Dorian Grays porträtt/Kapitel 11

←  Kapitel X

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel XI

Kapitel XII  →

XI

På många år kunde Dorian Gray inte frigöra sig från inflytandet av denna bok. Eller kanske snarare, han försökte aldrig göra sig fri från det. Han skaffade sig icke mindre än nio exemplar av första upplagan från Paris och lät binda in dem i olikfärgade band så att de skulle passa till hans olika sinnesstämningar och till de skiftande infallen i hans natur varöver han emellanåt tycktes ha totalt förlorat herraväldet. Hjälten, den unge parisaren hos vilken det vetenskapliga och det romantiska temperamentet så underligt stråade samman, blev för honom ett slags prototyp. Och det förekom honom i själva verket som om boken innehöll hans eget livs historia, skriven innan han hade hunnit genomleva den.

I ett avseende var han kanske lyckligare än romanens fantastiske hjälte. Han kände aldrig — och därtill hade han heller ingen orsak — den något groteska fruktan för speglar, polerade metallytor och lugna vatten, som så tidigt i livet hade hemsökt den unge parisaren och som hade orsakats av att han plötsligt hade förlorat sin en gång så beundrande skönhet. Dorian läste alltid denna del av boken — med dess verkligt tragiska, om också något överdrivna beskrivning över förtvivlan och lidandet hos en man, som förlorat vad han skattat högst hos andra och värderat mer än något annat i världen — med en nästan grym glädje. Och grymhet ligger kanske i att glädjas, lika säkert som i all njutning.

Den underbara skönhet, som hade bedårat Basil Hallward och med honom så många andra, tycktes aldrig överge Dorian. Till och med de som hade hört de värsta saker om honom — och emellanåt smög underliga rykten om hans livsföring genom London och skänkte ämnen för skvallret på klubbarna — till och med de kunde inte tro något till hans nackdel när de såg honom, Han såg alltid ut som bevarade han sig obefläckad av världen. Män som tillät sig rått tal, tystnade när Dorian Gray trädde in. Det låg något i hans ansiktes renhet som tillrättavisade dem. Hans blotta närvaro återkallade hos dem minnet av den oskuld som de hade besudlat. Och de förundrade sig över att en så behagfull och bedårande man kunde undgå att besmittas av en smutsig och sensuell tid.

Ofta när han hade återvänt hem från en av de långa och mystiska utflykter som var anledningen till de underliga ryktena bland hans verkliga och så kallade vänner, smög han sig upp till det stängda rummet, öppnade det med nyckeln som han aldrig lämnade ifrån sig, och ställde sig med en spegel framför det porträtt som Basil Hallward hade målat. Han betraktade omväxlande än det onda, åldrande anletet på duken, än det vackra ungdomliga ansikte som log mot honom från det slipade glaset. Kontrasternas skärpa ökade njutningen. Han blev mer och mer förälskad i sin egen skönhet och mer och mer intresserad av att se på sin själs fördärv. Med den yttersta noggrannhet kunde han undersöka de avskyvärda linjer som fårade den rynkade pannan och smög sig kring den tunga, sinnliga munnen. Han kunde då fråga sig vilket som var mest fruktansvärt, tecknen på ålderdomen eller tecknen på synd. Han höll de vita händerna bredvid de svullna och plumpa händerna på duken och skrattade. Han hånade den brutna gestalten och de otympliga lemmarna.

Men det gavs ögonblick under nätter, när han låg sömnlös i sin parfymdoftande sängkammare eller i det smutsiga rummet i den lilla ökända krogen vid dockorna, som han förklädd och under fingerat namn brukade uppsöka, då han med ömkan kunde tänka på allt det fördärv han hade bringat över sin själ, en ömkan så mycket starkare som dess ursprung var rena egoismen. Men dylika ögonblick var sällsynta. Den nyfikenhet rörande livet som lord Henry hade väckt till liv hos honom när de satt tillsammans i vännens trädgård, tycktes växa ju mer han tillfredsställde den. Ju mera han visste, dess mer önskade han veta. Han gnagdes av en vanvettig hunger, som blev glupskare i stället för att stillas av näringen.

Men han försummade egentligen ingenting och minst sina förbindelser med societeten. En eller två gånger i månaden under vintern och var onsdagsafton under säsongen öppnade han dörrarna till sitt vackra hem och bjöd sina gäster på underbar, bedårande konst av de berömdaste musiker för dagen. Hans små middagar som lord Henry alltid hjälpte honom att anordna var lika mycket berömda för valet och placeringen av gästerna som för bordets utsökt smakfulla dekorering med harmoniska arrangemang av exotiska blommor, broderade bonader och antika guld- och silverfat. Ja, många, isynnerhet de unga, såg eller tyckte sig i Dorian Gray se förverkligad den typ varom de ofta hade drömt i sina Eton- eller Oxforddagar, en typ, som förenade den lärdes höga kultur med världsmannens behag och fulländat distingerade sätt. De tyckte att han liknade dessa som Dante beskriver såsom de vilka har sökt att »fullkomna sig själva genom dyrkan av skönheten». Liksom Gautier var han en av dem för vilka »den synliga världen verkligen finns till».

Och säkert var livet den första, den största konsten för honom. All annan konst var endast en förberedelse för livet. Modet för dagen varigenom det rent fantastiska för ett ögonblick blir universellt, dandyismen som på sitt sätt är ett försök att befästa skönhetens absoluta modevälde hade naturligtvis sin lockelse för honom. Hans sätt att klä sig och de olika stilar han tid efter annan anlade, utövade ett avgjort inflytande på de unga eleganterna på Mayfairbalerna och i Pall Mallklubbens fönster. De efterapade allt vad han tog sig för, och sökte tillägna sig detta vårdslösa behag som för honom själv var endast ett halvt allvarligt poserande.

Alltför beredvilligt antog han denna tongivande ställning som erbjöds honom, så snart han hade blivit myndig. Han fann till och med ett utsökt nöje i den tanken att han en dag skulle kunna bli för London, vad författaren till Satyricon hade varit för Neros kejserliga Rom. Men i sitt hjärtas innersta ville han vara mer än en arbiter elegantiarum som rådfrågas om en juvel, om en halsduksknut eller om hur man bör hålla en promenadkäpp. Han sökte utarbeta ett nytt livssystem som skulle ha sin förnuftiga filosofi och sina ordnade principer samt söka sitt högsta mål i sinnenas förandligande.

Dyrkan av sinnena har ofta och med rätta blivit klandrad. Ty mänskorna har en naturlig, instinktiv fruktan för drifter och lidelser som förefaller starkare än de själva och som de vet med sig att de har gemensamt med de lägre organiserade varelserna. Men det förekom Dorian Gray som hade sinnenas sanna natur aldrig blivit förstådd och som om de hade blivit förvildade och djuriska, endast emedan världen har sökt att svälta ut dem för att få dem underdåniga eller för att plåga dem till döds i stället för att söka göra dem till element i ett nytt själsliv vars förhärskande kännetecken skulle bestå i ett fint utvecklat sinne för skönhet. När han överskådade människans gång genom historien, kom känslan av något förlorat över honom. Så många offer! Och så gagnlösa! Vanvettiga underkastelser, upprörande självplågerier och självförnekelser hade förekommit. Deras orsak hade varit fruktan och deras resultat hade varit en förnedring, mycket hemskare än den inbillade förnedring som man i sin okunnighet hade försökt slippa undan. Ty i sin sällsamma ironi hade naturen drivit anakoreterna ut till öknens vilddjur och givit eremiterna markens kreatur till sällskap.

Ja, lord Henry profeterade rätt: en ny hedonism måste komma, skapa ett nytt liv och skydda det för den stränga, osköna puritanism som i våra dagar firar sin sällsamma uppståndelse. Helt visst skulle den ägna en kult åt intelligenserna. Men den skulle aldrig anta en teori eller ett system som innebar ett offer av lidelsernas erfarenhet. Dess mål skulle vara själva erfarenheten och inte erfarenhetens frukter, hur ljuva eller bittra dessa än måtte vara. Den skulle inte veta något om den gemena lastbarhet som dövar sinnena, eller om asketismen som dödar dem. Den skulle lära mänskorna att koncentrera sig på ögonblicket i ett liv, som självt endast är ett ögonblick.

Det är väl få av oss som inte någon gång har vaknat före gryningen, antingen efter en av dessa drömösa nätter vilka nästan gör oss förälskade i döden, eller efter en av dessa nätter av fasa och vederstygglig glädje, då det genom hjärnan svävar spöken, ännu hemskare än verkligheten själv och hetsade av detta spelande liv, som lurar i alla grotesker och som förlänar gotiken — denna konst, som tycks särskilt lämpad för dem som i sina sinnen har grumlats av sjukiga drömmar — dess sega livskraft. Långsamt smyger vita fingrar fram över gardinerna som syns skälva. I svarta, fantastiska skepnader krälar stumma skuggor omkring i rummets vrår och hukar sig ned i dem. Utanför hörs fåglarnas prassel i buskarna eller steg efter mänskor som går till sitt arbete, eller vindens suckar och stönanden när den dras ner från höjderna och vandrar runt det tysta huset, liksom rädd att väcka de sovande fastän den ändå måste locka sömnen ur dess purpurgrotta. Den ena tunna, dunkla florslöjan efter den andra lyfter sig, och småningom återfår föremålen sina färger och former, och vi ser dagningen återställa världen i dess forna skick. De blåbleka speglarna återfår sin förmåga att härma livet. De släckta vaxljusen står där vi lämnade dem, och bredvid ligger den halvt uppskurna bok som vi läste i eller den med ståltråd omvirade blomma vi bar på balen, eller det brev vi var rädda att bryta eller kanske läst alltför ofta. Ingenting syns oss förändrat. Ur nattens overkliga skuggor återvänder det verkliga liv som vi känner. Vi skall fortsätta det där vi slutade, och det stjäl sig över oss en fruktansvärd känsla — känslan av tvång att behöva förbruka vår kraft i de gamla vanornas tröttsamma enahanda, eller kanske en vild längtan att våra ögon en morgon måtte öppnas för en värld, som i mörkret blivit omskapad till vår lycka, en värld vari tingen har ny gestalt och nya färger och som döljer nya hemligheter, en värld vari det förflutna intar liten eller ingen plats eller åtminstone inte fortlever i någon medveten form av ånger eller förpliktelser, då ju själva minnet av glädjen har sin bitterhet och påminnelsen om nöjet sin smärta. Skapandet av dylika världar syntes Dorian Gray som livets verkliga uppgift eller åtminstone såsom en av de verkliga livsuppgifterna. Och under det att han sökte sensationer som var på samma gång nya och angenäma och som ägde detta mystiska något, som är det väsentliga för romantiken, brukade han ofta lägga sig till med vissa tänkesätt som han kände var främmande för hans verkliga natur, och hänge sig åt deras trollmakt. Men när han hade uppfångat deras färg och tillfredsställt sin intellektuella nyfikenhet, övergav han dem med denna egendomliga likgiltighet, som inte är oförenlig med ett glödande temperament, utan tvärtom, enligt vissa moderna psykologer, just nu utgör en betingelse för det.

En gång gick ryktet att Dorian tänkte övergå till romersk-katolska kyrkan, och säker är att den katolska ritualen hade en stor lockelse för honom. Det dagliga offret som i sanning är mera fruktansvärt än alla antikens offer, tilltalade honom lika mycket genom sitt stolta förkastande av sinnenas vittnesbörd som genom den primitiva enkelheten i dess beståndsdelar och det eviga patos i den mänskliga tragedi som den sökte att symbolisera. Han älskade att knäböja på det kalla marmorgolvet och att iaktta prästen när han i sin styva, med blommor invirkade mässkrud långsamt och med vita händer drog åt sidan täckelset för tabernaklet eller lyfte upp den juvelgnistrande, lyktformiga monstransen med den bleka hostian, som man stundom verkligen kan tro vara panis celestis, änglarnas bröd, eller när han klädd i passionstidens klädedräkt bröt oblaten i kalken och slog sig för bröstet för sina synders skull. De ångande rökelsekaren som allvarliga gossar i spetsar och scharlakan svingade i luften likt stora gyllene blommor, hade för honom en egendomlig tjusning. Och vid utgåendet betraktade han alltid med undran de svarta biktstolarna och längtade efter att sitta i deras dunkla skugga och höra män och kvinnor genom det nötta gallret viska sitt livs verkliga historia.

Men han gjorde sig aldrig skyldig till misstaget att hämma sin intellektuella utveckling genom att formellt anta någon trosbekännelse eller något religiöst system eller att som ett hemvist betrakta ett härbärge, där det inte lämpar sig att vistas mer än en natt eller några timmar av en natt, då inga stjärnor lyser på himmelen och då månen vrider sig i födslovånda. Mystiken med sin underbara förmåga att göra det vardagliga sällsamt för oss och den skarpsinniga motsägelsen som alltid tycktes följa den åt fängslade honom en tid. En annan tid kände han sig dragen till den tyska darwinistiska rörelsens materialistiska läror och fann en sällsam njutning i att följa människans tankar och drifter tillbaka ända in i en pärllik cell av hjärnan eller in i en vit nerv av kroppen, och han berusades av tanken att själen var absolut beroende av vissa fysiska villkor, osunda eller hälsosamma, normala eller abnorma. Men, som redan sagts, ingen teori över livet föreföll honom att äga någon betydelse i jämförelse med livet självt. Han var klart medveten om, hur ofruktbara alla intellektuella spekulationer är när de ej förbinds med handling och experiment. Han visste att sinnena lika väl som själen har sina andliga mysterier att uppenbara.

Därefter slog han sig på studier av parfymer och hemligheterna vid deras tillverkning. Han destillerade oljor med tung, bedövande vällukt och brände doftande hartser från österlandet. Han fann att det inte gavs någon själsstämning som inte hade sin motsvarighet i det kroppsliga livet, och han föresatte sig att upptäcka det verkliga sambandet dem emellan. Han frågade sig vad det var i den heliga rökelsen som framkallade den mystiska stämningen och vad som i ambra upphetsade lidelserna, varför violdoft väckte minnen om svunnen kärlek, varför mysken förvirrade hjärnan och varför magnolian orenade fantasin. Och han försökte utarbeta en verklig psykologi om parfymerna och att värdera det olika inflytandet av sötaktigt luktande rötter, av doftande, frömjölsbelastade blommor, av aromatisk balsam och av mörkt, välluktande trä, av nardus, som åstadkommer kvalm, och av aloe, som sägs kunna fördriva själens melankoli.

En annan gång sysselsatte han sig uteslutande med musik. I en lång sal, försedd med fönster med små rutor, med scharlakansrött och förgyllt tak och olivgrönt lackerade väggar, brukade han ge underliga konserter. Där lockade förryckta zigenare vild musik ur små cittror eller knäppte allvarliga tunesare i gula schalar på de hårt spända strängarna i ofantliga lutor, medan grinande negrer entonigt slog på koppartrummor eller smidiga, turbanprydda indier, nedhukade på röda mattor, blåste på långa rör- eller mässingsflöjter och tjusade — eller låtsades tjusa — stora ormar med hättor över huvudet eller vidriga ormar med horn. De tvära intervallerna och de gälla dissonanserna i den barbariska musiken upplivade honom stundom, då Schuberts grace, Chopins nobla svårmod och själva Beethovens mäktiga harmonier lämnade honom oberörd. Från alla världsdelar samlade han de sällsyntaste instrument som kunde finnas, antingen från utdöda folkslags gravar eller från de få vilda stammar som hade överlevat beröringen med den västerländska civilisationen. Och han tyckte om att röra vid och prova dem, Han ägde Rionegroindianernas mystiska juruparis som kvinnorna ej får skåda och som till och med ynglingar ej får se förrän efter fasta och tuktan, peruanska lerfat som härmar fåglarnas genomträngande skri, flöjter av människoben, sådana Alfonso de Ovalle hörde i Chile, och de gröna, klingande jaspisstenar som man funnit vid Cuzco och som frambringar en enastående ljuvlig ton. Han hade målade kurbitser som var fyllda med kiselstenar och som rasslade när de skakades, mexikanarnas långa clarin, vari man inte blåser utan genom vilken man insuger luften, Amazonflodstammarnas skarpa ture som blåses av utkikar, vilka hela dagen sitter uppe i höga träd, och som påstås kunna höras en och en halv mil i omkrets, teponaztlin som har två vibrerande trätungor och som slås med käppar, smorda med ett elastiskt gummi, vilket fås av växters mjölksaft, aztekernas yotl-bjällror som hänger i klasar som druvor, och en väldig cylinderformad trumma, överdragen med ormskinn, liknande den Bernal Diaz såg i det mexikanska tempel som han besökte tillsammans med Cortez, och vars klagande toner han har beskrivit så levande.

Den fantastiska karaktären hos dessa instrument förhäxade Dorian, och han gladdes vid tanken att konsten liksom naturen har sina vanskapligheter, föremål med djuriska former och vidunderliga stämmor. Men han tröttnade snart på allt detta och satt åter i sin loge på Operan, ensam eller med lord Henry, och lyssnade hänryckt till Tannhäuser i vars förspel han tyckte sig skönja sin egen själs tragedi.

En gång började han studera juveler och uppenbarade sig på en kostymbal som Anne de Joyeuse, amiral av Frankrike, i en dräkt, broderad med femhundrasextio pärlor. Denna passion fängslade honom i åratal och övergav honom aldrig riktigt. Han tillbragte ofta hela dagen med att plocka ut och lägga sina ädelstenar i deras etuier. Det var en stor samling: den olivgröna krysoberyllen som blir röd i lampsken, cymofanen med sina trådlika silverstrimmor, den pistaciefärgade krysoliten, vingula och rosenröda topaser, eldigt scharlakansröda karbunklar med dallrande, fyruddiga stjärnor, rödflammiga kanelstenar, violetta och orangegula spineller och ametister med sina olika lager, skiftande som rubin och safir. Han älskade solstenens röda guld, månstenens pärlrena vithet och den brutna regnbågen i mjölkfärgad opal. Han skaffade hem från Amsterdam tre ovanligt stora och färgrika smaragder, och han ägde en turkos de la vieille roche som väckte alla kännares avund.

Dorian upptäckte även underbara sägner om juveler. I Alphonsos Clericales Disciplina omnämndes en orm med ögon av riktig hyacint, och i Alexanders romantiska historia berättades det, att erövraren av Emathia i Jordans dal hade funnit ormar »på vilkas rygg det växte kedjor av äkta smaragder». I drakens hjärna är en ädelsten, berättade Philostratus, och »genom att visa djuret gyllne bokstäver och ett rött kläde» kunde man försänka det i sömn och dräpa det. Enligt den store alkemisten Pierre de Boniface gjorde en diamant en människa osynlig och indisk agat förlänade henne vältalighet. Karneolen stillade vrede, hyacinten framkallade sömn, och ametisten fördrev vinångorna. Granaten bortjagade demonerna, och hydropicus berövade månen dess färg. Seleniten växte och avtog med månen, och meloceus som förrådde tjuvar, kunde fläckas endast av killingars blod. Leonardus Camillus hade sett hur en vit sten, tagen ur hjärnan på en nyss dödad padda, varit ett säkert medel mot gift. Bezoaren som fanns i det arabiska rådjurets hjärna, var ett trollmedel mot pesten. I de arabiska fåglarnas bon låg aspilaten, som enligt Demokritos skyddade sin bärare mot eldfara.

Konungen av Ceilan red genom sin huvudstad med en stor rubin i handen till tecken på sin värdighet. Portarna till John the Priests palats var »förfärdigade av sarder och inlagda med horn av behornade ormar, på det ingen skulle bära gift med sig in». Över gaveln satt två »gyllne äpplen med karbunklar» på det att guldet skulle lysa om dagen och karbunklarna om natten. I Lodges sällsamma A Margarite of America berättades att man i drottningens gemak kunde se »alla kyska damer i världen, drivna i silver och blickande i fagra speglar av krysoliter, karbunklar, safirer och gröna smaragder». Marco Polo hade sett hur inbyggarna på Zipangu lade rosenfärgade pärlor i munnen på sina döda. Ett sjövidunder, som hade förälskat sig i den pärla, dykaren hade hämtat åt konung Perozes, hade dräpt tjuven samt sörjt över förlusten av pärlan i sju månader. När hunnerna lockade konungen i fällan, kastade han bort pärlan — så berättar Procopius — och den kom aldrig mer till rätta, oaktat kejsar Anastasius lovade fem hundra pund guldmynt för dess återfinnande. Konungen av Malabar hade förevisat en venezianare en rosenkrans på trehundrafyra pärlor, en för var gud som han tillbad.

När hertigen av Valentinois, Alexander VI:s son, besökte Ludvig XII av Frankrike, var, enligt Brantôme, hans häst smyckad med guldplåtar och hans hatt bar dubbla rader av strålande rubiner. Karl av England hade använt stigbyglar, besatta med fyrahundratjugu diamanter. Richard II hade burit en kappa, värderad till trettiotusen mark och översållad med rubiner. Hall beskrev sålunda Henrik VIII på väg till Towern för att krönas: han bar »en rock av uppruggat guld, vars framstycken voro rikt smyckade med diamanter och andra ädla stenar, och ett axelskärp av stora rubiner». Jakob I:s gunstlingar bar örringar av guldfiligran med infattade smaragder. Edward II förärade Piers Gaveston en gyllenröd rustning, smyckad med hyacinter, ett halsband av guldrosor, besatta med turkoser, och en huva som var översållad med pärlor. Henrik II bar juvelprydda handskar som räckte till armbågen, och hade en falkhandske, broderad med tolv rubiner och femtiotvå andra dyrbara stenar. Karl den djärve av Burgund, den siste av sin ätt, hade en hertigkrona som var behängd med päronformiga pärlor och besatt med safirer.

Så utsökt livet hade varit en gång. Så lysande i sin pomp och ståt! Bara att läsa om de dödas prakt var underbart.

Därpå vände Dorian Gray sin uppmärksamhet till broderier och de väggbonader som i det nordliga Europas kalla rum ersätter freskomålningarna, När han fördjupade sig i detta studium — och han ägde i högsta grad förmågan att helt gå upp i det han för ögonblicket sysselsatte sig med — blev han nästan melankolisk vid tanken på hur tiden ödelägger allt underbart och vackert. Han själv var åtminstone räddad. Sommar följde på sommar, de gula jonkvillerna: blommade och vissnade om och om igen, och nätter, fyllda av skräck, upprepade sina skändliga historier. Men han förblev oförändrad. Ingen vinter fårade hans ansikte eller skövlade hans blomlika fägring. Så annorlunda det var med de materiella tingen! Vart hade de tagit vägen? Var fanns den stora krokusfärgade mantel på vilken gudarna hade kämpat med giganterna och som bruna flickor vävt till Athenas glädje? Var fanns det väldiga tälttak som Nero hade spänt över Roms Colosseum, detta titaniska purpursegel, på vilket stjärnhimlen framställdes jämte Apollo, körande en vagn, dragen av vita hästar med guldtömmar? Han ville se solprästernas egendomliga borddukar på vilka det dukades upp alla de läckerheter och det villebråd som erfordrades för en fest, konung Chilperiks svepning med dess trehundra guldbin, de fantastiska dräkter som väckte biskopens av Pontus ovilja och på vilka »lejon, pantrar, björnar, hundar, skogar, klippor, jägare — allt som en målare kan avbilda efter naturen» var framställda, och den rock som Karl av Orléans en gång bar och på vars ärmar det hade broderats verserna i en sång som började så: »Madame, je suis tout joyeux», och till vilken musiken var sydd med guldtråd och de då för tiden fyrkantiga noterna var formade av fyra pärlor. Han läste om det rum i palatset i Rheims, som, inrett för drottning Johanna av Burgund, var dekorerat med »trettonhundratjuguen broderade papegojor, smyckade med konungens vapen, och femhundrasextioen fjärilar vilkas vingar på liknande sätt voro prydda med drottningens vapen — allt utfört i guld». Katarina av Medici hade låtit förfärdiga åt sig ett sorgeläger av svart sammet som var översållat med solar och halvmånar. Dess förhängen var av damast med lövkvistar och girlander på guldoch silverbotten, och de var fransade med pärlbroderier. Det stod i ett rum med en fris av drottningens deviser, utskurna i svart sammet på silverkläde. Ludvig XIV hade i sina gemak femton fot höga, guldbroderade karyatider. Konung Johan Sobieskis av Polen paradsäng var av smyrnaguldbrokad med verser ur koranen, broderade av turkoser. Sängstolparna var av drivet, förgyllt silver med emaljerade och juvelprydda medaljonger. Den var rövad från ett turkiskt läger vid Wien, och under dess fladdrande gyllene baldakin hade Muhammeds standar stått planterat.

Så samlade han ett helt år de utsöktaste textilalster och broderier. Han, skaffade sig mjuka musliner från Delhi, fint tecknade med guldtrådspalmetter och stickade med iriserande skalbaggsvingar, dakkagaser som i österlandet för sin genomskinlighet kallas »vävd luft», »flytande vatten» och »aftondagg», sällsamt fasonerade vävnader från Java, konstmässigt utförda, gula kinesiska bonader, böcker, bundna i mörkbrun atlas eller ljusblått siden, smyckat med fleurs de lys, samt fåglar och avgudabilder, slöjor av ungerska spetsar, siciliansk brokad och styv spansk sammet, georgianskt arbete med guldmynt och japansk foukousas med grönaktigt guld och fåglar med underbar fjäderskrud.

Han hyste också en speciell lidelse för den prästerliga skruden liksom för allt som hade samband med kyrkan. I de långa cederträkistorna på västra galleriet i hans hus förvarade han många vackra och sällsynta ting, präktiga nog för att utgöra en klädnad åt Kristi brud som måste bära fint linne, purpur och juveler för att dölja den bleka, marterade, av lidanden och självplågeri brutna kroppen. Han ägde en praktfull korkåpa av karmosinrött siden och guldöverspunnen damast, broderad med gyllene granatäpplen och stiliserade blommor. Stolan var delad i fält och framställde bilder ur Guds moders liv, och på mitran var den Heliga jungfruns kröning broderad i brokigt silke. En annan kåpa var av grön sammet, broderad med hjärtformiga akantusblad varifrån det utgick långstjälkade vita blommor, framställda i silver och färgad kristall. Spännet bar ett gyllene serafhuvud. Stolan, av blommigt rött och gult siden, var översållad med medaljonger som föreställde martyrer och helgon, bland dessa den helige Sebastian. Dorian hade också mässhakar av bärnstensfärgat och blått siden, av guldbrokad, av gul silkesdamast och guldtyg som framställde scener ur passionshistorien och från korsfästelsen och som var broderade med påfåglar, lejon och andra sinnebilder. Han hade mässkjortor av vitt siden och rosenröd silkesdamast, prydda med tulpaner, delfiner och fleurs de lys, altardukar av karmosinröd sammet och blått linne samt många altarkläden, kalk- och svettedukar. I de mystiska religionsbruk för vilka dessa saker var bestämda, låg något som eggade hans inbillning.

Ty alla dessa skatter liksom allt annat som han hopade i sitt underbara hem, var för honom endast medel till glömska, utvägar att för en tid undslippa den ångest som ofta blev honom övermäktig. På väggen i det öde, avstängda rummet med de många minnena från hans gossår hade han med egna händer hängt upp det hemska porträtt vars föränderliga drag uppenbarade för honom hans livs verkliga förnedring, och över bilden hade han draperat det gyllenröda täcket. Hela veckor gick han inte dit upp, och då glömde han den hemska målningen, andades åter lätt, fick tillbaka sin underbara glättighet och uppgick lidelsefullt i nuet. Sedan kunde han åter en natt plötsligt smyga sig hemifrån, ner till de ökända tillhållen vid Blue Gate Fields, och stanna där hela dagar tills han blev bortjagad. Efter hemkomsten satte han sig framför porträttet, ofta full av vämjelse över både det och sig själv, men lika ofta svällde inom honom den upproriska egenkärlekens stolthet som utgör syndens halva tjusning. Därpå log han med hemlig glädje åt den vanställda skuggbild som måste bära den börda som skulle ha varit hans egen.

Efter ett par års förlopp stod han inte ut med att vara borta länge från England. Han slutade att bo i den villa som han hade delat med lord Henry i Trouville, det lilla huset med de vita murarna nere i Alger, där de båda vännerna hade tillbringat en vinter. Han kunde inte vara skild från porträttet som utgjorde en så stor del av hans liv. Dessutom fruktade han att någon under hans frånvaro skulle, trots de lås och riglar han hade låtit sätta för dörren, lyckas komma in i rummet.

Han visste mycket väl att ingen skulle bli klokare av det. Visserligen bevarade porträttet i all sin vederstyggliga fulhet en påfallande likhet med honom själv. Men vad kunde de dra för slutsatser av det? Han skulle skratta åt dem, om de försökte smäda honom. Han hade inte målat det. Vad angick det honom hur gement och skändligt det såg ut? Även om han förklarade orsaken, skulle de väl tro honom?

Och ändå var han ängslig. Ibland då han i sitt stora hus i Nottinghamshire var värd för sina unga eleganta ståndsbröder som var hans huvudsakliga umgänge och kom hela grevskapet att baxna genom sin överdådiga lyx och sitt vanvettiga slöseri, kunde han plötsligt överge sina gäster och ila tillbaka till London för att se efter att dörren inte hade blivit sprängd och att tavlan hängde kvar. Tänk, om den vore bortstulen! Blotta tanken kom honom att rysa av skräck. Då visste hela världen hans hemlighet. Kanske den redan hade misstänkt något.

Ty om han också tjusade många, fanns det inte så få som misstrodde honom. Han hade nästan blivit nekad medlemskap i en West Endklubb som han genom sin sociala ställning var fullt berättigad att tillhöra, och det berättades, att när han en gång i sällskap med en vän kom in i Churchillklubbens rökrum hade hertigen av Berwick och en annan herre rest sig och demonstrativt lämnat rummet. Underliga rykten kom i omlopp om honom sedan han hade fyllt tjugufem år. Man viskade att han hade slagit sig i slang med utländska matroser på en simpel krog långt ute i Whitechapel och att han umgicks med tjuvar och falskmyntare samt kände till deras yrkeshemligheter. Hans egendomliga sätt att resa bort och tidtals försvinna blev allmänt bekant, och när han åter visade sig i societeten, viskade man i vrårna, gick förbi honom med hånfulla ögonkast eller betraktade honom med kalla, forskande blickar som om man hade beslutat att uppdaga hans hemlighet.

Om dylik oförskämdhet och avsiktlig ringaktning tog han naturligtvis ingen notis, och de flesta ansåg att hans öppna, frimodiga väsen, hans bedårande, barnsliga leende och hans oförlikneligt charmerande ungdom, som aldrig tycktes överge honom, utgjorde ett tillfyllestgörande svar på det förtal — så kallade man det — för vilket han var utsatt. Dock märkte man att några som hade varit hans intimaste vänner efter någon tid undvek hans sällskap. Kvinnor, som hade varit lidelsefullt förälskade i honom och för hans skull trotsat både samhällsmoral och etikett, bleknade av skam och avsky när Dorian Gray visade sig.

Men i mångas ögon fördubblades hans sällsamma och farliga tjuskraft genom alla dessa med sänkt röst omtalade skandaler. Hans stora rikedom var ett säkert skydd. Samhället, åtminstone det civiliserade samhället, tror aldrig gärna något illa om dem som på samma gång är rika och älskvärda. Mänskor känner instinktivt att en persons väsen och uppträdande är viktigare än hans moral och i deras ögon är det mycket mindre värdefullt att vara absolut hederlig än att äga en god kock. Och när allt kommer omkring är det verkligen en klen tröst, när det berättas om en man som bjudit på en dålig middag eller uselt vin att han för ett oklanderligt privatliv. Själva kardinaldygderna kan inte ursäkta halvkalla kötträtter, som lord Henry vid ett tillfälle anmärkte. Och mycket skulle ej kunna anföras till försvar för hans åsikt. Ty reglerna för umgängeslivet är, eller borde åtminstone vara, desamma som för konsten. Formen är det väsentliga. Den bör äga en ceremonis hela värdighet och overklighet, den bör förena ett romantiskt skådespels osanna karaktär med sinnrikhet och med den skönhet som gör ett sådant spel njutbart. Är hyckleri något så avskyvärt? Knappast. Det är endast ett medel att mångdubbla vår personlighet.

Det var åtminstone Dorian Grays mening. Han förvånade sig över den ytliga psykologi som betraktar mänskans jag som något osammansatt, varaktigt, pålitligt och enhetligt. För honom var mänskan ett väsen med myriader liv och myriader känslor, en sammansatt, mångsidig varelse som inom sig bar sällsamma nedärvda tankar och lidelser och vars kropp var besmittad av de dödas ohyggliga sjukdomar.

Dorian Gray älskade att driva omkring i det kalla, öde tavelgallerit på sitt lantgods och betrakta de olika porträtten av dem vilkas blod flöt i hans ådror, Där hängde t. ex. Philip Herbert som Francis Osborne i sina Memoarer från drottning Elizabeths och konung Jakobs tid skildrat såsom en man »vilken var bortfjäsad av hovet för sitt vackra utseende, som han icke behöll länge». Var det månne den unge Herberts liv han själv förde emellanåt? Hade något egendomligt, giftigt växtämne spirat från kropp till kropp och nu slutligen nått honom själv? Var det kanske en dunkel känsla av detta förlorade kroppsliga behag som hade kommit honom att så plötsligt och nästan utan orsak i Basil Hallwards ateljé uttala den vanvettiga önskan, som hade förvandlat hans liv? Där stod i röd, guldbroderad kappa, juvelprydd vapenrock samt guldfransat krås och manschetter sir Anthony Sherard med sin tunga silverrustning vid fötterna. Vad hade denne man givit honom i arv? Hade månne icke han som varit älskare till drottning Johanna av Neapel, riktat honom med synder och laster? Var hans egna handlingar endast drömmar vilka de döda inte hade vågat förverkliga? Här log från den urblekta duken lady Elizabeth Devereux i sin florshuva, i sin pärlstickade bröstduk och i sina rosenröda, uppslitsade ärmar. I högra handen höll hon en blomma, och den vänstra omfattade ett emaljerat halsband av vita och röda rosor. På ett bord bredvid henne låg en mandolin och ett äpple. Stora gröna rosetter prydde hennes små spetsiga skor. Han kände hennes liv och de underliga historier som berättades om hennes älskare. Hade han månne ärvt något av hennes temperament? Hennes långsmala ögon tycktes betrakta honom nyfiket under sina tunga ögonlock. Och George Willoughby med sitt pudrade hår och sina fantastiska skönhetsmustascher. Vad han såg elak ut! Ansiktet var dystert och svartmuskigt, och de sinnliga läpparna krökte sig föraktfullt. Eleganta spetsmanschetter föll över de gula, magra händerna, som var överlastade med ringar. Han var en av det adertonde århundradets sprättar och ungdomsvän till lord Ferras. Och den andre lord Beckenham, kamrat till prinsenregenten i hans vildaste dagar och ett av vittnena vid det hemliga giftermålet med mrs Fitzherbert. Vad han såg stolt och vacker ut med sin utmanande min och sina kastanjebruna lockar! Vilka lidelser hade han efterlämnat åt Dorian? Världen hade ansett honom ärelös. Han hade anfört orgierna i Carlton House. Strumpebandsordens stjärna glittrade på hans bröst. Bredvid honom hängde porträtt av hans hustru, en blek svartklädd dam med tunna läppar. Även hennes blod flöt i hans ådror. Så underligt! Och hans mor som liknade lady Hamilton, hans mor med sina fuktiga vinröda läppar, han visste vad han hade fått av henne. Av henne hade han fått skönheten och sin lidelse för skönheten hos andra. Hon log mot honom i sin fladdrande backantinnedräkt. Hon hade vinlöv i håret, och purpurröd druvsaft flöt över brädden på den pokal hon höll i handen. Bildens hy hade bleknat, men ögonen var ännu underbart djupa och strålande i färgen. De tycktes följa honom vart han gick.

Men man hade föregångare i litteraturen lika väl som i sin egen släkt. De stod en kanske närmare i typ och temperament, somliga av dem åtminstone, och de utövade säkert ett inflytande som man var fullständigt medveten om. Det fanns tider då det förekom Dorian Gray som vore historien blott ett dokument till hans eget liv, inte sådant som han verkligen hade levat det utan sådant fantasin skapat det för honom och sådant det sett ut i hans tankar och känslor. Han tyckte han hade känt dem alla, dessa egendomliga, hemska gestalter som hade skridit fram över världens scen och gjort synden så bedårande och ondskan så lockande. Han tyckte att deras liv på ett mystiskt sätt hade varit hans eget.

Även hjälten i den underbara bok som hade utövat ett sådant inflytande på Dorians liv, hade erfarit detta märkliga samband. I sjunde kapitlet berättar han, hur han, kransad med lager för att inte träffas av blixten, hade suttit som Tiberius i trädgården på Capri och läst den liderliga boken av Elephantis under det att dvärgar och påfåglar kråmade sig omkring honom och flöjtblåsaren gäckades med svingaren av rökelsekaret. Han berättar hur han som Caligula hade hållit dryckeslag tillsammans med de grönskörtade ridknektarna i stallet och superat ur elfenbenskrubban med en häst, smyckad med en juvelprydd pannbindel, hur han som Domitianus vandrat genom en korridor vars väggar var behängda med marmorspeglar, och med ihåliga ögon spanat efter reflexen från den dolk som skulle sluta hans dagar, fylld till äckel av livsleda, detta tædium vitæ, som angriper dem som livet ingenting nekar, hur han hade suttit på Cirkus och genom en klar smaragd skådat dess röda mänskoslakter, samt hur han därpå i en bärstol av purpur och pärlor, buren av silverskodda mulåsnor hade dragit genom Pomegranatesgatan till ett gyllne hus och hört folket ropa Cæsar Nero, när han drog förbi, och hur han som Heliogabalus hade sminkat sitt ansikte, suttit spinnande på en slända bland kvinnorna samt fört månen från Kartago och förenat den i ett mystiskt äktenskap med solen. Om och om igen läste Dorian detta fantastiska kapitel och de båda följande, i vilka det liksom på märkvärdiga väggbonader eller fint utarbetade emaljer fanns avbildade deras fruktansvärda och sköna gestalter som lasten, blodet och sysslolösheten hade gjort till avskum eller galningar: Filippo, hertigen av Milano, som mördade sin hustru och strök ett scharlakansrött gift på hennes läppar för att hennes älskare skulle suga in döden, när han kysste den döda; Pietro Barbi, venezianaren, känd som Paul den andre, som i sin fåfänga sökte anta titeln formosus och vars tiara, värderad till tvåhundratusen floriner, var köpt för priset av en skändlig synd; Gian Maria Visconti som jagade levande mänskor med hundar och vars kropp, då han hade blivit mördad, täcktes med rosor av en hetär som älskat honom; Borgia på sin vita häst med Fraticide — brodermordet — ridande vid sin sida och med manteln flackad av Perottos blod; Pietro Riario, den unge kardinalärkebiskopen av Florens, Sixtus IV:s son och gunstling, vars skönhet endast kunde jämföras med hans utsvävningar och som mottog Leonora av Aragonien i ett vitt och karmosinrött sidentält, fullt av nymfer och centaurer, och som förgyllde en gosse för att denne vid festen skulle betjäna henne som Ganymedes eller Hylas; Ezzelino vars melankoli kunde fördrivas endast genom dödsscener och som törstade efter rött blod liksom andra efter vin — han, som efter vad man sade, var son till Satan och som hade bedragit sin far vid ett tärningsspel där hans egen själ utgjorde insatsen; Giambattista Cibo som gäcksamt antog tillnamnet »den oskyldige» och i vars uttorkade ådror en judisk läkare sprutade in blodet från tre ynglingar; Isottas älskare, Sigismondo Malatesta, herre av Rimini vars bild brändes i Rom som en Guds och mänskornas fiende, han, som strypte Polyxena med en servett, som gav Ginevra d'Este gift i en smaragdbägare och som, en skändlig last till ära, byggde ett hedniskt tempel där kristlig gudstjänst skulle hållas; Karl VI som åtrådde sin broders hustru så vilt, att en spetälsk varnade honom för det vansinne som skulle gripa honom, och som, när hans hjärna omtöcknades, endast kunde lugnas genom saracenska kort på vilka var målade bilder, föreställande kärleken, döden och vanvettet, och Grifonetto Baglioni i sin utstofferade tröja, sin juvelprydda huvudbonad och sina akantuslika lockar, han, som mördade Astorre och hans brud och Simonetto och hans page och vars skönhet var så stor, att när han låg döende på det gula torget i Perugia, de som hade hatat honom grät och Atlanta som hade förbannat honom skänkte honom sin välsignelse.

Alla utövade på honom en hemsk tjusning. Han såg dem framför sig om natten, och om dagen förvirrade de hans fantasi. Renässansen kände till många underliga sätt att förgifta: förgiftningar genom en hjälm eller ett brinnande vaxljus, en broderad handske eller en juvelprydd solfjäder, en gyllene luktdosa eller en bärnstenskedja. Dorian Gray var förgiftad genom en bok. Vissa ögonblick trodde han att ondskan var endast ett medel att förverkliga hans drömmar om det sköna.