. Det må således ej nekas, att ju politiska villfarelser kunna genom böcker och skrifter, utspridas. Men vid någon dager af upplysning, skola dessa enkla och strödda fläckar aldrig sammanlöpa till någon allmännare skymning. Skulle således här och der, tanklösheten också förvexla för några ögonblick, kitsligheten, argheten, nyhetslystnaden med philosophien, och hopblanda deras läror, så finnes näppeligen en säkrare hjelp deremot än att låta philosophien sjelf bevisa det. Hon har deri ett så stort och klart intresse, att hon visserligen ej skall tiga, i fall man ej håller henne handen för munnen. Under detta vilkor blir också missförståndet af hennes egna läror, föga att befara. Det halfsagda kan förstås orätt; det fullständigt utredda kan det icke. Man tillåte blott hennes dager att fullkomnas. Ty det förhåller sig med upplysningen i moralisk bemärkelse, likasom i physisk, att den har nödvändigt sin början, sitt ofullkomnade tillstånd; och att, i detta tillstånd, någon förvillelse om objekterna möjligtvis kan äga rum. Men talom uppriktigt: ser man då ej i begge fallen, att man ännu ej ser nog tydeligen? och att man, i fall ej galen, måste dröja med all vigtig gerning, till dess man ser klarare? Skall ej nödvändigt denna varsamhet finna rum öfverallt, så snart man ej drifves af långt andra, hemliga orsaker, utan allt sammanhang med upplysning och förnuftsbegrepp? Hvad fruktar man då af dessas mindre fullkomlighet? Jag skall tro lika så lätt, att någon i första dagbrytningen, tar, af brist på att se klart, den första han möter för en björn ur skogen, och jagar honom en kula i hufvudet, som att menniskor i allmänhet, skulle vid första lysningen af några halfklara förnuftssatser strax vilja omstörta all ting, på minsta falska skymt af någon oenlighet dermed. Det ligger en viss lätt massa af passion i hvart menniskosamfund, som kan möjligtvis sältas i verksamhet genom några falska eller omognade begrepp; men det ligger der äfven en långt större massa af allmänt förstånd och förnuftigt intresse, som motverkar och vida öfverväger den. Man kan skrifva och tala hit och dit; men skrifva och tala hafva ingen physiskt verkande kraft. De kunna grundlägga en allmän öfvertygelse, säger man, och derigenom verka. Ja: men det är just denna allmänna öfvertygelse, som aldrig kan uppkomma utan klara grunder af förnuft och billighet. Några få exalterade hjernors högspända nonsens, bör ej gifva en stor farhåga. Man säge så mycket man vill: ingen rök utan eld; denna rök tänder ej,
Hafva åter vissa sådana försök varit någon gång af verklig följd; vissa, genom trycket utströdda skrifter, åstadkommit på någon tid eller i något land en allmännare gäsning: då kan med visshet deraf slutas till något redan förut grundadt ondt i samhällskroppen, visst icke verkadt af skrifterna, men kanhända röjdt och yttradt derigenom, och som fordrat helt andra och större omsorger än, att hämma skrifvandet.
All denna fruktan, och hela detta djupa missförstånd, grundar sig (vågom en gång säga det,) på den enda falska princip, att okunnigheten är skickligare till lydnad, och bibehåller bättre undergifvenheten: att den som vet tala om fordringar, som undervisas att högakta sig sjelf, blir snart obändig, och till slut otämjelig: att blotta tanken om en rättighet, tillika medför nödvändigheten af dess våldsamma beskydd eller ernående; och att minsta oförmånligare lottning i samhället, sedd i sitt oförsvagade ljus, skall föda, om ej sådana försök till dess omstörtande, som vi med rysning sett af nyare händelser, åtminstone begäret, och det hemligt färdiga bifallet dertill.
Men man bedrager sig på menniskan. Man kan i allmänhet räkna på hennes förnuft och billighet, så snart hon ej under ett långt tvång förlorat tillika med nyttan, äfven vanan deraf. Att med våld förfölja det minsta sken af rätt; att för en ringa anstötlighet vilja omstörta hela samhällsbyggnaden: det är den alltid nedböjda vanmaktens föraktliga hämdyra, när någon gång slumpen lägger henne förmågan dertill i händerna. Lemna menniskan deremot full frihet under nödvändiga lagar; låt hennes förstånd tidigt öfva sig i undersökningen af deras grunder, och grunderna för hennes lydnad; låt henne inse att man styr, icke kufvar henne, och att hon lyder med värdighet: — och man skall i omdömen, i viljor, i företag, finna henne billig och eftersinnande. Hon skall i vissa samhällsinrättningar, må hända tycka sig upptäcka här och der några ojemt delade tyngder, någon tillökt rätt eller någon afkortad. Hon skall våga att säga det. Men hon skall på det hela, erkänna att hon finner ordning, säkerhet, rättvisa och hundrade vigtiga fördelar, som uppväga smärre missnöjen.
Så länge känslan af rätt icke är hos menniskor detsamma som vildhetens obändighet, (den är just motsatsen), och förnuftsvärdet icke detsamma som vanvettets öfverilning, (det är just motsatsen); så länge den ringaste pröfning fäster hvars och ens egen trygghet vid den ordning som är, äfven med dess möjliga ofullkomligheter; så länge man, ändteligen, af äldre och nyare erfarenhet fortfar att märka, med hvad blodtömningar, hvad olyckor, hvad fara för allas hufvuden, en så stor kropp som en statsbyggnad, alltid ramlar öfver medborgare; med hvad ovisshet deremot, hvad lång möda utan frukt och njutning, en ny, ofta ej bättre, uppföres: så länge bör det visserligen aldrig naturligen förmodas, att de philosophiska begreppen om rätt och fordringar, om brister och förbättringar, skola någonsin af sig sjelfva, och genom deras egen natur medföra tänkesätt, af den art, som man vill härleda derifrån. Sådana tänkesätt äro möjliga; men icke derigenom, och det är nog. Ett förnuftigt eftersinnande skall göra, jag medger det, att man alltid skall yrka det bästa möjliga; men visst ej deröfver. Och det skall aldrig, naturligen, bli den allmänna meningen, att för litet ojemnare gång, för några obetydliga fel i inredningen, slå sönder skeppet hvarpå man seglar, för att midt i hafvet ombygga det.
Nej, utredda, fastställda principer af pligt och rätt, styrandes eller lydandes; nej, några afvikelser, några missbruk, antydda med anständighet, och af en vis styrelse efter möjlighet rättade, skola aldrig ensamt och utan andra orsaker, göra, hos någon upplyst nation, lydnadspligterne tvifvelaktiga; ännu mindre sätta den upprorsfacklan i händerna. Sådan är ej menniskan. Men dessa andra hemligare orsaker, stigna till en viss öfverväxt, och ej i deras rot bortröjda, hafva gjort det mer än en gång i verlden, utan all gemenskap med förnuftsodlingen. Alla resningar, alla revolutioner som historien minnes, hafva blott haft två orsaker, och skola aldrig hafva andra: antingen ett barbariskt, orimligt förtryck i och deraf uppkommen allmän förtviflan; eller vissa, hemliga faktioners herrsklystnad, då de någon gång, genom sjelfva sakernas olyckliga ställning, blifvit den allmänna ordningen öfvermäktiga. Men då detta sednare fall inträffar, då är också pretexten likgiltig, den må lånas af religion, philosophi, eller från hvad som helst. Den skall alltid finnas, och alltid blifva en blott pretext, utan mera sammanhang med de effektiva verkningskrafterna, än de föregifna skälen i våra krigsförklaringar vanligen haft med de rätta orsakerna till fredsbrotten, och med krigens sanna ändamål.
Förlåtom dem som kunna tro, att politiska stormar komma ur bläckhornen, likasom man säger att de physiska komma ur bergskulorna. Men förlåtom ej dem, som begripa orättvisan och underblåsa den. Förlåtom ej dem, som anklaga philosopherna, utan att kunna framvisa en enda philosophisk skrift brottslig till upproriska läror, eller nämna en enda philosoph, som ej burit derföre den största afsky. Förlåtom i synnerhet ej dem, som just under det att de nästan offenteligen utpeka hela klasser af medborgare såsom oroliga hufvuden, ideligen skrika, om förträffligheten, af den romerska frihetsandan, ideligen upphöja den äldre romerska pöbelns täta uppresningar, och gäcka med förtrytelse den yngres lydnadsfulla stillhet under Augustus. Man kan nästan ej förråda en större oskicklighet.
Efter min bästa öfvertygelse, har jag sökt besvara den framställda frågan, som jag ansett för vigtig och värdig eftersinnande. Om mina tankar i detta ämne, kunna, tjena till någon rättelse, skall jag anse min möda belönad. Denna phras är vanlig, men jag vet ej att säga något sannare.
- ↑
Detta Stycke skrefs för snart 20 år tillbaka, och
utgjorde en del af kritiken öfver en, icke oqvick, men
desto mer illvillig och osmaklig bok som då utkom,
och som på en tid, då Philosophien och Litteraturen
hos oss, utom dess icke utmärkt gynnades, tycktes
hafva till sitt ädla ändamål att beröfva dem äfven
denna sidsta lemning af skydd och trygghet, genom deras
offentliga anklagande, såsom rätta grunden till
Europas sednare olyckor.
En ny philosophi (den Kantiska) var då just på vägen att hos oss införas, och fann sig snart, genom särskilta händelser, invecklad i samma fördömmelse. Författarn, fastän aldrig proselyt af denna Lära, kunde dock ej öfvertyga sig om vådan för samhällslugnet af någon slags philosophi, äldre eller nyare, som hade till föremål Sanningens allvarliga undersökning; och trodde sig befogad att sätta ett rättvist försvar emot en af de försåtligaste angripelser, som kunde, under då varande omständigheter, riktas emot Litteraturen och dess idkare. Så uppkom denna lilla afhandling, som oaktadt sin natur af försvarskrift, likväl, icke torde böra finnas skyldig till ensidighet.
Att från den ena eller andra beskaffenheten af philosophiska meningar, härleda Staters bestånd eller möjliga faror, var ofta egennyttans låga utväg att mota förnuftsljuset; ännu oftare det sekteriska charlataneriets löjliga försök att skaffa kredit åt egna grubblerier. Men då författaren åt begge dessa lumpna konstgrepp egnat det förakt han tror dem förtjena; då han isynnerhet sökt visa ofoget, orimligheten af beskyllningar, gom göra philosophien ansvarig för throners fall, Konungars hufvuden, och långa tidelopp af blodig förödelse, har det visserligen ej varit hans mening att derföre bestrida den öfriga skadlighet som en falsk och svärmande, eller vore det ock blott en mörk och förvirrande philosophi, kunde möjligen medföra. Han är i afseende på den allmänna sinneskulturen, tvertom lifligen öfvertygad om denna skadlighet, och har, då ämne och tillfälle medgifvit, icke heller förtegat sin öfvertygelse.