Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 24 ]

FÖRSTA KAPITLET.

Malthusianismen och nymalthusianismen.

Det är av ett visst intresse att söka göra sig en föreställning om de nya åsikter i befolkningsfrågan, som äro i framväxande. Uppgiften frestar dubbelt, eftersom ett studium av dessa framtida åsiktslinjer i befolkningsfrågan ger en utblick över hela den nya socialpolitik och den nya ekonomiska, psykologiska och moraliska grundval för det sociala livet, som kommer att bryta igenom såsom en följd av den tekniska utvecklingen.

Men först en skiss över den idéutveckling, som redan helt och hållet ligger bakom oss. Även när ett åsiktsförlopp, såsom just här, uppenbarligen håller på att göra en tvär vändning, gör man klokt i att icke försmå en tillbakablick. Det blir annars så svårt att verkligen förstå det läge, vari man befinner sig. Våra tankar rinna ju alltid fram över decenniernas lagrade doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte – och mest så när vi inte veta det. Dessa döda tankar grumla som ett bottenslam alla våra föreställningar och åsikter. Genom en tillbakablick kan man göra en rationell utfällning och frånsilning. Däri ligger egentligen värdet av en historisk orientering. Den skall frigöra oss från de dödas makt över vårt eget liv.

Traditionen – d. v. s. den irrationella bindningen av våra föreställningar och åsikter – kan övervinnas blott genom att den intellektuellt fixeras, förklaras och kritiseras. Det här närmast följande försöket att antyda vissa breda idéhistoriska linjer måste emellertid av utrymmesskäl bli ofullständigt. Den som önskar en mera ingående framställning av hela den tankemiljö, varinom den befolkningspolitiska diskussionen växt upp, [ 25 ]Historisk tillbakablickhänvisas till "Vetenskap och politik i

nationalekonomien", Stockholm 1930, och "Socialpolitikens Dilemma" i Socialt Tidsskrift, København 1932, samt i Spektrum häftena 3 och 4, 1932. I dessa arbeten behandlas dock icke speciellt befolkningsfrågan.


Malthusianismen.

Man måste till en början hålla klart för sig, att, idéhistoriskt sett, hela den moderna diskussionen i befolkningsfrågan liksom överhuvudtaget hela striden om socialpolitiken springer upp under 1700-talet ur den gamla konflikten mellan egendomskonservatismen och egendomsradikalismen.

Den äldre merkantilistiska ekonomien med sin härstamning från de autokratiska statslärosystemen hade mestadels gått på sidan om denna konflikt genom en fullkomligt krass och numera svårbegriplig likgiltighet inför fattigdomens ohyggliga faktum: "De fattiga äro aldrig så ihärdiga, som då arbetskraften är billig och spannmålen dyr." Eller: "Hårda tider äro en välsignelse, ty då hållas de fattiga till flit."

1700-talets morgonklara upplysningstänkande bringar emellertid konflikten upp i dagen. All samhällsspekulation länkas därefter i två huvudströmmar: den konservativa, som fullständigast utvecklats i den fysiokratiska och den tidiga klassiska ekonomiska teorien, där man lägger tyngdpunkten på det individualistiska frihetsbegreppet och så utsmider en samhälls- och egendomsbevarande liberalism; och den radikala, utopiska, rousseauanska anarkismen eller socialismen, som bibehåller frihetsbegreppet men söker bringa detta i överensstämmelse med det sociala jämlikhetsbegreppet och då blir ekonomiskt revolutionär.

De radikala socialteoretikerna kunde effektivt kritisera de konservativa genom att påpeka, att dessa togo de bestående äganderättsförhållandena såsom givna och självklart rättfärdiga. Friheten blir då en frihet bara för de rika. De radikala [ 26 ]teoretikerna måste helt enkelt sätta in med en kritik på just denna punkt. Själva kärntanken i deras utopism är ju denna, att man genom en förändring av äganderättsinstitutionerna kan förvandla vår skröpliga värld till ett Eden. Det är däruti den radikala utopismen är socialt revolutionär.

Denna radikala frihetsteori kunde emellertid efter i grunden liknande linjer sönderkritiseras av de konservativa liberalerna. Det är vad Malthus gör. Hans bok om befolkningens ständiga press emot näringsutrymmet är skriven just för att bevisa, att man icke når ett tusenårsrike blott genom en ändring av samhällsinstitutionerna. Eländets orsaker sitta enligt Malthus' uppfattning mycket djupare: de äro rotade i "den mänskliga naturen".

Detta är för övrigt i alla tider den djupaste motsättningen mellan en konservativ och en radikal inställning till samhällsproblemen. Allt beror på hur mycket man vill skylla på individerna själva och hur mycket på samhällsmiljön. Rudolf Kjellén uttryckte en gång saken så, att en radikal ständigt är benägen att tänka, att det är tillfället som gör tjuven, medan en konservativ alltid lutar mot den uppfattningen, att det är tjuven som gör tillfället. Den pessimistiska hänvisningen till "den mänskliga naturen" är därför ständigt den djupare innebörden av varje konservativt politiskt argument, som icke enkelt, krasst och ärligt motiveras direkt ur den härskande klassens ekonomiska intressen, vilket ju så småningom blivit omodernt. Den malthusianska befolkningsteorien är intet undantag. Den utgör i själva verket ett av de skickligast utspekulerade reaktionära argument utifrån den "mänskliga naturen", som någonsin blivit påfunna.

Och reaktionen var verkligen vid den tidpunkt, då Malthus anonymt gav ut sin berömda essay i befolkningsfrågan, i starkt behov av bättre argument i den sociala striden. Just vid ingången till 1800-talet var nämligen det idépolitiska läget tämligen egenartat.

[ 27 ]Malthusianismens politiska bakgrundYtligt att döma var det radikalismen, som satt med de bästa korten på hand. Den borgerliga liberalismen var principiellt radikal, fastän praktisk konservativ. 1700-talstänkandet hade mynnat ut i satsen om alla människors lika rätt. Denna princip hade rentav inskrivits i de berömda deklarationer, som voro avsedda att bilda grundvalen för samhällslivet i Förenta staterna och i Frankrike: Declaration of Independence 1776 och Déclaration des droits de l'homme 1789. Denna jämlikhetsprincip finner även i fortsättningen en trygg förankring i själva den utilitetsmaxim, som under mer än ett sekel skulle bli grundvalen för det ekonomiskt politiska tänkandet.

Enligt utilitetsmaximen borde samhällets alla företeelser vägas och bedömas med den grundsatsen i sikte, att blott sådana politiska åtgärder voro försvarliga, som ledde till största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Men vid genomförandet av denna sociala lyckokalkyl vore det ju helt simpelt en falskräkning, om man icke räknade alla individer för en och ingen för mera än en. Att jämlikhetsprincipen på detta vis ingick såsom ett led i själva utilitetsmaximen underströks ofta av de utilitaristiska filosoferna och ekonomerna, och särskilt Bentham och John Stuart Mill hade blicken klar för denna konsekvens.

Jämlikhetsprincipens förankring i den tidens samhällsekonomiska tänkande – både det konservativa och det radikala – blir än fastare genom teorien om "den sjunkande nyttans lag", som ju utvecklats av Bentham och övertagits av hela den klassiska skolan. Om ett tillskott av en krona betyder en allt mindre ökning av behovstillfredsställelsen, ju större den inkomst är, till vilken denna tillskottskrona lägges, och om en krona därför är långt mera "värd" för den fattige än för den rike, når man givetvis en större total lyckosumma för samhället i dess helhet genom att ta från de rika och ge åt de fattiga. Inkomst- och förmögenhetsutjämnande politiska [ 28 ]ingrepp skulle därför rent ekonomiskt vara försvarade ner till fullkomlig jämlikhet i detta hänseende.

I samma riktning verkade vidare den i den klassiska ekonomiska teorien inbyggda, från naturrättsfilosofien nedärvda arbetsprincipen inom värdeläran. Denna princip – som sedermera övertogs och utnyttjades även av Marx – gick ju ut på att det mänskliga arbetet och blott arbetet var "värdeskapande" och grundade en naturlig "rätt" till hela produktionsresultatet. Förverkligandet av denna naturliga "rätt" skulle givetvis ävenledes förutsätta en radikal inkomstutjämning i samhället. Ty även om arbetsförmågan kunde växla individuellt, var det ju klart, att människorna förfogade över egen arbetskraft på ett mycket jämlikare sätt än över produktionskapital.

I själva den borgerligt liberala ekonomiens egna grundfästen hade således egendomsradikalismen sina principiella grundsatser inbyggda. Inom den intellektuella borgarklassen, som uppbar den politiska idéutvecklingen – arbetar- och jordbrukarklassen var denna tid ännu en dov massa utan egen stämma – var dock tämligen allmänt den yngre generationen i bestämd rörelse mot en allt konservativare inställning, vilken ju sedermera historiskt utkristalliserade sig i den allmänna politiska och kulturella reaktionen efter Napoleonkrigen. Den besittande klassens ungdom hade av den franska revolutionen lärt en läxa om det samband, som består mellan radikala svärmerier och praktiska realiteter. Denna åsiktssvängning får en nästan dramatisk illustration i det faktum, att Malthus' skrift tillkommer som en frukt av de dispyter han haft med sin radikale fader, Godwins vän och beundrare.

Nu var emellertid som redan sagts den framväxande konservatismen rätt illa ställd. Den hade argumenten emot sig. Hela dess egen ekonomiskt filosofiska åskådning var ju i grunden radikal. Denna svårighet är stor, i all synnerhet eftersom man inte kunde tänka sig möjligheten att helt byta samhällsfilosofi (vi syfta här närmast på de kretsar i England, [ 29 ]Egendomskonservatismens argumentnödsom denna tid uppburo

den samhällsvetenskapliga och idépolitiska utvecklingen).

Med denna utilitaristiska jämlikhetsfilosofi blevo ju till en början en del av de gamla reaktionära argumenten alltför cyniska och omöjliga, t. ex. detta urgamla, att det finns en mängd smutsigt och obehagligt arbete, som måste uträttas och som människor endast kunna förmås att göra under fattigdomens piska.

Ett annat argument tedde sig visserligen något användbarare: säkerhetsargumentet. Bentham, den tongivande utilitaristiske samhällsfilosofen vid sekelskiftet, försökte också mycket riktigt reparera och snygga upp detta gamla konservativa vapen. Men någon större slagkraft kunde det aldrig mera få. Intresset av lugn, stabilitet och trygghet i den sociala samlevnaden förmådde ju i bästa fall blott motivera vissa skonsamma metoder för reformers genomförande, men däremot icke i och för sig de bestående egendomsförhållandenas orubbade bibehållande. Och vad gäller just sättet för reformernas genomförande voro ju oftast de konservativas motståndare, de radikala jämlikhetsivrarna, riktigt resonliga. De propagerade i allmänhet inte några hastiga och våldsamma revolutioner. Utopismen låg snarast just i den egendomliga sammanställning de representerade av ett starkt revolutionärt patos och en nästan total brist på revolutionär handlingsberedskap.

Det grånade argumentet slutligen, som bl. a. Hume hade återupptagit, att ekonomisk olikhet, även om principiellt oriktig, dock vore nödvändig för att sporra människor till sparsamhet, flit och företagsamhet, var i så fall alltjämt betydligt användbarare. Men det ideala tillstånd av genomgående fri konkurrens och av fritt och lika lopp för dugligheten var den fanns, som detta liberala argument förutsatte, motsvarade inte precis förhållandena i ett gammalt ståndssamhälle såsom det engelska på snabb utveckling emot pauperistisk industrialism.

Emellertid brukar den politiska åsiktsbildningen icke låta [ 30 ]sig stoppas av brist på argument. Efter Marx ha vi alla lärt oss, att denna åsiktsbildning icke är någon produkt av rationellt vägda skäl och motskäl utan väsentligen blott den ideologiska överbyggnaden över hela den sociala och ekonomiska utvecklingen. Argumenten infinna sig i allmänhet, när de behövas. De äro de sökta premisserna till redan givna slutsatser.

Ur den frambrytande egendomskonservatismens argumentnöd växer så den klassiska befolkningsläran fram såsom ett försvar för de bestående institutionerna: familjen, äganderätten och förmögenhetsolikheterna. Av en mängd kringflytande tankespillror bygger den behjärtade prästmannen Malthus upp den förskansning, som den borgerliga konservatismen behövde gentemot den utilitaristiska, innerst inne starkt radikala filosofi, som fanns innesluten i dess egen samhällsekonomiska åskådning.

De radikala samhällsförbättrarna ha tagit grundligt miste, säger Malthus, då de skylla allt ont på de sociala institutionerna. Orsaken och därför även skulden till de breda lagrens ekonomiska nöd ligger hos dem själva. Varje försök att höja arbetarklassen på de besittandes bekostnad leder på lång sikt blott till stegrad befolkningsmassa och därefter nytt elände. Detta är de teser Malthus med sin befolkningsteori söker leda i bevis.

Befolkningen pressar ständigt emot näringsutrymmet, påstår han. Fortplantningsdriften är nämligen långt starkare än möjligheterna att bereda försörjning för en ökad befolkning. Försörjningsmöjligheterna lyda "den avtagande avkastningens lag", den teori, vilken därefter införlivas med den klassiska liberala fördelningsläran såsom "jordräntelagen". Befolkningstillväxten hålles inom dessa naturgivna gränser genom vissa hinder. Malthus skiljer mellan två slag av sådana hinder. "Positiva" eller "undertryckande" kallar han de hinder, som taga sig uttryck i att redan födda människor på ett eller annat sätt avlivas: genom krig, farsoter, hungersdöd och annat elände. [ 31 ]Malthus' befolkningslära"Förebyggande" äro de hinder,

varigenom själva födelsetalen hållas nere.

Till teorien hör nu vidare, att de "förebyggande" hindren egentligen aldrig annat än tillfälligtvis antagas kunna nå den styrka, att de förhindra folkmängden att utöva en press på näringsutrymmet. Den yttersta kontrollen av folkmängdens storlek utgöres i stort sett alltid av de "undertryckande" hindren – eländet, som avlivar de för många.

Det är denna tanke som med blott föga modifikation stiger in i den klassiska fördelningsläran: arbetarnas levnadsstandard, deras reallön i modern mening, kan tas för tämligen konstant. En stegring av näringsmöjligheterna, resp. av realinkomsterna, medför en befolkningsökning just genom att för en tid lätta på de "undertryckande" hinder för den naturliga folkökningen, som eländet utgör, alltså genom att tillfälligt sänka dödligheten.

Ur denna teori drar Malthus som bekant den slutsatsen, att de rika ha rätt att göra vad dem lyster med vad de äga, och att de fattiga egentligen inte ha rätt att leva. De ha sig själva att skylla för sitt elände. I alla händelser är eländet ohjälpligt.

Stundom får hans förkunnelse rentav klangen av en sträv vedergällningsteori. Hänsyn till rättvisa och heder tvinga oss, säger Malthus, att bestämt förneka de rättsanspråk, som resas å de fattigas vägnar. De arma barn, som vid sitt föräldraval dragit en nit i livets stora lotteri, ha att finna sig i att de inträda i en värld, som redan tagits i besittning. Om deras föräldrar icke kunna försörja dem, så ha de icke rätt till minsta smula föda.

De ha inte här att göra. Vid "naturens magnifika fest" finns det ingen plats reserverad för dem. Naturen befaller dem att försvinna och sörjer snabbt för att befallningen blir verkställd. Och om några av de legitima gästerna – d. v. s. de besittande – skulle stiga upp och göra rum för någon olycklig, så har det blott till följd att otaliga andra olyckliga tränga sig fram [ 32 ]för att också bli hulpna. Ordning och harmoni försvinna då från festen, och de legitima gästernas tillfredsställelse fördärvas genom att allt detta elände tränger sig på dem. För sent lärde de sig då respektera den ordning, som festens värdinna, naturen, föreskrivit genom att begränsa de lyckligas antal. Man skall icke gå naturen i vägen, då den vill styra och straffa. Naturens straff heter "nöd". Naturens lagar äro Guds lagar, och den fattige har därför ingen som helst rätt. – Gräsligare saker har en fattig sättare för sin nöds skull aldrig tvingats sammansätta, säger socialisten Godwin i sin svarsskrift.

Tonen mildras ju betydligt i de senare upplagorna av Malthus' bok, men knappast den politiska innebörden av det hela. Den viktigaste förändringen är, att Malthus fr. o. m. andra upplagan 1803 – som ju dessutom utökats med ett mycket vidlyftigt historiskt och statistiskt material – gör en viss mindre modifikation med hänsyn till de "förebyggande" hindren. Trots vissa antydningar i motsatt riktning ser han (i första upplagan 1798) i samtliga de "förebyggande" hindren blott "laster". Valet stod alltså blott emellan last eller elände. och han mötte därför den fullt berättigade kritiken, att det i så fall vore mindre rimligt att tala om ansvar och om rätt, ja att det vore ett hån mot Guds egen godhet och vishet att antaga, att han försatt människorna i detta gräsliga val. Sedermera blir det därför vid sidan av laster även tal om "sedlig avhållsamhet" såsom ett förebyggande hinder, och moralen var räddad.

Med "sedlig avhållsamhet" menade Malthus, som han uttryckligen framhåller, ett uppskjutande av äktenskapen till senare ålder, men däremot icke celibat inom äktenskapen och än mindre några kontraceptiva metoder (preventivmedel). Emellertid är Malthus föga förhoppningsfull i fråga om denna sedliga avhållsamhet, trots att han naturligtvis alltid predikar [ 33 ]Socialisternas protestden. Den synes honom svårgenomförbar,

såvida den icke skall leda just till "laster".

De socialistiska teoretikernas lidelsefulla reaktion emot pastor Malthus' lära framträder lätt förståelig med hänsyn till vad vi nyss framhållit på tal om den djupare idépolitiska motsats, varav åsiktsbrytningen i befolkningsfrågan bara är ett uttryck. De kunde naturligtvis icke förneka, att det under vissa förhållanden kan råda vissa samband mellan befolkningens storlek och levnadsstandardens höjd (Malthus' själva befolkningslag alltså). De ha desto mindre anledning att göra det, eftersom de kunna påvisa, att Malthus närmast hämtat denna idé från deras egna tidigare skrifter.

Men de förneka, att sambandet är så direkt och så enkelt som Malthus tror. De påstå vidare, att grundliga förändringar av samhällets organisation faktiskt kunna kraftigt öka näringsutrymmet – så ej blott genom att förhindra överklassens lyxkonsumtion och genom att frigöra de för denna lyxkonsumtion bundna produktionskrafterna utan framför allt genom att stegra produktionens effektivitet över hela linjen. De betvivla slutligen nödvändigheten av befolkningens ständiga press emot näringsutrymmet: de dela nämligen icke Malthus' principiellt pessimistiska och biologiskt tänkta uppfattning rörande den "mänskliga naturens" oförbätterlighet. Icke minst i kvinnornas frigörelse till ekonomisk och social självständighet se de en garanti emot den naturbundna, oförnuftiga fortplantningsdriftens allenavälde. I fruktsamhetstalen se de därför inga biologiska konstanter. De se fram emot en konstant folkmängd med stigande välstånd.

Genom Marx länkas sedermera den socialistiska samhällsprotesten in på delvis andra linjer. Det blir icke längre direkt fråga om rationella utopikonstruktioner. Befolkningsfrågan skjutes i viss mån undan. Men i den mån den vinner beaktande, är den socialistiska teoriens inställning oförändrad.

Marx räknade visserligen med en industriell "reservarmé" [ 34 ]av arbetslösa och menade, att den skulle befinna sig i oavbrutet växande allteftersom det kapitalistiska samhället mognade fram emot den slutliga krisen. Men denna massarbetslöshet var enligt Marx icke en "naturlig överbefolkning" i Malthus' mening, uppkommen genom det begränsade näringsutrymmet, utan berodde på själva den ekonomiska mekanismen vid kapitalisternas utsugning av proletariatet; den var således enbart institutionellt betingad. För Engels var Malthus' teori en "infam, nedrig doktrin". "Här ha vi nationalekonomens osedlighet driven till dess spets", utropar han. Kautsky tvekade länge och anslöt sig i ett tidigare verk nära till Malthus' lära men återgick sedermera till den traditionella socialistiska inställningen av skarp kritik.

Richard Sandler är därför helt i linje med socialismens äldsta och aldrig i princip uppgivna grundsatser, då han i sitt arbete "Samhället sådant det är" skriver: "Långtifrån, att det skulle finnas för många munnar att mätta med den svenska naturens håvor, är det i stället snarare så, att det finnes för få armar för att kunna lyfta ur jorden dess väldiga rikedomar. Att råda bot på bristerna i välstånd med emigration eller preventivmedel är därför socialt kvacksalveri." Detta skrev Sandler ej blott i bokens första upplaga 1911 utan vidhöll det även i dess andra upplaga, som utkom 1924 – mitt under den korta men intensiva efterkrigsperiod av "liberalismus redivivus", varunder även den svenska socialismen eljest i så många hänseenden lät sig liberaliseras – den period varunder man på nytt började överdriva "knappheten" på naturkrafter och oriktigt påstod, både att Malthus' lära länge varit bortglömd och att den nu åter blivit i ökad grad sakligt aktuell.

I inställningen till befolkningsfrågan ha vi därför en skiljelinje – om än ej på långt när den viktigaste – mellan även den senare socialismen och den nyklassiska, en smula "radikalt" orienterade frihandelseklekticismen, som strax skall upptagas till diskussion. Socialisterna visade emellertid oftast en [ 35 ]Övergång till nyliberalismenstark benägenhet att skjuta åt sidan

hela befolkningsfrågan. Då de icke kunde tänka sig att inom en närmare framtid sätta sina egna reformer i verket, nödgades de vanligen i praktiken av rent socialpolitiska skäl ställa sig förstående till den liberala nymalthusianismen. En alldeles ohämmad, av förnuftet okuntrollerad barnalstring i den gamla stilen hade de naturligtvis inga sympatier för under några förhållanden.

Socialismens inställning blev i denna brytning mellan princip och praktik oklar och undvikande. Knut Wicksell som den typiske nyklassikern kritiserade också på sin tid ofta de med honom samtida socialisternas ringa intresse och bristande förståelse för befolkningsfrågan. Och i det hänseendet måste man nog ge Wicksell rätt, att socialismen, trots alla ansatser, saknat en fullt klar och i alla konsekvenser genomtänkt utformning av sin från den liberala åttiotalsradikalismen väsentligt skiljaktiga befolkningspolitiska inställning.


Nymalthusianismen.

Befolkningsteoriens vidare utveckling bland Malthus' närmaste lärjungar – och den kretsen innefattar de liberala ekonomerna och de utilitaristiska samhällsförbättrarna såsom kår – är långt intressantare och betydelsefullare.

Vi befinna oss nu i den försiktigt radikala idéströmning, som t. ex. i fråga om liberalismen leder fram till J. S. Mills välfärdseklekticism: den "nya liberalismen", som ju i England föreligger fullt utvecklad redan före mitten av århundradet. fastän den här i landet gick och gällde för en nymodighet in i sista decenniet. Parallellt härmed förvandlas malthusianismen i "nymalthusianism". Denna utveckling börjar redan under Malthus' egen livstid, fastän han själv avsvär den.

Man tar sikte på de "förebyggande" hinder för befolkningstillväxten, som Malthus kallat "laster". Denna beteckning finner man alltför svepande. Kunde man bara, som Francis Place [ 36 ]uttrycker det, hitta på säkra och billiga preventivmedel och sprida dem bland massorna, så vore man i stånd att sätta hela den djävulska befolkningslagen ur funktion. En födelsekontroll vore motsatsen till "lastbar", eftersom den tvärtom förebyggde det samspel av elände och laster, som eljest skulle styra hela förloppet. – Denna tanke är fullkomligt konsekvent från synpunkten av den utilitaristiska moralfilosofi, som vid denna tid i England genomträngt all samhällsspekulation: en handling är varken god eller dålig i och för sig själv, den måste bedömas efter sina resultat med hänsyn till lyckosumman för hela folket.

Den reaktionära vågen höll som sagt på att gå över, och nu var det i stället behov av mera radikala argument även i det borgerliga lägret. Nymalthusianismens utveckling ur malthusianismen representerar för befolkningsfrågans del denna ideologiska omsvängning. Den rena malthusianismen predikade ju för de fattiga något, som erkändes vara praktiskt ogenomförbart: "sedlig avhållsamhet", och hänvisade dem därefter till last och ohjälpligt elände. Alla ekonomiska åtgärder till förbättring av de fattigas betryck voro i alla händelser gagnlösa; de förmådde blott tillfälligt och i ringa mån förskjuta de lastens och eländets dammar, varemot de fattiga alltjämt skulle tvingas av sina egna drifter. Det gällde nu att förändra den politiska tendensen i denna teori, som ursprungligen var utspekulerad såsom ett fränt konservativt argument, till att bättre passa den nu ånyo försiktigt radikala orienteringen. Och då måste preventivmedlen nödvändigt mobiliseras. Tvärtemot Malthus blev alltså nu lösenordet: tidiga äktenskap men en rationell barnbegränsning inom äktenskapen. Genom en barnbegränsning skulle dels de fattiga klassernas läge omedelbart förbättras och dels förutsättningar skapas för att en välfärdspolitik skulle kunna genomföras utan att följas av en folkökning, som i efterhand utslätade dess verkningar å de fattigas levnadsstandard.

[ 37 ]Den nymalthusianska födelsekontrollenSå började redan på

1820-talet den nymalthusianska propagandan i England. Den mötte naturligtvis hätskt motstånd.

Malthus själv, skrämd av de farliga slutsatser man dragit ur hans teorier, förklarade sig bestämt ogilla alla dylika "artificiella och onaturliga" hämningar av befolkningstillväxten, och detta ej blott emedan de i och för sig voro djupt omoraliska utan märkligt nog också emedan de skulle borttaga den nödvändiga sporre till flit och företagsamhet, som ju i det reaktionära lägret fattigdomen alltjämt ansågs vara. (För dem, som inte med stöd av andra grunder lyckats förstå malthusianismens karaktär av i sista hand blott en egendomskonservativ åsiktsförankring, borde detta Malthus' sätt att försvara sig emot nymalthusianismen vara upplysande nog.) Malthus gav naturligtvis därvid blott uttryck för vad alla "anständiga människor" tänkte och kände. De vanliga sociala sanktionerna – förtal, social och ekonomisk bojkott – bringades i verksamhet för att undertrycka de nya gudlösa åsikterna. Man lyckades också länge rätt väl; hela rörelsen blev halvt underjordisk och mattades faktiskt av inemot femtiotalet. Men så fick den åter ny fart på sextio- och sjuttiotalen.

Sent omsider når så slutligen befolkningsdiskussionen även på allvar vårt avsides belägna land. Emot slutet av sjuttiotalet vandrade på Uppsala kullerstensgator bland många andra en student, Knut Wicksell, och grubblade över världsgåtorna. Han måtte ha fått tag på en del av den tidens brännbara litteratur från den stora världen, bl. a., föreställa vi oss, John Stuart Mills uppbyggelseskrifter om friheten, den nya moralen och kvinnans jämlikhet, kanske också dennes stora klassiska lärobok i nationalekonomi. Han hade tydligen letts tillbaka till Malthus och hela den gamla striden om befolkningstrycket. Den närmaste impulsen lär han ha fått från en anonym nymalthusiansk propagandaskrift (författad av en engelsk läkare Georg Drusdale), som 1878 utkommit i svensk översättning under titeln "Samhällslärans grunddrag".

[ 38 ]För den ekonomiska vetenskapens utveckling råkade denna orientering vara en omätbar fördel. Wicksell var nämligen ett geni, och sedan han en gång genom sitt intresse för befolkningsfrågan letts in på ekonomiska studier fortsatte han och korn längre fram i tiden att i synnerhet på penning- och kapitallärans område göra insatser, som äro grundläggande för hela den moderna nationalekonomien. Men här äro vi närmast intresserade av hans roll att till Sverige förmedla kännedomen om den då redan mycket gamla diskussionen i befolkningsfrågan.

Rosenkindad står Wicksell upp på ett ungdomsmöte i nykterhetsföreningen "Hoppets här" i Lutherska missionshuset i Uppsala och håller ett föredrag, vari han söker visa, att den allmännaste orsaken till dryckenskapslasten liksom till allt annat moraliskt elände (särskilt de sena äktenskapen, "dubbelmoralen" och prostitutionen) är fattigdomen. Stödd på Malthus härleder han så fattigdomen ur folkökningens ständiga press mot näringsutrymmet och drar därefter den vanliga nymalthusianska slutsatsen, att i längden blott en frivillig barnbegränsning inom äktenskapen kan lägga grunden för ett lyckligare samhällstillstånd. Han vädjar till läkarna att utan att akta på fördomar lämna även de mindre bemedlade anvisning på preventivmedel och föreslår bildandet av särskilda måttlighetsföreningar, vilkas medlemmar skulle förbinda sig att icke sätta fler än två eller högst tre barn till världen.

Till förkunnandet av dessa läror anser Wicksell ingen plats, icke ens själva predikstolen vara för hög. Han säger sig väl inse, att de, som vilja gå i spetsen, skola få röna hela faran och obehaget av att vara vägbrytare för en ny idé. Först de kommande generationerna skola rätt uppskatta deras gärning. "Men för hvar och en, som älskar sitt land och sitt folk", så slutar Wicksell, "för hvar och en, som icke sätter sitt personliga välbefinnande högre än allt annat i verlden, för honom kan det icke vara likgiltigt, om våra efterkommande skola för [ 39 ]Wicksells föredragvår skull störtas allt djupare i elände och

förtviflan, eller om de, lyste av vårt exempel, skola med friska krafter kunna framgå på den sunda utvecklingens bana."

Wicksells föredrag slog ned som en bomb; hela borgerligheten rasade. Förhållandena voro naturligtvis trånga i den lilla uppsvenska universitetsstaden, och hela den nationella kulturen hade länge varit mer än någonsin isolerad. Det måste man minnas för att riktigt förstå uppståndelsen.[1]

Det kan vara av ett visst intresse att studera, hur opinionen i olika kretsar reagerade för den genom Wicksells föredrag givna impulsen. Man får därigenom en god utblick över det ideologiska utgångsläget för åttiotalsradikalismen i vårt land. De följande anteckningarna gälla i huvudsak blott uppsalaintelligensen, som ju i första hand kände sig uppfordrad.

[ 40 ]En docent i filosofi vid namn Åberg – tillhörande den numera utdöda "boströmsfilosofien" – formligen frossade i moraliska förhävelser. Han påstår, att Wicksell förkunnat osedliga och samhällsvådliga läror av så ruskig karaktär, att han blott "med verklig inre motvilja" kan förmå sig att taga till orda emot honom. Wicksell vill förvandla själva äktenskapet till prostitution, säger han. Utifrån vad han kallar "den blifvande människans rätt" och med hänsyn till det förhållandet, "att fruktan för tillkomsten av barn i många fall särskilt hos kvinnor (för mången fattig ungmö, för mången jungfru), utgör ett mäktigt afhållande motiv från förseelser utom äktenskapet", bevisar han med tidens spetsfundiga logik, att Wicksell i själva verket går djävulens ärenden. "Detta neddragande i stoftet af det heliga", så slutar han sin första tidningsinsändare, "det är en ny Baalsdyrkan, hvars tjenare i lustans armar fritt skola ropa sitt: Baal hör oss."

Detta citat anger ungefär andan och tonen hos de skribenter, som i denna strid förde moralens, religionens och den offentliga anständighetens talan. Såsom dessvärre ofta är fallet, var det också denna gäng "de goda och gudaktiga", som betjänade sig av de lägsta insinuationerna, den ohederligaste logiken och den absoluta bristen på socialt sinnelag. Och större delen av landet var naturligtvis mycket mörkare än den i kulturellt hänseende dock relativt hyfsade uppsalasocieteten. I vissa borgerliga landsortskretsar slår det upp tjocka moln av dumhet, okunnighet och trång illvilja.

En borgmästare Palmgren i Jönköping, som 1887 förbjudit ett offentligt föredrag av Wicksell, kan tjäna som illustration. I sin förklaring till J. O., hos vilken Wicksell klagat över hans åtgärd att inhibera föredraget, säger den värde borgmästaren, att Wicksell "visat sig vara en apostel i den ambulatoriska kärlekens tjenst" och gör gällande, att dennes föredrag rätteligen "hemfalla under det moment av (visst åberopat [ 41 ]Moralisternas reaktionlagrum), hvilket talar om lekstuga,

lindansning, djurförevisning eller andra med dessa jemförliga tillställningar".[2]

Signaturen C. G. H. – varunder döljer sig dåvarande professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet Carl Gustaf Hammarskjöld, som just i samma veva blev kallad att såsom ecklesiastikminister i Posses regering vara den högste vårdaren av kyrka och skola i detta land[3] – förebrår i

starka ordalag Wicksell för att han behandlat de fattiga klassernas nöd som ett svårartat socialt ont. "Skildringen är hållen i vanlig socialiststil", säger han. Han påstår visserligen inte rentut, att Wicksells skildring är osann, men att den är samhällsvådlig av ett annat skäl. Genom att fästa din fattiga nästas uppmärksamhet på hans nödställda belägenhet gör du honom "tyngre till sinnes, missnöjdare, olyckligare, än du träffade honom", framhåller han. "Kanske var han till och med förut nöjd med sin lott. Men en sådan målning kan, när det giftiga utsädet hunnit vederbörligt verka, förvandla hans ställning till ett jordiskt helfvete för honom... Gudagtighet och ett förnöjdt sinne är en stor vinning, är en gammal barnalära, som icke blir mindre sann derföre att den är gammal. Och det hör till kristendomens välsignelser, att den kastar ett förklaringens skimmer till och med öfver torftighetens villkor." Wicksells förslag om barnbegränsning stämplar han utan vidare såsom "ett den sjelfviska köttslighetens evangelium", samt inskränker sig därefter till följande: "Att röra i smuts är aldrig behagligt, ofta äfven menligt för allmänna sundheten. Författaren anser [ 42 ]sig så mycket hellre kunna undvika att vidare beröra denna vidriga del av herr Wicksells arbete, som vederbörande akademiska myndighet, enligt vad tidningarna upplyst, deröfver uttalat sitt ogillande." – I dessa citat kan man blicka djupt ner i det borgerliga 1800-talets samhällsmoral.

Pontus Wikner, en förnäm och allvarlig man, skiljer sig fördelaktigt från den allmänna akademiska hopens hysteri. Hans berömda broschyr om kulturens offerväsen, som trycktes 1880, har alldeles uppenbart tillkommit under starkt intryck av Wicksell, och han medger det indirekt på tal om studenternas svårigheter, då de inte i unga år kunna ingå äktenskap. Ur hans framställnings sista del kan man utläsa om inte ett gillande av Wicksells förslag till lösning av problemet så i alla fall en kritik av hans kritiker och en personlig öppenhet inför en samhällsmoralisk utveckling i nymalthusiansk riktning. Om han inte tar en klarare ståndpunkt till frågan, ger han dock även ärligt skälet därför. Han säger att det beror på "någonting liknande feghet". "Det är min lefvande öfvertygelse", fortsätter han, "ätt den menskliga bildningen i fråga om sedlighet... kommit fram till en sådan disproportion mellan de tre faktorerna: den faktiska ställningen, den esthetiskt–konventionella sedligheten och den verkliga sedligheten, att ingen på det området kan verka reformatoriskt utan att blifva rätt grundligt bränd, kanske äfven i den konventionella sedlighetens belysning vanstäld. Jag saknar för min del mod att utsätta mig för sådant, äfven om jag annars fått kallelsen. Sjelfva tanken på denna sak plågar mig outsägligt... Jag vet mycket väl, att äfven jag genom att sålunda draga mig undan väfver in en tråd i det täckelset, som är nog tjockt förut; men jag säger ännu en gång, att jag så gör icke af fruktan att oskära mig utan af fruktan att få lida mer inom ett område, der jag, egoistiskt att tala, lidit nog förut."

Till Wicksells motståndare slöt sig däremot en annan uppsaladocent, den unge, lärde nationalekonomen David [ 43 ]Pontus Wikner och David DavidsonDavidson. Han börjar sin

kritik med att lovprisa och understryka Wicksells "gripande skildring av fattigdomen och dess följder, sena äktenskap, superi m. m.", men invänder, att all fattigdom icke har sin grund i överbefolkning, samt påstår vidare, att överbefolkningen kan tänkas bli övervunnen även utan hjälp av preventivmedel. Davidson pekar i detta samband på socialismen och förebrår Wicksell, att han icke tagit upp denna åsiktsriktning till diskussion, innan han hastigt gripit till de nymalthusianska slutsatserna. Socialismen "söker häfva samma sociala missförhållanden som Ni", säger Davidson, "men... tror sig finna grunden till dessa i helt andra omständigheter än Ni och förordar derför botemedel af annan art... Socialismen anser, såsom bekant, att fattigdomen beror på förmögenhetens nuvarande fördelning och vårt näringslifs organisation. Och det är genom reformer i dessa, som den hufvudsakligen söker bot för det onda."

Dessa citat härröra från en tidningsinsändare. I en något utförligare uppsats[4] går

Davidson närmare in på frågan och har då även blivit i vissa hänseenden försiktigare i sina instämmanden i Wicksells beskrivning av fattigdomen (C. G. H:s broschyr hade tryckts under mellantiden). Han tar även avstånd från socialismen, som han i sin tidningsartikel använt blott för att framhäva en åsiktsriktning, vilken Wicksell underlåitit att kritisera. Men utan att vilja instämma ens med de "moderata socialisternas fordringar" påyrkar likväl Davidson här allahanda socialpolitiska åtgärder till höjandet av arbetarklassens ekonomiska villkor. Han förordar en kraftig bostadspolitik: om ej den enskilda företagsamheten kan förse arbetarklassen med tillräckligt rymliga och goda bostäder till överkomlig hyra, är det samhällets och i första hand kommunernas plikt att träda emellan. Han tror vidare på fackföreningsrörelsens framtid i Sverige och på dess förmåga att stegra lönesatserna. Han ivrar för en stegring av arbetarklassens [ 44 ]sedliga och intellektuella bildning. I detta syfte påyrkar han en förkortning av arbetstidens längd och en reformerad folkskoleundervisning. Han understryker även betydelsen av en "anständig arbetarpress". Framför allt måste emellertid arbetarklassens sedliga bildning höjas. "Det gäller härvid först och främst att väcka arbetarens själfkänsla", säger Davidson. "De bättre lottade klasserna se ofta gärna, att de arbetande gentemot dem iakttaga ett servilt och underdånigt sätt. Denna sed är fördärfligare än man tror. Ty af en servil och underdånig arbetarebefolkning kan man ej fordra någon själfkänsla, och utan själfkänsla är ingen själfbeherskning möjlig." Till självkänslans liöjande bidrar kraftigt fackföreningsrörelsen. Men det räcker ej. Man måste ge arbetarklassen delaktighet i de politiska avgörandena, framhåller Davidson.

Efter denna sin tid synnerligen välbehövliga socialpolitiska predikan kommer så Davidsons slutsats i befolkningsfrågan: "Lyckas man med dessa medel att höja arbetareklassen till en i alla afseenden mänsklig ställning, torde den önskvärda begränsningen af arbetarnes familjer komma af sig själf" märk väl: utan preventivmedel, blott genom sedlig avhållsamhet – "så snart arbetarne märka, att denna är ett vilkor, för att de skola få behålla sin goda ställning". – Här torde Davidson ha gjort ett kraftigt kortslut. Han har låtit sin tanke styras av sina önskningar och sina fördomar.

Davidsons egentliga skäl emot preventivmedlen – utom de direkt moraliska, som han försiktigt söker undvika – äro egentligen två. Under hänvisning till vissa dåtida medicinska auktoriteter ifrågasätter han, att användandet av preventivmedel kan vara fysiologiskt och psykiskt hälsofarligt. Framför allt hävdar han emellertid, att en nymalthusiansk praxis måste leda till en utbredning även av fosterfördrivningen (som ju vid denna tid Wicksell förklarade sig vara en principiell motståndare till). "Fosterfördrivning skulle komma att blifva de preventiva medlens trogna följeslagare", påstår Davidson. Och [ 45 ]Flera invändningarhan hävdar, att fosterfördrivning även skulle

kunna komma att försvaras med i stort sett samma argument. I dessa hänseenden har utvecklingen givit honom rätt.

Davidsons båda inlägg äro överhuvudtaget präglade av en mycket stor försiktighet. Hans huvudanmärkning mot Wicksell var också egentligen blott den något skolmästaraktiga, att Wicksell inte studerat de gamla auktoriteterna tillräckligt djupt och inte hade nog praktisk erfarenhet för att ha rättighet att yttra sig i en sådan fråga. Wicksell svarade med all rätt, att dessa gamla åsikter inte blevo oriktigare, därför att de råkat bli förkunnade av honom. Överhuvudtaget visade Wicksell ett mycket lättförklarligt missnöje över att Davidson, som borde ha förstått bättre, med allahanda tunna skäl – varibland en hel del här icke berörda uppenbara svepskäl – gav sin framställning en sådan form, att den faktiskt kom att ge stöd även åt hela skaran av ovederhäftiga kritiker.

Isidor Flodström – den sedermera bekante statistiken: – tog upp Wicksells arbete från utvecklingsteoretisk synpunkt.[5] I motsats till flertalet av dennes övriga kritiker godtog Flodström i stort sett hela tankegången om överbefolkning såsom den viktigaste orsaken till fattigdom och därmed till allt slags moraliskt elände och likaledes slutsatsen om födelsebegränsningen såsom det radikala botemedlet. Men han reser den frågan om fattigdomen och överbefolkningen icke fylla ett högre ändamål och om de därför icke böra vidmakthållas. "Hela utvecklingen har ju ständigt fortgått från det lägre till det högre och gör väl det än i dag." Denna utveckling äger rum genom "kampen för tillvaron" och det därur resulterande "naturliga urvalet". "Men om nu –barnens antal inom hvarje äktenskap inskränktes till två eller tre, hvarigenom de flesta till mognad ålder komna män och kvinnor sattes i tillfälle att gifta sig och efterlemna afkomlingar, blefve häraf den omedelbara följden, att det [ 46 ]naturliga urvalet i fråga om människan i och med detsamma vore upphäfdt."

Flodström utvecklar denna tankegång genom att även ta hänsyn till den olika fruktsamheten hos olika folkslag. Wicksell var icke alldeles oemottaglig för detta argument; som han sedermera ofta skulle möta. Hans ståndpunkt var emellertid, att det då bleve människans uppgift att i stället för det blinda och barbariska urval, som "kampen för tillvaron" verkställer genom nöden och eländet såsom medel, sätta en rationell rashygien. Wicksell ansåg emellertid icke problemet i högre grad aktuellt och misstrodde med goda skäl den dåtida, oftast starkt chauvinistiska rashygienen.

Läkarna i Sverige visade i denna strid mestadels en ingrodd konservatism och en bristande social förståelse. Såsom kår ställde de sig patetiskt på den konventionella moralens sida. Belysande är en "förklaring till allmänheten", som i anledning av Wicksells föredrag avgavs av "Upsala läkareförening", vari föreningen "i läkarekonstens namn" nedlade en allvarlig protest mot varje användning av preventivmedel. För att göra denna tidsbild fylligare skola några satser ur detta märkliga dokument här citeras.

Föreningen talar först om hur fin och vetenskaplig den är: den består icke blott av medicinska studenter utan räknar även såsom sina ledamöter alla medicinska fakultetens lärare och stadens samtliga praktiserande läkare. Den förfasar sig därefter över Wicksells yrkanden – i första hand hans vädjan till läkarna att "äfven i detta fall ställa sin erfarenhet till den lidande mänsklighetens tjänst" genom att "påvisa något medel, hvarigenom äktenskapligt umgänge kan möjliggöras, utan att qvinnan varder befruktad" – vilka påstås "i vårt samhälle och särskildt i de enskilda hemmen i så hög grad ha sårat sedlighetskänslan". Föreningen kan icke "iakttaga tystnad, hvilken möjligen kunde gifva, låt vara äfven i ringaste mon, ett sken af bifall eller samtycke".

[ 47 ]Protest från läkarnaEn mera ingående behandling av det

förfärliga ämnet vore naturligtvis ingalunda lämplig "inför allmänheten", och föreningen inskränker sig därför till "den förklaring, att hon anser användningen af de preventiva åtgärder, kandidat Wicksell rekommenderar, vara läkarekallet ovärdig, och att dessa åtgärder således icke kunna hos qvinnor förordas af läkare, som ännu ha qvar någon aktning för sin konst, dess grundsatser och syftemål... Det åligger läkaren såsom en helig pligt att skydda och vårda det animala lifvets alla funktioner och således ibland dem icke minst den, i hvilken det skapande lifvet mest omedelbart uppenbarar sin verksamhet och som derföre innehåller hans forskningsområdes djupaste mystèr. I de fall, der slägtlifvets funktioner innebära fara för individernas helsa och lif" – märk väl: frågan om vanlig födelsekontroll av ekonomiska och personliga skäl upptages ej ens – "kan läkarekonsten endast anbefalla återhållsamhet, men icke åtgärder, som, på samma gång de förhindra slägtlifvets fysiologiska ändamål, öppna portarne för en last, om hvilkens vederstyggliga förirringar medicinens historia lemnar upplysning".

Detta var den vetenskapliga medicinens ståndpunkt i preventivmedelsfrågan för bara femtio år sedan. Världen rör sig dock.

Såsom en bekräftelse av det borgerliga Sveriges moraliska förtrytelse ådömer så det "mindre akademiska" konsistoriet vid universitetet Wicksell "föreställning och varning". Men Wicksell bara ilsknar till och känner sig förpliktad av sitt samvete att sjunga ut så att det hörs över landet.

Hela denna diskussion, som dock ligger oss så nära i tiden. gör nu ett groteskt intryck. Just därför har det ett uppfostrande värde för oss att ställas inför dessa dåtida meningsyttringar i osminkad form. Vi ha därav någonting viktigt att lära. Även var tid är fylld av fördomar och falskt patos, våra föreställningar om den sociala yttervärlden äro grumliga och våra moraliska och politiska inställningar komma därför att te sig [ 48 ]lika groteska i en snar framtids ögon. Vi få nämligen icke glömma, att dessa skuggor, upphämtade från det förgångna, alla på sin tid voro ärans män. De voro framstående representanter för sin tids kultur. I en fördjupad idéhistorisk och kultursociologisk analys skulle deras inställningar i stor utsträckning kunna förklaras såsom naturliga reaktioner till den bildningsmiljö och den sociala utveckling, vari de levde. Vi ha därför i sista hand ingen rätt att förhäva oss. Vi ha i stället en plikt att rannsaka våra egna moraliska och politiska inställningar, att hålla jakt på våra egna fördomar, att sträva efter en fördjupad kunskap om den sociala verkligheten och en därigenom möjliggjord mänskligt mera kringsynt social värdesättning. Den relativism, som frammanas genom dessa dammhöljda åsiktsyttringar, bör göra det något lättare för oss själva att urskilja omedvetna falskheter och ytligheter, ja även hjärtlösheter i vår sociala moralitet, bör göra oss mera lyhörda för det positiva i det som håller på att kämpa sig fram. Den ger oss däremot ingen frihet från att modigt och klart taga ståndpunkt i vår tids strider; en orkeslös relativism av det undvikande slaget kan icke godkännas. Men vi kunna bringas att taga vår ståndpunkt så, att vi inför eftervärldens dom icke stå oss fullt så slätt, som denna framfarna generation.

Och så ha vi födelsekontrollpropagandan på frammarsch även i Sverige. Så småningom började födelsesiffrorna sjunka, först sakta men sedan allt våldsammare. Nu bör man vara försiktig. då man sätter samman orsaksförlopp. Det är mycket sannolikt, att propagandans direkta andel i detta resultat är ganska ringa. Födelsekontrollen har sannolikt vunnit mer publicitet tack vare sina motståndare. Diskussionerna kring den beryktade "preventivlagen" av 1911 voro säkert betydelsefulla, och likaså professor Thyréns sedlighetsaktioner m. m. dylikt. Men i första hand är det väl den rent affärsmässiga reklamen, som betytt mest, understödd av det så småningom mera frigjorda betraktelsesätt i sexuella frågor, som under de sista [ 49 ]Födelsekontrollens utbredningdecennierna i takt med den

pågående ekonomiska och sociala omvälvningen börjat göra sig gällande i allt vidare kretsar.

I vilket fall som helst, födelsesiffrorna fortsatte att sjunka. Att detta till större delen berott på en alltmer utbredd användning av preventivmedel och andra medvetna åtgärder för förhindrande av befruktning vid könsumgänge, därom kan knappast tvivel råda. Alla tecken tyda även på en oerhörd ökning av de kriminella aborterna. Av förklarliga skäl finns det inga påtagliga siffror, ty fosterfördrivningarna hemlighållas givetvis i största möjliga utsträckning. Då de i alla händelser säkert måste uppskattas i tusental, sannolikt i tiotusental och måhända åtskilliga tiotusental för varje år – vilket inom parentes sagt inte är någon uppskattning alls utan bara ett angivande av företeelsens storleksordning – och då födelserna nu ha kommit ned i ett antal av under 85,000, börjar fosterfördrivningen bli av väsentlig vikt för nativitetens höjd. För folkhälsan är en utbredd och tills vidare i stor utsträckning av osakkunniga kvacksalvare ombesörjd fosterfördrivning ej utan sina konsekvenser: död, sjukliga komplikationer. sterilitet. o. s. v. Såsom tecken på djupgående familjepsykologiska och socialmoraliska strukturförskjutningar är emellertid fosterfördrivningen måhända än viktigare.


De sista nymalthusianska reformkraven: preventivlagens

avskaffande och fosterfördrivningens sociala reglering.

Nymalthusianismens sista stridslinje i vårt land gäller vissa lagstiftningskrav: preventivlagens upphävande samt legalisering och reglering av fosterfördrivningar.

Såsom utvecklingen faktiskt har gestaltat sig, äro dessa reformer påkallade för att häva uppenbara missförhållanden och rena orimligheter. De vinna därför anhängare tämligen oberoende av befolkningspolitisk inställning i övrigt. Vi ha svårt att se hur en fullt redbar och med de faktiska förhållandena [ 50 ]någorlunda förtrogen medborgare kan undvika att träda in för dessa lagändringar. Fördämningarna hålla just på att brytas, och för att göra den fortsatta diskussionen av befolkningsfrågan fri från den snart alldeles inaktuella nymalthusianismen, välja vi att behandla dessa båda reformer redan här i det historiska kapitlet såsom tillhörande ett i ideologiskt hänseende redan passerat stadium av den befolkningspolitiska utvecklingen.

Preventivlagen kom till i ett olyckligt ögonblick. Den har aldrig gjort någon nytta men åtskillig skada. Dess tillkomst och dess kvarblivande vittnar icke gott om ärligheten och än mindre om de sociala insikterna inom vår folkrepresentation.

Det har gått så långt, att man i riksdagen rentav sökt försvara preventivlagen med påståendet, att den ju i alla händelser inte är effektiv, att den faktiskt inte hindrar vare sig upplysning om eller handel med preventivmedel. Därvid måste man fråga: vilket samhällsintresse kan vara förknippat med en ineffektiv lag? Är det inte tvärtom en allmänt erkänd sanning, att ingenting så sliter på den samhälleliga auktoriteten som vidmakthållandet av en lagstiftning, vilken icke respekteras?

Men vidare och framför allt måste det framhållas, att dess värre preventivlagen verkligen är i viss mån effektiv och detta i förhållande till just de mindre bemedlade och mindre försigkomna i samhället, vilket väl dock inte kan vara meningen. Varje försvårande av upplysningsverksamheten och av handeln måste ha denna verkan, måste fördyra preventivmedlen, hindra det vetenskapligt tekniska intresset av deras förbättrande och stegra förtjänsterna för dem, som ändock syssla med hanteringen.

Det är därför allmän enighet bland de sakförståndiga i landet, att det icke längre får ligga ens skymten av olaglighet över vederhäftig sexuell upplysningsverksamhet. Även handeln med preventivmedel måste upp i ljuset. Om man vill främja den tanke, som väl för många varit preventivlagens egentliga syfte, nämligen att skydda pubertetsungdomen, är detta i [ 51 ]Preventivlagenförsta hand en synpunkt, som bör tillvaratagas i

den förståndiga sexualundervisning i skolorna, som vi dessvärre ännu sakna, samt – än viktigare – i den sexualfostran, som i hemmen borde försiggå från den späda ålder, då barnen först börja fråga – en uppgift vartill de flesta föräldrar dock alltjämt sakna förutsättningar, vilket i sin tur reser ett socialpedagogiskt problem, som här i landet ännu knappast börjat angripas ("föräldrauppfostran"). I samma riktning skulle det rent allmänt verka, om samhället genom sina organ – läkarna, barnmorskorna, de särskilda poliklinikerna för sexuell rådgivning och apoteken – i viss utsträckning finge hand om preventivmedelshanteringen och därigenom även kunde giva den en mera önskvärd inriktning. Att den under lagstiftningens hämsko försiggående skumraskreklamen skulle vara särskilt skonsam i förhållande till den omogna ungdomen, är i alla händelser en farlig villfarelse, som knappast ens kan vara förenad med god tro.

Den allra viktigaste synpunkten är emellertid följande. Vissa mycket fattiga samhällslager, framför allt på landsbygden, ha ännu icke nåtts av födelsekontrollen. Antingen känna de icke alls till kontraception – veta åtminstone icke besked om ekonomiskt överkomliga preventivmedel – eller äro de för slöa och nedslavade av livet för att bry sig om att tillgodogöra sig sin kunskap. Hur orolig man än känner sig inför de sjunkande födelsetalen, borde, tycker man, det sista och omänskligaste medlet vara att låta de stora statarfamiljerna hålla dem uppe åt oss. En omtänksamhet om statarnas "moral" från samhällsklassers sida, vilka i årtionden praktiserat födelsebegränsning, är dock rena hyckleriet. Systematiska aktioner till masspridning av preventivmedel bland statare och andra med dem socialt jämställda folklager förefalla tvärtom sakligt försvarade, hur man än eljest ser på befolkningsproblemet.

Ett likartat resonemang gäller en del befolkningsgrupper på [ 52 ]gränsen mellan sinnesslöa och normala samt andra kroppsligt, själsligt och socialt handikappade individer, över vilkas alltför stora fruktsamhet socialpedagoger och rashygieniker klaga. Utan hänsyn till om deras fruktsamhet verkligen i genomsnitt är relativt högre än andra folklagers, är den för hög så länge de alls sätta en avkomma till världen. Man torde också med all säkerhet kunna påräkna, att dessa individer frivilligt i viss mån skulle inskränka sin barnavling, om de förseddes med preventivmedel, ja redan om de i högre grad nåddes av kunskap om kontraception. De föda nämligen mestadels icke barn därför att de så ivrigt önska ha dem, utan därför att barn falla dem till efter naturens ordning.

Menar man, att det är dessa folklager, som skola sörja för nationens uppehållande, bör man säga ut den saken. Menar man därjämte, att födelsekontrollen skall utrotas även i de övriga samhällsklasserna, bör man inrikta sig på ett studium av vilka åtgärder man har att föreslå som kunna leda till ett så fjärran resultat. Framför allt bör man leva som man lär. Eljest kunna vi inte ta tillbaka vår anklagelse för hyckleri, hur obehärskad den än framstått i många läger. Den gäller, väl att märka, icke alla principiella motståndare till födelsekontroll. Det är uppenbart. att det finnes många, särskilt i de religiösa kretsarna, som äro ärliga motståndare. Prästäktenskapens genomsnittligt höga nativitet bevisar t. ex. den ärligheten. Men det är lika bevisligt, att ett stort flertal av de övriga principiella motståndarna måste vara just hycklare – genomtänkta hycklare ibland, konventionellt förljugna hycklare oftare. Ty efter vad man genom statistiska undersökningar vet om den ofrivilliga sterilitetens vanlighet och om den naturgivna chansen att få inga eller endast ett fåtal barn utan födelsebegränsande åtgärder, är det helt enkelt omöjligt, att den stora mängden av dem som nu officiellt taga ställning emot födelsekontroll själva icke skulle praktiserat den. Det vore orimligt, ty enligt naturens ordning skulle vi då ha ett [ 53 ]Skall preventivlagen reformeras baklängesojämförligt större

antal barn inom just detta åsiktsläger. Eller skulle det endast vara – helt eller för långa tider – sterila och celibatärer alla dessa som nu uppträda mot födelsekontroll?

Proposition om slopandet av preventivlagens allmänna förbud emot upplysningsverksamhet syftande till spridning av praktisk kännedom om preventivmedel avslogs ännu vid 1934 års riksdag. På justitieministerns initiativ har därefter hela frågan varit föremål för förnyad utredning genom särskilda sakkunniga, vilka även framlagt nytt reformförslag, som nu befinner sig på remiss. En viss del av de yttranden kommittén inhämtat och avtryckt och likaså vissa av remissutlåtandena ådagalägga dessvärre, att man ännu på sina håll har svårt att se klart i denna fråga. Förslaget självt är blott en räddhågad kompromiss. Man vill t. ex. lämna åt polismyndigheterna i länen och de särskilda orterna att bestämma både vilka – utom apoteken – som skola få försälja preventivmedel och i vad utsträckning offentlig upplysningsverksamhet skall få bedrivas om preventivmedel och sättet för deras användande.

Emot en offentlig organisation i båda dessa hänseenden ha vi i och för sig ingen invändning. Villkoret är emellertid att denna organisation får en positiv inriktning: att utbreda vederhäftig sexualupplysning framför »allt till de unga och oerfarna, till de fattiga och förkomna, alltså till de folklager, som mest äro i behov av upplysning, samt att förbilliga, tekniskt förbättra preventivmedlen och göra dem lättare åtkomliga. De sakkunniga ha trots vissa antydningar i motsatt riktning uppenbarligen mest sett till den negativa sidan: att kontrollera den privata verksamhet på dessa områden, som nu finnes. Allmänt bör vidare understrykas, att med den anda, som alltjämt får bestämma vår skolledning, och med den brist på intresse för och insikter om rationell sexualupplysning, som vi ha att räkna med även hos ett flertal andra offentliga instanser, synes tiden alls ej mogen för någon som helst inskränkning av den privata [ 54 ]upplysningsverksamheten. En offentlig kontroll av denna kräver såsom förutsättning en helt annan och mycket kraftigare offentlig upplysningsverksamhet. Skall vidare preventivmedelshandeln monopoliseras för apoteken och vissa privata "sjukvårdsaffärer", vill man gärna kräva garantier för att denna koncessionsrätt icke av de lokala myndigheterna kommer att utnyttjas för att göra preventivmedlen svåråtkomligare för de folklager som mest behöva dem. Avsikten borde tvärtom vara att göra dem mera lättåtkomliga. Slutligen må framhävas, att länsstyrelser, magistrater och polismyndigheter äro alldeles inkompetenta att utöva den diskretionära prövning man velat anförtro dem – åtminstone om de icke få alldeles bestämda instruktioner, som begränsa deras handlingsfrihet. Sådana instruktioner finnas i betänkandet icke ens diskuterade.

Sina förslag ha de sakkunniga byggt på en mycket otillfredsställande utredning av själva sakfrågorna. Deras diskussion av upplysningsverksamheten lägger t. ex. hela tyngdpunkten på den personliga profylaxen, d. v. s. skyddet mot könssjukdomarna. De följa här en besynnerlig tankelinje, som vunnit en viss hävd i läkarkretsar. Man utgår där oftast ifrån att preventivmedlen ha sin huvudsakliga uppgift såsom sjukdomsskydd i tillfälliga, opersonliga könsförbindelser men icke såsom medel för födelsekontroll inom äktenskapen. Det är, i förbigående påpekat, ett typiskt utslag för folks snedvridna inställning i sexualmoraliska frågor att man genom att betona behovet av preventivmedel utom äktenskapen istället för inom, faktiskt vunnit större förståelse för dem såsom legitima. Vi ha ingen anledning att bestrida preventivmedlens betydelse även såsom sjukdomsskyddande, men vi måste dock med bestämdhet hävda, att hela problemet är alldeles fel ställt, om tyngdpunkten på detta sätt lägges på profylaxen i stället för på födelsekontrollen. De sakkunnigas inställning i detta liksom i andra hänseenden har sitt samband med att de alldeles förbisett frågans sociala sida: behovet av kännedom om och tillgång till billiga [ 55 ]Preventivmedlen utom och inom äktenskapenpreventivmedel i

vissa fattiga samhällslager, där familjerna alltjämt föda för många barn. Och vi understryka ännu en gång, att den omständigheten att andra samhällslager föda för få barn och att rentav «avfolkning hotar, icke rimligen kan vara ett skäl att hålla just dessa fattiga, mindre försigkomna folklager till en särskilt stor fortplantning.

Varje utredning, som saknar denna viktiga synpunkt, är en ytlig utredning. Nu bör man kanske icke lasta de sakkunniga så hårt. De ha tydligen känt sig bundna av taktiska skäl och främst av riksdagsutskottets uttalande, där just den sociala synpunkten lyser med sin frånvaro. Emellertid vill man gärna tro, att detta lagförslag icke av regeringen framlägges i oförändrad form, även om det skulle vara villkoret för ett positivt beslut vid årets riksdag. Lyckligtvis spelar det i denna fråga knappast längre någon roll, vad man i riksdagen säger och beslutar. Frågan är icke längre en lagstiftningsfråga, åtminstone icke vad gäller gränserna för den privata upplysningsverksamheten. Opinionen börjar nu i skilda läger bli väckt till begynnande klarsyn om behovet av en saklig och allmänt spridd sexualupplysning. Det hemlighetsmakeri, som länge fått stämpla sexuallivet såsom något oanständigt och som i preventivlagen haft sin symbol, är dömt och kan icke upprätthållas. Man börjar förstå sambandet mellan å ena sidan vuxna människors ljusskygghet och å andra sidan svårigheterna för en friskare sexualmoral att sätta sig igenom, börjar förstå att en fördjupning av den personliga erotiken och en friskare familjemoral icke kan byggas på en konventionellt förljugen inställning till sexualiteten och barnalstringen. Framför allt börjar man få ögonen öppna för den sociala orättfärdighet som ligger i att man genom okunnigheten såsom medel söker avhålla just de fattiga och förkomna från tillgång på preventivmedel. En ny upplaga av preventivlagen – även om den, och kanske framför allt om den ställer upp nya hinder för rationell sexualupplysning och för åtkomsten av preventivmedel – kommer icke att [ 56 ]respekteras. Den blir liksom den förra en skugga av en lag, mogen att reformeras innan den blivit utfärdad.

Fosterfördrivningsparagrafen i strafflagen betecknar likaså ett i ögonen fallande exempel på en bristande anpassning mellan utvecklingen av faktiska sociala förhållanden och samhällets lagstiftning. I längden kan man naturligtvis inte låta fosterfördrivningarna pågå i väldig utsträckning och samtidigt enligt lagens bokstav hålla dem kriminaliserade. Att ha ett förbud, som egentligen bara hindrar de enda i abortoperationer sakkunniga, nämligen läkarna, att utföra dem; att låta en lagparagraf kvarstå, som endast användes för att statuera exempel någon gång då och då, när aborterna gå illa och leda till dödsfall, det är dock ett tillstånd, som icke är en rätts- och kulturstat värdigt.

Antingen skall lagen upprätthållas, men då skall den också med alla medel genomtvingas. Eller skall den avskaffas. I så fall skall fosterfördrivningen läggas under samhällelig kontroll. Eftersom lagen nu tycks ha förlorat fotfäste i det allmänna rättsmedvetandet, blir det andra alternativet det enda rimliga: lagen måste bort. Ingen har intresse i dess upprätthållande – annat än de ljusskygga individer, som profitera i dess skugga.

För närvarande befinna sig samhällets organ i en faktisk men föga smaklig hemlig komplott med fosterfördrivarna och deras klientel, en komplott mot sig själva. De utnyttja icke alla resurser att komma åt de kriminaliserade handlingarna: de blunda, men kunna eller vilja ibland inte blunda. Eller: somliga organ blunda och andra blunda inte. Detta är ett tillstånd av godtycke och rättslöshet, och det är inte att undra på om situationen vid varje process förnimmes pinsam.

Det är sant, att hela frågan om fosterfördrivningarna i hög grad vore förtjänt av ingående studier, och att man gärna vid sitt praktiska ståndpunktstagande skulle vilja ta hänsyn till sådana studiers resultat. Till en början skulle det vara av största intresse att ha en säkrare uppfattning om de kriminella [ 57 ]Fosterfördrivningenaborternas faktiska förekomst i vårt samhälle.

Detta är den enklaste frågan, men redan här stå vi inför omöjligheter. Av naturliga skäl går det inte att studera en illegal praktik så ingående, att man när vederhäftiga resultat.[6]

Vi ha därför icke några utslagsgivande undersökningar, som skulle kunna ange de kriminella aborternas ens ungefärliga antal i vårt land och ej heller några i högre grad tillförlitliga uppskattningar för andra länder. Så mycket är emellertid otvivelaktigt, att fosterfördrivningar bedrivas i mycket stor omfattning. Man vet vidare alldeles bestämt, att deras antal är i ständigt stigande, att de förekomma oftare i städer än på landsbygden samt att ogifta kvinnor i större utsträckning än gifta begagna sig av de förefintliga möjligheterna att avbryta ett icke önskat havandeskap. Här skola inga siffror anföras, då som redan sagts alla de tal, som bruka anföras, endast äro baserade på mindre välgrundade uppskattningar och därför till sin natur äro mer än osäkra och blott kunna haka upp diskussionen. Även om den nya abortkommittén kan komma med ett visst statistiskt material till frågans belysande, finns det ingen utsikt att därå en vederhäftig uppskattning skall kunna företagas. Orsaken ligger ytterst i att hela fosterfördrivningspraktiken tvingats in i skumrasket. Så länge vi låta den stanna där. skola vi ej heller med större tillförlitlighet kunna veta något om fosterfördrivningarnas antal i vårt land.

Under tiden mognar emellertid läget fram mot en djupgående rättsmoralisk konflikt som kräver handling. Tillräckligt underlag för reformkravet ligger redan i kännedomen om fosterfördrivningspraktikens möjliga storleksordning och i kännedomen om utvecklingstendensen. Det är med hänsyn härtill [ 58 ]uppenbart att fosterfördrivningarna i viss utsträckning måste legaliseras och avgörandet läggas i läkarnas hand – eller rentav i blott vissa genom utbildning och tjänsteställning särskilt kvalificerade läkares hand. Dessa handla under ämbetsplikt och yrkesansvar, medan straffhotet nu skjuter över hanteringen till mindre nogräknade personer, för vilka straffet bara blir en affärsrisk.

Det är att hoppas, att preventivlagens avskaffande, en förbättrad sexualupplysning och en organisation av preventivmedelshandeln skall lyckas i viss – och ganska hög – grad nedbringa antalet fall, då kvinnor komma i det läge, att de önska fosterfördrivning. Men denna förhoppning kan icke rimligen vara ett skäl mot reform av abortlagstiftningen, ty så goda verkningar av preventivlagens avskaffande äro dock ej att förvänta.

För att ta ståndpunkt till frågan i vad mån och enligt vilka regler en gallring av fallen är önskvärd, skulle vi i första hand behöva veta, vilka kvinnor som söka hjälp. Äro de gifta eller ogifta., gamla eller unga? Till vilka samhällsklasser och inkomstklasser höra de? Hur många barn ha de förut? Hur ter sig deras motivkomplex? Skulle utbredd kunskap om kontraceptiva metoder ha överflödiggjort många fosterfördrivningar? Dessa frågor kunna blott resas; på flertalet av dem saknas varje tillstymmelse till svar.[7]

En mera ingående och tillförlitlig kartläggning av dessa och en del andra viktiga förhållanden kunna vi likaledes blott ernå, sedan fosterfördrivningarna reglerats och hänvändelse till läkare blivit allmän. Först då blir det egentligen möjligt att med större vederhäftighet motivera bestämda sociala indikationer för fosterfördrivningens tillåtlighet, även om redan nu vissa allmänna villkor kunna fastställas.

[ 59 ]Indikationerna för fosterfördrivningPå tal om möjligheten att

motivera vissa villkor för fosterfördrivnings tillåtlighet bör vidare understrykas, att fosterfördrivningarna blott kunna på detta vis praktiskt begränsas, därest de legaliseras. Då samhället har dem om hand, kan man urskilja och ta hänsyn till de olika förhållandena i de särskilda fallen. Man kan t. ex. förbjuda fosterfördrivning för friska gifta kvinnor med få barn och viss inkomststandard, och man kan då även sätta in samhällsauktoriteten för att med läkarnas stöd verkligen genomtvinga förbudet i någorlunda rimlig grad.

Vid uppställandet av regler för fosterfördrivnings tillåtlighet erbjuda de medicinska, eugeniska och etiska indikationerna föga svårighet. De medicinska skälen för avbrytande av havandeskap torde komma att lämnas utanför varje lagstiftning liksom hittills. De rashygieniska skälen ha vunnit i erkännande genom att samtidigt få plats i den nya steriliseringslagen. Vad slutligen de etiska eller humanitära indikationerna beträffar, torde stor enstämmighet råda angående det behjärtade i att tillåta fördrivande av foster, som tillkommit genom våldtäkt, genom könsumgänge med nära befryndad, med minderårig och med sinnesslö eller sinnessjuk person. Ömtåligare ställer sig problemet att bestämma de sociala indikationerna. Det är därvid viktigt att icke förlora känning med rättsmedvetandet i landet men lika viktigt att icke arbeta det sociala hyckleriet i händerna. Fall, där ett barns födelse skulle betyda ekonomisk nöd stå på ett plan för sig tillsammans med de fall. där barnet icke i andra hänseenden skulle få en någorlunda önsklig uppväxtmiljö. På ett annat plan stå de fall. där enda risken är social skam för modern. Då man talar om önskvärdheten att undvika sociala katastrofer för t. ex. den otrogna sjömanshustrun, som råkat i grossess under mannens bortovaro, eller för den ogifta lärarinnan och sjuksköterskan är man ute på gungande mark.

[ 60 ]Man frågar sig: är det ointelligenta hyckleriet en så dyrbar beståndsdel av den sociala konventionen, att det t. o. m. behöver skyddas genom operativa ingrepp? Blir den ogifta lärarinnan en bättre människa, därför att hon fördriver sitt foster i stället för att framföda det? Naturligtvis inte: denna ömsinthet är ofta blott det typiska uttrycket för en reaktionär moralitet, som bara hunnit fram till att bli blöt. I denna konflikt – och att den i det enskilda fallet kan vara ödesdiger nog, förnekas ej – är det själva det konventionella hyckleriet, som bör opereras. Föreställningen, att det under alla förhållanden är något skamligt att ha barn utom äktenskapet, måste utrotas. Den uppfattningen har även starkt framhävts av justitieministern då reformförslaget diskuterats. De ogifta lärarinnorna och sjuksköterskorna och alla andra böra få ha sina barn i fred.

Och i det hänseendet ha de beslutande myndigheterna i stat och kommun många synder att sona. Det bör skyddslagstiftas för de ogifta mödrarna – då behöva de heller inga undantagsbestämmelser om rätt till abort. Det är något moraliskt sjukt hos ett samhälle, som tillåter social och ekonomisk bojkott av ogifta mödrar, och därigenom bringar sig självt i det läget, att det blir berett att skydda offren för denna bojkott genom att skänka dem möjlighet att fördriva sina foster, även där detta eljest icke vore påkallat av andra skäl.

Vår ståndpunkt är alltså den, att hänsyn till socialt hyckleri icke i och för sig kan få vara ett giltigt skäl för fosterfördrivnings tillåtlighet utan blott för ett effektivt mödraskydd. Detta senare är desto angelägnare. Kan det emellertid icke åstadkommas, blir fosterfördrivning naturligtvis motiverad. Men dess tillåtlighet blir då, som vi se saken, blott en i själva lagstiftningen inskriven samhällelig självanklagelse för intellektuell oredlighet och moraliskt hyckleri.

Djupare sett blottas emellertid en liknande socialmoralisk konflikt vid diskussionen även av de ekonomiska indikationerna. Man frågar sig: är vårt land till den grad fattigt och [ 61 ]Den socialmoraliska konfliktenöverbefolkat, att verkligen i så

många fall ett barns födelse skall behöva betyda ekonomisk nöd? För vår del svara vi bestämt nej på denna fråga. Själva konstaterandet av ekonomiska indikationer för fosterfördrivnings tillåtlighet i otaliga fall, även där familjen icke redan rymmer ett mycket stort barnantal, blir därför endast ett bevis på att produktionen och fördelningen i vårt samhälle behöver grundligt reformeras. Den saken skola vi ha anledning att mera ingående behandla i de följande kapitlen. Fosterfördrivning av enbart ekonomiska skäl är socialt och individuellt en nödfallsåtgärd, icke en tillfredsställande socialpolitisk lösning. Det skulle vara intressant att höra den saken bestridas. De av sådana skäl dödade fostren må därför föras upp på den nu existerande produktions- och fördelningsordningens skuldkonto tillsammans med mycket annat. Den pessimistiskt konservativa uppfattningen, att denna ordning icke på ett väsentligt sätt kan förbättras, skall här icke upptagas till bemötande. Det må blott påpekas att utifrån en sådan uppfattning måste en frigivning av fosterfördrivningen te sig desto nödvändigare.

Oavsett hur gränsen för fosterfördrivningens tillåtlighet praktiskt kommer att uppdragas, återstår en viktig sak att här till slut understryka. De, vilkas moraliska medvetande reser sig emot fosterfördrivnings tillåtlighet, ha i själva verket det största intresse av en legalisering och en däri innefattad urskillning. Det måste dock finnas grader i deras förtrytelse. Men för närvarande åtnjuta, tack vare lagens summariska regel, de fall av fosterfördrivning, som för dem äro mest motbjudande, en sorts moralisk värdestegring genom att direkt likställas med fall, som den allmänna opinionen tydligen finner ömmande. Det är mycket möjligt, att man genom att ge upp det helt allmänna förbudet kan uppresa rättsmedvetandet bättre emot ett stort flertal fall, som man särskilt vill förebygga.

Och det finns ingen anledning att idealisera [ 62 ]fosterfördrivningen. Även om den utföres sakkunnigt, är den inte utan sina risker för liv och framtida hälsa, och det förhåller sig t. o. m. så, att dessa risker icke äro med större säkerhet vetenskapligt utredda. Därtill kommer som sagt de moraliska betänkligheterna. Även de, som nu måste ivra för en lagstiftningsreform, behöva icke ge avkall på sin personliga uppfattning, att handlingen icke är i normala fall försvarbar. Och själva tillvaron av fall, där fosterfördrivning på sociala indikationer nu måste göras tillåtlig. är socialmoraliskt en fruktansvärd anklagelse mot vårt samhälle för hyckleri och för bristfällig social organisation.

Men i det läge vi nu befinna oss, finns ingen annan lösning än att svälja denna anklagelse och frigiva fosterfördrivningen i stor utsträckning. Vinsten är i första hand att fosterfördrivningarna bli sakkunnigt gjorda. De av icke läkare utförda aborterna böra givetvis fortfarande falla under lagens förbud och ingen undfallenhet längre visas. Ty där riskeras liv och hälsa i långt högre grad än nödvändigt. I samband därmed ter det sig även ganska självklart, att handeln med abortredskap, sonder etc. skall regleras och monopoliseras för apoteken, och att den övriga handeln skall kriminaliseras. Framför allt måste såsom ett viktigt komplement till lagändringen krävas ej blott preventivlagens upphävande utan positiva åtgärder till vidgad sexuell upplysning och till mödraskydd.

Det har förut varit möjligt att ta olika ståndpunkt till frågan om fosterfördrivningens vara eller icke vara. Och det kan stå olika åsikter om villkoren för fosterfördrivningens tillåtlighet. Det är bara en ståndpunkt, som är orimlig, och det är att låta det gå, som det nu går. Så som den allmänna opinionen faktiskt ligger till, synes det också blott vara en tidsfråga när såväl preventivlagen blir avskaffad som fosterfördrivningen legaliserad och lagd under social kontroll. Konventionellt pryderi och moralisk räddhåga kunna fördröja denna reformer ett par år men icke varaktigt förhindra deras genomdrivande.

[ 63 ]Nymalthusianismen livideradInom justitiedepartementet har man

redan utformat ett lagförslag i abortfrågan, som sedan varit utsänt till vissa läkare och jurister och diskuterats vid deras sommarkongresser. I allmänhet har man därvid ställt sig långt mer förstående än för blott en mycket kort tid sedan: i synnerhet inom läkarkåren har på sina håll en hastig och glädjande sinnesändring ägt rum. Den redan omnämnda abortutredningen har haft till uppgift att överarbeta detta förslag. Den har även överlämnat ett preliminärt betänkande, som nu befinner sig på remiss. Proposition är att vänta till årets riksdag, och om reformen då – såsom sannolikt är – faller, så faller den framåt. Sällan är det så lätt att med säkerhet profetera om den framtida lagstiftningen som i just dessa två frågor. Mycket längre bort ligger den tid, då vi verkligen skola ha lyckats öppna det svenska folkets ögon för frågans djupare samhälleliga innebörd: att vi endast genom till grunden gående ekonomiska och sociala reformer kunna undanröja de motiv, som nu driva mångtusende kvinnor att önska sitt foster fördrivet.

Långt dessförinnan står nymalthusianismen segerrik på sin sista stridslinje. Rörelsen har därmed löpt linan ut och sett sina krav förverkligade. Ingen kommer i framtiden att ifrågasätta annat, än att barn skola födas blott efter föräldrarnas fria val. Den nymalthusianska rörelsen tillhör då för Sveriges del historien. Den skall ha sitt äreminne, men positivt har den ingenting mera att ge.

Kvar står emellertid den sociala befolkningsfrågan alltjämt lika brännande eller mera brännande. Till detta problems moderna gestaltning har födelsekontrollens framträngande verksamt bidragit, men ingen födelsekontrollpropaganda i världen erbjuder en rimlig lösning av detta sociala problem.

Ett av de viktigaste skälen för de nyss berörda nymalthusianska reformernas snara genomförande är i själva verket, att vi först därigenom mera slutgiltigt kunna likvidera åttiotalsradikalismen i befolkningsfrågan. Denna radikalism är nu i [ 64 ]huvudsak steril och meningslös. Den leder ingen vart. Den är ur kontakt med den faktiska utvecklingen och därför även med de verkliga problemen.

Men så länge det oresonliga och nyttjelösa motståndet emot dosa sista nymalthusianska reformkrav ännu icke är brutet, får denna numera sterila åttiotalsradikalism en viss ursäkt att leva kvar och att ta i anspråk ideella intressen, som egentligen redan borde ha fått en helt annan syftning.

Att nymalthusianismen såsom sådan icke kan lösa vårt befolkningsproblem är uppenbart, eftersom detta problem som vi skola visa är en fråga hur vi skola kunna möta en ekonomiskt, politiskt och psykologiskt ruinerande avfolkning. Det är emellertid av det föregående lika klart, att avfolkningen icke heller kan mötas genom förbud mot födelsekontroll. Den första förutsättningen för en förnuftig uppläggning av en positiv befolkningspolitik är att man definitivt avsvär de erfarenhetsmässigt ogrundade förhoppningarna, att man genom att bara lagstifta mot födelsekontrollen skall få folk att föda barn. Man bör därför frikoppla frågorna om preventivlagens reformering och fosterfördrivningens sociala reglering från alla befolkningspolitiska illusioner, vilket dessutom blott kan vara till gagn för den sakliga behandlingen av dessa frågor.

Det bör här både i de sista nymalthusianska reformkravens och i den positiva befolkningspolitikens intresse göras en särspaltning. Denna spaltning är – som vi hoppas denna bok skall kunna visa – rationellt motiverad av att det mellan dessa frågor icke råder något sakligt samband. Så länge de hopblandas, blir åsiktsbildningen i båda frågorna mindre intelligent och mindre positiv. Det finns i befolkningsfrågan fortfarande en hel del konservativt folk, som finna en undskyllan för en avvisande inställning till de befolkningspolitiskt motiverade ekonomiska och sociala reformerna, emedan de felaktigt förmena, att avfolkningen skulle kunna förhindras genom förbud [ 65 ]Befolkningspolitiken fri från nymalthusianismenmot

födelsekontroll, och det finns fortfarande lika många i det radikala lägret, som stå misstänksamma emot en positiv befolkningspolitik, emedan de vant sig att finna denna förenad med försök att förbjuda födelsekontroll. Vad gäller frågorna om preventivlagens avskaffande och fosterfördrivningens reglerande finns det likaledes konservativa, som i och för sig se de goda skälen för dessa reformer men stå tveksamma emedan de frukta konsekvenserna för befolkningsutvecklingen, och det lär dessvärre även finnas enstaka radikala, som se ett särskilt skäl för dessa nymalthusianska reformer i det de hoppas dessa skola föra till en hastigare befolkningsminskning. – Här är det i samtliga fall fråga icke blott om åsiktsolikheter utan om sakliga misstag i fråga om de faktiska sambanden.



  1. Wicksells föredrag hölls den 19 februari 1880 och upprepades i något utvidgad form på stora Gillesalen den 25 februari. Föredraget trycktes – tillsammans med en del polemik mot vissa tidningsinsändare – på författarens eget förlag under titeln: "Några ord om samhällsolyckornas vigtigaste orsak och botemedel med särskildt afseende på dryckenskapen", Upsala 1880. Den dåvarande uppsalaintelligensen svarade med en skrift: "Granskning af herr kand. K. Wicksells arbete om samhällsolyckornas vigtigaste orsak och botemedel", Upsala 1880, av L. H. Åberg, D. Davidson, A. Nilsson och A. Bendixson, där även den nedan i texten berörda förklaringen från "Upsala läkareförening" och handlingarna i målet inför "mindre akademiska" konsistoriet finnas publicerade, varjämte separat signaturen C. G. H. publicerade: "Några ord med anledning af ett utkommet arbete om fattigdomens vigtigastc orsak och botemedel", Stockholm 1880. Wicksell upptog genast dessa skrifter till genmäle i "Svar till mina granskare", Upsala 1880, och idkade under de följande åren en livlig propagandaverksamhet. De viktigaste av hans föredrag blevo undan för undan publicerade; hit höra: "Om utvandringen, dess betydelse och orsaker", Stockholm 1882, "Om prostitutionen. Huru mildra och motverka detta samhällsonda", Stockholm 1887. och "Om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten", Stockholm 1887. Pontus Wikners bekanta skrift "Några drag af kulturens offerväsen", Upsala 1880, hör även i visa mån till denna diskussion; ett mera direkt inlägg är Isidor Flodströms "Den Wicksellska frågan betraktad ur darwinistisk synpunkt", Upsala 1882. Den samtida broschyr- och tidningspolemiken är även i övrigt mycket omfattande, och det skulle vara av ett betydande kulturhistoriskt intresse, ehuru mycket beklämmande, att något närmare redogöra för denna strid. Här måste vi nöja oss med de i texten givna antydningarna.
  2. Det åsyftade föredraget är det, som sedermera trycktes under titeln: "Om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten", Stockholm 1887, ett ganska torrt och moraliserande opus av väsentligen statistiskt ekonomiskt innehåll, om vilket Wicksell med all rätt kunde betyga: "Jag har såväl i detta som i mina öfriga föredrag sorgfälligt sökt undvika hvarje ord eller uttryck, som kunnat såra äfven den mest ömtåliga åhörares eller åhörarinnas blygsamhet."
  3. I sin vetenskap har han inte efterlämnat några märkbara spår. men han beskrives i Nordisk Familjebok såsom "en varmt religiös man, sanningskär och rättrådig, som ämbetsman insiktsfull och dugande".
  4. Tryckt i "Granskning av" etc., se not 1 sid. 30.
  5. "Den Wicksellska frågan" etc., se not 1 sid. 30.
  6. För en kritisk diskussion av ett par för medicinalstyrelsen utförda undersökningar om aborternas förekomst i Sverige, nämligen docenterna Naeslunds och Edins, hänvisas till tidigare upplagor av denna bok. Den har här strukits, då abortkommitténs betänkande inom kort publiceras och man däri kan förvänta nytt material för denna frågas belysning.
  7. Den nu arbetande abortutredningen verkställer emellertid vissa statistiska undersökningar, som måhända kunna ge en viss ledning även vid bedömandet av dessa frågor.