Den allvarsamma leken/Del 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Men en gång i sitt fattiga liv…
Den allvarsamma leken
av Hjalmar Söderberg

”Mig får du älska på hedniskt vis”
”Närmare, Gud till dig!”  →


[ 173 ]

IV

— — — ”Mig får du älska på hedniskt vis” — — —



[ 175 ]Arvid Stjärnbloms förhoppning om utrikesposten i ”Nationalbladet” gick i uppfyllelse på nyåret 1908, och då han på samma gång fortfarande var musikrecensent, förtjänade han nu litet över fem tusen om året. Och han behövde dem. Svärfaderns bidrag till hushållet hade torkat in redan året förut. Tack vare Dagmars sparsamhet och ordningssinne, och tack vare ett banklån på 2,000 med Doncker och Freutiger som borgensmän, hade det likväl lyckats dem att få det att gå ihop.

Den gamle Jakob Randel höll dock ännu sina affärer gående. Men han hade inte längre sin gamla vigör och övertalningstalang. Ännu kunde han visserligen någon gång, då han var i gott humör efter en god middag, svära på att han skulle lämna minst hundra tusen efter sig åt vart och ett av sina barn, när det en gång behagade den högste att kalla honom hem. Men fem minuter efter kunde han säga: i nästa vecka slår jag tammefan vantarna i bordet! Men när ”nästa vecka” kom, gav han en stor middag med statsrådet Lundström som glansnummer. Statsrådet [ 176 ]Lundström hade med förvånad ovilja bevittnat det barnsliga experimentet med den första vänsterministären och därefter återtagit sin naturliga plats vid konungens rådsbord.

Arvid hade en gång efter en sådan middag, modig av vinet, frågat vad herr statsrådet ansåg om kvinnans rösträtt.

— Mum-mum, svarade statsrådet Lundström.

Men han tillade strax i något vänligare ton:

Statsråd, mum-mum…

Arvid avstod från att försöka finna meningen i detta orakelsvar. Men Dagmar förklarade senare för honom att meningen var den, att han skulle säga ”farbror” till farbror Lundström, liksom hon gjorde. Han var ju kusin till hennes döda mor. Och han höll alltid ett litet snällt och vänligt tal, var gång han var på middag där i huset. Nu sist hade han ju knackat i glaset och sagt:

— Mum-mum. Det har gått upp och ner här i världen för vår vän Jakob Randel. Mum-mum. Ibland opp, och ibland ner, mum-mum. För närvarande tycks det vara opp, att döma av den förträffliga maten och de utsökt goda vinerna. Mum-mum. Jag ber därför de närvarande att förena sig med mig i en skål för värden och värdinnan! — Mum-mum — värdinnan och värden, vill jag säga!

— — — Dagmar hade blivit litet ledsen första gången hennes fars bidrag till deras hushåll torkade in. Men han hade tröstat henne så gott han kunde:

[ 177 ]— Kära Dagmar, hade han sagt, när vi gifte oss, trodde jag uppriktigt sagt inte mycket på de där två tusen om året — på sin höjd trodde jag att vi skulle få dem det första året, och längre framåt vågade jag inte tänka. Men nu har vi fått dem i tre år, och det är vackert så. Jag har ingenting att förebrå din far. Jag gjorde mig inga illusioner.


⁎              ⁎

[ 178 ]En dag i början av januari fick han ett brev från Lydia — ett långt brev. Det var efter överenskommelse adresserat till tidningen, inte till hans hem.

Hon skrev:

”Arvid. Jag sänder dig här, utom brevet, ett par gamla dagboksblad. Jag har aldrig någon längre tid fört dagbok ordentligt, bara kastat ner några rader en gång då och då. Du kan läsa det första innan du går vidare”…

Han läste ett litet blyertsskrivet blad, tydligen utrivet ur en annotationsbok, och numrerat med en etta med bläck i ett hörn:


Paris 23 febr. 99.

Jag skulle ju föra dagbok under min stora resa, hade jag tänkt. Men ännu har det inte blivit något av.

Vi kom till Paris i förrgår kväll. I går var jag med Markus i Luxembourg och letade efter pappas gamla skärgårdstall. Jag lipade förstås en liten vers, då jag äntligen hittade den i en obemärkt vrå.

I dag var jag i Louvren. Ack, vad minns jag nu [ 179 ]av alla härligheterna i de ändlösa gallerisalarna… Jo, en tavla minns jag: en gammal florentinare (tror jag) i Salon carré: Portrait de jeune homme. Av ”Inconnu”, står det i katalogen. ”Okänd mästare.” Men Markus sade att den anses vara av — hur var det han hette? — Franciabigio, eller något i den vägen… Jag stod länge framför den tavlan. Den erinrade mig på något sätt om en, som jag en gång har känt… Markus såg att den intresserade mig och frågade mig om jag ville ha en reproduktion av den. Ja, det ville jag ju gärna.

Så åkte vi en tur i Boulogneskogen, och så dinerade vi på café Anglais tillsammans med en gammal herre från Académie des Inscriptions…

Arvid lade den lilla lappen åt sidan och fortsatte brevet.

”Du frågade mig sist, hur jag har det med min man. Det är inte så lätt att svara på det. Men jag får försöka.

Att jag inte var kär i honom då vi gifte oss behöver jag ju inte säga till dig. Han var femtioett år, och jag var nitton. Därmed är inte sagt, att han inte kunde vinna en ung kvinnas kärlek. Han hade kanske kunnat vinna min, om inte… Nå, det kommer längre fram.

Men jag kom dock att hålla mycket av honom. I synnerhet under vår långa bröllopsresa. Han har, som du ju vet, ett stort rykte som arkeolog, och ändå är han alls inte en ”fackmänniska” men har satt sig in i nästan allt möjligt och vet besked om de mest [ 180 ]olika saker; och vart vi kommo under vår resa hade han framstående vänner och bekanta. Och jag kunde inte undgå att lägga märke till att han i varje sällskap alldeles naturligt blev medelpunkten. Jag älskade honom inte. Men jag var inte så litet stolt över att vara hans lilla hustru: det kan jag inte förneka. Han förde mig ut i en stor och ny värld — ny för mig…

Men — — —

Men jag var kvinna, och jag ville gärna ha ett litet barn. Och jag kunde inte undgå att märka, att han i vårt äktenskapliga umgänge (förlåt, Arvid, men jag måste ju tala rent ut!), alltid gjorde det så, att det inte kunde bli något barn. Och en gång frågade jag honom: varför gör du så? Han svarade: därför att jag inte vill ha barn. Varför vill du inte ha barn? frågade jag. Därför att jag är ett geni, svarade han; det är sagt mellan oss, och sprid inte ut det; men jag är ett geni. Och geniers barn bli ofta idioter. Därför vill jag inte ha barn. — Jag låg länge och tänkte efter. — Men, sade jag så, det kan ju tänkas att barnet kan komma att brås mera på mig, och jag är ju inte något geni… Och så behöver ju inte barnet bli idiot… Den natten — det var på ett hotell i Venedig — tror jag att min lilla Marianne, som nu är åtta och ett halvt år, blev till.

Men då jag hade kommit några månader fram i min grossess — det var efter vår hemkomst — märkte jag, att mitt tillstånd ingav honom en obetvinglig motvilja. Jag förstod det inte strax. Men han blev mer och mer retlig och nervös, allt som [ 181 ]dagarna gingo — jag hade aldrig sett honom sådan förr. Dagar igenom kunde han stänga in sig på sitt arbetsrum och inta sina måltider ensam. Och när tiden närmade sig, då jag skulle föda mitt barn, reste han bort! Det var något bibliotek eller arkiv i Berlin som han plötsligt måste studera i. Och först sedan han fått telegram om att allting var lyckligt och väl över, kom han hem.

Detta gjorde mig ju ganska tankfull. Och jag vet inte om du kan förstå, hur djupt och obotligt kränkt jag kände mig. Jag började misstänka, att hans fruktan för att bli far till ett klent begåvat barn bara var en förevändning. Han hade köpt mig till sin lagliga älskarinna. Grossess och barn ingick inte i hans program.

Jag tror att jag kan försäkra, att jag gick in i mitt äktenskap med den uppriktigaste vilja att hålla alla förpliktelser mot min man. Men efter detta kände jag innerst ingen förpliktelse mot honom mer — ingen alls. Och när sedan frestelsen kom (det var några år senare) och jag mötte en man, som eftersträvade mig och som gjorde ett visst intryck på mig, föll jag nästan strax.

När du nu läser detta, tänker du kanske på smaragdringen och undrar för dig själv, om jag höll mitt löfte att inte bära den mer efter den dagen. Ack, det vet du ju redan att jag inte gjorde. — Det är en av Markus’ favoritidéer, att sanningen är skadlig och att illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kär[ 182 ]nan i allt vad människolycka heter. Jag tillämpade hans idé på honom själv och lät honom förbli i sin illusion.

Du skall aldrig fråga mig något om honom som jag älskade. — Å, Arvid, gör jag dig illa med det ordet älskade? Men det måste stå. Ty det är sant. Eller det var sant.

Jag älskade dig för tio år sedan, och jag älskar dig nu. Men då — för litet mer än fyra år sedan — hade du så länge varit alldeles borta för mig. Och jag hade nyss läst din förlovningsannons i tidningen. Och jag ville leva en gång, jag också.

Mera säger jag inte om detta. Jo, jag kan säga att det inte varade länge. Ett år, ungefär.

Det andra lilla dagboksbladet här är från den tiden, då det blev slut.”


Han tog det lilla bladet och läste:


1904, september.

Alltså slut. Var det alltså bara det? Inte annat? Inte mera?

Vissna blad virvla om i blåsten därute. Vissna blad segna ned på trädgårdsgångarna. Det står astrar på mitt bord. Och ett vissnat blad dansar in genom fönstret och segnar ner på papperet.

Inte annat — inte mera…

Han tog åter brevet och läste:

”Och nu, Arvid, skall du vara min domare. Jag lägger min sak i dina händer, och du får döma mig [ 183 ]eller frikänna mig efter ditt höga behag. Du skall inte skriva något brev till mig, du skall bara sända mig ett korsband (en tidning eller vad som helst) som tecken på att du har fått mitt brev. Om du dömer mig och alltså inte mer vill ha något med mig att göra, skall du sätta frimärket opp och ner. Men om du frikänner mig, skall du sätta det rätt.

Lydia.”

Arvid satt i tankar.

Han tänkte naturligtvis inte ett ögonblick på att sätta frimärket opp och ner. Men han tänkte på andra saker.

Markus Roslin. Den utomordentliga kulturhistorikern och arkeologen, vars arbeten han hade läst och följt med en lekmans stilla beundran… Kommendör av Nordstjärnan, officer av Hederslegionen, medlem av Vetenskapsakademien och ”en av de aderton”, och så vidare… Och Lydia.

— Lydia. Min ungdomskärlek. Min enda kärlek. Som alltså utan alltför många omständigheter har gjort denna vetenskapens storman till hanrej. Och som jag ändå måste frikänna efter att ha läst handlingarna i målet… Det vill säga, jag har ju bara fått del av den ena partens synpunkter… Men den andra partens lär jag aldrig få veta något om. — Män äro mera tystlåtna än kvinnor i sådana ting.

— Finns det ännu en framtid för oss två? För mig och Lydia? Då måste jag ju först och främst ha skilsmässa. Ack, det är så lätt för rikt folk! Lydia [ 184 ]kan säkert lätt bli skild från sin man; han är rik. Men jag? Min årsinkomst är just inte något att dela på… Och Dagmar? Vad skall jag säga till henne? Att jag inte älskar henne, att jag aldrig har älskat henne? Det blir ju Götterdämmerung och Ragnarök för henne! Skall jag påminna henne om ”frihetslöftet”?

Han log vid minnet av detta barnsliga löfte. De hade en gång under förlovningstiden, inte långt före bröllopet, givit varandra det högtidliga löftet, att om en av dem en dag ville bli fri, skulle den andra inte göra något för att hindra det. Det var för resten hon som hade fordrat detta löfte — sådana löften voro vid denna tid nästan allmänt bruk vid förlovningar och giftermål, men visade sig naturligtvis alltid betydelselösa när det kom till allvar.

Och Anna Maria och lilla Astrid — skulle de växa upp utan någon far? Och kanske snart nog få ”en ny pappa”…?

Nej. Han sköt undan tanken på skilsmässa som något otänkbart. — Och Lydia sade ju inte heller i sitt brev det minsta som kunde tyda på att hon hade tänkt sig den möjligheten — inte ens något som tydde på att hon själv hade i sinnet att försöka bli skild från sin man.

Han tänkte igen på hennes brev. Det kom knappast som någon överraskning för honom att hon hade haft en älskare. Hans instinkt hade redan viskat något i den vägen till honom sist de voro samman, decemberdagen på hotellet.

[ 185 ]”Nu skall du vara min domare.” Jag är visst inte den rätta till det, tänkte han.

Han tog en fransk tidning, som låg på hans bord, gjorde i ordning ett korsband och skrev hennes namn och adress på maskin.

Och han satte frimärket rätt.


— Vad du är tyst och tvär i dag, sade Dagmar vid middagsbordet. Har du haft någon tråkighet?

— Nej, sade han.

Och han tillade efter en stund:

— Jag sitter och tänker på att jag visst blir tvungen att lära mig ryska.

Tills vidare hade han lyckats attachera en ryskkunnig ung man, Kaj Lidner, som kom upp på redaktionen en gång om dagen och ögnade igenom Novoje Vremja för att se om den innehöll något av vikt och i så fall översätta det för honom.


⁎              ⁎

[ 186 ]Nästan var och varannan dag låg det nu ett litet brev från Lydia på hans bord, när han kom till tidningen.

I ett brev skrev hon:

I går förde Markus av sig själv talet på skilsmässa. Det började med att han sade: Jag tror att du vantrivs här. Du ville kanske hellre bo i Stockholm? — Det ville jag nog gärna, sade jag. — Och varför nu det? frågade han — teatrar, sällskapsliv och så vidare? — Kanske det också, sade jag, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte älskar dig och att samlivet med dig är mig en plåga. — ”Älskar”, vrängde han med det faderliga och överseende småleende som jag med åren har lärt mig att hata mer än något annat — lilla Lydia, jag är snart en gammal man, men jag är inte någon idiot. Har jag någonsin ens frågat dig, om du ”älskade” mig? — Nej, där måste jag ge honom rätt. Den frågan har han aldrig gjort mig. Det har han varit för klok till.

[ 187 ]Så sade han vidare: Vi har ju redan ett par gånger talat om skilsmässa. Jag har tänkt mycket på saken, och jag har ett förslag att göra dig. Vår lilla Marianne kan jag inte skiljas från; hon stannar här. Men du får din frihet. Och du får fem tusen om året i underhåll, men på ett villkor: du tillbringar tre månader här vart år, två sommarmånader och en månad kring jul och nyår. Och dessa månader är allt som förut mellan oss.

Jag svarade: jag skulle bli himlaglad om du ville ge mig två tusen om året utan något villkor.

Han svarade inte, men gick in till sig och stängde dörren i lås. Som om han behövde frukta att jag skulle försöka tränga mig in till honom…

Men nu tror jag att jag har fattat mitt beslut. Dock, ännu är jag osäker…

Lydia.


Redan nästa dag kom ett nytt brev:

— — — Jo, jag har fattat mitt beslut. Ingen lag kan tvinga en kvinna att bo tillsammans med sin man, om hon inte vill. Till gengäld har han naturligtvis i så fall ingen skyldighet att underhålla henne. — Men jag har en tre tusen kronor på en bank; det är mitt lilla arv efter far. Och så har jag mina smycken. Jag har fått dem, och de äro mina — och jag har ärligt betalt dem, hade jag så när sagt… Betalt dem med tio av mina bästa ungdomsår — kan [ 188 ]det inte räcka? Och pärlhalsbandet är säkert värt många tusen kronor. Jag har alltså nog för flera år, och naturligtvis vill jag också försöka skaffa mig något arbete.

En sak, Arvid: du skall inte göra några anstalter till skilsmässa för min skull. Jag vill lika litet nu som då bli en börda för dig. Du har nog förut. Och jag skall försöka glömma att du har hustru och barn och en hel liten värld, som inte är min. Nog skall det väl kunna skänkas oss några ögonblick ibland, då vi bägge glömmer allt som inte är vi — vi två…

Lydia.


Och efter två dagar åter ett brev:

Å, Arvid, du kan inte föreställa dig hur jublande glad jag vaknade i dag! Träden i parken stodo med grenarna tunga av gnistrande snö… Sol och hög, blå himmel! Och just som jag rullade opp gardinen satt en domherre på en gren tätt utanför mitt fönster — jag tyckte mig kunna se det röda, duniga bröstet flämta, tyckte mig se hur det lilla hjärtat pickade…

Markus har plötsligt ändrat sig. Vi ha knappt talat ett ord med varandra på de sista dagarna, och han har ätit alla måltider inne hos sig. Men i går åt han vid middagsbordet och var älskvärd och rar, som han kan vara, när han vill. Efter middagen bad han mig spela. Jag spelade ”Pathétique”. Han satt vid brasan i en stor karmstol, Marianne stod hos mig vid pianot. Det var halvmörkt i det stora rummet, [ 189 ]bara de två ljusen på flygeln tända, och så skenet från brasan… han bad om mera musik, jag spelade ett par av Chopins preludier… Så gick Marianne till sängs, klockan hade blivit nio.

Vi var ensamma. Sätt dig här, bad han. Jag satte mig i en karmstol vid brasan. — Lilla Lydia, sade han. Du skall få det som du vill. Jag teg. Jag fann intet att säga strax, och jag ville höra om han hade något mer att säga.

Och han sade: Som det har blivit mellan oss på sista tiden, lilla Lydia — i synnerhet de här veckorna efter din Stockholmsresa före jul — kan jag inte ha det minsta tvivel om att du har blivit kär i någon. Mer skall vi inte säga om det. Men den självklara följden därav är den, att du var dag och var stund måste önska mig död och begraven. Har jag orätt? Nej, du behöver inte svara. Men jag vill inte ens indirekt vara orsak till att det kanske en dag kunde stiga upp någon farlig och brottslig tanke i ditt lilla kära huvud. Ty jag har haft dig mycket kär, lilla Lydia — har dig alltjämt mycket kär — — — Och nu skall du få det som du vill.

Jag fann inga ord. Jag tog hans hand och vätte den med mina kyssar och min gråt. Och jag kysste hans vita hår. — Det har blivit alldeles vitt det sista året.

— Och så, sade han, är det ju en självklar sak, att om du någon gång får lust att komma hit och hälsa på din lilla Marianne och ditt gamla hem, är du alltid en kärkommen gäst…

[ 190 ]Jag kunde med möda få fram ett litet ”tack”.

Vi sutto ännu länge och stirrade in i de slocknande glöden. Så sade vi varandra godnatt och gick var och en in till sig.

I dag efter frukosten talade vi om det praktiska och detaljerna. Han ville ge mig fem tusen om året (utan villkor). Men jag stod vid mitt: två tusen. Jag vill inte ha mera av hans pengar än jag behöver för att leva. Han sade, att ett så ringa underhåll kunde ge anledning till prat och förtal av allt möjligt slag — folk måste tro, att jag hade brutit min äktenskapliga plikt och därför blev avskedad med en spottstyver… Men jag stod vid mitt. Jag bryr mig inte om vad folk pratar. Och jag ville inte ha mer än jag tyckte att jag hade gjort rätt och skäl för — någorlunda… Och lyx har jag aldrig brytt mig om. Med en liten lägenhet på två rum i Stockholm, och möbler till den, har jag allt vad jag kan önska, sade jag. Då bad han att åtminstone få ge mig pengar till möblerna. Och det sade jag tack till.

Och nu är det ordnat så, att jag i början av nästa vecka reser till Köpenhamn i sällskap med Ester (Ester Roslin, en släkting till Markus, som är mera god vän med mig än med honom — det var henne jag var i sällskap med på Operan) och senast om fjorton dar är jag fri. Fri — fri!

Lydia.

[ 191 ]Det gick en vecka. Så kom det ett litet vykort från Köpenhamn med Rådhustornet och Bristol och en kort hälsning. Och efter ännu några dagar ett nytt brev:

Arvid. Allt är ordnat nu. Om ett par dar är jag i Stockholm. Du skall inte möta mig vid stationen, jag har ju Ester i sällskap. Och vi måste vara mycket försiktiga — jag vill vara rädd om mitt rykte för min lilla flickas skull. Och också för Markus’ skull; han har varit ädelmodig mot mig, och jag vill inte onödigtvis vålla honom sorg. — Vi skall helst inte mötas förr än jag har fått mitt nya lilla hem i ordning. Jag vill helst ha en dubblett med gas och vattenledning o. s. v. i tamburen. — Men då!

Å, Arvid, all den längtan efter den riktiga kärleken, som ligger samlad i mig efter så många, långa, tomma år, den väntar nu på dig! — — —

Lydia.


Arvid Stjärnblom satt tankfull med detta brev i handen. Han kände sig med ens så liten inför det, som väntade honom här. Att stilla en sådan längtan — det var nog inte någon småsak…

— Men hon är Lydia. Och jag älskar henne.


⁎              ⁎

[ 192 ]Det var en dag i mars, vid vårdagjämningstiden. Det var dagen före Marie bebådelsedag. Det skulle alltså inte komma ut några tidningar nästa dag, och han var ledig — hela dagen och hela natten.

På morgonen hade han fått ett brevkort:


Käre bror.

Du har ju, som du minns, lovat att komma ut till mig en gång och titta på mina tavlor. Du är hjärtligt välkommen i afton, och du stannar väl över natten — sista tåget går vid halvtolvtiden, och vid den tiden har man det ju allra bäst. Det kommer också ett par andra prissar.

Vännen
Hans Bergling.


Detta brevkort var från Lydia. Vännen Bergling var lika uppdiktad som hans namn. Hon hade efter överenskommelse skrivit brevkortet — efter hans blyertskoncept — med en handstil som hon hade försökt göra stor och bred och manlig. Och han hade [ 193 ]dragit försorg om att på förhand ett par gånger tala med Dagmar om vännen Bergling. De hade träffats på Frisinnade klubben. Han var en begåvad och lovande ung målare. Han bodde på landet, någonstans åt Saltsjöbadshållet. Men han levde på ungkarlsfot och kunde inte invitera damer. Inbjudningen kom alltså inte som någon överraskning för Dagmar:

— Ja, sade hon, lycka till, och mycket nöje!


Det bjöd honom emot att gå till Lydia direkt från hemmets middagsbord. Därför åt han under någon förevändning middag ensam på Continental. Han lyckades få samma soffa som han hade suttit i med Lydia den där decemberdagen, då kyrkklockorna ringde över salig kungen…

Han tänkte där han satt vid sin ensamma middag:

Jag är trettitre år, och hon är tjuguåtta — nej, tjugunio fyllde hon för ett par veckor sedan… Och jag älskar henne, och livet är härligt!

Och han tänkte vidare:

Och så kommer det väl ändå en gång den dag. då det bara är ett minne. Då jag sitter som gammal gubbe vid härden och stirrar in i en slocknad eld och viskar för mig själv: Dejligt, dejligt var livet ved Taunitzer See!

— Och ändå. Ändå! Behöver det verkligen vara så alldeles omöjligt, att det en gång kan bli oss förunnat att leva och åldras tillsammans? Kan det inte låta tänka sig att Dagmar kan bli kär i någon och [ 194 ]själv föreslå skilsmässa? Ack, illusioner! Nog för att det var tänkbart att Dagmar kunde bli kär i någon annan, han var på långt när inte egenkär nog att hålla det för omöjligt; men att hon i så fall skulle tala om det för honom och föreslå skilsmässa, det var nog i det allra närmaste otänkbart…

Snarare, tänkte han, gör hon väl då på ungefär samma sätt som jag gör nu…

…Tio minuter före sex tog han en täckt droska och åkte till Lydia — han åkte för att inte riskera att bli uppehållen av bekanta eller kanske rent av möta Dagmar på gatan…

Lydia hade lyckats komma över en dubblett vid Johannesgatan, högst upp under taket. Han gick långsamt de fyra trapporna upp och studerade i varje förstuga namnen på dörrarna för att se om där bodde några han kände. Där bodde ett par familjer som han hade hört talas om, men inga som han kände. Då han kom upp till femte våningen, öppnade Lydia innan han hann ringa:

— Jag stod i fönstret och såg när du kom, viskade hon.

— — —

De två rummen voro inte stora. Sängkammaren var mycket liten. Vardera rummet hade bara ett fönster, men genom dessa fönster var utsikten fri och stor. En isblå marsskymnings himmel välvde sig hög och kall över kyrkans rödspräckliga tegeltorn och kyrkogårdens nakna trädskelett. Och över [ 195 ]Döbelnsgatans hustak snett emot kunde man se ända bort åt Kungsholmen till.

Det yttre rummet, det större, hade hon möblerat med gamla mahognymöbler. Hennes lilla mahognybyrå från barndomshemmet, en vacker liten byrå från Karl Johanstiden, stod också där. Över pianot — det var en gammal ”taffel” av det slag, som nästan börjar försvinna och som visst inte tillverkas mer — hängde i en lång rad tio eller tolv små porträtt av stora komponister, i smala, svarta listramar: Händel, Beethoven — — — Schumann, Schubert, Chopin — — — Wagner, Bizet, och till sist Grieg och Sjögren. Och ovanför dem en skiss av hennes far: den lilla röda fiskarstugan i skärgården mellan knotiga tallar ”i solsken efter regn”…

— Skall jag tända ljus? sade hon.

Det var halvskumt i rummet.

— Å, inte ännu, svarade han.

Hon hade varken elektriskt ljus eller fotogenlampor. Elektriskt ljus var inlagt i lägenheten, men hon tyckte inte om det och hade inte brytt sig om att montera det. Och fotogenlampor var för smutsigt och otrevligt. På skrivbordet hade hon två gamla silverkandelabrar med tre ljus i varje. På sin gamla byrå från barndomshemmet två smala ljusstakar av gammal ”guldbrons” framför en empirspegel. Och på pianot två ljus med små gröna sidenskärmar.

— Men det börjar bli skumt, sade hon. Kan du se vad det är för ett nothäfte som står uppslaget på pianot?

[ 196 ]Det var en liten visa av Tosti: Quando cadran le foglie… ”När trädens blad de falla”…

— Jo, sade han, nog kan jag det…

— Minns du?

Ja. Han mindes. Han hade gnolat den för henne en gång för mer än tio år sedan i en syrenberså i en liten trädgård…

Hon satte sig vid pianot och sjöng, med sin spröda, rena, kanske av sinnesrörelse litet darrande röst:

När trädens blad de falla och bort du går
att min grav uppsöka i helga mullen —
långt bort i vrån det lilla korset står,
och blommor små smycka den gröna kullen…

Om du då plockar för lockarna dina
de blommor som mitt hjärta fött.
så vet, det är sånger som jag tänkt, men icke skrivit,
är kärleksord, som till dig ej sagda blivit.


Han stod bakom henne och smekte henne lätt över håret, då hon hade sjungit sången till slut:

— Ja, sade han, jag minns. Den lilla visan sjöngs så mycket på den tiden. Det var visst Sven Scholander som hade bragt den på modet. Nu hör man den så gott som aldrig mer.

…De sutto vid fönstret i mörkningen. En ensam, mörkviolett sky gled långsamt fram högt över kyrktornets spets. Lyktorna tändes där nere i staden under dem. Inga små barn lekte längre mellan gravarna på kyrkogården. Stjärnorna blänkte fram, en [ 197 ]efter en. I väster tindrade Venus helt nära den mörkvioletta skyn, och i söder, borta över Kungsholmen, lyste den röda Mars.

Hon satt med hans högra hand mellan bägge sina händer.

— Säg mig en sak, sade hon. Hur gick det till med ditt giftermål?

Han svarade, litet undvikande:

— Det gick väl till med det som med så många andra giftermål. Mannen behöver en kvinna, och kvinnan behöver en man. Och hon var en vacker ung kvinna. Och hon är det ännu.

Lydia satt länge tyst med blicken ut i det mörknande blå.

— Jag har ju aldrig sett henne, sade hon så. Och jag vill helst aldrig se henne. Är hon ljus eller mörk?

— Ljus.

— Ja, det gör detsamma…

De sutto bägge tysta.

— Det är sant, sade hon, jag har ju rent glömt att tacka dig för det du skickade mig i förmiddags. Men det står uppställt på ett bord inne i sängkammaren.

Han hade skickat henne några franska päron, några klasar blå vindruvor, litet konfekt och chokladpraliner och ett par flaskor Haut-Sauterne. Han hade först frågat henne vilket vin hon tyckte mest om. Hon hade svarat att hon inte alls brydde sig om vin. Men om det nödvändigt skulle vara, tyckte hon mest om Haut-Sauterne.

[ 198 ]De sutto tysta. Hon höll hans högra hand mellan sina händer. Det mörknade mer och mer. Det rödspräckliga kyrktornet hade blivit svart mot den kallblå marshimmeln.

Hon sade:

— Minns du den gången på Continental, i december?

— Om jag minns…

— Hur kunde jag våga? På ett fint och korrekt hotell! Jag måste ha varit alldeles galen. Det kunde ju när som helst ha kommit någon och sökt mig, Ester till exempel, och knackat på dörren. Dörren stängd, och ingen som svarar. — Vad skulle vi ha gjort? Vad skulle jag ha gjort?

— Ja, det är inte så lätt att säga…

— Å, Arvid, vi måste vara förfärligt försiktiga. Sådana galenskaper kan vi aldrig tillåta oss mer… Och du kan inte komma hit till mig så ofta, att det kan väcka uppmärksamhet i huset. Och vi kan aldrig tänka på att gå ut tillsammans eller ens att stanna och prata i en halv minut, om vi råkas ute.

— Nej, naturligtvis…

De sutto tysta. Därnere flämtade en och annan gaslykta mellan de gamla trädskeletten. Och däruppe i det kalla blå brunno Venus och Mars.

Så sade hon:

— Minns du att jag frågade dig, den gången på Continental: älskar du din hustru?

— Ja…

[ 199 ]— Och minns du att du svarade: jag älskar henne på lutherskt vis?

— Ja.

— Och att jag frågade: vad betyder det?

Arvid Stjärnblom tänkte efter.

— Jo, sade han, jag minns det mycket väl. Doktor Mårten Luther hade för snart fyra hundra år sedan den åsikten, att den sanna kärleken uppstår av sig själv mellan äkta makar, när de göra naturens och kärlekens gärningar med varandra. Och det kan möjligen vara något i det. Men inte mycket.

Lydia satt länge tyst.

— Nej, viskade hon, nej… Inte mycket…

Han sade:

— Nej, det leder tanken på Zinzendorffarnas — ”Brödraförsamlingens” — metod ett par hundra år senare: inom den sekten brukade man dra lott om hustrur och män. Lottens utslag betydde Guds vilja. Men sådant som böjelse och begärelse och kärlek, det härrörde från djävulen. Och kärlek hörde för resten enligt Luther bara hemma i äktenskapet. Utanför äktenskapet var det inte kärlek, utan otukt och hor och allt möjligt fult och noterades till extra hög temperatur i helvetet…

Lydia hade med ens blivit blek. Men en blekhet som lyste.

— Kom, sade hon. Mig får du älska på hedniskt vis!

Hon ledde honom vid handen in i sängkammaren och tände två ljus framför en spegel.

[ 200 ]Två ljus. Han fick en förvirrad idé om att det var någon slags religiös ceremoni.

…Det var inga rullgardiner att fälla ned; hon hade ännu inte skaffat sig några. Och det behövdes inga. Det fanns inga grannar mitt emot som kunde se in till dem. Det fanns bara ett kyrktorn av rödspräckligt tegel, och kyrkogårdens trädskelett — stora, gamla — och en mörkblånande marshimmel och två stora stjärnor. Men nu började också de mindre tändas, en efter en…

Och långsamt, dröjande, började hon lösa upp sina kläder.

— — —

Ett litet rum med en stor säng. Två tända ljus framför en spegel. Och ett fönster ut till oändligheten och stjärnorna.

Han sade:

— Lydia. Jag tänkte på något, då jag var på väg till dig.

— Vad tänkte du på…?

— Jag tänkte: är det verkligen så alldeles omöjligt att du och jag en gång kan komma att få leva och åldras tillsammans? Och att jag en gång kan få dö med huvudet i ditt ljuva, ljuva sköte?

Hon svarade, upprätt i bädden satt hon:

— Du har ju en hustru, som du älskar ”på lutherskt vis”.

Han sade:

— Jag kan väl bli skild från henne en gång i tiden. Det är omöjligt just nu. Hennes far har varit för[ 201 ]mögen, men är ruinerad och fattig nu. Ja, det har jag ju berättat för dig. Det skulle se för illa ut om jag sökte skilsmässa just nu.

— Ja, ja, sade hon. Det har jag ju inte heller på minsta vis begärt. Du sitter fast, det vet jag ju. Och jag får ta vad jag kan få. Och jag älskar dig. Och jag har ju inte gjort några villkor, du har inte tagit mig ”under äktenskapslöfte”… Och vi får foga oss i det som det är… Jag är glad att jag har fått igen mitt namn och mig själv: att jag åter en gång har blivit Lydia Stille. Jag tycker att jag har fått igen något av mig själv, något som jag hade tappat, eller slarvat bort… Såg du min lilla mässingsplåt på dörren? Lydia Stille står det på den! Ingenting mer, ingenting annat! Och annat skall det heller aldrig stå på min dörr — varken Roslin eller Stjärnblom eller något annat!

Han låg tankfull.

— Jag fäster mig inte nu så mycket vid ett namn på en dörr, sade han. Men jag drömmer ibland om en framtid för oss två. Oss två tillsammans. Och vad jag ville veta var, om du också drömmer i den riktningen. — Men det gör du alltså inte.

Hon viskade i natten:

— Jag älskar dig.

— — —

De hade bägge sovit eller legat i en slags dvala, då hon väckte honom:

— Är du hungrig? frågade hon.

— Är du?

[ 202 ]— Ja. Och det finns proviant.

Hon steg upp och svepte om sig en morgonkappa. Och efter en stund hade hon dukat upp smör och bröd och kallt revbensspjäll och ännu mera. Och det fanns ännu mycket kvar av de franska päronen och de blå druvorna och konfekten. Och de hade inte tömt mer än den ena flaskan Haut-Sauterne.

— Klockan är bara halv ett, sade hon.

Han fyllde glasen. De skålade muntert:

— Skål, bror Bergling! sade han.

Hon var nära att få vinet i galen strupe av skratt.

— Medan jag skrev det där brevkortet, sade hon, blev ”Hans Bergling” nästan en levande människa för mig. Jag fick till och med en föreställning om hur han ser ut: han är liten och satt, han har tjockt, borstigt, svart hår och grågula, hängande mustascher. Och han har färgklattar på kavajen.

— Skall vi inte ge honom ett litet pipskägg också? föreslog Arvid.

— Nej, svarade hon tankfullt, nej, det passar inte med hela hans typ.

— Men har vi inte för resten, sade Arvid, egentligen stulit ”vännen Bergling” ur en novell av Anatole France? — ”Putois”?

— Det har jag inte tänkt på förr än nu, när du säger det. Men det är inte omöjligt. ”Vännen Bergling” påminner verkligen litet om Putois…

De två ljusen framför spegeln hade nästan brunnit ned. Hon hämtade två nya ljus, tände dem och släckte de nedbrunna.

[ 203 ]— — — Och åter…

…Hennes ögon stodo vidöppna, hennes blick var allvarsam och stor och fast, hennes överläpp drogs upp en smula, och hennes sammanbitna tänder lyste i halvmörkret — — — — — — — — — — —

— — — —De vaknade bägge. De sutto upprätta. Två skuggliknande ansikten, som erinrade blekt om deras, stirrade emot dem — långt bortfrån tycktes det, fast rummet var så litet — ur spegeln med de två ljusen.

Klockan närmade sig fem.

— Skall vi sitta en stund vid fönstret och se på stjärnorna? sade hon.

Hon lånade honom en badkappa. Själv svepte hon in sig i sin aftonpäls.

Det syntes inga stjärnor mer — de båda stora hade gått ned, och de små hade redan slocknat i den bleknande gryningen. Men i sydväst, helt nära kyrkspiran, stod månskäran, gul i det blånande blå.

De sutto hand i hand.

Hon satt med huvudet lätt framåtböjt och blicken ut i det blå.

Hon sade:

— Nyss stod månen till vänster om kyrktornet. Nu kryper han in bakom spiran, och om en liten, liten stund kryper han fram igen till höger. Detsamma har jag sett så många, många gånger: att månen rör sig från vänster till höger. Och en gång, det var någonstans vid Rivieran, kom jag att tala om det med Markus. Men han sade, att månen i [ 204 ]verkligheten rör sig från höger till vänster. Och han förklarade för mig hur det hängde ihop, och jag tror att jag förstod det. Men jag har glömt det.

Arvid tänkte efter. Han hade en gång i tiden tenterat i astronomi i Uppsala och fått halvt överbetyg: ”non sine”. Men naturen har förlänat människan med den lyckliga förmågan att glömma. Annars skulle hon inte stå ut med livet. Dock trodde han sig på ett ungefär minnas hur det hängde ihop; men det var inte så lätt att förklara det i en hast.

— Det är inte bara månen, sade han, som rör sig från vänster till höger på himlen för vårt öga. Det gör också solen och alla stjärnorna. Men om du ser närmare på månens rörelse — inte en kort stund som nu, utan vecka efter vecka eller bara natt efter natt, så kan du själv se att han rör sig från höger till vänster. I går vid den här tiden stod han långt till höger om kyrktornet. I morgon vid samma tid står han långt till vänster om det. Stig upp i morgon bitti tio minuter i fem, så kan du själv se att han under det gångna dygnet har rört sig ett bra stycke från höger åt vänster…

Han höll inne. Han hade tänkt ge en mera utförlig förklaring. Men han höll inne med den: han kom plötsligt att tänka på den gamle skolrektorns vänliga ord, att han var ”född till lärare”. Och han teg.

De sutto kind mot kind. — Vad är lyckan? viskade hon.

— Det vet ingen, svarade han. Eller den är något [ 205 ]som man tänker sig och som inte finns. Och kan man ens tänka sig den? Kan man ens tänka sig en ständig, evig lycka — evig måste den ju vara, annars skulle den förgiftas av tanken på slutet… Dina ädelstenar och pärlor skänkte dig ju inte lyckan?

Hon log blekt.

— Nej…

— Men när författaren till ”Johannes Uppenbarelsebok” skall skildra den eviga saligheten, skildrar han den i form av en stad — han var tydligen stadsbo — som svävar ned från himmelen, ett nytt Jerusalem, där husen äro av rent guld, stadsmuren av jaspis och de tolv stadsportarna av tolv olika slags ädelstenar och halvädelstenar. Så fattig är människans fantasi när det gäller den högsta lyckan, den eviga saligheten.

De tego bägge.

— Fryser du inte? frågade hon.

— Jo litet, sade han.

Och de kröpo till sängs igen.

⁎              ⁎

[ 206 ]Det var så vackert denna vår i slutet av mars och början av april. Det var något i dagrarna, i stämningen och luften, som erinrade honom om någon vår för länge sedan… Kanske om den vårdagen för tio år sedan, då han gick i Kungsträdgården med Filip Stille, och salig kungen gick förbi. och han träffade Freutiger på Gustav Adolfs torg och följde med honom in på Rydberg, och läste en förlovningsannons i Aftonposten…

En av de sista dagarna i mars gick han, det var vid femtiden, Drottninggatan uppåt på väg hem. Han hade nyss mött Lydia — hon gick på andra trottoaren, och hon hade fröken Ester med sig — och de hade växlat en liten stel och formell hälsning.

Han stannade framför en juvelerares fönster. I ett hörn av fönstret låg en liten nål av silver eller kanske platina med en blodröd sten, som för hans ögon såg ut som en rubin. Han läste på prislappen: 18:50. Platina är det alltså inte, tänkte han, på sin höjd silver. Men stenen? Den var för billig att vara en rubin och för dyr att vara en glasbit. Han blev nyfiken och gick in och frågade, vad det var för en sten. — Det är en sammansmält rubin, blev svaret.

[ 207 ]Det föll honom in att köpa den åt Dagmar.

Stackars Dagmar, tänkte han där han gick, stackars lilla Dagmar… Hon går där hemma glad och munter och lika säker på mig som Luther på bibeln; hon anar ingenting och misstänker ingenting och fruktar ingenting. Jag har alltid trott — ja, man vet ju så litet om sig själv — men jag har alltid hittills trott, att jag var en uppriktig natur. Utan all överdrift naturligtvis; jag flyger inte på mina bekanta på gatan och säger dem min mening om dem. Men jag har i alla fall gått och inbillat mig, att uppriktighet och en viss rent ointresserad kärlek till sanningen hörde till de djupaste grunddragen i min natur. Och nu, när jag har råkat in i förhållanden som göra lögn och list och förställning till snart sagt dagliga nödvändighetsartiklar — nu visar det sig till min överraskning att jag alls inte är så dålig på det området heller…

Nu denna sista natt hade han inte kommit hem förrän vid sextiden. Men han hade redan tidigt på kvällen telefonerat till Dagmar från tidningen, att Hans Bergling var i staden och att de skulle supa litet tillsammans. Och då visste hon på förhand att han inte skulle komma hem så snart.

— — — Dagmar blev mycket glad och överraskad av den lilla presenten.

— Är det en rubin? frågade hon.

— Nej, sade han.

— Är den oäkta då?

[ 208 ]— Nej, den är halväkta. Kemisterna ha hittat på ett sätt att smälta ihop en mängd mycket små rubiner, så små att de knappt ha något värde var för sig, till en större. Det kallas ”sammansmält” rubin.

— Så lustigt! sade hon. Men då är det ju omöjligt att skilja den från en riktig rubin?

— Omöjligt vet jag inte om det är, men jag kan det inte…

Och de pratade om litet av varje. Om ”farbror Lundström” och andra släktingar. Och Dagmar sade:

— Det var då roligt att äntligen en gång igen få se dig på gott humör. Du vet visst inte själv hur tvär och omöjlig du har varit de här sista månaderna. Och skall vi inte någon gång bjuda Bergling hem till oss?

— Jo — ja — jo, det borde vi kanske göra…

Men han tillade efter en stund:

— Hans Bergling är en ganska konstig kropp. Han bryr sig bara om två saker här i världen: måla och supa. När han har fått några glas, börjar han tala filosofi. Och han är formligen plågad av fruntimmerssällskap, han vet inte hur han skall uttrycka sig i damers närvaro, vet inte vilka ord i svenska språket som äro tillåtna i damsällskap och vilka som äro otillåtna… Han är mycket artig mot damer; han bockar sig djupt för dem så att hans tjocka, svarta hår faller honom ner i ögonen, medan hans små grågula mustascher dryper av punsch eller visky. Han är som sagt en konstig kropp. Och jag vet inte om han skulle känna sig riktigt hemmastadd i vår [ 209 ]miljö. Och för ögonblicket lider han dessutom av en smula storhetsvansinne: han har lyckats sälja en tavla till en bankdirektör Steel. Han är representerad i ”Steelska galleriet!” Det är inte småsaker! Det är nog bäst att vi väntar med att bjuda honom till vårt enkla hem tills det första ruset har lagt sig…

— Ja, så väntar vi då, sade Dagmar.

⁎              ⁎

[ 210 ]Det blev en blommande och ljuvlig juni.

…Den 2 juni följde Arvid i en automobil Dagmar, Anna Maria, lilla Astrid och jungfrun ner till Centralstationen; de skulle som vanligt tillbringa sommaren uppe i Dalby, hos hans far. Själv skulle han komma efter längre fram på sommaren, då han fick sin ledighet. Det vill säga, så sade han till Dagmar. Men han hade lovat Lydia att han nog skulle finna på något skäl att stanna i staden.

Pingstaftonen gjorde han en resa till Strängnäs med Lydia. Det var ju inte utan sin risk, men de kunde inte alltid stå ut med denna eviga försiktighet… Han hade på förhand pr telefon beställt rum på Stadshotellet för artisten Bergling med fru. Men det var nära att de hade råkat ut för ett fatalt äventyr. Hotellvaktmästaren tog emot honom med ett glatt igenkännande :

… Nej, se herr Stjärnblom! sade han.

Arvid letade febrilt i sitt minne och fann, att den unge mannen måste vara identisk med en av de vaktmästarpojkar, som tio år tidigare gjorde tjänst i Nationalbladets tambur.

[ 211 ]— Är det inte Oskar? sade han. Ursäkta, jag har glömt tillnamnet…

— Larsson.

— Ja visst. Nå, säg mig, herr Larsson, har inte artisten Bergling beställt rum här?

— Jo, mycket riktigt…

— Ja, han har bett mig hälsa att han blev hindrad i sista stund. Men vi kan ju ta hans rum.

— Det passar ju utmärkt…

— — —

De drevo omkring i den lilla staden, i skymningen. Luften var fuktig och ljum. Det hade regnat men åter klarnat upp. Det doftade från de små täpporna av syren och hägg. Den gamla domkyrkans sträva och allvarsamma torn stod mörkt mot junikvällens ljusa himmel. Mälarfjärden låg stillnad och blank och ljus och speglade tomt den tomma, blå himlen.

Nästa dag, pingstdagen, gingo de i högmässan. De sjöngo andäktigt med i psalmen: ”Allena Gud i himmelrik.” De böjde med församlingen sina huvud i syndabekännelsen: ”Jag fattig, syndig människa…” Och de lyssnade till predikan. En vördnadsvärd gammal präst — det var kanske rent av biskopen, eftersom det var pingstdagen — predikade om Den helige Andes utgjutelse över apostlarna. Han uppehöll sig länge vid det stora under som då skedde: då Jesu apostlar, dessa olärda fattiga män, genom Den helige Andes nåd fingo gåvan att tala alla de språk, som [ 212 ]talades av parter och meder och elamiter, och de som bodde uti Mesopotamien och i Judéen och Kappadocien, Pontos och Asien, Frygien och Pamfylien, Egypten och i de Libye landsändar vid Cyrene, och de utlänningar av Rom, judar och proselyter, kreter och araber…

Arvid kände Lydias huvud stilla sjunka ned mot hans skuldra. Och han kände sig också själv litet sömnig. Han kunde dock ännu uppfatta, att prästen hade kommit in på det moderna tungomålstalandet:

— Ingalunda, sade han, kunna vi som kristna betvivla allsmäktig Guds förmåga att den dag i dag är göra samma under som då, eller andra, eller liknande. Men Gud gör inga meningslösa underverk. Han skänkte genom den helige andes nåd apostlarna den gåvan att kunna tala till alla de främmande folkslag för vilka de skulle förkunna Ordet. Det kunde blott ske genom ett under — ett i sanning stort och skönt och meningsrikt under! Men om en svensk man, som förkunnar Ordet i en församling av svenska män och kvinnor, därunder plötsligt börjar tala mesopotamiska, då är det visserligen — förutsatt, att det verkligen är mesopotamiska, ett språk, varom även de lärdaste i vår tid blott äga ringa kunskap — ett under; men ett under, vars mening och betydelse det icke är lätt att inse — — —

Även Arvid började så småningom nicka till… De hade inte sovit mycket den natten.

De väcktes av mäktigt orgelbrus. Och de stämde litet yrvakna in i psalmen:

[ 213 ]

Helge Ande! Hjärtats nöje,
bästa skatt och högsta tröst!
Du till andakt själv mig böje,
då jag helgar Dig min röst.
Överallt ditt tempel står,
där du heligt offer får;
låt min själ därtill utväljas,
att Du må i henne dväljas.

Kärlekseld och nådens källa,
vishets brunn och sannings And,
du kan samvetet friställa,
när det tärs av syndens brand.
Giv min anda vittnesbörd,
att av Gud jag varder hörd.
som ett barn utav sin fader;
så är jag förnöjd och glader.

Du äst nådig, mild, saktmodig
som en duva, men flyr bort
ifrån den, som vred och blodig
har ett sinne stolt och stort.
— — — — — — — — —
— — — — — — — — —


Efter gudstjänsten tittade de litet på Sten Sture den äldres grav och biskop Rogges tofflor och några andra historiska saker. Och utkomna på kyrkogården satte de sig på en bänk i skuggan av domkyrkans gamla röda tegelmurar. En begravning, en fattigbegravning, med en blek och finnig ung präst och några få fattigt klädda sörjande gingo förbi dem. [ 214 ]Och Mälarviken låg blank och stilla, och himlen var blå och tom och inga skyar syntes.

— Säg mig, sade Lydia, hur hänger det egentligen ihop med ”den helige ande”?

— Ja, sade Arvid, det är inte så lätt att säga i få ord. En treenighet, bestående av fader, moder och son, finner man spår av i nästan alla de forntidsreligioner, som ha varit med om att frambringa det som nu kallas ”kristendomen”. Men de ”första kristna” voro besatta av kvinnohat och kvinnoförakt — av orsaker som jag inte minns… Det bjöd dem emot att ge en kvinna plats i gudomen. Jungfru Maria, gudamodern, skulle ju annars ha varit självskriven. Men hon var kvinna och alltså utom räkningen. Men en treenighet skulle det vara. Och så inkallades den helige ande som suppleant: det skedde på ett kyrkomöte. Och sista fashionable news från himmelriket lyder så här: En syndare dör och går upp till himmelrikets port och knackar på och säger till sankt Peter: ursäkta, jag skall egentligen inte hit, jag skall till det andra stället; men kan jag inte få titta litet genom en glugg? — Jo, mycket gärna, säger sankt Peter. Och han pekar ut de mest framstående personligheterna och säger: Där sitter Gud fader, och där är Jesus, och så vidare… Men, frågar syndaren, som egentligen skall till det andra stället, men vem är den herrn där, som sitter litet avsides och ser så trist och melankolisk ut? — Det är den helige ande, säger sankt Peter. — Men varför ser han så ledsen ut? Då viskar sankt Peter i [ 215 ]syndarens öra: asch, han sitter och grubblar över det där kyrkomötet i Nicæa, där han blev upptagen till tredje person i gudomen med knapp majoritet, och kanske inte utan fusk… Han är, i förtroende sagt, den enda gudomlighet som någonsin har kommit till genom omröstning. Och det är det han grämer sig över.

Lydia log:

— Ja, sade hon, jag minns att den helige ande gav mig åtskilligt att fundera på när jag gick och läste. Gud fader var ju också helig och också en ande, och sonen likaså. Varför skulle det då behövas en extra ”helig ande”?

— Saken är kanske den, sade Arvid, att de troende på den tiden alls inte föreställde sig fadern och sonen som okroppsliga andar. Och det är kanske osäkert om de göra det den dag i dag.

…Junis ljusa grönska var runt omkring dem, och blåklockor nickade i gräset, och bien surrade, och från tornet ringde klockaren över den döde, som nyss bars förbi.


⁎              ⁎

[ 216 ]Ofta sutto de vid hennes fönster i kvällskymningen, medan stadens larm brusade så fjärran att man kunde höra vinden viska i de stora, gamla trädens kronor.

En sådan kväll sade hon:

— I dag mötte jag honom, som jag älskade förr.

Han svarade ingenting. Han satt med hennes hand i sin, och han släppte den.

— Inte så, viskade hon. Det var inte för att göra dig illa jag sade det. Vi möttes av en slump, gick några steg tillsammans, pratade litet om likgiltiga ting. Och då jag hade skilts från honom, kunde jag alls inte förstå att jag en gång har älskat honom.

Arvid kände vid dessa ord en glädje som om det strömmade varmt blod åt hjärttrakten. Men det var bara i allra första ögonblicket. Redan i det nästa blev han lite tankfull.

De sutto tysta.

— Vad tänker du på? frågade hon.

— På ingenting…

— Alltså på något som jag inte får veta?

— Jag tänkte på något som kan komma en gång. Men det som ännu inte är, är ju ingenting.

[ 217 ]Hon såg frågande på honom.

— Så fula, dumma tankar får du inte tänka, sade hon.

Och de möttes i en kyss.


— Sjung litet för mig, bad han.

Hon tände de två ljusen vid pianot och satte sig ned och sjöng Schumanns ”O Sonnenschein”.

Ett par nattfjärilar hade kommit in genom det öppna fönstret och fladdrade kring ljusen, medan hon sjöng.


⁎              ⁎

[ 218 ]Och sommaren gick.

En dag i augusti skrev Dagmar i ett av sina brev, att hans far var sjuk. Hans förr så starka hälsa hade varit vacklande hela sista året, men han hade hållit sig uppe tills för ett par dagar sen. Men nu låg han till sängs, och det var kanske osäkert om han skulle stiga upp mer. Han var ju sjuttiofyra år.

Arvid skyndade till Lydia med brevet.

— Å, är det du? sade hon förvånad, då hon öppnade för honom. Och hon tillade — med något hårt i rösten som han aldrig förr hade hört hos henne:

— Men jag har ju sagt dig att du inte får komma till mig annat än när jag väntar dig. Jag kunde ju ha någon på besök, Ester Roslin eller någon annan…

Han blev litet stel.

— Det är något särskilt i dag, sade han. Min far är sjuk. Han skall kanske dö. Jag måste resa till honom.

— Sätt dig, bad hon. Och förlåt mig om jag talade litet hårt till dig nyss. Man skulle aldrig tala hårt till den som man har kär…

[ 219 ]Hon strök med handen över hans hår.

— Är din far mycket sjuk?

— Det ser så ut, svarade han. Han är sjuttiofyra år, och han har aldrig förr, aldrig i hela sitt liv, varit sängliggande sjuk.

— Ja, sade hon, så måste du ju alltså resa. När reser du?

— I morgon bitti.

Det stod tårar i hennes ögon.

— Så gick det alltså med den drömmen, viskade hon liksom ut i rummet.

Han såg frågande på henne.

— Jag hade ju glatt mig så mycket, sade hon, åt att vi åtminstone skulle få ha den här korta sommaren för oss själva — vi två.

— Kära, vi ses ju igen.

— Det vet man aldrig.

Han tog hennes hand och förde den över sina ögon.

— Ingen råder för liv och död, sade han. Men jag vet inte vad som annars skulle kunna skilja oss?

Plötsligt bröt hon ut:

— Å, Arvid, res inte! Inte nu, inte i morgon! Du kan ju vänta litet och se om det blir nödvändigt. Jag är alldeles säker på att din hustru överdriver din fars sjukdom för att locka dig till sig!

— Nej, Lydia, sade han. Nej, hennes brev är enkelt och sakligt och gör inte intryck av överdrift eller biavsikter. Och bara det faktum att far ligger till sängs visar att det är allvarsamt.

[ 220 ]Hon teg länge. Så reste hon sig och gick fram till fönstret. Det var en mellangrå dag.

— Ja, ja, sade hon till sist. Res du. Plikten måste ju gå framför allt. Res du bara! Adjö!

— Lydia, sade han. Lydia — — —?

Hon hade plötsligt åter blivit vek. Och i det hon vände sig om mot honom sade hon:

— Nej, skall vi väl inte skiljas…

Hon hade stora tårar i ögonen och hon lindade armarna om hans hals:

— Vill du vara hos mig i natt?

— Ja visst, sade han.

Och hon viskade:

— Så, som vi har haft det tillsammans denna sommar, får vi det aldrig mer — aldrig mer. När du kommer hem igen, har du din hustru och dina barn med dig. Och du har ditt arbete, och dina vänner och kamrater, en hel värld, som är stängd för mig. Och det kommer den dag, då jag blir till mera besvär än glädje för dig.

— Å, Lydia, vad menar du — är du från dina sinnen… Jag reser bort, men jag kommer ju igen, och jag älskar dig, och varför skulle vi inte älska varandra alltid, alltid?

Hon log genom tårarna.

— Nej, visst, sade hon. Alltid, alltid. Eller åtminstone till i morgon bitti!


Han gick till tidningen och ordnade det som skulle ordnas där, och han gick hem och packade sin kapp[ 221 ]säck, och han gick ut och åt middag, och han gick till Lydia.


Han kom för sent upp nästa morgon för att hinna med det tåg han hade tänkt. Men han reste med ett kvällståg.

Lydia stod på Järnvägsbron och viftade med en näsduk.


⁎              ⁎

[ 222 ]Den gamle ligger på sitt sista läger, och han vet det. Arvid sitter på en stol vid hans huvudgärd, och de växla några stilla ord då och då. Fönstret står öppet. Utanför rinner Klarälven blank och stilla mellan granklädda höjdsträckningar. Doktorn — provinsialläkaren på platsen, tämligen ung och alldeles ny i tjänsten och obekant för Arvid — har nyss gått. Han sade, att slutet kan väntas om några dagar eller ett par veckor. Bror Erik är tillkallad pr telegram och väntas när som helst. Dagmar sitter i en vrå med ett handarbete. Anna Maria och lilla Astrid leka på gården.

Den gamles tankar kretsa mest om den förlorade sonen, han som skickades till en främmande världsdel och försvann och blev borta.

— Tror du han lever? frågade han.

— Svårt att tro något om det, svarar Arvid.

Det hörs små glädjerop från småflickorna därute: det är deras nioårige halvbror Ragnar, som syns på vägen med sin fosterfar, kyrkoherden Ljungberg. Stora bror Ragnar täljer barkbåtar åt småflickorna och talar om sagor för dem.

[ 223 ]Kyrkoherden kommer in i rummet. Arvid bjuder honom sin stol vid huvudgärden.

— Hur står det till i dag? säger han. Har bror svåra plågor?

— Jag har inga plågor, svarar den gamle.

— Ja, kära bror, säger prästen, till dig kommer jag naturligtvis inte som själasörjare utan bara som gammal vän. Om de yttersta tingen vet vi lika mycket bägge två.

— Jag tänker inte heller så mycket på de yttersta tingen, säger den gamle. Jag tänker mera på de levande, som jag lämnar efter mig här i världen. Och mest på honom, som jag inte vet om han är levande eller död. Jag var kanske för hård mot honom. Det stod så klart för mig då, att jag gjorde det enda som kunde göras för honom. Men jag var kanske ändå för hård.

Han slöt ögonen och tycktes slumra in.

Prästen sade med sänkt röst till Arvid, sedan han av den sjukes djupa andetag hade övertygat sig om att han sov:

— Till en man som din far faller det mig naturligtvis inte in att komma på ämbetets vägnar. Han har i alla sina dar varit sin egen själasörjare. Men som själasörjare går jag ju ibland till fattiga bondgubbar och käringar, när de ligga på sitt yttersta. Och om de fråga mig om det, brukar jag tala om för dem att det där med ”helvete” inte är så farligt som det låter. Men det är just inte alltid de tacka mig för det. En gubbe, som dog för ett par år sen, [ 224 ]blev rent förbannad: ”Och här har jag gått hela sista året, sade han, och haft min glädje åt att Olle Erks i Likenäs var i helvitte!” Och en åttioårig gumma, som dog i våras, gjorde mig en bekännelse på sitt yttersta. Jag kan tala om den för dig, eftersom den inte handlade om någon begången förbrytelse utan om en som inte blev begången. Hon bekände, att hon för femtio år sen, då hon var trettio år eller så omkring och gift med en gammal gubbe, hade haft svåra frestelser att ge sin gubbe ”lite vitt”. Och hon bekände ytterligare — och det är det som är det viktigaste — att när det i alla fall inte blev något av, så var det av fruktan, bara av fruktan: för bödelsyxan, om det blev upptäckt, för helvetet, om det inte blev upptäckt. Och hon frågade mig, om hon nu skulle bli förtappad för sina syndiga tankars och lustars skull.

— Och du svarade — — —?

— Jag sade henne, att ingen människa undgår brottsliga tankar och lustar, och att helvetet är till för de levande men inte för de döda. Då reste hon sig kritblek upp i bädden: ”Det skulle en ha vetat för femti år sen, då Erk Pers i Ransby låg efter mig!”

Arvid satt tankfull.

— Det tycks framgå av det här, sade han, att helvetet verkligen skulle kunna ha en reell, ”moralisk” betydelse för dem som tro på det?

— Det är mer än tvivelaktigt. Vi behöver bara se en två, tre hundra år tillbaka för att finna att [ 225 ]människorna på en tid, då de så gott som mangrant trodde på helvetet, levde och syndade som nu, eller mycket värre. Gumman i fråga kände jag sedan många år och visste, att hon i all sin tid hade varit en präktig kvinna, en kärnkvinna. Jag tror, att det, som i verkligheten höll henne tillbaka från brottet, var något helt annat, något som inte stod klart för henne själv och som inte heller jag kan finna ord för. Det är i allmänhet svårt att finna ord för sådant. Att finna ord för det väsentliga, det verkligen avgörande… Jag märker det mer och mer ju längre jag lever. — Och sådant som detta hör för resten till de stora sällsyntheterna i min själavård. I de allra flesta fall måste jag säga att folket här i församlingen min hjälp förutan tar ”helvetet” ganska lugnt. Bonden har här i landet ofta lika gott förstånd som prästen. Och läseriet är på retur. ”Läsarna” bli gamla och dö bort, och deras barn bli avfällingar i stora massor: de ha haft en så sorglig och glädjelös uppväxttid, och när de bli stora och råda sig själva ta de skadan igen…

Och han tillade, i det han reste sig för att gå:

— Värmlänningarna är i det hela ett vaket och kvicktänkt folkslag. Om man får tro en uppgift från 1634, kunde redan då så gott som varenda bondpojke och flicka här i stiftet läsa och skriva. Och de ha en urgammal kärlek till sång och dans och musik. I ett sådant folkslag kan läseri och helvetesfruktan gripa omkring sig epidemiskt då och då, men de slå inga djupa rötter i folket.

[ 226 ]Genom det öppna fönstret hördes lilla Ragnars klara och rena barnröst sjunga:

Mandom, mod och morske män
finns i gamla Sverge än
kraft i arm, mod i barm,
ungdomsvarm i bardalarm.
Ögon blå då och då
le i blomsterdalar där,
vilda som en storm på hav,
milda som en tår på grav.

Asterisk.svg


Arvid hade bara fått ett enda litet brev från Lydia, sedan han reste. Men i detta lilla korta brev fanns det en rad, en mening, som var sådan att han aldrig ville skiljas från det brevet. Han bar det ständigt på sig. Och då han var ensam, läste han det åter och åter.

Men på de sista två veckorna hade han inte hört något från henne. Hon var väl inte sjuk? Varför svarade hon inte på hans brev? Var eftermiddag, då posten kom med hans två dagar gamla tidningar, ilade han med feberhast igenom dem och dröjde ångestfull vid varje olycksfall och dödsfall… En gång stirrade han skräckslagen på namnet Lydia i en dödsannons… Men det var bara en liten tre månaders flicka. Och i samma tidningsnummer läste han bland giftermåls- och kärleksannonserna på baksidan denna: ”Går förbi ditt fönst. v. morgon. Kunde [ 227 ]varma tankar taga gestalt, bleve ditt rum i det ögonbl. fyllt av rosor. Lydia.”

Han log för sig själv då han läste annonsen:

Namnet Lydia, tänkte han, tycks inte vara fullt så ovanligt som jag trodde…

Och hans blick gled över till annonsen närmast under: ”Äktenskap: ADJUNKT önskar inl. bekantsk. m. bild. dam (helst lärarinna) omkr. 30 år, frisk (även tänder!), lång l. medellång, musikal. Svar m. fot. märkt ’Sverige 1908’ till”…

Stackars sate, tänkte han. Han bor naturligtvis i någon liten landsortshåla…

Och närmast därunder stod detta korta tillkännagivande: ”Jag kommer kl. 9. — S.”

Och han tänkte: Ack, hur många små tragikomedier och Boccacciohistorier och Maupassant-noveller kunde inte en diktare få stoff till bara ur tidningarnas annonsspalter! Men jag är nu en gång ingen diktare och ville inte heller gärna vara det… Allt annat hellre än det!

Och han tänkte vidare:

Vad är det för ett underligt dubbelliv jag för? Detta kan ju inte fortgå i längden. Jag älskar en kvinna och är gift med en annan. Och denna andra, Dagmar, anar ingenting ont. Det är ju inte en normal mans liv. Det är ett liv, som på sin höjd kunde ursäktas om jag vore diktare. Ty en diktare ursäktar man ungefär vad som helst. Ingen vet egentligen varför; men så är det. ”Diktare” betraktas som mindre tillräkneliga personer.

[ 228 ]Han var inte alldeles fri från den arbetande och tämligen obemärkte journalistens icke så ovanliga, halvt föraktblandade lilla jalusi gentemot dessa diktare och författare med ”namn”, som när de någon gång nedlåta sig till att skriva en liten bit i en tidning honoreras för sitt namn snarare än för sitt arbete och som omtalas och omskvallras och fira födelsedagar och jubiléer och sväva i en högre rymd över all vanlig moral. Som gå på jakt efter ”upplevelser” för att få stoff till sina romaner och teaterpjäser och som sedan servera de fattiga bagateller och banaliteter de möjligen varit med om i lämplig omstuvning, så att de kunna smältas av läsekretsen…

Ja, sannerligen, tänkte han, det är ju en diktarexistens jag för… Men det har jag ju alls ingen rätt till; jag är människa och man, och ingen diktare! Och står heller inte ut med det; det är mot min natur. Jag står inte ut med att leva i daglig förställning gent emot den kvinna som jag har lovat att älska i nöd och lust. Det löftet kunde jag inte hålla, och jag har redan brutit det. Men då måste jag säga henne det. Säga henne att vi måste gå åt var sitt håll; skiljas. Jag måste ha reda och klarhet i mitt liv; står inte ut med detta falska dubbelliv…

Men då han kom så långt i sina tankar, var det som om allt stod stilla för honom. Detaljerna, det praktiska, vad han skulle säga till Dagmar och hur det skulle kunna ordnas, ekonomiskt inte minst — [ 229 ]allt detta blev till ett virrigt kaos vari han inte kunde se några fasta konturer.

Han satt vid sin fars gamla skrivbord. Dörren stod öppen till sovrummet, där den gamle låg i en dvala med slutna ögon och andades tungt.

Arvid satt och lekte med en blyertspenna. Han hade ett papper framför sig på bordet. Hans tankar voro hos Lydia, och han försökte rita hennes profil ur minnet. Han tyckte att det blev likt och ändå inte likt. Det var hon, och det var ändå inte hon. Han suddade ut och ändrade och ritade nya försök. Till sist tyckte han att han verkligen hade lyckats: det var ju hon, det var Lydia, alldeles levande och likt!

Han lade in den lilla teckningen i sin anteckningsbok och tog en kvällspromenad längs med älvstranden. Det hade regnat hela dagen men klarnat upp litet mot kvällen. Det granklädda Branäsberget speglades mörkt i det klara, rinnande vattnet.

Han tänkte på Lydia.

Var är hon nu, vad gör hon nu i detta ögonblick? Sitter hon ensam i skymningen och spelar Beethoven? Går hon någon av de vägar vi sist gingo tillsammans? Eller sitter hon vid fönstret och ser ut i det tomma?

Han tog upp den lilla bilden han hade ritat för en stund sedan och såg på den länge.

Nej, det liknade ju henne inte alls. Hur hade han kunnat tycka att det var likt henne? Det var ju alls inte hon. Det var en vilt främmande kvinna.

[ 230 ]Han knycklade ihop det lilla bladet till en papperstuss och lät det flyta bort med älven.

Asterisk.svg

Man hade kommit in i början av september. Det var våta och molniga dagar och långa, mörka kvällar.

Det såg ut som om den gamle skulle komma sig denna gång. Efter att i dagar ha legat i dvala, vaknade han upp en eftermiddag och talade — i korta satser, knappt hörbart, men han talade. Och han skämtade till och med. Han sade till Erik:

— Här, där jag ligger, kan jag se genom fönstret att Karlavagnen åker baklänges som vanligt. Och det betyder att jag går framåt i jämförelse med Karlavagnen! All rörelse är ju relativ.

Och till Arvid sade han med en viskning:

— Min lilla gosse. Jag är rädd för att du är svag mot kvinnor. Det behöver inte vanhedra en man. Men det kan lätt dra honom nedåt. Bryta sönder hans bana och stänga hans väg.

Han sade det med blicken ut mot stjärnorna och liksom i förbigående, som om han inte fäste någon vikt vid det. Och ingen mer än Arvid hörde det.

Och vid tiotiden slumrade han åter in och sov med långa, djupa andetag

Erik vakade hos honom, och de andra gingo till sängs.

Men Erik hade redan vakat åtskilliga nätter, och det är möjligt att han nickade till i sin länstol.

Och när huset vaknade nästa morgon var den gamle död.


⁎              ⁎

[ 231 ]Det blev en kall och våt höst.

En dag i oktober, i middagsskymningen, gick Arvid Stjärnblom Drottninggatan uppåt på väg hem. Han gick och grubblade över Lydia. Han hade efter sin fars död fått ett litet brev från henne, helt kort och så tämligen konventionellt — man kunde läsa det så, att hennes tanke var långt borta ifrån honom; men det var inte sådant att man måste läsa det så… Han hade inte gjort henne något besök; hon höll ju så strängt på att han inte skulle komma till henne annat än när hon väntade honom. Men han hade sänt henne en liten rad om att han var återkommen till staden.

Det hade nu redan gått ett par veckor sedan dess.

Ett par gånger hade han i mörkningen gått över Johannes kyrkogård och sett upp mot hennes fönster. Första gången var det mörkt däruppe, andra gången lyste svagt ljus.

Han gick och undrade och grubblade över henne. Var hon kanske i verkligheten redan trött på sitt fria och ensamma liv? Ty för det mesta levde hon ju ensam — utom med honom umgicks hon ju knappt [ 232 ]med någon annan än fröken Ester Roslin… Längtade hon kanske ibland tillbaka till sitt gamla hem, till sin lilla flicka och sin gamle man, som var så lärd och vis? Hade hon kanske varit på besök där nu i höst, men inte velat säga det till honom — — —?

Han hade kommit till hörnet av Tunnelgatan. Den föreföll honom alltid som den hemskaste gata i Stockholm. Icke desto mindre vek han om hörnet in i den trånga, mörka, smutsiga och stinkande gatan, stinkande av lukten från bryggerier och snusmalerier och allt möjligt, gick den fram till Brunkebergstunnelns mynning, uppför trapporna och in på Malmskillnadsgatan, vek av åt vänster och gick mellan gamla gravar och glesnande träd över den stilla kyrkogården.

…Nej, det var intet ljus i fönstret.

Han kände en plötslig motvilja mot att gå hem och äta. Han gick in i en cigarrbod vid Malmskillnadsgatan och telefonerade hem till Dagmar, att han skulle äta ute med ett par vänner.

Då han kom ut på gatan igen, stod han plötsligt ansikte mot ansikte med Lydia.

De stodo ett ögonblick tysta och förvirrade.

— Har du varit och sökt mig? frågade hon så.

— Nej, sade han. Det vore ju mot vår överenskommelse. Men jag gick över kyrkogården och såg om det lyste i ditt fönster.

Hon svarade ingenting strax. De gingo tysta bredvid varandra. De kommo in på kyrkogården.

[ 233 ]— Så, sade hon äntligen. Är det verkligen sant att du bryr dig något om mig?

— Behöver du fråga det?

Hon teg.

Han frågade efter en stund:

— Har du varit i Stockholm hela tiden medan jag varit borta?

— Ja visst, sade hon. Var skulle jag annars ha varit?

De hade gått in på en mörk sidoväg och stodo nu i skuggan av den gamla rödmålade träklockstapeln. Hon böjde huvudet bakåt under hans kyss.

Och när de åter vaknade upp:

— Jag tänkte, sade han, att du kanske hade varit på besök i ditt gamla hem.

Hon log blekt:

— Nej, sade hon. Det har jag inte.

Vinden rasslade med vissna blad.

— Bryr du dig något om mig ännu? frågade han.

Hon stod med ögonen stora av tårar:

— Kanske litet, sade hon.

Hon tog hans huvud mellan bägge sina händer och såg honom in i ögonen:

— Men du, sade hon, borde kanske inte bry dig så mycket om mig. Det är kanske dumt av dig.

— Ja, visst är det dumt, sade han — ty han hade plötsligt kommit i ett jublande glatt humör — men det enda roliga här i världen är ju att göra dumheter!

[ 234 ]Hon smittades inte av hans glada humör. Hon stirrade allvarsam ut i mörkret och teg.

Han sade:

— Jag hade tänkt gå hem till middagen som vanligt. Men hur det var kom jag hit till kyrkogården och gick och stirrade upp mot ditt fönster. Men det var mörkt där. Då fick jag med ens en motvilja mot att gå hem. Nå, det hade jag kanske också fått om det hade lyst ljus… Men jag gick alltså in i en cigarrbod vid Malmskillnadsgatan och telefonerade hem att jag skulle äta ute med ett par vänner. Men det får vara detsamma med den middagen. Nu följs vi väl åt upp till dig?

Hon stod liksom hon övervägde något mycket viktigt. Och hon teg länge.

— Nej, sade hon så. Nej, inte nu. Inte i dag.

— Varför?

— Det kan jag inte säga så i en hast. Men du skall få veta det.

Han stod förvirrad, osäker:

— Ja, ja, sade han, så får jag väl alltså gå någonstans och äta middag…

— Ja, du får väl det, sade hon.

De skildes med en lätt handtryckning.

Han gick till Continental och åt middag. Han fick händelsevis den soffa som han för sig själv kallade ”Lydias soffa”. Senare på kvällen gick han på andra ställen och träffade vänner och bekanta. På Rydberg träffade han Markel och Henrik Rissler. Mot Rissler hade Arvid Stjärnblom en liten antipati, [ 235 ]som han knappt kunde förklara för sig själv. Men han hade aldrig låtit märka något av det, och då Markel bad honom slå sig ned hos dem, gjorde han det.

— Ädle vän, sade Markel till Stjärnblom, du vet kanske inte att Henrik Rissler har ändrat levnadsbana och blivit upptäcktsresande? Han har gjort en resa till Köpenhamn och upptäckt en ny visky, som heter Vita Hästen — ”The white Horse”. Den måste du hjälpa mig att avprova — Rissler har redan infört den här.

— För mig kommer all visky ungefär på ett ut, sade Stjärnblom. Jag har inte haft tillfälle att utbilda mig till kännare.

— Du måste stiga upp tidigt om morgnarna och öva dig, sade Markel. Men hur var det nu med det där harpasset? sade han till Rissler.

— Är ni jägare också? frågade Stjärnblom, vänd till Rissler, det visste jag inte av!

— Nej, inte alls. Då jag var tolv år lyckades jag en gång skjuta en ekorre med slangbåge. Jag träffade honom verkligen, så att han damp i backen; men då jag skulle ta honom, klöste han mig så förbannat i handen att jag måste släppa honom. Och då jag alltså inte ens kunde besegra en ekorre, avstod jag för all framtid från att försöka tävla med kejsar Wilhelm, som enligt Tolstoj brukar ”stå på lur bakom en grindstolpe för att besegra en hare”. Men härom dagen var jag på en middag och hade [ 236 ]till bordsdam en godsägarinna från landet, en väldig jägarinna inför herran. Och hon frågade mig: Nå, har ni några bra harpass på Östermalm? Jag svarade: jo det finns ett ganska bra harpass i hörnet av Karlavägen och Jungfrugatan. — Då föreföll det mig som om hon blev litet tankfull, och sedan var det i det närmaste slut med konversationen mellan oss. Och senare på kvällen fick jag uppbära en mild förebråelse av värdinnan för att jag hade fört en något väl skabrös konversation med damen! Hon hade trott att jag menade något oanständigt! Hon hade väl väntat att jag skulle svara: nej, min fru, vi ha tyvärr inga harpass på Östermalm!

— Jag misstänker nu i alla fall, sade Markel, att själva namnet ”Jungfrugatan” var ägnat att förmedla vissa undermedvetna idéassociationer, som i någon mån måste anses kunna förklara damens missuppfattning…

Arvid satt förströdd. Han tänkte på annat. Lydia. Vad var det som hon inte kunde säga honom ”så där i en hast”, men som han ”skulle få veta”… Vad kunde det vara? Hon såg så allvarsam ut…

Han spratt till vid att någon skålade med honom. Det var Rissler.

— Skål, svarade Arvid. Apropå — det är en sak jag ibland har tänkt fråga er om, men det är kanske närgånget, och ni kan ju låta bli att svara. Låg det något upplevat till grund för er första bok?

— Inte ett spår, svarade Rissler. Den handlade om saker som jag dels längtade, dels fruktade att få [ 237 ]genomleva. Och det är kanske därför den gör det mest verklighetstrogna intrycket av allt vad jag skrivit.

— Det stämmer nog, sade Markel. Man ljuger aldrig så trovärdigt som då man ljuger på fri hand. Och verkligheten är ofta så otrolig att den verkar konstruerad.

— Precis, sade Rissler. Men just den där trovärdigheten hade rent privat ledsamma följder för mig. Jag var vådligt kär i en flicka på den tiden. Vad hon tyckte om mig vet jag inte; jag tordes aldrig fråga henne om det. Men en kväll, då jag följde henne hem till hennes port från en av Olof Levinis föreläsningar på Stockholms högskola, frågade jag henne vad hon tyckte om min bok. Hon svarade att hon inte alls tyckte om den. Jag drog därav den slutsatsen att hon inte heller tyckte om mig, och vi skildes tämligen kallt. Först många år efteråt anade jag det rätta sammanhanget: hon trodde naturligtvis att boken var en ”självbekännelse”. Och eftersom den handlade om en ung man som förförde två flickor och skrev ett falskt papper på ett så lumpet belopp som 300 kronor, kunde hon ju inte tycka så mycket om den... Kritiken behandlade för resten också boken som om det var en självklar sak, att allt som stod på tryck var sant. Man skulle inte tro det om gamla slipade recensenträvar; men det gjorde de verkligen. Och vad kan man då begära av en tjuguårs flicka?

[ 238 ]Rissler tog en stor klunk ur sin grogg och fortsatte:

— Och vad jag mest av allt har emot Strindberg är, att han har vant allmänheten att vid läsningen av en roman alltid fråga: vem är han, och vem är hon, och vem är den och den och den, och hur mycket är sant? Han har vant allmänheten vid att tro, att ingen författare nu för tiden är i stånd till att ljuga ihop en bok på fri hand. Och sedan dess är det ett litet helvete att skriva romaner och teaterpjäser. Jag orkar inte med det längre. Jag kunde ha lust att skriva en liten bok och säga mina tankar om världens gång — direkt och utan diktade figurer som mellanhänder, utan humbug och krumelurer. Men romaner och teaterpjäser — fy tusan! Och för resten finns det egentligen bara en människovärdig form av tillvaro. Det är att göra ingenting.

De gingo över till att diskutera problemet Strindberg. Vid tolvtiden reste sig Arvid Stjärnblom:

— Ni får ursäkta mig, sade han, men jag måste upp på tidningen och ordna litet med nattens telegram. Furst Ferdinand av Bulgarien har anlagt namnet Cæsar i den slaviska formen: tsar. Jag tror inte att det har något vidare att betyda, men man kan inte veta… God natt!


⁎              ⁎

[ 239 ]Då han kom till tidningen nästa morgon, låg det ett brev från Lydia bland posten på hans bord. Han bröt det och läste:


Arvid.

Jag har tillhört en annan man medan du varit borta. Det var inte kärlek, det var inte heller ”det andra” — å, jag vet knappt själv vad det var… Men jag kände mig så ensam och övergiven av gud och hela världen, sedan du rest. Och jag såg dig ständigt framför mig samman med din hustru — det blev till sist outhärdligt, jag måste söka någon bot för det. — Kanske var det också ett begär att veta, om jag kunde gripa in i en människas öde.

Det är förbi nu; det var förbi redan innan du kom hem. Jag tänker inte att du nu vill förkasta mig för detta. Men du må göra som du vill.

Och jag ville att du skulle veta detta innan vi ses härnäst. Muntligen kunde jag aldrig ha sagt dig det.

Lydia.

[ 240 ]Han stod förstenad med hennes brev i handen.

Nej. Det kunde ju inte vara sant. Det var ju rent omöjligt.

Nej, jag drömmer… Eller är det något hon bara har hittat på, för att ställa mig på ett svårt prov. — Ja, så måste det vara. Och när jag nu härnäst kommer till henne, ser hon mig in i ögonen och säger: käre, trodde du verkligen ett enda ögonblick att det var sant?

Men nej, han tyckte att det bara blev ännu värre, ännu grymmare på det viset. Och brevet talade för resten för sig själv.

Det var alltså sant. Verkligt och sant.

Plötsligt kände han att han mådde illa. Han knycklade ihop brevet i fickan, och det var nätt och jämnt att han hann genom korridoren ut i toalettrummet. Där kräktes han.


Han satt och grubblade i sin stol vid det stora skrivbordet. Han stirrade tomt och frånvarande på världsbladens titlar: Times, Le Matin, B. Z. am Mittag…

Hans första impuls var att inte svara alls. Men han tilltrodde sig inte att kunna bära konsekvensen därav: att aldrig mera få vara hos henne. Aldrig mer. ”Nevermore.” Nej, den tanken var honom alldeles outhärdlig. Alldeles otänkbar, alldeles utom gränserna för möjligheten att hålla ut med livet.

[ 241 ]Han vecklade åter ut hennes brev och läste det om och om igen.

”— — — tillhört en annan man medan du varit borta — — — Såg dig ständigt framför mig samman med din hustru — — —”

”Kanske var det också ett begär att veta, om jag hade makt att gripa in i en människas öde.”

Vad skulle det betyda? I vilken människas öde — i mitt, eller i den andres? — Alltid kan man väl gripa in i en människas öde. Det kan vilken bandit som helst. Och det kan hända ibland att det är svårare att låta bli.

”— — — tillhört en annan man — — —”

Nej, det brevet var inte något att svara på. Om jag har någon minsta gnista av ära i livet kastar jag det i klosetten och ser henne aldrig mer — känner inte igen henne om jag möter henne på gatan!

Men i alla fall … ”Nevermore.” Aldrig mer … Gå förbi henne på gatan som en främmande går förbi en främmande… Kanske inte ens hälsa på varandra…

”— — — Såg dig ständigt framför mig samman med din hustru — — — outhärdligt — — —”

Med ens såg han det: Här låg räddningen. Bron som ledde över avgrunden. Möjligheten till försoning.

Det var alltså av svartsjuka hon hade svikit honom. Alltså av kärlek. Varför inte då stryka ett stort streck över hela historien?

[ 242 ]Och han tog pennan och skrev:


Lydia.

Jag har bedragit och blivit bedragen. Jag har bedragit min hustru med dig och dig med min hustru. Det enda som ännu fattas i symfonien är att min hustru bedrar mig, och inte ens då har jag rätt att klaga. Visserligen hade jag tänkt mig, att det som var och är mellan dig och mig skulle vara något särskilt, något för sig självt, något utanför vedergällningslagar och sådana tarvligheter. Och visserligen tänkte jag mig inte, då jag begravde min gamla far i min hemtrakts lilla kyrkogård en stilla septemberdag, att du samtidigt var ute på galanta äventyr. Men man får finna sig i allt. Man får ta världen som den är, om man också ibland blir litet häpen; och jag får ta dig som du är. Och jag kommer till dig i morgon kväll kl. 9, om du vill göra mig den äran att ta emot mig.

Men en sak, lilla Lydia, måste jag lägga dig på hjärtat. I fråga om en kvinnas älskare brukar man tillämpa australnegrernas aritmetik: man räknar bara till tre. Vad som är därutöver kallas ”många”.

Arvid.


Han läste igenom brevet innan han sände av det. Det svarade med sin lätta ironiska ton egentligen inte alls mot vad han kände. Men vad han verkligen kände hade han inte i sin makt att uttrycka.

[ 243 ]Och brevet fick vara som det var, och han skickade av det.

Men sedan han hade skickat av det, läste han än en gång hennes brev och stannade på nytt vid dessa ord:

”Kanske var det också ett begär att veta, om jag hade makt att gripa in i en människas öde”…


Nästa afton klockan nio stod han på Johannes kyrkogård och såg upp mot hennes fönster. Det lyste svagt ljus. Han gick upp de fyra trapporna och ringde på dörren. Ingen öppnade.

Han ringde igen. Ingen öppnade dörren.

Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt.


⁎              ⁎

[ 244 ]Då Arvid Stjärnblom under en senare period av sitt liv tänkte tillbaka på denna höst, hösten 1908, kallade han den för sig själv: ”källargången”. Han tyckte sig gå genom en lång, slingrande, underjordisk gång, som ständigt blev trängre och trängre så att han till sist måste krypa… Och han såg ingen utväg och inte den svagaste strimma ljus… Och han kände sig plötsligt gammal. Han tyckte sig åldras med ett år varje dag.

Morgonen efter den kväll, då han förgäves hade ringt på Lydias dörr, fick han ett kort brev från henne:


Arvid. Ursäkta att jag inte öppnade för dig i går. Jag hade fått ditt brev en stund förut på eftermiddagen, och jag kände ingen lust att råka dig. Och en kvinna med ”galanta äventyr” på sitt samvete kan ju inte vara något för dig.

Förebråelser var jag beredd på — men inte på detta. Och nu vill jag vara ensam. Sök ingenting hos mig.

Lydia.

[ 245 ]Han stirrade skräckslagen, blek, på de förfärliga orden.

Dagen gick och det blev kväll, innan han kunde samla sig till ett svar.


Lydia. Mitt förra brev gav dig visst inte någon riktig föreställning om vad jag kände då jag läste ditt — vad jag kände inför de orden: ”jag har tillhört en annan man medan du var borta”. Jag blev sjuk. Jag måste störta ut i toalettrummet med ditt brev i handen. Och där kräktes jag. — — —

Men då jag skrev mitt svar till dig hade det gått ett par timmar sedan dess. Jag är litet häftig, men jag är inte långsint, och då jag skrev till dig hade jag egentligen redan förlåtit dig. Vem är jag, att jag skulle döma dig? Jag förstår bara inte att du har kunnat ta så hårt vid dig för de orden ”galanta äventyr”. Vad kallar du det då egentligen själv? Det var inte kärlek, skrev du. Men då kallas det ”galanta äventyr”. Jag kan inte hjälpa det. — ”Förebråelser var jag beredd på”, skriver du. Det förvånar mig verkligen att du inte väntade dig beröm!

En sak kan du vara förvissad om: du kommer aldrig mer att veta mig stå som en usel kärlekstiggare utanför din dörr. Jag fick nog av det sist.

Arvid


Efter ett par dagar, långa som evighetens år, kom hennes svar.

[ 246 ] Arvid. Jag tackar dig för din ”förlåtelse", men jag har inte användning för den. Som botfärdig Magdalena får du aldrig se mig.

Förebråelser var jag beredd på — ja; men inte på ironiska kvickheter om galanta äventyr och australnegrernas aritmetik.

Aldrig, aldrig hade jag tänkt mig att du kunde skriva så till mig.

Lydia.


Blek av förbittring läste han brevet, knycklade hop det och kastade det på elden.


— — — Böjd som en gubbe gick han i de dagarna genom gatorna på väg till och från sin tidning, med blicken ned i gatan. Han ville slippa hälsa på bekanta, slippa stanna och prata med dem. En gång kände han att han på detta sätt gick förbi Lydia utan att se hennes ansikte och utan att hälsa. Men det var bara av trötthet och dov förtvivlan. Han kom sig inte för med att se upp och lyfta på hatten. Och han tyckte att det kunde vara detsamma med denna tomma ceremoni mellan två som hade varit varandra så nära och kommit så långt bort från varann.

Han hade sömnlösa nätter. Han hade förfärliga, halvvakna syner och fantasier. Han såg henne ständigt framför sig: naken, med en främmande naken man. Den främmande hade ett huvud, men intet an[ 247 ]sikte. Han stönade i sin halvsömn. Ofta vaknade Dagmar och frågade om han var sjuk.

Och ofta hade han besök av den tanken att han snart skulle dö, och att det var bra. Att det var den enda lösningen på hans tilltrasslade livshärva. Han tänkte inte på självmord i vanlig mening, ty han var livförsäkrad, och han hade ännu en liten rest av omtanke för de sina. Men han hade tänkt ut ett sätt att dö, som inte juridiskt skulle kunna bestämmas som självmord. Då vintern kom med snö och kalla nätter — den måste ju komma snart nu — skulle han en kväll köpa en butelj brännvin, vanligt brännvin, och gå ut och driva längs en landsväg i någon utkant, gå långt utanför staden, in i en skogskant, dricka ur buteljen, eller så mycket han orkade med, och lägga sig att sova i en snödriva. Han var viss om att aldrig vakna mer ur den sömnen.

Om dagarna gick han som en sömngångare. På tidningen var han en arbetsautomat. I hemmet var han tyst och tvär. Det var långt ifrån att hans ovänskap med Lydia på något sätt kom Dagmar till godo — tvärtom, hon var honom mera främmande och likgiltig än någonsin. Allt vad hon företog sig irriterade honom. Om han också aldrig hade älskat henne med den stora flamman, hade han dock alltid förut ”sett vackert” på henne. Det var annorlunda nu, sedan hon utan att ana det hade blivit det levande hindret för hans kärleksdröms förverkligande. Till och med de små flickorna, Anna Maria och lilla Astrid, hade han liksom glidit bort från. Han [ 248 ]smekte dem förströdd och lyssnade förströdd till deras joller och prat. En dag, då han gungade lilla Astrid på sitt knä, överraskade han sig själv med denna tysta tanke: Vad skall du bli när du blir stor, lilla barn — en Dagmar, som narrar till sig en man och sedan slår sig till ro med det vunna bytet, eller en Lydia, som lockar till sig den ena mannen efter den andra och aldrig slår sig till ro, förrän ålderdomen eller döden sätter punkt för trafiken…

Ty ett var han säker på: den man — vem han än var — som hon hade ”tillhört” medan han var borta, hade inte förfört henne, men blivit förförd. Och också en annan sak var han säker på: att han var yngre än han själv: kanske till och med yngre än Lydia. Han visste inte riktigt varför, men han var säker på det. Men han visste inte vem han var, hade inte ens någon rimlig gissning. Och det var kanske därför han i sina nattliga syner såg honom för sig som en ung man med ett huvud men intet ansikte.

…Någon gång kunde det hända, att han av något som var starkare än hans vilja drevs till Johannes kyrkogård. Då blev han oftast stående framför Döbelns grav. Han kunde stå och stirra på den, han visste inte själv hur länge. Han läste inskriften på gravstenen:

[ 249 ]

FRIHERRE

GEORG CARL VON DÖBELN

GENERAL-LIEUTENANT

striderna vid porosalmi, sikajoki,
ny carleby, lappo och juutas
vittna om hans hjeltemod
vid fäderneslandets försvar.


Och ovanför, i randen kring det adliga vapnet:

ÄRA — SKYLDIGHET — VILJA.

Och åter såg han upp mot Lydias fönster. Där lyste svagt ljus.


⁎              ⁎

[ 250 ]November gick. Mörkret sjönk med var dag djupare över vintermörkrets land.

En dag i december, framemot jul, fick han hem några böcker från bokbindarn. Bland dem var Iliaden i J. Fr. Johanssons gamla översättning.

Det var en särskild historia med den; det var egentligen Lydia som skulle ha den. De hade någon gång på försommaren — den lyckliga, korta tiden, nu så förbi och så död som om den aldrig hade varit — kommit att tala om Iliaden. Hon hade aldrig läst den men ville gärna läsa den. Ett par dar efteråt lyckades han komma över den i ett antikvariat. Han hade köpt den för att ge henne den; men det var en gammal gulnad och tilltrasad lunta, som först måste till bokbindaren. Och nu först hade han den här, bunden i två ljusgrå skinnband med ett par enkla guldornament på ryggen, en hjälm, en lyra.

Skulle han sända dem till henne nu? Efter allt som kommit sedan? Hon kunde ju fatta det som förevändning för ett närmande, som kärlekstiggeri.

Men han hade ju lovat henne dem. Han slog in dem och sände dem med ett stadsbud.

[ 251 ]Samma dag mötte han henne på Drottninggatan i middagsskymningen. Hon stannade och räckte honom sin hand.

— Tack för böckerna, sade hon.

— Tack…

De veko in på en sidogata.

— Att du brydde dig om att ge mig dem, sade hon.

Han svarade inte strax. Han kämpade med gråten. Och det fick hon ju inte märka.

Då han trodde sig om att kunna tala utan att darra för mycket på rösten, svarade han:

— Det var ju dina böcker. Du fick dem ju redan i somras. Men bokbindarn har inte blivit färdig med dem förr.

De gingo tysta.

— Ja, sade hon så. Nu skall jag gå hem. Adjö.

— Adjö.

⁎              ⁎

[ 252 ]Nästa dag mötte han henne åter vid samma tid och nästan vid samma gathörn, i samma middagsvinterskymning med snöblandat duggregn. De gingo förbi varandra med en kort och formell hälsning. Men på kvällen skrev han ett brev till henne.


Lydia.

Det här går inte längre. Jag ger mig på nåd och onåd.

Jag förstår mig inte riktigt på dig ännu; men det kommer kanske med tiden… Du blev så djupt förnärmad av mina brev i oktober. Men om jag också hade tagit alla de värsta och fulaste ord i svenska språket och slängt dem i ditt ansikte — jag gjorde det inte, kände mig inte ens frestad att göra det, men om jag hade gjort det — vad kunde det alltsammans väga mot den enda lilla raden i ditt brev: Jag har tillhört en annan man medan du var borta.

Men du är alltså förnärmad, och jag ber dig om förlåtelse. Ty du är hela mitt liv. Jag kan alls inte [ 253 ]tänka mig något slags liv utan dig. Kan alls inte tänka mig att vi två för framtiden skall gå förbi varandra som två främmande på gatan.

Du ville inte ha min förlåtelse. Du spottade på den.

Men jag vill ha din! Förlåt mig!

Arvid.


Det var ett par dagar före julafton han skrev detta brev.

Han fick intet svar.

⁎              ⁎

[ 254 ]Äntligen kom snön, på själva julafton.

Arvid Stjärnblom var ledig från tidningen. De små julklapparna till Dagmar och barnen och jungfrun hade han lackat in och skrivit på tidigt på morgonen. Förr om jularna hade han brukat hitta på små julklappsrim till paketen. Denna gång blev det bara torra namnen.

Från tidigt på förmiddagen drev han omkring på gatorna, i den lätta, vita snön som föll och föll.

I ett gathörn växlade han en hastig hälsning med Filip Stille:

— God jul! sade Filip.

— Tack detsamma… Hälsa din hustru!

Filip Stille var gift sedan ett par år med Elin Blücher. De hade inga barn. De ansågo sig inte ha råd till det, hade Filip sagt till honom vid något tillfälle…

På Gustav Adolfs torg mötte han Henrik Rissler. Han var nära att lyfta på hatten i distraktion, men ändrade sig i tid och nickade. Rissler hade ju lagt bort titlarna med honom härom kvällen. Sedan dess var det som om han tyckte litet bättre om honom.

[ 255 ]— God jul! sade Henrik Rissler.

— Tack detsamma…

— Går du med in på Rydberg och tar en glögg?

— Ja, varför inte.

De fingo en soffa med utsikt över torget.

— Slottsfasaden gör sig bra som fonddekoration i det här snövädret, sade Stjärnblom.

— Ja, sade Rissler, men den som inte har sett slottsfasaden före reparationen för en tio eller tolv år sen, den har helt enkelt aldrig sett den. Så grann som den var då blir den inte på de närmaste hundra åren.

De sutto tysta och betraktade skuggspelet därute, människorna som gingo förbi och ibland stannade och önskade varandra god jul…

— Säg mig, sade Stjärnblom, du har ett Shakespearecitat någonstans i en av dina noveller: ”Det är så sent för mig i världen nu, att jag ej hittar hem.” Varifrån är det?

— ”Antonius och Kleopatra”, svarade Rissler. Han hade någon satans historia med en mörk dam, då han skrev den pjäsen. ”The dark lady.” Men han hittade ändå hem till sist, hem till den småstadshåla där han var född och där han ville dö. Och innan dess hann han med att köpa sig gård och grund och adelskap av lägsta graden, så att han efter att ha tillbragt ett liv som komediant och illa ansedd författare äntligen kunde gå i sin grav som hederlig karl.

[ 256 ]Arvid stirrade på skuggspelet utanför. Där gick ju Kaj Lidner förbi, med rockkragen uppslagen.

Kaj Lidner var hans ryskkunnige medarbetare på utrikesavdelningen. Han var en djupt svårmodig ung man på tjugufem år eller så. Han hade sagt till Stjärnblom någon gång förra våren, att han bara saknade en anständig förevändning att ta livet av sig. Han var mycket fattig och hade svårt att slå sig fram. Men det betraktade han inte som en anständig förevändning. Han påstod sig vara nihilist och anarkist. Arvid erinrade sig att han någon gång — var det inte den där pingstsöndagen i Strängnäs? — hade kommit att tala om honom med Lydia. Och då han talade om hans självmordstanke hade hon svarat: ”Å, det är naturligtvis bara prat. Men det är ett vackert namn han har. Kaj Lidner. Det låter så vackert”…

Han sjönk i tankar. Men han väcktes av Henrik Rissler:

— Är det inte konstigt i alla fall med den här domen över Wicksell. En professor i nationalekonomi, som redan i ungdomen har suttit i fängelse för ”hädelse mot Gud” och som är känd för sin nästan patologiska sanningskärlek, får plötsligt ett återfall och håller inför en publik av unghinkar ett föredrag, vari han kanske litet grovkornigt skojar med dogmen om jungfru Marias jungfrudom. Vad han har sagt refereras inte i tidningarna; det refereras bara att han har sagt något svinaktigt. Och ett halvt dussin murvlar av vilka inte en enda — [ 257 ]jag kan inte göra något undantag ens för vännen Krigsberg — har ens så mycket religion i kroppen som kyrktuppen, börja skria att detta går över alla gränser och att han måste åtalas och dömas! Och han blir åtalad, och dömd! Vad är det för slags domstolar vi har? Lagen fordrar att han skall ha väckt ”allmän förargelse” för att kunna dömas. Men hos sitt auditorium väckte han ingen förargelse, tvärtom — unghinkarna jublade! Han har väckt ”allmän förargelse” hos Krigsberg och ett par andra! Eller rättare sagt: Krigsberg och ett par andra ha dragit försorg om att väcka allmän förargelse mot honom. Och det blir Wicksell dömd för!

— Ja, sade Arvid, nog är det litet konstigt…

— Hur trivs du för resten i Nationalbladet nu för tiden? frågade Rissler. Olof Levini är död och har fått docenten Löök till efterträdare. Gurkblad och Torsten Hedman äro numera för stora att skriva i tidningar. Dem ser man aldrig till i ”Nationalbladet”. Markel har flyttat snett över gathörnet till ”Dagens Post”. Och Krigsberg blev hans efterträdare! Doncker är den enda man på skutan som ännu finns kvar från 97! ”Aber die Katz’, die Katz’ ist gerettet!”

— Ja, sade Stjärnblom, det har ju skett en del förändringar sedan 97. Men nu måste jag gå. Sitter du kvar?

— Jag sitter nog kvar en stund till. Adjö. Nej, vänta litet — skrev inte docenten Löök något om Pascal härom dagen? Något om att han var en [ 258 ]mästare i tvivel? Han har tagit Pascal i arv från Olof Levini. Det är det enda han har ärvt av honom. Pascal tvivlade, om man får tro hans systers biografi över honom, aldrig ett ögonblick på någon enda av ”de heliga sanningarna”. Han var klen och sjuklig och på alla sätt predisponerad för religion. Men han var på samma gång ett litet underbarn i matematik och fysik; och det är därför han i senare tid har kommit att betyda så mycket till förmån för religionen. Ingen människa fäster sig vid att en vanlig präst uttalar sig till förmån för vår herre: det är ju hans yrke. Men då matematici och naturvetenskapsmän som Pascal, Newton och Swedenborg göra det, då skall ”vår herres” anhängare nog förstå sig på att ta vara på dem!


— — — Arvid Stjärnblom drev kring gatorna i den fallande snön.

Det var långt till middagen. Julaftonen åto de inte middag förr än klockan sju. Han gick in på Du Nord och åt en frukostbit.

Vid ett av fönsterborden satt en skald med två komedianter. Arvid fick plats vid ett bord i närheten. Han hörde skalden berätta om sin ungdoms kärleksöden.

— En gång i början av sjuttitalet, sade han, var jag väldigt kär i en flicka som stod i en cigarrbod vid Näckströmsgatan, och vi hade det riktigt trevligt tillsammans. Men så kom det en annan skald [ 259 ]och tog henne ifrån mig, en skald med guld och pälsverk! Det var Edvard Bäckström! Då gav jag henne fan. Men en kväll träffade jag henne ute, och vi gick ett slag utåt Skeppsholmen. Det var djävligt grant månsken. Och jag förebrådde henne hennes otrohet. Då ställde hon sig på kajen och bredde ut armarna och sa: jag svär att jag aldrig i livet har älskat någon annan än dig! Och så kastade hon sig i strömmen!

— Nå, då hoppa du väl efter och fiska upp henne? sade en av hans sällskap.

— Ä-äh, svarade skalden, jag hade ju redan haft henne! Men ja la mig ner på kajen och tog tag i en järnring med ena handen, och med den andra fiskade jag opp flickan. Och så fick jag henne opp i en droska och körde henne hem till hennes mamma. Och medan jag stod där och förklarade saken för gumman, kom Edvard Bäckström, insvept i en djävla päls. Då peka gumman på mig och sa: den här unge mannen har räddat Lydia! Och så gjorde Edvard Bäckström en gest åt plånboken. Men då sa jag: nej, ursäkta, herr Bäckström, jag är också skald! Och så gick jag!

Arvid lyssnade tankfullt. ”Lydia.” Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen.

[ 260 ]— — — Åter drev han kring gatorna i den fallande snön.

Det var något inom honom som drev honom till Johannes kyrkogård. Han blygdes över sina steg. Men de drogo honom dit.

Och åter stod han vid Döbelns grav och stavade på inskriftens nötta guld.

ÄRA — SKYLDIGHET — VILJA.

Hans tankar sprungo utan att han visste hur eller varför över till Kaj Lidner. ”Det låter så vackert”, hade hon sagt om hans namn. — Han hade varit så oregelbunden i sin tjänst på tidningen hela denna höst, Kaj Lidner. De sista veckorna hade han knappt visat sig. Han hade varit sjuk, sade han. Och han såg verkligen dålig ut. Doncker hade talat om att avskeda honom. Som en skuggas skugga såg han ut, där han drev förbi Rydbergs fönster.

— Arvid.

Han vände sig om. Det var Lydia.

— Jag tyckte att jag såg dig från mitt fönster sade hon. Men jag var inte säker.

Han teg.

Hon viskade:

— Kom med upp till mig.

Han skakade på huvudet.

— Nej, sade han. Du har dröjt för länge. Du har pinat mig för grymt och för länge.

— Förlåt mig, viskade hon. Och kom nu, när jag ber dig. Jag är så ensam och förtvivlad. Och det är sista gången jag ber dig, om du säger nej nu.

[ 261 ]Han följde henne.

De sutto vid fönstret. Och snön, den föll och föll. Hennes ögon stodo stora av tårar.

— Säg mig en sak, sade han. Du skrev i det där brevet, att du ville känna om du hade makt att gripa in i en människas öde. Vad betydde det?

— Å, ingenting…

— Den makten, sade han, har väl vem som helst. Men man skall kanske helst vara litet aktsam med att begagna den. Skall man inte?

— Kanske det, svarade hon. Men nu låter vi snön snöa ner över allt det där.

— Ja, sade han. Ja, låt oss det.

De sutto kind mot kind och stirrade ut. Och snön, den föll och föll.

Iliaden låg på bordet. Han frågade:

— Har du läst något i den?

— Nej, sade hon. Men läs något för mig ur den!

Han tog en av dem, det var andra bandet, och bläddrade litet i den. Han fick upp fjortonde sången. Och han läste för henne det stället, där den strålögda, härliga Hera lånar Afrodites gördel för att förföra Zeus och på den vägen intressera honom för sina politiska kombinationer.

<poem>Henne svarade då Afrodite med löjet på läppen: Icke jag kan och icke jag bör avslå din begäran, ty du ju vilar i famnen på Zeus, bland gudar den störste. Sagt; och ifrån sitt bröst hon löste den stickade gördeln, [ 262 ]skiftande; gömt i denne var allt som tjusning bereder, smäktande kärlek och ömma begär och smekande böner, vilka förförande stjäla sig in i de visastes hjärtan.

Skyndsamt Hera nu opp sig begav på Gargaros’ hjässa,

överst på Ida; men henne förnam molnskockarn Kronion. Och då han henne förnam, av begär omhöljdes hans sinne, liksom då först de beblandade sig med varandra i älskog, stigna tillsammans i bädd, dock utan föräldrarnas vetskap. Fram mot henne han gick och höjde sin röst och begynte: Hera, vart ämnar du gå? Vi kommer du hit från Olympos?

Kom nu, så gå vi till sängs och i älskogslust oss förena.

Ej till gudinna och ej till kvinna så kärleken nånsin omkringslutit mitt bröst och underkuvat mitt sinne

</poem>


Det började skymma. Och snön, den föll och föll.

Lydia reste sig, strök honom sakta över håret och tog boken ur hans händer och lade den på bordet.

— Kom, sade hon.

Hon gick in i sängkammaren. Hon tände de två ljusen vid spegeln. Och långsamt, tigande, började hon lösa upp sina kläder.


Ute sjönk redan vintermörkret över kyrkogårdens träd. Men de två ljusen glimmade stilla vid spegeln.

Plötsligt ringde det på dörren. De satte sig båda upp i bädden och lyssnade. Det ringde en gång till.

[ 263 ]De nästan höllo andan. Efter en lång stillhet ringde det tredje gången.

Han viskade till henne:

— Du kan ju åtminstone visa honom den barmhärtigheten att släcka ljusen. Så att han slipper se ljus i ditt fönster, när han nu går ner på kyrkogården och vänder sig om och stirrar hit upp…

Hon svarade:

— Å, han har väl redan sett att det lyser hos mig. Och det är bättre så. Bäst att han en gång för alla får klart för sig att jag är borta för honom.

Och hon lät ljusen brinna.

Hon satt alltjämt upprätt i bädden som om hon lyssnade. Men allt var tyst. Så frågade hon:

— Säg, vad betyder ”Ate”?

Han tänkte efter ett ögonblick.

— Ate, sade han, var en grekisk gudomlighet. En av de mindre. En ödesgudinna. En olycksgudinna. Hon ansågs som en personifikation av det bedårande fördärvet. Men varför frågar du det?

— Å, det gör detsamma…

Hon stödde hakan i handen och såg ut i det tomma.

Han låg med slutna ögon och tänkte. Varför frågade hon om Ate? ”Han” hade kanske någon gång kallat henne så. Kanske i ett brev. Han påminde sig nu att det låg ett brev på hennes bord först han kom in och att hon hastigt hade stuckit ner det i en låda. Och plötsligt stod åter Kaj Lidner [ 264 ]för hans tanke. Lidner var inte bara hemma i ryska, han var också mycket skicklig i grekiska…

— Säg, sade han, varför frågade du om Ate?

Hon stirrade tomt ut i det tomma och teg.


⁎              ⁎

[ 265 ]Annandag jul var Arvid Stjärnblom åter i arbete på Nationalbladet. Det allmänna samtalsämnet mellan tidningens medarbetare denna förmiddag var det faktum, att Kaj Lidner hade skjutit sig i Haga-parken på själva julafton. Juldagens morgon hade man funnit hans översnöade lik på trappan till Ekotemplet.

Begravningen följde snart efter dödsfallet. Tidningens medarbetare voro mangrant närvarande, och dr Doncker höll ett litet tal vid graven.


På kvällen gick Arvid till Lydia. Han kom okallad denna gång. Men han tyckte att han måste se till henne.

Hon öppnade, blek.

— Å, att du kom ändå, sade hon. Jag har inte vågat be dig. Jag var så rädd för ett nej.

De sutto på var sin stol framför den nedbrända brasan. Hon stirrade med tårlösa ögon in i glöden.

Hon viskade:

[ 266 ]— Var du på begravningen?

— Ja.

Det slog honom, att hon undvek att nämna den dödes namn.

De tego länge. Så sade han, utan att se på henne:

— Det var alltså han.

Hon böjde tigande sitt huvud.

Hon var så blek och så liten, där hon satt hopkrupen. Det var som om hon ville gömma sig och försvinna.

— Å, vad han gjorde rätt! viskade hon. Jag ville att jag kunde göra som han.

Han tryckte hennes huvud intill sitt bröst och smekte hennes hår och hennes kind:

— Lydia, viskade han, lilla Lydia — — —

Äntligen brast fördämningen för hennes tårar, och hon snyftade stilla.

— Vad har jag gjort? snyftade hon. Å, han var ju så snäll…

— Ja, ja. Men det finns många snälla gossar, och du kan väl inte få leka med dem alla?

Hon borrade huvudet in mot hans bröst och grät och grät.