En svensk ordeskötsel/Inledning
| ← Titelsida |
|
En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt → |
Literaturhistorisk och språklig inledning.
Samuel Columbi Svenska Ordeskötsel finnes, såvidt nu är kändt, ej bevarad i författarens egenhändiga handskrift; 4 afskrifter, för hvilkas förhållande till originalet vi längre fram skola redogöra, hafva stått till utgifvarnes förfogande, nämligen A, B och D i Upsala universitetsbiblioteks Nordinska samling samt C i Ihreska biblioteket vid Ekebyhof (å Ekerön i Södermanland).
A. 622 (äldre signering 752) 4:o. På inre sidan af frampermen står skrifvet med förste ägarens egen handstil: »Jacob Troilius’[1] låtit inbinda dänne book i Husby in januario åhr 1711 samt till den, som där uti afskrifvit efter originalet S. Columbi anmärkningar öfver Swänske språket, gifvit siu och [en] half daler. NB har ock elliest med egen hand et och annat häruti afskrifwit efter berörde S. C. egenhändiga concept.»
Denna handskrift innehåller: 1) En naturhistorisk uppsats på latin med en marginalrubrik strax i början: natura omnium benigna mater. 8 sid. 2) »En swensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt» 150 sid. 3) Början af ett poem: »Iag siunger om en Kung, en oförskräktan Hielte» 1 sid. 4) En historisk uppsats, som börjar: »Christiern den andre blef 1520 antagen til Svea konung» 17 sid. 5) En historisk-filosofisk uppsats, begynnande med »Alt är fåfängeligit är så gammalt ord etc.» 22 sid.
Jakob Troilius har dels gjort åtskilliga tillägg efter originalet, isynnerhet till »Ordeskötseln», saker hvilka hans afskrifvare tyckes ha uteglömt, dels själf afskrifvit första uppsatsen, företalet till »Ordeskötseln» samt den filosofiska uppsatsen (N:o 5).
B. 623 (äldre sign. 258) 4:o. Å handskriftens främsta blad finnes antecknadt med en stil, som efter all sannolikhet ej är afskrifvarens: »Thetta skref jag åf efter Samuel Columbi egenhändiga utkast, hvilket salig Probsten Herr Jacob Troilius hade till låns af tå varande Bibliothecarien Herr Eric Bentzelius» samt undertecknadt »Samuel Troili», men i slutet är antecknadt: »Alt hijt är detta ord ifrån [ord] afskrifwit tåf Probstens Her J Troili afskrift, som han tagit af auctoris egenhändiga consept. Ifwarsnääs eller Östborn S: T: S.» Innehållet är aldeles detsamma som i föregående handskrift och det skrifna sidoantalet utgör 8 + 158 + 1 + 15 + 22. Alla uppsatserna möjligen med undantag af den 4:de synas vara skrifna af samma hand, hvilken skrifvit notisen på sista sidan.
C. Handskriften i Ihreska biblioteket 7 »dubble» skrifark 4:o; innehåller 1) den naturhistoriska uppsatsen; samt 2) »Swensk Ordaskötsel». Å främsta bladet samma anteckning som i föregående — efter »Jacob Troilius» finnes dock tillagdt »(uti Husby)» — med samma underskrift Samuel Troili, ehuru den påtagligen ej är afskrifven af den som skrifvit föregående. Pikturen är altigenom vårdad och uniform.
D. 624 (äldre sign. 335) 4:o, senare afskrifven än de föregående, spatiösare (187 sid.) och med tydligare rubriker. Denna handskrift innehåller: 1) »En svensk Ordeskötsel angående Bokstäfver, Ord och Ordesätt, upsatt af Samuel Columbus A:o 1678.» 2) Det under N:o 3 i A och B anförda poemet.
Originalhandskriften, som Jakob Troilius hade till låns af »tå varande Bibliothecarien Eric Bentzelius» (d. y.) måtte nu vara förkommen eller i något bibliotek afbida sin upptäckare. Bland de böcker, som efter Benzelierna kommit till Upsala och Linköpings biblioteker, synes den emellertid ej hafva funnits.
Rörande afskrifterna ange sig både A, B och C visserligen såsom afskrifter af originalet; men med B äger det egendomliga förhållandet rum, att notisen i början säger, att det är en afskrift efter originalet, den i slutet — och den äro vi mäst böjda att tro på, då stilen är lik bokens i öfrigt — att den är afskrift af A. Hvad C angår har den samma uppgift som B i början, men är enligt vår åsikt troligen en afskrift af A, ehuru af annan hand. Dessa trenne handskrifter visa sins emellan så stor öfverensstämmelse, att de otvifvelaktigt höra tillsammans i den af oss angifna ordningen. Om D kan ej mer med bestämdhet sägas än att den förskrifver sig från första hälften af 1700-talet. Handskriften A är enligt Jakob Troilius från 1711, B:s och C:s ålder torde man kunna räkna från tiden strax därefter. Hvem den Samuel Troilius varit, som antagligen skrifvit B, tilltro vi oss ej att afgöra. Tvänne finnas vid denna tid med det namnet, bägge brorsöner till den nämde Jakob Troilius: den ene, son till Johan Troilius, kyrkoherde i Barkarö, var född i midten af 1690-talet och dog i Upsala 1722; den andre, son till kyrkoherden i Stora Schedvi, Olof Troilius, var född 1706 och dog 1764 såsom ärkebiskop i Upsala. Om afskriften härrör från tiden strax efter 1711, synes ingen annan än den förstnämde kunna ifrågasättas.
I fråga om arbetets ålder har utgifvaren af Hanselliska upplagan af Columbi skrifter velat sätta den till slutet af 1660-talet[2]. Vi hafva emellertid sett, att D förlägger det till 1678. Denna uppgift bekräftas ock i skriften (se texten sid. 6), där det säges att fransmännens »första Konung Pharamond utwähldes Åhr Christi 418» och tillägges: »Äre så 1260 åhr gamle etc.» Handskriften C har äfven i en marginalnot: »NB 1678». Skalden-författaren var då ej återkommen från sin långvariga vistelse i Tyskland och Frankrike — han hemkom först på våren följande år, det år som tillika blef hans dödsår — men ingenting hindrar, att han under vistandet i Paris, hvilket just var ägnadt åt literatur- och språkstudier, kunde ha utarbetat den nu publicerade skriften, i synnerhet som den i det hela bär ett nog fragmentariskt utseende, vittnande om, att det åtminstone till större delen mera är vid olika tillfällen nedskrifna anteckningar och reflexioner än ett efter faststäld plan utfördt arbete; för att konstatera denna förmodan hade det varit af särskildt intresse att se originalhandskriften.
Vår åsikt, att arbetet nedskrifvits under sista året af författarens vistelse i Paris, synes oss få ett stöd däruti, att han ur den på 1660-talet i Paris utkomna »Le grand dictionnaire des Pretieuses» af de Somaize (se anm. till s. 72) gjort en del nästan ordagranna öfversättningar. I en liten anteckningsbok från sin resa (N:o 47 i den nu upprifna Cronstedtska samlingen i Upsala bibliotek) har Columbus bland »Mina Böcker Paris 21 Octob. 1678» upptagit »Dictionnaire des pretieuses».
Hanselliska upplagans utgifvare anger både i förordet och anmärkningarne, att i Upsala biblioteks Nordinska samling finnes af Columbus förutom »Ordeskötseln» »en svensk grammatica» såsom särskilt arbete. Oaktadt alt sökande ha vi ej lyckats komma detta intressanta arbete på spåren. Vi ha derför till sist fallit på den tanken, att utgifvaren slagit upp handskriften af »Ordeskötseln» och ungefär midt i volymen funnit med fet stil »Grammatica» samt utan vidare nedskrifvit sin notis.
Af »Ordeskötseln» är förut publiceradt: sid. 4 i närvarande upplaga från stycket »Men mig tyckes att någon grunkar etc.», anfördt i Svedbergs Schibboleth sid. 68, hvilket Atterbom reproducerat i sitt minne öfver Columbus (Sv. akademiens handlingar del 24, sid. 296, 97), men han synes fatta uppsatsen såsom utdrag ur en filosofisk afhandling eller dyl. Samma stycke, ehuru förmodligen återgifvet efter handskriften A (752 4:o) finnes i Hansellis uppl. sid. 287, 88. Wieselgren, Sveriges sköna literatur III, 204, 5, har ock återgifvit samma stycke.
Vid den närvarande editionen ha de tre första handskrifterna följts. Några varianter ha utgifvarne ej ansett nödigt anföra, då skriften är så pass ung samt de tre bästa handskrifterna nästan i alt stämma öfverens. Ordens stafning är troget återgifvet efter handskrifterna, interpunktionen är däremot modern. På några ställen hafva obetydligare uteslutningar gjorts: sid. 26 har ungefär en sida, upptagande ord och uttryck ur det gamla lagspråket, uteslutits, likaså ha på några ställen mot slutet af skriften osammanhängande satser och verser blifvit förbigångna.
Hvad Columbus med sitt arbete åsyftat anger han själf
utförligt å s. 66. Han vill verka hufvudsakligen i tvänne riktningar, dels
för förbättrande af skrifsättet, dels för fullkomnande af själfva språket,
särskildt genom att öka dess ordskatt. I det förra syftet förordar
han användandet af latinsk (antiqva) stil i stället för fraktur (jfr
särskildt s. 3) samt förfäktar lifligt behofvet af att ordna stafningen i
fonetisk riktning. Han är härvidlag både i princip och
tillämpning en fulländad »nystafvare», som tyckes hafva sett lika klart i
detta ämne som trots någon i våra dagar; se t. ex. hans verkligen
glänsande utfall s. 56 mot den etymologiska stafningen! In praxi
vill han gå ganska långt: ej blott haw, hawa (s. 45), värd (verld
s. 56), dä-här (s. 11) m. m., utan äfven vigör, mankera, skrifningar
som böra hafva förefallit hans samtid hårresande.
Ordförrådet vill han öka dels genom lån, dels genom nybildning, dels ändtligen genom att tillägga redan befintliga ord nya betydelsenyanser, specielt metaforiska. I fråga om lån älskar han att i första hand rikta skriftspråket genom upptagande af vulgära och dialektiska uttryck (jfr s. 10 ff.), t. ex. elak (s. 47), wurdtit (»som i alle ögnbleck säges», s. 65). Därnäst må man söka framdraga fornsvenska ord med »wacker klang ok wacker betydelse» (jfr s. 23 ff.), t. ex. arla ok särla (s. 24), later (s. 59). Ändtligen må man också anlita främmande språk. Härvidlag hyller förf. en mycket moderat purism, opponerande sig mot försök att uttränga sådana främmande ord som redan vunnit burskap i språket (jfr s. 5, 9), ehuru han visserligen begår en synnerligen olycklig inkonsekvens, då han s. 41 ff. företar sig att öfversätta grammatiska termer. För framtiden anser han utländska ord böra sparsamt lånas; allenast gent emot tyskan anser han all varsamhet obehöflig, ty svenskan och tyskan äro »systrar», och »wij kunne fritt ta den ene tåf den andre, hvad som wij behage» (s. 64). — Nybildningar åter (jfr s. 26 ff.) vill han skapa antingen fullt själfständigt och af inhemska tillgångar, t. ex. låghet, behöflig (s. 27) — oförlijknelig misströstar han s. 58 om att kunna få infördt —, eller ock genom efterbildande af främmande uttryck, isynnerhet grekiska och latinska.
Det torde redan af detta program hafva framgått, att Columbus var en man med en icke blott för sin tid ovanlig språkvetenskaplig begåfning. Särskildt förtjänar hans språkfilosofiska ståndpunkt det största erkännande. »Ju närmare tanken kommer til tinget, språket til tanken, skriften til språket, ju fullkomligare är däd. Tankan har Gud ok naturen oss gifwit, språket föräldrarne el. umgängesfolket, skriften de booklärde» (s. 33); »Sedwane regerar talen, men icke de flästes, men de förnuftigastes» (s. 63); »I ordens utsägnings snarhet ok deras förstånds klarhet bör vårt språk berömmas» (s. 52); dessa äro de grundtankar i fråga om språkets uppkomst, lif och ändamål, som han här och där närmare utvecklar, och uti hvilka han står framom till och med mången språkfilosof i vårt århundrade. — En annan i ögonen fallande förtjänst hos språkmannen Columbus är hans fina observationsförmåga i fråga om ljuden. Han har t. ex. märkt, att l och n äro själfljud (stafvelsebildande) i ord sådana som bess’l, text’n, goss’n, och han har observerat, att på olika orter i Sverge uttalades ett ord som t. ex. lam (adj.) än lām, än lamm, än lăm (således med både kort vokal och kort konsonant). — I fråga om etymologi och språkjämförelser är han långt nyktrare än sina samtida i allmänhet. Han anser för visst, »at alle europeiske språk hafwe en gemenskap ok synes komma af samme källa, men hafwe fått någon olijkhet förmedelst tijden ok rummens åtskilnad», hvarför man med lika stort eller litet skäl kan härleda det ena ur det andra som tvärtom. Visserligen kommer han stundom med lika djärfva och ometodiska sammanställningar som hans beryktade samtida Olof Rudbeck, men han gifver då knappast häller denne efter uti fyndighet, såsom då Faunus identifieras med Fahn (s. 21); Alarik, Genserik med Ol-Erik, Jens-Erik (s. 26); foora med φορά (s. 29); martialisk härledes från mader (isl. maðr, s. 9), ond från ohne (s. 22), i jånss från jener (s. 22), foemina från föda (s. 43); »ån kurrar med raffsighet» identifieras med »l’eau courre avec rapidité» m. m.
Det är klart, att de egenskaper, som gjorde Columbi Ordeskötsel till ett för sin tid utmärkt arbete, dock icke äro de som i första hand göra detsamma intressant och värdefullt för den nutida forskningen. Dess hufvudsakliga värde är numera fasthällre att söka i den omständigheten, att Columbus häri afsiktligt söker återgifva sin tids talspråk (»I skrifvande har fulle daglige taalbruket högste rätten», heter det s. 56), hvadan vi här finna oskattbara upplysningar om svenska språkets verkliga beskaffenhet vid medlet och senare hälften af 1600-talet. Då jag här nedan går att meddela de slutsatser — hufvudsakligen rörande ljudläran — jag trott mig kunna draga ur Columbi yttranden och stafning, så har jag ansett det tjänligt att för kontrollerande och fullständigande af mina resultat samtidigt genomgå de öfriga arbeten rörande svensk grammatik, som vi äga kvar från 1600-talet, nämligen: Andreas Arvidi Strengnensis En kort handledning till thet svenske poeterij, Strengnäs 1651 (viktig för sina uppgifter om betoning och rimslut); G. A. E. Vallenius Vestmannus Project af svensk grammatica, Åbo 1682 (mycket obetydlig; af värde är den deri meddelade ordlistan med angifvande af genus; saknar paginering); Er. O. Aurivillius Cogitationes de lingvæ svionicæ, qvalis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione, Upsaliæ 1693 (en rätt fullständig och god ljudlära); Petrus Lagerlöof Dissertatio de linguæ svecanæ Orthographia, 1694 (med starkt konservativ tendens och förordande etymologisk stafning); Nils Tiällmann En svensk språk- och skrif-konst, Stockh. 1696 (ljudläran, som utgör större delen, värdelös; den korta formläran är bättre). Uti Jac. Boethii obetydliga Dissertatio de nonnullis ad cultum svetici sermonis pertinentibus parag. I 1684, II 1685[3] har jag icke funnit någon notis af vikt.
Till ljudläran:
A betecknar enligt Lagerlööf (s. 45) tvänne ljud, hvilka väl icke kunna vara några andra än nysvenskans slutna och öppna a-ljud. Häremot synes visserligen tala, att L. såsom exempel på det ena ljudet anför de båda substantiven vahra och fahra, såsom ex. på det andra däremot verben vara och fara, hvilka i nysvenska riksspråket lyda alldeles lika med substantiven. Men nu är att märka, det L. var till börden värmlänning från Fryksdalens närmaste grannskap, och därstädes hafva ännu i dag de nämda substantiven slutet a, under det att verben hafva öppet (se min Fryksdalsmålets ljudlära § 33 och Ordb. öfver fryksdalsmålet s. 23, 24, 116). Under sådana omständigheter finnes intet skäl att tvifla på, att ju L:s uppgift är riktig, åtminstone för Värmland. Osäkrare är, huruvida Aurivillius å sin sida har lika rätt, då han (s. 32) påstår, att a »semper . . . unum eundemqve æquabilem & purum sonum habet». Men A- var upplänning, och kanske ha vi i de båda förf:s motsatta uppgifter att spåra en dialektisk olikhet.
I Columbi arbete uppträder stundom a i stället för följande nysv. ljud:
o i till goda (s. 24, 48), där a är att förklara på samma sätt som i nysv. borta, med rätta och (såsom jag i Svenska Landsmålen I, 13, s. 45 sökt göra troligt) framkallats af den på o hvilande höga tonen. Det nysv. till godo är väl liksom åtskilliga andra dylika uttryck en arkaistisk form som återupptagits ur äldre skrift. (Att o bevarats i sammansättningar såsom kyrkogård, hälsovård, är naturligt, eftersom o här har låg ton).
å i foot-spaar (s. 26) som säges vara bättre form än foot-spår. — Arvidi s. 44 har ännu wamb för wåm, Tiällmann s. 172, 178 stand.
ä i förandra (s. 3 och flerest.): likaså hos Arvidi s. 46. — Om grafwa se nedan.
Ofta saknas a i slutljudet, t. ex. komm’ (s. 4), taal’ (s. 5, II), häfw’opp (s. 12), löp (s. 14), ander (andra s. 4); någon gång äfven annars, såsom i an (annan s. 25. 26), alnacka (s. 8), cretur (s. 17, 23). De båda sista formerna kunna vara dialektiska, enär samma synkope förekommer i dalmålet och Columbus var från Dalarne.
B var enligt Aurivillii uppgift (s. 62) vid denna tid stumt i förbindelsen mbl, ehuru Col. s. 41 skrifver gamble. Att detsamma var fallet i mbr, lider intet tvifvel. Visserligen har Col. s. 58 timbra, men s. 64 timrad. Äfven i slutljudet var enligt Lagerlööf s. 114 b stumt efter m (t. ex. damb). Då Auriv. s. 61 yttrar, att b stundom uppträder efter m, afser han väl blott skriften. Å andra sidan är det underligt, att Arvidi s. 62 ej låter mb rimma med mm; men Arvidi är ju betydligt äldre än Lagerlööf.
D betecknar enligt Aurivillius (s. 66 ff.) två ljud, ett hårdare och ett lenare, altså väl d och ð, det senare näst efter lång eller obetonad kort vokal, men icke efter sådan konsonant som t. ex. r eller g. Någon uppgift, tydande på tillvaron af ett tredje d, det supradentala, har jag ej träffat. Dock är det, af skäl som nedan skola visas, ganska rimligt, att det verkligen redan förefanns. — Bruket af d öfverensstämmer med nysv.; dock motsvarar det
t i ett ord: däd (s. 10 och fl.) eller täd (s. 40 och fl.); äfven då man skref thet uttalades, enl. Aurivillius s. 121, täd.
Bortfallet är d ofta, vare sig det representerar d eller ð. Exempel på det förra äro jämförelsevis sällsynta. Uddljudande saknas det blott i walen (s. 18, 26), slutljudande stundom efter n och l (jfr nysv.), såsom i winn (s. 41), -lans (s. 38), Haral (s. 10), el’n, siälswållig (s. 55); jfr gill, sill hos Arvidi s. 62. Däremot saknas ð ytterst ofta: dels slutljudande, t. ex. dö, nö, rå, rö, sö (s. 49), mä (s. 6), hwa’ (s. 14), dä (s. 10), alti (s. 4 och fl.), we (s. 52), trå (s. 31), goo, hufwu (s. 22); dels mellan vokaler, såsom i föa, göa, blöa, möa, saal, Ehr, röe, Fahr, Broor, Moor (s. 49), så’n (s. 11), staa’n, wålnan (s. 14), bå (s. 9), sa’, re’er (s. 26), tij’nder (s. 29, 30), see’n (s. 32), skymta’ (s. 17), dör (s. 18; jfr väär, goa tijner hos Lagerlööf s. 8); dels före konsonant, särskildt s, såsom i go’ss, rå’ss, mo’ss (s. 55), is (s. 14), ilige (s. 16), staggpänning (s. 28).
E representerar enl. Aurivillius s. 33 tre olika ljud: e, ä och ett mellanljud (utan tvifvel detsamma som nysv. äger), förekommande i obetonade slutstafvelser före /l, n, r. — Man finner e-Ijud i stället för nysv.
a ofta i slutljudet, särskildt i 1 och 3 pers. plur. hos verbet.
i uti we (vid, Col. s. 28 och fl.), te (till, s. 55 och fl.), medja (s. 30). Detta sistnämda ord, liksom ock bedja, smedja, vidja hafva hos Arvidi både e (s. 53) och i (s. 61).
ä i dregla, som hos Arvidi (s. 54) rimmar med segla och stegla, samt i erg, som af Aurivillius (s. 33) anföres såsom exempel på rent e-ljud (hvilket ännu tillkommer ordet i fryksdalsmålet).
I int’ (s. 14) saknas e.
F motsv.: p före t (enligt en i nysv. dial. synnerligen vanlig öfvergång), t. ex. stielft, släft, knäft m. m. (s. 46); var (enl. s. 22) vanligtvis stumt i efter (»läs ätter»).
G hade enl. Aurivillius (s. 78 ff.) fyra olika ljud:
1. hårdt g, detta äfven i förbindelsen ng (s. 79, 107), som sålunda ännu på denna tid representerade ng + g, såsom i flere nysv. dialekter, t. ex. dalmålet, färömålet.
2. spirantiskt g (fsv. gh) näst efter lång och obetonad kort vokal (s. 83 ff.). Enligt Aurivillii bestämda uppgift fortlefde sålunda detta ljud, liksom ð, ännu i de sista åren af 1600-talet. Det är derför föga troligt, att Söderwall (Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning, s. 82) har rätt, då han — under åberopande af ett yttrande i Swedbergs Schibboleth angående onödigheten af h i gh, dh — antar, att dessa båda ljud »åtminstone vid början af def 18:de årh.» ej längre brukades. Swedbergs ord vilja säkerligen icke förneka tillvaron af ljuden gh, dh, utan blott föreslå en enklare beteckning för dem, alldeles på samma sätt som Aurivillius sjelf omedelbart efter sin redogörelse för förekomsten af gh yttrar (s. 85), att h här »præter necessitatem esse videtur». Lika litet får väl Columbi yttrande sid. 45, att h i gh, dh är »inte af nöden» anses innehålla annat än ett förslag till en kortare beteckning.
3. ng-ljud i förbindelsen gn, som dock stundom kunde uttalas också som ghn (s. 84 ff.)i t. ex. agn, regna.
4. sonum »leniorem & molliorem, quasi j conjunctum haberet» (s. 79), i uddljudet före len vokal (s. 81 f.). Utan tvifvel ha vi här att göra med ljudförbindelsen palatalt d + j, ett mellanstadium mellan det gamla g-ljudet och det nysv. j-ljudet, som ännu intages af några nysv. dial., t. ex. dalmålet.
Hos Columbus visar sig g i stället för nysv. k uti og (och, ock, s. 54, 56), som uppges vara det vanliga uttalet, ehuruväl äfven uttalen ock och å sägas förekomma. Ur allmogemålet anföres (s. 7) agdera för ackordera.
Ett tillsatt g råkas i stoog (s. 21, 43 och fl.), analogibildning efter slog, tog, drog m. fl. pret., samt i bittig (s. 15, 24), analogibildning efter adj. på -ig, som vanligen uttalades utan g (se nedan), hvadan bitti för bittida (se ofvan: D) kunde uppfattas som ett dylikt. Bittig är troligen blott en provincialism, som Col. medfört från Dalarna, der denna form ännu är bruklig.
Det spirantiska g är synnerligen ofta bortfallet: mellan vokaler i taa, draa (s. 49, dessa former förekomma ock hos Arvidi s. 48 och hos Vallenius), plä’ (s. 39), nån (s. 11), nåssånär (s. 11, 51); slutljudande i adj. på -lig, t. ex. fulleli (s. 11), tämli (s. 27), förfärli (s. 28), gemenli (s. 34), wisserli (s. 51), underli (s. 53), ärli (Lagerlööf s. 6) samt i ja (Vallenius). Dessutom saknas g i moron (s. 21, 44 och hos Vallenius; g har först bortfallit i pl. mor[g]nar och sedan analogice i sing.), Bersman (s. 55). — Om g uti -gj- (fsv. ghi) se under j.
H hördes ännu i förbindelsen hw enligt Aurivillii bestämda uttalande s. 6, där det heter, att man snarare uttalade huart än hvart, samt att den som skrefve hwart måste medgifva, det w här hade »peculiarem quandam pronunciationem, a nativa & communiori nonnihil diversam», »velut mixtam ex vocali u & consona we». Altså hade man väl här h + medljudande u, försåvidt icke — hvilket är en rätt antaglig möjlighet — man i stället för h + u, som utan tvifvel var det äldre uttalet, vid denna tid hade fått ett icke sångbart medljudande u (engl. wh, nyisl. hv), hvarur i så fall det nuvarande v-ljudet uppkommit, väl närmast ur ett sångbart medljudande u. En dylik utveckling har försiggått i engelskan och isländskan, där fornspråkets hv gifvit ett icke sångbart u (wh), som i engelskan numera håller på att öfvergå till sångbart (w; se Sweet: History of english sounds s. 75 f.).
Att h däremot var stumt i förbindelsen hj framgår af följande skrifningar: h orätt tillsatt i hiärpe (Tiällmann s. 174) och hiette (Arvidi s. 60), däremot utelemnadt i iuulbeent (Arvidi s. 57). Men utan tvifvel var h i hj stumt redan betydligt tidigare. Licentiaten H. Schück har nämligen gjort mig uppmärksam på, att några i Gjörwells »Nya svenska biblioteket» Band. I anförda matsedlar från Gustaf II Adolfs hof, daterade 1623, hafva flere gånger skrifningen jort (hjort), liksom också hjärpe uppträder än med än utan h.
Columbus har ett tillsatt h i verbet hösa (höste s. 30, ut-höst s. 4), hvilken form äfven visar sig i flere yngre dial. Däremot har han utelemnat h i ock-dera (hvilketdera, s. 58) och ijkte (s. 30; isl. hika, d. hige, jfr fryksd. hiksen, rsp. his[k]na).
I uttalas enligt Lagerlööf (s. 36) »paulo aliter» i adj. wijd än i prepos. wid, och har han väl här observerat skilnaden mellan slutet och öppet i. Det senare afser han väl ock, då han (s. 48, 50) talar om ett ljud midt emellan i och e, som skulle förefinnas i t. ex. ett, frijd, illak. Att däremot Aurivillius (s. 37) anser i hafva »semper eundem purum sonum», är ej att undra öfver, ty skilnaden mellan de båda slagen af i är ju ganska ringa och bör hafva varit vida lättare att iakttaga för Lagerlööf, som var från Värmland, där differensen tidigt bör hafva varit stor, enär det öppna i numera därstädes öfvergått till e (se Fryksd. Ljudl. § 17).
Hos Col. uppträder i motsvarande nysv.
e uti di, sij (s. 4 och fl.), gijn (s. 32), imillan (s. 21, 38 och ff., men emellan s. 36), ill (eld, s. 28), samt i slutstafvelser efter g eller k (som ju i alla tider visat benägenhet att låta ett följande e öfvergå till i, jfr isl. dreginn, tekinn, fsv. gisl, ginum, gin, nysv. kittel m. m.) t. ex. egit (s. 10), tycki l. tycke (s. 14), ki (icke, s. 28).
ä uti imillan (s. 21, 38, men imellan, emellan 4, 36 och fl.), pijgswinn (-sven, s. 26) och inkom (s. 14), där ng-ljudet väl spelat en roll vid öfvergången (ei >) e > i, liksom i ingen för engin, sinka för senka (så t. ex. hos Bonaventura) m. m.
Hos Arvidi (s. 65) har kirfwel (kyrfvel, körfvel) ännu qvar det äldre i, som uppstått ur e i lat. cerefolium i följd af det föregående k (jfr kittel m. m. ofvan). Likaså kvarstår ännu hos denne förf. uti sniö (s. 108) och sliunga (s. 79) det i som nysv. förlorat.
Däremot saknas i hos Col. uti Swerje (s. 4 och fl.), ki (icke, s. 28) och kär’ng (s. 51).
J har hos Col. inträdt i stället för
g uti mei, meij (s. 4, 9; samma uttal åsyftas utan tvifvel med skrifningen meg, s. 5, mäg, mig s. 9; Lagerlööf s. 6 har mey), Swerje (s. 4 och fl.), spejel (s. 69). Att förbindelsen gj (fsv. ghi) efter len vokal redan vid denna tid uttalades som rent j framgår af skrifningen säija (s. 5 och fl.; enl. Lagerlööf s. 122 är också sägia att läsa säja; g i nysv. inf. säga är väl kommet från pres. och imperat.) samt af Aurivillii nöija, dröija (s. 11).
Ett parasitiskt j (jfr Fryksd. Ljudl. § 196) visar sig i mejan l. medan (subst., Col. s. 43). På grund af Auruvillii yttrande (s. 12), att uti dija, lija, nijo, tijo, rija, wija m. fl. »adcurate loquendo diphtongus sit», synes troligt, att här verkligen också ett dylikt j insmugit sig, och sålunda ij är = i + j, ej blott såsom annars = ā.
Sällan är hos Col. ett i nysv. kvarstående j bortfallet, t. ex. willa (s. 17). Däremot kvarstår ännu aflednings-j uti flyttia (s. 37; hos Arvidi s. 90 likaså i kräfwia, quäfwia, men Col. s. 64 »kräfwa, kräfja») samt i ord på kj, t. ex. styrkja, märkja, körkian (s. 36), tänkja (s. 38), hvarest kj väl måste beteckna palatalt t + tj- (möjligen j-)ljud, enär Aurivillius (s. 107) uppger, att ng-ljudet »minus exauditur» i tänkja, rynkja o. d. än i anka, ynka m. m.. hvilket väl betyder, att i de förra orden är nk = palatalt n + palatalt t, i de senare = gutturalt n + k.
K anger enligt Aurivillius (s. 92 ff.) två ljud: k och kj (d. v. s. palatalt t + tj- l. möjligen j-ljud), det senare före betonad len vokal, i hvilken ställning äfven sk »molliter sonat» (s. 97). Med detta lena uttal af sk måste åsyftas antingen s + tj (med eller utan explosift element) eller ock rent af det yngre enhetliga sj-ljudet, hvilket senare synes mig troligare på grund af skrifningen skeersant för sergeant hos Columbus (s. 6). Denna skrifning vill tydligen återge det i flere nysv. dial. brukliga uttalet sjärsjant, där första stafvelsens s blifvit sj genom assimilation med nästa stafvelses sj på samma sätt som i de dialektiska formerna sjärsjild, sjösjen (syskon), sjösj (syrsa) m. m (se Fryksd. Ljudl. § 179, 4, Dalbymålet § 136, 2). Columbus har naturligtvis här valt sk såsom tecken för sj-ljudet, emedan han i andra ställningar tillade denna teckenförbindelse detta ljudvärde. Men denna skrifning skeersant är äfven i ett annat afseende lärorik. Det visar nämligen att redan på Columbi tid hade rs sammansmält till supradentalt sje-ljud, ty detta är en nödvändig förutsättning för, att Columbus skall hafva kunnat beteckna det andra (ursprungliga) sj-ljudet i skeersant med rs. Och icke blott rs hade vid denna tid hunnit blifva sje, utan äfven tjokt l (som, efter hvad nedan skall visa sig, var mycket vanligt på 1600-talet) + s uttalades på samma sätt, en utveckling som vi känna till från en mängd nysv. dialekter. Det fsv. sighil sten (Rydqvist III, 168) skrifves nämligen af Columbus (s. 20) seger-steen, och han betonar contra Stiernhielm, som velat skrifva segel-steen, att man verkligen säger segersteen. Tydligt är att här icke kan vara tal om, att man sagt r + s, utan naturligtvis är rs beteckning för ett sj-ljud, och komma vi sålunda på grund af denna skrifning till samma resultat beträffande uttalet af rs som ofvan med ledning af skeersant.
Hade möjligen k i 1600-talets språk ännu ett tredje ljudvärde utom de båda ofvannämda? Hos Aurivillius heter det s. 90, att k före t (t. ex. i akt, makt) samt i konj. ok och interj. ak »pronunciationem qvasi cum adspiratione qvadam conjunctam olim habuisse videtur». S. 65 däremot säger samme förf. uttryckligen, att i ach, och, mächta o. d. betecknar ch »leniorem sonum cum aspiratione mixtum», och Lagerlööf påstår (s. 97), att ch i macht o. d. uttalas »densius ac velut cum spiritu aliqvo». Å andra sidan står Columbi (s. 54) och Lagerlööfs (s. 7) bestämda uppgift om, att och uttalades åg, å eller åck. Under dylika omständigheter har jag ej kunnat komma till något säkert resultat i fråga om detta »aspirerade» k:s tillvaro. Kanske är det blott ett grammatiskt hjärnspöke, framkalladt af den vanliga skrifningen med ch just i de nämda orden, hvilka alla, utom och — om hvilken skriftforms upphof se Columbus s. 54 —, äro af tysk börd. Eller skulle möjligen ett uttal likt tyskans hafva varit gängse, åtminstone dialektiskt, t. ex. i östersjöprovinsernas svenska?
I fråga om Columbi användning af k är att märka formerna wakenhuus (vapenhus s. 20), Ludwik (s. 36) och instickta (s. 34) jämte stiffta (s. 37). Mellan s och t har det regelbundet bortfallit (såsom i nysv. hvardagstal), t. ex. friss’t, Tyss’t, Dans’t, färss’t m. m. (s. 50), Latinst, Fransyst (s. 5), samt dessutom i Tyssland (s. 5 och fl.), Greeska (grekiska s. 10 och fl.).
L var dels vanligt »tunt» l, dels »tjokt». Detta senare förekom enligt Columbi utförliga redogörelse s. 44 f. dels i stället för rd, dels för l i vissa ställningar, t. ex. bohl bord, hähla härda, håhl hård och hål, ståhl stål, hvilken uppgift fullkomligt stämmer med hvad Aurivillius (s. 99) och Lagerlööf (s. 7 och 123) hafva att förmäla. Hoffolket undvek dock (enl. Columbus) det tjocka l och läto i stället tunt l inträda. Det är på så sätt som sv. riksspråket nu i åtskilliga ord fått l för äldre rd: vulen, fy vale, vålnad, svål, fälknäpp, ifjol, hin håle (Rydqvist IV, 312) samt stel (se mitt Dalbymål § 42). — Om tillvaron af supradentalt l för rl har jag ej kunnat vinna några upplysningar, men är det, såsom mig synes, mycket sannolikt, att såväl det som ock supradentalt n och t redan existerade, då, såsom jag ofvan under k sökt visa, den motsvarande sibilanten förefanns, och då vidare öfvergången från rd till tjokt l förutsätter mellanstadiet supradentalt-kakuminalt d (se Fryksd. Ljudl. § 188 och Blombergs Ångermanländska bidrag s. 11, § 5).
Hos Col. saknas l i ska (skall), sku (skola, s. 47), kar (karl, s. SS och fl.), te l. t’ (s. 55, 11), wärd (verld, s. 2, 56, 55 och fl.), håcken, tåcken (s. 12, 17).
M för ng möter i jumfru, jomfru (s. 23, 27 och fl.).
N är enligt Aurivillius (s. 107) dels n-, dels ng-ljud, detta senare i förbindelserna ng (d. v. s. ng + g, se ofvan under G) och nk (dock troligtvis icke i nkj, se ofvan under K). Kan möjligtvis Columbi skrifning Mälan’ (s. 45) för Mälarn åsyfta att beteckna ett uttal med supradentalt n?
Bortfallet är n redan nu uti Iätte (Col. s. 15); vidare saknas det uti reda (s. 66), moromål (s. 27), e (fem. till en, s. 59) frå (s. 70) samt i lungt för lugnt, som hos Arvidi (s. 79) rimmar mot tungt. — Däremot heter det nysv. splitter-naken hos Col. (s. 28) splinter-naken.
O representerar enligt Col. s. 44 och Aurivillius s. 38 ff. tre olika ljud:
1. slutet o, t. ex. i bo, otta.
2. ett ljud »nästan som å», hviiket blott skall förekomma såsom kort. Såsom exempel anföras (af Col.:) hopp, opp, hotta (höta), skotta, moron, (af Aur. dessutom:) bobbe, kobb l. kobbe, lof (beröm; är vokalen här kort?), loft, ofta, boffel, toffel, kock, bock, nock, pock, rock, rocka, nocka, focka, ollja, boll, soll, koll l. kolle, kolla, om, kom, som, komma, lomma, somna, son (filius; här är vokalen kort, se nedan under kvantitet), topp, lopp, loppa, borg (kastell), sorg, torg, oss, tross, mossa, lossa, kost, lott, potta, tros. Att döma af beskrifningen och de anförda exemplen ha vi här att göra med nysvenskans öppna o. Samma ljud bör Arvidi hafva uttalat i orm som han låter rimma mot storm, form (s. 78); också är vokalljudet i orm öppet i flere nysv. dial., t. ex. fryksdalskan och dalbymålet.
3. ett ljud, som enligt Aurivillius (s. 40) skall ligga midt emellan de båda nyss anförda. Columbus afstår från hvarje beskrifning. Såsom exempel citeras (af Col.:) kohl (kol), hohl (hål), bohl (stam), mohn (förmån), dohn, såhd, båhd, (och af Auriv.:) lodia, mod (modd), brodd, kloddra, lof (tillåtelse; det påpekas särskildt, att detta ord i uttalet skiljer sig från lof beröm), skof, skofwel, sofwa, hog, rog, tog, trog, fnok (?), trok, tocka (isl. þoka), mohln, tohla, fohla, molka, solka, tolka (interpretari), bonet, lonn (»alias lönn»), spona, kona, korg, borg (validus, skildt i uttalet från borg castellum), bork (l. burk), lork (l. lurk), borsta, borra, knorra, morra, skorra, horra (l. hurra), korl (?), morl(a), sorl, boss, botn, flott, gor. Det synes mig sannolikast, att detta tredje o-ljud är orena u- eller ö-artade o, som många nysv. dial. hafva att uppvisa.
Såsom af de anförda exempelsamlingarna framgår, motsvarar af dessa o-ljud det andra i ordningen regelbundet nysv. rsp. öppna o utom före ck, där vi nu genomgående ha å (t. ex. kock, rock; dessutom i komma), och endast undantagsvis dess öppna u (så i kobb, boffel, koll); det tredje åter regelbundet af å (då vokalen är lång) eller öppet o (då vokalen är kort), af u blott i bork, lork, borra, som på 1600-talet äfven hade former med u. Andra ord, där jag funnit o (säkerligen det tredje i ordningen) motsvarande nysv. u, äro (hos Columbus:) doger {s. 23), jomfru (s. 27), trompetare (sid. 30), (och hos Arvidi:) lorfwogh (s. 72), snorra (s. 73), otter (s. 75).
ö motsvarar det i hötte (höta, se ofvan 2) och lonn (se ofvan 3). — Om o i boro, stolo, kvodo se nedan. — Bortfallet är o i nijnde (Col. s. 39).
P företräder b i Bisperg (Col. s. 21), Tompiss (tomtebiss s. 28), pankeruuth (bankrutt, Arvidi s. 82; jfr nysv. förkortningen pank); f i Josep (s. 8, 32), en form som ännu fortlefver i dialekter (se t. ex. Fryksd. Ljudl. § 110).
Det är bortfallet i salm (s. 23, 24) samt en blott ögonfägnad i förbindelsen mpn (t. ex. nampn), som enligt Col. s. 55, Auriv. s. 109, Lagerl. s. 114 och Vallenius uttalades som mn. Enligt de båda senares uppgift höres det ej häller i mpt, t. ex. sampt.
R har enligt Aurivillius (s. 112) tvänne uttal: ett icke vibrerande (»pronunciationem molliorem ac leniorem & minori cum lingvæ agitatione prolatam»), förekommande efter lång vokal (t. ex. bar, fara), samt ett vibrerande (»pron. duriorem ac majori cum agitatione lingvae conjunctam»).
R företräder hos Col. nysv. l uti grunka (s. 4). — Det har blifvit omflyttadt i bordera (brodera s. 7).
I obetonade ord saknas ej sällan slutljudande r; så i ha (s. 4 m. fl.), ä (s. 32, 40), plä (s. 39), wa (hos Vallenius), hvilka former också tillkomma nysv. hvardagstal. Willewalla (s. 24) står vid sidan af willerwalla (s. 38). I fodra (s. 50) för fordra (jfr nysv. hvardagstal) beror bortfallet af det första r, såsom Col. mycket riktigt insett, på dissimilation.
Ett inskjutet r visar sig i kartun (Tiällmann s. 156), en form som dialektiskt förekommer i nysv. (se t. ex. Fryksd. Ljudl. § 172).
S föranleder icke till någon anmärkning.
T ombyter med d i uddljudet af pronomina och partiklar. Then, tan, ten m. fl. former lästes enl. Aurivillius (s. 120) såsom tänn, men enl. Columbus (s. 46) var uttalet dänn o. s. v. (skrifvet dhen, dhän, den, dän m. m.) vanligare. (Jämte täd, däd förekom t. o. m. uttalet häd i Svealand, Col. s. 46). Denna dubbelhet går tillbaka till urnordiska dubbelformer såsom þu och ðu (se Fåröm. Ljudl. § 27 och tillägg i Sv. Landsmålen I, 13, s. 47).
T finnes ännu kvar i hölts (s. 36) af hålla; i fant (s. 33 och fl.) är det tillsatt i analogi med t i bant, slant af binda, slinta, Ellies (s. 25 och fl.) förekommer ofta, men därjämte eljest (s. 23). därest, hvarest (s. 28).
Ofta har t bortfallit: före s, t. ex. plass (s. 46), massäck (s. 55); i obetonadt slutljud, t. ex. namne (s. 6), oohle (ordet, s. 10), glase’ (s. 28), folke (s. 56), mycki, någe (s. 4), någo, lijte (s. 22), kommi, lä (låt, s. 13 och hos Vallenius), ja, bortfallet af t var i detta fall fullt genomförd regel, såsom framgår af Aurivillii yttrande (s. 122), att slutartikelns t var stumt »secundum meliores dialectos», och Tiällmanns uppgift (s. 178), att -t ej hördes i supinum, artikeln och neutrum af adjektivet. Ensamt stående är bortfallet af t i droning (Col. s. 8, 26, 51).
U står i stället för nysv. o i trulla (Arvidi s. 78). Verben nysa, nypa heta märkligt nog ännu niusa (hos Arvidi s. 81) och niupa (Tiällmann s. 212); formerna med y bero väl på analogibildning antingen efter andra till samma afljudsklass hörande verb, ss. frysa krypa, drypa, eller efter de en gång befintliga omljudda presensformerna nys, nyper, ty man får ej statuera ljudutvecklingen iu > y, då fsv. niu- regelbundet motsvaras af nysv. nju- såsom i njuta, njure, njugg. Undantag härifrån äro endast skenbara: om nystan se Sv. Landsm. I, 13, s. 48 och 6, not. 3; nys (»få nys om»), isl. njósn är i-stam och hade sålunda i vissa kasus stamformen *nýsn-, som gifvit nysv. nys därigenom, att *nysen uppfattats som bestämd form (jfr uppkomsten af nysv. drott, jätte); nypon jämte njupon torde ursprungligen vara en sydskandinavisk form, eller kanske är y här att förklara på samma sätt som i nystan och isl. nýra.
Hos Col. saknas u uti ti (uti, s. 7 och fl.), tåf l. tå (s. 10, 14 och fl.), hvilka båda former i de nuvarande dialekterna äro vanliga (se Fryksd. Ljudl. § 96); dessutom i oknug (okunnig, s. 12, 29).
V betecknar i förbindelsen hw troligen medljudande u (se ofvan under H). Bortfallet är v i några ord, som ofta förekomma obetonade, nämligen blij (s. 3 och fl.), å, tå (s. 4, 14), haa’ (s. 49 och fl.), ge (s. 7 och fl.), hvilka båda sistnämda former enligt Vallenius voro allmänt gängse; dessutom i siäls-wållig (s. 55).
Y uppträder afvikande från bruket i nysvenskan uti: lysternas (lusternas, s. 61; ordet är ursprungligen u-stam såsom det got. lustus och hade sålunda i-omljud i vissa kasus, från hvilka utgår formen lyst i danskan och stundom i svenskan) och stytta (stötta, s. 68). Jämte klippa (Aurivillius s. 54) förekommer klyppa (Arvidi s. 85), i hvilken (dialektiska) form y beror på i’ets ställning emellan två labialiserande konsonanter (jfr mitt Färömål § 95). Infinitiven klyppa har sedan i yngre tid föranledt verbets böjning efter 5:te afljudsklassen, såsom då man hos C. J. L. Almqvist finner pret. klöpp (samme man böjer också trycka—tröck och rycka—röck).
Å i stället för a hittas uti å l. åv (af, s. 4, 10) samt uti å (s. 7), i fall denna form verkligen är, såsom allmänt plägar antagas, samma ord som att och icke i stället = och (jfr J. Storm: Englische Philologie, s. 218), med hvilket ord åtminstone språkkänslan numera identifierar densamma, såsom framgår bland annat af obildade personers stafning: »försöka och göra» för »att göra» o. d. Om pret. språng, sång, stång se nedan.
I stället för ä står å uti når (s. 13), åga (s. 32), former som ännu äro de vanliga i en stor del af Skandinavien.
Ä företräder:
i uti mäg, meij m. m. (s. 9 och fl.), bätarne (s. 4);
a uti mångstäns (s. 27), Jerl (s. 37; formen jarl är, såsom af det efter i bibehållna a synes, direkt upptagen ur fornspråket; sak samma med namnet Hjalmar);
e uti ävig (s. 43; samma uttal har fryksdalsmålet) samt segna, egna som hos Arvidi (s. 90, 54) rimma mot hägna, rägna;
å uti lätta (låta, s. 13) motsvarande fsv. læta, som väl har sitt æ från det omljudda presens læter.
Bortfallet är ä uti masken (matsäcken, s. 55).
Ö står gentemot nysv. y (och hvardagligt ö) i körkia (s. 36, 37). Att nysvenskan i detta ord, liksom i kyrfvel (körfvel), har både y och ö, men blott mörk, dörr o. s. v. beror på tillvaron af en för stora trakter af Sverge både i äldre och yngre tider gällande ljudlag: y öfvergår icke till ö, men väl i fornsvenskan omvändt ö till y, om en guttural (strängt taget palatal) konsonant går omedelbart förut eller efteråt. Därför ha vi kyssa (men mössa, bössa) och y i regeln bibehållet före g och k (t. ex. rygg, nyckel). Därför har fornsvenskan kyt, dygdher för köt, dögþer och yx, slykia, dyghr, dyghn, hyiende, ykn, skykia, rykta, Östergytland, ogyr, gyri m. m. jämte öx, slökia, dögher, döghn, höghiande, ökn, skökia, rökta, Östragötland, ogör, göri (jfr nysv. ygla jämte ögla). Denna ljudlag har sin fullkomliga motsvarighet i öfvergången e > i i grannskapet af gutturaler (jfr ofvan under I).
Bortfallet är ö uti alt-frett (alt för ett d. v. s. altjämt, s. 15).
Sammanfatta vi nu det föregående, finna vi, att svenskan vid senare hälften af 1600-talet antagligen hade åtminstone följande ljud:
Vokaler: a1 (slutet), a2 (öppet), e1 (t. ex. ek), e2 (t. ex. fröken), i1 (slutet), i2 (öppet), o1 (slutet), o2 (öppet), o3 (mellan o2 och u), u, y, å, ä, ö.
Konsonanter: labiala: b, p, v, f, m; dentala: d1, t1, s1, l1, n1; supradentala d2?, t2?, s2 (= rs), r1, l2?, n2?; interdentala: d3 (isl. ð); (præ)palatala: d4 (blott i förbindelsen d4j1 = g före len vokal), t3 (blott i förbindelsen t3j2 = k före len vokal [och gammalt tj?]), j1, j2 (blott i förbindelsen t3j2; jfr ofvan), n3? (blott i förbindelsen n3t3j2 = nkj); gutturala: g1, k1, g2 (fsv. gh), s3 (= sk före len vokal [och stj, sj?]), r2 (skorrande), n4 (= n före g, k samt g före n); dessutom l3 (»tjokt» l), h samt möjligen ett »aspireradt» k2 (före t).
Såsom Själfljud fungerade bland dessa ljud dels alla vokaler, dels konsonanterna l, n, r, åtminstone näst efter homorgan konsonant, men att döma efter Columbi beteckning äfven efter andra, t. ex. bess’l (s. 32), wäx’l (s. 29), syss’lsatt (s. 23); text’n, Göth’ns (s. 5), skepsfart’n (s. 7), goss’n (s. 10), is’n (s. 58), faa’n (s. 6), knif’n (s. 18), teckn (s. 3), sokn (s. 15); bokstäf’r (s. 3, men äfven bokstäfwer).
Medljud åter äro alla konsonanter, vokalen i uti förbindelserna ai, äi, öi, yi (Aurivillius s. 11) samt troligen u uti förbindelsen hu + vokal (månne icke också i dw-, qw-, sw-, tw-?).
Kvantiteten är ofta afvikande från nysvenskans.
1. Kort vokal visar sig i: lätta, pret. lätt (låta, lät, s. 13, 37 och fl.), hett (pret. af heta; s. 37 och fl.), där förkortningen beror därpå, att dessa ord ofta stodo obetonade; vidare i sonn (son, Aurivillius s. 53) och troligen också mon (som hos Arvidi s. 71 rimmar mot son), hvilka motsv. isl. sonr, munr på samma sätt som lönn isl. hlynr och vän isl. vinr (uttalet sonn är ännu rätt vanligt i nysv.; son har väl fått sin långa vokal från pl. söner, liksom omvändt pl. lönnar, vänner rättat sig efter sing. lönn, vän); ändtligen i lössn (lösen, Col. s. 20), luppo, luppet (Tiällmann, s. 214, men Vallenius lupo) och pusta, som hos Arvidi (s. 81) rimmar mot rusta (i Värmland är ännu vokalen kort i pusta).
Dialektisk fortlefde förbindelsen kort vokal + kort konsonant (såsom ännu i dag i dalmålet och norrländska mål) enl. Col. s. 47 f., där det heter om adj. lam, att somliga uttalade det laam, andra lamm, ändtligen »somligstans hörs intedera länger än däd andre».
2. Lång vokal, motsvarande nysv. kort, är ännu vanligare: dusin (Col. s. 18; likaså i Dalbymålet dus’n § 90, 4), luka, dörar (s. 24; den långa vokalen hör ursprungligen hemma i de tvåstafviga kasus, den korta i nom. ack. dyrr), konstgrep (s. 63), fem. mijn (s. 48 ; i nysv. har fem. lånat mask. formen), bankruut (s. 6; pankeruuth Arvidi, s. 82), beest, teest (Arvidi s. 59; så stundom i nysv.), tekna (Arv. s. 54), förteena (Arv. s. 56), före rt (där nysv. är vacklande) t. ex. hiort (Arv. s. 72), låsna (rimmar mot åsna, Arv. s. 103), hijsna, vijsna (Arv. s. 107), hete (hetta, Tiällmannn s. 174; fryksdalsmålet har här lång vokal).
Före m hade ännu icke den i nysvenskan ganska konsekvent genomförda vokalförkortningen inträdt, att döma af Columbi tijma (s. 15, 64), svijmade (s. 20; motsv. isl. svima, icke svimma), grijma, tömen (s. 32), Aurivilli göma, töma, skräma (s. 54), söma, öma, döma (s. 63), Arvidi klema, hema, blema (s. 56), boom, doom, froom m. m. (s. 70); men märkvärdigt nog har samme Arvidi (s. 111) drömm, ömm, tömm, dömma, gömma o. s. v. i alla ord med ö + m. Skulle denna vokalförkortning hafva tagit sin början hos ö?
3. Många ord angifvas uttryckligen såsom vacklande, så att lång och kort vokal förekom ömsom. Så weeta och wetta (Col. s. 48), skaal och skall (s. 47, där det ock tyckes vara meningen, att äfven wil hade ett dylikt tvåfaldigt uttal), wapen (s. 10, 39) och wappen (s. 35; wapn s. 31, 69 är tvetydigt; den förra formen utgår ur de tvåstafviga, den senare ur de enstafviga kasus, såsom jag i min uppsats Om lång vokal i förening med följande lång konsonant, s. 3, not 3 sökt visa), enweten (s. 65) och enwettin (s. 13), sabel och sabbel (Aurivillius s. 60).
Särskild uppmärksamhet förtjäna adj. lam och ram samt subst. ram, hvilka enligt Columbus (s. 47) kunde uttalas både med kort och med lång vokal, men som i nysv. ha långt a trots det följande m. Samma förhållande ägde troligtvis rum med gam, som nu har långt a men hos Arvidi kort, eftersom han låter det (och lam, ram) rimma mot stam, skam, glam m. m. (s. 44; på nästa sida förlamma, glamma o. d.). Dessa ord bereda svårigheter redan uti fornspråket, där de ha dels m, dels mm: isl. ramr och rammr, hrammr (men fht. rama, got. hramjan), gammr och gambr (men jfr gamli örn), lam-høyrð. Härmed är att jämföra förhållandet mellan dubbelformerna isl. stamr och stammr (got. stamms), skamr och skammr (fht. scammêr), svima och svimma (hvarom senast Sievers i Paul-Braunes Beiträge VIII, 83 ff.) och subst. bruni, spuni, runi å ena, verben brinna, spinna, rinna å andra sidan.
Rörande Akcenten lämnar Columbus ingen annan upplysning än den, att »somlige prester» i stället för píparena sade piparéna (s. 54), alldeles som uti våra dagar. Af Tiällmann (s. 156) få vi veta, att det på hans tid hette: papér, creatúr, sallát, sabbát, vädúr. — Arvidi däremot meddelar (s. 28 ff.) högst viktiga upplysningar om tonviktsförhållandena, såsom först påpekats uti Tidskrift for Filologi, Ny Række III, s. 247 af A. Kock, hvilken redan kommit till åtskilliga intressanta resultat på grund af dessa Arvidi uppgifter.
Hvad man genom Arvidi får veta är följande:
I. Bland sammansatta ord betonades senare sammansättningsleden uti
1. följande, där första sammansättningsleden utgöres af partiklarna:
o- : opássligh, otvúngen (s. 30), oö´fwenvinnelig (s 31), olóflig, oförtrúten, oförmä´rkt, ogudácktigh, obeflä´ckiad, oregérligh, oförgä´ngeligh (s. 32), otáligh (s. 43; samma betoning ännu i fryksdalsmålet), ohýra (s. 86), ohö´rligh (s. 113); jfr n. uágtet, uénig, uvídende m. m.;
sam- : samdrä´chtig, samhä´lligh (s. 30), samtýckia (s. 83);
til- : tilkómma, tildrága (s. 30), tilégna (s. 54); jfr nysv. tillbáka, tillíka, tillä´fventyrs, tillfýllest, tillsámmans, tillkä´nnagifvande;
ut- : utmáckta (s. 40). utsmútsa (s. 82), uthfö´rligh (s. 113); jfr nysv. utéfter, utóm;
up- : upróor (s. 71), uprúnnen (s. 80), uplýyst (s. 86);
mis- : miskúnd (s. 79), misslýnt (s. 85); jfr n. misúndelse, mistæ´nksom;
van- : wanmä´cktig, wanártig (s. 30);
in- : inkómma, insómpna (s. 30); jfr n. indvå´nere, indbýggere;
å-, på : åráde (s. 40), åstúnda (s. 79), påmínna (s. 64); jfr nysv. åstád, ånýo;
i- : itä´nda (s. 30); jfr nysv. ihjä´l, igén, igénom, isä´r, istå´ndsätta;
und- : undslíppa (s. 30); jfr n. undtágelse, undskýldning;
fram- : framträ´da (s. 31); jfr nysv. framstúpa, framå´t;
ur- : ursínnigh (s. 64); jfr fryksd. orsä´kt (subst. och verb);
om- : omgä´nge (s. 94); jfr nysv. omsíder, n. omkóstning.
Att ännu flere partiklar än de nyssnämda vid sammansättning fordom förlorade tonvikten, framgår af nysv. åtmínstone, öfveréns, öfverhúfvud, förvísso, förvéten, förmýndare m. m.
2. följande, där första sammansättningsleden är ett enstafvigt ord, och den andra utgöres antingen af ett enstafvigt ord eller ett flerstafvigt med betonad första stafvelse: husgúdh, bergtrå´ll, snorsléef, trääfáat, skinnbróok, öölstóop, halmhátt, blecktrátt (s. 30; alla dessa kunna också ha hufvudtonvikten på första sammansättningsleden), halsstárrigh (s. 31), beledságade (s. 32), selsám (s. 44), footángel (s. 46), bakdánta (s. 47), iuulbeént (s. 57), fyrslínd, bofínk (s. 63), lappmúdd (s. 76), fijlbúnk (s. 89), tordýfwel (s. 84), gladlýnt (s. 85), höglä´ndt, hudflä´ngd (s. 94), lystmä´te (s. 99), mungíjpa (s. 107), eldmö´ria (s. 113). — Bland nysv. dialekter är i synnerhet uppländskan ökänd för detta betoningssätt i sammansatta ord (t. ex. cigarrbón, Dragarbrunnsgátan), men äfven dialekter, för hvilka det är i det hela främmande, uppvisa rester af det äldre tillståndet, t. ex. fåröm. kohä´us (ladugård), fryksd. storstå´tle, trolôv (trolofva), röbêter (rödbetor), vilífte (vidlyftig), alldéles. Riksspråket, har ännu denna betoning i en mängd ortsnamn (t. ex. Gripshólm, Mariefréd), hälsningsord (t. ex. farvä´l, godnátt, välkómmen), namn på väderstreck (t. ex. nordvä´st) och kort (t. ex. hjärterkúng, klöfvertvå´), partiklar (t. ex. nåvä´l, minsánn, fastä´n, huruvída, kanhä´nda, arkaistiskt också kanské) samt icke få enstaka ord (t. ex. lekámen, välsígna, nödvä´ndig, halfánnan, alléna). I norskan är dylik betoning ännu vanligare (se K. Brekke: Bidrag till dansknorskens lydlære, s. 47 ff. och s. 63).
II. Följande enkla ord betonade slutstafvelsen:
Zachrís, Johán (s. 30), tobáak (s. 42, jfr hos Runeberg), sallút (s. 51; så ännu i síllsallát), pappéer (s. 58), narríj (s. 104). Andra stafvelsen var betonad i arbéeta (s. 59; så ännu någon gång).
Ombildning genom folketymologi föreligger uti Påland (Col. s. 5), grålåskor (galoscher, s 7), ömfinna (empfinden, s. 65) och troligen äfven uti oflete (oblat, s. 6; jfr fryksd. avlätt). »De ostuderade» gjorde sig skyldige till att säga renovera i stället för ruinera (s. 69).
Till formläran:
Substantivet hade redan vid denna tid i otvunget tal blott två kasus. De gamla dativerna och ackusativerna brukades ännu någon gång, men blott arkaistiskt, och ansågos som »casus superflui» (Tiällmann s. 182). Kvarstående maskulint nominativ-r i sing. har jag endast träffat i hooper (Col. s. 8, men hoop’ s. 9). Bland pluralformer kunna följande förtjäna antecknas: konstnärar (Col. s. 8), agnor (s. 31), gångor (s. 37 och fl.), efterkommander (s. 62), örornen (s. 10), sinnerne och sinnene (s. 30), stycken (s. 37); enligt Vallenius hade utländska ord på -ar, -ent m. m. i pl. antingen -er l. -en, t. ex. instrumenter och instrumenten. Särskildt må beaktas följande ord med omljud i pluralis:
morgon, pl. mörnar (Tiällmann s. 172, Vallenius) l. mörgonar (Vallenius); mörnar (som också finns i fårömålet, se fåröm. ljudl. § 108) utgår från en pl. myrgnar af myrginn, en i isländskan förekommande biform till morgunn, morginn;
lus, mus, gås, pl. löss, möss, gäss l. lösser, mösser, gässer (Tiällmann s. 172); enligt Vallenius förekommo de kortare formerna »usitatius»; de längre (och yngre) förekomma ännu dialektiskt, t. ex. i dalmålet;
not, pl. nötter och bot, pl. bötter (Tiällmann s. 63; bötter ännu i Fryksdalen, Södra Möre, Östra härad), span, pl. spän och koo, pl. kör (Vallenius), där en mängd dialekter ännu ha omljud.
Följande ord hafva svag form, där nysv. har stark: tagge, nafle, ene, mede (Tiällmann s. 174).
I den bestämda böjningen äro följande former att märka: munn (munnen, Col. s. 4), boon (s. 6 och fl.), där artikeln -(e)n bortfallit näst efter annat n, såsom i en mängd nysv. diall. (Riksspråket har ett hithörande exempel, nämligen fan [för fanen, fanden, fianden.] där ordets forna tvåstafvighet ännu antydes genom den sammansatta akcent, det vanligen får);
moora (modren, Col. s. 57), kär’nga (käringen, s. 51); jfr nysv. och norska diall.;
pl. bokstäfren (Col. s. 3), grillren (s. 4), böckren (s. 10).
Sverge får ofta, liksom hos vår tids allmoge, slutartikel (Swerjet, Col. s. 38 och fl.).
Genitiver sådana som mansens, werdsens, barnsens voro ännu brukliga jämte de yngre mannens, werdens, barnets (Col. s. 50, Tiällmann s. 180 ff.).
I fråga om genus märkes, att klang är neutrum (Col. s. 52, 57), blod maskulinum och neutrum (Col. s. 36, Tiällmann s. 174), samt att (enl. Tiällmann s. 174) följande ord ännu äro maskulina med nominativ på -e: age, bråne, duale, fetme, frosse, galle, hiärne, klåde, linde, låge, stadge, suede, soppe, skugge, vane, våde, vånde, åsne, rädhåge, villie, hampe, hete, varme.
Om adjektivet är föga att anmärka. Nyyter och nyyt förekomma promiscue (Col. s. 15); däremot blott saker (enl. Tiällmann s. 222). Föröfrigt visade sig nominativ-r blott i poesi. — Neutr. pl. har mycket ofta ändelsen -e (Col. s. 7 och fl.).
Ledse och aflägse (Col. s. 12), ilsk (l. ill, s. 22) hafva ännu icke antagit -n, -en.
Komparativen af fager heter ännu fägre (Col. s. 3 och fl.).
Af räkneorden äro alla kardinaltal oböjliga utom de två första. En heter i fem. e (Col. s. 59); mot mask. och fem. twå svarar neutr. tu (Col. s. 58), och enligt Vallenius förekom ännu dativen tweem. — Bägge användes redan nu som nominativ (Col. s. 34, 38), och genitiven heter bägges (Col. s. 36).
Bland pronomina är Ni i fullt bruk (Col. 44, 62, 65) och konstrueras med verbet i 3 pers sing. eller pl. — Suffigeradt -n, -na, -t för han, henne, det är vanligt (se Col. 18 f.). — Possessivpronomina stå ofta efter sitt substantiv (se s. 51). — Interrogativpronominet huar heter i nom. äfven huem och ho, i gen huars eller huems, hos gamla personer t. o. m. huess (Tiällmann s. 199).
Hos verbet märker man mera af intresse:
Starka äro följande — numera svaga — verb: krälla, gnälla, gälla, för-gäta, strypa (Tiällmann s. 214), trifas (Tiäll. s. 216). Af former afvikande från nysvenskans har jag antecknat:
inf. grafwa (Tiäll. s. 212 och Vallenius), niupa (Tiäll. s. 212), niusa (Arvidi s. 81), om hvilka senare se ofvan under I; ä i gräfva, som — ehuru sällan — uppträder redan i fsv., hör väl ursprungligen hemma i pres. sing.;
pret. sing. fant och hölt (om hvilka ofvan under T), stog (jfr ofvan under G) jämte stod (Tiäll. s. 216), sång (sjöng, Tiäll. s. 214 och Vallenius), språng (Vallenius sprang), stång (Tiäll. s. 214); i de tre sista orden är å fullt ljudlagsenligt (jfr lång, gång, trång m. m.), och a beror på analogibildning efter öfriga pret. sing. i samma afljudsklass (jfr isl. halp, svalg, skalf för de ljudlagsenliga *hálp, *sválg, *skálf); språng förekommer ännu hos E. G. Geijer (vikingen);
pret. pl. luppo (Tiäll. s. 214) l lupo (Vallenius); ännu svoro (af svära), skåro (Tiäll. s. 214 och Vall.), men redan för-nummo (Tiäll. s. 214);
lära, stjäla, kväda hafva boro (Tiäll. s. 214 och Vall.), stolo (Vall., stulo Tiäll. s 214), qvodo (Tiäll. s. 214), där o beror på u-omljud af långt a (isl. bórum, stólum, kóðum) liksom i fsv. kommum, -nomum, govum, sovom, voghom, vrokom m. fl. fall, på hvilka jag dock icke här kan inlåta mig (jfr Sv. landsmålen I, 13, s. 41);
part. pret wurdti (Col. s. 65 och fl.; t är väl inkommet från pret. sing. wart, som själft väl ursprungligen är 2 personens form, bildad af varð såsom bautt af bauð); settat (Col. s. 8) l. sutit (Tiäll. s. 212), luppet, suoret (Tiäll. s. 214) ; ännu leget (Tiäll. s. 213).
Svaga verb ha stundom pret. på -te, där nysv. har -de: ställte (Col s. 37 och fl.), fällte (Tiäll. s. 213), näntes (Tiäll. s. 216; jfr isl. nenta). Omljudet har från inf. följt med till pret. utwäldes (Col. s. 6), förtälde (s. 14), -tällt (s. 4); sätt (s. 9) är troligen en gammal form. Däremot saknas omljud ännu i följande af Vallenius anförda pret.: krafde, qwafde, snarde, tamde. — Anmärkningsvärda äro äfven formerna flytte (flyttade, Col. s. 39) och måtta (måst, s. 40).
Part. pres. ändas ännu stundom på -nde i stället för -ende, -ande; så åtrånde (Col. s. 20), gånde (s. 22) samt förstärkningsorden (s. 28) snönde hwijt, kohlnde swart, ill’nde rö, is’nde laat, stock’nde [mörckt].
Ändtligen förtjänar anmärkas, att konstruktionen skullat gjordt redan då var gängse (Col. s. 65), samt att tycka konstrueras opersonligt och aktift (s. 19 och fl.).
Adverb på -as (t. ex. i höstas, wintras) äro redan nu vanliga (se Col. s. 22, 17). För öfrigt är i fråga om ordförrådet att observera detsamma, som jag redan i fråga om ljudet påpekat, att nämligen Columbi språk stundom smakar af daldialekt. Åtminstone har han många ord gemensamma med det nuvarande dalmålet. Sådana äro: afskölor segmenta (s. 11; dal. åvskyrd lämning), wälnas förvänta (s. 20; dal. winas åstunda), skämd slö (s. 21; dal. skämd), undrom förvånad (s. 21; dal. undrum bestört), Thor-åk åska (s. 38; jfr dal, torakbeld’n åskviggen), hwäll ljudande, gäll (s. 64, dal. wäll). — Andra märkliga ordformer äro attollerij artilleri (s. 6; jfr färömålets atulrist artillerist, § 156), haglig, dröfwe behaglig, bedröfvelse m. m. (s. 18; jfr fårömålets gynna begynna o. d.), gling hal (s. 28; fryksd. gling), enweten envis (s. 65; fryksd. evet’n), förstå i bet. mena (s. 27, 28; fryksd. likaså), idelig idel (s. 16; fryksd. idle), subtilig subtil (s. 23), wettskap vetenskap (s. 8), fulle väl, fuller (s. 34), winna i bet. öfvervinna (s. 35), footetråd något som trampas under fötterna. Det i sistnämda ord ingående tråd (jfr isl. och fsv. troð, troþ trampning) återfinna vi utan tvifvel ännu i uttrycket »vara lätt på tråden», som sålunda icke har något att göra med tråd garn, med hvilket det dock nu af språkmedvetandet identifieras, utan ursprungligen innehöll en bild af alldeles samma art som det likbetydande »vara lätt på foten».
Tillägg:
Sedan ofvanstående nedskrefs, har jag tagit kännedom om ännu en liten grammatisk skrift från 1600-talet, nämligen »Auctarium primum ad observationes de orthographia linguæ svecanæ» af Petrus Lagerlööf, 38 sidd. 12:o, akad. dissert. Upsala 1695. Det i det hela obetydliga arbetet handlar om skilnaden mellan för- och för(e)- samt om stafningen af part. pret. i neutrum, och jag har ej funnit mer än en notis af intresse för vår tid, nämligen uppgiften s. 8, att man på Lagerlööfs tid hade två ord, som båda stafvades förråd. Det ena, som hade hufvudtonen på första stafvelsen, betydde »copia» (vårt nuvarande förråd), det andra betonade ultima och betydde »proditio», »förräderij».
- ↑ Denne Jakob Troilius (f. 1657, d. 1717) var lektor i Västerås från 1690 samt från 1694 kyrkoherde i Husby i Dalarne, hvarest Columbi fader, Jonas Columbus, förut (ehuru med 31 års mellanrum) varit kyrkoherde. »Hans nöje wid lediga stunder war att granska och samla forntidens häfder, men i synnerhet lärda mäns bref, som han flitigt afskref.» (Muncktell, Westerås stifts Herdaminne, III, 41).
- ↑ Nämda uppl., förordet sid. 9. I noten å samma sida säges, att Erik Aurivillius »hade en Svensk Grammatika färdig i manuskript 1678; således omkring 10 år senare än Columbus». Här må dock anmärkas, att Aurivillii grammatik, handskrift i Linköpings stiftsbibliotek, är daterad Upsala 1684.
- ↑ Denna lilla afhandling utgöres af en eller möjligen tvänne synodaldisputationer inför domkapitlet i Västerås och finnes numera veterligen endast i tvänne exemplar, ett i K.
Bibl. i Stockholm med tvänne titelblad (fr. 1684 och 1685), det andra i Lidénska
samlingen i Upsala bibliotek. Det senare exemplaret har blott ett titelblad och
besynnerligt nog blott det, som motsvarar det sista i det andra ex., ehuru det sitter främst.
Blott det sista med de senare 14 teserna anföres också af Muncktell, Vesterås stifts
herdaminne II s. 342.
G. S.