Hoppa till innehållet

Fredmans epistel n:o 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fredmans epistel n:o 30
Fredmans epistel n:o 31
av Carl Michael Bellman
Fredmans epistel n:o 32  →


[ 85 ]

N:o 31.
FREDMANS EPISTEL,

Öfver Mowitz, då han blef uppiskad på gatan, för det Qvinten sprang på Basfolen, en sommar Afton 1769.
Ob solum punctum caruit Robertus asello.



Se Movitz, hvi står du och gråter
Så blodig och svullen och stinn?
Dörrn op, nå välkommen nu åter!
Si här har du farstun, stig in.
Än lefva ju dina patroner;
Förglöm den förtret du har rönt.
Pong pongtuli pongtuli. Skönt
Du slår dina toner.

* * *

Gutår på en halfpart min broder;
Se här tag en sup, räck ut hand.
Vårt bränvin med guld och klenoder
Förgyller båd’ tunga och tand.
Men har du ej feber? — Hvad mera? —
Då är en sup finkel ej sundt! —
Pong pongtuli pongtuli. Strunt!
Er lagom moquera.

* * *

Är ögat utslagit? — Åh inte?
Lät plåstret få sitta, din hund. —

[ 86 ]

Mins du hur jag sist dig påminte
Om slagsmålet på gröna Lund? —
Förstör nu den varma kristallen
Ge supen, ge hit, eller slåss. —
Pong pongtuli pongtuli. Tross!
Jag slår dig i skallen.

* * *

Det plägar ens oro ju lätta
At öpna sitt hjerta en vän;
Sätt på dig peruken, berätta
Hvarför’ du blef sparkad i änd’.
Kund’ du dig då intet försvara,
Men fumla och slogs som en so? —
Pong pongtuli pongtuli. Jo
Det skall jag förklara.

* * *

Den tjugu och åttonde Juli’
I år, om jag mins, eller hur’?
Den dagen var klart, stundom muli’
Med regn ur en blixtrande skur,
Det var, om jag drar mig til sinnes,
Den tjugu och femte, — Nå säj, —
Pong pongtuli pongtuli. Nej!
Nej, ve den som minnes.

* * * [ 87 ]

Likgodt, om en afton jag råka
En Nymph med er hängande flor;
Jag börja med hänne at språka,
Fick veta precist hvar hon bor;
Gränd heter — tyst lät mig fundera —
Precist Jöran Helsinges gränd;
Pong pongtuli pongtuli. Känd,
Jag säger ej mera.

* * *

Jag bar just Fiolen på ryggen,
Gick efter och halta och skalf;
Med floret i ögat för myggen
Min skönhet slank in i et hvalf.
Men just det samma hon stanna,
Vips kom där en långbent Drabant;
Pong pongtuli pongtuli. Sant!
Han svor och förbanna.

* * *

Han ropte, släpp Nymphen; jag släpte,
Och lustigt en örfil fick jag.
Din hund, knäpp på strängen; jag knäpte;
Då Capo, på truten et slag.
Imedlertid stod han och spjärna
Med handen i kjortel och barm,
Pong pongtuli pongtuli. Harm
I hufvud Och hjärna!

* * * [ 88 ]

Alt måste jag spela och brumma,
Och gå med Fiolen patrull;
Men hur jag på strängarna tumma,
Sprang qvinten och jag föll omkull.
Fan fari den blågula draken!
Ge mig nu en sup eller två.
Pong pongtuli pongtuli. Nå,
Nu känner du saken.

* * *

Min skönhet han straxt sig tilegna,
Birfilare kalla han mig;
Och örfilar hagla och regna
Och smattra som kulor i krig.
Revange! — Han ropte, Canalje!
Där har du för qvinten som sprang.
Pong, pongtuli pongtuli. Klang.
Tvi sådan Batalje!