Swenska Sprätthöken/V. Acten
| ← IV. Acten |
|
| På Wikipedia finns en artikel om Svenska Sprätthöken. |
V. ACTEN,
Första Inträdet.
BARON STADIG. (allena.)
Jag wet intet wäl huru jag skall ansee den ähran mig är skiedd, at den wackra Fru Lotta låtit bedia mig til sig i afton at hålla Herr Ammiralen Enterfelt sällskap, wid andra omständigheter, skulle jag hafwa ansedt detta för en obeskriflig lycka, men nu kan jag intet annat än fruckta at mig dymedelst förebodas den största förlust som jag någonsin kan lida, och som är oersättelig - - - Fru Lottas Fader är kommen til Staden, hwickens samtycke, endast felades at giöra min Cousin lyckelig, min Cousin har ock sagt mig at Fru Lotta äfwen befalt honom at i afton infinna sig hos henne, samt at hon förlåtit honom de fehl som han kunde hafwa begått. Hwad bör jag sluta af alt detta? annat än at Fru Lotta utsedt denna afton til at ewigt gifwa sig i min Cousins wåld, och at jag endast kommer at wara där til ett bedröfligt witne, men hwad will jag giöra, jag kan intet wara ond på Grefwe Hurtig, han har giordt sitt bästa at winna den ädlaste skatt i hela werlden, jag har ej heller ordsak at klaga på Fru Lotta, hennes wal war giordt för än hon mig någonsin kiände, jag kan ej heller säga at hon gifwit mig den aldraminsta anledning at hoppas det hon wille eller kunde behierta min trogna kiärlek; Jag will önska dem begge lycka, och med tålamod uptaga mitt oblida öde, samt om möijeligit är tilse at denne kiärleks swaghet som på så kort tid, så godt som aldeles betagit mig all sinnets roo och alt nöije, må också blifwa den sista. Men här kommer den goda gamla Ammiralen, där sir wi ännu en öfwerlefwa af wår gamla Swenska ärlighet, du redlige kiäcke Gubbe, huru lyckelig wore jag, om jag finge kalla dig Swärfar.
Andra Inträdet.
BARON STADIG, AMMIRAL ENTERFELT.
Jag hoppas I har intet wäntat länge Herr Baron Stadig, min san jag fick nu först weta Er ankomst.
Jag kom ock nu på stunden hit Herr Ammiral, Er dotter, Fru Lotta, har befalt mig at wara des gäst i afton.
Det är wäl, det är wäl, Herr Baron, jag tackar Er så mycket mer för den ähran I will giöra min Lotta, som hon ock giordt mig en ganska fördehlachtig beskrifning om Er person det är wäl, det är wäl; min Flicka har rätt ser jag, mycket rätt, I är hierteligen wälkommen, Herr Baron, så mycket det har grämt mig at förnimma, det en af wårt Rike så wäl förtient familie, som Er är, tyckes wara så när på wägen at utslockna, så gläder det mig, at I Baron Stadig, utom hwilcken jag tror ej många wara öfriga deraf, i alt Ert wäsende liknar Ere berömwärda Förfäder, det är wäl, det är wäl. Om jag lefde aldrig så länge, skall jag aldrig glömma Er Far Gouverneuren Thore Stadig, han tiente i sin ungdom wid Siö-Staten, war ock en tapper erfaren och förståndig Siöman, som hade tient snart sagt på alla utrikes Flottar i Europa, och kunde med skiäl räknas ibland wåra bästa Siö-Officerare; som jag något för honom kom i tienst, så blef jag ock ett halft år giord til Schoutbynacht för än han, men han avancerade mig sedan förbi til vice Ammiral, om någon annan hade så hoppat öfwer hufwudet på mig, å kan jag ej neka at det ju torde hafwa blifwit ett halsbrytande arbete utaf oss emillan, ty wi woro den tiden en hop unga raska drängar på Flottan, som wid slika tilfällen ej förstådt skiämt, men tro mig, Baron Stadig, Er Fars avancemente glädde mig, och jag war den första som uprichtigt önskade honom därtil lycka, ty wi giorde bägges hwarannan den rättwisan, at tilstå det wi i bravoure och siö-manskap woro lika, så at min avantage fram för honom, endast bestod i en några månaders äldre Scoutbynachts fullmacht, men deremot hade han den förmån för mig, at hans Förfäder många hundrade år giordt Riket stora tienster, och klädt många blodiga skiortor; deras meriter tyckte jag at de borde komma Er Far til nytta, när han sielf så berömmeligen trädde i deras fotspår, och därjemte skillnaden i wåra förtienster ei kunde säijas wara särdeles stor. Han hade sedan den olyckan stackars man, at det högra benet blef honom afskutit i samma Siö-bataille, uti hwilcken min redliga wän Gref Claes Hurtig blef slagen, hwaruppå han lemnade Flottan, och så ifrån den ena tiensten til den andra, blef omsider Gouverneur i Norrlanden, uti hwilcken beställning han dog. I förlorade mycket Baron Stadig igenom en sådan Faders död, men så war I derjemte så lyckelig, at I några år efter, fick en Styffar, den redlige General Major Gladlynt, uti hwilcken jag tror at I intet saknade Er goda Far.
Åh nej, Herr Ammiral, min kiötzliga Far hade aldrig kunnat wisa mer kiärlek och ömhet för mig, eller taga mer omsorg om mig och min upfostran, än han, jag skall ock wörda hans döda mull så länge jag lefwer.
Herr Baron förlåt en gammal Gubbe, som hierteligen tager del i alt hwad som Er angår, om han är så frågwis och begiär weta hwad beställning som I bekläder, Er ålder, om jag gissar rätt, tyckes fordra at I måste redan hafwa walt någon wiss lefwernes art.
Jag hoppas mitt swar på Er fråga, Herr Ammiral, skall så gillas af Er, som jag finner både fägnad och heder uti sielfwa frågan. Jag har i hela min ungdom med all flit sökt inhämta de kundskaper, som skulle giöra mig skickelig, antingen til en god Soldat eller en skickelig Statsman. I språken, och Exercitier giorde iag ock de framsteg, at iag utan sielft beröm, kan säga mig uti dem wara färdig, min hug lekte fuller straxt på at taga til wärjan, men som wårt långsamma krig några år förut tagit ända och således liten apparence war til at lära stort, eller at giöra särdeles lycka i den metién, så beslöt iag på min Styffars trogna råd at giöra mina resor utom lands, besåg ock de förnämsta utrikes orter, med den flit och acktsamhet som iag trodde en gång skulle kunna giöra mig desto skickeligare til at tiena mitt Fädernesland, Frankriket lemnade jag til sist, i upsåt at där något dröija, til at efter en allmän wedertagen inbillning, gifwa mit wäsende något bättre skick och angenämhet, men jag war snart sagt knapt dit kommen för än jag fick bedröfweliga tiender om min Styffars död, och blef så twungen för mina angelägenheter skull, at begifwa mig hem åt igen, sedermera hafwer jag här hwarken sökt eller ernåt någon beställning, lärer ej heller giöra derom någon ansökning, ty ehuru iag altid skal wara färdig enär påfordras at med lif och blod, samt med arbete och hufwudbry tiena mit fädernesland, det ock til mina död dagar blifwer mit upsåt, at i alla måtto giöra mig därtil skicklig; likwäl som jag är så lyckelig at wara en förmögen man, som rikeligen kan subsistera af mig sielf, så har jag giordt mig samwete at söka brödet undan dem som måste tiena för deras uppehälle, Jag hafwer fördenskull utwalt at wara en landtman, men på sådant sätt, at när jag med flit och uptäncksamhet idkar mit Jordebruk, iag är intet mindre omtänkt at dageligen kunna giöra framsteg i alla nyttiga wettenskaper och at cultivera mit sinnes gofwor, på det när påfordras jag både på Riksdagar kan gå Riket tillhanda med trogna Rådslag och eljest straxt träda uti hwad tienst som man af mig skulle wilja fordra.
Jag bör likwäl berätta Er Herr Amiral, at Öfwerheten för min utresa gifwit Grefwe Hurtig och mig en wårt stånd anständig Caracter, den nåden sökte jag intet, men tog den dock emot med all underdånig wördnad och erkiänslo, dels för det at iag dymedelst får tilfälle at giöra hos wår nådigste Öfwerhet upwachtning, at således stedze kunna wara i des åtancka, dels ock, emedan efter wåra tiders skadeliga wana, någon Caractere är oumgångelig uti samqwäm, och det hederliga namnet af en rätt landtjunkare nu, beklageligen intet gifwer särdeles anseende, fast jag måste giöra mit granskap den rättwisan och tilstå, det wi endast giöra wärde af hwarandra, efter som den ena öfwergår den andra i förstånd, dygd och redlighet, och intet efter den stämpelen som en Fullmacht slagit på någondera af oss.
Det är wäl, det är wäl, Ert fattade beslut är berömmeligit Herr Baron, och iag spår förut at I ej länge få derutinnan framhärda, Ert Fädernesland, Baron Stadig, lärer snart behöfwa slika män som I, men Er Cousin Grefwe Hurtig, hwar är han engagerad?
Min Cousin är ei widare kommen än jag, han hade ock föresatt sig samma lefwernes art med mig, för än han började sina resor, men huru wida utrikes orter kunnat giöra en så total ombytning uti des förr fattade resolution som de giordt uti alt hans öfriga upförande, har jag ännu intet kunnat giöra mig kunnig om, men efter Herr Ammiralen nämner min Cousin, så lärer han tillåta at jag hierteligen beklagar den dårskap han begick just nu på Caffé-huset - - - och - - -
Åh nämn intet derom, Herr Baron, lapri, lapri, man måste förlåta ungt Folck, jag har ock warit yr i min ungdom, dock på Swenskt manér, sådane wispute utlänska manér wiste wi intet i min tid, wi galnades och hanskades oss emillan, så det gick wäl til, men wyrdade altid ålderdomen; dock det giör mig ondt at jag sielf blef på sistone något ifrig, bloden begynte at giäsa på Gubben, skall I tro, Baron Stadig, och hade I intet kommit emellan, så tror jag min san, at det blifwit bara alfware utaf, Jag förlåter Grefwe Hurtig af alt mit hierta, ja jag beklagar äfwen på det högsta, den förtret han dymedelst sig ådragit.
Huru då Herr Ammiral?
Ja jag wil säija Er Herr Baron, I wet utan twifwel, at Er Cousin friat til min dotter, I tör ock weta at hans Person stod henne så tämmeligen an: Hon hade ock ämnat på mitt inrådande, at i afton gifwa honom ett fullkomligt ja; alt detta är öfwerända; min Lotta hade för min hemkomst fådt weta hwad som händt på Caffè-huset, bedyrade när jag kom in til henne, i hennes kammare, at hon aldrig mer wille weta af Grefwen, ja påstod sig därtil wara förbunden igenom en dyr ed, den hon aldrig skulle bryta.
Men står hon intet at bewekas, och at wara så försonlig som hennes goda Far, hwilken likwäl lidit största oförrätten.
Jag giorde alt det jag kunde, at öfwertala henne dertil, men fåfängt.
Skulle Herr Ammiralen ei ännu willja giöra ett försok, hwem wet om icke ett så fromsint fruentimmer, som Fru Lotta, och som derjemte har så stor wyrdnad för sin Far, torde låta öfwertala sig.
Nei Herr Baron, jag kiänner min Flicka, så god som hon är, så beständig är hon i hwad hon en gång satt sig före, jag har desutan förswurit, at i slika mål, som dessa, någonsin mer bruka min Faderliga myndighet, sedan det en gång har lyckats mig illa, alt det jag kan giöra för Grefwe Hurtig, är at ynka honom, och at önska honom bättre lycka med en angenämare Flicka än min Lotta.
Den får han intet om han reser hela werlden omkring, min Herr Ammiral jag ber ännu en gång.
Bed intet Baron Stadig, bed intet, saken är ogiörlig, om I will, så gå sielf och bed min Lotta, men I må tro Gubbens ord, I lärer intet uträtta. Här kommer hon, giör nu Ert bästa.
Tredie Inträdet.
AMMIRAL ENTERFELT, BARON STADIG, FRU LOTTA, FRÖKEN GLADLYNT.
Min Lotta, jag har berättat Baron Stadig huru du misstyckt den händel Grefwe Hurtig började med mig på Caffé-huset, och at du fult och fast satt dig före at aldeles utslå hans Frieri.
Min wördnad för Er min kiära Far, den omtancka jag bör hafwa för min egen sällhet, och en swuren dyr ed, förbinda mig oemotsäijeligen til ett beslut, som jag aldrig ändrar.
Men min skiöna Fru, huru snart kan en ungdom förse sig, fel som af hastighet begås, och hwartil ingen arghet är ursprung, böra så mycket snarare hos dem förlåtas, som gemenligen de ädlaste gemöterne hafwa de hastigaste rörelser.
Ädla gemöten Baron Stadig, böra kunna styra sådane hastige rörelser, ett sundt förnuft kan altid hålla dem i tygelen.
Sådant kommer med åhren och förfarenheten, min wackra Fru.
Innan de ären och den förfarenheten kommer, kan så mycket ondt redan wara giordt, at det intet mera står at rättas. Men Herr Baron, lät oss intet längre raisonera härom, jag har ännu ett skiäl som är oöfwerwinneligit.
Tör jag fråga hwad det är?
Jo at jag will så, at jag blir derwid, och at den, som mera talar härom, giör mig aldeles intet til willjes.
Min nådigste Fru.
Jag hade aldrig kunnat tro at Baron Stadig skulle willja förtreta mig.
Jag ber, hör mig.
Stig up först Baron Stadig, och tala sedan så mycket Er behagar, släpp man min hand lös, jag will stå qwar, det kan wara lik mycket hwar jag är, som det är lika mycket hwad I will säija.
Min skiönaste Fru, jag tager himmelen til wittnes, at det första ögnablecket jag hade den lyckan at se Er, Era fullkombligheter så intogo mitt hierta, at I sedermera enwåldigt ägt alla mina tanckar, och at I warit all min längtans ädlaste och endaste måhl, iag wiste ei då at min Cousin Grefwe Hurtig war i lika tilstånd med mig, han har sagt mig sådant först i dag, men ach han förtälde mig tillika den lyckan han hade, at I, min skiöna Fru ei war honom ogunstig. När jag för några timar sedan, hade den ähran at tillika med honom giöra hos Er min upwachtning, bekräftade Er wackra mun, min Cousins lycka, och betog tillika mig alt hopp om min.
Sedermera är denna för min Cousin bedröflige händelsen emellan kommen, som tyckes hafwa ändrat Ert sinne, och hotar honom med förlust af en sällhet, som han borde skatta för den aldrastörsta i hela werlden, jag wore en Skrymtare om jag ei tilstode, at hwad som således händt, mig ingalunda bedröfwar, men så wille jag ei profitera af min Cousins olycka, så länge något hopp wore, at den samma kunde afböijas, ja jag hafwer äfwen trodt min skyldighet fordra, at, så mycket möijeligit wore, därtil contribuera, i detta upsåt min skiönaste Fru, och intet til at förtörna Er, har jag welat hos Er intercedera för min olyckelige Cousin, I har afslagit min bön, Ert fattade beslut emot honom är oföränderligit, I har förklarat alt förebedjande onödigt och fåfängt. Jag har således intet at reprochera mig sielf, ja fast emot mig sielf min egen kiärlek, ja min egen lycksalighet hafwa sökt, i anseende til min Cousin, fullgiöra alt hwad både wårt skyldskaps band, samt forna wänskap kunnat af mig fordra. Men (Faller åter på ett knä.) min skiönaste Fru, lät intet Er wrede emot min Cousin sträcka sig längre än til honom, har han ei wetat at sätta rätta wärde på det ädla hierta, som han war så när til at blifwa en lyckelig ägare utaf, så tro at jag håller det samma för den ädlaste skatt i hela werlden, utan hwilken alt nöije, ja sielfwa lifwet är och skall stedze blifwa mig både ledsamt och förackteligit, om detta hierta tigger jag nu här på mina knä, Skiönaste Fru Lotta, och tilbiuder at upofra Er där emot ett hierta upfylt af wyrdnad och kiärlek för Er, och som, så länge det äger en blod-droppa, skall hålla för sin största lycka at få höra Er til.
Huru kan du, min Lotta, låta bror min stå så länge på knä för dig?
Ett så owäntat tal ifrån Er Baron Stadig, har så surprenerat mig, at jag ei en gång märckte Ert knäfall, som mig ingalunda tilkommer, eller jag bör tåla. Stig derföre, om Er behagar, up, och war försäkrad om all min erkiäntzla för ett så hederligit, och mig äfwen ei obehageligit tilbud, någon längre bekantskap, och widare umgiänge lärer behöfwas, innan I kan rätt weta om gåfwan som I begiär, swarar emot det wärde I sätter uppå henne, mig torde och en längre tid wara nödig, til at bättre lära kiänna den, som för all min lifstid kan antingen giöra mig högst lyckelig och förnögd, eller och outsäijeligen eländig.
Min hiertunge, jag mins en wiss Fru, som ei många timar sedan sade, at hwad som skall giöras måste giöras fort.
Ja min Ängel, men jag mins åter en wiss Fröken, som ei längre sedan, swarade den Frun, at hwad som giöres hastigt, ångras länge.
Min wackraste Fru, sådane upskof ehuru gunstige, pläga ofta wara förebod af höfliga afslag.
Jag mente dem intet så, Herr Baron.
Men äro de då ei nu aldeles onödige, min nådige Fru, ingen tid, intet widare umgänge kan giöra mig mer försäkrad än jag nu är om min lyckas storlek, om Er wackra mun behagar endast med ett gunstigt ja den samma besegla, och om min beständiga wyrdnad för Er Person samt oföränderliga uprichtiga kiärlek för Er, lär Er egen dygd, Er egen fromhet, ja alla Era öfrige fullkomligheter bäst betaga Er alt twifwelsmål, des utan så är jag försäkrad at Er egen goda Far här, lärer ei undandraga sig at gå för mig i borgen.
Ja det giör jag giärna, både med hand och mun. Det är wäl, det är wäl.
Än jag då, Bror, will I intet ha min Caution med. (Til Fru Lotta.) Du tager fuller den för god min Ängel?
Ingen mindre min Fiken, jag wore min san klok, om jag antog en omyndig Flicka, som du är, för Cautionist, se du dig sielf före om goda Cautionister, du tör snart nog behöfwa dem bättre än jag nu giör. (Til Baron Stadig.) Men Baron Stadig, I måste ei illa uptaga om jag säger at både sielfwa anständigheten och wissa skiähl fordra, det jag mig förbehåller en något längre tid til betänckiande, kom derjemte ihog en wiss omständighet, som ock giör mig twehugse och äfwen torde fordra hos Er en nogare eftertancka.
Hwad omständighet kan det wara min skiöna Fru?
Jo Baron Stadig, erhindra Er allenast, at I heter Stadig, och jag Enterfelt, at I är af en gammal och jag af en ung Familie.
Jag erhindrar mig, min skiöna Fru, at I är af samma stånd som jag, och at en rätt så stor Kung, ja kanskie större, uphögt Er Far dertil, som den hwilken benådat min Familia dermed, jag wet ock, at ingen utan sidwördnad för Öfwerheten, som är all heders kiälla, kan giöra en skillnad emellan desse och de förra tiders Familier, hade alla tiders Konungar här i Swerige, lika mackt at benåda deras undersåtare med heders stånd, så kunna ock alla tiders Familier ei wara i olika anseende, utan at man tillika will sättja ett större wärde på den ena Konungen än på den andra, hwilket wore en äfwentyrlig förmätenhet, det torde fuller så wara, at en eller annan kommit til denna förmån, utan särdeles förtienster, hwilket åtminstone intet händt wår redlige gode gubbe, Er Far, men huru kunna wi wara försäkrade om, at intet sådant i forna tider sig tildragit? Min tancka är, skiönaste Fru Lotta, at när Öfwerheten med sin höga hand bekräftat någons heders stånd, i samma ögnablick, alt det framfarna bör glömmas, och allenast den nya Ridders-Mannens och des Efterkommandes fölljande upförande, mandom och trohet, giöra dem mer eller mindre hedrade ibland oss, ja, min wackra Fru, en wäl och til Rikets tienst anlagd ungdom, ett redligt, uprichtigt och tappert wäsende, ett wänligt och nöisamt umgänge, jämte en oföränderlig kiärlek för Fäderneslandet, trohet och lydna för Öfwerheten, giör i mitt tycke en fullkomligare adelsman, än hundrade Tusend ahnor; den trägna ansökning, som jag ock nu giör hos Er, min wackra Fru Lotta, bör äfwen öfwertyga Er om, at jag hafwer samma tancka om Fruentimbret, Jag ser hos Er alla de fullkomligheter som böra pryda Ert kiön, och dem wyrdar och skattar jag mer än om i kunde nämna Mors Mormoder, och så widare ända tilbakars til Drottning Disa.
Åh rör aldrig denna förhateliga strängen, min Lotta, Er tunga kiäre, qwinfolck leker gemenligen mäst på denna såra tanden, som likwäl måste aldeles upryckas med alla des diupa rötter, om elljest friheten skall hafwa bestånd, och här blifwa någon enighet, samt den där på grundade allas wälgång. Jag will säija dig min Lotta, ingen kan förachta din Familie, utan at antingen förachta din Far, eller hans Farfar, som war en ärlig redlig bonde, förachtar han din Far, så lät honom wisa i sin Slächt någon, som med mera möda, fara, samt ärlighet brackt sig up i werlden, än han, förachtar han den redliga Bonden, som war din Fars Farfar, så måste han ock wara så onaturlig at förachta första uphofsman af sin egen Familie, som intet lärer mer wara kommen utur himmelen, än andra, och som lärer aldrasist tilbakars nödwändigt hafwa warit en god Swensk Bonde, eller något dylikt, men som jag sade, det hugnar mig, at det är allenast, I qwinfolck, som löpa med slikt lapri, manfolcken ha mera förstånd och billighet än så, min san ha de så, min Lotta. Det är wäl, det är wäl.
Ja min kiära Far, men det är dock med qwinfolcken som jag mäst måste umgås, jag kan intet tåla at blifwa sedd öfwer axlen, eller at icke hållas för jämgod med dem, som intet ha mer än jag, sielfwe förtient det heders stånd, de förhäfwa sig öfwer, kom ihog Er egen Moster, Styf-moster, menar jag, Baron Stadig, Fröken Sisla Storlåt, huru ställer hon sig mot Er half-Syster där, det war länge, kan tro, innan hon wålade sig at se henne, omsider lät hon beweka sig dertil, och kanskie, at, när de woro ensamna, hon war så familier at kalla henne Cousine, men kom någon främmande in, så hette hon mycket kallsinnigt, min Fröken.
Alt detta är sant min hiertans du, men kom deremot ihog din Gu-mor, den fromma Grefwinnan Hurtig, har du någonsin sedt henne giöra någon slik oförståndig skilnad? har hon intet, fast du är henne på intet sätt skyld, dock altid kallat dig i aldrastörsta Sällskapen, snart Gu-doter, snart Syster, och mig har hon altid hedrat med det namnet ehwem som ock warit närwarande.
Men hwad heder har hon ock icke deraf, min hiertans Fiken? den goda Grefwinnan är icke en hårs mån mindre derföre wyrdad och älskad, ja alla så godt som fiker efter at utaf alt hierta gifwa henne den Respect som hon sielf tyckes willja undwika.
Om jag lefwer i hundrade år, skall jag aldrig glömma den sista gången när jag nu wid min upresa besökte den makalösa Frun. Jag fan henne gåendes med sine Barn uti ett långt Galerie, hwilckets ena sida war beprydt med des Framledne Herres, Grefwe Christopher Adels, och den andra med hennes egna Förfäders Conterfay, hon nämde dem alla, berättandes hwad höga Embeten de beklädt, som de förnämste tienster, som de giordt deras Fädernesland, men sade derjemte til de små hiertungarne, Er förmån kiära barn, at hafwa utaf så dråplige män Er härkomst, är sannerligen stor, men som I sielfwe intet det aldraminsta dertil bidragit, så böra I ingalunda deröfwer förhäfwas eller förackta andra, följen I Era Förfäders berömmeliga exempel, så böra deras förtienster öka Era, men giören I annorledes så wanhedren I dem, och de ännu mera Er.
Det är intet utan at ju en eller annan af wårt gambla Fruentimber äro så inbilska i detta målet, at de snart sagt intet tänka eller tala om annat, än detta lappriet, ja jag fruchtar at de söka äfwen at planta denna högfärden i deras barn, för än de lära dem något annat gådt, jag will äfwen ej neka det jag tror min gamla Moster Sisla heller skola se mig gift med ett gammalt Slächt-Register, och ett wähl målat ätte-trä, än med Er min skiöna Fru, men så kan Grefwinnan Hurtigs exempel, dock öfwertyga Er at ibland de äldre Familier finnes, ja jag tör säija, til störste delen raisonable fruentimber, de lära altid fägna sig af Ert umgiänge, min wackra Fru, samt hedra Er, som min hustru, men ändå mäst för Er egen merite, de andre om sådane skulle finnas förtiena intet Er bekantskap, ja intet en gång at nämnas, men min skiönaste Fru Lotta, desse äro alt för alfwarsamme discourser för en pickhogad älskare, som wäntar af Er wackra mun sin dom, gif honom nu antingen lif eller död.
Lät mig wäl höra Parterne, Baron Stadig, och wäl ransaka saken innan jag gifwer dom, der til fordras någon tid.
Det är wäl, det är wäl; men min kiära Lotta hade du intet bäst at giöra pinan kort? tänck dock huru trägit han beder!
Jag will intet giärna neka min kiära Far något, men måste dock i detta målet så wida wara olydig, at iag utber mig något råderum, innan jag mig fullkomligen yttrar.
Stå intet kiära Lotta och tokas så med Bror min, jag kiänner ändå på mig, at du gifwer honom ja.
Du tör ha kiänt så mycket för en gång du, och likwäl bedragit dig, mins det; Emedlertid Baron Stadig, så försäkrar jag Er, at hwad beslut som jag fattar, Ert nöije skall wara mig om hiertat.
AMMIRAL ENTERFELT, FRU LOTTA ENTERF. FRÖKEN GLADLYNT, BARON STADIG, GREFWE HURTIG, LASSE LUSTIG, och SARA.
Quel bon heur ma Cousine, at så se Er twenne gånger på en dag ma foy, altid lika skiön, och lika behagelig.
Det är wäl, det är wäl, lära de så at lefwa i Paris? jag mente man hälsade altid på Frun i huset först.
Det är alt för mycket Swenskt och gammalmodiskt, kiära Far, Grefwens wana är at gå til Fröken först, sedan til Spegelen, och sist kommer raden til mig. (Sackta til Ammiralen.) Si min Far, spådde jag ej rätt, straxt här på lärer hans Grefweliga Nåde, förfoga sig til mig.
Du lärer fuller sloka fiädrarne rätt nu min Grefwe, när dig blir bekant, huru du har förqwacklat din lycka, dock hwem wet du tör wara lyckeligare än jag, som ännu har alt at fruchta, men hwars hopp är ganska owist. (Til Gr. Hurtig.) Cousin, Cousin, hwad giör I, kommer I intet ihog at I är uti Fru Lottas hus, och af henne buden til gäst, utan at I deremot wist henne den aldraminsta höflighet? ser I ock intet hennes Far Ammiralen Enterfelt, som I förförde Er på rättnunnas? mig tyckes at I borde til det minsta giöra hos honom Er enskyllan.
Min wackra Fru, ehuru högt jag är Er förbunden för det tilstånd I gifwit mig, at i afton niuta Ert kiära sällskap, så skulle I dock tusende falt öka den gunsten, om I behagade intercedera för mig hos Er Far Herr Ammiralen här, at han förlåter det fehl jag i hastighet begådt emot honom, min san han war mig aldeles okiänd.
Herr Grefwe, min Far wet så wäl hwad han bör förlåta eller intet, at det wore förmätigt hos mig, at willja honom til något öfwertala, har I brutit honom emot, så åligger det ock Er at begiära förlåtelse.
Jag giör det gierna, och af alt hierta, min nådige Fru, min san Herr Ammiral Jag kiände Er intet.
Det är wäl, det är wäl, men jag skulle täncka Herr Grefwe, at det wore alraförsicktigast om man mäst undwek til at oförrätta en okiänd, af fruchtan, at man torde dymedelst giöra mera ondt, än man kanskie förmodat. Jag har glömt, min Grefwe, jag har glömt alt hwad oss emellan sig tildragit, önskar Er alt godt, och at denna händelsen må wara Er en warning, tänck endast på Er hederliga Familie, I är snart sagt den endaste qwar der utaf, kiära Grefwe, lät henne intet slockna ut i en skamfläck.
I en skamfläck säger du, du redlige Gubbe, i all min lifstid hafwa aldrig några ord gått mig så til hiertat. Min nådige Fru, Er goda Far har förlåtit min galenskap, lät mig nu utbedja mig samma gunst utaf Er.
Mins min Ed Grefwe, och döm der utaf hwad swar, I har at förwänta.
I swor i hast, min Fru.
Men har beslutit at hållat ewigt.
Stig up Grefwe, alt är fåfängt, och til at mer öfwertyga Er derom, Baron Stadig, gif hit Er hand, och tag denna handen, som tillika med mitt hierta gifwer sig ewigt uti Ert wåld.
Åh du inbundne skalck du, kom wäss, at du hade detta redan i din lilla hierna, när du så kallsinnigt i jånses begiärte tid at betäncka dig.
Det är lika mycket Fiken, saken är giord, och nu skall du fritt få kalla mig Swägerska om du will.
Min kiäraste Fru, döm af mitt stilla tigande om min erkiänttzlas storlek, små wälgiärningar finner man ord at tacka före, men så stor, som den är, hwilcken I nu wisat mig, och det ändå just sedan I lemnat mig emellan hopp och frucktan, öfwergår alla tacksamhets teckn, som med ord kunna wisas.
(Tager ett rep utur böxsäcken, springer til Grefwe Hurtig och wisar honom det samma.)
Monsieur, Monsieur voicy, en säker läkedom för korgen och miältsiukan, probatum est.
Gå din wäg din narr, eller jag lärer skiutza dig hädan, så det skall hwissla efter.
Mycken tack, nådige Grefwe, jag res fuller utan skiutz, jag kiänner alt för wäl Ers Nådes håll-hästar, de slå så gärna, så går det, obuden tienst blir altid försmådd. Men hwad skall jag giöra med detta härliga elixiret, som likwäl gifwit så många en så rolig sömn, at de aldrig waknat. Hör min skiöna Jungfru Sara, I hade liten wänskap för mig den tiden jag war Fransos i werlden, I mins wäl Monsir Champagne, I talte då om bröllop, nu min Ängel tilbiuder jag Er detta skiöna giftermåls bandet, om I will sättja halsen däri först, och låta mig snöra til, jag will straxt komma efter, och då sku wi wara samman bundna kan tro, åh så sammanbundna.
Jag tackar dig din stygger, behåld dit repstycke för dig sielf, och sådane lättfärdige bedragare som du är, du har wäl förtient det ock mer.
Ja det skall bli så, Cousin Stadig, war det ett wänskapsstycke, at på så listigt sätt practicera ifrån mig ett Fruentimber, som I wiste at jag älskade, och om hwilckens godhet för mig, jag hade giordt Er förtroende.
Grefwe Hurtig, jag lemnar Herr Ammiralen och hans skiöna doter Fru Lotta, at wittna om jag, fast än jag war Er Rival, dock i denne saken mig annorledes upfördt, än som Er wän.
Det är wäl, det är wäl, jo Grefwe, Baron Stadig har i anseende til Er gifwit sådant prof af wänskap, som jag tror wara ohördt, han har sökt, med trägna böner, knäfallande, och jag wet intet hwad mer, förekomma den förtret som Er händt, ja jag har intet hört honom på något sätt yppa sin kiärlek för min Doter, för än hon bedyrade sig wara obewekelig at mer hafwa någon god tancka för Er.
Wet Grefwe Hurtig, han war så enwis så enwis, och så enträgen, at plåga mig med förböner för Er, at jag hade snart sagt börjat hata honom så mycket som jag tilstår at jag nu älskar honom.
Det är mig ändå kiärt, at som jag har ingen annan at skylla, än mig sielf, jag likwäl då jag mister en kiäraste, icke i det samma mister en trogen wän. Min nådige Fru, tänck intet at den frågan jag nu giör Er, om I någonsin haft någon wärkelig godhet för mig? härrörer af en fåfäng inbillning, sedan jag försäkrar Er des ändamål endast wara, at utaf des swar, blifwa mer eller mindre öfwertygad om mina fehl.
I wet Grefwe, at ett sådant tilstående ei är så särdeles anständigt för ett Fruentimber, i det tilstånd jag nu är, dock lärer Baron Stadig ansee för ett upricktighets teckn hos mig, at jag ei nekar det, til hwilcket han sielf warit wittne. Ja Grefwe, jag har haft så god tancka för Er, at när min Far uppå Er Fasters anmodan begiärde mitt ja för Er, jag gjorde ingen swårighet at alt hemställa til hans behag. Men - - -
Åh stanna där min skiönaste Fru, min egen eftertancka säger mig alt för mycket det öfriga, ja det är mitt egit upförande, som har förorsakat Er kallsinnighet emot mig, mitt egit upförande har giordt mig förachtelig i Era ögon, ja det har äfwen föranlåtit denna redliga gamla mannen at warna mig, det jag ei måtte blifwa en skamfläck uti min Familie; Du har wäl tilbrackt din ungdom, Hurtig, wäl anlagt dina medel på utrikes resor, när wid din återkomst i ditt Fädernesland, dina och din Families bästa wänner tro sig hafwa orsak at gifwa dig sådane förmaningar; Jag skall ock uptaga dem som mig bör, kasta ewärdeligen bort detta flycktiga utlänska wäsendet, som en inbillad artighet kommit mig at taga nöije uti. Min klädedräckt, min åtbörd, mitt tal och mitt sinne, skall hädanefter wara Swänskt, upricktigt Swänskt, mitt Fäderneslands frihet, upkomst och förswar skola förnämligast hädanefter sysselsätta de tanckar som härtils warit så pickhågade på allahanda fåfängia.
Det är wäl, det är wäl, nu kiänner jag Er igen, Grefwe Hurtig, nu framlyser den gamla Swenska manligheten uti Er, med ett ord, nu kiänner jag igen i Er Person Era mycket berömda För-Fäder, sådan war deras gång, sådant deras tal, ja nu är I rätteligen och i sanning Grefwe Hurtig.
Hwart will alt detta taga wägen, han har icke sagt det aldraringaste til mig hela denna tiden, nog har han gifwit Fru Lotta goda ord, få se om, sedan han finner sig hafwa förlorat henne, gamla kiärleken icke upwaknar, det må han ock giöra för Fiken, säger jag.
Cousin Stadig, jag fägnar mig öfwer din lycka, jag war henne intet wärd, och hon hade intet kunnat träffa en redligare man, eller bättre wän än du är, men om du blifwit lycklig, så neka intet til at äfwen giöra din wän så, det står i ditt wåld Stadig.
Huru då, kiära Grefwe? står det i mitt wåld, så är I lycklig redan, denne hiertungen undantagandes, är intet i werlden, som jag antingen kan, eller will neka Er.
I ären bägge hwarannan wärde, Cousin, men hwad säger I om Er wackra Syster här, jag adresserar mig intet til Er, som hennes Bror, eller Förmyndare, man som til en Förebedjare, förmå henne at emottaga ett hierta som, ehuru flycktigt och fåfängt det härtils warit, ingen ting högre åstundar, än at få ewigt fästa sig under hennes lydno.
Min Syster, Er tilkommer at här på swara, I wet at mitt Förmyndareskap, som Er Far mig anförtrodt, aldrig behöft sträcka sig längre, än at med nöije befalla hwad I Er föresatt, jag hoppas jag lärer ock nu hafwa tilfälle at giöra det samma, i anseende til det benägna swar, som jag will förmoda at I gifwer wår Cousin.
Åh Bror, stackars Grefwe, han ser då så barmhertig ut, hwem kan neka honom något, men är alt hwad I nu sagt, Grefwe, rätt Ert alfware?
Ja, och utaf alt mitt hierta min Ängel.
Det är mig kiärt, men töfwa, Grefwe, at gifwa mig desse kiärlige ökenamnen, til des jag får lof at kalla Er så igen, men swara mig nu uprichtigt på en fråga, gifwer I Eder på nåde och onåde, eller will I capitulera; swara rent ut Grefwe?
Du kan intet låta bli at wara galen, din yrhätta.
Hwilket behagar min skiöna Öfwerwinnarinna?
Inga ökenamn säger jag, Grefwe, I skall få Capitulera, men får icke jag sättja up puncterne?
Mycket gierna.
Så hör nu wäl på och säg til hwilken I samtycker eller ei.
Först och främst så skall Grefwe Wilhelm Hurtig ifrån denna dagen aldrig understå sig at komma til hofs eller något hederligt sällskap, med sitt hår eller Peruque upknuten lika som wille han rida skiuts, hwaremot jag lofwar med hand och mun at willja tro honom hafwa öronen qwar, utan at han skall hafwa af nöden at wisa dem bara.
Samtyckt.
Til det andra, skall Grefwe Hurtig låta rese-wåtsäcken ligga bak på uppå wagnen, eller drängens Sadel, samt låta kusken behålla Piskan, utan at nu eller i framtiden binda någondera af dem bak uti sitt hår, eller sin Peruque, ei heller skall han förorsaka dyr tid i landet med det myckna miölet han låter baka fast ofwan på hufwudet.
Samtyckt.
Til det tredie, skall bemälte Grefwe ei fördrista sig at bära lifwet på sin råck under armhålen, eller med wida och upstoppade råckskiörten, apa efter Fruentimmers styfkiortlar, wid straff at straxt hafwa förbrutit böxorne til mig sin laggifta Hustru.
Samtyckt.
Til det Fierde, skall han ei bära böxor, med förlof sagt, så trånga at han behöfwer draga på sig dem med sko-horn.
Samtyckt.
Til det Femte, skall han aldrig bära hwita strumpor, utan när han åker i wagn, och det ändå ei ofta, på det en olyckelig åkommen fläck, ei må komma hans friska ben i elakt omdömme.
Samtyckt.
Til det Siette, måste han owägerligen befalla sin Skomakare at giöra skor, som helt och hållit täcka hela hans fot, och ei mer bära en fuhl och stygg sko, samt en bar brist, til at willja synas hafwa en liten fot.
Samtyckt.
Til det Siunde, börbiudes aldeles, at taga sölljor ur remtygen på wagnar, och spänna fast ytterst på tåna af sina skor.
Samtyckt.
Min Nådiga Grefwe får jag icke lof, at springa hem efter Er Natt-Kiortel, jag fruchtar I lärer rätt nu stå naken elljest, I blifwer så aftaklad.
Til det Åttonde, skall Grefwen bära så stor hatt, som kan täcka honom för rägn och Solskien, och aldrig sätta den på ett öra.
Samtyckt.
Til det Nionde, skall Grefwen intet gå och sprätta med benen, kasta sig på en Länestol hwar han kommer in, eller hwart ögnableck beskåda sig sjelf i Spegelen.
Samtyckt.
Til det Tionde, skall han intet i oträngde mål slänga in Fransyska ord i sitt tal, och siunga stycken af Fransyska wisor, men särdeles blifwer honom förbudet at bruka Fransyska Eder, som han ock måste lofwa at ganska sparsamt swärja på Swenska, samt at hwarcken på Fransyska, eller Swenska bruka mörka orda-sätt eller double entendre, som likwäl äro så tydelige, och förstås så lätt, at ett blygsamt ansichte intet kan undwika at rodna wid deras åhörande.
Samtyckt.
Til det Ellofte, får Grefwen ingalunda wid alla tilfällen härdt och twärt tala om utländska moder, manér at lefwa, sällskaper, Conversationer och tidsfördrif, och uphöija dem så högt som han förringar alt hwad som Swenskt är.
Denne puncten bör intet allenast jag, utan hwar redlig Swensk säga ja til.
Kiära Fiken giör en gång ända på alla dina puncter.
Puncterne blifwa snart färdige, bry dig om dig sielf du, jag måste hafwa Dusinet fult.
Til det Tolfte säger jag, förbiudes alla Soupér och Collationer, der jag intet är med, hwad säger I til det Grefwe?
Er närwaro min skiöna Cousine skall altid wara mig så kiär, at jag denne puncten med alt nöije bejakar.
Will I Grefwe Hurtig trogit och uprichtigt hålla alla desse Capitulations puncter?
Från början til ändan, min Cousine.
Men will ock I samtelige här närwarande wara borgen härföre?
Du slipper intet Lotta förr än du med dit ja kommer också.
Åh din fiolla, Ja då.
Men min skiöna Cousine får jag intet ock införa en eller twå puncter uti wår Capitulation.
Jag fruchtar I börjar på rebellera Grefwe, hwad giäller I täncker redan på willkor, som giöra alt hwad I lofwat til intet, men lät oss höra?
Först skall jag ifrån detta ögnablecket få byta det ledsamma Cousin namnet i namn af Ängel, och andre slika förtrolige och kiärleks-fulla namn.
Det är fuller något för hastigt, men lika mycket, samtyckt.
Skall min skiöna Cousine altid wara wid ett så godt humeur, altid så angenäm, och altid älska mig, så mycket och så uprichtigt som jag älskar henne, blifwer denne puncten samtyckt, så begiär jag ei mer, och då är jag bland de lyckeligaste i hela werlden.
Samtyckt af alt mitt hierta, och så min kiära Grefwe Hurtig giör jag en ända på Ert korta frijeri, och nu är jag Er egen Ängel, eller hwad i will kalla mig så länge jag lefwer.
Det war en Flicka för dig det, det är wäl, det är wäl. (Alla säga.) Wi önska Er bägges lycka.
Vivat. Tänck om antingen min Grefwe eller jag, hade hängt up oss rättnunnas, så hade wi intet fådt se på denna glädjen, jag tror han har mera förstånd likwäl än jag, fast än jag länge twiflat derom.
Femte Inträdet.
Til alla de förrige inkommer MÅNS.
Junckern, som war här för några timar sedan, är der ute, och will änteligen tala med Ers Nåd.
Hwad will den besten här, säij honom jag är förhindrad, han kan komma igen i morgon.
Intet så, intet så, min Lotta, Sara har på dina wägnar gifwit honom något hopp, det är bäst ju förr ju hällre låta honom weta at det är fåfängt, på det han må straxt begifwa sig hem åt igen, och ei underkasta sig många förtretligheter här, hwarest han är owan at lefwa, och Folcket ännu mycket mer owana at se en så ohöfsad sälle; Kiära Lotta lät honom komma in.
Jag åtlyder giärna min Fars befallning.
Det är wäl, det är wäl, hör Måns, gå och bed Junker Torbiörn komma in.
Siette Inträdet.
Alla de förrige, JUNCKER TORBIÖRN, TRULS MÅNS.
Huru? är denne öfwersittaren här också, jag glömmer intet huru han wille tåpprida mig i jånses på Cofs-huset, som de kallat, han törs fuller wara så dristig på kiöpet at löpa efter Frun i huset här, jag skall betala dig din utlänninge du.
Juncker, Juncker, war intet så häftig, jag hoppas ingen har giordt Er emot här.
Giordt mig emot! Herr Ammiral? Jo jag tror denne yfwige Påfogelen, som står här, har wist giordt mig emot, han wille så godt som kiöra ut mig sidst på ett ställe där jag betalte mina pengar, så wäl som han.
Ja skam få mej, giorde han icke, Herr Arsnal, jag hisnar ännu när jag täncker på hwad hop penningar som han wräkte bort där, och ändå för bara skarnet wet ni.
Tig din lymmel när bättre folck talar.
Jag hade orätt i hwad jag giorde Juncker, och beder Er för hela Sällskapet här om förlåtelse, sku wi icke wara wänner.
Tager honom i hand och skakar den samma och säger: Må giöra ja wi sku wara du-bröder på kiöpet, sku wi icke?
Wi sku tala därom öfwer ett glas win rätt nu wid bordet, Juncker.
Wet I Juncker, at det är en Grefwe, som I talar med.
Han må wara Grefwe eller intet, det är Juncker Torbiörn lika mycket, jag har Sextusende daler Silfwermynts inkomst Truls, är hans Grefskap bättre, så lät honom wisa sin Jordbok derpå, Grefwe, säger du, jag är Juncker, ock så war Far min för mig, och håller mig god som någon Grefwe, han må wara kommen från Tyskland, eller Franckriket, ja om det wore från Ryssland med.
Hwarföre så ifrig Juncker.
Jo, Truls här säger, I är en Grefwe, kan tro, hör ni, ni må wara Grefwe eller Friherre, ja Furste med, hwad bryr jag mig derom, om I will wara wän och du-bror med mig, så är det wäl, hwar och icke så kan det wara mig lika mycket, och så är en ända på det.
Er Truls wet intet hwad han säger, rätt nu rätt nu sku wi dricka bror-skål.
Och då skall jag giöra Er den äran at kalla Er Bror-Grefwe af alt mitt hierta. (Til Sara.) Jag lofwa fuller när jag war här sidst, at jag skulle intet förr än i morgon komma tilbakars, at få weta om I war hugsad at blifwa min hustru eller intet; Men jag har blifwit så orolig i mitt sinne, Fru, sedan jag såg Er sist, at jag intet kan wänta länge, utan måste nu straxt weta huru jag är deran. I är så wacker, och har giordt mig så kiärlig, at mig tyckes jag kan intet lefwa utan Er.
Jag har ju en gång bedt Er Juncker at intet wara så hastig.
Jag wet intet min doter om det är wäl giordt, at först bedra en enfaldig stackare, och at le åt honom sedan, han är likwäl af förmöget Folck, och torde hafwa blifwit en beskiedelig man, om han haft bättre upfostran. Juncker Torbiörn får jag lof at säija huru alt hänger tilhopa här.
Det hänger så tilhopa Herr Ammiral, at jag håller af Er Dotter, och will giöra henne til Fru på Stollebo, men hon står och twikar och twikar här, kiära säg ni åt henne, at hon gifwer mig swar, och ett godt swar på kiöpet, hör ni det, Herr Ammiral.
Det är wäl, det är wäl, det hänger fuller intet aldeles så tilhopa eller Juncker, ty I skall weta, at när i sist giorde min Doter den ähran at besöka henne, så mådde hon intet wäl, at hon kunde sielf taga emot Er, men wille likwäl ei, at I skulle gå aldeles med oförrättade ärender tilbakars igen, derföre bad hon denna Jungfrun, at i hennes ställe tala med Er, och höra Ert ärende jag måste och derjemte säija Er Juncker, at det sedermera händt sig, at min Doter samtyckt at gifta sig med denna Herren, och giör det mig således ondt, at I denna gången tagit fåfäng möda.
Så är I intet Fru Lotta Amralens Doter, hör min wän?
Nej Juncker.
Hwarföre skall I säija så då?
Jag tänckte intet bedra Er Juncker, utan giorde, hwad min Fru mig befalte.
Hwad är Ert rätta namn, säg mig det, om I eljest kan säga något sant ord.
Jag heter Sara, Juncker.
Är ni Adel min wän?
Ja men är hon så Juncker, hennes Familia heter Lotand, hennes Far war en gammal redlig Officerare, som dog i största fattigdom några år sedan han kom utur fångenskapet, hennes Mor fölgde tätt deruppå; Min Mor tog henne til sig då hon war bara barnet, utan at låta henne weta hwem hon war, och har upfödt henne snart sagt som sitt egit barn, sedan har hon warit hos mig på samma fot.
Er tienare Jungfru Sara Lotand.
Du hade fuller haft tid at kalla mig Fröken likwäl, sedan du hör at jag är Adel.
Hör hwad jag säger Er nu, ni är fuller intet så rik, som Er Fru, det kan wara lika mycket, jag är rik nog för både mig och Er, men I är åtminstone så wacker, skam å säijandes, säi nu rent ut will ni ha Juncker Torbiörn Ränterik til Man och Herre, eller intet, sådant tilbud tör intet ofta giöras Er mins det.
Jag har fuller aldrig ämnat at gifta mig.
Monsir Champagn kan witna det, min san.
Men likwäl will jag intet utslå en så wacker Herres tilbud.
Så tag mig i hand Jungfru Sara Lotand och ifrån den dagen är du en af mig utkorad Fru til Stollebo och til all min egendom. (Stiger fram och kysser henne.) Jag war intet för hastig nu hoppas jag.
Åh nei kiära Juncker. (För sig sielf.) Fy huru han lucktar af Tobak, men man får intet si en gifwen häst i munnen, har jag hört. (Alla.) Wi önska Er lycka Juncker Torbiörn, mycken lycka Jungfru Sara Lotand.
Kiära Juncker, nog har ni fått hustru nu, kan tro, men ni måste och täncka på Er Truls stackare, som nu har i Fyrtie år måst ligga allena, och är ändå så förfaselig mörckrädder.
Jag glömmer dig intet Truls, jag har länge ämnat dig Ingri där hemma, til hustru.
Ja Juncker, jag har fuller länge warit rädder för det, om I gier mig kiött, hör ni, så måste I ock gie mig bröd, en god bond-Gård kiära Juncker, Ingri har fuller förtient det af Er och mera ändå och jag med, det wet ni wäl, Juncker. (Til Sara.) Kiära wälborna Jungfru, efter ni skall bli min Junckers Fru som jag märcker, så war nu så Nådig och lägg ett godt ord til för Ingri och för mig, hon är en så tienstachtig Piga, wet ni, Ja Juncker kan intet neka det, tror jag.
Om I intet tar det illa up min kiära Juncker, så ber jag rätt mycke för Truls.
Än för Ingri då, wälborna Jungfru.
För bägges, kiära Juncker hielp dem.
Hör Truls, på min tilkommande Frus ödmiuka begiäran, så skiäncker jag dig och dina efterkommande mitt goda Frälsehemman Tiertomta, med alla des ägor och härligheter.
Mycken tack k. Juncker, mycken tack wälborna Jungfru.
Stackars löpare Måns, har du nu mist din Fästmö, fy gråt intet din fleper, du kan få dussintals igen, som äro dig lika trogna som denna war.
Nej det är fuller du Monser Fransos, som har fådt en alns lång näsa nu, du mente du hade Mamosell Sara så wist på nätet, som tiggaren tar lusen, à la mode Paris ma foi, men west du hwad, mig tyckes at du och jag stå här, som fattiga stackare, alla bli gifta och wi intet, hwad säger du Lasse, sku intet wi begge gifta oss tilsammans med, för sällskap och ro skull.
Må giöra, jag will bli man och äta för dig, och du skall wara hustru och löpa för mig, du blir ändå i ditt förriga kall west du.
Gif hit din hand Lasse, jag är nöijd.
Skall jag! Nej tro dig raggen du är så willig, du tör ha något skiälmstycke under detta dit uptog, (Tar handen tilbakars.) eller huru är det Måns, skall jag wågat?
Du kan giöra som du will.
Nå må giöra då, (Gifwer Måns handen.) ett hiertans wackert par (Under det han ler åt sitt gifte, kastar Måns af sig peruquen och wiser at han är qwinfolck.
Hwad i raggens namn ha wi här, Måns, Måns, hwarföre bar du peruque, när du hade så wackra hår, å den förbannade högfärden, men Måns, Måns då, blir du så qwinfolkslik, ända ner med, som hufwudet är på dig, så blir här en siuknäfla lek för Lasse, säger jag.
Det är wäl, det är wäl.
Det tör blifwa mycke illa för Lasse, Ers nå, om han, innan han wet ordet af, har siollat sig til hustru, och kanskie til arfwinge med på kiöpet, eller huru Måns? Han wänder sig til Måns, som emedlertid kastar af sig löpare skierpet, och låter kiortelen falla neder.
Ai, ai, nu är jag ewärdeligen bedragen, Måns, Måns, jag tror du är intet galen, Måns. (Springer omkring Måns, men han wänder sig undan. Måns tar på sig en masque, wänder sig om, och will taga Lasse i hand. Lasse darrar och skriker, giör grimacer som wore han mycket förskräckt.
Häxeri, bara häxeri, gå din wäg din swarta stygger. (Löper snart hit, snart dit.)
(Går efter sackta, och när han kommit när Lasse, tar han af masquen, sätter händren i sidan, och ser Lasse mitt i synen.
Nå så är jag aldrig en ärlig man om icke din löpare min Lotta är Inspectorens Doter på grönwik, som den stackars Gubben några månader bort åt låtit allestädes lysa och söka efter, jag undrar hwad galenskap kommit henne i hufwudet, som war likwäl altid räknad för at wara en dygdig och beskiedelig flicka, det är wäl, det är wäl.
Min Far har rätt, det är min san hon, alt det jag kan säga om henne är at hon har upfördt sig mycket wackert i min tienst, och at hwarcken jag eller någon i mitt hus hast den minsta misstancka om hennes förställning, widare än jag altid ansedt henne för mycket weklig och späd, hwilket jag dock tilskrifwit hennes ungdom, och fördenskull handterat henne med största ömhet: Men det måste nu fuller wisa sig hwad som bracht henne til denne galenskapen.
Hwar i bölstugan ha mina ögon warit, som intet kiänt igen min gamla ras kamrat, Jag kunde springa och kyssa dig din galnpanna för detta dit uptog, sedan jag hör, at du med alt det burit dig wackert och beskiedligt åt.
Kiänner du intet igen mig, du landstrykare.
Jag har aldrig haft någon bekantskap i min dar med dig din - - - men hwad nu igen, är icke du åter ombytt din sate, lät mig si, trå som icke tror du har förwandlat dig i min gamla wän, Britta Trofast, heller huru?
Ja rätt i den samma. (Wil ta honom i hand.)
Hålt hålt, jag tar intet dit jag, du tör bli swart igen din fula du, och så dra af med Lasse stackare. (Darrar alt jemt.)
War intet rädder Lasse, jag är i all sanning med kiött och blod din förlofwade Fästmö Brita Trofast.
De plä säga, at en wiss Person, förlåt mig Ers Höga Nåd om jag intet törs nämna Er wid namn, är och blir en storliugare, (Skakar hufwudet, men går dock något närmare.) Skall jag tro dig? Men bedrar du mig, så har du bedragit en så god karl för en gång. (Räcker darrande fram handen, Lasse kiänner sackta på handen, sedan tager han warligt på Månsses tröija.) Jag wet intet hwad jag skall säija, åtminstone om du är raggen sielf, så är han intet så farlig, som han beskrifwes. Men är du i sanning Brita Trofast?
Ja så sant som du är Lars Lustig, du mins din wisper du, at sedan wi blefwo trolofwade, så wille du i stället före at bli läsmästare, som du hade tilsagt Far min, äntelig resa ut med Grefwe Hurtig som des dräng, det halp intet hwad jag gret eller bad. Sedan du några år warit ute, fick jag höra hos Grefwens Faster, at han skulle snart komma hem hit til Stockholm, och som det blef mig därjemte sagt, at hennes Nåde Frun här skulle resa hit, så lopp jag från min gamla Far, och bytte kläder, af längtan at så oförmärckt få se dig Lasse, jag gaf mig ut för en löpare och stadde mig i Hennes Nådes tienst, huru jag der förhållit mig, kan Hennes Nåde bäst säija, jag har fuller, til at des bättre döllja mitt kiön, altid sökt ställa mig in med qwinfolcken, det lärer ock Jungfru Sara kunna wittna, (Niger diupt för henne.) Och om jag har wisat mig swartsiuk, så wet, at jag straxt märckte hwad Monsir Champagne war för en, och kunde intet lida at han skulle ställa sig in hos någon annan än mig, hwad säger du nu Lasse?
Min hiertans Brita, det gläder mig ända ner til stortån, at jag åter får se dig, du är i mina ögon så täck och wacker, som du någonsin warit, och fast jag är, efter all uträkning ej den förnämste i detta gifte-laget, så har dock bon sådt sin korn igen, och jag i hastighet fådt hustru, rätt så wäl som alla de andra, och kanskie intet den wärsta på kiöpet.
Det är wäl, det är wäl.