Ett godt Ord till Norrmännen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
Ett godt Ord till Norrmännen
av Okänd


[ 1 ]

Ett godt Ord till Norrmännen.



Af en god Swensk.

Lilla sällskapet





Stockholm, 1814.
Tryckt i Marquardska Tryckeriet.



[ 3 ]Norriges Inbyggare! Misstänksamme och förwillade Bröder! En god Swensk talar till Eder ett godt ord, medan I ännu fortfaren att göra Eder sjelfwe ondt. Jag will tala ett godt ord, emedan I, åt Eder sjelfwe lemnade, ären gode och sansade män; emedan på sådana män det goda werkar godt. Jag will tala detta ord, emedan mitt hjerta uppmanar mig dertill, emedan I måsten förstå det manliga brödrahjertats språk, ty I ären män och Skandinawer som jag. I hafwen nog länge hört det onda, som den giftige Loke, det ondas Gud, predikat för Eder; I hysen ännu hans oroliga prester ibland Eder. Så hören nu ock en gång det goda. De enda fiender I hafwen, äro desse Lokes prester. Tillstoppen [ 4 ]Edra öron för dem, medan I en stund hören mig.

Sägen icke, att detta goda Swenska ord kommer för sent! Skulle ock, i samma stund det ljuder ibland Eder, Swenska wapnen gny mot Edra gränsor. Ty derföre talar jag till Edra öron, på det dessa wapen måga mindre nödgas tala till Edra armar.

Gode, förbländade Norrmän! Sen upp ur Eder yra, sen Eder omkring och låten det blifwa rätt tydligt för Eder, hwad I ären, hwad I kunnen blifwa. Först Ord och sedan Slag — så böra männer tala. Är ej ordet godt, eller är dess werkan ingen? Då må det olycksfulla slaget bestämmas. Jag skall bewisa Eder, att mitt ord är godt, att I hafwen walt slaget för bittida. Jag skall göra Eder twenne frågor; den första skall blifwa: Hwad wiljen I? och den sista: Hwad will man med Eder?

[ 5 ]Jag wisserligen tror, att I hafwen framställt den första wigtiga frågan för Eder, och jag wet att i hafwen swaret redan till hands: Wi wilje blifwa ett sjelfständigt Folk. Nå wäl, I gode Norrmän! hafwen I ock noga besinnat, huru detta skall tillgå? Jag sätter mig ner ibland Eder, jag träder in i Edra sammankomster, Edra hyddor; jag frågar den höga och låga: Hafwen I det besinnat? och jag får intet tillfridsställande swar. Jag skulle ej fråga Eder, om blotta statskonstens intresse fordrade det af mig, än mindre om jag trodde och insåge, att Eder wilja wore rigtig och den Swenska statskonsten origtig; nej! jag skulle då hellre tiga, eller åtminstone icke tala så, som nu, ty jag är en fri Swensk man. Men, utom denna statskonsts intresse, inser jag jemwäl dess rigtighet och eder förhastade wiljas origtighet: derjemte sätter jag mig för ett [ 6 ]ögnablick utom mitt eget fädernesland, träder midt ibland Eder, som en ointresserad, öfwer alla förhållanden upplyft menniska, i detta ords hela, lifliga bemärkelse: och sålunda talar jag till eder på en gång i egenskap af fri Swensk Medborgare, samt fri medlem af hela det stora menniskosamfundet: Huru skall detta tillgå? Huru skolen I kunna blifwa ett sjelfständigt Folk?

Förundrade ser jag Eder samlas omkring mig wid dessa frågor. Jag hör ett eller annat trotsigt sorl ibland Eder: dock är mängden stilla och allwarsam som jag. Den ene wisar mig sin nerffulla arm, laddar sitt gewär och skjuter en fogel i högsta flygt; den andre ber mig skåda Edra fjällryggar, Edra herrliga naturliga fästningswerk, Edra forssande älfwer; den tredje wisar mig tusende tappra, och åter tusende; den fjerde fattar mig wid handen och för mig till [ 7 ]ingången af nästa skog, der ännu tusende som döljas, kunna på första wink framrusa; den femte slår handen på sitt hjerta, ser till Himlen och utbrister med säker stämma: Frihet och sjelfbestånd! Så står jag nu ibland Eder, heligt rörd af allt detta; ty we mig, om jag kunde gäcka Eder herrliga kraft, edra fosterländska känslor!

I tron Eder då härmed hafwa beswarat mina frågor, hafwa gifwit mig skäl till hwad I wiljen och önsken? Men I bedragen Eder, gode Norrmän! och föga förståndige, om också ärlige, äro de, som underhålla Eder förhastade wilja. Huru månge ären I? Åtta hundrade tusende själar. Weta wäl alla dessa rätteligen hwad de wilja? I swaren genast nej. Än alle de, som äro i stånd att weta det; wilja de alle ett och samma? hafwa de alle samma ändamål, samma insigt, samma utsigt; äro de en [ 8 ]själ och en enda wilja? I tigen härtill, ty I ären för fromme att ljuga för mig. Jag skulle ock genast beslå Eder med osanning, ty jag står ju midt ibland Eder; jag ilar omkring från den ena ändan af landet till den andra. Hwad ser jag? Wilja och owilja, säkerhet och willrådighet, tro och twekan, i samma församling, i samma hydda, ja! äfwen i samma bröst. Ännu mer. Jag spörjer här och der den ena och andra af mängden, af sjelfwa edra ledare: De hafwa icke samma förslag, samma tanka, de se icke Eder stora sak, den allmänna saken, med samma ögon. En ger mig upp ett sätt, som en annan förkastar, och den tredje förkastar dem båda. Gode Norrmän! Huru skall då tillgå med Eder sjelfständighet? Så litet har jag ännu sett, och jag wet det dock icke. Der en stor plan skall utföras, der måste allt förena sig i en enda punkt, allt [ 9 ]wara en själ och en anda, allas arm måste gälla för en endas. I förstån mig — och I förmärken, att det är icke så. Huru skall då detta aflöpa?

Ett godt ord wille jag tala till Eder, till mina tappra och missledda Norrmän, på det I mågen afböja det slag, som annars skall återfalla på Eder sjelfwa. Jag har wisat Eder en wigtig sida af Eder sak. I wänten uppmärksamt på hwad jag ännu kan komma att säga Eder. Jag skall då fortfara, efter I wiljen det, efter det är min Konungs wilja, att I skolen blifwa Swenskarnes bröder, det I redan ären i stöd af högtidliga traktater och af naturen, och efter det är Eder egen fördel, att blifwa ett med Swerige. Jag skall ock, såsom jag det börjat, tala till Eder som werldsborgare, upphöjd öfwer alla enskilta fördelar, seende i Eder en del af den stora menskligheten, som en sann werldsborgarepligt [ 10 ]bjuder mig att älska och upplysa, om jag det förmår. Jag förutsätter då det fall, som icke inträffar, att I alle woren enige, woren bestämdt sammanlänkade till en enda kedja. Jag bekänner, att detta wore mycket: men dock icke nog, för att wara tillräckligt. En större kedja omkringsträckes Eder, och I ären fångade. Den lilla kraftiga massan kringrännes af en större kraftig massa. Jag förutsätter mer. Jag antager, att I ej så hastigt kunden öfwermannas. Men, gode, enfalldige Norrmän! Huru länge skullen I kunna motstå? Skulle Edert ringa antal stå så, under wapen fjettradt, och år efter år förminskas, under det inga armar plöjde Eder jord? Skullen I stå och se Edra skogars willebråd kringflyga Eder, men ej hafwa tid att lägga det till marken, emedan fienden stode öfwer Eder, emedan hans kulor hotade Edra skyttar? Huru länge skulle [ 11 ]detta tillstånd uthärdas, förrän I woren underkufwade, såsom Schweitsarne underkufwades, hwilka woro lika tappre som I, och till antal större.

I ären mogne förståndige män, som ej i detta klara fall behöfwen långa föreställningar. Jag will då blott tillegga denna punkt, hwad mängden af Eder icke kunnat betänka, men hwad Edre styresmän böra weta, och säkerligen måste förstå. Jag talar ej heller till dessa styresmän, som icke wilja förstå sin pligt, utan till Eder, till Norriges förbländade Folk talar jag. Hören mig då med samma uppmärksamhet, ty det är af högsta wigt, att I granneliga förstån, hwad jag nu will säga Eder.

Den så kallade Politiken eller Statskonsten, gode Norrmän, har alltid warit och är på denna tid mer än någonsin ett underligt osynligt wäsende, hwilket I sjelfwe hafwen [ 12 ]erfarit: och sådan hon nu är, måste hon nödwändigt wara ännu en tid, till dess werlden förändrar gång och gestalt. Den regering, som ej wille antaga den gällande statskonsten, skulle antingen wara nog stark att trotsa henne, eller ock skulle den störta sig sjelf och sitt land. Jag kan ej gifwa Eder klarare begrepp i detta ämne, än om jag skulle säga: att hwad Egennyttan är i smått, det är Statskonsten i stort, ty desse äro för öfrigt till natur wida åtskilda. Det war Statskonsten, som upphöjde Bonaparte till Kejsare; det war ock hon som störtade honom, emedan han slutligen icke aktade hennes fordringar. Det är genom statskonstens konstiga spel, som ett krig i den ena werldsdelen kan wara orsaken till krig i den andra. Nu skall detta besynnerliga mäktiga wäsende aldrig tåla, at I blifwen ett sjelfständigt folk. Det har en gång beslutit, att I skolen [ 13 ]wara afhängige, beroende, och det måsten I blifwa. Emot detta beslut gäller ej annat, än makt emot makt, och det hafwen I ej. I sägen: ”Sådant är hårdt, orättwist. Wi wilje wara oafhängige, då wi unne andra att wara det. Wi ämne ej anfalla någon, och derföre wilje wi ock wara i fred.” Jag swarar Eder: Denna orättwisa, som I kallen den, är nödwändig, af det stora wigtiga skäl, att statskonsten icke tror Edra fredliga försäkringar, att hon wore högst oklok, om hon trodde dem. Det är en möjlighet, att I, oaktadt dessa försäkringar, kunnen blifwa Swerges fiender; I ären föga farlige, men I liggen närmare till anfall, än något annat land: och så länge denna möjlighet är klar, skall Swerge aldrig upphöra att anse Eder afhängighet nödwändig för dess större säkerhet. Det är af detta och alla skäl naturligast, att I blifwen förenade [ 14 ]med oss: och om I woren Swenskar, skullen I handla på samma sätt som wi, eller handla oklokt för Edert eget wäl.

I förstån mig ju? Om jag, såsom enskilt man, trodde Edra försäkringar, skulle jag dock ej wåga göra det i egenskap af statsman, ty statskonsten hwilar ej på klaraste, säkraste Tro, utan på klaraste, säkraste Förstånd. Och utan förringande af andra, måste wi alle medgifwa, att Engelsmännen hafwa det bästa statsförstånd, emedan de owedersägligen under en längre tidrymd uträttat de största saker med sin statskonst.

Jag har således nu, förbländade Norrmän, beswarat min första fråga: Hwad wiljen I? Jag har omkullkastat Edra djerfwa förhoppningar, i det jag bewisat, att I ej kunnen blifwa ett sjelfständigt folk. Jag har bewisat, att Eder wilja är förhastad, emedan den är delad, och [ 15 ]jag har wisat statskonstens rättighet och högsta pligt att sätta sig emot denna wilja. De skäl jag anfört, äro få, men tillräckliga, och wore det fördenskull öfwerflödigt, att andraga flera, hwilket jag dock utan möda skulle kunna. Jag kommer nu till en lika enkel undersökning af min andra fråga: Hwad will man med Eder?

Wid beswarandet af denna fråga måste och will jag tala till Eder mindre i egenskap af werldsborgare, än af Swensk man och undersåte, ty jag talar för min wördade Konungs och mitt älskade Fosterlands sak, jag talar, på det I ej längre skolen misskänna min wördade Konungs och mitt älskade Fosterlands afsigter med Eder. Hören mig, misstänksamme Norrmän! Jag har anspråk på Eder uppmärksamhet, ty mitt ord har hittills warit godt, och jag skall sluta som jag börjat.

[ 16 ]Hwad will man med Eder? Hwarföre will Swerge förenas med Norrige till ett enda Konungarike? Jag har bewisat, att den Swenska statskonstens klokhet fordrar denna förening, att wi således hafwa rätt till wår wilja. Nu framställer jag frågan tydligare: Är denna wilja ond? Är denna förening skadlig för Eder? Will Swerge göra Eder till slafwar? Gode Norrmän! I märken, att dessa frågor redan till en del äro i det föregående beswarade. Jag har warit hos Eder; kommen nu hitöfwer till mig och sen Eder omkring. Hwad sen I? Starka och seniga män, som I sjelfwe, fruktande sin Gud och ärande sin Konung, ännu ägande den gamla Nordiska stoltheten, det gamla Nordiska lynnet qwar. Raske och manhaftige stå de likasom I, lifligt uppsprittande wid Odins och Thors helgade namn, dessa namn som I [ 17 ]hafwen gemensamt med dem. Skullen I rodna att gifwa dem ett brödrahandslag? Skulle bröder rodna för bröder? Och likwäl wiljen I fiendtligt kämpa mot dem. O nej! det kan icke wara Norrska folkets wilja, att kämpa mot Swenska folket. Hafwa wi icke samma älfwer, samma fjällar, samma jord och sol, som I? Hwad förmenen I då, att detta Swenska folk will göra med Eder? Jag skall säga Eder, hwad både min Konung och mitt folk will. Jag skall säga Eder sanningen. Skam öfwer dem, utom eller inom Edert sköte, som undanhållit henne för Eder, gäckat Eder fromma godtrogenhet, och bland Eder spridt misstänksamhetens och förwillelsens gift! Skam och straff öfwer den brottsliga stolthet, som söker sätta Edert lifliga mod på spel, som will påtruga Eder krafter, dem I ej ägen, will reta Eder till ett motstånd, [ 18 ]frammana Eder till en strid, hwarutinnan I måsten falla och duka under!

Jag bad Eder komma hitöfwer och se Eder omkring bland detta folk, som ännu i sista stunden hoppas slippa tända fiendtlig eld i sitt syskonrike. I ären frie män; I sen, att wi också äro det. Men frie män göra inga slafwar; så kunnen I ej heller blifwa det. Slafwar äro slafwars foster, och sägen mig, ty det kunnen I: När bar den Swenska jorden sådana? Min Konung och mitt Folk wilja förena fria män med fria män: och jag säger Eder, att först sedan I ären med oss förenade, blifwen I werkligen frie. I torden ej nog förstå detta, gode Norrmän, och jag will då förklara det: ty det ligger mig om hjertat, att I förstån mig. Om dessa sjelfständighetsdrömmar, som förwirra någras hjernor ibland Eder, kunde möjligen göras werkliga; då woren I först beklaganswärde slafwar af [ 19 ]Edra egna utmattande bemödanden, att sammanhålla detta bräckliga sjelfständighetsband. Den beständiga fruktan I skullen hysa, att — ett litet folk, som I ären med allt Edert herrliga mod — hotas och öfwermannas; Eder beständiga farhoga, att uppslukas af den starkare, som kanhända kunde nödgas angripa Eder, om han det wille eller ej; Eder förtwiflan, om I, angripne tilläfwentyrs från alla sidor, skullen se Eder ögonskenliga förstörelse; wiljen I kalla detta olyckliga tillstånd Frihet och Oafhängighet? Edre ledare hafwa så kallat det tillstånd, hwarutinnan I någon tid befunnit och ännu befinnen Eder: I hafwen således smakat denna frihets första frukter; Nu sägen mig: Har denna tid warit Eder behaglig? Äro dessa frukter ljufwa? — I tigen och nedslån ögonen. Tigen icke; nedslån icke ögonen; utan sen upp och spörjen dem, som hafwa gifwit och [ 20 ]framgent ämna Eder en sådan frihet: spörjen dem, om de icke ämna Eder någon annan, om de icke hafwa någon bättre, att gifwa Eder? — Jag går Eder i borgen, ärlige Norrmän, att deras swar blifwer lika wacklande, som deras förflugna plan, om de annars hafwa någon.

Men ifrån denna olycksaliga frihet will min Konung och Swenska Folket rädda Eder, dermed, att I warden min Konungs sjelfwillige undersåtare och Swenska Folkets bröder. Detta är det man will med Eder. Förenade med oss, hafwen I gemensamma fördelar, gemensam frid eller strid, gemensam winst af striden. Förenade med oss, kunnen I trygge odla Edra hårda marker, i frid jaga Edert willebråd och fiska wid Edra stränder. Inga falkögon skola begärligt lura på Eder fogelfångst, och om de wåga det, så stå Edre grannar och landsmän upp, wi [ 21 ]församla oss alla, och då skall ingen onäpst nalkas wår Halfö.

Skall jag tala till Eder om Edra borgerliga rättigheter, Edra seder och bruk? Skall jag behöfwa försäkra Eder att dessa blifwa heliga aktade? Hafwa wi icke här i Swerge olika rättigheter, olika seder och bruk i olika provinser hwilka alla hafwa blifwit skyddade och bibehållna af wåra Konungar. Skall jag då nämna de fördelar I genom oss kunnen wänta, i händelse Edert hårda klimat skulle blottställa Eder för en hotande nöd. Skall jag säga hwart denna nöd skulle föra, om I woren Eder sjelfwe lemnade, med fiender på en, eller på alla sidor? Jag kan icke säga något mera, det I ej redan sjelfwe weten, då I med sansning nu besinnen på hwad punkt I stån, och på hwad punkt I kunnen komma.

Det är detta jag welat wisa Eder med mina frågor och deras nu [ 22 ]fulländade beswarande. Ty utan att känna sin belägenhet, utan att weta hwad man will och hwad man kan, I förståndige Norrmän; så wet man icke hwad man bör göra, hwad man har att frukta eller hoppas.

Låten derföre mitt goda allwarsamma warningsord gälla hos Eder! Bort med Edra förhastade, förstörande sjelfständighetsplaner! Bort med dessa ogrundade misstankar till Edra naturliga bröder, Swenskarna, som fröjdat sig att winna Eder tillgifwenhet, som i detta hopp bedragne, likwäl ogerna rusta sig till kamp emot Eder, men skola, om Eder yra hårdnackenhet fortfar, manligt bestå i kampen, derpå kunnen I wara wisse. De skola ej sluta den, förr än I ären dem underlagde; derföre är den Hjelte en borgen, som ställer sig i spitsen för dem; derföre är hwarje Swensk soldat en borgen, som med gladt och brinnande mod går den [ 23 ]nödwändiga striden till mötes under denna Hjeltes befäl. Bort med förwillelsen, som skall störta Eder i elände! Hwad är det för en skymfande belägenhet, I mogne, förståndige Norrmän, att I skolen stå fjettrade under drömmares förwirrade styrelse, hwilka wanwörda sin egen Konungs bud, hwilkas blinda ledning är lika dåraktig som laglös? Ty de weta icke sjelfwe hwad de wilja; wanmäktige, resa de sig trotsigt, och I skolen få förnimma, att om slaget gäller, blifwa de de förste att lemna Eder. O blygd! att I skolen så stå! O förbländning! att I tron Eder wara frie, då I stån under ett sådant planlöst, onyttigt twång! Jag skulle ej tro Eder wara desamma Norrmän, hwarom jag hört så mycket godt och stort, när jag ser detta Edert tillstånd; jag skulle tro Edert mogna wett wara förslappadt, Eder allwarliga betänksamhet förswunnen, Edert [ 24 ]förstånd omyndigt wordet — om jag ej af all Historia lärt, att en kringswäfwande förwillelseanda wissa tidskiften likasom förtrollat hwarje folkslag, och att denna anda just på denna tid hwilar öfwer Norriges folk. När jag detta wet, så ursäktar jag Eder: men jag wille också med ett godt, kraftigt och ljungande ord kunna wäcka Eder ur dwalan, på det I måtten stå upp, skaka Eder och fråga: Hwad wilje wi? och Hwad will man med oss? Jag har gifwit Eder swar på dessa frågor; nu swaren Eder sjelfwa på den naturliga frågan: Hwad wilja och hwad kunna Edre Styresmän med Eder? Deras wilja är oklok, ty hon är lam och maktlös: hon är brottslig, ty hon är uppstudsig och laglös. Och under en sådan wilja skullen I stå tigande och lyda, till dess i sjelfwe duken under för denna wiljas förkrossare, som nalkas [ 25 ]Edra gränsor — wäl icke, för att drabba an mot det Norrska syskonfolket, utan mot dess ondt wiljande ledare: men om I längre lyssnen till dessa ledares dårliga språk; så twingen I ju bröder att mot bröder draga swärdet, och hwad blifwer då Eder lott? Upp derföre, I wänligt sinnade Norrmän! I som tänken broderligt, och förståndigt hören mitt goda, broderliga ord! I som hafwen förmåga att tänka och tala för andra med öfwertygande klokhet! Upp, säger jag Eder! Samlen de mindre förståndige, de förwillade omkring Eder, och sägen dem hwad deras frid och wälfärd tillhörer. Afskudden Eder det twång, som missbrukar frihetens namn! Talen högt och utan fruktan, ty I skolen få se, att om I det gören, skola Edre styresmän darra och fly. Talen — dock jag behöfwer ej lägga ord i munnen [ 26 ]på kloka män — talen hwad I wiljen! I hafwen qwinnor och barn, bröder och systrar — skullen I ej weta huru i bören tala? Ett godt ord werkar godt: de oförståndige skola förstå, de förbländade skola sansas, och de illasinnade frukta och förbättras. De som äro så illasinnade, att de gäcka Edra goda råd — jag wet, att desse äro få — med dem gören som Eder godt och klokt synes!

Will jag förleda Eder till ett borgerligt krig? Will jag tända upprorsfacklan ibland Eder? Nej! Nej! gode Norrmän! Jag talar — I hafwen ju sett det — icke som rewolutionist. Jag will det menskliga nödwändiga, icke det förstörande. Jag talar ett godt ord, och jag will, att I jemwäl skolen göra det. Wore denna Öfwerhet laglig, som upphäfwit sig att styra Eder; då skulle jag ej tala, och troligen icke någon annan [ 27 ]Swensk man. Men då I uppresen Eder mot den, så uppresen I Eder mot några män, som wilja Eder ofärd, ty de kunna icke hålla hwad de lofwa Eder, och de hafwa icke rätt att styra Eder. Och emedan dessa mäns antal är ringa, och deras parti litet; så behöfwen I ej frukta ett borgerligt krig. — Hwad ser jag? Ären I redan samlade, der femtio och der hundrade? Ser jag redan den förståndigaste bjuda tystnad i samlingen, äska ljud, tala, och med bifall höras? Ser jag Eder komma Swenskarna wänligt till mötes, slå brödrahand i brödrahand, och knyta det fasta föreningsbandet? Desse få darrande, som irra omkring, öfwergifne af deras få anhängare — är det Edre olaglige, wanmäktige Styresmän? — Ser jag rätt? O! så har då mitt goda ord werkat godt, och jag tackar Eder derför, I gode Norrmän och Bröder! —

[ 28 ]War jag af en synwilla bedragen? Drömde jag, hwad jag hoppades så lifligt? — O! så måtte då min dröm blifwa werklig, på det icke det onda slaget måtte nödgas afgöra, hwad det goda ordet bort förmå!!

Stockholm, i Junii månad 1814.