Phrénologien bedömd från en Anatomisk ståndpunkt
|
Phrénologien bedömd från en Anatomisk ståndpunkt.
Föredrag hållet vid Skandinaviska Naturforskare-Sällskapets Möte i Köpenhamn i Juli 1847.
af
Professor A. RETZIUS.
Skandinav. Natruf. Sällsk. Secreter.
TRYCKT HOS TRIER
KÖPENHAMN 1848.
Få lärobyggnader hafva väckt större uppseende än den, med hvilken Gall framträdde i slutet af det förra århundradet. Den betragtades som en aldeles ny disciplin och kallades Galls hufvudskålslära. Det var året 1796, som Gall i Wien gaf sin första föreläsning i craniologien. Historien visar dock, att flere före Gall hyst likartade åtsigter om förhållandet emellan hufvudskålens form och själens egenskaper. Skjelderup omtalar i sin historia om det anatomiska studiet vid Universitetet i Köpenhamn, att en af Thomas Bartholins disciplar, Griffenfeldt, i medlet af 17:de århundradet varit sysslosatt med dylika ideer. Denne Griffenfeldt fick dock en annan bestämmelse, än den att vara naturforskare. Han blef nemligen statsminister, och det är troligen till följe häraf som han icke kommit att efterlemna några skrifter i cranioscopien.
Gall egnade åt sin läras upprätthållande och utveckling rastlösa ansträngningar. För att vinna erfarenhet om förhållandet emellan formerna af hufvudskålen och själsegenskaperne erforfrades de talrikaste observationer; liksom nya undersökningar öfver hjernans anatomi voro nödige för att gifva den nya läran en vetenskaplig grundval. Under det han sålunda med biträde af sin vän och lärjunge Spurzheim, riktade sitt förråd af erfarenhet i den egentliga cranioscopien, förhvärfvade sig båda en stor färdighet i sättet att enkelt och klart framställa byggnaden af hjernan och ryggmergen. Äfven i denna del bröto de en så godt som aldeles ny bana, och anses såsom de der först visat hjernans uppkomst från ryggmergen.
Redan från början af sitt uppträdande visade Gall en stor talent i det mundtliga föredraget. I Wien, Berlin och flere större städer gaf han föreläsningar öfver anatomian af hjernan, samt om craniets form, såsom uttryckande själens egenskaper. Dessa föredrag besöktes af talrika åhörare och uppmuntrades af enthusiastiskt bifall.
Men den nya läran hade derjemte mägtiga motståndare; den ogillades af prester och jurister, moralister och philosopher. Äfven tidehvarfvets utmärktaste anatomer och physiologer vägrade den samma sitt erkännande. Efter en flerårig kamp i fäderneslandet, valde Gall och Spurzheim Paris till hemvist, för att der vinna ett friare fält för lärans grundläggande och tillvext. Gall mottogs äfven här med enthusiasm och räknade sjelfve Cuvier bland sina åhörare. 1808 förelade han det Franska Institutet sitt första större arbete öfver hjernans anatomie, under titel: «Recherches sur le Systeme nerveux en general et sur le cerveau en particulier: Memoire presenté à l’Institut de France le 14 Mars 1808 par Gall & Spurzheim.»
Utom desse författares stora förtjenst att först hafva betraktat hjernan såsom en fortsatt utveckling från ryggmergen, och nerfsträngarna såsom ledande sitt ursprung från den grå substansen, så innehåller detta arbete föga för sin tid nytt, men åtskilligt oriktigt. Till sednare slaget hör det påståendet, ryggmergen företer en mängd små ansvällningar eller ganglier, motsvarande nervernas utgång, liksom förhållandet är hos insekter och öfriga artikulater. Gall påstod sig hafva visat detta förhållande särdeles tydligt hos flera djur och äfven hos menniskan. Hur otaligt många gånger har icke ryggmergen sedan denna tid blifvit undersökt med stor noggrannhet och skicklighet i alla utvecklings stadier – man har dock hittills förgäfves sökt dessa bildningar. Marschal Hall antager att sådane afdelningar i ryggmergen finnas, men då anatomien icke kan visa dem, så kallar han dem physiologiska. Gall har tydligen velat se dem, och derföre tyckes han ock hafva sett dem; men på det sätt, att han såsom sådana ganglier ansett de tvärhopdragningar af den fibrösa pia mater, som uppkomma genom luftens eller vattens inverkan på ryggmergen, men icke finnas då detta organ undersökes aldeles friskt. Det präparat af ryggmergen af en kalf, som han förevisat Institutets commissarier var ofelbart på detta sätt tillkommet.
Icke bättre grundad är framställningen om dubbelheten af Gyri, om dessas utbredning i en säckformig membran, och de upplysningar som hemtats från præparater af hydrocephaliska hjernor; allt saker, hvilka hvarken samtida eller sednare anatomer kunnat erkänna riktiga. Det märkligaste af allt är, att ingenting i Galls och Spurzheims anatomiska skrifter förekommer om de särskildta organerna. De hjelpa sig från detta kapitel på ett eget sätt; de förklara nemligen att detsamma hörer till physiologien, ej till anatomien (I. c. p. 177).
Flourens yttrar i sin lilla förträffliga «Examen de la Phrénologie» Paris 1846, pag. 68: «La verité est que Gall n’a jamais eu d’opinions arretée sur ce qu’il nomme les organs du cerveau. Il n’a pas vue ces organes; il les imagine pour ses facultés. Il fait comme ont fait tant d’autres. Il commence par s’immaginer une hypothese, et puis il imagine une anatomie pour son hypothese.»
På denna svaga anatomiska grundval försökte Gall att bygga hvad han kallade hjernans physiologie. Hans förnämsta grund för densamma var att betvifla och sen att förneka själens enhet. För att komma härtill skulle själen vara sammansatt af hans 27 själsförmögenheter, hvilkas giltighet hvarken philosopher eller physiologer velat erkänna. Dessa fördelades på lika många regioner af hjernans och lilla hjernans mot cranium vända yta, så att deras utvecklingstillstånd skulle förnimmas på ytan af craniet. Spurzheim ökade sedermera antalet till 35.
Den grundsats, som äfven Gall begagnar, att hjernan är själens organ, likasom att detta organs verksamhets förmåga bör motsvara dess form, tyckes man i allmänhet vara fullt berättigad att a priori antaga; emellertid är uppgörandet af dessa motsvarigheter en så svår sak, att, oagtadt våra kunskaper om hjernans byggnad och functioner på de sednare decennierna gjort stora framsteg genom Burdach, Flourens, Leuret, Foville, m. fl., så anse de strängt vetenskaplige physiologerne ännu detta problem vara så godt som aldeles olöst.
Att formen af hufvudskålen beror på formen af hjernan, och att följaktligen själsförmögenheterna hos de olika individerna uttryckas i hufvudskålens egna formförhållanden, är äfven en sats, som tyckes hafva mycket för sig. Icke desto mindre anvisa oss de anatomiska förhållanderne en mängd inkast, dem phrænologerne icke på tillfredsställande sätt kunna vederlägga.
Oagtadt Galls och Spurzheims lära om organerne skulle vara baserad på bildningen af Gyri, så hade de aldrig om dessa delar förhvärfvat sig någon redig kännedom. Det sednare är högst ursäktligt, då ännu lång tid efter Gall och Spurzheim alla försök i denna väg misslyckats, ända tills dess Foville först för få år sedan, efter mer än 10 års arbete gaf oss en antaglig grundval för studium af hjernans gyri. Men mindre ursäktligt är, att i ett arbete, som gör stora anspråk på vetenskaplig deduction, bygga på en aldeles defect grund.
Då jag antager att Foville[1] är den förste och ende som grundat en naturlig indelning af gyri, och inrymmer med Gall den stora role dessa måste spela i utförandet af själsförmögenheterne, så visar oss just studium af gyri, att Gall dels endast afsett den minsta delen af dessa vigtiga organer, dels på ett opassande sätt till hjernans exteriör inblandat en från densamma så väl till byggnad som function aldeles frånskiljd del, nemligen lilla hjernan.
Stora hjernans eller dess hemiphærers gyri utgöra efter Foville fyra ordningar. Den första och trede af dessa ordningar stå i ingen beröring med cranii yttre väg, och kunna på dess yttre bildning icke ega någon direct inflytelse; den andra ordningen, som bildar de inåt och mot falx belägna bågformiga kanterna af hemisphærerne, äfvensom ränderne af Sylvii gropar, stå i ganska ringa beröring med cranii-väggen. Den fjerde ordningen deremot intager största delen af hemispærernes mot cranium vända yta; det är på fjerde ordningen af gyri som sålunda de phrænologiska cranioscoperne skulle ega att bygga. Denna ordning är af alla mest utvecklade, hos menniskan framför djuren, och tillika den ende som kan uttrycka sig i craniets hvälfning. Men jemföra vi läget, riktningen och gången af de vackra, stora och djupgående gyri, som tillhöra denna ordning, med formen och läget af de s. k. phrænologiska organernas regioner, så saknas alla spår till motsvarighet, och detta så mycket mer, som just denna yttra ordning af gyri hos menniskan är osymetrisk, olika på båda sidorne, då deremot regionerne för de phrænologiska organerne äro på begge sidorne lika.
Vi hafva dessutom en del af hemisphærernes yta belägen inne i sjelfva hjernventriklarne, nemligen det så kallade hvalfet, eller fornix. Detta organ hafva Gall och Spurzheim, liksom ännu många anatomer efter dem, betraktat såsom commissurer. Redan Eschricht i sin physiologie har framställt den åsigten, att fornix från början är de undre mot hvarandra hoptryckta väggarna af hemispærernes blåsor. Jag har, utan att lägga märke till detta, min värde Collegas yttrande, länge förfägtat samma åsigt, och äfven bragt densamma, som jag tror till närmare bestämdhet, så väl genom flere undersökningar på embryoner, som ock genom klara facta ur djur-anatomien. Hos menniskan och flere quadrumaner förlorar detta organ mycket af den yttre likheten med hemispærernes ytor, men hos flera djur hvilka jag varit i tillfälle undersöka ur rofdjurens, idisslarnes och gnagarnes ordningar, är undre sidan af fornix belagd med grå substans, och försedd med gyri. Denna del af hjernan kan lika litet som de 3 första ordningarna af hemisphærernas gyri vara uttryckt på craniets yta.
Vi se sålunda, och Gall har derom ej heller saknat kännedom, att största delen af hemisphærernas yta icke står i beröring med de regioner af cranium, på hvilka de phrenologiska organerne äro placerade; d. v. s. de äro af phrenologerne uteslutne såsom regioner för själsorganerne.
I stället att med anatomisk consequens följa de stora hemisphærernas yta, har man, för att kunna följa cranii-väggen, måst öfvergå till ett helt annat och eget parti af cerebralsystemet, nemligen till lilla hjernan. Denna åsigt har mycket emot sig. Äfven cerebellum står endast till en del i beröring med cranium. Hela öfre ytan af vermes och cerebelli hemispherer ligger betäckt af stora hjernans bakra lober; den märkvärdiga lobus centralis ligger gömd under cerebelli främre del; lika så äro flocculi, mandlarna och undre vermes inbäddade omkring medulla oblongata och hjernstamman. Den öfver undre ytan af cerebellum afmodellerade delen af nackbenet, som af Sandifort erhållit det ganska passande namnet receptaculum cerebelli, ligger dock, som många redan länge anmärkt, till stor del så långt inom de yttre nackmusklerna, och så nära inåt hufvudets förening med ryggraden, att den ofta endast till ringa del kan kännas. Phrenologerne förlägga i denna region uttrycket af köns- och fortplantningsdriften, och anse cerebellum för dennas centralorgan. Knappast har mot någon del af phrenologien flera och strängare bevis blifvit framlagde, än just mot denna; det oagtadt vidhålles den vederlagda åsigten med lika ihärdighet. — Som bekant är, saknas bland fiskarna cerebellum hos Amphioxus, hos Myxine är den klufven, hos Petromyzon endast bladformig commissur. Efter det betydliga omfånget af dessa djurs genitalapparater har man ej skäl att betvifla en desamma motsvarande ringare könsdrift. Då hos dessa, de lägsta vertebraterna, cerebellum aftager och slutligen upphör, så är allt skäl att antaga detta ännu mera vara fallet bland djur utan ryggmerg, hos hvilka könsdriften ofta spelar en vida mer framstående role än hos vertebraterna. Gå vi åter till vertebraterna, så finna vi lilla hjernan hos de nakna amphibierna, såsom Grodor och Salamandrar, äfven reducerad till en enkel bladformig commissur, ehuru, såsom Joh. Müller yttrar, «deras könsdrift har blifvit ett ordspråk.» Föga är detta organ utbildadt hos Foglarne, och huru långt står det icke hos Däggdjuren tillbaka efter Menniskan i utbildning af dess hemisphærer? Såsom allmänt är bekant står cerebellum på en ganska låg utveckling hos Gnagarne, hvilka dock i allmänhet hafva så stark parningsdrift. Många exempel kunde anföras ur den pathologiska anatomien, som äfven tala mot Galls sats. Ett af de märkvärdigare är en casus, anförd af Cruveilhier, nemligen en ung fånig flicka, fallen för masturpation, och som efter döden befanns sakna cerebellum och Varols-bryggan. I öfverensstämmelse med sin sats påstår Gall, att castration vållar minskning af cerebelli utveckling och volum. Leuret har föranstaltat en mängd undersökningar härom. De hafva blifvit anställde vid Veterinärskolan på Alfort af Gérard Marchant med biträde af Lassaigne, och lemnat ett resultat aldeles motsatt Galls och phrænologernas sats. Undersökningarne skedde på 10 hingstar, 12 ston och 21 Vallacker, och visade att
| lilla hjernan | hos | Vallacker | vägde i | medeltal | 70 |
| — | Hingstar | — | — | 61 | |
| — | Ston | — | — | 61 |
När härtill komma å ena sidan de bevis genom experimenter, för hvilka vi i synnerhet hafva att tacka Flourens, att cerebellum är ett motoriskt organ, ett organför coordinerandet af musklernes rörelser; samt å den andra så många skäl som tala för hela ryggmergens nära deltagande i könsförrättningarne med så mångfaldiga bestyrkanden från den pathologiska anatomien, så synes i sanning phrænologernes feltag äfven i denna del satt utom allt tvifvel.
Strax öfver cerebelli region, nemligen på tuber occipitale, har man förlagt kärleken till afföda, och synnerligast moderskärleken. Denna del af craniet omsluter de bakre hjernloberne, i hvilkas bakersta gyri äfven centralorganet för denna instinkt skulle vara beläget. Så väl Gall som hans efterföljare hafva dervid förbisett det vigtiga factum från den comparativa Anatomien, att de bakre loberna saknas, med få undantag, hos de flesta däggdjur, och felas, jemte de mellersta loberna, hos alla foglar, amphibier och fiskar. Dessa djur skulle då äfven sakna det ifrågavarande phrenologiska organet, och med detsamma den instinkt, som Gall och hans efterföljare fästat vid detsamma? Att det sednare icke är fallet, är nogsamt bekant. Så väl bland däggdjuren som foglarne är föräldrarnas samt mest mödrarnas tillgifvenhet och vård om deras ungar väl känd, och äfven bland fiskarna har man i sednare tider iakttagit denna instinkt hos hanarna af Sygnathus och Gasterosteus (Ekström, Corte).
Gall, så väl som hans efterföljare, hafva ganska väl kännt, att icke den inre craniiväggen är paralell med den yttre, och att detta i synnerhet gäller om pannans orbitalregion; icke desto mindre hafva de här hopat organer. De hafva likaledes väl kännt huru föga, och i många fall aldeles icke, den yttre formen af craniet motsvarar cerebralcaviteten hos djuren, men icke destomindre hafva de utstakat organregionerne under dessa så contrasterande förhållanden.
Phrenologerne hafva helt och hållet förbisett den ordning i hvilken hjernloberne utveckla sig, så väl hos menniskan sjelf, som i de olika classerne af vertebraterne. Jag har tillförne, vid naturforskarmötet i Christiania och sednare på ett annat ställe (Öfversigt af Kongl. Vetenskaps Academiens Förhandl. 1844 pag. 194) fästat uppmärksamheten på detta förhållande, och vill här endast i korthet anföra, det ingen numera lär betvifla, att hos menniskans embryo de främre hjernloberna utvecklas först, efter dem de mellersta och sist de bakre. Hos djuren hafva fiskar, amphibier och foglar endast de främre loberne af hemisphærerne. Däggdjurens hemisphærer hafva två lobar, de främre och mellersta. De bakre loberna förekomma i denna ordning endast undantagsvis, samt ofullkomligt utvecklade, så att de bakre loberne egentligen utgöra slutstenen i hjernans bildning, och tillhöra egentligen menniskan. Af detta förhållande tycks man kunna sluta, att dessa lober måste tillskrifvas en dignitet efter det trappsteg de intaga i utvecklingen, och att de främre loberne stå i betydelse lägst, de mellersta högre och de bakre högst i functionel rang och betydelse, hvilket är aldeles omvändt mot de phrenologiska åsigterne.
Dessa inkast, förnämligast hemtade från den speciela anatomiens och physiologiens område, torde tillräckligt ådagalägga, att stora och väsendtliga fel finnas i sjelfva de grunder, på hvilka den ifrågavarande läran skulle stödja sig. De hafva redan väckt tvifvel mot densamma tillförlitlighet; men jag har, lika med många andra, af aktning för så många forskares rika erfarenhet och för så utmärkte mäns auctoriet, hyst förhoppning att den praktiska delen skulle vara af större värde än den theoretiska. Dock äfven häruti har jag fått anledning till nya tvifvelsmål.
Nilssons och Eschrichts vigtiga iagttagelser öfver menniskoskallar från Skandinaviens forntida grafvar väckte lifligare intresse för studiet af de ethnographiska craniiformerna äfven i våra byggder, och hafva föranledt mig att åt detta studium i hela dess omfattning egna en förtjent uppmärksamhet. Jag fann i denna kunskapsgren nästan fullkomlig brist på ledning och grunder. Det var derför så mycket mera nödvändigt att samla en fördomsfri och säker erfarenhet, och att arbeta utan inflytelse af förutfattade åsigter, eller af redan uppgjorda theorier. Jag tror mig med säkerhet dervid hafva funnit, att ett fördomsfritt grundligt studium af folkslagens craniiformer icke medgifver rigtigheten af den närvarande phrenologiens åsigter Jag vill härpå i korthet framlägga några exempel.
De Celtiska och Germaniska folken, till hvilka jag räknar Tyskar, Holländare, Belgier, största delen af Fransmännen, Engländare och Scandinavier, äro allmänt erkända såsom den, hvilka äro begåfvade med de bästa själsförmögenheter. Deras cranier äro låga, långa, ofte smala, med särdeles utskjutande, oftast smal nacke.
De Slaviska och Tschudiska, bland vilka flera grenar ernått hög grad af cultur och företett stora snillen både i vetenskap och konst, men dock i det hela, i de flesta hänseenden, intaga en culturgrad, underlägsen de Celtiska och Germanska folkens, hafva högre och i allmänhet bredare, men vida kortare cranier, oftast med starkt utvecklade lubera parietalia, och stupande flata nackar, utan att hvarken i könsförhållanden, barnakärlek, tillgifvenhet för hembygden, eller vänskaplighet stå efter de dolicho-cephaliske Skandinaverne, Germanerne och Celterne.
Bland Asiaterne finna vi ungefärligen samma motsatser emellan Hinduen med lågt, långt hufvud, och Turkomanen, Turken, Afghanen med högt, kort.
De bland gamla verldens folk hvilke äro särdelse utmärkte genom höga cranier, äro de så kallade ägta Polynesierne, till hvilka räknas Sandwichs öborne, Ny-Zeeländare m. fl. Deras cranier äro i allmänhet stora. Deras själsegenskaper motsvara icke denna form efter phrenologernas sätt att se och sluta.
Malayernas cranier äro af medelstorlek, höga, något breda och med korta, ofta breda nackar, och stora tubera parietalia. Deras skaplynne visar inga egenskaper, som enligt phrenologiens reglor äro denna form motsvarige.
Australiernes (Austral-negrenes) hufvudskålar äro like Negrernes, nemligen medelstora, smala, något låga, aflånga och med utskjutande, långtsluttande, afsmalnande nackar; i afseende till själsegenskaper stå de på ett af de lägsta trappstegen, långt under Hottentotter, Kaffrer och Negrer. Jag betviflar att någon opartisk skulle af deras skallar form sluta till detta folks låga ståndpunkt. Sjelfva de stora käkarna äro icke så framstående som bland många Kaffrer- och Negerstammar.
De Afrikanska folkslagen hafva alla de aflånga hufvudskålsformen, ifrån Buskmannen och Hottentotten, till Abyssiniern och Kabylen; de sednare cranier äro, med undantag af i allmänhet större käkar, ganska lika de Germaniske folkens; de äro dock alla, dels vildar, dels nomader och råa folkslag, bland hvilka, med få undantag, hvarken civilisation eller kristendom förmått göra några varaktiga framsteg.
Ibland de Amerikanske menniskoracerne förekomma äfwen både dolichocephaliska och brachycephaliska folkslag. Ingenstädes finnas sådane ytterligheter i dessa former som i den nya verlden, der de bland flera stammar frambringas med konst.
Största delen af Canadas Indianer är, så vidt jag vet, dolichocephaler. I Förenta staterna förekomma båda formerna i olika territorier. De beskrifvas dock båda som tappra, kloka och frihetsälskande. Stammar af båda formerna hafva visat sig mottalige af civilisation. I Oregon, i trakterne kring Columbia-floden, lefva brachycephaliska stammar, hvilka genom pressning platttrycka hufvudet från hjessan mot basen, hvafar de fått namnet «Flatheads». Man skulle af denna craniets låghet tro sig kunna sluta till en låg utveckling af själsförmögenheterna. Morton säger tvertom, att dessa Indianer äro kloka och intelligenta.
Äfven Indianerne i Mexico äro till största delen brachycephaler; flere bland dessa folkstammar utplatta hufvudet bakifrån framåt, hvaraf detsamma erhåller en onaturlig höjd och korthet. Mest bland dessa utmärkta sig «Natches»-Indianerne, hvilka förr sträckt sitt gebit ända ned i Missisippis dal. Morton har i sitt praktfulla verk, «Crania americana,» tab. XX & XXI afbildat en Natches hufvudskål, som visar en förvånande grad af en sådan utplattning, hvarigenom hufvudet erhållit en monstruös höjd, bredd och korthet. Hos dessa borde man finna stor brist på de egenskaper, hvilkas organer äro belägna i hufvudet, och öfverdrifven utvecklig af dem, som hafva plats tvärs öfver hjessan. Ethnograferne hafva, så vidt jag känner, icke gjort någon vidare reda för dessa folks intellectuella och moraliska egenheter. Deras fordna sol-kult, den de anses hafva lärt af Toctalanerne, har gifvit vika för christendomens ljus. Morton yttrar, att de hafva en fridsam character. De hade ett slags Adelskap, som ärfdes endast på quinnolinien. Deras Chefer kallades den stora Solen, Adelen och deras barn kallades solarne, de öfriga folket benämndes med ett ord, som svarar mot vårt ord pack, eller pöbel («rabble»).
I Venezuela, Guiana, Brasilien, Paraguay och några angränsande districter, är åter den dolichocephalika formen rådande. Till denna höra Caraiber, Botocider, Guaranis, m. fl. Caraiberna hade fördom för sed att med konst nedtrycka pannan. Dessa stammar, som tillförene voro berygtade såsom vilda, krigiska menniskoätare, äro i sednare tider blifne Christne och fridsame åkerbrukare, samt till dels äfven flitige slöjd-idkare. De förr obändige Guaranerne i Paraguay lefde länge med stort tålamod under Francias despotiska välde, under det andra stammar bibehållit ett visst oberoende och stiftat goda lagar. Flera horder Botocudor hafva i sina lagar till och med afskaffat dödstraffet. Under dessa förändringar i samma folks intellectuela och moraliska beskaffenhet, bibehålla de civiliserade, så vidt man hittills känner, samma craniiform som deras ännu vilda, i skogarne lefvande stamförvandter; liksom dessa anses hafva samma själsdrag, som deras vilda grannbröder af den brachycephaliska formen, ehuru ansigtsdragen och uttrycket i det hela är högst olika hos den fria oberoende och den af colonisterne förslafvade Indianen af samma stam.
I Peru förekomma, af den brachycephaliska formen, de från Mexico invandrade Incas (Morton), med särdeles korta och flata nackar, samt Chinchas eller Yungas, som Tschudi räknar till detta lands urinvånare. Enligt samma författare hyser Peru äfwen tvenne folkslag med långa cranier (dolichocephaler), nemligen Huanchas och Aymaras. Äfven dessa sednare folkslag räknar han till landets urinvånare. Huanchas utgöra en föga talrik quarlefva af en större stam, hvars craniiform är utmärkt genom en monstruöst låg panna och låg nacke. Denna form blef först känd genom de ur gamla grafvar hemtade cranier, som hemfördes af Pentland. Tshudi har funnit ännu lefvande folk af denna stam i departementerne Junin och Ayacucho.
Den andra Dolichocephaliska folkstammen för Tschudi under benämningen af Aymaras. Den skall enligt hans uppgift förekomma i sin ursprunliga renhet i de sydperuvianska departementen Puno och Cusco, och i formen af hufvudskålen nära likna Guanchierne på Canariöarna. — Doctor Tschudi, som i sin «Resa i Peru» föröfrigt meddelat så rika underrättelser om detta land, och uppgifter om craniformen, lemnar inga om dessa olika folkstammars intellectuela och moraliska egenskaper. Det är deraf sannolikt att de icke företett något anmärkningsvärdt. D'Orbigny deremot, som gifver de här så kallade Huanchas namnet Ayamaras, anmärker, att, efter hvad man kan sluta af de gamla grafvarnas construction, cheferna, och ofelbart varit de i intelectuelt hänseende mest utmärkte, haft de mest nedtryckta och vanställda hufvudskålar.
Indianerne i hela den öfriga delen af Södra Amerika, nemligen Araucanerne i Chili, Charruas, Puelches m. fl. i Uruguay, Patastaterne och Magellans-landet, äro, så vidt jag kunnat finna, alla brachycephaler. Jag har väl erhållit ett ganska långt, lågt cranium af egendomlig form, uppgifvet att vara från Magellansland, men anser dock numera dess härkomst oviss. Jag har ock sednare af Fitzroy's resa funnit, att sjelfva invånarne på Eldslandet förete samma brachyphaliska form som öfrige Puelches, och måste sålunda anse denne form vara rådande i hela den sydligare delen af södra Amerika.
De brachycephaliska folkstammar i Amerika utgöra en nästan oafbruten kedja genom hela den vestra sidan af denna verldsdel ända ned till Cap Horn och Eldslandet. En af dessa stammar tros vara quarlefvor af de fordne Toltecarne, som öfvergåfvo Mexico och omkring 1050 flyttade ända till Jucatan, till följe af en deras land förhärdande farsot. Den anses hafva varit den mest civiliserade nation som innehaft Mexico; en nation som lemnat efter sig så talrika minnen af en högre odling, sublim kult, vetenskapliga framsteg och skön konst. Morton anser Toltecanerne hafva varit nära beslägtade med Incas (Crania Americana 114) D'Orbigny drager ej i betänkande att ställa Quichuas eller Incas i hänseende till intellectuela förmögenheter i jemnbredd med den gamla verldens folkslag, och tillskrifver dem „en mildhet i religion och seder, som mycket skiljer dem från Anahuac's nationer, särdeles från de Aztekiska och Toltecanska racerna.“
Flera författare anmärka, att bilder som förekomma bland fornlemningar i det medlersta America förete samma hufvudskålsform, som dels återfinnes på cranier ur gamla grafvar, dels ännu tillhöra en del af närvarande Indianbefolkning.
Incas eller Quichua's hafva en egen brunaktig olivfärgad hy, liknande Mulattens. Samma hudfärg återfinnes, så väl hos Araucanen, som Pampeanen och Patagoniern, ända ned på Eldslandet, antydande, jemte den korta craniiformen, på sannolikheten af stamförvandtskap. Härtill kommer ytterligare, at ögonklyftarne stå snedt såsom hos Chinesen. Pöppig yttrar om de chileniska Cholos, «sie sind von Oliven-Farbe, und ausgezeichnet durch schiefe Stellung der Augenspalten, eine Eigenthümlichkeit aller südlichen Indier in einem hohen Grade» (Reise in Chili &c. Leipzig 1835 p. 201).
Incas eröfrade, som bekant är, Peru i 11te århundradet. Pöppig yttrar om de Peruaner, hvilka anses härstamma från de innevånare, som före denna eröfring innehade höglandet: „Wenn auch der Indier der Peruvianischen Sierra ein Wesen von sehr beschränkter Geisteskraft ist, selbst in dem Grade, dass er Jahrhunderte unter dem Scepter seiner Incas leben konnte ohne eigenes Streben nach etwas Höhere und selbst ohne ein fest bestimmtes Eigenthum, so steht er doch weit indifferenter da, und kan weder so hinderlich, noch so gefährlich werden als sein Halbproduct, der Mestizzo, oder der Neger und Mulatte» (l. c. p. 193). Detta Urfolk, om hvilket här är fråga, är de ofvannämnde Aymaras, af hvilka Huanchas anses vara en gren. Jag anför detta ställe hos Tschudi, för att visa huru ringa denne författare skattar både eröfrarne och de underkufvade.
Söder om Peru vidtager Chili. Detta lands urinvånare Araucanerne, äfven brachycephaler, omtalas af classiska författare med stor utmärkelse, såsom en nation den der i trenne sekler med hjeltemod försvarade sitt oberoende mot Spanjorernes anfall. Sjutton år efter deras första sammanträffande med Européerna hade de infört militärdisciplin, organiserat ett talrikt och starkt cavalleri. De förde sina härar i militärisk ordning och mötte fienden på öppna fältet. Morton säger om dem: »They are brave, discreet and cunning to a proverb, patient in fatigue, enthusiastic in all their enteprises, and fond of war as the only source of distinction — — — their wars with the Spaniards are replete with those chevalric exploits, which constitute the cheer and romace of history.» Enligt samme författare äro de synnerligen mottaglige af själsodling, men fördraga icke civilisationens band, så att individer af Araucanerne, som i spanska colonierne erhållit en vårdad uppfostran, begagnat första tillfälle att återgå till fädrens jordkulor och lefnadssätt. Deras ställning lärer nu vara mycket förändrad. En stor del skall i det närmaste stå på samma ståndpunkt som de intill dem gränsande och, som det synes, nära beslägtade Pampeanerne; andra, såsom förhållandet är i Provinsen Valdiva, äro christne och utgöra provinsens soldater.
Pampeanerne, som äro så väl tecknade af en nyligen med döden afgången landsman, Hr. Tarras, beskrifvas såsom gryma, roflystna, hårdnackade varelser, hvilka med sina grannar lefva i oupphörliga strider, så att dessa endast genom vildarnes utrotande kunna sätta sig i skydd mot deras lömska anfall och plundringar. Dessa brachycephaliska Pampeaner sträcka sig mot gränsorna af Paraguay till de fredliga Guaranernes landamärken; dessa likna åter, som redan är nämnt, till craniiformen Ayamaras, Crabier, Botocuder och flere af de oberoende, vilda och krigiska stammarna i Nord-America.
De sydliga Patagonierna och Fuegierna, som äro af samma slägt som Pampeanerne och hafva samma craniiform, hudfärg, ställning af ögonklyftorne och hårväxt som dessa, äro kände som gästfria, fredlige och välvillige jagt- och fiskeri-idkande Nomader.
Dessa hastiga blickar inpå Ethnologiens gebiet torde tillräcklig visa, huru föga Phrænologien förmår att förklara det rätta sammanhanget emellan craniiformen och folklynnet.
Den berömda prænologen G. Combe har till Mortons „Crania Americana” författat ett särskilt appendix under titel: „Phrenological remarks on the relation between the natural talents and dispositons of nations and the development of their brains.” Jag fann i denna afhandling, hvad jag förmodade, att författaren ganska litet kunnat begagna det stora verkets rika materialier, och icke ens vidrört de aldra vigtigaste.
Combe har till samma afhandling bifogat figur af ett Schweitzer-cranium i naturlig storlek. Vid besök i Schweitz har han funnit craniiformen hos folket vara den som detta specimen företer, och framställer detsamma här såsom uttryckande Schweitzerfolkets stora physiska, moraliska och intellectuela kraft att förhvärfva och bibehålla borgelig, äfvensom religös frihet! Nå väl, hvad företer då detta i ethnographiskt hänseende? Helt enkelt ett godt specimen af en Tysk hufvudskål, af den allmänna nationala germaniska formen.
Det är redan förut antydt, att några Amerikanska Indianstammar genom hufvudets pressning under den spädaste barndomen på ett onaturligt sätt vanställa craniibildningen. Samma sed har enligt Hippocratis vittnesbörd äfven egt rum bland de gamle Skytherne. Forncranier, som i sednare tider blifvit fundne i de Österrikska staterne, och anses hafva tillhört Avarer, visa en sådan hufvudets nedtryckning. I America har denna sed haft stor utsträckning och betydelse. — Såsom förut omnämndes, bruka Oregon-Indianerne att nedplatta hufvudet från hjessan mot basen, så att det blir onaturligt lågt; Natches m. fl. flattryckte nacken och pannan, samt gjorde hufvudet högt, kort och bredt; Caraiberne nedtryckte pannan; Huanchas eller Aymaras nedtryckte pannan, hoptryckte sidorne, och gjorde dervid nacken onaturligt lång. Hvilken betydelse hade och har då denna sed? jo den att gifva individerna ett förnämt yttre utseende. Vid Huanchas eller Aymaras är redan anmärkt, att denna missforming förnämligast funnits på cranier, hvilka, att sluta af grafvarnes beskaffenhet, tillhört högt uppsatte individer, om hvilka man har skäl sluta, att de äfwen i intellectuelt hänseende varit de förnämste. Denna sed har bland flera stammar numera försvunnit, men quarstår ännu bland Indianerne i Oregon. En Svensk sjöfarande, Kofferdikapten Werngren, som sistlidet år hemkom från en resa kring jorden, hemförde tvenne cranier af dessa, af Ango-Americanerne så kallade „Flatheads”. Det ena craniet är i hög grad utplattadt, det andra något mindre; båda äro af Chinouk stammen. De togos på en begrafningsplats på en liten holme i Columbiafloden. Liken voro ej nedlagde i jorden, utan påklädde sina drägter, upplagde i små kanoer, hvilka uppburos af temligen höga trädstöttor. Herr Werngren trodde, att de individer, hvilkas cranier han medtog, på sin höjd varit döde ett års tid. — Morton beskrifver Flathead-Indianerne efter Lewis, Clark's och Townsend's berättelser. Sättet att utplatta hufvudet är olika hos de olika stammarna. Wallamet-Indianerne placera barnet kort efter födelsen på ett litet bräde, i hvars kanter äro fästade öglor af hampa eller läder. Sedan det nyfödda barnet blifvit lagdt på brädet, genomträdas öglorna med snören eller remmar, som går kors och tvers öfver detsamma och åtdragas, så att den lilla varelsen blir bunden fast vid brädet. Vid brädets ända, som har en urhålkning, i hvilken nacken placeras, är med läderhängslor fästadt ett annat litet bräde, som trycker på barnets hjessa medelst tilldragning af snören, som gå från öfre kanten af det lilla brädet till andra hål på det större brädet.
Chinoukerna lägga det lilla barnet i en liten ho, förfärdigad af en urhålkad stock af barrträd, på en bädd af gräsmattor, och fastbinda detsamma på ofvanförda sätt. På hufvudet lägges en liten kudde äfven af flätadt gräs, som fastbindes så, att den trycker på hufvudet. I denna apparat hålles barnet från fyra till åtta månader, eller till dess hufvudskålens sömmar äro något förenade samt benen erhållit stadga och fasthet. Det tages sällan eller aldrig upp från hoen, om icke i händelse af svårare opasslighet, förr än utplattningsprocessen är fullbordad. Denna utplattning af hufvudet har så hög betydelse hos Columbiaflodens Indianer, att den icke är tillåtn bland deras slafvar, som till största delen förskrifva sig från andra tillgränsande stammar. Då pressningen genom sjukdomstillfällen hos barnet icke kunnat verkställas, så antager hufvudskålen den hos stammen normala formen, men individer, som sålunda icke blifvit platthöfdade, kunna aldrig vinna inflytande, eller stiga till någon värdighet inom stammen, och blifva icke sällan sålde som slafvar. Morton tillägger än ytterligare: «Lärde hafva framställt den åsigt, att den artifiela formningen af hufvudskålen, fortsatt genom flera på hvarandra följande generationer, i längden blir medfödd och bestående. Genom det wittnesbörd vi hemta af de Amerikanska folkens, bland hvilka den karakteristiske formen af hufvudskålen alltid bibehålles, fastän konsten omedelbarligen kan vanställa densamma hos individerna, är denna hypothes befunnen vara fullkomligen ogrundad.»
Eschricht har i sitt föredrag vid Naturforskaremötet i Christiania: «Angaande Betydningen af Hjerneskallens og hele Hovedets Formførskjellighet», efter min tanka rättast föklarat grunden till denna ohyggliga sed; att nemligen bland dessa råa folk hvarje stam är stolt öfver sin bildningstyp, och vill försäkra den åt sina barn i största möjliga grad. Det är redan anfördt, att de mest vanställda hufvudskålar blifvit fundna i grafvar, som vittna om det i dem begrafda individens höga rang, äfvensom att denna articifiella missbildning bland Oregon-Indianerne utgör ett vilkor för individets anseende och upphöjelse, ett villkor för dess frihet och adelskap; att den icke är de ofria tillåten, och att äfven en friboren förlorar sin frihet, om missbildningen på honom icke kunnat utföras. Det är häraf sannolikt, att stammarnes förnämste företett en framför de öfrige utmärkt hufvudskålsbildning, och att dessa sednare sökt efterapa de förra. Troligen har påfundet att med konst uppdrifva denna form utgått från Clanernes vise, som merändels på en gång voro deras Prester och Läkare, samt småningom öfwergått till ett allmänt mode ibland de förnäma, adeliga eller fria medlemmarna af stammen.
Hvad som emellertid för oss är af största interesse i denna sak, och högst besvärande för phrænologien, är den konstaterade erfarenhet man erhållit, att denna pannans och hjessans nedtryckning icke försämrar själsegenskaperna. Äfven i detta hänseende lemnar Morton vigtiga upplysningar, dem jag tror mig här böra meddela. Han anför efter Lewis och Clark, att «desse Flatheads besvarade de resandes frågor med mycken urskiljning, voro till sinnelag milda och oförargeliga, i handel fina, skarpsinniga och kloka. De voro för öfrigt frågvisa och språksamma, ådagaläggande ett utmärkt godt minne och ett förstånd, som icke saknade skarphet.» Han anför vidare ett yttrande af Townsend (Journey to the Columbia river): «Det utseende, som tillvägabringas genom denna onaturliga operation, är nästan fasansvärdt, och man borde väl förmoda, att förståndskrafterna materielt skulle angripas af densamma. Detta synes emellertid icke vara händelsen, emedan jag aldrig såg en mera slug och intelligent folkrace, med undantag endast af Kayouserne.» Morton hade sjelf, samma år han författade det verk (Crania Americana pag. 203 o. f.), hvarur dessa citater äro hemtade, besök af en ung fullblods Chenouk, 20 år gammal, som i tre år njutit undervisning af christna missionärer. Den unge mannen hade under denna tid gjort stora framsteg i engelska språket, hvilket han i conversation i allmänhet talte med gramatikalsk noggranhet och god accent. Om denna indian, hvars hufvudskål var en af de mest vanställda och utplattade, yttrar Morton: «Han syntes mig ega större skarpsinthet än någon Indian jag förut sett, var meddelsam, glad och hade godt sätt att vara.»
Då detta bruk, att med konst förändra hufvudets form, hos de flesta Indianstammar redan längesedan upphört genom civilisationens inflytande, så äro dessa facta från närvarande tidehvarf af så mycket större värde, som troligen samma forntidssed inom få decennier härefter alldeles försvunnit. Jag begagnar derföre ock här tillfället att tolka vår stora förbindelse till den om ethnografien så högt förtjente Amerikanske Naturforskaren Hr. George Samuel Morton, som för en så lång framtid på ett så redbart sätt bevarat så vigtiga facta åt vetenskapen.
Jag har varit något vidlyftig i denna del af mitt föredrag, men som jag hoppas icke utan skäl, då man jemför värdet af Amerikanarnes ofvannämnda observationer med den ringa uppmärksamhet man från vetenskapens sida hittills i allmänhet egnat dem. Äfven Phrenologerna hafva, så vidt man vill förklara dessa formförändringars förhållande till hjernan och dess verksamhet. Man säger nemligen: att genom den ifrågavarande deformationen minskas ej hjernans volym, ej heller någon del af organet: dess delar utveckla sig oagtadt deformiteten fullständigt, men i andra rigtningar, i annat läge. Detta torde väl vara rigtigt, men antaga vi en gång denna sats, så kan den ock i de flesta fall användas, då phrenologerna efter egenheter i craniets form bedöma själsfunctionerna. Phrenologien är härvid i samma ställning, som då den utan svårighet förklarar huru det är möjligt att stora snillen funnits och finnas med ovanligt små hufvuden, och således äfven små hjernor. De säga nemligen, att i sådana fall fullkomligheten ej så mycket beror på volumen, som mycket mer på det harmoniska förhållandet mellan delarna. Detta är ock ett ganska antagligt förklaringssätt, men det upphäfver ej exemplens motsägelse mot en af Phrenologiens cardinalgrundsatser.
Jag har här framdragit de betänkligheter, som under anatomiens bearbetning hos mig väckts emot phrenologien; flera andra hafva blifvit mästerligt framställda af Leuret, Carpenter och i synnerhet af Flourens i hans lilla skrift: Sur la Phrenologie, i hvilken han visar hela grundlösheten af de flesta phrenologiens grundsatser, såsom förnuftets delning i många små förnuft, motsvarande organer i hjernan som ej finnas; den stora felagtigheten i analogien emellan sinnesorganerne och hjernorganerne, hvarvid man misstagit sig på begreppen intryck (på sinnesorganet) och uppfattning (af hjernorganet) m. m.
Sedan jag sålunda framställt så många inkast och betänkligheter mot phrenologien, så skulle man väl kunna tro, att jag ock borde anse den vara till alla delar orimmelig. Det är dock långt ifrån min mening. Hvad jag förnämligast har emot Gall och hans efterföljare i phrenologien, så väl som mot deras lära, är tendensen att vilja göra den till en vetenskap; att phreneologerna vilja bygga sin lära på philosophisk grund, då de, nekande förnuftets enhet, börja med att kullkasta philosophien; och att de vilja bygga på en hjernans anatomi, som icke finnes. De öfriga naturvetenskaperna hafva framgått på säkra grunder genom forskarnes samvetsgrannhet och sanningskärlek, under ett oafbrutet sträfvande att vederlägga och undanrödja misstag och irriga begrepp. Phrenologerna hafva, så vidt jag kunnat finna, aldrig sökt behandla sin lära med sann kritik; de hafva tvertom icke gerna tålt en sådan; att betvifla deras satser, har snart sagt betragtats som brott mot en troslära. Kortligen: de hafva gjort allt för att gifva sin lära yttre form och sken af vetenskap, under det de försummat att iagttaga det första vilkoret för en sann vetenskaplig byggnad, att gifva den en rigtig och säker grundval. Jag får äfven i detta hänseende citera min värde medbroder Eschrichts yttrande om phrænologien på naturforskarmötet i Christiania, då han säger: «Den er i de allerfleste Tilfælde aldeles ikke bygget paa en sand videnskabelig Grundvold, og klædt i Form af en Lære, vil den altid mangle en videnskabelig Læres vigtigste Characteer: Grundighed.»
Det är emellertid högst sannolikt, att hufvudets yttre form i flera hänseenden kan lemna vittnesbörd om själsegenskaperne. Jag styrkes i denna tro synnerligen af flere egenheter, som så allmänt finnas på cranier af förbrytare; men att af de få erfarenhetsgrupper, som i sådant hänseende kunna anses någorlunda säkra, vilja bygga en vetenskap, hellst med sådana anspråk som phrænlogien, är ett stort missförstånd.
Vi böra äfven besinna att phrænologiens mål är så högt, att det sannolikt till någon högre grad och på vetenskaplig väg icke kan upphinnas. Jag är öfvertygad, att ingen redbar naturforskare kan tro på möjligheten af hjernans anatomi och physiologi i längre än till förklarandet af några af dess allmännare grunddrag, egenskaper och förmögenheter. Vi måste väl erkänna, att kunskapen om byggnaden och functionerna af så många lägre och enklare organer icke är kommen längre än till de första fundamentalbegreppen. Vi tänke nu på byggnaden och functionerna af en stor del ganglier, körtlar, med flera organer, dem vi kunna genomskåda i deras sammanhang och med full klarhet medelst tillhjelp af goda optiska apparater och chemiska agentier. Hur mycket högre står icke den oändligt sammansatta hjernan, hvars enkla elementer dock endast, så vidt vi veta, utgöras af ganglii-celler och nerfrör. Skulle vi väl kunna tilltro oss att af dessa elementer, som sinsemellan för våra ögon visa så liten olikhet, förklara de olika själsfunctionerna och deras olika utveckling? visserligen icke.
När man afser den tid af årtusenden, som physiologien haft att genomgå, innan den hunnit sin nuvarande ståndpunkt, mera utmärkt genom säkerheten i vetandet, än genom utsträckningen, omfånget och fullständigheten, så synes det vara för mycket fordrat, att en så detaljerad physiologi af hjernan, som phrenologien har för uppgift att vara, skulle på sidan om stamvetenskapen gå så långt förbi den.
Jag har sökt visa, att phrænologien icke kan utvecklas såsom en egen lära ur physiologien, den måste helt och hållet grunda sig på noggranna jemförelser emellan craniernas byggnad och individernas själsegenskaper. Man invänder, att phrenologerne producerat på detta sätt. Det är dock uppenbart, att de icke iagttagit noggrannhet i mätningarna af hufvudskålen, och att de redan i lärans yngre perioder antagit vissa satser såsom säkra och gifna, hvilka långt ifrån varit det. Man har icke desto mindre mer och mer velat gifva dessa hela vigten och inflytandet af vetenskapliga grundlagar och härvid hemtat skenbara stöd från såväl anatomi och physiologi, som andra vetenskapsgrenar. Jag har redan antydt, att phrenologerne sjelfva icke bearbetat sin lära med vederbörlig kritik; de talrika och alfvarsamma, inkast som andra vetenskapsmän framställt, hafva ansetts fiendtliga och blifvit afvisade.
På detta sätt har phrenologien flera decennier fortgått och skenbart consoliderats genom ett ensidigt samlande af sådane erfarenhetsrön, som synts för den samma gynnande, under det de motsägande skjutits till sidan genom föga grundliga förklaringar och undanflykter. En hel lärobyggnad har på detta sätt uppstått på felaktiga grunder och utan vetenskapligt sammanhang. På detta sätt tilldanad kan denna lärobyggnad omöjligen i längden bestå. Jag hoppas, att den tid icke är aflägsen, då man skall allmännare inse och erkänna detta; då man skall börja att samla nya och säkra materialier för begrundandet och utvidgandet af denna interessanta rigtning af vetandet.
Rector Siemensens nyligen meddelade abete («Om den nöiagtige Bestemmelse af Hovedets Störrelse og Form») ger oss redan ett hopp, att denna tid är nära. Detta arbete ger oss begrepp om hvilken noggrannhet och möda som erfordras ensamt för bedömandet af hufvudets storlek och form hos olika individer. Vida svårare måste det vara att med säkerhet iakttaga de motsvarande olika graderna af själsförmögenheterne, som icke med mått kunna bestämmas.
- ↑ Traité complet de l'anatomie & cet. du systeme nerveux cerebrospinal. Paris 1844.