Den allvarsamma leken/Del 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  ”Man väljer inte sitt öde…”
Den allvarsamma leken
av Hjalmar Söderberg

Men en gång i sitt fattiga liv…
”Mig får du älska på hedniskt vis”  →


[ 131 ]

III

— Men en gång i sitt fattiga liv skall man väl dock ha lov till att försöka leta sig fram till sin Taunitzer See…



[ 133 ]Arvid och Dagmar Stjärnblom levde mycket lyckligt tillsammans. I december 1904 föddes dem en liten dotter. Hon fick i dopet namnen Anna Maria. Vid dopet skedde ett litet missöde, men det var lyckligtvis lätt reparerat:

En kristallskål, en av lysningspresenterna, stod uppställd på ett litet bord, och där bakom ställde sig prästen — det var Harald Randel — medan gästerna stodo uppställda i en halvcirkel. Och prästen började:

— I Guds, Faderns, Sonens och den helige Andes namn, amen!

Här gjorde han en paus och böjde sig fram över skålen:

— Men, tillade han, vi skulle ju egentligen också ha litet vatten i skålen…? Vattnet, han log ett nästan överjordiskt småleende, verkar det visserligen icke, men det hör ju till i alla fall…

Arvid tog skålen och störtade ut till vattenledningen.

— — — Nästa höst föddes ännu en liten flicka. Hon fick namnet Astrid; och den gången var det vatten i skålen.

[ 134 ]Det var det året unionen sprack och kungen grät och E. G. Boström trillade av stolen, och hans efterträdare, som var nyktrare och kallare i huvudet än vad som tilltalade ögonblickets stämning, skälldes ut och trillade också av stolen, och en sonsons dotterson av gamle Jean-Baptiste besteg under artistnamnet Hakon VII Harald Hårfagers tron!


Asterisk.svg


— — — Arvid Stjärnblom levde mycket lyckligt med sin hustru. Dock kände han stundom en naggande oro för framtiden. Och han beslöt att tills vidare inte sätta flera barn i världen; han erinrade sig med fasa Apostlagärningarnas berättelse om en man ”med fyra ogifta döttrar som profeterade”. Hans svärfar, Jakob Randel, höll visserligen ännu sina affärer över vattnet, men ingen kunde säga hur, än mindre hur länge… En dag hade Arvid träffat Freutiger på gatan. De hade inte sett varandra på länge. Arvid kände sig litet generad för sin gamla skuld på 500 kronor. Och han frågade om hans svärfar hade sagt något om den.

— Tja, svarade Freutiger, det har han verkligen. Jag träffade honom en kväll på Sällskapet, och han sa till mig: ”Hur är det, är inte Stjärnblom skyldig dig 500 kronor?” — ”Äh”, svarade jag, “det är väl ingenting att tala om!” — ”Nej, det tycker jag också!” sa Randel. Och så talade vi inte mer om det. Men lite senare på kvällen fick han mig att ta [ 135 ]aktier i ”Sveapalatset” för tio tusen. Jag minns knappt hur det gick till. Och jag är rädd för att det är dasspapper. Men han hade så vältaliga och vackra och patriotiska motiv.

— — — Arvid kände sig ibland litet orolig för framtiden. Men hans hustru var en klok och praktisk och sparsam kvinna, och de redde sig, någorlunda, tills vidare. Hennes lilla krigslist med ”den hemliga förlovningen” hade han för länge sedan genomskådat och både förlåtit och beundrat den — enkel men snillrik som den var. Och sedan hon nu hade nått sitt mål: att skaffa sig en man — brydde hon sig egentligen mycket litet om honom. Och denna upptäckt gladde honom:

Det här, tänkte han, bör verkligen för en gångs skull kunna bli ett lyckligt äktenskap.

En och annan småsak kunde ibland irritera honom. Som hustru till en journalist ansåg hon sig självskriven att förstå allt det, som han hade till yrke att låtsas förstå, och hon uttalade sig i sällskapslivet — den smula sällskapsliv som de inte helt och hållet kunde undgå — med den största säkerhet om allting i litteratur och konst och musik. Och hon sjöng. Hon hade en ganska stor och bra röst; men hon sjöng inte riktigt rent. Och han måste ackompanjera henne.

De kommo hem en natt från en bjudning. Hon var vid dåligt humör. Hon hade sjungit, men inte gjort någon vidare lycka.

— Du kunde inte följa med mig i ditt ackompanjemang, sade hon.

[ 136 ]— Det var inte heller så lätt, svarade han. Människorösten — din röst åtminstone — kan sjunga i vilken tonart som helst; den kan sjunga i en tonart mitt emellan c-dur och dess-dur. Det kan inte pianot! Du börjar i c-dur, och tre sekunder senare sjunger du i något mitt emellan c-dur och dess-dur. Men det kan inte pianot! Därvidlag kan pianisten inte ”följa med”!

Och efter en sådan afton kunde det hända, att han satt upprätt i bädden och stirrade sömnlös ut i mörkret, medan hon sov vid hans sida — det kunde hända, att han stirrade ut i mörkret och viskade för sig själv:

— Den som vore ensam! Den som vore fri!


— — — Men i övrigt levde de mycket lyckligt tillsammans.

Och åren gingo.

⁎              ⁎

[ 137 ]Arvid Stjärnblom gick av och an genom rummen i den lilla våningen vid Kungstensgatan. Till sist stannade han framför en spegel och knöt sin vita halsduk.

Dagmar var redan färdig. Det hörde till hennes förtjänster att hon alltid var färdig i god tid, när de skulle bort. De skulle på middag till generalkonsul Rubin. Det var en dag i början av december 1907.

— Får jag se, sade Dagmar, du har glömt din ring?

Arvid sökte efter den men kunde inte finna den. Det var rent oförklarligt. Han måste ha förlagt den på något märkvärdigt ställe. De sökte överallt, men ringen var borta.

Bildroskan väntade utanför porten.

— Det går inte an att vi kommer för sent till Rubins, sade Dagmar. Du får vara utan ring för en gångs skull. Den kommer väl till rätta sedan… De åkte tysta i det trista decembermörkret.

— Tror du att kungen dör? frågade Dagmar.

Den gamle kungen låg döende.

— Det ser så ut, svarade Arvid.

[ 138 ]Som eldflugor ilade gatornas och butikernas ljus förbi droskans fönster…


Generalkonsul Rubins våning vid Sturegatan — den ”riktiga” biten av Sturegatan, vid Humlegården — strålade i full belysning. En betjänt och två nätta unga flickor gingo omkring och bjödo smörgåsbrickor med kaviar, gåslever och Lysholms akvavit. Generalkonsuln var en av de få svenskar, som hade nog moraliskt mod att bjuda sina gäster på norskt brännvin efter 1905. Han gick omkring bland herrarna och delade ut små lappar med bordsdamens namn och en liten kartskiss över middagsbordet. På det kort han räckte Arvid stod det: Fröken Märta Brehm. Han bjöd armen åt en smärt dam med ett blekt och fint och litet sorgmodigt ansikte, och medan en liten stråkorkester i lilla salongen spelade ”Intåget i sångarsalen”, tågade man ut i matsalen.

Arvid såg sig omkring vid middagsbordet. Värden hade fört fröken Ellen Hej till bords. Hon liknade en åldrad och väderbiten madonna. Värdinnans kavaljer var P. A. von Gurkblad. Det passade ju bra: generalkonsulinnan var av gammal karolinsk adel, född Grothusen… Snett över bordet såg han Freutiger nicka åt sig, och han nickade tillbaka. Freutigers bordsdam var Dagmar. Långt borta vid andra ändan av bordet skymtade han Markels härjade ansikte med den hängande mustaschen, som började bli litet grå… Och inte långt ifrån honom såg [ 139 ]han Henrik Risslers lilla clownprofil sticka fram… Och fröken Elga Grothusen, den unga, vackra och firade och omskvallrade författarinnan, en nièce till fru Rubin…

Medan soppan — Potage à la chasseur — serverades, spelade orkestern menuetten ur ”Don Juan”.

Arvid Stjärnblom höjde sitt rödvinsglas mot sin bordsdam, fröken Märta Brehm. Och hon höjde sitt och böjde lätt på huvudet.

Vad skulle han tala med henne om? Han kände hennes historia, eller trodde sig känna den. En kärlekshistoria, och ett barn… Han kunde inte i en hast erinra sig var eller av vem han hade hört det. Men han mindes att han hade hört något om att hennes ungdomskärlek var en ung medicinare, som sedan kom på allvarliga tankar och ändrade levnadsbana och nu verkade som sjömanspräst i Hamburg… Det gällde alltså att tala med henne om ungefär vad som helst, utom unga medicinare och oäkta barn och sjömanspräster…

— Är fröken släkt med den berömde författaren av ”Djurens liv”? frågade han.

— Nej…

Arvid kände att han blev röd. Jag har en av mina idiotdagar i dag, tänkte han. Det har jag för resten alltid, när jag är borta på en stor middag. Jag förstår inte att folk bjuder mig. Någon särskilt upplivande middagsgäst är jag ju inte.

Men fröken Brehm hjälpte honom:

[ 140 ]— Säg, sade hon, känner ni herr Henrik Rissler närmare?

— Nej, mycket litet. Vi ha träffats några gånger på tidningen.

— När jag ser honom, sade fröken Brehm, har jag så svårt att få något sammanhang mellan honom själv och hans böcker.

— Det var kanske, när jag tänker efter, också mitt första intryck av honom. Men han har väl heller aldrig givit sig ut för att ”vara” någon av sina diktade figurer.

— Men i alla fall… Hans böcker äro så tungsinta, men själv är han alltid glad och livad, åtminstone har han varit det de gånger jag har träffat honom…

Arvid tänkte efter.

— Ja, sade han, det kan ju vara något i det. Men det kommer sig kanske av att han inte är road av att arbeta. Det är kanske därför han ser allting i svart, så ofta han ser sig ställd inför nödvändigheten att utöva sitt yrke. Men så snart han har gjort något färdigt, helst något riktigt dystert och sorgligt, så är han strax glad och livad igen!

Fröken Brehm satt tankfull.

— Skulle det verkligen vara så en diktare ser ut inuti? sade hon.

— Ja, vad vet jag… Jag är ju inte diktare.

…Man hade hunnit till fisken. Det var foreller au gratin. Musiken spelade ”Die Forelle" av Schubert.

[ 141 ]Vid sin vänstra sida hade Arvid den förtjusande lilla friherrinnan Freutiger. Freutiger var gift sedan ett par år.

Snett över bordet hörde han Dagmar säga till Freutiger:

— Är baron mycket svartsjuk?

Frågan var ju litet indiskret, men Freutiger svarade oförfärat:

— Förfärligt. En gång för många år sen var jag förlovad med en flicka som jag misstänkte för att vara litet lätt på tråden. Till en början var det bara en misstanke, och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Men en dag i april gick jag och drev på Karlavägen. Plötsligt får jag se min fästmö komma från Nybrogatan, vända om hörnet utan att se mig och gå Karlavägen fram, ett bra stycke före mig. Min första tanke var naturligtvis att gå ifatt henne; men så föll det mig in: det kan ju vara roligt att se vart hon går. Hon gick in genom en port! Då började jag se rött! Just i det huset bodde en av dem jag misstänkte för att ha litet kuckeliku med flickan — en löjtnant, god vän till mig för resten. Han hade en ungkarlsdubblett på nedra botten — bägge rummen åt gatan, jag hade varit där många gånger och visste precis var varenda möbel stod. Jag stannade och visste ett ögonblick inte vad jag skulle hitta på — jag ville inte gå förbi hans fönster och kanske bli sedd av de två där inne och utskrattad i tysthet. Men jag ville se om gardinerna voro nedrullade. Då fick jag en idé. En spårvagn kom förbi, [ 142 ]jag hoppade upp på den och såg i förbifarten, att gardinen var nedrullad för sängkammarfönstret! Nu var jag på det klara med vad jag skulle göra. Jag hoppade av spårvagnen. Såg på klockan: det hade ännu bara gått fyra minuter sedan hon gick in genom porten. För tidigt, tänkte jag. Tålamod i två, tre minuter till. Av en slump mötte jag en bekant, en murvel — hm, ursäkta, en journalist ville jag säga — jag hejdade honom och sade: nu skall du vara mitt vittne, och så skall du få stoff till en skojig artikel för din tidning. Han såg litet förbluffad ut, men jag drog honom med mig fram till fönstret med den fällda rullgardinen, krängde i ett ögonblick av mig överrocken, virade den kring handen och armen och slog in rutan — pang! — och stack blixtsnabbt in den andra handen och drog upp rullgardinen! Jag skall inte försöka skildra den syn, som, och så vidare… Folksamling, poliskonstapel, stor procession till närmaste polisvaktkontor! Historien kostade mig 150 kronor i böter. Men jag hade fått klarhet, och jag bjöd murveln — journalisten, ville jag säga — och ett par andra på en väldig middag med stor fylla!

Det blev ett ögonblicks andaktsfull tystnad bland damerna i Freutigers närhet.

— Är det tillåtet att fråga — Arvid vände sig till sin dam till vänster — vilken sens moral friherrinnan anser att man bör dra ur den historien?

Friherrinnan svarade med halvt fällda ögonlock och ett litet spetsigt leende:

[ 143 ]— Att man bör hålla sig till dygden — på nedra botten…

Musiken spelade den venezianska drömvalsen ur ”Hoffmans sagor”.

— Säg, herr Stjärnblom, frågade fröken Brehm, är det av princip ni inte bär er vigselring?

— Nej, svarade Arvid. Jag gör av princip ingenting ”av princip”. Jag har helt enkelt glömt den.

Kan man glömma något sådant? frågade hon.

— Man kan väl glömma nästan vad som helst, svarade han.

Och han betraktade henne förstulet. Nu först såg han henne egentligen. Den lilla fina profilen under det brunlockiga håret. De sänkta ögonen. Den röda munnen, som lystet sög på en sparrisknopp. Och de förtjusande små brösten, som hoppade upp och ner i urringningen. — Hur gammal kunde hon vara? Omkring trettio år. Det låter illa, när det är fråga om en ”ung flicka” — tänkte han — men i verkligheten är det inte så illa… Och hon var ju i verkligheten snarare en ung änka eller frånskild fru… Plötsligt stod det klart för honom av vem han hade hört hennes ”historia”: det var av Dagmar. — Nej, allra första gången han hörde den var det Freutiger som sade, en gång i Rydbergs läderkafé åt Gustav Adolfs torg, helt kort och summariskt: hon har ett barn med den eller den. Men Dagmar hade berättat historien mera utförligt. Märta Brehm var en av hennes flickvänner.

[ 144 ]— Skål, Arvid! ropade Freutiger. Varför har du stoppat vigselringen i västfickan?

Arvid Stjärnblom vände ut och in på bägge västfickorna:

— Jag har inte stoppat den i västfickan, sade han. Jag har glömt den, förlagt den…

— Ja, sade Dagmar, det är verkligen sant. Han är inte av den sortens äkta män som stoppa ringen i västfickan, när det passar. Skål, Arvid!

— Skål, lilla Dagmar!

Det rådde ett oinskränkt förtroende i deras äktenskap. Det förekom aldrig några scener av svartsjuka. Hon kunde inte ett ögonblick tänka sig ens som den svagaste möjlighet, att han kunde bli kär i en annan, då han hade henne. Och han var — av en något annan orsak — aldrig svartsjuk på henne.

— Jag vill göra er en liten bekännelse, herr Stjärnblom, sade fröken Brehm. Jag har några små noveller liggande i en skrivbordslåda. Jag vet inte om det är något med dem; men jag ville så gärna se dem på tryck. Och om jag nu sänder dem till ”Nationalbladet” — vem är det då som bedömer dem och bestämmer om de kommer in i tidningen eller inte?

— Det är Torsten Hedman, svarade Arvid. Men han är för ögonblicket i Grekland. Och jag vet inte när han kommer hem. Men under hans frånvaro är det jag som har den uppgiften, bland många andra, att läsa och bedöma insända skönlitterära manuskript.

— Vill ni då bedöma mina små försök med ett vänligt sinne? frågade fröken Brehm.

[ 145 ]— Det faller ju av sig själv, svarade han.

Han visste inte riktigt om det var inbillning eller verklighet, men under bordet tyckte han sig känna sin högra fot smeksamt tangerad av en liten kvinnofot. Han bemödade sig att gengälda artigheten så finkänsligt som möjligt, medan de bägge stirrade rätt ut i luften med ett drömmande uttryck…

Man hade hunnit till fågeln: beckasiner. Musiken spelade Chopins ”Sorgmarsch”.

Det blev en underlig stillhet vid bordet.

— Vännen Rubin har sina bisarra idéer ibland, viskade Freutiger.

Betjänten smög omkring på tå och serverade ett gammalt châteauvin.

— Jag älskar Chopins sorgmarsch, sade fröken Brehm.

— Ja, svarade Arvid, men den är nu en gång skriven för piano och med alla effekter beräknade för pianots teknik. Därför måste alltid något av den gå förlorat när den skall översättas för stråkinstrument.

— Det är sant, ni är ju musikrecensent…

— Ja tyvärr. Därför blir jag tvungen att bryta upp om en stund, när vi har det som allra bäst. Fru Klarholm-Fibiger skall sjunga Senta i Holländaren, det är första gången hon går in i de stora Wagner-partierna, och jag har lovat henne att inte låta det gå opåaktat förbi… Men jag behöver inte vara på Operan förrän inemot nio, till andra akten.

Sorgmarschen var slut, och sorlet och pratet steg [ 146 ]på nytt. Och Arvid Stjärnblom kände på nytt egendomliga förnimmelser i högra foten, förnimmelser som stego uppåt till de centralare trakterna av nervsystemet… Och han tänkte: det måtte vara någon ryslig smörja, de där novellerna hon har skrivit.

— — — P. A. von Gurkblad tolkade i korta, kärnsvenska ord gästernas tacksamhet. Man reste sig, på vissa håll med någon möda, och förde sin dam in i ”stora salongen” — — —

Herrarna samlades, liksom i kraft av en naturlag, kring generalkonsulns cigarrlådor: långa, smala ”Manuel Garcia”, medelstora och mera fylliga ”Upmann”, och små nätta ”Henry Clay”. Och för de gäster, som inte kunde tåla eller inte tyckte om en havannacigarr, fanns det också utmärkta bondcigarrer.

Arvid Stjärnblom tog en Manuel Garcia. Han beräknade att hinna röka ungefär en tredjedel av den, innan han skulle till Operan. Han fann sig plötsligt stå mitt i en klunga mellan fröken Hej, Henrik Rissler, Markel, fröken Brehm och andra. Markel hade också en Manuel Garcia.

— Kära fröken Hej, hörde han Rissler säga, ni frågade mig vid bordet varför jag inte ville skriva på er och borgmästar Hindlagens fredsadress år 1905, och mitt svar drunknade visst i sorlet; märkte att ni inte hörde det. Jo; jag hade två goda skäl. Jag är inte krigslysten och blodtörstig; men för det första är jag en känd osedlig författare — det är min enda position, och den är inte ägnad att ge mig [ 147 ]någon auktoritet i fråga om allvarsamma saker — relativt allvarsamma saker. Men för det andra…

— Snälla Hinke Rissler — fröken Hej log ett solskensleende — ”osedlig författare”, vad betyder det? Finns det inte tillfällen då alla måste vara med, när det gäller något?

— Men för det andra, forfor Rissler, finns det tillfällen, då ett folk måste ge oinskränkt fullmakt åt dem, som ha ledningen och ansvaret. Så gjorde norskarna år 1905, och det var deras styrka. Därför ville jag inte vara med om något som på minsta vis kunde vara ägnat att strax från början bereda våra statsmän ringare villkor vid underhandlingarna än de norska. Det var då liksom nu min uppriktiga mening, att ett krig mellan Sverige och Norge skulle ha varit ”början till slutet” på bägge rikenas historia, eller i vart fall början till en lång vargatid i bägge folkens historia… Men jag ansåg mig inte kallad att kliva fram och undervisa de ledande männen om en så självklar sak. Jag ansåg det riktigast att lita på att de begrepo det lika väl som jag. Och det tycks de ju också ha gjort!

— Jag trodde verkligen inte att ni brydde er något om politik, herr Rissler? sade Märta Brehm.

Rissler hann inte svara henne, Markel förekom honom:

— Bästa fröken Brehm, vet ni verkligen inte att Hinke Rissler för ett par år sedan var nära att bli tagen av polisen för anstiftande av uppror?

— Du överdriver då alltid, sade Rissler.

[ 148 ]— Nej, det är fullkomligt sant. Det var en valafton för ett par år sen. Rissler och jag och ett par andra kom ut från Rydberg sent på natten. Gustav Adolfs torg var packat av folk, som hurrade för de sista valresultaten. Då fick Rissler plötsligt den idén att han skulle sätta sig i spetsen för folkskocken och gå ner till Aftonposten och skratta! Aftonposten hade som vanligt försökt något litet rävstreck i sista minuten, och misslyckats som vanligt. Gott: Rissler ställde sig på Gustav Adolfs torg och skränade så mycket han orkade: Nu, ska, vi, gå, till, Aftonposten och skratta! Och när han hade upprepat det några gånger, satte folkskocken sig verkligen i rörelse, och det gick genom Fredsgatan och förbi Konstakademien ner till Aftonposten, och där skränade Rissler, med käppen högt i luften som taktpinne: Ha, ha, ha! Ha, ha, ha! Och folkskocken stämde i: Ha, ha, ha! Ha, ha, ha! Och under en liten paus sade han till mig: tänk om jag nu blir tagen av polisen och dömd för anstiftande av uppror? — Nog blir du tagen av polisen, svarade jag, men du blir inte dömd för anstiftande av uppror, utan bara för fylleri och förargelseväckande beteende. Då bleknade han och smög sig fegt bort genom en bakgata, medan folkskocken stod kvar och skränade: Ha-ha-ha! tills polisen kom och skingrade den…

— Kära Markel, sade Henrik Rissler, vilken diktare skulle jag inte bli om jag kunde ljuga så bra som du!

[ 149 ]— — — Arvid Stjärnblom såg på sin Manuel Garcia. Han hade rökt ungefär en tredjedel. Och klockan var över halv nio. Han måste bryta upp och gå till Operan. Han beräknade att vara färdig med sin recension vid tolvtiden. Vid den tiden kunde han ta en bil och hämta Dagmar och köra hem.

Då han stod i tamburen och krängde på sig överrocken, såg han plötsligt fröken Brehms lilla fina huvud i springan mellan ett par portiärer.

— Måste ni gå redan? frågade hon.

— Ja, sade han.

Hon släppte portiärerna och kom tätt fram till honom:

— Och ni glömmer väl inte vad ni har lovat — — —?

Han såg frågande på henne.

— Vad har jag lovat? frågade han.

— Att hjälpa mig att få in mina små noveller i er tidning.

Han kunde inte i en hast erinra sig att han hade lovat henne det. Men hon var mycket söt, där hon stod tätt intill honom med det lilla fina huvudet böjt som en botfärdig Magdalena — varför skulle hon egentligen vara botfärdig? Med en hastig blick övertygade han sig om att ingen såg dem, så tog han det lilla huvudet mellan sina händer och böjde det ännu längre framöver och kysste henne någonstans på ryggraden. Så lyfte han upp hennes huvud [ 150 ]igen och kysste hennes mun och sade: vi ses igen! och gick.


Det snöade vått denna trista kväll i december. Det var tio minuters väg till Operan. Skulle han ta en bil? Onödig utgift…

Han gick och tänkte på Märta Brehm. Och på Dagmar.

— Varför skulle inte också jag en gång i mitt fattiga liv kunna tillåta mig en liten kärlekshistoria? Man lever ju bara en gång. Dagmar är mycket bra. Men det blir för enformigt med samma kvinna dag efter dag, natt efter natt, år efter år. Jag har nu varit gift med henne i snart fyra år och bokstavligt talat aldrig varit henne otrogen. Men… men jag älskar henne inte! Och varför skulle inte också jag ha plats för en kärlekshistoria i mitt fattiga liv? Jag vill minnas att jag en gång i min första ungdom drömde om ett namn i Sveriges historia. Det ser inte just så lovande ut med det. Varför skulle jag inte då nöja mig med det, som tycks ligga inom räckhåll? — Dumheter. Dagmar måtte väl vara god nog åt mig. Och hon är rädd om hemmets vita gardiner; det bör jag också vara. Och fröken Brehm… Hon vill ha in sina noveller i tidningen, och på det kontot har jag fått en kyss i förskott tack vare Torsten Hedmans resa i Grekland — om han hade varit närvarande hade han fått den… Kan det verkligen ligga något frö till en grande passion i en sådan [ 151 ]början? — Ja, den som lever får se… Han kände ännu hennes lilla spetsiga tunga röra sig som en eldslåga…

Från trottoaren längs Operan såg han på långt håll täta människoklungor utanför tidningarnas depeschfönster. I detsamma mötte han en bekant, en journalist, och han stannade honom och frågade:

— Är kungen död?

— Inte ännu.

…Han gick in i operahuset. Han hade beräknat tiden riktigt; det var mot slutet av första mellanakten då han kom in i salongen och satte sig på sin vanliga plats; publiken hade börjat strömma in. En liten flintskallig herre med sin fru — en hög och smärt och mörk, redan litet gråsprängd dam — trängde sig förbi honom till sina platser längre in på parkett. Arvid kände henne till namnet och utseendet. Hon var den dam, för vars skull Markel en gång på sista slutet av förra århundradet en kort tid hade vistats på en nervklinik. Och han visste att hon hade sett något som ingen annan levande människa hade sett: hon hade sett Markel gråta. — Hon kallades på sin tid ”vandringspokalen”.

Salongen var nu nästan fylld.

Runt omkring sig hörde han sorl och prat: den och den skall skiljas från sin hustru och gifta sig med den och den… Jo, det är så gott som säkert, jag har det från närmaste håll…

Till höger om hans plats stodo ännu två fåtöljer tomma. Två damer gledo in i sista minuten och [ 152 ]besatte dem i samma ögonblick som ljuset skruvades ner.

Lydia.

Nej…? Jo. Det var Lydia som satt bredvid honom. Tätt intill honom. Han hade ögonblickligen känt igen henne. Deras ögon möttes i halvdunklet. Blick i blick en lång sekund. Så vände hon åter bort det lilla huvudet och tycktes lyssna till musiken med halvslutna ögon.

Fru Klarholm-Fibigers stora och sköna röst fyllde rummet.

Lydia satt lätt framåtböjd med hakan stödd mot vänstra handen. Han betraktade förstulet denna lilla hand. Det slog honom strax, att hon inte bar några släta guldringar men bara en liten platinaring med en fyrkantig smaragd mellan två små diamanter. Nå, det behövde ju inte betyda något, men i alla fall… Han visste, att hennes man en tid efter bröllopet hade köpt en egendom i Södermanland, och i hans föreställning hade hon sedan dess hela tiden levat där i ett stilla familjeliv med sin lilla flicka och sin man, som han antog att hon ärade och aktade och kanske till och med höll av — ty man ser ju ibland exempel på att en äldre man kan vinna en ung kvinnas kärlek. Om det än i nio fall av tio är humbug och i verkligheten något helt annat ligger bakom… Och en pärlcollier hade hon ju också, med smaragdspänne i nacken… Precis som det skulle vara! Kärlekens belöning!

Plötsligt kände han i mörkret, att han blev röd av [ 153 ]skam. Här satt han tätt vid sidan av sin ungdomskärlek. För första gången på nära tio år. Och det behövdes bara ett pärlhalsband med smaragdspänne för att föra honom in på låga cyniska tankar och fantasier om henne… Han frågade sig själv: vem är jag, och vad är jag på väg att bli? Har jag inte själv sålt mig till Dagmar för två tusen om året? Nå, i verkligheten var det visserligen inte så det gick till, men det är så det tar sig ut, utifrån sett… Kan det inte vara något liknande med Lydia? Kan det inte ha gått till på något annat sätt än som det tar sig ut utifrån?

Han betraktade henne förstulet. Å, herregud, vad hon var vacker! Hon var förändrad på ett sätt som han inte kunde förklara för sig… Hon var sig lik och dock en annan. Hon tycktes honom vackrare än någonsin förr, men vacker på något farligt och ödesdigert sätt. Och det hade kommit något främmande över henne. Det var något inom honom som sade: ”Tag dig i akt för den främmande kvinnan!” Gå härifrån, gå till tidningen, skriv din recension, tag en bil och hämta din Dagmar hos Rubins och kör hem!

Men han blev sittande.

Det blev mellanakt. Han hörde att hon växlade ett par ord med sin sällskapsdam eller vem det nu var hon hade med sig. Damen reste sig och gick ut. Lydia satt kvar.

Arvid satt också kvar på sin plats. Det hade blivit tomt omkring dem.

Deras händer sökte och funno varandra.

[ 154 ]De sutto tysta. Så sade hon, lågt:

— Är du lycklig?

Han teg en sekund.

— Ingen människa är väl lycklig, svarade han. Men man får väl leva ändå, så gott man kan.

— Ja, sade hon. Ja, man får väl det.

Sällskapsdamen kom in igen.

De sade intet mera.


Efter teatern gick han till tidningen och skrev i största hast en kort, men varmt berömmande recension över fru Klarholm-Fibigers Senta. Därefter tog han en bil och hämtade Dagmar hos Rubins. Där pågick just en livlig diskussion rörande konungahusets ursprung i rashänseende. Freutiger påstod att de voro judar.

— De äro inte judar, sade Markel. Så långa judar har man aldrig sett! Snarare är det möjligt, att de äro araber. Det är en stark morisk-arabisk insprängning i befolkningen i Béarn. Men för resten kan det ju göra detsamma. Det är mig omöjligt att inse det skymfliga i en härstamning vare sig från det folk, som uppfann Gud, eller från det folk som uppfann siffrorna!

— Jag är för resten lite jude själv, sade Markel; jag är åttondelsjude. Min mormor var halvjudinna, och hennes far var jude. Men han lär ha övergått till den rena evangeliska läran med den enkla moti[ 155 ]veringen: det skall fan vara jude och betala skatt till två prästreligioner, när man inte tror på någon!

— — — Arvid fick Dagmar med sig i bilen och åkte hem.

Medan hon klädde av sig, letade han fram lite visky och sodavatten ur skafferiet. Han gjorde sig en grogg och gick av och an i sitt arbetsrum, medan han rökte på en cigarr. Två, tre steg fram, två, tre steg tillbaka. Han gick och mumlade några rader av Viktor Rydberg.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka.
Till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka…

Dagmar stack in huvudet i bara linnet:

— Här är din ring, sade hon, jag hittade den i min säng!

— Så, sade han.

Han gick av och an.

…Och väntar han något av åren.
så väntar han döden och båren…

Åter hörde han Dagmars röst:

— Kommer du inte snart?

Han hade stannat framför chiffonjén. Klaffen var nedfälld. Halvt i distraktion drog han ut den lilla lådan, där den gamla blyertsteckningen låg bland en del annat gammalt skräp. Den med pilskeletten och sträckfåglarna under de tunga höstmolnen. Och han [ 156 ]vände bladet: ”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt.” Det var skrivet högst upp i kanten. Och därunder hade han själv — han mindes inte riktigt när — skrivit dessa fyra versrader:

Höstliga pilarna nakna speglas i gråstilla vattnet,
skyarna driva lågt, vildfåglar sträcka mot syd…
Tårar skymma min blick, när jag stirrar på gulnade bilden,
fordom mig sänd i ett brev. Höstligt det blivit sen dess.

— — — Halvt i distraktion lade han det lilla bladet i sin anteckningsbok, som förr i tiden.

⁎              ⁎

[ 157 ]Nästa morgon vaknade han vid ett tungt och fjärran dån från alla stadens kyrkklockor.

Han satt upprätt i bädden:

— Nu är kungen död, sade han till sin hustru. Den gamle herrn, som har varit kung här i landet i all den tid vi ha levat…

Han gick till fönstret och drog upp gardinen. Det var en gråmörk dimmig dag. På Tekniska högskolan snett emot vajade en gammal smutsig flagga på halv stång. Och klockorna dånade och sjöngo.

— — — Det flammade en brasa i hans arbetsrum. Han satt vid chiffonjéklaffen och hade nyss tänt den första cigarren efter frukosten. Dagmar sov ännu. Jungfrun, Augusta, kom in med ett kortbrev.

Han kände genast igen Lydias handstil och rev av kanten.


Arvid. Jag skriver detta på Hôtel Continental, nyss hemkommen från Operan. Portiern säger att det kommer fram söndag morgon. Om du vill råka [ 158 ]mig en stund på söndag — jag reser hem till Stjärnvik måndag morgon, har bara varit inne i Stockholm några dar för att göra julinköp — så dricker jag en kopp te i matsalen kl. halv tre. Jag är ensam. Och där är nästan inga gäster vid den tiden.

Jag har inte ord för vad jag kände i går afton… Efter så många år…

Lydia.

P. S. — Bränn brevet.


Han satt i tankar. — ”Hem till Stjärnvik”… Han hade sedan i går haft ett hemligt, obestämt hopp att hon kanske inte längre levde samman med sin man, att hon kanske bodde i Stockholm. ”Hem till Stjärnvik”…

Han kastade brevet på elden. Det flammade upp och krullade hop sig och kolnade och blev svart.

— Skall jag gå till mötet, eller skall jag inte?

Han tog upp en tvåkrona ur portmonnän.

— Slumpen får råda. Om det blir kung så går jag, om det blir klave går jag inte.

Och han snurrade slanten på chiffonjéklaffen. Det blev klave. En gång till! — Klave.

— Nå, tredje och sista gången! — Klave.

Han blev förargad, mera på sig själv än på den envisa slanten.

— Barnsligheter! Naturligtvis går jag.

[ 159 ]Staden låg i en tjock, brungrå regndimma. Det var nästan mörkt klockan tolv på dagen. Dödsklockorna klämtade. Det var söndag och människorna gledo fram tysta som i en likprocession. Poppelraden framför Tekniska högskolan stod som en spökvakt. Kungsbacken, som på vackra dagar ger en så förtrollande stadsvy med de tre kyrktornen långt borta i Drottninggatans fond, var förfärlig denna dag. ”Spökslottet” var hemskare än vanligt. Vetenskapsakademiens tunga massa tycktes sova. Drottninggatan var svart i grått; det kändes som en gravstillhet mitt under klockornas dån.

Han gick upp till tidningen. Han hade numera Torsten Hedmans rum för sig ensam. Hedman var för det mesta på resor, och Henrik Rissler, som tills vidare hade övertagit hans värv som teaterkritiker, arbetade sällan eller aldrig på redaktionen men kastade ned sina korta och nedriga recensioner med anilinpenna på blocknotes vid sitt bord på Rydberg. Stjärnblom skötte sedan några veckor, utom musiken, utrikesavdelningen på förordnande. Han hade grundad förhoppning att bli ”utrikesminister” på det nya året. Men det försiggick tyvärr just då ingenting särskilt därute i världen. Några efterdyningar av Eulenburgaffären och Moltke-Harden-processen, det var allt. Han fick fatt på ”Zukunft” och bläddrade i den. Där var en artikel av Harden som intresserade honom. Han satte sig ned vid maskinen och började översätta den.

Han var nästan färdig med den då en tambur[ 160 ]pojke anmälde en dam, som bad att få tala vid honom.

— Var så god…

Det var fröken Brehm. I första ögonblicket hade han tänkt: det är Lydia, men varför kommer hon hit då hon har stämt möte med mig på Continental? — Fröken Brehm hade han totalt glömt.

— Varmed kan jag stå till tjänst? sade han, men tillade strax:

— Ack, det är ju sant, det var de där novellerna — har ni dem med er?

Hon studsade. Hon stod förvirrad och blev så med ens litet stel.

— Ja, sade hon, jag har tagit med mig tre. Men om jag på minsta vis besvärar…

— Å, förlåt mig, sade han, jag satt mitt i arbetet, och man kan ju vara lite disträ en och annan gång… Det skall bli mig ett nöje att läsa dem, och jag skall ge svar i morgon eller övermorgon.

— Jag tackar, sade hon. Adjö!

Och med en lätt bugning på huvudet var hon borta.

Arvid Stjärnblom kände sig vid minnet av gårdagen litet skamsen över sitt tvära och korta sätt mot henne. Och han kände sig böjd för att läsa hennes noveller med så vänligt sinne som möjligt. Så snart han var färdig med Hardens artikel och hade försett den med en orienterande inledning och ett par korta anmärkningar till avslutning, satte han sig att läsa dem. Den första var det inte något vidare [ 161 ]med. Men i betraktande av all den smörja en stor tidningsdrake måste ha att fylla sina spalter med kunde den i nödfall passera. Den andra var alldeles omöjlig. Men den tredje fann han till sin angenäma överraskning riktigt bra. Han försåg den genast med trycksignatur och sände den ned i tryckeriet med manuskripthissen. Därefter satte han sig och skrev ett brev:


Fröken Märta Brehm.

Jag skall yttra mig om Edra tre noveller i den ordning jag händelsevis läste dem i. Den gamla stugan är användbar, men heller icke mera. Månskensnatten är oanvändbar, åtminstone för Nationalbladet. Den röda soffan däremot röjer enligt min anspråkslösa mening en verklig, litterär talang. Den är så bra, att Ni mycket väl kan underteckna den med Ert namn, om Ni har lust.

För ”Nationalbladet”
Högaktningsfullt
A. Stjärnblom.


Han såg på klockan. Hon var tio minuter över två.

Alltså tjugu minuter. Om tjugu minuter skulle han sitta i en soffa i Continentals matsal vid Lydias sida.

Markel kom in:

— Nej, sade han, nej, vet du vad, Arvid — nu står jag snart inte längre ut med det här! I väntrummet sitter en blek och mager gammal gubbe och väntar [ 162 ]pä företräde hos Doncker. Tamburpojken säger till honom: doktor Doncker är upptagen. — Ja, så väntar jag, säger gubben. — Lundqvist, redaktionssekreteraren, går förbi; gubben frågar: träffas doktor Doncker? — Han är upptagen, säger Lundqvist. — Tre eller fyra av våra yngre medarbetare passera rummet, gubben frågar var och en av dem: träffas doktor Doncker? Och de svara alla: doktor Doncker är upptagen! Av en händelse fick jag nyss reda på att Doncker reste till Berlin för en vecka sedan, och att han ännu inte är återkommen. Han har alltså varit borta från tidningen i en åtta, tio dar utan att någon kristen själ, från tamburpojkarna till mig, har märkt hans frånvaro!

— Nå, det var ju en nätt prestation…

Markel tog en korrekturremsa från bordet och ögnade igenom den.

— Nej, vad är nu det här? sade han. Anton Ryge har skrivit en dialog, där en av personerna kallar Gustav Vasakyrkan för ”Odenkyrkan”. Men korrekturet tycks ha fattat det som ett sakligt misstag och rättat det till Gustav Vasakyrkan! Det påminner litet om något som en gång hände Gunnar Heiberg med en artikel i Verdens Gang. Han hade studerat det underliga ansiktsuttrycket hos folk som kommer ut ur kyrkan, ”isär når de har spist sin gud”. I korrekturet stod: ”prist sin gud”. Han rättade felet och bad om nytt korrektur. Och där stod det om igen: ”prist sin gud”. Heiberg gick in till chefen och förelade honom saken: dette her er jo meningslöst, sade han, [ 163 ]der må väre en eller anden hellig idiot der inne på korrekturet! Priser sin gud gör folk jo hver gang de går i kirken, men spiser ham gör de ikke hver gang! — Det kan du rolig overlade til mig, sa chefen. Jeg skal nok passe på at det blir: spist sin gud. Så gick Heiberg hem. Och nästa morgon läste han i tidningen: prist sin gud.


Arvid gick över Klara kyrkogård. En och annan lykta flämtade redan genom regndusket. Han gick inte närmaste vägen, genom Klara Vattugränd, ty klockan fattades ännu några minuter i halv tre. Han stannade ett ögonblick vid Bellmans grav. Regnet droppade sakta från de bägge små magra trädskeletten vid graven.

Och klockorna dånade och sjöngo.

Han gick ut till Klarabergsgatan, vände om hörnet och gick in i Hôtel Continental, lämnade hatt, rock och käpp åt vaktmästaren och gick ett par steg in i matsalen och såg sig omkring. Den var så gott som tom. Två herrar sutto vid ett fönsterbord. Eljest var ingen att se, och salen låg i halvmörker med två eller tre glödlampor tända. Lunchtiden var slut, och det var ännu långt till middagstiden.

Arvid gick längst in i bakgrunden av matsalen och beställde en kopp te. Han hade knappt hunnit beställa förr än Lydia kom:

— Två te, sade han till vaktmästarn, och smör och rostat bröd.

[ 164 ]Vaktmästarn skruvade upp en glödlampa och försvann med ljudlösa steg över den tjocka mattan.

De hade flyktigt och formellt tryckt varandras händer. Han vågade knappt se på henne.

Hon hade dagens nummer av ”Nationalbladet” med sig. Hon vecklade ut det och pekade på hans recension av fru Klarholm-Fibiger som Senta i ”Holländaren”:

— Gjorde hon så starkt intryck på dig? frågade hon.

— Jag minns inte, sade han, vad är det jag har skrivit om henne?

Han läste: ”Fru Klarholm-Fibigers röst är av den sorten, som väcker drömmar och illusioner om en lycka över all mänsklig och jordisk lycka, om en vällust över all annan vällust, om salighet och evighet och evig salighet”…

— Så, sade han. Skrev jag alltså verkligen det i natt? Det måste ha varit därför att jag satt vid din sida, då jag hörde henne. För första gången på snart tio år satt jag vid din sida.

Vaktmästaren kom med te och smör och rostat bröd.

Hon sade:

— Arvid — — —?

Han sade:

— Lydia — — —?

Hon sade:

— Älskar du din hustru?

[ 165 ]Han svarade, efter att ha betänkt sig någon sekund:

— Jag älskar henne på lutherskt vis.

— Vad betyder det?

— Å, det gör detsamma — — —

De sutto tysta och smuttade på sitt te. Han tänkte: Är hon densamma som förr? Samma Lydia som jag kysste i en syrenberså för mer än tio år sen?… Älskar jag henne ännu — kan jag älska henne nu, då hon har givit sig åt en främmande man? Eller kanske åt flera — — —

Han sade:

— Lydia. Minns du den gången för snart tio år sen — i Torsten Hedmans rum på Nationalbladets redaktion?

— Ja, jag minns… Litet dunkelt. Men jag minns.

— Minns du att jag frågade dig om något, och minns du vad du svarade?

— Ja… Nej…!

— Jag frågade dig om något. Jag bad dig om något. Och du svarade: Jag vill! Men jag törs inte!

Hon log ett beslöjat leende:

— Sade jag verkligen det?

— Ja.

— Så. — Ja, det var den gången…

Han dröjde med det han ville säga, men det kom till sist:

— Har du kanske möjligtvis blivit litet modigare sedan dess?

[ 166 ]Han sökte hennes blick, men hon såg rakt ut i rummets halvskymning med samma beslöjade leende:

— Kanhända det, svarade hon.

Hennes svar väckte på en gång en känsla av ångestskräck hos honom och ett våldsamt begär.

Han teg och hon teg.

— Kan du säga mig en sak, sade hon så — var ligger Taunitzer See?

— Taunitzer See?

Namnet föreföll honom välbekant, men han kunde inte i en hast erinra sig var han hade hört eller läst det.

— Nej, sade han, jag vet inte… Men det är väl någonstans i Tyskland eller Schweiz. Men hur så? Tänker du fara dit?

— Jag ville nog gärna det, sade hon. Om jag bara kunde få rätt på var den finns.

— Det bör väl inte vara så svårt?

— Jag är rädd att det inte blir lätt, sade hon. Jag låg vaken i natt och tänkte på ett ställe i ”Når vi döde vågner”. Och hela tiden ringde det för mina öron: ”Dejligt, dejligt var livet ved Taunitzer See!” Och så tänkte jag: den sjön finns visst inte till. Och det är kanske just det fina i saken.

— Så, på det viset… Nej, det har du nog rätt i. Den sjön är det kanske inte så lätt att hitta på kartan.

De tego bägge.

Hon viskade, mera för sig själv än vänd till honom:

— Men en gång i sitt fattiga liv skall man väl [ 167 ]dock ha lov att försöka leta sig fram till sin Taunitzer See…

Han smekte tigande hennes hand.

— Lilla Lydia, mumlade han, lilla Lydia… Så sade han:

— Hur har du det med din man?

— Mycket bra, sade hon.

Och med ett litet spotskt leende fogade hon till:

— Han är så lärorik att vara tillsammans med. Han kan och vet så mycket.

— Och du gjorde ju en stor bröllopsresa?

— Ja. Köpenhamn, Hamburg, Bremen, Holland, Belgien, Paris! Rivieran, Milano, Florens, Rom! Och från Brindisi till Egypten och pyramiderna. Där blickade tre årtusenden, eller om det var fyra eller sex — jag minns inte — ner på lilla Lydia Stille. Och så tillbaka igen och hem över Venedig, Wien, Prag, Dresden, Berlin och Trelleborg…

— Men till Taunitzer See kom ni alltså inte?

— Nej, dit kom vi inte. Den står inte i Baedeker.

De voro ensamma gäster i matsalen nu. De två lunchherrarna vid fönsterbordet hade gått.

Utanför klämtade dödsklockorna.

Han höll alltjämt hennes vänstra hand i sin högra.

Han lyfte upp den och betraktade ringen med smaragden.

— Det är en vacker ring, sade han.

— Ja. Jag fick den av Markus den gången jag gav honom mitt ja.

Han tänkte efter ett ögonblick, innan han sade:

[ 168 ]— Han var alltså så säker på ditt ja, att han köpte den dyra ringen innan han hade fått det?

— Nej. Han hade den förut. Och han berättade en liten romantisk historia om den, som gjorde ett slags intryck på mig — den gången… Han hade haft en ungdomskärlek, någon gång för tjugu eller trettio år sedan, och till henne hade han köpt ringen. Men hon svek honom, innan hon ännu hade fått den. Och han tog det löftet av mig att aldrig mera bära den om jag någonsin svek honom.

— Och det löftet har du hållit — — —?

Hon såg rätt ut i rummet och svarade icke.

Så sade hon:

— Jag kunde ha lust att en gång berätta litet för dig om mitt liv. Inte nu. Men kanske senare. En annan gång. — Kanske helst i brev. Det är långa vinterkvällar där hemma på Stjärnvik. Då sätter jag mig kanske ibland ner och skriver till dig. Men du skall inte svara. Han är så svartsjuk, och han ger akt på vart brev jag får. Han öppnar dem inte, han fordrar inte att få läsa dem. Men han ger akt på dem.

— Så har du det visst i alla fall inte riktigt bra med din man? Lilla Lydia —?

— Det händer ju ibland, sade hon, att vi kommer in på frågan om skilsmässa — det är så långa vinterkvällar där hemma på Stjärnvik! Men vi tar det alltid lugnt och sakligt. Och slutet på visan blir alltid att jag stannar. Han är den starkaste i debatten. Och han är far till min lilla flicka. Och han har pengarna.

[ 169 ]Han tog hennes hand och förde den över sina ögon. Det var ingen som såg det.

Det kom ett par middagsgäster och satte sig i en soffa snett emot.

Han tog upp sin annotationsbok, tog fram den lilla blyertsteckningen och lade den framför henne på bordet:

— Minns du? sade han.

Hon böjde stilla på huvudet.

— Ja. Tänk att du har gömt det…

— I många år bar jag det alltid på mig, i anteckningsboken.

Hon vände bladet och läste sin egen bleknade skrift och därunder hans fyra versrader. Och hon satt länge tyst med blicken ut i det tomma.

— Och du fick det som du ville, sade han. Du kom långt ut och långt bort. Längtar du kanske ännu längre ut och ännu längre bort?

Hon svarade inte men upprepade bara viskande de sista orden i hans vers: höstligt det blivit sen dess…

— När skrev du detta? frågade hon.

— Det är några år sedan. Det var visst en kort tid efter mitt giftermål.

Hon satt tankfull.

— Nej, sade hon i det hon kom att tänka på hans fråga nyss, nej, jag vill inte längre ut och längre bort. Nu skulle jag vilja ändra den där raden så här: Jag vill hem, jag vill hem till mitt riktiga hem! Men jag vet bara inte var det finns. Vet inte var jag [ 170 ]hör hemma. Tycker jag har tappat bort mig själv. Tycker jag har sålt min själ. Men frestelsen var ju heller inte liten; han förde mig upp på ett berg och visade mig all världen! Och nu är jag en rik gammal mans fattiga lyxhustru. Och nu vet jag att det är sant som det står i visan: att långa år få gälda vad stunden brutit. Å, Arvid — att det skall vara så höstligt för oss två. Vi är ju ännu unga!

Han tog blyertsteckningen och lade den in i anteckningsboken igen.

— Ja, sade han. Det har blivit för tidig höst för oss.

Det hade så småningom kommit flera middagsgäster, och salen strålade nu i fullt ljus. Han kallade på vaktmästarn och betalade.

De sutto ännu kvar.

— Det har blivit för tidig höst, mumlade han. Men — men det kommer ju dock till sist an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar…

Hon såg stort på honom: bryr du dig om mig — är det möjligt att du ännu bryr dig något om mig?

Hans blick sög sig fast i hennes.

— Jag kan aldrig, aldrig i tid och evighet bry mig om någon annan än dig.

Hon hade med ens blivit blek, men en blekhet som strålade:

— Är det sant? sade hon.

Han var för upprörd att kunna säga något. Han [ 171 ]kände gråten stocka sig i halsen, den gamla gråten, som han inte hade känt något av på snart tio år.

Men de sutto bägge stela och korrekta som två mannekänger och stirrade rätt ut i rummet.

— Det fattades bara, hörde han henne viska — han hörde det som i en dröm — det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din!

Och som i en dröm såg han, att hon helt stilla strök smaragdringen av fingret och lade den i sin lilla handväska.

— Kom, viskade hon.

Han kom med ens till sina sinnen igen:

— Nej, nej, sade han, det går inte an. Vi kan inte gå tillsammans uppför trappan och genom korridoren. Vilket nummer har du?

— 12.

— Första våningen?

— Ja.

— Det är bäst att jag går före. Jag går upp i läsrummet. Du sitter kvar här en minut eller två. Sedan går du upp och in i ditt rum. Jag står i dörren till läsrummet och ser var du går in. Och sedan passar jag på ett ögonblick då ingen finns i korridoren och kommer in till dig.

— Ja, ja.

— — — Han stod i dörren till läsrummet. Hon kom uppför trappan, hon gick in i sitt rum. En städerska syntes någonstans långt borta i andra ändan av korridoren. Hon försvann i en dörr.

[ 172 ]…Han stod i hennes rum och vred om nyckeln i låset.

— Det fattades bara, hörde han henne snyfta med huvudet mot hans bröst, det fattades bara…


Därute klämtade ännu dödsklockorna genom decembermörkret.