En gammal stockholmares minnen/Del 2/Göteborg för femtio år sedan
| ← Vid kontorspulpeten |
|
Vid Öresund → |
GÖTEBORG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN.
Göteborg småstad. — Äldre och yngre arkitekter. — Nya förhållanden. — Grönt och blommor. — Sällskaps- och affärslif. — Högre syften. — Teater och musik. — Bloms sal. — S. A. Hedlund, Viktor och C. A. Rydberg. — På lediga stunder.
Göteborg småstad.
Ända in på 1850-talet var Göteborg småstad. Visst hade det sin storhandel och därmed förenad samfärdsel med in- och utlandet, men samhällets inre förhållanden hade på ett par hundra år ej hunnit mycket utveckla sig.
Med nordens största handelsstad stod det i regelbunden förbindelse genom ångfartygen Hamburger Paquet och det då alldeles nya Gustaf II Adolf, af hvilka det först nämnda var ganska obetydligt, några och fyrtio läster endast. Det fördes af kapten C. F. Stiehl, som var bosatt i Göteborg, och hade liksom Gustaf II Adolf till korrespondentredare T. W. Tranchell vid Lilla Torget. Den sist nämnde ångaren, med nära åttio läster, hade till befälhafvare också en göteborgare, G. L. Bergman, son till en af Göteborgs framstående affärsmän och själf, sedan han lämnat sjön, mäklare i staden.
Utom dessa två ångfartyg, af hvilka Gustaf II Adolf lefver ännu, gick en liten lastdragare, Sälboda, på Hamburg, och den hade W. Röhss till korrespondentredare.
Gustaf II Adolf såldes en gång till Norrland och fick namnet Gustaf Ryding. Den har nu åter fått sitt ursprungliga namn och gör regelbundna turer mellan Stockholm och Visby.
Samfärdseln mellan Göteborg, Köbenhavn och Lübeck besörjdes regelbundet i hvarje vecka af »Hallandsbåtarne», Halland och Kattegat, under det en stor norsk ångare underhöll förbindelse mellan Kristiania, Göteborg och Köbenhavn. Fartygen voro oklanderliga efter den tidens förhållanden, och det samma kan också sägas om den ångare, som gjorde regelbundna resor på Hull och London.
Men då man hade väl landstigit på Göteborgs skeppsbro, rönte man ej något välvilligt mottagande. Visserligen fann man ett antal bärare, ordnade efter föredöme från Stockholm, men få voro de och vanligtvis uppblandade med tjänstledigt manskap från Göta artilleri, hvilket ej alltid ville rätta sig efter de resandes önskningar, men ofta mottogo dessa med okvädinsord och plumpa tillmälen.
Några åkdon syntes ej till, och ingen gaf anvisning på hvar rum kunde få hyras. Först mot slutet af 1850-talet tillhölls bärareförmannen af polisen att lämna upplysning hvar rum för resande funnos att tillgå. Rummen voro likväl ganska dåligt utrustade. Förnämsta hotellet var Göta källare, som hölls af handlanden Carl von Bergen (far till skriftställaren), men lämnade mycket öfrigt att önska i afseende på bekvämlighet och trefnad, att icke säga äfven på snygghet.
Någon ändamålsenlig adresskalender ägde Göteborg icke före 1857, då magister Hedlund och A. Berg, medarbetare i Handelstidningen, utgåfvo en ganska förtjänstfull. Men äfven efter att denna dugliga kalender blef tillgänglig, bekymrade sig en stor del af stadens invånare icke om husens, i kalendern tydligt angifna, adressnummer, och det hette ganska långt därefter, att den eller den personen bodde i Anderssons gård eller i Petterssons, Bratts o. s. v. fullkomligt småstadsaktigt.
I afseende på folkmängd var Göteborg visst ej heller storstadsaktigt. Vid ingången af 1850-talets andra hälft var invånarantalet endast omkring 26,000, men hade få år förut utgjort blott 21,500. Uppgifterna äro dock något sväfvande, och förmodades, enligt Tabellkommissionens beräkning för år 1855, att invånarne då gått till 29,000, som dock var en obetydlighet mot det nuvarande Göteborgs 135,000.
*
Äldre och yngre arkitekter.
I afseende på betydande äldre byggnader stod Göteborg på 1850-talet icke synnerligt högt. Det var en alltför ung stad för att kunna uppvisa några gamla hus af arkitektoniskt värde. Domkyrkan skulle väl, åtminstone i sitt yttre, vittna om sin byggmästares, C. W. Carlbergs, goda förmåga, men är likväl, liksom Tyska kyrkan, icke någon synnerligt tilltalande kyrkobyggnad, allra minst i sitt inre.
Från göteborgarnes egen sida väckte det då nya, efter P. J. Ekmans ritning uppförda Börshuset större uppmärksamhet och bifall. Det hade fullbordats och invigts i slutet af 1849, och med stolthet berättades för alla främlingar som ännu tio år därefter besökte staden, att det hade kostat ända till 300,000 rdr banko.
Mycket talades således om Börsen, men föga om det hus, som skall ha haft Lennart Torstensson att tacka för sin tillvaro, och där Karl den tionde slutade sina dagar, nu Landshöfdingeresidenset, och om den byggnad Kronhuset, där rikets ständer samlades 1660 och hyllade Karl den elfte till Sveriges konung, men hvaraf en del sedan inreddes till garnisonskyrka och en annan del till tyghus.
För öfrigt hade staden ännu på den tid hvarom nu är fråga, i sitt yttre minne af den holländska tiden. Husen med sina fasader af holländskt tegel höllos ganska snygga, och gatorna hade i allmänhet ett rätt propert, om ock något tråkigt utseende.
En af stadens äldsta och märkligaste byggnader var f. d. ostindiska kompaniets hus, som upptager ett helt kvarter, där tull- och packhusexpeditionen fanns på 1850-talet, och det naturhistoriska museet jämte andra samlingar och sedan betydligt utvidgats. Nytt tull- och packhus färdigbyggdes först 1866 uti en enkelt storartad byggning efter arkitekten Frans Heilborns ritning.
⁎
Göteborg har alltid utmärkt sig för sin stora välgörenhet. Därom vittnar bland annat det nya Barnhuset som grundlades 1852 och uppfördes efter ritning af dåvarande löjtnanten A. W. Edelsvärd, den framstående arkitekten, hvilken man har att tacka för svenska järnvägarnes stationsbyggnader samt många andra offentliga hus. Under hans ledning uppfördes också Engelska kyrkan samt den nya kyrkan i förstaden Haga och Klippans kapell m. fl. göteborgsbyggnader på 1850-talet.
Edelsvärd, numera sedan många år major, hade sitt arkitektkontor i Blidbergska huset i hörnet af Södra Hamngatan och Korsgatan (Apoteksgatan), och därifrån utgingo under många år ett stort antal förslag och ritningar till betydande byggningar.
En annan känd och aktad arkitekt i Göteborg på 1850-talet och långt senare var löjtnant V. von Gegerfelt, hvilken gaf ritning till och ledde uppförandet af Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, som blef färdigt 1855. Åtskilliga år därefter antogs Gegerfelt till stadsarkitekt i Göteborg och utförde sedan ett stort antal byggnader, utmärkande sig för nya uppslag och bemödanden om att åstadkomma något fullt originellt.
Senare tiders Göteborgsarkitekter, en Adrian Peterson, en J. A. Westerberg, en Hans Hedlund och många flera hade på 1850-talet icke ännu uppträdt. Ritningarna till den utmärkt vackra Synagogan, hvilken också räknar sin tillvaro från det för Göteborg märkliga femtiotalet, hade utgått från byggmästaren A. Krügers kontor.
*
Nya förhållanden.
Bland de nya enskilda husen under nämnda årtionde beundrades af somliga, klandrades af andra kommerserådet Olof Wijks hus vid Lilla Torget och L. E. Magnus & komp.:s midt emot Trädgårdsföreningens park. Såg man på sådana hus och på de präktiga byggnaderna vid Södra Hamngatan, liksom på Börsen och på Gustaf Adolfsstoden, på de stora kanalerna och bryggorna samt på den mängd af fartyg och den skog af master som fyllde hamnområdet, bemärkte man de många ångbåtar som redan på den tiden dagligen och stundligen kommo och gingo, försvann till stor del det intryck man erfarit, då man strax efter landstigningen på Skeppsbron stått villrådig och hjälplös, förgäfves spanande efter de hjälpmedel, som en någorlunda stor stad brukar erbjuda främlingen, på det att denne ej må känna sig alltför litet hemmastadd.
Ju mera man vande sig vid företeelserna i den ofta småstadsaktiga staden med de stora affärsförhållandena, dess mera insåg man det göteborgska samhällets verkliga värde på den tiden. Besinnade man, att Göteborg hade gaslysning före Stockholm, att det uppbyggde förträffliga arbetarebostäder, fick man reda på den storartade planen till hamnens utvidgande, såg man det ena fabriksföretaget efter det andra sättas igång med förlagskapital af millioner, måste man medgifva, att detta samhälle vore väl värdt aktning och erkännande, och då den unge främling som där slog sig ned mottogs med välvilja och snart såg sig bemött med tillgifvenhet, hade han allt skäl att därför känna sig tacksam. Jag talar här af egen erfarenhet.
Min kompanjon, Oscar Wijkander, hade under de två år han innehaft Tulldistriktchefssekreteraretjänsten förvärfvat många vänner på platsen, och dessa funno icke besynnerligt, att en person med praktiskt sinne sökte utbyta ämbetsmannens illa lönade, beroende lif emot en verksamhet, där dugligheten strax kunde bereda både god bärgning och oberoende. Med tanken på W:s författarverksamhet, trodde de, att han ej behöfde alldeles öfvergifva den, och uttryckte den förmodan, att Merkurius icke skulle helt och hållet jaga sånggudinnorna på flykten.
⁎
Göteborgs område var för femtio år sedan inskränkt till staden mellan vallgrafvarne samt förstäderna Haga och Masthugget. Men det hade, då som nu, sina präktiga alléer: den Gamla längs Exercisheden, och den Nya, mellan Pustervik och Stampen i en längd af 1800 meter.
De båda alléerna utgjorde redan på 1850-talet den behagligaste promenadplats, men stadens invånare promenerade icke där annat än undantagsvis. Den lifligast besökta lustvandringsbanan utgjordes af Södra Hamngatan, som i lång tid varit och fortfarande är den göteborgska rörelsens förnämsta pulsåder, för samfärdseln långt mera anlitad än alléerna som förr befunno sig utanför staden, men för närvarande ligga nästan midt i Göteborg.
Hvad som på 1850-talet utgjorde förbindelseleden mellan Södra och Norra Hamngatorna voro de gamla, ur arkitektonisk synpunkt ganska intressanta gråstensbryggorna, som med väldiga brohvalf och knagglig stenläggning förenade nord och söder, men hvarken af människor eller hästar åtnjöto någon tillgifvenhet.
Ville man skaffa sig en genom vandring gynnad kroppsrörelse, gick man, som nyss nämndes, på Södra Hamngatan. Det fanns dock för femtio år sedan oförskräckta fotvandrare, hvilka nästan dagligen tillryggalade långa sträckor utanför Göteborg, förnämligast på Danska vägen. Den oförskräcktaste bland dessa vandringsmän var magistratssekreteraren Claes Prytz, men i hans fotturer deltogo också andra magistratspersoner, de alltid till vandringen benägna »juristerna», hvilka flitigt umgingos med några yngre grosshandlare och vanligtvis voro på vackra sommaraftnar beredda att också begifva sig ut på kägelslagning vid Lorensberg.
Fotvandringarna längs Danska vägen föranledde då och då besök på det präktiga Öfverås, tillhörigt James J. Dickson och utmärkt för en rent af sydländsk växtlighet. Jag erinrar mig särskildt ett besök där i sällskap med Edvard Bergh, hvilken någon tid uppehöll sig i Göteborg och uttryckte sin förtjusning öfver denna trakt af den stora handelsstadens omgifningar. Andra vackra villor togos ock i betraktande, t. ex, Jacobsdal och Wilhelmsberg, Elis Brusewitz’ och Julius Lindströms egendomar.
En senare tid förde mig till det täcka Prospekthill, tillhörigt August Kobb. För öfrigt erinrade mig dessa vandringar om de fotresor jag gjort ett par år förut i Hamburgs omgifningar, fastän naturen var ganska olika.
Göteborgsströftågen förde mig ofta också till Örgryte kyrka, den gamla nämligen, och till den kyrkogård, där så stort antal af i Göteborg märkliga män och kvinnor ha sin hvilostad i den mest idylliska belägenhet som väl någonsin utmärkt en begrafningsplats, under högtidligt susande trädkronor, bland doftande blommor, vid foten af grönskande grafkullar och minnesvårdar i granit eller marmor.
Nöjde man sig icke med att göra utflykter till Öregrytetrakten eller till af västanvåg sköljda stränder, hade Göteborg redan för femtio år sedan de mera aflägset belägna lust- och badställena Marstrand, Särö o. s. v., och det har så ännu. Men redan inom staden fanns den då nya Trädgårdsföreningens park, och Kungsparken började utvecklas till en af Göteborgs ståtligare anläggningar.
*
Grönt och blommor.
Trädgårdsföreningens fält kallades anläggningen i början, och den utgjordes af en äng eller ett fält som var så sumpigt, att man icke utan stort nödfall vågade taga sin väg däröfver. På framställning af Trädgårdsföreningens stiftare biföll magistraten år 1842, att denna äng, kallad den Segerlindska, skulle kostnadsfritt upplåtas till anläggande af en trädgård, där så väl fruktträd som ädlare vilda träd skulle uppdragas samt nyttiga köksväxter odlas och nödiga växthus uppföras, med hvilken anläggning också en undervisningsanstalt för bildande af trädgårdsmästare skulle förenas.
Anläggningen skulle också bereda stadens invånare en hälsosam och angenäm promenad. Redan före detta magistratsbeslut hade 1,500 rdr bko blifvit tecknade genom aktier och en summa af 5,000 rdr bko (mot 4 proc. lifstidsränta), skänkts af stadsmäklaren Thomée. Till företagets underhållande biföll magistraten också, att 5,000 rdr bko skulle i mån af behof utdelas ur stadskassan, sedan visadt blifvit, att föreningen af egna medel för ändamålet användt minst 16,500 rdr, hvarjämte magistraten biföll, att årligen under tio år till föreningen ur stadskassan utbetala 1,000 rdr bko, med villkor, att föreningen skulle öfvertaga skötseln af stadens trädgårdsskolor samt vården af dess planteringar och alléer.
Jag har något omständligt uppehållit mig vid Trädgårdsföreningens park, emedan den, anlagd med både kraft och skicklighet, snart blef en af Göteborgs förnämsta prydnader. Till den stora orangeribyggnaden samt trädgårdsmästarens boningshus kom redan 1852 Victoria-Regia-huset, och länge dröjde det ej heller förr än platsen fylldes med omväxlande blomster- och buskgrupper. Det hela blef lika vackert som praktiskt anordnadt och utgör ett bevis på hvad allmänandan i Göteborg kan åstadkomma och huru det samhällets invånare aldrig låta de materiella bestyren hindra de ideella behofvens tillfredsställande.
Några få årtionden efter Trädgårdsföreningsparkens anläggande började anordnandet af Slottsskogen, men den tillhör en senare tid, ett nytt bevis på stadsfullmäktiges välvilja för samhällsnyttiga företag och en ytterligare påminnelse om den tacksamhet hvaruti Göteborg står till Sven Renströms storartade donation, hvilken hufvudsakligen lämnat de erforderliga medlen.
De som på 1850-talet bodde i Göteborg kände icke till den präktiga park som nu utgör en af stadens förnämsta lockelser. Då var Slottsskogen en ruskig, förvildad trakt, dit ingen af stadens fredliga och ordningsälskande invånare vågade sträcka sina lustvandringar af fara för att öfverfallas af illgärningsmän eller åtminstone antastas af rucklare och fredsstörare af båda könen.
Den som med mycken användning af tid, krafter och insikter i ämnet märkligt bidrog till Slottsskogens förädlande och till en ny prydnad för staden var numera aflidne handlanden August Kobb, i firman M. S. Kobbs Söner, under det hans bror Pontus Kobb, i samma firma, har nedlagt motsvarande arbete på Trädgårdsföreningens park.
I personliga uppoffringar för stadens förskönande och för invånarnas bekvämlighet och förnöjande var redan småstaden Göteborg en föresyn för många storstadssamhällen. Såsom storstad har det ytterligare gifvit prof på hvad det förmår på samma område. Främst af allt lyser och värmer dock detta samhälles beredvillighet att åt torftiga likar bereda ljus och värme, trefnad och sundhet, och i det afseendet har jag här ofvan fäst uppmärksamheten bland annat på det under 1850-talet uppförda Barnhuset.
Ej mindre vittnande om det göteborgska samhällets människokärlek voro de på 1840-talet grundade Arbetarebostäderna, hvilka så fördelaktiga de än voro för mindre bemedlade stadsbor, likväl uthyrdes högst billigt, men ingalunda kunde betraktas som allmoseverk. På detta område, liksom på flera andra, har Göteborg visat förmågan att tillämpa praktisk välgörenhet med fullt iakttagande af människovärdet, och det föredöme det därigenom lämnat andra delar af fosterlandet har haft sin goda verkan.
*
Sällskapslif och affärslif.
Sällskapslifvet i Göteborg har af andra svenskar ofta förklarats vara ganska tråkigt. Det var det icke åtminstone för femtio år sedan, och det lär väl ej nu vara annorlunda än på den tiden. Stockholms sällskapslif liknade det mera än något annat, och de nöjen som bjödos voro obestridligt af lika stort värde som i det öfriga Sveriges umgängeskretsar.
Man arbetade styft, kanske ej så ihärdigt som i Hamburg, den plats där man lärde sig riktigt »lägga manken till», men otvifvelaktigt mera än på de flesta öfriga platser. Och efter arbetet kom förströelsen. Den har af andra förklarats vara uteslutande engelsk, liksom hela det göteborgska samhället påståtts både arbeta och roa sig efter engelskt mönster.
Till någon del kan ju detta påstående vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet, och det har sin förklaring i de lifliga förbindelser som redan för länge sedan, då den holländska perioden var förbi, ägde rum mellan Göteborg och Storbrittannien samt det icke ringa antal britter, i synnerhet skottar, som hade slagit sig ned i Göteborg; men att påstå, det Göteborg vill företrädesvis anses engelskt torde icke vara sant. En och annan af den stadens medborgare och medborgarinnor har visserligen låtit engelska sympatier och engelskt sätt att vara samt gärna också engelskt språk framsticka, men från dessa få till det stora flertalet var och är steget mycket stort.
Trots några engelska gloser, en engelsk handskakning, förkärlek för ej blott engelska möbler, utan äfven engelska puddingar, var Göteborgsandan således på 1850-talet fullt äkta svensk, och så har jag funnit den vid de många besök jag gjort där under senare årtionden, kanske till och med mera fosterländsk.
Göteborgs bildade köpmanskår hade i sällskapslifvet verksamt understöd af »juristerna» och öfriga tjänstemän, dels vid Rikets ständers banks lånekontor, dels vid Privatbanken och vid Postverket samt Tullstyrelsen, men kanske mest af officerskåren vid Göta artilleri, hvars medlemmar stodo i godt anseende hos grosshandelsfamiljerna samt nära umgingos med dessas enskilda beståndsdelar. Det var synnerligen glada och älskvärda unga män, dessa artillerilöjtnanter, som på femtio-talet satte lif i sin omgifning. De allra flesta äro väl nu aflidna, men bland dem jag särskildt minnes var en dåvarande ung underlöjtnant som någon kort tid hade tjänat vid Jönköpings regemente, 1857 tog transport till Göta artilleri och slutligen blef generallöjtnant i reserven. Hans namn var Carl Munck. Hans farbror, B. G. R. Munck, var öfverste och chef för Göta artilleriregemente samt kommendant i Göteborg.
Regementets manskap var just icke af behaglig beskaffenhet, då det uppträdde utom tjänstgöringen, men tog sig likväl betydligt bättre ut än Svea artilleristerna i Stockholm på den tiden. Utom Göta artilleri, hade staden en kommendering af 25 man af Kronprinsens husarer med en underofficer och en löjtnant.
På den tiden ägde Göteborg också en depôt af Kungl. Maj:ts flotta med en depôtchef, som då var kommendörkapten O. Ameen, samt åtskilliga officerare jämte civil-kleresi och medicinalstat. Dessutom voro vid den depôten underofficerskårens olika grader fullt besatta, och där funnos åtminstone en öfverstyrman, en kungl. flaggkonstapel, en öfverkonstapel, en underkonstapel och en öfverskeppare. Flere hörde jag icke talas om.
⁎
Ett stort sällskap med godt anseende var den af synnerligen affärsmän besökta The Royal Bachelor’s Club, som på femtiotalet hade sin lokal i n:o 2 vid Lilla torget och närmast motsvarande »Sällskapet» i Stockholm. »Bachelor» räknade sin tillvaro från 1769. Utom affärsmän, funnos där militärer, civila ämbetsmän, vetenskapsidkare och skriftställare samt möjligen någon konstnär. De senare hörde dock till fåtalet i Göteborg.
Köpmansklassen var naturligtvis den förnämsta och däribland lyste namnen Dickson, Wærn, Wijk, Brusewitz (i firman J. G. Grönvall & komp.), Gibson, Edvard Magnus, J. Aug. Leffler (i stadsmäklare- och skeppsklarerarefirman J. A. och Aug. Leffler), Barclay, Sven Renström och P. Hammarberg (i firman S. Renström & komp.) samt många flere, fördelaktigt kända ej blott i Sverige, utan äfven i utlandet, synnerligen i England och Hamburg.
Äfven bland butikerna funnos många med stort anseende, såsom Blidberg & Stridsbergs klädeshandel, Wettergren & Söderströms manufaktur- och modevaror, M. S. Kobbs söners porsliner och bosättningsartiklar samt allmänt kända téer, H. C. Kobb & komp.:s vinhandel, Henr. Ahlborgs manufakturhandel, O. Bronander & Sons järnvaror, Hagström & Hallgrens klädes- och modevaror, L. P. Haglund juniors väfnadsartiklar, Helander & Wallins samt Wickman & Stillströms specerier m. fl., som alla gjorde heder åt ett välmående samhälle.
Ett rikt försedt lager af juvel-, guld- och silfverarbeten hölls vid Södra Hamngatan af juveleraren L. Larsson, hvilken sedan öppnade försäljning i Stockholm. Guldsmederna Lyon och Tingstedt voro också ansedda yrkesmän.
Ville man förskaffa sig ett utmärkt piano, funnos sådana att välja på hos Malmsjö vid Gamla alléen. En annan Malmsjö bjöd vid Östra Hamngatan på goda ur i mångtaliga exemplar. Hos snickar A. Bark vid Trädgårdsgatan funnos till och med »moderna likkistor i smakfulla fasoner».
Alla slags manskläder kunde man beställa hos skräddaren Josephi vid Södra Hamngatan, strax invid Frimurarelogen, och så fick man några kvickheter af mästarens färskaste till på köpet. Joseph Josephi var en af de kvickaste tillverkarna af den äkta Göteborgswitzen och kanske den outtröttligaste. Han tog med sig så många han kunde, då han sedan flyttade till Stockholm, men deras blomstringstid var då förbi. En göteborgswitz fordrar göteborgsmark under sig och trifs endast i göteborgsluft.
*
Högre syften.
Göteborg hade på den tiden, liksom i våra dagar, dugliga affärsmän och skickliga handtverkare, men saknade ej heller sinne för allmän bildning, vetenskap och konst. Därpå voro åtskilliga sällskap och föreningar tillräckliga bevis. För att icke särskildt nämna Göteborgs Bibelsällskap m. fl. föreningar i dylikt syfte, må hågkommas Vetenskaps- och Vitterhetssamhället, som uppträdde redan på 1700-talet och fortfarande äger bestånd samt bär titel af kungligt. Detta samfund grundade på 1830-talet Göteborgs Naturhistoriska Museum, hvilket redan tjugu år därefter hade gjort aktningsvärda framsteg och är nu en högst betydande institution med olika samlingar. På 1850-talet klagade man öfver den dåvarande lokalens otillräcklighet och dåliga tillstånd i allmänhet. Men det bedröfliga tillståndet undgick icke Göteborgs vetenskapsälskande och förmögna medborgares behjärtande, och så uppstod Göteborgs nya, i flera afseenden betydande museum.
På 1850-talet var Göteborgs Läkaresällskap tämligen nytt, blott ett tiotal af år. Sällskapets ordförande var dr. H. J. Carlson och sekreterare dr. A. M. Thunborg. Stadens läkare voro då nitton, och apoteken tre (Kronan, Enhörningen och Lejonet).
De offentliga undervisningsverken utgjordes af Göteborgs Högre elementarläroverk, som grundades redan år 1630, Chalmerska slöjdskolan, Göteborgs handelsinstitut, Göteborgs navigationsskola, Realgymnasium, Meijerbergska läroanstalten, Slöjdföreningens skola, Göteborgs handtverksskola, Willinska fattigfriskolan, Domkyrkoförsamlingens folkskola, Tyska församlingens folkskola och några andra, bland hvilka Göthildaskolan torde ha varit den förnämsta. Sistnämnda skola invigdes 1855 och tillkom genom den donation som hade gjorts af fru Göthilda Magnus, gift med L. E. Magnus, för att åt gossar af Mosaiska församlingen i Göteborg bereda en läroanstalt med undervisning i »vetenskapliga ämnen, konst och slöjd».
Skollärarna voro i allmänhet aktade, ehuru flere bland dem hade sina egenheter, och bland dessa var i främsta rummet rektorn, lektorn i matematik, magister F. T. Blomstrand. Bland lärarne hade C. J. Meijerberg stort anseende såsom föreståndare för den af honom grundade läroanstalten, hvars metod stod i närmaste öfverensstämmelse med Nya Elementarskolans i Stockholm. Meijerberg, född i Norrland, hade slagit sig ned i Göteborg och vid unga år där, jämte ett par andra skolmän, grundat Realgymnasium, men lämnade den läroanstalten efter några år och upprättade 1848 det nya läroverket, som stod under hans omedelbara ledning i aderton år, till dess han kallades till folkskoleinspektör, först i Bohuslän och sedan i Stockholm.
Redan i Göteborg gjorde han sig aktad och omtyckt för sitt ihärdiga och framgångsrika arbete för folkupplysningen, och många voro de vänner han där förvärfvade under 1850-talet. Utom i sin egen skola nedlade han ett verksamt arbete i Slöjdföreningens, där han var vice ordförande, under det kapten E. von Schoultz var ordförande, också en af de framstående personer, som bidrogo till den betydliga utveckling som Göteborg undergick för femtio år sedan.
⁎
På det ecklesiastika området hade Göteborg lyckan äga, omedelbart efter hvarandra, två sådana stormän som Thomander och Wieselgren, af hvilka den förre, såsom utvald till biskop i Lund, lämnade Göteborg 1856 efter blott sex års verksamhet, och Wieselgren, som med 805 röster utvalts till domprost den 26 februari 1857, ankom till platsen den 29 april samma år samt introducerades den 2 maj det året och stannade i Göteborg till sin död, 1878.
Den såsom lärd teolog kände Anders Bruhn var biskop i Göteborg från 1840. I en biografisk uppsats öfver honom heter det:
För hvar och en af den äldre, nu lefvande »lärda» generationen är Bruhn ett välbekant namn från gymnasietiden, och den som tecknar dessa minnen skulle således tillhöra nämnda »lärda» generation, men i Göteborg kände man Bruhn mera som administrerande biskop än som lärd eller till och med höglärd teolog, hvilket han obestridligt var. Om hans Compendium Theologiæ dogmaticum visste man ej mycket och behöfde det ej heller.
Bruhn var född i Stockholm, men hans närmaste efterträdare på biskopsstolen, Gustaf Daniel Björck, var göteborgsbarn, liksom brodern, den kände politikern, rådmannen Albert Wilhelm B., mest känd genom sin riksdagsverksamhet. G. D. Björck tillträdde sitt biskopsämbete 1856 och vann snart rykte för sin fromhet. »Vår fromma biskop» var också den benämning som Handelstidningen alltid ägnade honom.
Såsom ordförande i konsistorium stod biskopen i spetsen för Göteborgs hela lutherska kyrkoväsen, så väl för Domkyrkoförsamlingen som för Kristina eller Tyska församlingen jämte Garnisonsförsamlingen, Fattighusförsamlingen och Carl Johans församling. Flere församlingar kände man då icke till i Göteborg. De mest bekanta prästmännen näst efter biskop och domprost voro Kristina församlings svenska kyrkoherde prosten J. C. Lamberg och tyske kyrkoherden C. Prehn.
Lugnt och stilla var det på religiösa området. De enda som åstadkommo något buller voro några mormoner, hvilka 1857 hade infunnit sig i Göteborg för att värfva anhängare. Wieselgren kallade dem att afhöra ett föredrag af honom i Domkyrkan, men på gatan öfverföllos de af schåare, och ett högst obehagligt uppträde inträffade, hvilket dock ej hade andra följder än att de »yttersta dagarnas heliga» skyndsamt lämnade staden,
⁎
Vetenskapen var icke främmande för 1850-talets göteborgare. Deras högsta civila styresman, landshöfdingen, var framstående i naturkunnighet. Olof Immanuel Fåhræus hade vunnit anseende som entomolog, och hans, tillsammans med C. J. Schönherr utgifna Genera et species curculionidum betraktas som ett ovanligt lärdt arbete.
Mellan detta verk och landshöfdingens bidrag till Bohemans Insecta caffrariæ visade han sig på ett helt annat område och lämnade »ytterligare bidrag till det hvilande representationsförslaget», alltid utmärkande sig för sin ovanliga duglighet och arbetskraft samt förmåga att göra dem på ett öfvertygande sätt gällande, aldrig försummande sina tjänsteåligganden, men ej heller förgätande de vetenskapliga sysselsättningarna.
Samtidigt kunde Göteborg skryta med en annan vetenskapsman, också entomolog, men med specialitet af spindlar, och det var tullförvaltaren Niklas Westring. I tullverket uti Göteborg funnos då två tullförvaltare med namnet Westring, den ene i Inkommande Sjötullkammaren, och den andra i Uppbördskontoret, och det var den senare som hade sitt umgänge med spindlar, bland hvilka han stiftat närmare bekantskap med ej mindre än 308 arter. Hans Araneæ suecicæ descriptæ utkom 1861 och betraktas som epokgörande.
Om vetenskapen således icke var främmande för Göteborg i medlet af århundradet, var konsten det ej heller. Den ena konstutställningen efter den andra tilldrog sig uppmärksamhet. Det var inga storartade konstverk som utställdes, men de som visades, väckte tillfredsställelse i handelssamhället. Men om utställningslokaler var det ondt. En som länge anlitades var det gamla badhusets rotunda vid skeppsbron, för öfrigt mindre lämpliga lägenheter här och där i staden ända till dess man slutligen fick begagna nedre börssalen, något som länge icke tillåtits.
Konstföreningen grundades på hösten 1854 och började sin verksamhet i slutet af 1855, då aderton taflor utlottades. De nya konstverk man fick se voro i synnerhet svenska, bland hvilka man märkte arbeten af Stäck, P. Södermark, Edvard Bergh, Nordenberg, Nordgren och Eskilsson, men äfven af Marcus Larsson och någon enda gång ett porträtt af Troili. Liksom Edvard Berg, vistades P. Södermark någon tid i Göteborg 1857.
Bosatt där under många år var Geskel Saloman, den danskfödde målaren, hvilken år 1850 flyttade dit och med undantag af några studieår i Paris samt en tids vistande i Alger, lefde där till 1871, då han blef stockholmsbo. Infödd göteborgare var den döfstumme historie- och genremålaren G. H. Brusewitz, som dock mest sysselsatte sig med arkäologiska och historiska studier och blef intendent för Göteborgs musei historiska afdelning.
*
Teater och musik.
Ofta har sagts, att Göteborg icke bekymrar sig om teater, vare sig det gäller sång- eller talscenen. Verkliga förhållandet har dock varit, att ehuru det saknat hvad som fordras för större operaföreställningar, har Göteborg dock då och då kunnat framställa åtminstone mindre musikpjäser. Sant torde likväl vara, att göteborgarna intresserat sig mera för de bildande konsterna än för musik och scenisk konst i allmänhet.
De främmande musikkonstnärer som uppträdt i Göteborg måste dock erkänna, att de funnit ett välvilligt mottagande, och på 1850-talet voro dessa besök ganska talrika. Nästan alla de konstnärer som låtit höra sig i Stockholm infunno sig också i Göteborg. Violoncellisterna Kellerman, Arnold d. y. och August Meissner, violinisterna Nagel och Zeller samt hvad de allt heta, dessa konserterande, hade icke skäl att klaga öfver Göteborg.
Det hände till och med, att de funno sig så väl där, att de stannade kvar. Sådant var förhållandet med t. ex. mecklenburgaren August Meissner, hvilken lång tid uppehöll sig i Göteborg, innan han valde Stockholm till sin boningsplats för alltid, liksom den czeckiske pianisten Smetana, hvilken lämnade undervisning på piano och någon tid var dirigent vid Göteborgs filharmoniska sällskap, hvilket samfunds tillvaro tillräckligt intygade, att intresset för musik ingalunda saknades. En annan böhmisk konstnär, pianisten Dreyschock, hvilken uppträdde i Göteborg samtidigt med Arnold d. ä., också pianovirtuos och far till violoncellisten, hade all anledning att förklara sig nöjd med göteborgarna.
Den som dock allra mest tog intryck af samhället vid Göta älf och kanske ännu mera påverkade detta var återigen en böhmare, Joseph Czapek, hvilken vid ganska unga år anlände till Göteborg och där ännu lefver, numera åttio år gammal. Han har användt en hel lång lefnad för att arbeta på de göteborgska musikförhållandenas främjande. Detta arbete har under flere årtionden väl varit lika ihärdigt och torde ännu ej vara afstannadt, men var kanske allra lifligast på 1850-talet, då Czapek under stort bifall gaf musiksoaréer, sex hvarje år, vill jag minnas. Redan under det årtiondet invaldes han i kongl. Musikaliska akademien, hvars äldste ledamot han nu är. Hans officiella tjänst var som musikdirektör vid Göta artilleri.
Bland musikaliska krafter i Göteborg för femtio år sedan måste räknas en ung inföding, den talangfulle violinisten Pierre Backman, lärjunge af Léonard i Bruxelles, men han lämnade snart Göteborg och afled i först nämnda stad. Också må nämnas två Seldener, bägge organister, den ene i Domkyrkan, den andra i Kristina kyrka. En intressant musikidkare var direktör Israel Sandström, bror till Gustaf Sandström, sångaren vid kungl. operan i Stockholm.
Verksamt bidragande till det musikaliska lifvet i Göteborg på femtiotalet var också fröken Hilda Sandels, hvilken ofta gaf konserter och musiksoaréer samt uppträdde på andras musiktillställningar och värderades för talang och anspråkslöshet. Hon blef gift med magister Jakob Biörklund, hvilken efterträdde C. O. Wijkander som tulldistriktchefs-sekreterare samt blef sekreterare i Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle och, själf förtjänstfull minnestecknare, utgaf detta sällskaps handlingar.
År 1856 eller 1857 — jag minnes ej riktigt hvilketdera af dessa år — öfverraskades Göteborg af en helt ung sångerska som intog alla genom sitt utmärkta, till hjärtat gående föredrag. Hon hette Fredrika Andrée och var från Gotland samt blef några år därefter gift med sångaren Fredrik Stenhammar och en af vår kungliga operas förnämsta prydnader. Hennes blifvande man gaf också en musikalisk soaré i Göteborg, men vid ett annat tillfälle och icke biträdd af sin tillkommande hustru, utan af fröken Sandels.
Bland stockholmssångare som på den tiden läto höra sig i Göteborg voro också Arlberg och Arnoldson, hvilka väckte stort bifall.
Sommaren 1857 gästades Göteborg af en liten, men synnerligt frisk ynglingatrupp från Uppsala som gaf konsert i frimurarlogens högtidssal och anfördes af Oskar Arpi.
Denna sångartrupp, vanligen kallad »Magistrarnas kvartett», bestod utom af doktor O. Arpi, utaf fil. doktor Jonas Widén, första tenor, sällskapet O. D:s stiftare och begåfvad med en ovanligt vacker sångröst; Carl Rupert Nyblom, fil. doktor, andra tenor, öfver allt hvar han kom och hvar f. d. professorn ännu kommer, värderad som den lyckliga skalden och den glada och angenäma sällskapsmannen; den omtyckte fil. doktor Gustaf Schram, första bas, samt Gottfrid Wibelius, andra bas, den ende i sällskapet som ej var doktor, eller magister, som det då ännu hette, men därför icke mindre värderad.
Den utmärkte sångaren Jonas Widén blef komminister i Ladugårdslands församling i Stockholm, kunglig hofpredikant och slutligen kyrkoherde i Wintrosa i Nerike samt afled 1885. Af de öfriga sångmagistrarna blef Schram adjunkt vid Uppsala katedralskola och afled 1901, men Nyblom och Wibelius lefva nu som emeriti i Stockholm. Wibelius var i många år häradsskrifvare i Värmland.
I Göteborg 1857 mottogos de hjärtligt och tacksamt för den ypperliga sången och deras »glada sätt att vara», och minnet af »Magistrarnas kvartett» lefde länge och lefver hos några väl ännu i köpmansstaden. Sångarna själfva trifdes godt i Göteborg och funno otvifvelaktigt, att stadens invånare intressera sig ej endast för affärslif, utan äfven för konst och ungdomsglädje.
Ett kraftigt bevis på göteborgarnas konstsinne för femtio år sedan var ock Harmoniska sällskapet, hvars ordförande var tulldistriktchefen W. Karström, och bland hvars styrelse man fann grosshandlarna R. Koch, C. Lewgren och C. Sirenius samt konsul G. Kraft.
*
Bloms sal.
De allra flesta konserter, soaréer och andra musikaliska tillställningar i Göteborg höllos på den tiden i Bloms stora sal, där äfven maskeradbaler samt vanliga dansnöjen jämte konstutställningar, panoramor, föreläsningar, vaxkabinett med mera sådant hade sitt hufvudkvarter. Salen upptog en stor del af Bloms hotell, som låg på den plats där Haglunds Grand Hôtel nu vittnar om det nya Göteborgs storstadsfysionomi.
Af de två »gubbarna Blom», far och son, lefde den yngre gubben ännu på 1850-talet och var en af stadens originalfigurer, men Bloms sal började förlora en del af den glans med hvilken den skall ha lyst på 1830- och 40-talen. Den var för femtio år sedan i själfva verket en osnygg och otreflig lokal med illaluktande portgång, trång tambur, obekväma sittplatser, med ett ord en verklig skamfläck för det Göteborg, som då började arbeta sig upp till storstad och kräfde en därmed öfverensstämmande nöjeslokal.
Där gåfvos dock i det längsta på femtiotalet äfven de under namn af assembléer bekanta subskriptionsbalerna för Göteborgs finaste societet, hvaröfver man bittert beklagade sig, då man till sitt förfogande hade en så utmärkt lokal som Börsens festvåning. Men de som ägde att bestämma däröfver vågade icke släppa till den glänsande Börsvåningen, hvars prakt kunde taga skada af att upplåtas åt allmänheten, äfven om det vore dennes allra förnämsta »societet». Slutligen måste de allt mera stegrade fordringarna tillfredsställas, och Börsen blef den fina göteborgsvärldens danslokal samt tyckes ej ha tagit skada däraf.
Äfven en del af teaternöjena måste länge anse Bloms sal som sin förnämsta hemort i Göteborg, och den verkliga teatern då för tiden var sannerligen hvarken snyggare eller bekvämare än »Bloms». Det blef då i synnerhet sällskapsteatern som på sin del fick Bloms sal, under det att den s. k. konstteatern hade sitt hem i grannskapet, litet längre bort vid Södra Hamngatan.
Göteborg hade, äfven under sin småstadstid, åtskilliga teatrar, som man finner af t. ex. Wilhelm Bergs värdefulla, år 1896 utgifna, bok om »Göteborgs äldre teatrar», hvaraf dock endast första bandet blifvit tryckt. Någon dylik skildring af 1850-talets teaterförhållanden gifves icke, men de som bodde i Göteborg på nämnda årtionden kunna nog erinra sig huru det ena teatersällskapet efter det andra uppträdde och lät oss följa med de olika spellistorna samt äfven de olika sällskapens framställningar. Under 1850-talet spelade, bland andra, Pierre Deland med sällskap, och en tid uppträdde Dahlqvist däribland. En annan tid var det Oscar Andersson som med sina biträdande sörjde för teaternöjena, och så kom Gille med sin trupp.
Den tid, då Dahlqvist framställde Frans och Carl Moor samt spelade Detournelle i »Fröken de la Seiglière», lord Rochester i »Jane Eyre» och andra betydande roller, och då Pierre Deland med sin dotter Betty (sedan fru Almlöf) gaf »Debutanten och hennes far», måste räknas som Göteborgs förnämsta teateraftnar och skulle ha hedrat hvilken skådebana som helst. Men någon stående teater förmådde Göteborg dock icke skaffa sig eller ansåg kanske mindre förenlig med ett allvarligt samhälles uppgift. Åsikter i sist nämnda riktning saknades verkligen icke.
Men ingen teaterverksamhet, vare sig tillfällig eller fast, kunde nöja sig med den lokal som Göteborg bestod, hvarför man redan länge tänkt på ett nytt teaterhus, och med 1850-talets början hade den tanken allt mera utvecklat sig. Det var dock först 1856 som en aktieteckning kom till stånd, omfattande 150,000 rdr. Beloppet fanns snart vara otillräckligt, hvarför man satte sig i skuld för lika mycket och sedan måste ytterligare anskaffa 80,000 rdr.
Ritningen till det nya teaterhuset, som fick sin plats i Kungsparken, uppgjordes af hofintendenten B. C. Malmberg, samme arkitekt som byggt Nya teatern i Kalmar och restaurerat samt med torn försett Ladugårdslandskyrkan i Stockholm. Grunden till byggnaden lades under våren 1856, men först i senare hälften af 1859 blef den färdig, och den 15 september nämnda år skedde den högtidliga invigningen, hvarvid Stjernströms sällskap från Mindre teatern i Stockholm på ett lyckadt sätt biträdde och som utförligt beskrifves i Albert Cederblads intressanta bok om Göteborg, utgifven 1884.
Stycket som uppfördes var det af Jeanette Stjernström, född Granberg, författade historiskt-romantiska skådespelet »Konung Carl den Tionde Gustaf». Stjernström utförde titelrollen, Lagerqvist spelade Carl Gustaf Wrangel, Kinmansson var Erik Dahlberg, Pousette polske grefven Czarnecki, Ludvig Josephson framställde pater Anselmo. Fru Lagerqvist återgaf polska drottningen och fru Kinmansson Augusta Wrangel. Maria Drakenhjelm spelades af den mycket unga Amanda Nerman, hvilken dock redan ett par år förut med framgång debuterat på Stjernströms teater i hufvudstaden och sedan blef en af Stockholms kungliga scens mest värderade konstnärinnor, men redan vid unga år lämnade teatern och gifte sig med grefve C. O. Taube, numera distriktschef vid statens järnvägar.
Med femtiotalets slut var det också, åtminstone till det mesta, slut på festföreställningarna i Bloms sal. Stora teatern uppfyllde visserligen icke alla de förhoppningar man hade gjort sig på denna konstlokal, men med Bloms sal kunde man ej längre känna sig belåten, lika litet som med gamla teatern vid Södra Hamngatan. Och så gick man en ny tid till mötes, men den ligger utom området för mina minnen från göteborgsåren.
*
S. A. Hedlund, Viktor och C. A. Rydberg.
Bland de mångfaldiga ändamål, för hvilka Bloms sal uppläts, var ock Bildningscirkeln, hvilken efter den stockholmska cirkelns förebild grundats af professor C. Palmstedt 1847 och höll ut hela 1850-talet. Bland dess främjare och stödjepelare voro S. A. Hedlund och C. J. Meijerberg, och det arbete de därpå nedlade var af icke ringa betydelse, om också en god del af allmänheten, liksom i Stockholm, icke förmådde inse dess hela vikt. Meijerberg flyttade sin verksamhet till hufvudstaden, hvilken drog fördel af hans aldrig tröttade möda för folkupplysningen, men Hedlund stannade i Göteborg och ägnade dess samhälle frukterna af sin insiktsfulla sträfvan för så väl upplysningen som allt annat framåtskridande.
Redan några år förut hedrad med Hedlunds vänskap, hälsades jag vid min ankomst till Göteborg ock med hans trofasta handslag och hade glädjen att återfinna honom på den nya verksamhetsplatsen lika frisk i åsikter, lika oförskräckt för deras försvarande och lika ifrig i deras utbredande, men också lika hjärtlig, lika varm i sin tillgifvenhet, lika oegennyttig i sina råd, i allt en oskattbar vän.
Han var då trettiofem år och hade i endast få år redigerat Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, men tidningens anseende var redan fast rotadt. Han hade visserligen icke endast vänner bland den allmänhet, för hvilken han skref, ty hans från hvarje räddhåga fria sätt att gå till väga så väl i tidningen som i sitt uppförande för öfrigt hade stött många. Men att han i allmänhet ej utan framgång löste sin uppgift att, ehuru nykommen i samhället, kraftigt ingripa i dess viktigaste förhållanden kunde ingen på fullt allvar bestrida.
Nekas kan ju icke, att Hedlund stundom sköt öfver målet eller sköt förbi det, men då man visade honom, att han tagit miste, var han aldrig obenägen att erkänna sitt misstag. Huru många tidningsmän äro väl så medgörliga? Han var frimodig, rättrådig, begåfvad, käck, oförtruten, i främsta rummet sanningskär. Han var en prydnad för det yrke han af alldeles oegennyttiga bevekelsegrunder gjort till sitt.
Om Hedlund var utmärkt som tidningsman, nöjde han sig dock icke därmed. Sin personliga kraft ville han sätta in på flere än ett område, och så blef han riksdagsman, liksom han blef kommunalman och personlig främjare af Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle samt, såsom det med fullt fog heter på den öfver honom slagna medaljen, Göteborgs museums »stiftare och kraftige främjare».
Enligt min ringa mening skulle han ha kunnat lika kraftigt verka för allt detta endast genom sin tidning. Den som har en sådan tribun som en tidning med anseende och stor spridning behöfver otvifvelaktigt icke söka andra talarestolar. Hedlund var af annan åsikt: han kunde ej finna tillräckligt många tillfällen och nog talrika åhörare för att få sjunga ut hvad han hade på hjärtat, och så splittrade han sin verksamhet, ehuru hans ovanliga arbetsförmåga undanröjde åtminstone en del af de därmed vanligtvis förknippade olägenheterna.
Till hvad han uträttade för det allmänna hämtade han styrka i hemmet, och detta hem var också den bästa härd för goda handlingar. Hedlunds familjelif var lika glädjerikt som det skänkte honom kraft att gagna det offentliga. Vid trettiotre års ålder hade han gift sig med Stina Rudensköld, den ädle människovännen Torsten Rudenskölds väna dotter, och hon stod under ett mångårigt lyckligt äktenskap troget vid hans sida, aldrig själf uppträdande i det offentliga lifvet, men med den hulda makans aldrig tröttade tillgifvenhet deltog hon i mannens ädelsinnade gärning.
Oaktadt alla de mångartade bestyren, var dock Handelstidningen Hedlunds förnämsta verksamhetsfält, och genom hans aldrig slappade bemödanden blef den tidningen ett af Sveriges mest viktiga, att icke säga allra viktigaste blad, något som visst icke alla göteborgare medgåfvo, men förneka kunde de icke och ville väl ej heller, att deras stad kunde känna sig stolt öfver en sådan tolk för det nyare samhället.
Hedlund delade sin tid mellan sitt hem och sin tidning — då han icke befann sig på sammankomst hos stadsfullmäktige eller i konstföreningen eller för museets bildande eller deltog i Vetenskaps- och vitterhetssamhällets arbeten eller, under lång tid, satt i riksdagen. Vännerna kände sig lyckliga öfver att han räckte till äfven för dem, och om det ännu på 1850-talet var endast de intimare vännerna, som sökte sin glädje i Hedlundska familjekretsen, så kom en tid, då familjefaderns anseende hade vuxit så betydligt, att denna krets söktes af många framstående personer, så väl svenskar som utländingar, af vetenskapsmän och konstnärer, statsmän och författare, hvilka alla ville göra Hedlunds personliga bekantskap och som, när bekantskapen var gjord, trifdes så hjärtinnerligt godt i hans och hans familjs sällskap.
Tidningen hade, ett par årtionden före Hedlunds ankomst till Göteborg, grundats af Måns Prytz, men var då ej af mycken betydenhet. Af vida större vikt var den på 1850-talet, då Hedlund stod i spetsen för bladet, men Prytz ännu deltog i redaktionen och var en af delägarne i »Handelstidningens aktiebolag», som bestod af honom, Hedlund och C. J. Lindskog. Den sist nämnde var både såsom redaktionsmedlem och ledare af tidningens ekonomi en för Hedlund ganska viktig person.
Redaktionen bestod äfven för öfrigt af kunniga och talangfulla män, såsom J. Philipson, A. Berg och G. Ågren samt, främst bland dem, Viktor Rydberg. Den sistnämnde var dock i senare delen af femtiotalet icke synnerligt mycket känd i Göteborg, ehuru han redan 1855 inträdt i Handelstidningens redaktion och sedan hos åtminstone en del af allmänheten väckt uppmärksamhet med den i tidningens följetong intagna romanen »Fribytaren på Östersjön».
Rydberg tillhörde i umgänget en trängre krets af unga litteratörer, som satte hans förmåga högt och värderade hans personliga egenskaper, men icke mycket bidrogo till att göra honom känd i det offentliga.
Jag såg honom sällan på den tiden, ehuru gemensamma vänner ofta talade om honom, och fastän i synnerhet Hedlund aldrig tröttnade att prisa hans ovanliga förmåga.
Det var egentligen först 1859 som Rydbergs ryktbarhet slog ut i blom, och orsaken därtill var romanen »Den siste Athenaren», hvars första kapitel lästes i Handelstidningens följetong i början af februari 1859 och hvars sista rader voro införda i samma följetong fem månader därefter.
Därmed var Rydbergs namnkunnighet stadgad. »Den siste Athenaren» blef dock icke genast förklarad som mästerverk, men ju mera boken fick spridning, dess större vardt författarens anseende, och »materialismens hufvudsäte», såsom Göteborg blifvit kalladt, ådagalade, att det ingalunda vore otillgängligt för estetiska intryck samt riktigt uppfattade betydelsen af de djupa frågor, som behandlades af den till göteborgsmedborgare blefne Viktor Rydberg.
Denne hade en äldre bror, Carl August Rydberg, hvilken började sin bana som bagaregesäll i Jönköping, då han väckte uppseende med att från trycket utgifva ett litet häfte »Politiska kväden af en arbetare» (Jönköping 1849), men som sedan slog sig på studier och blef först lärare vid Meijerbergska skolan i Göteborg, därefter inspektör vid skolorna på de Petréska egendomarne i Gefleborgs län samt till sist folkskoleinspektör i Göteborgs- och Bohuslän.
Denne C. A. Rydberg var en utmärkt man, i grund och botten kanske af ännu märkligare beskaffenhet än Viktor själf, och arbetade oaflåtligt på upplysningens främjande samt höll i den afsikten ett stort antal föreläsningar, synnerligen öfver historiska ämnen, förnämligast kanske i Göteborgs Bildningscirkel. På 1850-talet tillhörde han obestridligt det göteborgska samhällets intressantare personligheter. Han afled på 1870-talet.
⁎
Ända till slutet af 1858 ägde Göteborg icke flera dagliga tidningar än Handelstidningen. Det fullständiga namnet var »Göteborgs nyare Handels- och Sjöfartstidning». Först vid nämnda tid uppstod frågan om ett nytt, dock icke dagligt blad, som skulle heta »Göteborgsposten» och komma ut två morgnar i veckan. Tidningen sattes upp af framstående personer som icke öfverensstämde med Handelstidningens åsikter. Dessa ansågos nämligen som här ofvan antydts, af många göteborgare allt för frisinnade, och Hedlunds oförskräckta sinnelag lämpade sig icke, menade de konservativa på platsen, för en tidning som borde gå hofsamt tillväga. Man kunde visserligen högakta Hedlunds redbara karaktär, men icke vilja godkänna hans meningar och hans allt för raska sätt att gå till väga. De funno i detta allt för mycket ännu af den »unge fyren», som han blifvit kallad i Stockholm redan tio år förut.
Mera lämplig ledare tyckte man sig ha funnit i bokhandlaren David Felix Bonnier, hvilken upprättat och då i femon år innehaft bokhandeln i hörnet af Södra och Västra Hamngatorna. Han skulle blifva tidningens direktör, men särskild redaktör skulle anskaffas. Till sist nämnda befattning ville man utse den som nu skrifver dessa rader och då var Handelstidningens brefskrifvare i Köbenhavn.
Jag fann mig dock icke tilltalad af anbudet, men Bonnier kom själf till Köbenhavn och sökte öfvertala mig, och jag erinrar mig en afton, då vi voro på teatern och då Bonnier icke ett ögonblick fäste sig vid hvad som föregick på scenen, utan hela aftonen talade endast om den nya tidningen. Jag lyssnade dock ej till honom, dels för att jag icke hade håg för en strängt konservativ tidning i allmänhet, dels för att icke komma i delo med min gamle vän Hedlund, hvars åsikter jag så väl kände och som sannolikt skulle bekämpas af det nya bladet.
Redaktör blef då Karl Lidberg, en talangfull och hederlig skriftställare, och bland öfriga redaktionsmedlemmar fästes allmänhetens uppmärksamhet på Axel Krook samt under kommande år på lektor F. Th. Blomstrand, skriftställarna Birger Schöldström och Viktor Sjöberg samt fil. dr O. M. Thulin och den kvicka Aron Jonason, göteborgswitzens främste man. Många andra skriftställare ha lämnat värderika bidrag och bland dem, i synnerhet under bladets första tid, Orvar Odd. Af korrespondenter må hågkommas P. F. Mengel (kallad Göran) och G. Renholm, den förre utmärkt duglig tidningsman, den senare likaså, men med ännu finare penna och stor belefvenhet, mest känd som mångårig brefskrifvare från Paris.
⁎
Innan vi lämnade Viktor Rydberg borde vi ha omnämnt hans uppträdande äfven som skämttidningsredaktör, något som väl icke helt och hållet öfverensstämde med hans sinnelag, men hvilket han dock skötte ganska bra. »Viktor gör allting bra», brukade Hedlund säga, och han hade rätt, men något öfverraskande kunde det dock vara att finna författaren af »Siste Athenaren» eller »Bibelns lära om Kristus» sysselsätta sig med utgifvandet af en liten skämttidning. Visserligen var J. Philipsson sannolikt den egentlige redaktören, men V. Rydberg utförde, som alltid samvetsgrant, sin andel i arbetet. Tidningen hette »Tomtebissen» och trycktes på Hedlund & Lindskogs boktryckeri, 11 Östra Hamngatan, men gafs ut blott två gånger i månaden samt såldes endast i lösnummer och kostade 3 sk. bko. Skämtet var kanske icke alltid så träffande, men elakt var det aldrig. Tidningen kom ut 1857, men lefde visst ej året ut.
*
På lediga stunder.
Om teater och musik i Göteborg för femtio år sedan har jag nämnt åtskilligt såsom tillhörande den idoga affärsstadens lediga timmar. Men man hade äfven andra tidsfördrif, af hvilka somliga — de flesta kanske — hörde till Bloms sal, andra till Lorensberg, åter andra till särskilda lokaler. »Schene Rariteten» kunde man få se på många olika ställen, och man kunde äfven få göra bekantskap med ädlare tidsfördrif, åtminstone gladare.
Bland de senare var nog den af Birger Schöldström i hans »Bakom fälld ridå» så intressant skildrade Vargklyftan, där själfva Viktor Rydberg var en af vargarne, men det var en »klyfta» som gjorde sig bemärkt flere år efter den tid jag här velat skildra. Under 1850-talets senare år hade den ännu icke låtit höra af sig. Då nöjde man sig med att om vintrarne sätta sig och skämta hos Jabal, d. v. s. på Rubensons schweizeri, och att under sommaren gå ut till Lorensberg, där det alltid fanns något att se och, liksom hos Jabal, åtskilligt att förtära.
Rubenssons schweizeri eller konditori eller kafé var ett hyggligt ställe, omtyckt och besökt af ej blott glada göteborgare, utan äfven af sådana som väl uppskattade fröjderna i ett gladt lag, men ock förstodo att taga vara på lifvets allvarliga sidor äfven på »lediga stunder». Lokalen var i Bloms hotell, på nedra botten i hörnet af Drottninggatan och Östra Larmgatan, således på byggnadens baksida.
Innehafvaren var först Rudolf Rubensson, men han afled på våren 1857, och rörelsen öfvertogs af en bland hans söner, Mauritz Rubensson, men undergick just icke några förändringar. »Konditioriet» var ett värdshus som följde med den tidens uppgift att låta gästerna för frivillig afgift få höra åtskillig musik, någon gång god, oftare dålig. Det var således ett »Taratchim» eller endast »Chim», ett helt vanligt sådant, och dess större betydelse inträffade ej förr än ett stycke in på 1860-talet.
Mauritz Rubensson var nog en flink kafévärd, men hans håg låg dock åt helt annat håll. Han skref gärna och skref bra. Först och främst var han en rask korrespondent, och den som såg honom vid verket kan vittna om hans stora duglighet. Många gånger sammanträffade jag med honom på olika platser i utlandet och fann i honom äfven en god kamrat. »Den flygande» som han för sin raskhet, eller blott »Flygare», allmänt kallades, hade gjort sig väl förtjänt af det anseende i hvilket han stod. Ännu på Stockholmsutställningen 1897 var han i full verksamhet på sitt vanliga raska sätt, men kort därefter afled han. I honom förlorade Göteborgs Handelstidning en mycket duglig medarbetare.
Hans bror är målarmästaren i Stockholm, Simon Rubenson, hvilken utmärkte sig under tysk-franska kriget 1870, då han tjänstgjorde vid ett fältlasarett i Paris och, jämte en annan landsman, historiemålaren Nils Forsberg, räddade mången sårad från att blifva liggande på valplatsen.
⁎
Sommartiden gick man, som nyss sades, på lediga stunder till Lorensberg, som då icke var samma ståtliga värdshus som i vår tid, men äfven då hade göteborgarnas förtroende. Genom en oansenlig träbyggning med själfva värdshusinrättningen kom man ut i en liten plantering med några träd och buskar, där en och annan löfsal lämnade plats åt dem som i fred och ro ville vederkvicka sig. Bakgrunden af denna grönskande lilla plats bildades af ett långsträckt trähus som innehöll teatern och musikpaviljongen och ofta var upptaget af teatraliska föreställningar, musiksoaréer m. m. samt där förevisningar af olika slag ofta retade göteborgarnes vetgirighet.
Ungefär så, med tillägg af en liten, tämligen illa vårdad park, såg Lorensberg ut för femtio år sedan, och det finns stadsbor som tycka, att det då tog sig bättre ut än i vår tid med de stora byggnaderna, verandorna och terrasserna, men det beror naturligtvis på tycke och smak. Visst är, att nog kunde man på 1850-talets Lorensberg ganska nöjsamt tillbringa en ledig stund. Att det länge varit och fortfarande är Göteborgs förnämsta utvärdshus torde ej kunna bestridas.
⁎
Gick man icke ut till Lorensberg, kunde man äfven sommartiden äta middag på Börsens restaurant som då hölls eller åtminstone kort förut hållits af den bekanta mamsell Björklund från Stockholm, hvars förmåga i kokkonsten gjorde sig gällande här lika oemotståndligt som i hufvudstaden.
En annan restaurant af värde var Prins Karl vid Östra Hamngatan, i hörnet af Drottninggatan, som hölls af källarmästaren David Andersson och stod i godt rykte, men ej ansågs fullt så fin som »Börsen» med dennas stora och inbjudande matsal.
Kafélifvet var ej mycket utveckladt i Göteborg på 1850-talet, men börsen ägde dock ett ganska godt kafé i sin bottenvåning, ehuru det ej var synnerligt rymligt samt ej heller utrustadt med någon stor elegans.
Vid Torggatan strax till vänster från Gustaf Adolfs torg, snedt emot d. v. posthuset, låg ett litet gammalt, mycket besökt »konditori», hvilket allt sedan Wadmans dagar haft anseende. Ja, det sades, att det skulle ha funnits redan för ett par hundra år sedan, fastän det skulle ha varit nyss nämnde skald och källarkund som mest fäst uppmärksamheten på »Simen på schweizerkrogen». Gammalt är det. Det är visst, liksom att det under långa tider varit ett af de mest besökta i Göteborg. En tid på 1800-talet ägdes rörelsen af en traktör Menn, kanske schweizare äfven han, men han sålde affären till schweizaren Johan Nikolaus Simen, och från den tiden bär kaféet eller konditoriet eller schweizeriet, snarare värdshuset, namnet »Simens» och innehades åtminstone en tid af sonen till den ursprunglige Simen, ehuru det hyrdes af en annan person och fastän schweizaren Grischotti var värd där.
På 1850-talet samlades på detta då ännu föga rymliga ställe några unga, glada karlar, som visserligen hörde till det handelsidkande Göteborg, men kände intresse äfven för många andra samhällsangelägenheter och dryftade många politiska, litterära och konstnärliga frågor. Själen i det sällskapet var den allmänt omtyckte C. O. Wijkander, hvilken hade sitt grosshandelskontor först i huset närmast intill Simens, sedan vid St. Eriks torg. Vårt kompaniskap hade, efter ett års samvaro, upplösts i all vänlighet, och vänskapen fortfor lika innerligt som någonsin förr.
På andra sidan om Simens hade firman O. Bronander & Son, i hörnet af Köpmansgatan, en stor järnhandel i detalj. Firman ägdes af Johan Lundgren, hvars i affären anställde son, den unge Lorens Lundgren, blef Wijkanderska firmans gode vän, hvilket äfven var förhållandet med en annan på grannfirman O. Bronander & Sons kontor arbetande ung man, Max Olbers, hvilken sedan fick anställning hos försäkringsbolaget Svea och afled som det bolagets verkställande direktör.
Lorens Lundgren är, som alla våra teatervänner veta, den hos oss allmänt kände och aktade direktören, regissören och mångpröfvade teaterledaren, hvars stora kärlek till scenisk konst motsvaras af hans skicklighet inom hela teaterfackets teknik.
Bland gästerna hos Simen på den tiden lefver kanske ännu en och annan, och den har måhända ej glömt gamle Wilhelm Hegardt, hvars stora personkännedom ofta var till nytta för oss yngre och som dessutom var en i allt älskvärd och genomhederlig man, men nog icke själf ägde någon öfverlägsen förmåga i praktisk affärsverksamhet och alltid hade sysselsatt sig med mera ovanliga än vinstgifvande företag samt allra helst gjorde i sjöskadade varor. Ej så litet skrattade man åt gamle Wilhelm, men det tog han lugnt och därmed afsågs ej heller något ondt.
Många voro de glada aftnarna hos Simen, men så kom krisen, och då försvann mer än en från det glada laget. Det blef en betryckt, till och med en sorglig tid i Göteborg.
⁎
Redan i början af 1857 började man klaga öfver penningbrist, och i april s. å. uppnådde den bristen ovanlig höjd. I själfva det fasta och förtroendeingifvande Göteborg bjödos förgäfves ypperliga och mångdubbla säkerheter. Förmögna, till och med rika affärsmän hade svårighet att få låna ganska små summor. De mest sparsamma och solida måste anlita den betungande utländska blankokrediten.
Något egentligt misstroende härskade nog icke ännu, men farhågor hvart detta skulle leda hördes litet hvarstädes. Olycksprofeterna började tilltaga, och det förtröstansfulla folkets antal minskades allt mera. Så fortgick under årets lopp, och på hösten hördes man tala om utländska firmor, i synnerhet nordamerikanska, som redan stoppat.
I början af november förkunnades, att en ansedd, aktningsvärd stålmanufakturfirma i Sheffield, Naylor, Wickers & komp., inställt sina betalningar med ett par hundratusen pund sterling i passiva, ehuru den vid årets början skulle ha haft lika stort belopp i öfverskott, med filialkontor på flera platser inom och utom England.
För öfrigt inlupo hvarje dag underrättelse om förvirring i Nordamerikas kommersiella och finansiella förhållanden, och de hade återverkan på Europa, ej minst på Sverige och dess förläggare i Hamburg samt affärsvänner i London. Firman Hoare Buxton & komp. på sist nämnda plats fann sig plötsligt i stor förlägenhet och måste inkassera sina fordringar i ganska stor utsträckning. Likadant var förhållandet med E. Sieweking & Son, som stodo i mångfaldig beröring med Sverige.
På Hoare Buxton & komp. hade ett ansenligt belopp växlar dragits af svenska hus, dels för redan verkställda sändningar, dels på blanko, men oroande affärslöshet grep allt mera omkring sig, och hvad som förr förtjänats gick nu snart förloradt.
Den från Amerika utgångna krisen blef allt våldsammare. I Europa var England mest lidande, ty därifrån hade betydliga kapital gått öfver till Amerika och där nedlagts i järnvägar m. m. Att krisen skulle blifva så ofantligt våldsam hade varit oförklarligt, då man hörde huru nästan alla utförselsartiklar, i synnerhet bomull, tobak, o. s. v., nyss förut stigit i oerhörd grad, om icke fördelaktiga omsättningar i dessa artiklar motverkats af en samtidigt pågående svindlande spekulation. Man visste, att bankerna i New-York försträckt alldeles orimliga summor för spekulationernas utförande, och detta ökade misstroendet i väsentlig grad. Man underrättades ock om nya betalningsinställningar i London och Hamburg. På sist nämnda plats var det i synnerhet Ullberg & Cramérs fall som framkallade nya affärsolyckor i Sverige. Då sammanträdde åtskilliga medlemmar af Göteborgs börs och öfverenskommo att genom allvarsamma åtgärder söka mota den hotande faran. Detta var den 10 november 1857.
Den 21 i nämnda månad anlände ytterligare sorgposter, men ock gladare nyheter. Det sades, att Ullberg & Cramérs ställning icke vore så ohjälplig som förut uppgifvits. Salomon Heine skulle träda emellan med två millioner mark, och äfven från andra håll väntades undsättning.
Första åtgärden af de göteborgsköpmän som skyndade de nödställda affärerna till hjälp bestod däruti, att en reservfond bildades, afsedd att betrygga de utländska krediterna eller långifvarne mot förlust.
Hvar och en som ville medverka skulle kl. 6 e. m. den 21 november inlämna skriftlig uppgift på det belopp, hvarmed han ville biträda. James Dickson var ordförande, och på uppgifven timma öppnades anbuden, som gingo till 8 à 900,000 rdr riksmynt. Detta öfversteg all förväntan, och man hoppades äfven på fortsättning. För vidtagande af skyndsamma mått och steg utsågs en särskild kommitté, bestående af följande firmor, nämligen: Edvard Magnus, Robert Dickson, A. Barclay & komp., J. Elliot, H. J. Heyman, J. A. Kjellberg & Söner, D. O. Francke samt Sv. Renström & komp., hvilka sist nämnda förut i allmänna meningen anklagats för ljumhet i saken. Den nionde deltagaren var v. häradshöfding Th. Berger, kommitténs sekreterare.
Oaktadt denna kommitté och andra undsättningsmedel stod krisen i sig själf ej att öfvervinna. Den ena dagen kom underrättelse från Hamburg, att nu vore Ullberg & Cramér, på hvilkens bestånd eller obestånd så mycket berodde, verkligen hjälpta. Dagen därpå medförde posten den ledsamma och på många svenska köpmän högst ofördelaktigt inverkande underrättelsen, att Ullberg & Cramér ingalunda fått undsättning. Flere andra hus i Hamburg hade dessutom stoppat, och i Sverige följde den ena konkursen efter den andra. Slutligen fann man ställningen rent af förtviflad litet hvarstädes.
I Göteborg var tillståndet onekligen mindre betänkligt än i Stockholm, men i och för sig tillräckligt dystert. Det kunde liknas vid förhållandet under en allmän farsot. Hvarje morgon var man beredd att få höra talas om nya »fall», somliga ohjälpliga, som man väl kunde se, andra tillräckligt ledsamma, om också räddning från fullständig undergång kunde hoppas. »I dag mig, i morgon dig», kunde man säga.
Offentliga nöjen voro åtminstone mycket sparsamt besökta. Jag vill dock minnas, att direktör Gille sökte med sin trupp hålla modet uppe. Den som bäst lyckades var Czapek, som på en af krisens värsta dagar, då mansspillan varit synnerligen stor, gaf en andlig konsert, på hvilken han under mycket bifall utförde en af honom komponerad kantat med storartad uppfattning och nytt bevis på helgjuten talang. Kantatens ord voro författade af magister Wallin.
Många bland Göteborgs rika män sökte räcka handen till bistånd, och det var väl knappt någon enda affärsman som sökte skaffa sig fördelar på de betrycktas bekostnad. Många vackra drag gjorde däremot under denna sorgliga tid sig gällande och visade den goda samhällsanda som rådde i Göteborg.
Åtskilliga bland dem som råkat ut för oförvållad olycka beviljades anstånd, och bland dem fingo flere tillfälle att snart åter börja sin verksamhet. Andra slutade för alltid, men bland dem funnos icke så få som under ganska lång tid arbetade på utplånandet af de från krisen härflytande skulderna. Emellertid hämtade sig samhället snart nog, och Göteborg gick utan afbrott en väl förtjänt uppblomstring till mötes.
⁎
En dag satt jag lutad öfver — icke några handelsböcker, men ett af mig nyss förut afslutadt manuskript af lättare innehåll, då Hedlund inträdde och utropade:
— Har du nu fått nog af affärslifvet?
— Mera än nog! svarade jag. Men de fyra senaste åren ångrar jag dock icke. Se, det är nog nyttigt, att en stormvind då och då rensar luften. De starka kunna stå emot. De svaga stryka med.
— Godt! Vill du nu slå dig ned i Köbenhavn och bli Göteborgs Handelstidnings brefskrifvare där.
— Det vill jag!
Och så for jag till Köbenhavn och tog min hustru med mig.