Socialpolitik/Kooperativ politik

←  Socialism, liberalism och socialpolitik

Socialpolitik av Gustav Cassel

Fackföreningspolitik  →

II.
Kooperativ politik.

Den mäktiga rörelse jag nu vill skildra, har sin utgångspunkt i den engelske socialisten Robert Owen’s verksamhet. Icke så, som om han skulle vara grundläggaren af den moderna kooperativa rörelsen i England, men han har dock utsått det korn, som nu spirat upp och vuxit till ett stort träd, under hvilket, visserligen icke himmelens fåglar, men millioner af jordbundna arbetare finna skydd.

Den viktigaste delen af Owens lif sammanfaller med första tredjedelen af nittonde århundradet. Han lefde alltså i en tid och ett land, som bevittnade begynnelsen af den industriella revolutionen, den revolution, som kännetecknas af öfvergången från naturalhushållning och handtverk till arbetsfördelning och storindustri, från produktion för eget behof till produktion för detta obestämbara något, som kallas marknaden. I det gamla tillståndet hade rådt en viss öfverensstämmelse mellan produktion och efterfrågan: bonden, som producerade för sitt eget hushåll, kände sina behof och rättade sitt arbete därefter. Det kunde ju visst hända, att skörden slog fel, och att det därför blef ganska knappt med behofvens tillfredsställande, men man offrade åtminstone icke arbete på produkter, för hvilka man icke hade någon användning; utan så långt de ekonomiska krafterna räckte till, och naturförhållanden tilläto det, hade man dock, i stort sedt, sörjt för en öfverensstämmelse mellan produktionen och efterfrågan. På liknande sätt förhöll det sig med handtverkaren: han producerade ej mer än han fick beställning på, eller, om han arbetade för en marknad, så var det åtminstone för en noga känd och strängt begränsad.

Med industrialismens genombrott bortfalla alla de gamla betingelserna för produktionens ändamålsenliga underordnande under konsumtionens önskningar. Det var klart att något måste sättas i stället. Att finna de medel, hvarigenom, äfven under de nya förhållandena, en öfverensstämmelse mellan produktion och efterfrågan skulle kunna åstadkommas, det var den stora uppgift, som ställdes på dåtidens socialpolitiker och nationalekonomer, men som dessa i allmänhet synes ha saknat blick för. Den ende, som visade någon djupare förståelse för att här verkligen förelåg en uppgift att lösa, var – såsom så ofta händer – en icke fackman, en fabriksidkare – Robert Owen.

Rent tekniskt sedt hade ju fabrikssystemet medfört en mycket hög organisation af producenterna. Arbetsfördelningen hade ju drifvits långt, åtminstone i jämförelse med äldre tiders produktionssätt; hvarje man hade sin särskilda post att fylla, hans arbete var ett väl inpassadt led i det hela, en kugge i ett stort välordnadt maskineri. Owen hade själf den bästa erfarenhet häraf: Son till en liten handlande i Wales, hade han måst försörja sig själf från 10 års ålder, med okuflig energi hade han förstått att förskaffa sig kunskaper och yrkesskicklighet. Vid 20 års ålder stod han som direktör för ett af Manchesters största bomullsspinnerier och några år senare, den 1 jan. 1800, öfvertog han själf det stora spinneriet i New Lanark. Här fann han en stor arbetarstam, som lefde under ytterst otillfredsställande förhållanden, och hvilkas arbete därför också, i afseende på ordning och duglighet, stannade vida bakom hvad som borde kunnat fordras. Owen hade genast klart för sig hvad som var att göra: han skulle förbättra arbetarnas villkor för att få bättre arbete. Därför höjde han deras löner, minskade arbetstiden från 17 till 10 tim. om dagen och förbjöd användandet af barn under 10 års ålder. Han skaffade sina arbetare fri uppfostran, fria förströelser, billiga förnödenheter Och goda bostäder. Han lyckades. Efter några få år ägde han en fabrik med 2,500 arbetare, som lefde under mönstergilla förhållanden och hvilkas arbete inbragte honom glänsande inkomster.

Det var ganska naturligt, att ett organisatoriskt snille, som i sin enskilda verksamhet firat sådana segrar, skulle söka lösningen af tidens stora ekonomiska problem i en storartadt tänkt organisation af hela samhället. Redan tidigt uppdrog Owen ett schema för en socialistisk kommun, som själf fastställde sina medlemmars behof och själf ledde produktionen därefter. Senare gjorde han också, såsom vi i förra föreläsningen sett, åtskilliga försök att förverkliga ett sådant samhälle. Men trots all den outtröttliga ihärdighet och de stora ekonomiska offer, som Owen bragte sina socialistiska arbetarkolonier, misslyckades de samt och synnerligen. De misslyckades därför, att han ville skapa ett färdigt samhälle, i stället för att vänta det af en organisk utveckling, men väl väsentligen också därför, att han angrep problemet från ofvan, hans nybildningar saknade det breda demokratiska underlag, förutan hvilket dock intet af verklig och varaktig betydelse kan göras för arbetarklassens emancipation.

Dessa Owen’s försök att grunda socialistiska samhällen ha likväl icke varit utan betydelse. Genom dem fördes kooperationens idé för första gången ut i världen, genom dem gafs uppslaget till en hel rad af »kooperativa» företag, visserligen till större delen dömda att gå under, men af hvilka dock till sist skulle framgå en verkligt lifskraftig typ, de moderna konsumtionsföreningarna med deras centralorganisationer. Denna utveckling sög under alla sina stadier näring af de tankar Robert Owen utkastat, och det är därför icke utan skäl man nämner denne man kooperationens fader.

Den ortodoxa nationalekonomien hade på sitt sätt angett lösningen af problemet att åstadkomma en öfverensstämmelse mellan produktion och efterfrågan: i den fria konkurrensens system behöfdes endast profiten som drifkraft, för att hela produktionsmekanismen automatiskt skulle reglera sig efter konsumtionens behof. Om nämligen något behof vore mindre väl tillgodosedt, så att efterfrågan öfversteg tillgången, skulle detta ovillkorligen medföra en stegring af priset, och den därigenom uppkommande vinsten skulle uppmuntra till en ökad produktion. Därigenom skulle priset åter sänkas, så att till sist hvarje behof blefve tillfredsställdt så långt som konsumenterna voro beredda att betala produktionskostnaderna.

Det var denna automatiska reglering Owen icke trodde på. Därför ville han ersätta den fria konkurrensens system med ett vetenskapligt-statistiskt fastställande af behofven och med en, på en sådan statistik grundad, enhetlig ledning af hela den samhälleliga produktionen. Särskildt var han öfvertygad, att den fria konkurrensen aldrig skulle förmå att utrota profiten. Detta betraktade han som en hufvudsak, icke blott från en allmänt socialekonomisk synpunkt utan också från en rent moralisk: »profiten, den enskildes affärsvinst, bringar alla den mänskliga naturens lägre drifter i rörelse» Owens ideal är därför att fullständigt få bort profiten såsom element i prisbildningen.

Detta har också sedan blifvit en lösen för all kooperativ politik.

Till förverkligande af detta mål öppna sig emellertid två skilda vägar. Vi kunna å ena sidan tänka oss att arbetare, som äro sysselsatta för framställandet af en och samma vara, slå sig samman för att själfva öfverta produktionen, så att säga bli sin egen arbetsgifvare. De vinna därigenom, att de för sig själfva behålla en profit, som annars skulle tillfallit ett i deras ögon onödigt mellanled – arbetsgifvaren-företagaren. Detta är den kooperativa produktionen.

Den karaktäriseras däraf att profiten ändå finns kvar, ehuru den delas mellan arbetarne i förhållande till det utförda arbetet, i stället för att delas mellan kapitalister i förhållande till det insatta kapitalet.

Den andra vägen är den, som har till mål profitens fullständiga utrotande. Medlet härtill heter kooperativ konsumtion och består däri, att konsumenterna sammansluta sig för att själfva inköpa de varor de förbruka, eller låta producera dem för egen räkning, och därmed ernå att ej behöfva betala mer än varornas verkliga produktionskostnader.

Dessa båda grenar af den kooperativa rörelsen äro så väsentligt skilda både från teoretisk synpunkt och med hänsyn till sina ekonomiska och sociala verkningar, att de i själfva verket måste betraktas som två själfständiga rörelser. Vi få icke af det gemensamma namnet »kooperation», som nu en gång är det historiskt gifna, låta förleda oss till att utsträcka våra omdömen om den ena rörelsen så, att vi utan vidare låta dem gälla för den andra. Vår behandling här bör därför också till det yttre skilja dem och i enlighet därmed sönderfalla i två hufvudafdelningar.

Kooperativ produktion.

Jag har redan i första föreläsningen sagt, att det moderna sociala organisationsarbetet från början framgått ur försök att från olika sidor gripa sig an med praktiskt arbete på förverkligandet af den socialistiska idealstaten. Från den synpunkten måste vi t. ex. se den franske socialisten Louis Blanc’s agitation för grundandet af kooperativa produktionsföreningar mellan arbetare. Såsom ett första steg härtill fordrade han, att staten skulle upprätta verkstäder. Dessa skulle sedan, då arbetarne blifvit inöfvade och organiserade, öfverlämnas till dem. Revolutionsåret 1848 skaffade Louis Blanc’s idéer inflytande i den konstituerande församlingen, som också beviljade 3 millioner francs till grundandet af dylika arbetareassociationer. Men detta försök ledde icke till något resultat.

Redan år 1831 hade Buchez, en parisisk läkare, satt i gång en rörelse för s. k. Associations Ouvrières, d. v. s. föreningar mellan arbetare i samma verkstad för att öfverta verkstaden och drifva den för egen räkning. Buchez’s ledande idé var att få bort den private arbetsgifvaren och ersätta honom med den kooperativa produktionsföreningen, som själf skulle påta sig risken i företaget, men också själf behålla vinsten. Ledaren af företaget skulle väljas af medlemmarne och ur deras led samt kunna afsättas efter behag. Arbetarne skulle erhålla vanliga löner. Den vinst, som sedan kunde uppkomma, skulle delas midt itu: den ena delen skulle utskiftas i proportion till det af hvar medlem utförda arbetet, hvilket ju var liktydigt med en allmän löneförhöjning; den andra delen skulle läggas till föreningens kapital, som skulle anses tillhöra medlemmarne gemensamt och aldrig kunna delas eller dras tillbaka och som därigenom skulle bli en garanti för företagets bestånd. Härmed trodde sig nu Buchez ha öfverfört republikens grundsatser, frihet, broderskap och jämlikhet, på industriens område.

Det var karaktäristiskt för denna kooperativa rörelse, att den inskränkte sig till det finare handtverket, särskildt konstindustrien – den första associationen bestod af arbetare i juvelerarfacket. Man begränsade sig alltså till ett område, som var oberördt af den industriella omhvälfningen, och man gick därmed på sidan af det stora problem, som Robert Owen ställt för sig, nämligen att skapa organisationsformer, som motsvarade den nya maskinteknikens produktionssätt.

Därmed undvek man också de förnämsta svårigheterna: associationerna behöfde icke vara stora, icke heller behöfde man några betydande kapital till dyrbara maskiner och anläggningar. Det fält man valt att arbeta på var alltså jämförelsevis lämpligt för producerande arbetarorganisationer. Trots allt detta gick hela rörelsen under efter några få års blomstringstid.

Den franska associationsidén vann snart insteg äfven i England. En grupp af s. k. »kristna socialister», bildade där 1849 ett »sällskap för befrämjande af arbetarassociationer». Detta sällskap grundade 12 associationer, allesammans liksom de franska inom yrken, som åtminstone då ännu icke indragits under maskintekniken. Tre af dem voro skräddare, tre skomakare, två tillhörde byggnadsfacket och de fyra andra voro pianosnickare, boktryckare, smeder och bagare. Efter tre eller fyra års uppoffrande ansträngningar måste de »kristna socialisterna» ge upp sitt försök i förtviflan, och inom några få år hade de nämnda föreningarna antingen upplöst sig eller degenererat till små privata företag, arbetande för profit.

Af några hundra producerande associationer, som grundats före 1870, återstå nu endast tre.

Statistiken öfver kooperativa produktionsföreningar i England kunde möjligen förleda oss att tro att rörelsen varit mera fruktbringande än den i verkligheten varit. Men vi måste komma ihåg att från de företag, som statistiken inregistrerar i denna kategori, afräkna åtskilliga grupper, som icke äro egentliga kooperativa föreningar af producerande arbetare. Först måste vi alltså räkna från alla företag, som drifvas af konsumtionsföreningar, eller där vinsten tillfaller konsumenterna; vidare sådana som i själfva verket icke äro något annat än vanliga aktiebolag, fast aktierna möjligen till större delen innehas af personer inom arbetsklassen; äfven om de i företaget anställda arbetarne äga en del aktier, är detta icke nog för att företaget skall kunna anses som ett verkligt kooperativt produktionsföretag; vidare måste vi frånräkna sådana s. k. kooperativa produktionsföreningar, som vid sidan af sina egna medlemmar använda andra arbetare, och som därför gärna urarta till små privatkapitalistiska företag. Hvad som väsentligen karaktäriserar en kooperativ produktionsförening är, att den endast sysselsätter sina egna medlemmar och att den delar vinsten i förhållande till det utförda arbetet. Skall den vara fullt trogen sitt ideal, fordras ytterligare att den själf väljer sin styrelse och sin direktör; åtskilliga föreningar, särskildt sådana som grundats af filantroper, sakna denna rätt och böra därför strängt taget också räknas bort.

Om vi på detta sätt sofra det material, som statistiken sammanför under namnet kooperativ produktion, skola vi finna, att hvad som verkligen förtjänar detta namn inskränker sig till några enstaka, ganska obetydliga eller ganska opröfvade företag.

Den frågan tränger sig då ovillkorligen på oss: Hvadan detta allmänna misslyckande af försöken att förverkliga en idé, som vid första ögonkastet synes så naturlig, som att arbetare i samma verkstad förena sig för att öfverta och drifva verkstaden för egen räkning?

Det är förnämligast två orsaker, som fört dylika kooperativa produktionsföreningar till undergång.

Den första är svårigheten att anskaffa kapital. I en mängd fall har det ju varit utanförstående filantroper, som satt föreningen i gång genom att skänka det behöfliga kapitalet. På en sådan grund kan naturligtvis ingen stor demokratisk rörelse utveckla sig. Det ytterst begränsade kapital, med hvilket de flesta af dessa föreningar ha börjat sin bana, har för dem betydt nödvändigheten att köpa sina råmaterial i små kvantiteter, på lokala marknader och på kredit, alltså en förlust af de rabatter, som skulle ha beviljats en större, kontant köpare; det har betydt underlägsenhet i maskineri, i hela den tekniska utrustningen; kort sagdt, en dålig start i konkurrensen. För att skaffa sig kapital ha dessa reformatorer af det kapitalistiska systemet erbjudit och gifvit ruinerande räntesatser; och de ha därmed aflägsnat sig så långt som möjligt från en af den moderna kooperativa rörelsens grundprinciper. I alla händelser måste denna extra ränta och denna minskade afkastning i sista hand bäras af arbetaren i form af minskad lön eller ökad ansträngning. I de flesta fall har bristen på kapital mycket hastigt fört till föreningens undergång.

Tanken att arbetarne i en verkstad själfva skola vara ägare af verkstaden, af sina produktionsmedel, är också för all framtid utsiktslös. Mången modern industri fordrar för hvarje arbetare den sysselsätter ett så betydande kapital, att det är alldeles otänkbart, att arbetare i det nuvarande samhället i någon större skala skulle kunna komma i besittning af sådana förmögenheter. Men äfven i ett idealsamhälle med en fullkomligt lika egendomsfördelning är saken omöjlig, då ju arbetare i olika industrier behöfva så ofantligt olika kapital. Det är alltså under alla förhållanden absolut oundgängligt att utanförstående delvis eller helt skaffa det kapital, som behöfs för att sysselsätta arbetarne.

En kanske ännu vanligare orsak till kooperativa produktionsföretags undergång har varit svårigheterna i föreningens styrelse. Vi kunna föreställa oss hurudana förhållanden skola råda i en fabrik, där arbetarne ha att välja styrelsen bland sig själfva och, direkt eller indirekt, äfven direktören och förmännen. Under dagens lopp äro dessa arbetare, ja t. o. m. styrelsemedlemmarne, underordnade direktören; deras arbete måste pröfvas, afdrag måste göras för deras misstag och fel, hela deras uppförande måste kontrolleras – med ett ord – de äro underkastade hela den disciplin, på hvilken dock framgången af ett modernt industriellt företag så väsentligt beror. På aftonen förändras hela denna scen, och förhållandena bli omvända. Direktören står såsom tjänare inför sin styrelse. Om han vägrat att godkänna en styrelsemedlems arbete, om han afskedat någon släkting eller vän till honom, så kan han vara säker på att bli föremål för skarpa anmärkningar. Ett sådant tillstånd är naturligtvis i längden ohållbart. Tvist, stridigheter och revolution måste höra till ordningen för dagen i en dylik organisation; och det är omöjligt att uppehålla någon kontinuitet i företagets ledning. Också ha de allra flesta kooperativa produktionsföreningar strandat på svårigheter af denna art. Några ha räddat sig genom att utesluta de arbetande medlemmarne från deras vanliga rättigheter såsom delägare i företaget och sålunda hindra dem från att aktivt deltaga i styrelsen af den fabrik där de arbeta. Styrelsen har då öfvergått till de utanför stående delägarne, och därifrån är ju steget ej långt till det vanliga aktiebolaget.

Öfverhufvud är det karaktäristiskt att de allra flesta kooperativa produktionsföreningar, som icke fullständigt gått under till följd af brist på kapital eller dålig styrelse, småningom förvandlats till privatkapitalistiska företag, fullkomligt främmande för de stora kooperativa principerna. Företag af denna art ha icke det minsta högre socialpolitiskt värde, därför att de ägas af f. d. arbetare; tvärtom medför detta ofta nog att de stanna inom den grupp af små, illa utrustade och illa ledda företag, som erbjuda den verklige arbetaren de sämsta betingelserna och där utsvettningssystemet har sin bästa jordmån.

Denna urartning är ingen tillfällig företeelse, utan hänger tillsammans med djupare liggande orsaker, beror i själfva verket på ett grundfel i hela den kooperativa produktionens idé.

Antag att en kooperativ verkstad går bra och lämnar sina arbetare en viss behållning utöfver de vanliga lönerna. Då komma naturligtvis nya arbetare och begära att bli upptagna som medlemmar och få åtnjuta samma förmåner som de gamla. Nej tack, säga då dessa gamla, det vilja vi alldeles icke: vi ha en årsvinst, som är så och så stor, den vilja vi icke dela med er. Om vi ta in flere medlemmar, så är det icke säkert att vi därför få större vinst – vi ha då blott att dela mellan flere och det kommer mindre på hvar och en. Eller säga de: vi kunna knappast afsätta hvad vi nu producera, vi ha inte sysselsättning för flere arbetare. I och med detsamma föreningen sålunda sluter sig, blir den ett privilegium för några få. Hvad dessa få förtjäna utöfver vanliga arbetslöner har väsentligen samma karaktär som en privatkapitalistisk firmas affärsvinst. Därmed är en handfull arbetare placerad innanför privilegiernas murar, utan att det därför lyckats att genombryta dessa murar, så att hela arbetarklassen kunde följa efter på samma väg.

Det var ej den kooperativa rörelsens mål, med sådana medel skola kooperatörerna aldrig nå fram till den arbetarklassens frigörelse, för hvilken de satt in så mycken entusiasm och bragt så stora offer.

En rörelse, som endast syftar att göra några flere delaktiga af ett privilegium, är icke sant demokratisk. Demokratiens väsen är att vara öppen, öppen för en hvar som fyller de nödvändiga personliga betingelserna för att kunna upptagas. Detta gäller på alla områden. Ett »rösträtts-streck» skapar alltid en klass af privilegierade och en klass af uteslutna. En sänkning af strecket skänker privilegiets materiella fördelar och moraliska faror åt några flere, men skapar ingen verklig demokrati. Då man stämplar sådana reformer med demokratiens namn, löper man alltid fara att ge näring åt en trång och falsk uppfattning af själfva begreppet demokrati.

På samma sätt på den kooperativa rörelsens område: en kooperativ förening, som icke kan hållas öppen för en hvar, som har förmåga och vilja att biträda den, förtjänar ej att bära sitt namn; genom att kalla sig »kooperativ» bidrar den endast till att utbreda oriktiga föreställningar om kooperationens verkliga väsen.

Nu är det emellertid så att en produktionsförening mellan arbetare icke kan hållas öppen. Efterfrågan på en vara är nämligen i allmänhet begränsad, produktionsförmågan icke. Om alltså en produktionsförening skulle hållas öppen för alla i yrket skickliga arbetare, så skulle den lätt komma att producera mer än som kunde afsättas. Särskildt gäller ju detta i dåliga tider; och det är ett faktum att de flesta kooperativa produktionsföreningar grundas i tider af arbetsbrist, just i afsikt att skaffa sysselsättning åt sina medlemmar. Men nu är det ju klart att öfverproduktion och brist på afsättning af en vara icke afhjälpas genom att man börjar producera mer af just denna vara. En förening, som producerar i afsikt att sysselsätta sina medlemmar, gör sig i själfva verket skyldig till samma ödesdigra ekonomiska misstag, som vi funnit utmärka den Marx’ska arbetsvärdeteorien, nämligen att en produkt erhåller värde endast därigenom, att man har nedlagt arbete på den, oafsedt om det finns någon efterfrågan för den. Det ligger i sakens natur att all produktion måste afse att tillfredsställa mänskliga behof; arbetet, »sysselsättningen», är därvid endast medel; gör man det till mål, så vänder man upp och ned på all ekonomisk logik och man skall icke kunna undandra sig de praktiska följderna af ett sådant misstag.

Det är på dessa principiella fel i själfva utgångspunkten som den kooperativa produktionen i regeln strandar. Däremot kan en kooperativ förening af konsumenter vanligen hållas öppen. Ty åtminstone af de stora konsumtionsartiklarna kan man i allmänhet få köpa så mycket som hälst; och om nya medlemmar tillträda en konsumtionsförening, så får den därför icke svårare, utan snarare lättare att tillfredsställa sina medlemmars behof.

Man har också sökt uttrycka denna motsättning så, att en kooperation mellan köpare är möjlig, mellan säljare omöjlig; och därmed träffar man utan tvifvel i allmänhet det riktiga. Därför ha icke blott konsumtionsföreningar i egentlig mening utan också t. ex. föreningar af landtmän till gemensamt inköp af gödningsämnen o. s. v. och föreningar af handtverkare till gemensamt inköp af råmaterial visat sig lifskraftiga och i stånd att fasthålla vid sina kooperativa ideal.

Emellertid träffar man icke med denna åtskillnad själfva kärnan i saken. Vi behöfva ju blott tänka på andelsmejerierna, som dock här i Norden varit den mest blomstrande grenen af kooperativ verksamhet. De äro utan tvifvel föreningar af säljare, i det de afse gemensam förädling och försäljning af mjölk från medlemmarnes ladugårdar. Det är alltså en djupare liggande skillnad, som afgör öfver kooperationens möjlighet. Vi kunna kanske bäst klargöra saken genom att undersöka de olika associationsformer, under hvilka ett mejeri skulle kunna drifvas; vi ha därvid blott att erinra oss, att hvad som i hvarje fall bestämmer karaktären af en ekonomisk förening, är den grund efter hvilken vinsten fördelas. Ett mejeri kan nu drifvas af en sammanslutning af kapitalister, som dela vinsten i förhållande till det af hvar och en insatta kapitalet – det är det vanliga aktiebolagets typ. En sådan förening kan naturligtvis icke hållas öppen. Om företaget går bra, komma aktierna att stiga öfver pari, och det kan ej falla de gamla delägarne in att släppa in första bästa kapitalist, som vill göra samma insats som de gjort. Tillgången på kapital är i detta fall fullkomligt obegränsad i förhållande till den användning, som kan fås för det. Föreningen sluter sig och företaget blir ett privilegium för ett fåtal utvalda. Mejeriet kan också drifvas af en förening af de i mejeriet anställda arbetarne, som dela vinsten i proportion till det af hvar och en utförda arbetet och sträfva att därigenom uppnå högre löner, – det är typen för en kooperativ produktionsförening. Att en sådan icke kan hållas öppen ha vi redan sett. Tillgången på arbetskrafter är också här obegränsad i förhållande till behofvet. Det är vidare tänkbart att mejeriet drifves af en förening af konsumenter, som dela vinsten i förhållande till hvarje medlems inköp och som därmed afse att uppnå billigare pris på varan – det är den kooperativa konsumtionsföreningen. I allmänhet kan den hållas öppen, då den endast behöfver inköpa mer mjölk allt eftersom den växer. Men det låter visst tänka sig att mjölktillgången är starkare begränsad än konsumtionen. Låt oss anta att vår konsumtionsförening gjort upp långvariga kontrakt med alla mjölkleverantörer i den närmaste trakten, och att mera mjölk icke kan anskaffas utan väsentligt högre kostnader, eller att den mjölk som möjligen kan fås är af betydligt sämre kvalitet. Det är då ganska säkert att medlemmarne i denna förening komma att känna sig stå i en privilegierad ställning, och att de icke alls visa någon lust att dela med sig af sitt privilegium till andra mjölkkonsumenter, som kunde önska vinna inträde i föreningen. Vi ha slutligen att tänka på det fall, då mejeriet drifves kooperativt af mjölkleverantörerna, som dela vinsten i förhållande till den mjölkkvantitet hvar medlem lämnat och som därmed afse att få bättre betalt för sin mjölk. En sådan förening kan tydligen hållas öppen för en hvar, som är i stånd att leverera en fullgod mjölk och i öfrigt uppfyller föreningens betingelser. Och detta beror ytterst därpå att mjölkleverantörernas grupp är den starkast begränsade af alla de olika faktorer, som mötas i den affär, hvarom här är fråga. I förhållande till tillgången på mjölk är tillgången på kapital, arbete och mjölk- eller smörkonsumenter praktiskt sedt obegränsad. Det ligger ju i sakens natur att den faktor, som är starkast begränsad, som är mest knapp i förhållande till de öfriga, skall erbjuda det bästa fältet för en öppen kooperation, ty för den faktorn finns alltid ett verksamhetsfält till öfvers. Här ha vi alltså funnit den pröfvosten, som i sista hand är afgörande för ett kooperativt företags utsikter.

Kooperativ konsumtion.

Denna gren af den kooperativa rörelsen har, liksom den kooperativa produktionen ursprungligen framgått ur försök att grunda små kommunistiska samhällen efter Robert Owen’s mönster. Det gällde ju framför allt att skaffa medel. Det var en sida af Owen’s verksamhet, från hvilken hans lärjungar kunde hämta uppslag till lösningen af detta kooperationens svåraste problem. I New Lanark hade Owen till förmån för sina arbetare upprättat en bod, där han, utan vinst för sig själf, sålde varor, som han inköpt i stora partier. Han lämnade lokal gratis och beräknade vinst endast för bodbiträdenas lön. Arbetarne hade här varit i tillfälle att öfvertyga sig om, hvilka högst betydande fördelar, som stå att ernå genom stora, gemensamma inköp af förnödenheter.

Socialister, som arbetade för förverkligandet af den »själfförsörjande kommunen», togo upp denna idé för att på den vägen lägga den första grunden till sin kommun och skaffa det nödiga kapitalet för en utsträckning af dess verksamhet till det ekonomiska lifvets alla områden. De satte alltså upp kooperativa bodar, där medlemmarnes insats var ett pund sterling (18 kr.), och sålde i dessa bodar till vanliga marknadspris. Den vinst, som då uppstod utöfver ränta på det insatta kapitalet, användes för det nämnda ändamålet.

Owen själf visade, åtminstone till en början, ingen riktig uppfattning af betydelsen af denna rörelse. Förklarligt nog! En man, som väntade det socialistiska samhällets tillkomst genom furstars och parlaments ingripande, kunde icke undgå att med ett slags förakt se ned på en rörelse, som begynte med så blygsamma medel, som att sälja mjöl och fläsk i konsumenternas intresse.

Under åren 1828–32 hade man i England den första, ganska lifliga rörelsen för kooperativa bodar. Dessa bodar samlade kapital och började därmed producera åtskilliga förnödenheter. Men de gjorde detta i afsikt att skaffa sina egna medlemmar arbete och kommo därför naturligtvis ofta nog att producera mer än för eget behof. De strandade då på den kooperativa produktionens allmänna omöjlighet. Då vinsten delvis utdelades mellan medlemmarna i förhållande till det insatta kapitalet, urartade dessa företag stundom också till slutna handelssällskap för enskild profit.

På liknande sätt gick det med en rörelse, som senare uppkom i London. År 1867 etablerade några posttjänstemän i denna stad en kooperativ konsumtionsförening, som sedan vuxit ut till ett företag af väldiga dimensioner: »The Civil Service Supply Association» I början kapitaliserades vinsten, men nu utdelas den som i ett vanligt aktiebolag, såsom dividend på det ursprungligen insatta kapitalet. En sådan förening kunde naturligtvis icke hållas öppen: af de omkr. 40,000 i föreningen inskrifna kunderna bilda de 5,000 en sluten och privilegierad krets af aktieägare. Också är en aktie på hvilken ursprungligen inbetalts 10 shilling (9 kr.). numera värd 125 pund (2,250 kr.). Ett liknande sällskap är arméns och flottans konsumtionsförening, hvars storartade lokaler vid Victoria Street ingen besökare af London torde ha undgått att lägga märke till.

En decemberafton 1844 öppnades en liten kooperativ bod på en bakgata i staden Rochdale i norra England. Det var 28 enkla Lancashire-arbetare, som slutit sig tillsammans för att för gemensam räkning göra sina inköp af mjöl, smör, socker o. s. v. De hade tillskjutit 1 pund sterling hvar, så att deras samlade kapital uppgick till 28 pund (något öfver 500 kr.). I början hölls boden öppen endast lördags- och måndagsaftnar, och medlemmarna delade göromålen sinsemellan, så att en skötte försäljningen, en var kassör för en omsättning af två pund i veckan, en skattmästare o. s. v. Det var alltså i alla afseenden ett mycket blygsamt företag, och ingen kunde väl då ana, att detta skulle bli utgångspunkten för en så väldig organisation som de moderna kooperativa konsumtionsföreningarna icke blott i England utan också i så många andra länder.

Den förening, som grundats af dessa »Rochdale's pioniärer», hade 1897 icke mindre än 12,775 medlemmar, ägde ett kapital på 6,3 mill. kr., en omsättning af 5,3 mill. kr. och gjorde en vinst af 680,000 kr. Vid sidan af sin egentliga affärsverksamhet hade föreningen 18 läsrum med omkring 20,000 band jämte en mängd boningshus. Men ännu större betydelse fick föreningen genom det exempel den gaf: rundt omkring i norra England och i Skottland växte nu kooperativa bodar upp efter Rochdale’s mönster. Medan så oändligt många andra kooperationsförsök misslyckats, har denna rörelse visat sig äga lifskraft nog att besegra alla hinder och svårigheter, visat sig vara något för praktisk socialpolitik att bygga på. Det är därför som Rochdaleföreningen ännu i dag förtjänar vår alldeles särskilda uppmärksamhet.

Låt oss först se på de mål som dessa »pioniärer» ställde sig. De voro:

att uppsätta en bod för försäljning af lifsmedel, kläder o. s. v.;

att bygga eller köpa hus till bostäder för medlemmarna;

att fabricera sådana artiklar, som föreningen kunde komma att bestämma, för att sysselsätta arbetslösa eller illa aflönade medlemmar;

att i samma ändamål drifva landtbruk;

att så snart som möjligt öfvergå till en organisation af alla krafter i produktionens, distributionens, uppfostrans och regeringens tjänst; att med andra ord upprätta en själfförsörjande hemkoloni i gemensamt intresse, eller hjälpa andra föreningar att grunda dylika kolonier.

Denna sista punkt visar hur äfven för den moderna kooperativa rörelsen den socialistiska framtidsstaten ursprungligen hägrat som det egentliga målet. Men till lycka för hela rörelsen togo de två första punkterna så mycken uppmärksamhet i anspråk, att alla de öfriga målen skötos åt sidan. Och på det sättet samlades alla krafter om en stor sak, den att skapa en kooperativ organisation för tillgodoseendet af medlemmarnes behof.

Hvad som gjorde Rochdale’sföreningen till en verklig konsumentassociation var det stadgandet, att vinsten skulle delas i proportion till hvar medlems inköp. Denna enkla och skenbart oviktiga föreskrift betydde i själfva verket ingenting mindre än profitens fullständiga utrotande och därför också möjligheten af rörelsens utveckling till en stor, öppen demokrati. Ty om vinsten i en detaljhandel på detta sätt utdelas mellan köparne, så är det liktydigt med att man alldeles ingen vinst beräknar, utan säljer varorna till nettopris. Nu kunde någon invända, att det vore enklare att då från början sälja varorna till nettopris, så att aldrig någon vinst uppkomme. Men hvarje affärsman förstår att detta är praktiskt omöjligt. Man kan icke lefva på en alltför smal mariginal; för att vara säker på att man ej gör förlust måste man beräkna prisen så att man gör en vinst. Det enklaste var då naturligtvis att begära samma pris som voro vanliga i andra detaljaffärer och sedan utdela möjligen uppkommande vinst i förhållande till hvad hvar och en köpt.

En förening, som var byggd på denna grundval, hade naturligtvis intet intresse af att sluta sig; den vinstandel föreningen hade att tillstå en ny medlem motsvarade endast den ökade omsättning denna medlem tillfört föreningen; de gamla delägarne kunde ju omöjligen bli lidande härpå. Tvärtom låg det tydligen i deras intresse att föreningen växte så mycket som möjligt, då ju en större omsättning alltid måste medföra möjlighet af att göra fördelaktigare inköp. Också ha de engelska konsumtionsföreningarna ställts så öppna som gärna är tänkbart. Hvad som kräfs är endast en inträdesafgift af en shilling (90 öre). Denna afgift ger stundom full medlemsrätt, men vanligen endast rätt att köpa och därmed rätt till vinst. Den vinsten samlas nu för medlemmens räkning, till dess han äger en full andel i föreningen (i regeln 1 pund sterling). Därmed blir han också full medlem med rösträtt och valbarhet till föreningens styrelse och öfriga förtroendeposter. – Längre kan man ej komma i sträfvandet att hålla en organisation öppen för en hvar, som godkänner dess grundsatser och är villig att inträda.

jag sammanställer här de viktigaste principer, som den engelska kooperativa rörelsen upptagit från konsumtionsföreningen i Rochdale, och som tillsammans bilda hvad man kallar »Rochdalesystemet.»

1. Att grunda en bod med hufvudsakligen eget kapital.

2. Att sälja endast rena och oförfalskade varor.

3. Att ge full vikt och fullt mått.

4. Att beräkna gällande marknadspris och att icke undersälja de vanliga bodarna.

5. Att icke ge kredit, ej heller själf begagna sig af någon.

6. Att fördela vinsten mellan medlemmarna i förhållande till deras inköp.

7. Att söka förmå medlemmarna att låta sina utdelningar stå kvar i den kooperativa affären för att på det sättet lära dem att samla kapital.

8. Att begränsa räntan på innestående kapital till 5 (senare också 4) %.

9. Att anslå 2 ½ % af all vinst till bildningsändamål för att sålunda befordra medlemmarnes utveckling och duglighet.

10. Att tillämpa den demokratiska regeln: en person, en röst.

Det är särskildt denna sista regel, som karaktäriserar den kooperativa rörelsen som en demokrati och skarpt skiljer den från de vanliga kapitalistiska bolagens plutokrati. I kooperationen träder personligheten fram såsom det väsentliga, det afgörande elementet, i aktiebolaget är det penningen, som har denna ställning. Äfven i andra afseenden har den kooperativa rörelsen en demokratisk konstitution. Så äro vanligen de anställda arbetarne uteslutna från föreningens styrelse och från alla val: de som stå i föreningens tjänst kunna icke på en gång härska. I den punkten skilja sig de moderna kooperativa konsumtionsföreningarna mycket skarpt från produktionsföreningarna, som ju just utgingo från den principen att de, som stodo i ett företags tjänst, också skulle regera företaget.

Den förra principen är den, som karaktäriserar Englands politiska lif: parlamentet är uttrycket för den härskande demokratien, men i detta parlament få statens ämbetsmän, demokratiens tjänare, icke ta säte och stämma, och en sträng sedvänja förbjuder dem också att aktivt delta i den politiska propagandan för parlamentsvalen.

Den rörelse, som börjat 1844 i Rochdale utbredde sig mycket hastigt. Redan 1851 funnos i norra England och Skottland 130 konsumtionsföreningar efter detta system. Ett jättesteg framåt tog rörelsen då man 1863 skred till upprättandet af en Centralorganisation för partiinköp. Det var denna organisation, som sedermera utvecklade sig till »The Cooperative Wholesale Society», hvars namn i våra dagar väl är kändt öfver hela världen. Detta sällskap, som har sitt säte Manchester, har till ändamål, att i parti inköpa varor för att tillhandahålla dem åt konsumtionsföreningarna. Endast kooperativa föreningar kunna vara medlemmar, och föreningen säljer endast åt medlemmar. Vinsten delas i förhållande till hvarje förenings inköp, hvilket naturligtvis äfven här verkar så, som om de enskilda konsumtionsföreningarna direkt erhölle sina varor till partiföreningens nettopris. Härmed är också en garanti gifven, för att icke The Wholesale Society skall urarta till ett för profit arbetande sällskap, utan hållas öppet för hvarje nybildad liten konsumtionsförening, som därigenom med en gång blir i tillfälle att dra den fulla nyttan af den storartade organisation de gamla konsumtionsföreningarna skapat.

Hvar enskild förening bidrar med kapital och röstar i förhållande till sitt medlemsantal, hvilket ju verkar på samma sätt, som om hvarje koopererande individ direkt vore medlem af partiföreningen.

Ett liknande sällskap grundades 1869 för de skottska konsumtionsföreningarna, och arbetar i flera afseenden i samförstånd med sin engelska förebild.

Liksom dessa partiföreningar äro ett uttryck för den kooperativa rörelsens sträfvan att nå så nära urproduktionen som möjligt, så ha de också i sin verksamhet ständigt fullföljt detta mål. I detta syfte var det, som man från och med 1872 började upprätta egna fabriker för att själf producera de viktigaste varor man behöfde. Därmed vann man, antingen att man för sig själf behöll en vinst, som annars skulle tillfallit en enskild fabrikant, eller att man drog ett yrke ur de »utsvettade» industriernas krets och tillförsäkrade sina arbetare rimliga lifsvillkor. För öfrigt ha kooperatörerna ständigt följt den grundsatsen, att betala fulla fackföreningslöner – en naturlig lönepolitik för föreningar, som väsentligen bestå af arbetare. The Wholesale Society’s fabriker äro mönster för moderna industriella anläggningar, försedda med allt det nyaste och bästa, som maskintekniken erbjuder; den rika tillgången på kapital sätter sällskapet i stånd, att i detta afseende ständigt hålla sig på höjden af tidens fordringar. Det är klart, att den, som ständigt kan köpa kontant och i mycket stora partier och som har en säker och noga känd kundkrets, också i andra afseenden har väsentliga fördelar framför de flesta konkurrerande, privata firmor. Också har The Wholesale Society utvecklat sig till en affär af kolossal omfattning. Sällskapet räknade 1898 öfver 1,000 konsumtionsföreningar såsom medlemmar och hade en omsättning på omkring 240 mill. kronor. Det äger egna agenter i utlandet och egna ångare för att hemfrakta de varor dessa agenter inköpt. Från Danmark köpa de t. ex. smör, skinkor och ägg i stora partier, och Göteborgs utan jämförelse största smörexportör är nu The Cooperative Wholesale Society.

Nu kan en skeptiskt anlagd nationalekonom måhända fråga: blir det egentligen någon vinst med hela detta sätt att ordna inköpen? Skola icke de, som stå i kooperationens tjänst, lefva, lika väl de, som den privata handelns anställda? Ha icke konsumtionsföreningarna dock i det stora hela ungefär samma omkostnader, som hvarje välskött privat detaljhandel? jag har redan antydt några fördelar, som kooperationen har framför den fria konkurrensen. Dessa fördelar äro äfven nationalekonomiska företräden: kooperationen betyder en koncentration af hela detaljhandeln och därmed en afsevärd besparing af arbetskraft i jämförelse med det rent af otroliga slöseri, som den fria konkurrensen i detta afseende gör sig skyldig till. Jag skall, i den sista af dessa föreläsningar, söka visa, att besparandet af arbetskraft, undvikandet af onödigt arbete är det enda verkligt betydelsefulla medlet till ekonomiskt framåtskridande. Står detta en gång fast, så kan det icke längre betviflas, att den högre organisation af detaljhandeln, som heter kooperation, af socialekonomen måste hälsas med glädje, såsom ett verkligt och viktigt steg framåt.

Konsumtionsföreningarna ha äfven därutinnan en fördel framför privata affärer, att de icke behöfva betala sina ledande män på långt när de löner som annars i affärslifvet äro vanliga. Det kan ju synas underligt, att icke de bästa krafterna under sådana förhållanden dras från den kooperativa rörelsen till de platser, där de bästa lönerna bjudas, men vi måste härvid ta i betraktande en faktor, som den vanliga nationalekonomien icke räknar med, nämligen den entusiasm, som bär kooperatörerna i arbetet för deras ideal. jag erinrar mig härvid en afton för några månader sen i »Socialekonomisk Förening» i Köpenhamn. Föreståndaren för de danska förbruksföreningarnas partiinköpsförening P. Eskesen höll ett föredrag om den rörelse han själf inlagt så stora förtjänster om och där han intog en ledande ställning. Han skötte det året en omsättning på omkring 13 mill. kr. och åtnjöt härför en lön af 7 tusen kr. »I privat tjänst», sade han, »skulle jag väl under sådana förhållanden ha bortåt 60 tusen kr. i lön; men jag kunde icke svika en verksamhet, som jag fullkomligt vuxit samman med, jag skulle då gå i stycken!» Jag skall aldrig glömma den enkelhet och den värme, hvarmed, han sade detta. Det var som såg man med ens in i en ny värld, där nya ideella krafter voro i färd med att bygga på ett nytt samhälle. Nu når mig budet att denne man i dagarne gått bort, och jag står som så ofta förr undrande öfver den gamla frågan, hvarför tar döden alltid de bästa?

Men det finns äfven ett objektivt ekonomiskt skäl, som gör det sannolikt, att den kooperativa rörelsen allt framgent skall förmå att dra till sig dugande krafter till lägre löner än som hittills brukat betalas inom affärslifvet. Det är den omständigheten, att den kooperativa rörelsen fyller sitt behof af affärsmän från ett så vidsträckt fält. Vi ha förut sett hvilken betydelse detta har för ett godt ekonomiskt urval. I hvarje liten konsumtionsförening intressera sig de köpande själfva, alltså kooperatörernas breda lager, för affärens riktiga skötsel. Det är naturligt att de, som ha något mer förstånd på saken bli invalda i styrelsen eller väljas till att sköta själfva boden. Af dessa åter tas de bästa ut till delegerade vid centralinköpsföreningen. Denna församling är alltså redan den en utvald samling af dugliga affärsmän och skolade kooperatörer. Bland dem tas nu ut de allra förnämsta för de mest ansvarsfulla ledarposterna; och man kan vara viss, att urvalet här göres med tillbörlig sakkunskap. Mången af dem, som den kooperativa rörelsen skänkt ett större och rikare verksamhetsfält och som har denna rörelse att tacka för en hög personlig utveckling, skulle säkerligen annars hela sitt lif kommit att stanna på en obetydlig plats, där hans krafter aldrig kommit till användning, ja, kanske aldrig upptäckts. Det är demokratiens stora mission, att göra ett slut på det meningslösa offrande af de lägre klassernas begåfningar, som vi hittills gjort oss skyldiga till, förblindade som vi varit af frasen om konkurrensens frihet. Det är socialpolitikens mål, att föra fram hvarje begåfning till dess rätta plats i samhället. Från den synpunkten är den kooperativa rörelsen ett stort och viktigt led i en sund demokrati, såväl som i en förnuftig samhällsekonomi.

Kooperationen utöfvar äfven i andra afseenden ett värdefullt uppfostrande inflytande på konsumenterna. Jag vill icke här tala om den högre varukännedom och det förnuftigare ordnande af hela förbrukningen, som följer med medlemskapet i en välskött konsumtionsförening. jag vill endast betona en punkt i Rochdalesystemets program, den som fastslår grundsatsen om kontant betalning. Hvad denna fordran, om den strängt fasthålles, betyder för ett arbetarhems ekonomi kan knappast öfverskattas. Det vore mycket att beklaga, om den kooperativa rörelse, hvartill ansatser nu göras i vårt land, skulle komma att lämna åsido denna grundprincip i den engelska kooperationen.

Kooperationen uppfostrar till sparsamhet. Konsumtionsföreningen verkar som en automatisk sparkassa. Den familj, som där till vanliga pris gör sina vanliga uppköp, finner vid årets slut att den äger en besparing, som kan vara välkommen nog för bestridande af större utgifter såsom skatt eller hyra, men som också, om den får kvarstå i affären, småningom kan växa till ett rätt betydande kapital. Härmed öppnar sig en väg för arbetarklassen till att själf bilda kapital och därmed vinna ett oberoende, som den på andra vägar förgäfves sökt. Att detta icke är blotta fantasier eller förhoppningar framgår af det faktum, att den engelska kooperationen redan nu disponerar ett kapital på omkr. 450 mill. kr.

Den kooperativa rörelsen har från England bredt sig ut öfver andra länder. I Norden är det Danmark som gått i spetsen och, egendomligt nog, de danska bönderna. De lysande resultat de nått med sina många olikartade kooperativa företag äro för väl kända för att jag här skulle behöfva uppehålla mig vid dem. Skola svenska arbetare och svenska bönder förmå att följa sina bröders fotspår? Eller är det sant, som man sagt, att svenskarne sakna de sociala anlag och den disciplin, som fordras för hvarje fruktbringande samarbete? Dess kraftigare och dess mera hängifvet måste vi arbeta på att fostra vårt folk till dessa egenskaper!

---