19de Århundradet Förra Delen/5

Carl XIV Johans tid

1811—1844.

327

Med statshvälfningen 1809 och i samband med de händelser, hvilka följde på denna, till dess att Carl Johan blifvit svensk kronprins och tronföljare, randades för Sverige en ny tid. De idéer, hvilka redan under det förflutna århundradets sista och det nittonde seklets första år arbetat i sinnena, men af en despotisk och skuggrädd regering trängts tillbaka, skulle nu frambryta och i sinom tid bära frukt. Medan Sverige efter Napoleons fall och kongressen i Wien upphörde att längre spela någon framstående roll i den europeiska storpolitiken, yppade sig däremot inom landet på alla områden det lifligaste intresse för alla de många och stora frågor, som angingo statsekonomi, representationsförändring, nationalförsvar, nya kommunikationsanstalter, åtgärder till industriens, handelns och sjöfartens förkofran, förbättringar i lagstiftning och kommunalordning o. s. v., och på alla dessa, liksom äfven på undervisningsväsendets och religionsfrihetens områden ha framstegen också varit oafbrutna, om de också icke alltid varit snabba eller skett utan motstånd och ofta icke utan skarpa meningsbrytningar.

Under inflytande af den reaktion, som i Europa inträdde på de Napoleonska krigen och kom till uttryck i den heliga alliansen och i den romantiska statslärans upphöjande af konung, adel och prästerskap framför öfriga klasser och på bekostnad af dessas politiska frihet, saknades icke heller i Sverige mäktiga röster, som varmt togo till ordet för en stark konungamakt och med ovilja vände sig mot tidens folkliga sträfvanden efter större politisk frihet och mera utsträckta statsborgerliga rättigheter, ja, till och med bland 1809 års män greps en och annan af oro för det verk, de själfva varit med om att genomföra, och började med stor skärpa uppträda mot pressens frihet och till och med ogilla folkupplysningens spridande, åtminstone utöfver religionsundervisningen samt möjligen innanläsning och skrifning.

Nationens nya lifaktighet spordes emellertid icke allenast såsom politisk och materiell förkofran, äfven inom litteraturen, konsten och sällskapslifvet gjorde [ 328 ]sig nya riktningar gällande med så mycket större kraft, som det tryck, fäderneslandets olyckor och ovissa belägenhet utöfvat, numer försvunnit. I vitterheten inträdde sålunda i främsta rummet ett blomstringsskede, som skulle räcka under hela Carl XIV Johans tid eller ända till seklets midt och hvaraf minnet under århundradets senare del icke fördunklats. Från Tegnérs lyra ljödo de mäktiga toner, som aldrig skola förklinga, så länge ännu svenska talas i norden, och kring honom, den förste, den störste af dem alla, samlade sig i mångdubbla led och under ifrig strid för nya idéer, nya läror, skalder, vältalare, tänkare, vetenskapsmän och skriftställare, som bilda tidehvarfvets storhet.

Själfständig i uppfattning, fri i känsla och tanke, bevarade Esaias Tegnér, född den 13 november 1782, under en följd af år professor i Lund, ändå för tredje Gustafs tidsålder stora sympatier, åt hvilka han också i sin härliga sång till Svenska Akademiens minnesfest gaf ett storartadt uttryck, i det han säger:

“Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarrunder
och allt det nya lif, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

Där låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
hvar stode vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blef plantadt, järnhårdt språk blef brutet,
och sången stänrid och lifvet mänskligt njutet,
och hvad Gustaviskt var, blef därför äfven svenskt.”

Å andra sidan “växte han upp med den nya tiden och älskade dess anda,” men om han sålunda också närmade sig nyromantiken, förblef han likväl främmande för dess dunkel, dess reaktionära tendenser och dess grumliga metafysik. I stället ägde Napoleon alltid hans beundran, och i sin dikt “Hjälten” uttalar han öppet tankar, som icke stå tillbaka för en Carlyles herosdyrkan eller för en Nietzsches beundran för “öfvermänniskan”:

“Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför?
Dufvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rof och svingar
mot den ban, där solen kör”;

och med utomordentlig kraft häfdar han det nyas rätt:

[ 329 ]

“Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans trötta läxa
evigt repas upp igen.
Hvad förmultnadt är, skall ramla
och det friska, nya växa
upp utur förstörelsen.”

i329

ESAIAS TEGNER, 1829.

Då reformationsjubelfesten 1817 firades, mottog Tegnér uppdraget att hålla ett tal, och detta blef ett af de yppersta på svenskt tungomål hållna, “tankerikt och bländande, vittnande om ett alldeles nytt slags vältalighet.” Också väckte det stort uppseende, på samma gång som det framkallade de lifligaste gensagor till följd af den kritik öfver såväl det adertonde som det nittonde århundradet talaren tillåtit sig. Men härmed hade Tegnér uppenbarat en annan sida hos sig, [ 330 ]nämligen vältalarens, som var minst lika stor som skaldens. I den rad af skoltal och kyrkliga tal, som föreligger från honom, har vårt modersmål erhållit en formell prakt och ett så tankedigert innehåll, som det aldrig förr ägt, och för hvar och en, som älskar svensk prosa, stå dessa tal oöfverträffade. Om möjligt ännu kraftigare framstår emellertid Tegnérs eldsjäl i hans bref, i hvilka han med en oförbehållsamhet utan like uttalar sig om dagens brännande frågor i politik, litteratur och isynnerhet teologi. Fastän präst och biskop i Växjö, ehuru han själf icke ansåg sig lämplig för detta kall, såsom han ock antydde i sitt svar på biskop Agardhs inträdestal i Svenska akademien:

“Vi stämde möte på Parnassens höjder
och ej på Zions, där vi halta nu”;

så var han ingalunda renlärig, hvarken efter den tidens eller nutidens statskyrkliga uppfattning. Om kyrkans dogmer lät han också undfalla sig yttranden, som onekligen skulle vålla, att en prästman af lägre rang afsattes och åtalades; ortodoxien förklarade han sålunda bankrutt på både förnuft och kristendom, och själfva Paulus’ lära ogillade han i de skarpaste ordalag. Med sådana åsikter måste han ovillkorligen komma i en skef ställning till sitt biskopliga ämbete, och detta förhållande kunde svårligen göra annat än plåga honom. Härtill kom mid åren en växande förstämning, som bland annat gaf sig ett rörande uttryck i dikten “Mjältsjukan,” där det heter:

“Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
bet sig den svarte vid mitt hjärta fast.
Och se, på en gång allt blef tomt och ödsligt,
och sol och stjärnor mörknade i hast.
Mitt landskap, nyss så gladt, låg mörkt och höstligt,
min lund blef gul, hvar blomsterstängel brast;
all lifskraft dog i mitt förfrusna sinne,
allt mod, all glädje vissnade därinne.” .

Ty värr skulle den svartalf, Tegnér i detta poem omtalar, på allvar med sina dystra vingar öfverskygga hans förr så klara och skarpa förstånd och hölja hans snille med vansinnets natt. Efter ett anfall af sinnessjuka, som dock åter häfdes genom hvila och ett års vistelse vid en utländsk vårdanstalt, inställde sig åter sjuklighet, och den 2 november 1846 slocknade ett af Sveriges största snillen, “Fritjofs,” “Sveas” och “Nattvardsbarnens” sångare, utan gensägelse en af Europas störste skalder. 330

En af tidens litterära strömningar tämligen oberoende, “neutral” ställning intog äfven en annan skald, den vid seklets början mest omhuldade af Svenska Akademiens pristagare, Johan Olof Wallin.

Född den 15 oktober 1779 på soldatstället Stora Tuna i Dalarne, dog Wallin 1839 efter en lefnad, som i yttre måtto hade mycken framgång. Den fattige studenten blef småningom lektor vid Karlberg, därpå kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm, så domprost i Vesterås, pastor primarius i Stockholm och slutligen Sveriges ärkebiskop. Men i hans inre gnagde likväl smärtan öfver förfelad äktenskaplig lycka och en ungdomskärlek, som han aldrig kunde förgäta. Högt begåfvad såsom skald och vitterlekare, stod Wallin under sin första tid i [ 331 ]stort anseende såsom diktare af sällskapsvisor och ställdes i detta afseende i jämbredd med Johan David Valerius (1776—1852), sekreterare och ombudsman vid kungliga teatern, ehuru denne aldrig förmådde höja sig till den kraft och glans, som talar ur exempelvis Wallins skål för Washington, där det bland annat heter:

“Svensk! fatta glaset i din hand
och klinga med amerikanarn
för fadern af hans fosterland,
den gamle tappre samfundsdanarn!
Så högt i ärans Pantheon
som du din store Wasa ställer,
så han sin store Washington —
och bådas bröst af stolthet sväller.

O! när i glömskans djupa famn
så mången storhetsbubbla brister,
och månget firadt furstenamn
sitt sken på minnets stjärnhvalf mister;
då skall han, krönt af seklers lof,
bland de odödeliga trona,
den konungen förutan hof,
förutan vakt och prakt och krona!”

Psalmdiktningen och den andliga vältaligheten blefvo emellertid det förnämsta området för Wallins litterära verksamhet, och sin lifsgärning ägnade han sålunda åt att skapa den nya svenska psalmboken, som efter flerårigt arbete slutligen utkom, af konungen stadfästes och gillades år 1819 och allmänt användes vid den svenska gudstjänsten intill seklets slut. Tegnér karaktäriserade Wallins psalmdiktning såsom “Davidsharpan i Norden,” och äfven Geijer förklarade, att Wallins psalmverk “utan tvifvel vore ett af de yppersta, som något språk kunde framvisa,” men detta oaktadt klandrades redan under Wallins lifstid hans verk, och detta klander hördes ännu lifligare efter hans död. För prosten Schartau, som i Göteborg förkunnade en sträng och dyster lära, i hvilken förtappelsen spelade en hufvudroll, var Wallins psalmbok icke nog ortodox, andra åter funno den för praktfull, för svårfattlig för allmogen, och slutligen ha under seklets sista årtionden såväl från högkyrkligt som pietistiskt håll krafven på den Wallinska psalmbokens ersättande med en omarbetad psalmbok framställts allt starkare och gifvit anledning till tillsättandet af en komiteé för psalmbokens revision, utan att likväl denna revisions arbete ännu medfört ett tillfredsställande resultat. Sitt yppersta alster lämnade Wallins skaldegåfva emellertid ovillkorligen i hans gripande dikt “Dödens ängel,” där dödens majestät skildras i sådana strofer som:

"Jag är den starke, som hafver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder;
de nattens pilar,:
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur af koppar, ej sköld af stål.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.

[ 332 ]

Jag frihet ger åt lifegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder —
och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

i332

J. O. WALLIN.
Gravyr af Ruckman efter en teckning af Maria Röhl, utförd efter målning af Sandberg.

Jag sveper vingen om nordanstormen,
och rullar dynande våg mot strand.
Af statssystemer jag krossar formen
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter,
jag sekler jagar;

[ 333 ]

och mänskosläkter
och verk och dagar,
som böljor, hvälfva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

Min hand blott vinkar — och jorden sopas:
allt lefvande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas,
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar —
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar forne i höga loft,
de äro vordna en handfull stoft.”

333

Den tredje skalden af betydenhet, hvilken liksom Tegnér och Wallin tillhörde “neutrernas” krets, var Franzén.

Franz Mikael Franzén, född 1772 i Uleåborg i Finland, där hans fader var trävaruhandlare, blef först professor vid Åbo akademi och, sedan han öfverflyttat till Sverige och därstädes bosatt sig, 1824 kyrkoherde i Klara församling i Stockholm. Under tio års tid var han därjämte sekreterare i Svenska akademien, till dess att han 1834 blef biskop i Hernösand, där han afled 1847. Mest bekant och älskad var han för sin prisbelönta sång öfver Creutz och sin vackra dikt “Människans anlete,” men i synnerhet för sina “sånger till Selma” äfvensom för sina psalmer, i hvilka en mild, fridfull stämning råder. Såsom Svenska akademiens sekreterare författade han en hel rad utmärkta minnesteckningar.

Den rörelse, som i Tyskland ursprungligen utgått från Novalis, men därefter i så hög grad befordrades af bröderna Schlegel, skulle också sträcka sina verkningar till Sverige och äfven där framkalla en nyromantisk motsats mot förra århundradets rationalism och den akademiska lagbundenheten i vers och prosa. Liksom i Tyskland sattes känslan och fantasien åter i högsätet, ur hvilket “förnuftet” och “upplysningen” fördrefvos. Drömmen och äfventyret blefvo poesiens innehåll; “Fågel blå” och “Lycksalighetens ö” voro ämnen för sången, och i den senare säger den svenska nyromantikens yppersta skald:

“O, gåfves det en trolldom,
som dränkte all vår nakna verklighet
så djupt i drömbildsvärldens ocean, '
att ingen brygga nådde från vår jord
till diktens evigt sommargröna ö — —
Jag skulle genast för hvad pris som helst
förbyta mot ett sådant drömmeri
mitt vaka lif.”

Troget följande sina tyska lärmästares föredömen började äfven de svenska anhängarne af nyromantiken en strid mot de gamla skolorna och riktade de häftigaste angrepp mot representanterna för den gustavianska tidens franska och klassiska smakriktning.

[ 334 ]i334

F. M. FRANZEN.
Originalteckning af Albert Edelfelt.

Själen i den grupp af nyromantiker, som verkade i Stockholm och från hvilken den nya rörelsen egentligen kan sägas ha utgått, var Lorenzo Hammarsköld (1785—1827), litteraturhistoriker och kritiker, amanuens i kungliga biblioteket, en oförtruten och outtröttlig forskare, som visserligen ofta genom sina öfverdrifter, sin ensidighet och i synnerhet bristande noggrannhet utsatte sig för bitande anfall och af Tegnér obarmhärtigt hudflängdes i hans bekanta dikt “Hammarspik.” Till honom slöto sig den kvicke och begåfvade Klas Livijn (1781—1844), jurist och under tyska kriget auditör, sedermera död såsom generaldirektör för Sveriges fängelser, författare till novellen "Spader Dame, en berättelse i bref, funna på Danviken,” äfvensom magister Joh. Kristoffer Askelöf (1787—1848), först anställd i konungens kansli, under sin senare lifstid framstående [ 335 ]konservativ politisk publicist och från 1830 till 1848 utgifvare af tidningen “Svenska Minerva.”

Af denna krets utgafs skämttidningen “Polyfem” för att opponera mot den af kungl. bibliotekarien P. A. Wallmark (1777—18358), den akademiska riktningens svurne anhängare, utgifna tidningen “Journal för litteratur och teater.” Polyfem pågick emellertid endast med två nummer i veckan i fem halfår 1810—1812, men i den fejd, som denna tidning förde med Wallmarks journal, indrogs genast den nyromantiska Uppsalagruppen. 335

i335

P. D. A. ATTERBOM.
Efter litografi Kongl. Bibliotekets porträttsamling.

Till denna hörde den nya skolans obestridligen mest begåfvade ande Per Daniel Amadeus Atterbom, född 1790 på ett komministerboställe i Östergötland, student 1805 i Uppsala, där han invaldes i ett vid denna tid bestående sällskap “Vitterhetens vänner,” till hvilket äfven Hammarsköld och Livijn hörde. Då detta sällskap kort därefter upplöstes, bildade Atterbom tillsammans med Samuel Johan Hedborn (1783—1849), “en egendomlig blandning af bonde, skald och präst,” sedermera kyrkoherde, författare till flera psalmer, bland hvilka n:o [ 336 ]“Höga majestät, vi alle,” är ett Te Deum af storslagen, sublim kraft, jämte några andra 1807 sällskapet Musis amici, hvilket med W. F. Palmblad (1788—1852), publicist, kritiker, boktryckare och förläggare, professor i grekiska vid Uppsala akademi och såsom framstående geograf författare till ett stort geografiskt verk i fem delar och af en utmärkt lärobok i denna vetenskap, 1808 ombildades till “Aurora-förbundet,” alldenstund “sällskapet ville varda en morgonrodnad för “svensk diktning.” Organ för det omorganiserade förbundet skulle, sedan Palmblad köpt akademiska boktryckeriet, månadsskriften “Phosphoros” bli, hvars första häfte i brandröda omslag utkom 1810 och som något oregelbundet fortgick till 1814, då den redan hunnit aflösas af ett af Palmblad utgifvet nytt kritiskt organ af långt större betydelse, nämligen “Svensk litteraturtidning,” som utkom åren 1813—1824. För att vinna popularitet inom kretsar, till hvilka Phosphoros med sitt tyngre gods af afhandlingar och kritiker hade svårt att nå, utgaf Atterbom äfven efter mönstret af de tyska “Musenalmanach” en “poetisk kalender” för åren 1812—1822 och lyckades, för att begagna hans egna ord, småningom på fosforisternas sida bringa “mången läsarinnd med själ och fantasi, mången läsare med hjärta och hufvud.” 336

I den prolog på vers, med hvilken Phosphoros inleddes och som diktades af Atterbom, som i densamma ville teckna poesiens sanna väsen, i motsats till det förfall, hvari den svenska skaldekonsten råkat, hade det visserligen hetat:

“Bland sjunkande töcknar
går Phosphoros fram”;

men felet blef emellertid, att töcknen alldeles icke sjönko, utan tvärtom ofta nog hopade sig ännu tätare. Prologen gjorde också, trots enstaka poetiska skönheter, ingen lycka, och “oklarhet, ordprål, valet af mer eller mindre svaga och tillskapade rim, som dels voro meningslösa, dels osvenska, blefvo drag, som i många afseenden vanställde Atterboms ungdomspoesi och blottade en svag sida hos honom, som motståndare icke försummade att angripa.” Phosphoros “möttes också i början af en nästan allmän köld,” och allmänheten såg i dess prestationer föga mer än “bombast och tyskhärmning.” Härtill bidrogo icke litet de filosofisk-estetiska spekulationerna i Schellings anda, hvilkas grumliga och dimmiga beskaffenhet särskildt måste göra ett motbjudande intryck på en så klar ande som Tegnérs. Fritjofs skald dröjde icke heller med att uttala sitt ogillande både i sitt stora festtal 1817 och i grafdikten öfver sin 1815 aflidne broder Elof Tegnér, där han om honom säger, att han icke älskade sångmön sådan

"som dagen visar henne töckenformad,
en kraftlös skugga utan märg och senor,
det tomma intets väderspända bild,
som spökar kring i månskenet och yfves
med abstraktionens träsvärd vid sin sida
och bjällerkåpan ifrån Södern på.”

Tegnér gick icke heller fri från fosforisternas angrepp, en tid var han deras “bête noire”, “hvarken kall eller varm, utan äcklig som ljum ölost”, efter hvad Atterbom förklarade. Han blef också af dem ihågkommen i deras stora satiriska epos: “Markalls sömnlösa nätter,” i hvilket det med “en snärt åt hans förbindelse med den danske skalden Oehlenschläger och en föga grannlaga hänsyftning på hans benägenhet för fetma och smak för glada gästabud” heter:

[ 337 ]

“Tungt du dig vältade fram, nyss ryckt ur ett frodande gästbud,
fnyste och pyste, allt medan du gick och plirade skämtsamt.
Käckt du förde den lans, som från Adam i Leire du snattat,
och från din hjälms högt vajande torn ditt harnesk var skuggadt
ståtligt af busken, som bundits ihop af de skönaste fjädrar,
plockade ut än här, än där från främmande svanor.”

Eljest var det egentligen Svenska Akademjen, i all synnerhet Leopold, som hedrades med tillnamnet “Polyhistrio”, äfvensom Wallin, den mest förbittrade fejden gällde, hvarvid naturligtvis äfven akademiens vapendragare Wallmark fick sin beskärda del. Angreppet börjades redan af Hammarsköld i “Polyfem”, och Wallin, som kallas “Struthio”, blef därvid mycket illa åtgången för sina omskrifvande öfversättningar af Horatius, liksom han äfven för sina många tillfällighetsdikter betecknades såsom “namnsdagsblåsare och stadspoet”.

Mesta uppseendet väckte emellertid Hammarsköld med sina “Kritiska bref”, i hvilka han direkt vänder sig mot Leopold, visserligen icke med en alldeles obefogad, men dock mycket ensidig och hätsk kritik af dennes samlade skrifter, så mycket mera hätsk som Hammarsköld mångenstädes missuppfattat Leopold och exempelvis tagit hans ironi på allvar. Efter Hammarsköld uppträdde Atterbom i sin recension 1814 af Svenska Akademiens handlingar. På ett par undantag när frånkännes handlingarnas innehåll all förtjänst; den franska smak, som akademien hyllat, betecknas såsom “ett ordentligt system af skökojoller och onatur, hvilket öfverallt medför en lättfärdighet, som förkväfver alla ljusglimtar från idéernas värld.” Leopold framhålles som det afskräckande exemplet: “det är ej möjligt att med större virtuositet blotta en ödemark i sitt inre eller med djärfvare öfvermod skryta öfver sin brist på ursprunglighet”.

Detta var ord och inga visor och måste på den angripna sidan verka stor förbittring. Hofkansleren af Wetterstedt lät också varna redaktören för “Svensk litteraturtidning” för “en fortsättning af sådana högst obehöriga personliga förolämpningar som de, hvilka på flera ställen förekommo i denna kritik, så framt han ville förvänta det skydd, som lagen ej förnekade granskaren, ehvad än dess system vore, men som libellisten hvarken kunde eller borde påräkna”. Dessutom erhöll Palmblad ytterligare en varning af akademiska konsistorium — sannolikt efter påtryckning från högre ort — att vid äfventyr af förlusten af sina privilegier såsom akademisk boktryckare “icke våga uttryck, som konsistoriet kunde finna skäligt misstycka”.

Ett bättre svar än dessa hotelser, som väckte starkt ogillande hos Tegnér, och därtill ett, som grämde Atterbom så mycket mer som han icke förmådde besvara detsamma, lämnades af Leopold i hans blixtrande kvicka uppsats: “Silfvertonen eller Tasso i fosforistisk öfversättning”, en kritik af Atterboms misslyckade öfversättning af Armidas ö ur Tassos “Befriade Jerusalem.” För öfrigt använde den gamla skolan flitigt skämtets vapen, oftast med stor framgång, såsom Leopolds kvicka skämt med den estetiska liknelsen om arkitekturen såsom frusen musik, där det heter:

“Pris åt de män, som tändt förnuftets tyska ljus!
Och nu, då hyrorna i hvarje minsta hus

[ 338 ]

bli dyra, att man därvid ryser,
så — för att på en gång bo husfritt och med stat,
kvitterar jag i höst den vindsvrå, som mig hyser,
och flyttar in, vill Gud, i någon grann sonat,
i glad förväntan, att den fryser.”

338 Äfven i sin dikt “Den nya kolonien” vände sig Leopold med skämtets udd mot den nya skolan, och kvicka inpass kommo från J. M. Stjernstolpe (1777—1831), utmärkt öfversättare bland annat af Cervantes Don Quixote, och Valerius. I “Markalls sömnlösa nätter” angrepo därpå åter de fosforistiska författarne Leopold och läto Thorild uppträda mot Polyhistrio med följande ord:

“Jollrets öfverste drott! Begråt nu din kantrade kvickhet!
krossande står förståndet dig när och döden den svarta!”

Han afskjuter därpå en pil af prustrot, så att Polyhistrio börjar nysa, hvarvid hans hjässa spricker och en loppa hoppar ut genom remnan.

“Markalls sömnlösa nätter” hade i själfva verket till författare en hel komité, af hvilken Hammarsköld, Atterbom, Sondén, Livijn, Dahlgren med flera voro medlemmar och som höll sina sammanträden i “Speluntan” eller “Polyfems grotta,” såsom den kallade källaren “Hamburger börs” vid Jakobs gata. Markall föreställdes vara Wallmarks fylgia eller vålnad.

Wallmark blef emellertid icke svaret skyldig, utan försvarade sig med kraft och ihärdighet, än med skämt, än med allvar, och fick därtill hjälp af skalden “Vitalis,” Erik Sjöberg (1794—1828), sedan denne brutit med Palmblad och hans krets. “Markalls sömnlösa nätter” skulle emellertid bli det satyrspel, som afslutade striden. Redan vid julen 1820 hade Atterbom bjudit handen till försoning i sitt “Fridsrop,” där han bland annat säger:

Tallöst är ju i gåfvor och art, som det vingade släktet,
skaldernas, därför så rikt klingar naturens konsert.
Örnen åt solen flyr och dufvan klagar i skuggan,
näktergalen förstår rosen och kärlekens dröm,
Fenix på doftande bål afhöljer sig konungaskruden,
lärkan, ett jollrande barn, kvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar hvarann för näbbens och vingarnes mångfald,
själfva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Bildom då eladt hvad oss Himmelen stänkt i syskonlik endräkt.
Stort den som nerv har därtill, täckt, den som svagare är.”

Dyningarna fortgingo visserligen ännu en tid efter stormen, men striden kunde dock anses väsentligen bilagd med utgången af år 1821. Mycken onödig bitterhet hade under densamma gjort sig gällande å ömse sidor, och den hade fortgått “med lika mycken stel ensidighet från ena som omogen förhäfvelse och bizarr lek med ord och åsikter å den andra sidan.” Slutligen “flyttade den nya skolan in uti den gamla,” såsom Tegnér sade, då Atterbom 1840 invaldes i Svenska Akademien, där Tegnér hälsade honom välkommen med orden:

[ 339 ]

“Att här du sitter, att jag hälsar dig
välkommen bland oss, visar tidens välde,
ombildarens, som länge ställde
inunder skilda fanor dig och mig,
och ej blott mig, men äfven mången annan
af sångarätten från kung Gustafs dar.”

Vid sidan af den litterära fejd, som fosforisterna förde, gjorde de likväl äfven goda och befruktande insatser i den fosterländska litteraturen, som de riktade med månget värdefullt och ädelt verk.

Sålunda undangjorde Hammarsköld, så att säga, grofarbetet för en svensk litteraturhistoria, då han utgaf sin “Svenska vitterheten,” af hvilken den noggranne F. A. Sondén (1792—1837), präst i Stockholm, ombesörjde en förträffligt reviderad upplaga. Beröfvad den lilla ränta han hade af ett obetydligt kapital, hvilket gick förloradt med en boktryckare, som rymde, och därtill hotad med bysättning för borgensförbindelser, dem han iklädt sig för rymmaren, framlefde Hammarsköld sina sista år under en sträfsam kamp för tillvaron, så hård att den stundom antog formen af svårt betryck. Befordrad från sin blygsamma amanuenspiats i kungliga biblioteket blef han aldrig.

Trots alla vidrigheter fortfor Palmblad att utgifva “Svensk litteraturtidning” eller, såsom han själf sade, “ro fram litteraturens pråm.” Arvoden åt sina medarbetare kunde han icke bestå; själf var han en af hufvudkrafterna i “Svea, tidskrift för litteratur och konst,” som 1818 börjat utgifvas af G. V. Gumælius (1789—1877), författare till en historisk roman, “Thord Bonde,” och fortgick till och med 1829 samt 1831—32. Palmblad blef äfven en af de främste medarbetarne i det stora verket “Biografiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män,” hvilket började utkomma 1835 och hvartill P. A. Sondén gifvit klaven. Ett stort antal biografier, och därtill af de bästa, äro skrifna af Palmblads hand. Hans arbetskraft räckte slutligen äfven till politiskt skriftställeri, och 1847—51 utgaf han det dåvarande konservativa hufvudorganet “Tiden,” som sedermera aflöstes af “Svenska tidningen.”

Atterboms fruktbaraste författareskap infaller efter 1820. Det stora sagospel, som allt ifrån hans ungdom lekt honom i hågen och söm utgör en af den svenska skaldekonstens prydnader: “Lycksalighetens ö,” utkom då i två delar 1824 och 1827. Denna omfattande dikt är rik på stora skönheter och innehåller stycken, hvilka måste betraktas såsom pärlor af lyrisk poesi. Den präktiga jägarekören “Vilda mäktiga sinne njut,” den vemodsfulla romansen “Ungmön i lunden på jaktnätet band,” vindarnes kör “Upp genom luften, bort öfver hafven,” den vackra sången “Stilla, o stilla! Somna från storm och snö,” alla dessa stycken sattes i musik och sjöngos med nöje, men i sin helhet erhöll sagospelet icke den popularitet eller mottogs med den välvilja, Atterbom väntat. Bland hans öfriga poetiska arbeten må “Blommorna” nämnas och slutligen “Fågel Blå,” ett annat sagospel, som dock blef ofullbordadt. Atterboms största och förnämsta verk, ett af svenska språkets och litteraturens förnämsta monument, är dock hans stora fosterländska litteraturhistoria “Svenska siare och skalder,” på hvilken såsom motto kunde stå hans egna ord:

“Älskar ej mest den, som mest förstår?”

[ 340 ]Pennan föll ur hans hand, då han stod i begrepp att i detta galleri af gestalter ur Sveriges litterära häfder äfven låta den gamle fienden Leopold rättvisa vederfaras. 340

Nära fosforisterna stod skalden Karl Fredrik Dahlgren (1791—1844), näst Atterbom den mest betydande och ursprungligaste, medarbetare i Phosphoros och poetisk kalender, först lärare vid en privatskola i Stockholm, sedermera adjunkt i Ladugårdslands församling och slutligen komminister i Storkyrkan, dessutom riksdagsman i prästeståndet. Dahlgren utmärkte sig för ett humoristiskt skaplynne, som satte honom i tillfälle att med framgång träda i Bellmans fotspår, och liksom denne sin store föregångare ägde han äfven en fin blick för naturens skönhet, såsom t. ex. i följande skildring af molnen:

“På fästets rymd förunderliga väsen,
som aldrig ägen ro i edra själar,
än snabba ljungeldens, än stormens trälar,
till pärlor bytta uppå gräsen,
till snölaviner på de gråa hällar,
till silfverslöjor kring de höga fjällar,
hvar är ert hem och edert mål i tiden,
är eder lösen kampen eller friden?

“Dahlgren med sitt liffulla, lätta sätt att föra pennan, med sin kvickhet och sitt goda lynne,” spelade en icke obetydlig roll i det vittert sociala lägret i hufvudstaden; “Manhemsförbundet” räknade honom bland sina stiftare; i det glada sällskapet “Gröna Rutan” (1816) var han den ledande själen, liksom han äfven var den främste ledamoten i “Bellmanska sällskapet,” till hvilket bland andra hörde Sondén, Livijn, Stjernstolpe, den vittre presidenten Per Westerstrand, Lars Hjortsberg, Bellmanssångaren Axel Raab och Bellmans son, sidenkramhandlaren Bellman. I detta lag uppstodo flera af Dahlgrens kvickaste och gladaste skämt. 340b

Vid sidan af den af fosforisterna representerade nyromantiska riktningen gick en annan strömning, hvilken, framgången ur det genom kriget till nytt lif väckta nationalmedvetandet, omfattade allmänt fosterländska syften. Redan 1810 hade några unge män, mest värmländska akademikamrater, i Stockholm sammanslutit sig till ett fosterländskt sällskap, kalladt “göterna,” och ur detta sällskap framgick den fastare organisation, som under namn af “Götiska förbundet” den 11 februari 1811 höll sin första “stämma.” Det nya förbundet var emellertid ingalunda en litterär, allra minst en vitter skola, som uppbars af ett gemensamt estetiskt program. Förbundet räknade också bland sina medlemmar författare af vidt skilda estetiska riktningar, liksom äfven män af mycket olika ställning i lifvet och visst icke uteslutande vitterhetsidkare. Sålunda finnas i förbundets matrikel bland andra uppförda filosofen Biberg, politikern Hartmansdorff, Agardh, målarne Södermark, Hasselgren, Sandberg och Fahlcrantz, skulptören Byström, tonsättaren Crusell; äfven den gamle Pehr Tham till Dagsnäs tillhörde förbundet.

Förbundet skulle till sitt ändamål ha att “upplifva minnet af göternas bedrifter och återvinna den kraftfulla redlighet, som var förfäderna egen, och såsom ett viktigt medel att upplifva den frihetsande, det mannamod och det redliga sinne, som utmärkte göterna, borde förbundets medlemmar genom forskningar i nordens fornhäfder och sagor bereda en ljusare öfversikt af det tidehvarf, hvars [ 341 ]enkla dygder de ville återställa.” Hvarje förbundsbroder skulle antaga namn efter en af den nordiska fornålderns märklige män, öfver hvilken han borde hålla ett inträdestal. Ehuru intet hemlighetsmakeri skulle förekomma i förbundet, hade detta dock antagit vissa drag från andra ordenssällskaps ceremonier. Sålunda ropade den ene “göten” till den andre “Hej!” då han höjde sin “grip,” d. v. s. dryckeshornet, för att dricka honom till. Då en skål tömdes, gick “Bragebägaren,” d. v. s. det gemensamma dryckeshornet, kring laget, och sedan stämmans allvarsamma del undanstökats, gingo bröderna flera hvarf kring salen under sången: “Göterna fordomdags drucko ur horn!”

Af förbundsmedlemmar, hvilka inlagt betydande förtjänster om den svenska fornforskningen, märkas prosten Arvid August Afzelius (1785—1871), författare till “Neckens polska” och en af utgifvarne af “Svenska folkvisor från forntiden,” äfvensom kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääf (1786—1872), berömd såsom fornsamlare och författare till en beskrifning af Ydre härad, för öfrigt ett stort original, svuren fiende till alla den moderna tidens reformer och uppfinningar, reaktionär af renaste vatten och förbittrad motståndare till järnvägarnes anläggande, liksom till representationsreformens genomförande, hvilken han hoppades skulle omintetgöras genom en statshvälfning sådan som 1772. 341

“Urtyp för götiskheten var emellertid Per Henrik Ling (1776—1839), så att säga ett svenskt motstycke till den tyske Turnvater Jahn, som han också icke obetydligt liknade i kantighet och sträfhet, dock utan dennes tyska tillgjordhet, författare till en hel rad numer, mot hans egen förhoppning och tro, bortglömda dramer och skaldestycken med ämnen hämtade från den nordiska hednatiden, såsom hans sång om “Gylfe,” hans kolossala epos “Asarne,” allt stycken, hvilka trots mycken sterilitet dock icke sakna förtjänster, men hvilkas kärfva, stormande, “rytande” poesi, såsom professor Karl Warburg med rätta anmärker, påminner om Franzéns omdöme om den nordiska dikten i sången öfver Creutz:

“Aldrig Erato på Thules fjällar
gratierna böd till dans. Där klang
i dess stormbebodda hällar
ingen Lesbisk sång.
Barden stod på klippans kant, och håren
på hans hjässa reste sig. Han kvad
såsom nordanvinden; skarpa
stormade hans ljud, och på den harpa,
där hans djärfva finger lopp,
stänkte blod af slagna kämpars tropp.

— — — — — — — — — — — —

Långsamt mogna vettet och behagen;
hemsk var deras sång; var blott ett skri
af barbaren, som betagen,
tryckte känslan ut med raseri:
som ett norrsken blänkte öfver forsen
denna skaldkonst rysligt vild.”

Ett varaktigare minne än i sina dikter har Ling skapat åt sig i den svenska gymnastiken, som han grundade på ett noggrannt studium af de olika muskelgruppernas verksamhet och som också visat sig vara ett förträffligt medel till ett harmoniskt utbildande af gestalt och krafter och till att förvärfva herravälde öfver kroppens rörelser. Äfven som fäktmästare var han framstående, och vid det gymnastiska institut, som sedermera blef gymnastiska centralinstitutet, verkade han länge såsom en utmärkt lärare och införde äfven sjukgymnastiken. Då Ling dog, var han medlem af Svenska Akademien. Liksom Rääf var han ett stort original och ytterst ömtålig för kritiker. Såsom skald var han egentligen “improvisatör.” [ 342 ]“Vanligen dikterade han sina poetiska alster, medan han gick kors och tvärs i runmet under de häftigaste åtbörder och gaf mera eftertryck åt sina öfversvallande känslor med häftiga slag i bord och väggar. Hvad den skrifvande därvid icke uppfattade var förloradt, ty fråga fick han icke. Skref Ling själf, kunde det hända, att han kastade sig framstupa på golfvet och med sådan kraft raspade på papperet med penna, blyertspenna eller rödkrita, att det hördes i andra rummet; räckte papperet icke till, fingo golftiljorna göra tjänst och det sålunda antecknade sedermera afskrifvas.”

i342

PER HENRIK LING.
Efter litografi af J. Cardon.

343

Den som först uppfattade förbundet som en moralisk patriotisk tanke och var dess sammanhållande länk eller, såsom Geijer sade, dess “personliga princip,” var Jakob Adlerbeth, ende sonen af Gudmund Göran Adlerbeth. Götiska förbundet skulle emellertid svårligen ha utvecklat sig till mer än ett vanligt ordenssällskap, om det icke bland sina medlemmar också räknat en af Sveriges störste söner, en värdig medbroder till Tegnér, nämligen Geijer.

[ 343 ]Erik Gustaf Geijer, född den 12 januari 1783 på Ransäter i Värmland, är måhända den bästa representanten för sin tids filosofisk-historisk-romantiska anda och har mer än någon annan författare och lärare såsom “en af tidehvarfvets främsta kulturpersonligheter gått i spetsen icke allenast för Uppsala universitets ungdom, utan äfven för en god del af det samtida Sveriges bildning.” I främsta rumnict historieforskare, omfattade han likväl med sitt snille och sin verksamhet det humanistiska vetandets flesta områden; skald och lycklig tonsättare på samma gång som skriftställare i sociala frågor, sammansmälte han i sin person, ehuru han egentligen icke var fosforist, de nyromantiska lärorna med den nationella götiska stämmingen.

Det var också på Geijers bedrifvande som götiska förbundets tidskrift “Iduna” kom till stånd, och denna tidskrift, som med 10 häften utkom från 1811—1824, innehåller också många bidrag af hans hand. Till dem höra sålunda de bekanta skaldestyckena “Vikingen,” “Manhem,” “Den sista skalden,” “Den sista kämpen” äfvensom prosauppsatser, bland andra “Några betraktelser i afseende på de nordiska myternas användande i skön konst.” Anledningen till denna uppsats var ett pris af 50 dukater, som en onämnd person — envoyén Silfverhjälm — 1817 tillställde förbundet “att användas såsom belöning och uppmuntran för dem bland Sveriges och Norges konstnärer, hvilka ur den nordiska mytologien hämtade ämnen för sina framställningar i bildande konst.” I sin uppsats varnade Geijer för alla öfverdrifter i götisk anda i dessa framställningar och uttalade till och med sitt tvifvel på lämpligheten af de nordiska myternas användande i konsten. Täflingen fortgick emellertid, och framför allt rönte Fogelbergs gudabilder Odin, Thor och Balder mycket bifall.

Liksom för Tegnér, hade det också blifvit klart för Geijer, att götiskhetens beundran för den nordiska forntidens lif, seder, tänkesätt, sagor i litteratur och konst lätt föranledde öfverdrift och ensidighet, och att det för öfrigt icke heller var möjligt att lägga fornnordiska tänkesätt till grund för svensk bildning och samhällsutveckling. På samma gång Geijer sålunda förverkligade götiska förbundets högsta syften, gick han för den skull äfven utöfver förbundets gränser, då han började “Svea rikes häfder,” detta bredt anlagda, på en omsorgsfull kritik af källorna hvilande, storartade verk, hvilket emellertid endast skulle förbli ett brottstycke, men detta oaktadt vittnade om fullmogenheten hos sin författares snille.

Geijer blef 1799 student i Uppsala och debuterade på den litterära banan med ett “Äreminne öfver Sten Sture den äldre,” som erhöll akademiens stora pris. Efter några år af ovisst famlande, hvarunder han “sökte sig själf,” och efter en resa till England, som icke skulle bli utan inflytande på utvecklingen af hans sociala och politiska åsikter, blef han docent i historia och skref nu sin andra prisskrift, likaledes belönad med första pris af Svenska Akademien, i hvilken skrift han med kraft och skärpa vänder sig mot upplysningstidehvarfvets åskådningssätt, framför allt mot dess nyttighetsdyrkan, och med värma häfdar inbillningskraftens rätt och betydelse för konsten och poesien, uppfostran och religionen. Vid denna tid infaller också Geijers största produktivitet såsom skald, och bland de stycken han lämnade “Poetisk kalender” för åren 1814—1820 märkas i första rummet hans stämningsfulla visa “Den lilla kolargossen” och hans härliga kör på [ 344 ]Karl XII:s dödsdag “Viken tidens flyktiga minnen,” i hvilken Geijer i “stenstil hugger sin hjältes äreminne”:

“Allt för stor för den nykloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan — okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.”

i344

E. G. GEIJER.
Efter porträtt af J. G. Sandberg i Vestmanland-Dala nation, Uppsala.

344 Enligt egen utsaga voro emellertid hans skaldestycken “blott stycken af en skald, som aldrig var ett helt.” Så mycket större betydelse äga i stället hans skrifter på prosa. Såsom ordinarie akademisk lärare 1817 och föreläsare högt uppburen af den studerande ungdomen, kunde han fägna sig åt ett lika talrikt som entusiastiskt auditorium, och hans föreläsningar skildras också såsom "verkligt [ 345 ]inspirerade, vittnande om manlig energi, innerlig ömhet, djup och tillika ljus blick, säkert omfattande omdöme, vishet och oskuld.”

Bland Geijers åhörare funnos äfven flera fruntimmer, bland andra den tyska författarirnan Amalia von Helvig, Goethes väninna under den tid hon var hoffröken von Imhoff i Weimar, sedermera gift med den svenska generalfälttygmastaren von Helvig, som måst taga afsked, då han trots sina kunskaper och sin redliga karaktär icke passade för de nya förhållandena, enär han — enligt Hammarskölds ord — "talade så dålig franska.” På Geijer gjorde Amalia von Helvig ett djupt intryck, liksom han på henne, och mellan båda knöts ett band af varm vänskap. Om det inflytande Amalia von Helvig utöfvade i den lilla svenska universitetsstadens lärda och litterära kretsar vittna Geijers egna ord: “Jag har ej lefvat ett lif, som liknat dessa månaders, då dagen upptogs af snillrika samtal och natten till större delen med att skrifva föreläsningar, som äfven hon skulle höra. — — — Hvad har jag icke henne att tacka för! Hon har först öppnat mitt hjärta för konsten och skönheten, i hvars tempel hon själf är hemmastadd!” 345

Geijer var vid denna tid emellertid icke uteslutande den omtyckte professorn i historia, han blef äfven hufvudet för “ultraismen” eller den konservativt-reaktionära riktning, som i vetenskapligt afseende stödde sig på hans namn och kallades den historiska skolan, hvilken hade sitt organ i tidskriften “Svea.”

Utmärkande för Geijers åsikter är sålunda hans tal vid reformationens åminnelsefest 1817, hvilket är raka motsatsen till Tegnérs tal vid samma tillfälle och af Tegnér betecknades såsom en “bönesuck, som hämtat inspiration af vigvatten,” medan åter Geijer om Tegnérs tal sade, att det “gjorde intryck af att vara skrifvet vid bålen.” Talet slutade med en hyllning till den heliga alliansen och dess upphofsman, den ryske kejsaren. Geijer kallar alliansen “en stor tanke, den första, genom natten brytande strålen af en ädlare, med religionen åter i förbund trädande statskonst,” och fortsätter därpå: “Jag ville välsigna, äfven midt ibland de otrognas återhållna löjen, den höga själ, för hvilken den först uppgick.” Det skulle icke dröja många år innan han med anledning af dessa ord måste tala om “en förbannelse, till hvilken himmel och jord och änglar och människor säga amen, förbannelser öfver dem, som djärfvas tillåta sig den största af alla profanationer: att nyttja det heligaste såsom medel för orättvisa ändamål.”

Ett särskildt missöde, hvilket så när kunnat kosta Geijer hans ställning och på ett högeligen kännbart sätt inverka på hela hans framtid, rönte han med en filosofisk uppsats, som han 1820 utgaf under titeln: “Thorild, tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse,” ursprungligen afsedd att tjäna såsom inledning till en upplaga af Thorilds samlade arbeten, som Geijer fått i uppdrag att utgifva.

Om Thorild handlade uppsatsen icke alls. Skrifven i en något oklar affattning, gaf den Tegnér anledning att om densamma säga: “Filosofien befinner sig i cessionstillstånd, Geijer är utredningsmannen i det skuldsatta boet, och det är religionen, hälst den kristna, som skall täcka bristen.” Vederbörande funno emellertid icke lämpligt, att den kristna religionen skulle uppfylla denna bestämmelse, utan väckte åtal mot Geijer därför att han i sin skrift, som väl eljest aldrig skulle blifvit läst eller ens bekant i vidsträcktare kretsar, gjort sig skyldig till “förnekelse af den rena evangeliska läran” med anledning af några icke ortodoxa uttalanden om treenighets- och försoningsdogmerna. Med åtalet, som naturligt nog väckte det [ 346 ]största uppseende och af Tegnér rubricerades såsom “det nedrigaste och dummaste han på länge hört omtalas” samt för öfrigt framkallade allmänt ogillande, ville man påtagligen komma åt den schellingska filosofien, som Geijer på denna tid omfattade. Den synliga handen var hofkansleren af Wetterstedt, men man gissade med större sannolikhet på Matthias Rosenblad såsom anstiftare. Var han detta, visade, vid detta tillfälle åtminstone, denne högt prisade ämbetsman större nit än förstånd, och till och med schellingianismens bittraste motståndare i Uppsala, Samuel Ödmann förklarade, att han icke ville göra Geijer till kättare och skulle uppriktigt glädja sig åt hans frikännande. Åtalet var farligt nog och skulle, för den händelse Geijer fällts, ha tvungit honom att dela Thorilds öde och gå i landsflykt, och härpå var familjen också beredd. Till lycka för Sverige frikände juryn Geijer under studentkårens oändliga jubel, och Geijer förklarade sig nu besluten att “slå sig på realia och skrifva historia.”

Då Geijer återvände till historieskrifningen, upptog han sitt arbete i förandradt skick. Hans stora verk “Svea Rikes häfder” förblef visserligen afbrutet just då “historien löser sig ur sagans älskande armar,” men i stället gaf han sitt fosterland “Svenska folkets historia,” ursprungligen afsedd för den stora Heeren-Ukertska samling af de europeiska staternas historia, hvilken fortgått ända till senaste tiden.

Äfven detta verk, som dock i tre delar fullföljdes till och med drottning Christinas tronafsägelse, förblef ofullbordadt, men vid detsamma är Geijers namn som historieskrifvare företrädesvis fäst; det förenar också “häfdaforskarens kritiska skärpa, tänkarens djup och skaldens konstnärsskap.” Minst tilltalades Geijer af arkivstudier, ehuru hans arbete vittnar om både vidsträckta och samvetsgranna sådana, hvilkas resultat som oftast nedlagts i de utmärkta och rikhaltiga noter, som ledsaga arbetet och gifva det ett så högt kulturhistoriskt värde. Hans lifliga sinne gjorde det svårt för honom att binda sig vid vissa bestämda arbetstimmar. “Jag kan ej vara dagsverkare, får jag ej omväxla göromål, är det slut med mig.” Pianot afbröt sålunda ofta arbetet, och själf sade Geijer, att han vid detta löst många svåra problem.

Om sitt sätt att betrakta historien säger han, att han endast intresseras af det mänskliga däri, af karaktärer, seder, lagar, samhällsförhållanden: “Det mänskliga samhället i alla sina likheter och olikheter under särskilda odlingsgrader och omständigheter har alltid varit mitt älsklingsämne.” På detta sätt blef “det mänskliga, d. v. s. personligheten,” hufvudsak för honom, och ur denna synpunkt, säger prof. Warburg, betecknar hans ofta anförda ord att “Sveriges historia är dess konungars” den ledande grundtanken i hans arbete.

Geijer hade börjat såsom till sin politiska öfvertygelse konservativ, ja till och med ultra-konservativ. Hans skarpa blick för verkligheten i förening med djupare historiska forskningar kunde emellertid icke annat än inverka omdanande på hans öfvertygelse och i hans politiska liksom i hans poetiska och filosofiska uppfattning vålla en allt större förändring. Han befann sig för den skull i en jämt fortgående utveckling, som slutligen skulle förmå honom att öfvergifva ultraismen och den historiska skola, hvars auktoritet han så länge varit. “Genom historiska studier afföll han från den historiska skolan,” förklarade han, och i förkänslan af den enslighet, som väntade honom efter sitt affall, var det, som han själfva nyårsdagen 1838 skref sin lika stämningsrika som förtröstansfulla dikt:

[ 347 ]

"Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida haf.
Stjärnhvalfvet öfver honom lågar,
under gapar hemskt hans graf.
Framåt! Så är hans ödes bud,
men i djupet bor, som uti himlen, Gud.”

Geijers affall väckte hos många af hans gamla meningsfränder och vänner den djupaste förbittring. “Utan sinne för den inre utveckling och det allt klarare omdöme, som med omotståndlig makt dref den genomärlige Geijer till att öppet uttala sina förändrade åsikter, tillskref man från vissa håll denna förändring mindre rena bevekelsegrunder eller sökte anledningen till dem i ostadighet och ett ombytligt lynne,” ja, Israel Hvasser gick i sitt hjärtas enfald så långt, att han tillskref Geijers affall “patologiska orsaker,” han, som i grunden aldrig — så läkare han än var — riktigt förstått hvad patologi är. Tegnér ensam framhöll saken såsom ett “kanske nödvändigt naturfenomen.”

Från den liberala sidan hälsades Geijers förklaring naturligtvis med jubel, men Geijer delade dock aldrig den inom den tidens liberalismen rådande antimonarkiska stämningen, hvilken dessutom syntes honom alltför demokratisk och radikal. Sitt sinne för händelsernas sammanhang och följdriktigheten i deras utveckling förnekade han aldrig, och de uppsatser och uttalanden om tidens frågor, hvilka förskrifva sig från hans sista liberala skede, utmärka sig också för de djupsinniga och utmärkta historiska utredningar, på hvilka Geijer slutligen grundar sina omdömen. I den af honom själf allena 1838 och 1839 utgifna månadsskriften “Litteraturbladet” gaf han uttryck åt sina förändrade åsikter och förklarade, att “alla den nyare tidens samhällsproblem äro af en så sammansatt art, att de ligga oändligt öfver den enskildes verksamhet.” Med sin skärf skulle han dock bidraga, och sålunda uppstodo hans uppsatser om läroverksfrågan, representationsfrågan, fattigvårdsfrågan m. m., hvilka innehålla så betydelsefulla uppslag.

Som akademisk lärare fortsatte Geijer emellertid sin verksamhet, om också icke längre häfdaforskningen blef förnämsta föremålet för densamma. “Människans historia” var ett af de ämnen, åt hvilka han ägnade sina föreläsningar 1841—42, och “den europeiska odlingens hufvudskiften” utgjorde hans föreläsningsämne under hösten 1845. Sjuklighet nödgade honom att afbryta undervisningen; en vistelse vid en af utlandets badorter återskänkte honom icke de brutna krafterna, och ett svårt hjärtlidande manade ödesdigert till ro. Bosatt i Stockholm, forsatte han emellertid ännu förarbetena på de stora verk, som utgjort hans mannakrafts lycka och ära, då han den 23 april 1847 skattade åt förgängelsen och i kretsen af de sina och några bepröfvade vänner drog sin sista suck. 347

Utan att egentligen tillhöra någon viss skola lefde samtidigt med de i det föregående omtalade stora skalderna och författarne flera diktare och skriftställare, hvilka hvar i sin stad bidrogo till att göra Carl XIV Johans tidehvarf till den svenska sångens guldålder.

Bland dessa diktare märkes den rikt begåfvade Erik John Stagnelius, “en af Sveriges djupaste, mest ursprungliga skaldenaturer,” född på Öland 1793, död 1823, romantiker till sitt skaplynne, längtansfullt trånande från det jordiska till en öfversinnlig värld, men på samma gång förlänande den mest glödande jordiska sensualism djärfva och lidelsefulla uttryck. Tyst och sluten, plågad af ett svårt [ 348 ]hjärtlidande, hvars kval han sökte döfva med opium, hemsöktes Stagnelius af en djup melankoli, som stundom rent af syntes omtöckna hans förstånd. Förutom diktsamlingen “Liljor i Saron,” hvilken dock på många ställen fördunklas af skaldens gnostisk-metafysiska griller, har Stagnelius skrifvit flera lyriska dikter, bland hvilka i främsta rummet den svenska romantikens pärla “Necken,” som, bladbekrönt, “gigan rör i silfverbäcken”:

“Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga hvilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

’Arma grubbe, hvarför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva,
skall Guds barn dock aldrig blifva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga,
aldrig skådar dem ditt öga.’

Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig necken
spelar mer i silfverbäcken.”

En annan rikt begåfvad skald var Karl August Nicander, 1799—1839, “fin, formfulländad, glänsande,” författare till sorgespelet “Runesvärdet,” som gaf rika löften om en betydande verksamhet på dramats område, hvilka dock aldrig kommo att inlösas. Under namn af “Norna Gest” inträdde Nicander i Götiska förbundet och diktade sina s. k. “Runor,” illustrerade af hans vän H. Hamilton, bland hvilka “Lifdrabanten och kung Erik” lyckats anslå en verklig folkton. Genom understöd af kronprinsen Oskar och Svenska Akademien fick Nicander tillfälle att 1827 göra en resa till Italien, och många af hans bästa dikter förskrifva sig från denna färd. Hit höra sålunda hans “Hesperider,” bland hvilka särskildt de romerska sonetterna utmärka sig, exempelvis sonetten öfver Hadriani mausolé:

“En dyster kväll, då knappt Orions stjärna
sågs matt på himlen och i Tibern blänka,
vid Hadriani graf, att ensam tänka,
jag gick, osynligt följd af diktens tärna.
Koloss! — så tänkte jag — du kunde gärna
en graf åt alla Roms cæsarer skänka:
men Roma själf, sin fallna äras änka,
förmår du ej mot tidens makter värna,
O! dessa härskare, dem världen hylla,
som lagar ge med gissel och med glafvar,
och lefva såsom Nero, dö som Sylla:
När de förmultnat, liksom sina slafvar,
med sina namn ännu de luften fylla
och jorden fylla de med sina grafvar.”

Under stora svårigheter och förödmjukelser hade Nicander, blottad på medel, anträdt sin hemfärd från Italien utan att kunna förverkliga sin önskan att besöka Paris. Hemkommen stirrade nöden honom till mötes, och han såg sig hänvisad till den olösliga uppgiften att söka lefva på sin penna. Tidtals led han till och med verklig brist, ur hvilken öfversättningar för kungliga teaterns räkning af Schillers “Röfvarbandet” och “Jungfrun af Orléans,” “Othello” och honorar för förlagsrätten till hans skrifter för tillfället hjälpte honom. Nicanders stoft bäddades i samma graf på Maria kyrkogård, som redan förut omslöt Stagnelius.

Ett lyckligt lif i sol och ljus, oberörd af ekonomiska bekymmer, motgångar [ 349 ]och missräkningar, förde Bernhard von Beskow, född 1796, son af en förmögen industriidkare och affärsman från Pommern, sedermera adlad och slutligen upphöjd i friherrligt stånd, Svenska Akademiens sekreterare och författare till en rad värdefulla äreminnen, död 1868.

Såsom humorist och skämtare gjorde sig Kristian Erik Fahlerantz (1790—1866), författare af ett fantastiskt-satiriskt epos vid namn “Noaks ark,” bekant. Han blef först teologie professor och dog såsom biskop i Vesterås. Mindre framstående vitterhetsidkare, ehuru visst icke utan betydelse, voro Fredrik Cederborgh (1784—1835), författare till en satirisk roman “Uno von Trasenberg;” i hvilken han på ett svidande sätt gisslar tidens ordenssvärmeri och blottar de hasardspel, som ofta gjorde flera ordnar till maskerade spelklubbar af värsta slag, äfvensom till den realistiska romanen “Ottar Tralling”; J. A. Wadman (1777—1837), humorist, en föregångare till Wilhelm von Braun, författare till den bekanta vackra sången “Min lilla vrå bland bergen”; och framför allt Johan Henrik Thomander (1798—1865), kapellpredikant i Karlshamn, sedan docent och professor i Lund, domprost i Göteborg och slutligen biskop i Lund. Han lämnade förträffliga öfversättningar af flera bland Shakespeares dramatiska arbeten, såsom “Antonius och Cleopatra,” “Richard den andre,” “De muntra fruarna i Windsor,” “Som ni behagar,” “Trettondagsafton,” brottstycken af “Timon af Athen,” samt tolkade dessutom Aristofanes “Molnen,” “Grodorna” och "Thesmoforierna,” äfvensom Byrons “Manfred.” 349

Täflande med Geijer men ingalunda uppnående hans storhet, framstår i historieskrifningens andra plan hans lärjunge Anders Fryxell (1795—1881), lärare i Stockholm, rektor vid nya elementarskolan, prost i Värmland och titulärprofessor.

Fryxells lifsgärning var hans “Berättelser ur svenska historien,” hvilka han år 1823 började utgifva “till ungdomens tjänst” och som haft en utomordentlig betydelse till att hos svenska folket väcka kärlek till de fosterländska minnena, men äfven till att befordra en mera sansad och fördomsfri uppfattning af somliga af dessa minnen. “Andra,” säger Forssell, “må ha noggrannare sport hvad i vår historia var fulltygadt, må ha djupare fattat svenska folkets sagas mening, eller icke, men ingen har förmått att så fängsla allas sinnen vid talet om fädernas gärningar och skick.”

Fryxells Berättelser svällde under tidens gång ut till ett omfångsrikt verk, hvars olika afdelningar icke alltigenom bevarat samma karaktär. Med skildringen af drottning Kristinas, Axel Oxenstiernas och Carl X Gustafs historia erhåller hans framställning en aristokratvänlig prägel, som invecklade honom i polemik med Geijer, hvilken ogillade hans hållning, och gaf Fryxell anledning till att mot Geijer författa sina svarsskrifter i striden om “aristokratfördömandet i svenska historien.”

På riddarhuset tog adeln parti för Fryxell och vid början af riksdagen 1847—48 beslöts att prägla en medalj öfver Fryxell. Geijer var då redan död, och detta var, säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, som ogillade förslaget, “ett trots mot den aflidne häfdatecknarens minne, mot opinionen och snart sagdt mot de andra stånden, som väl ej skulle ha underlåtit att frambringa någon kontrademonstration till aristokratfördömaren Geijers ära, om adeln med acklamation [ 350 ]hade gått in på den föreslagna hyllningen öfver hans medtäflare. Den utgång saken nu fick genom debatten och voteringen, gjorde ståndets beslut föga smickrande för den, som däraf skulle hedras.” Efter en långvarig debatt, hvarunder förslaget försvarades af Hartmansdorff och H. Hamilton, bifölls det med 169 röster mot 84.

Fryxells historieskrifning tillkommer också äran af att ha lämnat en mera verklighetstrogen bild af Carl XII:s historia och att icke genom medvetet eller omedvetet, chauvinistiskt eller officiellt förskönande ha mildrat de hemska skuggor, som hvila öfver denne konungs lifsgärning.

i350

ANDERS FRYXELL.

En annan historieskrifvare från detta tidehvarf förtjänar äfven omnämnas, Anders Magnus Strinnholm (1786—1862), som skref “Svenska folkets historia under konungarne af Vasaätten,” ett verk, hvilket, sedan tre delar utkommit, måste afbrytas till följd af bristande afsättning. Denna ringa uppmuntran afhöll dock icke Strinnholm från att några år senare utgifva ett ännu större arbete: “Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider,” hvilket i fem delar går till 1319 och vittnar om grundlig kännedom om källorna samt om många nya synpunkter och åsikter.

*

350

Utmärkte sig sålunda diktkonst och häfdaforskning för ett nytt rikt lif, gaf äfven de bildande konsternas värld anledning till tillfredsställelse och goda förhoppningar. Sergel afled visserligen redan 1814 och tillhörde egentligen det förgångna århundradet, men flera af hans elever lämnade rika löften, och deras [ 351 ]första försök inom bildhuggarekonsten, liksom äfven de unga målarnes första arbeten, hälsades med förtjusning, på samma gång några af de äldre mästare, som hade sina rötter i det gustavianska tidehvarfvet, ännu lefde en längre eller kortare tid in i det nittonde århundradet och äfven bidrogo till att skänka dess första årtionden sin konstnärliga prägel.

Af de mera bemärkta af dessa konstnärer afledo emellertid Hilleström 1816, Elias Martin 1818, Louis Masreliez 1810, Per Hörberg 1816, Carl Fredrik von Breda, elev af den store engelske målaren Josua Reynolds, framstående porträttmålare, hvarom de fyra talmännens vid Örebro riksdag 1810 bilder vittna, 1818.

En längre verksamhet förunnades Per Krafft (1777—1863), som först studerade under sin fader och sedermera fick tillfälle att studera i Paris under David. Af hans hand finnes “Slaget vid Hogland,” “Carl Johans kröning” m. fl. Hans förnämsta verksamhet var emellertid, liksom faderns, porträttmålning, ehuru han icke på långt när kunde mäta sig med denne. Lärjunge af Hilleström var Gustaf Erik Hasselgren (1781—1864), professor vid Fria konsternas akademi, som med förkärlek behandlade bibliska och romantiska ämnen och efter en studieresa till Italien återkom “alldeles förbryllad af de s. k. Nazarenerna, som fördärfvat hans ypperliga naturanlag.”

Fruktan för ett slikt öde i förening med oförmågan att kunna slita sig ifrån sin omgifning — han kunde, efter Byströms påstående, “ej lefva, om han ej hvarje afton finge pannkakor och ölost hos sin mamma,” — afhöll Fredrik Westin (1782—1862), elev af Masreliez, att resa utomlands, för att utveckla sina rika anlag, med hvilka naturen utrustat honom, och förverkliga de förhoppningar, hans “Amor, som i flykten afskjuter sin pil,” och hans första porträtt väckte, “i stället för att småningom förstelna i målningen af evigt samma kungliga porträtt, omväxlande med de honom lämnade uppdrag att rita dekorationer till hof-fester, nya uniformer, samt slutligen bordsprydnader och sadelschabrak, hvaröfver hans vänner voro förtviflade.” Jämte porträtt målade Westin, som blef direktör för Fria konsternas akademi och hofintendent, äfven altartaflor, af hvilka en “Kristi uppståndelse” finnes i Kungsholms, en “Kristi förklaring” i Jakobs kyrka i Stockholm och andra altartaflor i Åbo domkyrka, Söderhamns och Uddevalla kyrkor. Senare tiders konstkritik har emellertid haft mycket att anmärka mot Westins målningssätt och uppfattning.

Den bildande konsten förblef för öfrigt icke opåverkad af tidens litterära strömningar. Både nyromantiken och götiskheten återverkade äfven på denna och satte flera yngre konstnärer i opposition mot de tongifvande inom målare- och bildhuggareakademien eller “Akademien för de fria konsterna,” såsom densamma kallades från 1810. Opponenterna, till hvilka hörde Fogelberg, Sandberg och John von Breda (1786—1835), son till den ofvannämnde porträttmålaren, samt Aera andra bildade 1814 “Sällskapet för konststudium,” hvilket understöddes af åtskilliga konstvänner och sökte verka för en djupare och mångsidigare uppfattning af konsten. Då götiska förbundet föranstaltade sin konstutställning och konstakademien icke kunde hindra densamma, föranstaltade äfven akademien en utställning i annan riktning, så att man fick två konstutställningar. Göternas var emellertid den, som ådrog sig största uppmärksamheten.

[ 352 ]Till de opponerande konstnärerna hörde Johan Gustaf Sandberg (1782—1854) och Alexander Lauréus (1783—1823), hvilka, “oförtröttade i studier, allt mer fullkomnade sig.” Sandberg sökte gifva den svenska konsten en mera fosterländsk riktning och bidrog icke litet härtill genom sina frescomålningar i Gustavianska grafkoret i Uppsala domkyrka; han var äfven berömd porträttmålare, Lauréus utmärkte sig såsom genremålare, som med mycken förtjänst framställde italienska röfvarescener och osterior.

Landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz (1774—1861) var en af fosforisterna högt prisad konstnär, hvilken Hammarsköld förklarade “härlig och jämförlig med Ruysdael, men mera mild och manlig än denne, med djupare ton och allvarligare lugn i koloriten,” ett omdöme, som ingalunda underskrifvits af en senare kritik, hvilken funnit mycket att anmärka mot hans “komponerade” landskap. Carl Stefan Bennet (1800—1878) är såsom landskapsmålare känd genom flera utsikter från Italien, “Revy på Ladugårdsgärdet” och “Aftäckningen af Carl Johans ryttarestaty.” Såsom en af tidens förnämste miniatyrmålare kan Lorens Svensson Sparrgren (1763—1828) nämnas, liksom Johan Way (1792—1873), ritlärare vid Uppsala universitet, utmärkte sig såsom glasmålare, hvilken konst han åter införde i Sverige; om hans skicklighet häri vittna fönstermålningarna i Uppsala domkyrkas Gustavianska grafkor. Såsom djurmålare märkes Carl Fredrik Kiörboe (1800—1876), sedan 1840 bosatt i Paris.

Bland porträttmålare intog Olof Johan Södermark (1790—1848), ursprungligen officer, en särdeles framstående plats, lika säker i teckning som lycklig i färg och med en ovanlig förmåga att icke allenast träffa den yttre likheten, utan äfven återgifva själslifvet hos dem, hvilkas bilder han målade. Maria Christina Röhl (1801—1875) var en af tidens flitigaste och mest anlitade konstnärinnor, som efterlämnat en stor mängd porträtt i svartkrita, pastell och blyerts.

Af Sergels lärjungar åtnjöt Erik Gustaf Göthe (1779—1838) största ryktet. Sedan han fått ett resestipendium för att i Italien utbilda sig i sin konst, erhöll han därstädes undervisning af själfva Canova, om hvilken han dock i intet afseende påminner. I nästan alla hans verk råder tyngd och liflöshet, om också som- liga partier kunna vara väl utförda. Hans förnämsta verk efter sin återkomst från Italien är hans bronsstaty af Carl XIII, aftäckt 1821. I Ryssland utförde han sedermera en kolossal sittande marmorstaty af Katarina II. Hans sista verk var ritningen till den nya tornspira af gjutjärn, som uppsattes på Riddarholmskyrkan, sedan den förra förstörts af vådeld.

Johan Niklas Byström (1783—1848) var den af Sergels lärjungar, som visade den största begåfningen och dessutom var den af mästaren själf mest älskade lärjungen. Då Byströms första försök, “Bacchanten,” ankom från Rom, hade Sergel samlat konstens förnämsta idkare och vänner till en stor bankett, uppställt konstverket såsom bordsprydnad, med tårfyllda ögon föreslagit Byströms skål och därvid slutligen utropat: “Han har varit min elev, och han blir min mästare!” Häraf blef emellertid ingenting. “Själfva rikedomen af hans snille,” säger Beskow, “hans ovanliga lätthet att uppfatta föremålen, och behofvet af deras omväxling, i förening med den brist på uthållighet, som ofta tillhör det nordiska lynnet, hindrade honom därifrån.” Detta oaktadt utförde han flera lyckade arbeten, hvaribland “Den liggande bacchanten,” och då han vid ett besök [ 353 ]i hemlandet 1816 gaf en staty af Mars Carl Johans drag, gjorde detta fina smicker, att ett stort antal af hans många marmorarbeten, såsom “Juno med Herkulesbarnet,” “Bacchus,” “Hero,” “Hymen och Kärleken,” “Segergudinnan” m. fl., inköptes af Carl Johan. Hans fina behandling af marmorn förskaffade honom anseende, och särskildt utmärkte han sig genom sina kvinno- och barnfigurer, hvaremot han mindre lyckades i det manligt kraftiga, upphöjda, storslagna. Till hans bästa verk räknas hans byst af Linné i Uppsala botaniska auditorium.

Den höjd, till hvilken Byström icke lyckades komma, skulle uppnås af en annan svensk bildhuggare, som visserligen också kom i beröring med Sergel och erhöll hans råd och anvisningar, men likväl icke var hans lärjunge i egentlig mening. Denne konstnär, som för Sverige blef hvad Thorvaldsen var för Danmark, var Fogelberg. 353

i353

BENGT ERLAND FOGELBERG.

Bengt Erland Fogelberg föddes i Göteborg 1786 och blef 1806 först lärgosse och sedan gesäll hos hofciselören professor Rung i Stockholm. De stora anlag han, under den tid han arbetade hos Rung, utvecklade för bildhuggerikonsten; gjorde, att han 1820 på förslag af Fria konsternas akademi erhöll ett resestipendium för att besöka Frankrike och Italien. Efter en längre tids sjukdom, som i Paris fjättrade honom vid sängen, ingick han vid trettiofyra års ålder både vid franska konstakademiens skola och på Bosios atelier, som vid denna tid var den mest besökta. Han arbetade med endast få timmars hvila och gjorde de snabbaste och vidsträcktaste framsteg, och redan efter några få månaders för[ 354 ]lopp betraktade Bosio honom såsom sin skickligaste lärjunge. Sina skolstudier afslutade han därpå med några månaders modellritning hos målaren Guérin. Om denna sin lärotid säger Fogelberg själf: “Odugligheten, okunnigheten och egenkärleken, förenade med det mest pestifierande smicker, ha gjort oss till manierade, okunniga och egenkära gossar om trettio år och därutöfver. Utrustade med dessa egenskaper vid en ålder, då ungdomen redan är förbi, lifligheten i aftagande, och stadde på en falsk väg, skämmas vi att inträda bland skolgossar, som vid fjorton eller femton år veta mera än vi vid trettiofyra. Äfven förbjuder reglementet det vid vissa läroanstalter. För att kunna arbeta på Institutet i Paris måste jag göra mig tio år yngre. — Att omskapa och bilda en trettio års syndare är väl sent. Man kan då endast utbilda och reglera det man redan vet.”

Efter slutad lärotid i Paris begaf sig Fogelberg till Rom, som sedermera med få afbrott skulle bli hans hemvist. Äfven här började han sin verksamhet med att för tredje resan ikläda sig en lärjunges skepnad, dagligen besökande lärosalarne och användande kvällarne att rita hemma. Under denna tid utförde han sin “Merkurius” och sin “Amor i snäckan,” denna “tjusande bild, där kärleksguden, som nyss uppkrupit i snäckan och tittar fram om dess ena kant, för att hemligt sända pilen mot det redan utsedda föremålet,” om hvilken man sagt, “att det lyckats konstnären att antyda på en gång hvad som nyss händt, hvad som händer och hvad som i nästa ögonblick skall hända.” Hans “Paris” tillhör samma tid och väckte själfva Thorvaldsens förtjusning, och nu var Fogelbergs rykte som stor konstnär stadgadt. Han kallades också, den förste efter Sergel, till medlem af Franska Institutet.

Hans rykte nådde snart fäderneslandet, och mera behöfdes icke för att åt honom förvärfva Carl Johans ynnest. För hans räkning utförde han också “Apollo” och “Venus,” och till dessa bilder slöt sig kort därefter “Amor, som undangömmer vapnen för Mars.” I dessa bilder hade Fogelberg på ett lysande sätt visat hvad han lärt af antiken, utan att han för den skull blifvit dess blinda efterbildare. Han fattade nu sitt beslut att söka i marmorn återgifva de gestalter ur den fornnordiska gudasagan, hvilkas skizzer vunnit sådant erkännande på Götiska förbundets utställning, och frukten af hans begrundande och arbete blef hans “Odin,” “Thor” och “Balder,” sådana dessa förefinnas i Nationalmuseum, skapelser, som i Rom väckte ett omätligt uppseende och föranledde den berömde improvisatorn Giustiniani att ägna mästaren sin hyllning i en sång, i hvilket det bland annat heter:

“Italien slockna sett Canovas stjärna.
Då stiger opp, vid polens himmel, klar,
en yngre konstens dotter, Minnets tärna,
med Nordens glömda gudar i förvar

På fjällens topp en ny Perikles tager,
i fridlyst hägn, de sköna konsters arf,
och Ossians harpa klingar, Hellas’ lager
i Skandien pryder Oscars tidehvarf.”

Efter denna storartade seger tillföllo nya och svåra uppgifter Fogelberg, som i dem fick tillfälle att visa sin förmåga i olika riktningar. “Bildstoderna af Birger Jarl, Gustaf Adolf och Carl Johan karaktärisera,” säger Beskow, “icke blott trenne store män, utan trenne vidt skilda tidehvarf.” Särskildt räknades Birger Jarl såsom ett ypperligt konstalster, liksom hästen i Carl-Johans-monu[ 355 ]mentet “i lif och rörelse” anses tillhöra det fullkomligaste, som af någon modern konstnär formats.

Till de arbeten Fogelberg utförde på äldre dagar höra hans båda grupper af “Amor och Psyche.” “Den himlarena känsla och ljufhet,” säger Beskow, “som andas i dessa former, har väl af ingen bland de nyare blifvit öfverträffad, sällan upphunnen.” I trettiotre år fick Fogelberg vistas i Rom, och under hela denna tid besökte han sitt fädernesland endast två gånger, ena gången då han öfverlämnade sina bilder af förfädernas gudar, andra gången då hans hjältestoder invigdes och han för sin lifsgärning skördade all den yttre utmärkelse och belöning, som kan komma en konstnär till del. På återvägen till Rom hann han till Triest, där döden öfverraskade honom den 22 december 1854.

I byggnadskonsten framstod under Carl XIV Johans tidehvarf ingen mera utmärkt ande, ehuru visserligen rätt många nya byggnader uppstodo och äfven en och annan enskild nybyggnad började uppföras i något prydligare skick, än förut varit fallet.

De enda arkitekter, som här må nämnas, äro Fredrik Blom (1781—1853), professor i den högre byggnadskonsten vid Akademien för de fria konsterna, hvilken byggt den nu till försvinnande snart dömda hästgardeskasärnen vid Storgatan, kyrkan och kasärnerna på Skeppsholmen, gamla posthuset vid Nygatan samt framför allt Rosendals lustslott; samt Per Axel Nyström (1793—1868), hofarkitekt, stadsarkitekt i Stockholm och intendent, efter hvars ritningar Brunkebergs hotell, Adelsvärdska huset, numer ombyggdt, och Bazarbyggnaden på Norrbro, som snart skall rymma platsen för det nya riksdagshuset, uppfördes.

Såsom kopparstickare må Christian Didrik Forsell (1777—1852) nämnas, och för sin tid framstående litografer voro Johan Elias Cardon (1802—1878), Carl Johan Billmark (1804—1870) och Johan Axel Salmson (1807—1876). Såsom medaljgravörer märkas Mauritz Frumerie (1775—1853) och Johan Salmson (1799—1859), en äldre broder till litografen.

355

För den dramatiska konsten och operan var århundradets första årtionde allt utom gynnsamt. Gustaf IV Adolf hade inga litterära eller konstnärliga intressen och hade icke regerat många år, innan han föll på den tanken att stänga operan och låta rifva operahuset såsom en försoningsgärd åt sin därstädes mördade faders maner. Denna sin föresats vidhöll konungen med stor envishet och tålde inga föreställningar mot densamma. På förslaget, att operahuset ju kunde upplåtas åt Vetenskapsakademien, som behöfde en lokal, uppgifves han sålunda med mycken vrede ha utbrustit: “För att ni sedan ska’ få spela opera igen, se’n jag är död! Men det skall ej bli af!” Lyckligtvis stannade det vid föresatsen, men mellan 1806 och 1809 hölls operahuset likväl stängdt, och, såsom vi sett, användes det under denna tid till sjukhus åt landtvärnet. Under tiden fick både den dramatiska och den lyriska scenen, så godt de kunde, samsas om den s. k. dramatiska teatern, hvilken fanns inrymd i De la Gardieska palatset, där numer Carl XII:s torg finnes. Några större operor kunde naturligtvis icke med framgång gifvas på denna teater; därtill var den nämligen alldeles för liten. Den blef sedermera 1825 lågornas rof. Den var emel[ 356 ]lertid; efter samtidas utsago, rätt vacker, ehuru den icke rymde flera åskådare än den under århundradets näst sista år stängda teatern på Mosebacke. “För talscenen var den också ypperligt inrättad, med tre rader, en liten öfre amfiteater för 30 åskådare och en nedre för omkring 100. På öfre amfiteatern, där den högre societeten samlades, var man som i en salong, samspråkande med hvarandra från den ena ändan af rummet till den andra. Vid recetter och dylika tillfällen fick man stundom nöja sig med en plats i trappan.”

Var det sålunda redan klent beställdt med själfva de lokaler, i hvilka Thalia skulle ha sitt tempel, så hade också Gustaf IV Adolf till styresmän för scenen satt herrar, hvilkas originalitet som konstdomare sannerligen icke lämnade något öfrigt att önska.

Eget nog hade den ene, kammarherren, friherre Hugo Hamilton, själf likväl i lustspelet varit god sällskapsaktör, men uteslutande på franska, och annat gillade han icke. Den andra öfversteprästen i sånggudinnornas tempel var hofstallmästaren, baron Rålamb, “ypperlig ryttare, utmärkt i karusell-ridning, främst bland kappkörare på Brunnsviken, outtröttlig vid ett godt bord, men alldeles främmande för Melpomenes och Thalias lekar.” Om honom berättas också de kostligaste historier. “En dag,” säger Beskow, “föll det honom in att sätta de begge berömda valdthornisterna, bröderna Steinmiller, i arrest, hvilket för öfrigt på denna tid var ganska vanligt för försummelser i teaterns tjänst. När de sluppit ut, uppvaktade de sin höge förman och anhöllo att få veta, hvarför de insatts på högvakten (där alla, som tillhörde hofstaten, hvartill teater och kapell äfven räknades, undergingo fängelse). ‘Jo,’ svarade direktören, ‘det var för ni inte blåste något vid fru Müllers aria i Armida här om dagen.’ ‘Men vi hade paus,’ genmälte valdthornisterna. — ‘Kungen betalar er för att blåsa och inte för att pausera,’ utbrast den vredgade styresmannen.” En ny opera skulle vid ett tillfälle inöfvas, och härvid öfverlämnade direktören till dåvarande kapellmästaren Hæffner en ofantlig foliant, som en man knappt kunde bära. På tillfrågan, hvad det var, svarade han: “Jo, det är musiken till den nya pjesen. Ni slarfvar så ofta bort stämmor, därför har jag låtit binda in dem allesammans här i boken.” Inställda spektakler tyckas icke varit vanliga på baron Rålambs tid. Anmäldes, att något hinder uppstått, som gjorde det omöjligt att gifva det annonserade stycket, yttrade han blott: “Kära karlar, låt trissan löpa,” och upprepade detta så länge, tills ingen annan utväg fanns än att finna på något sätt att spela på aftonen. Repetitionerna besökte han visserligen aldrig, men då han vid ett tillfälle ålagts att vara närvarande för att vaka öfver, att intet otillständigt tillägg gjordes till en roll, visade han sig så känslig för den tysta kritik, hvarmed regissörens löje ledsagade hans anmärkningar, att han slog denne vid örat, så att han stod på hufvudet i sufflörluckan.

Att teatern, trots sådana direktörer, ändå kunde bestå, så bra som den verkligen gjorde, berodde dels på sådana styresmän för scenen som Edelcrantz, hvilken var underdirektör, och Nordforss, som var regissör, dels och hufvudsakligen på den förträffliga trupp af skådespelare och skådespelerskor, som ännu fanns kvar från föregående tid. “Det syntes såsom hvilade ännu Gustaf III:s och Kellgrens anda kvar öfver den svenska scenen. “Af den aftonelans,” säger Beskow, “som ännu strålade från scenen, efter dess mest lysande dagar, [ 357 ]kan jag föreställa mig, huru tjusarekonungen förmått därmed hänföra ett folk, som därtill var så godt som obekant med detta slags njutning.”

Då operan efter Gustaf IV Adolfs fall den 6 december 1809 under dånande jubelrop och handklappningar åter öppnades med Kellgrens “Kristina,” kvarstodo ännu scenens prydnader i sin fulla kraft. Ahlgren och Widerberg hade utbildats af Gustaf III själf; Cederholm och Åbergsson voro bildade af dessa, och de tre senare voro alla bildsköna män, med eld, lif, röst, ansiktsspel, hållning, gång, som det tillkommer utmärkta skådespelare. Widerberg, fader till den bekanta sångerskan, var den mångsidigaste, lika mycket använd i operan och operetten som i lustspelet, dramen och tragedien, hvilken sistnämnda dock var hans hufvudfält. 357

Jämte dessa skådespelare uppträdde af de förnämsta skådespelerskorna fråm Gustaf III:s tid ännu någon gång Fredrika Löf, eller Löven, som hon sedan lät kalla sig, ehuru endast undantagsvis. Samma skola tillhörde fruarna Ruckman, Hæffner och Kuhlman, Inga Åberg m. fl. I lustspelet glänste sådana talanger af första ordningen som den gamle Lars Hjortsberg, Schylander och Deland, till hvilka kommo ytterligare Berg, Uttini och något senare Sevelin. Hjortsberg tog priset, men i alla slags käringroller var Schylander oöfverträffig, liksom det, enligt Beskow, var “en glädjefest att se Deland öfverallt såsom niais — eller Berg i alla Crispin-, Frontin- och betjäntroller.”

På denna tid ansåg ingen af de första konstnärerna under sin värdighet att öfvertaga äfven den obetydligaste roll, om detta kunde bidraga till styckets framgång, och det hände ganska ofta, att Widerberg, Ahlgren, Hjortsberg icke allenast uppträdde i mycket underordnade roller, utan rent af tjänstgjorde som statister och komparsanförare i stumma roller för att gifva lif och rörelse åt handlingen.

Verksamheten vid teatern var också ganska stor, och 1809 gåfvos sålunda icke mindre än 233 föreställningar. Vissa skådespelare, mest dock Hjortsberg (1772—1843), uppträdde de flesta aftnar i veckan, stundom i både för- och efterpjesen. Förträfflig kuplettsångare, uppträdde han i de då mycket omtyckta komedierna med sång eller operetter med talad dialog, såsom “Målaren och modellerna,” “Intrigen i fönstret,” “Förmente prinsen,” “Tillfället gör tjufven” och “Kronfogdarne,” och där han icke uppträdde, hölls publiken skadeslös af Deland, Dupuy, Schylander, Berg, Brooman, Inga Åman, mamsell Frodelius i sådana lustspel med sång som “Lilla matrosen,” “Kalifen i Bagdad,” “De begge arrestanterna,” “Gubben i bergsbygden,” “Slottet Montenero,” “Hemliga äktenskapet” o. s. v., i hvilka stycken allmänheten njöt af Dalayracs, Grétrys, Boieldieus, Cimarosas och Monsignys glada melodier.

I sin första blomning stodo ännu flera sångerskor och skådespelerskor, af hvilka några under de följande tiotalen af århundradets förra hälft skulle bli stjärnor af första rangen på den dramatiska konstens himmel. Till dem hörde Jeanette och Justine Wäselius, mamsell Frösslind, mamsell — sedermera fru — Erikson (1794—1862), mamsell Strömstedt, sedan fru Torsslow, mamsell Thunberg, sedan fru Sevelin, mamsell Richter, sedan fru Bock.

På stora operan uppträdde ännu Karsten (död 1827), och fru Müller (död 1826) gaf, såsom svanesång, “Kristina Gyllenstjärnas” roll. Egentligen var det [ 358 ]likväl operetten, som firade sin första glansperiod, men vid denna tid infördes dock under grefve Löwenhjelms chefskap 1813—1818, äfven Mozarts “Don Juan,” “Trollflöjten” och “Figaros bröllop,” följda af Boieldieus, Méhuls m. fl:s vackraste konstverk. 358

En särskild och utmärkt plats inom den svenska operan och tonkonsten intages af Edward Dupuy (1773—1822), som med nio års landflykt från Sverige måste gällda en frihetsvisa.

Dupuy var född i Schweiz, efter hvad som påstods, till och med af furstligt blod. Vacker, kvick, eldig, talangfull, intagande genom fin världsbildning och angenämt umgängessätt, hade han till vänner sådana män som Hans Järta, Valerius, Crusell och Cederborgh. För allmänheten var han bekant som violinist och sångare af framstående betydelse, och vid operan var han anställd såsom förste konsertmästare och tenor. Han var äfven lycklig kompositör af visor och kvartetter, som sjöngos öfver hela Sverige. En afton 1799, då han gick förbi värdshuset Mon-Bijou på Norrtullsgatan, där några af hans vänner befunno sig, vinkade desse in honom. Vid denna tid rådde i Sverige den största förtjusning för Bonaparte, och sällskapet på Mon-Bijou tömde just den ena skålen efter den andra för den store härföraren. Dupuy anmodades att sjunga Marseillaisen, hvilket han också gjorde, men detta blef bekant på högre ort, och sångaren fick genast befallning att resa. Bevekt af de ifriga förböner, som fälldes af sångarens talrika vänner, lät Gustaf IV Adolf emellertid förmå sig att förlåta honom och infann sig till och med vid nästa spektakel, då Dupuy skulle uppträda. Man gaf “Lille matrosen,” en af Dupuys glansroller, och denne kunde icke motstå frestelsen att i en scen, där han vägrar resa, kasta en skälmaktig blick åt den kungliga logen. Publiken, som genast fattade meningen, applåderade ursinnigt, men den, som icke förstod skämtet, var Gustaf IV Adolf, som i högsta grad af förtrytelse öfver den kränkning, han ansåg publikens uppförande innebära mot sin person, steg upp med de orden: “Han skall resa!” Därvid förblef det, och Dupuy begaf sig till Köpenhamn. Vid underrättelsen om statshvälfningen den 13 mars 1809, skyndade han åter till Sverige, där han mottogs med öppna armar och allmän förtjusning icke allenast af konstens vänner, utan af sina många beundrare och beundrarinnor. Han var liten, men utmärkt väl växt, med ett bildskönt, förnämt ansikte, svartlockigt hår, mörka ögon, en fint böjd näsa och ett tjusande småleende. Efter sin återkomst befordrades han till hofkapellmästare och åstadkom såsom sådan en reform af teatersången, “ifrån den tyska, något enformiga och skriande, som underhållits af Hæffner, till den lätta, behagliga, intagande stil, som skapats i den franska operetten af Martin, som var Dupuys mönster.” Hans röst var omfångsrik, klangfull, af stor mjukhet och böjlighet, och han utförde med samma lätthet tenor- och barytonpartier. Det mest utmärkande draget hos hans sång var dess oemotståndliga behag, som till och med intog den gamle Hæffner, hvilken eljest icke för sin död kunde lida Dupuy. På den kvinnliga allmänheten verkade han rent af bedårande, då han uppträdde i “Joconde,” “Figaro,” “Johan af Paris,” “Don Juan,” och dåvarande teaterläkaren Pontin berättade, att han blifvit uppkallad till afdånade damer, när Dupuy i sistnämnda opera störtade i afgrunden. Såsom orkesteranförare öfverträffades han endast af Foroni, då denne sedermera kom till operan.

[ 359 ]Förutom Dupuy gjorde sig på tonsättningens område flera kompositörer af rang gällande, af hvilka några äfven verkade såsom kapellmästare. Bland dessa märkes i främsta rummet Dupuys företrädare på dirigentplatsen vid kungliga operan, den om den svenska sången högt förtjänte Hæffner. 359

Johan Christian Fredrik Hæffner var född i Hessen 1759 och kom 1780 till Stockholm, där han först blef organist vid tyska kyrkan och sedermera 1787 af Gustaf III utnämndes till kapellmästare, en post, som han beklädde till operans upplösning 1808. Hæffner flyttade då till Uppsala och blef musikdirektör vid universitetet och slutligen äfven domkyrkoorganist, i hvilka båda egenskaper han 1833 afled. “Med en i allmänhet mer ordnande än skapande förmåga, fann Hæffner sin lyckligaste verksamhet i en musik, där melodierna äro af ålder gifna, men fordra stor kännedom att i enlighet med sin egentliga karaktär harmoniskt behandlas.” Sålunda blef också kyrkosången det område, på hvilket Hæffner kom att göra mesta gagnet, och hans koralböcker, af hvilka den senare 1819—1820 utkom i två delar, äfvensom hans svenska mässa, ha till århundradets sista hälft varit i nästan allmänt bruk. Äfven för folksången verkade Hæffner med mycken framgång, och särskildt står studentsången i största förbindelse hos Hæffner, som omskapade och höjde densamma och lade grunden till dess framtida storhet. Redan vid hans död förklarade Geijer, att man ej “kunde höra en vackrare ynglingakör. Helt och hållet konstnär, som Hæffner var, utmärktes han, enligt Geijers ord, “af en egen häftig oskicklighet i allt hvad lifvets yta fordrar och merendels ger,” men trots den råhet, som i mycket vidhängde honom, var han i allmänhet väl liden, i synnerhet hos ungdomen.

Nytt lif erhöll den musikaliska världen i Stockholm genom det af Johan Anders Björck på 1820-talet stiftade “Harmoniska sällskapet,” hvars ledare blef hofsångaren Isak Albert Berg, som utbildade den redan af Dupuy grundlagda sammansjungningen och de fina skiftningarna i den flerstämmiga sången.

I Harmoniska sällskapet uppfördes större musikverk, såsom Händels “Messias,” Haydns “Skapelsen” och “Rossinis “Stabat mater,” och något senare Mendelssohns “Antigone” och “m. fl. Bland större svenska kompositioner i kyrkomusik märkes Pehr Frigels oratorium “Försonaren på Oljoberget” med text af Samuel Ödmann. Som kompositörer af romanser och kvartetter för mansröster märkas Bernhard Henrik Crusell, klarinettist i hofkapellet, död 1838, Olof Åhlström, Edvard Brendler, död 1831, Geijer, som själf satte musik till flera af sina populäraste dikter, “Den lilla kolaregossen,” “Resedan,” “Stilla skuggor breda sig i kvällen” o. s. v., Johan Eric Nordblom, död 1848, jämte en mängd tonsättare, hvilkas namn knyta sig vid enstaka sånger och kvartetter.

Dupuys efterträdare vid operan blef Johan Berwald (1787—1861), ansedd violinist och framstående kapellmästare, hvilken post han beklädde till 1849. Franz Berwald (1796—1868) tillhörde sin tids mera framstående kompositörer och skref operorna “Estrella di Soria” och “Drottningen af Golconda” äfvensom symfonier af stort värde. Hans kompositioner uppföras och höras ännu i dag med nöje. Framstående kompositör, mest af kvartettsånger: “Snabba äro lifvets stunder,” men äfven af orkesterverk: “Fantasi öfver svenska folkvisor” och sångspelet “Värmländingarne” m. fl., och dessutom utmärkt violinist var Andreas [ 360 ]Randel (1806—1864), under många år ledare af sången i sällskapet Par Bricole, för hvilket han äfven komponerade flera af sina vackraste manskörer.

Otto Lindblad (1809—1864) stiftade den akademiska sång föreningen i Lund och har komponerat den svenska kungssången: “Ur svenska hjärtans djup,” förutom flera kvartetter och sånger. 360

Århundradets förra del var ännu både sällskapssångens och visans gyllene ålder. Såsom visdiktare ha Sveriges störste skalder lämnat utomordentliga bidrag, och såsom kompositörer af vismelodier räknas nästan alla tonsättare, Sverige ägt. Visan kunde också under århundradets första tredjedel fägna sig åt en popularitet, hvilken sedan dess nästan alldeles försvunnit. I synnerhet var dryckesvisan mycket omtyckt och utfördes också med dramatiskt lif och objektivitet af sådana storsångare som Karsten, efter hvilken flera utbildade sig. Hos alla sångare af denna skola voro känsla, sanning i uttryck och klarhet i ton och ord hufvuddrag; Dupuy lade därtill kvickhet och behag. Detta sällskapssångens skede fortfor till närmare 1830, men bortdog så småningom för att lämna rum för kvartetten, som öfverallt trädde i den enkla visans ställe.

Äfven Bellman hade denna tid två oöfverträffliga sångare, Hjortsberg och A. A. Raab, hvilka af senare Bellmanssångare icke ens på långt när upphunnits i sin förmåga att med min, röst, åtbörder och later, blickar och ansiktsspel återgifva de femton eller tjugu personer, som stundom förekomma i en Fredmans epistel och ögonblickligen skola individualiseras. Hvarken Hjortsberg eller Raab hade vacker röst, men detta oaktadt kunde de, säger Beskow, “med förvånande natursanning uttrycka hjärtats alla lidelser, af sorg och glädje, ömhet och harm, hopp och fruktan, sällhet och förtviflan. Föredraget hade dock en olika karaktär. Hjortsberg idealiserade mer, Raab iakttog en sträng naturhärmning, men begge voro sanna. Hjortsberg gjorde stundom tillägg, men alltid i styckets anda.” I öfrigt skilde sig Hjortsberg och Raab däri, att den förre hälst valde och lyckades bäst i de glada och idylliska, den senare i de elegiska af Bellmans sånger. “Redan deras vanliga ansiktsuttryck angaf detta, ty Hjortsbergs var muntert och vänligt, Raabs allvarligt, att ej säga dystert.”

Den förmodan ligger nära till hands, att sällskaps- och umgängeslifvet under denna tid, då sången spelade en sådan roll, måste ha varit ovanligt muntert och uppsluppet. Så var också förhållandet. “Det var ett gladt tidskifte, som småningom ingick med det skickelsedigra året 1809.” Det tryck, som Gustaf IV Adolf, “skuggrädd för litteraturen, död för konsten, fiende af glädjen,” utöfvat, försvann. I hans närvaro, knappast under hans regering, understod man sig icke att skratta; detta blef nu helt annorlunda. Hertig Carls hof hade alltid varit obesväradt af hofordningens tvång, hvartill den lefnadsglada och fördomsfria hertiginnans okonstlade, lätta och skämtande lynne icke litet bidrog. I detta afseende förändrades ingenting genom hertigens upphöjelse på tronen. I stället för de stora, högtidliga festerna, middagar för ett par hundra personer och baler med supé för tusen, återkommo små fester, prologer, konserter, spektakler inom hofvet för en liten, glad krets, och räckte det icke till hemma, for man ut att roa sig i de många ordnar, som funnos och i likhet med sällskapet “Nytta och nöje” kunde fägna sig åt kungliga besök.

[ 361 ]Det enskilda umgängeslifvet var lika uppsluppet, och tonen i detsamma långt mera fri än förut. Det kunde till och med synas betänkligt, att chefer med sina underordnade deltogo på utvärdshusen i middagsmåltider, kortspel och dans, och högst olyckligt bidrog det glada lifvet till det tilltagande skuldsättnings- och borgenssystemet, som sedan bibehållit sig, men då riktigt slog rötter. Det blef sedermera icke heller så lätt för vederbörande chefer att åter införa en strängare disciplin, och från en kår måste på en gång icke mindre än sju unge män lämna tjänsten, endast för lättsinnigt tecknade borgensförbindelser. “C’est ‘bästa bror’ qui a fait tout cela,” sade därvid Carl Johan. 361

En viss yppighet började också göra sig gällande i lefnadssätt och bruk ehuru visserligen icke på långt när jämförlig med den lyx, som ökad välmåga och större penningtillgångar framkallat under århundradets senare del. Ungherrar, som tillhörde garnisonen eller verken, hade förr nöjt sig med att bo två eller tre i samma rum, men inrättade sig numer i små våningar. Lustpartier af blandadt sällskap blefvo vanliga och höllos icke längre hemliga. Tillfälle till dylika utfärder både till lands och vatten gafs af den mängd s. k. utvärdshus, som fanns öfver allt i Stockholms omgifningar och af hvilka många bevarade sig ända inpå sextiotalet. Baler gåfvos sålunda på "Klas på hörnet” och på "Djurgårdsbrunn” ; och "Haga Lund, "Stallmästaregården” och ”Norrbacka” besöktes till och med af själfva kronprinsen Oscar i sällskap med officerare af gardet. Dagens lösen blef allt mera: sans gêne, och liksom man i tredje Gustafs dagar på slottsbaler någon gång kunde få se “en präst i menuetten,” så hände sig också, att en bataljonspredikant vid västra armén på börsbalerna dansade, iklädd prästkragar, och i främsta rummet bjöd upp biskop Murrays döttrar.

Mera decorum härutinnan åstadkoms likväl under följden af Carl XIV Johans regering, ehuru man fortfarande roade sig tappert, särdeles inom den s. k. “societeten” eller samhällets högre kretsar, där samkväm, middagar, supéer, baler, stundom omväxlande med sällskapsspektakler och tableaux-vivants, aflöste hvarandra, hvarjämte de under Carl Johans tid ofta återkommande storlägren gåfvo anledning till revyer, parader och andra festligheter.

Tongifvande i societetens nöjen voro i synnerhet utrikesministerns fru, grefvinnan Engeström, och hofkansleren af Wetterstedts fru. Upptåg saknades äfven här ingalunda, såsom då grefvinnan af Wetterstedt och hennes väninnor skulle intaga engelska sändebudet i “tillfällighetsorden Innocensen.” Medan sandebudet hade ögonen förbundna, målades och kläddes hans ena hand till ett litet dibarn, hvars anblick försatte engelsmannen i verklig skräck. Vid ett annat tillfälle föreställde grefvinnan af Wetterstedt Neptunus, som intog adepter i den för tillfället stiftade “Neptuniorden.” Hon stod därvid på ett bord med en treudd i handen och hade på hufvudet en trekantig hatt af det gamla slaget med uppvikta brätten. Dessa voro fyllda med vatten, och då hon böjde sig mot den knäböjande adepten, öfverspolades denne med vatten, hvilket väckte stor munterhet. Af mera tvifvelaktig smak var hennes skämt att servera sina bordsgäster ett fat med socker, grädde och frukt. Men den läckra anordningen bestod af såpbubblor och frukt, garnerad med tvållödder och socker. Lyckligtvis voro hennes gäster vid detta tillfälle engelsmän, som fast de måste lämna bordet, sedan [ 362 ]de alltför mycket tagit för sig af anrättningen, icke kände sig på minsta sätt stötta öfver hvad som i deras ögon endast var a practical joke.

Bordets nöjen hade i materiellt hänseende icke förfinats lika mycket som den estetiska tonen. Rätterna voro i hvardagslag visserligen få och enkla, men i festliga lag voro de i stället så mycket bastantare. Såsom ett curiosum må sålunda följande, af en af tidens erkända storheter på gastronomiens område, den ofvan nämnde expeditionssekreteraren Askelöf ordnad matsedel anföras:

“Ostron.

Grönsoppa, väl afredd med äggegulor och sherry.

Piggvar med sherry och äggskumsås, potatis.

Rödspottor, kokta i madeira med skiradt smör.

Rökt Hamburgerbringa med brynt surkål, garneradt med stekta castanier samt

legumer.

Pounch à la Romaine.

Stekt kyckling eller hjärpe (efter min idé, friskt stekta i endast grädde och smör)

samt salader.

Brulépudding.

Kronärtskockor & franska ärter med smörgås.

Stekt gås, späckad och frotterad med hvitlök. (Gudamat!)

Gräddvaniljerème, halffruset, garneradt med berberis & biscuits.

Deserts.”

Det mest brukliga vinet var portvin, hvarmed engelsmännen rikligen försett Sverige under kontinentalspärrningens tid, då nästan inga franska viner kunde inkomma. En förändring skedde härutinnan efter 1814, då vinlistan åter blef så internationell som möjligt och så väl rhenska som franska viner på nytt kommo till sin rätt. Från den föregående tiden hade emellertid ett ymnigare bruk af jamaica och romm till föga fromma för nykterheten fått insteg, och en ny dryck; som införts af engelsmännen, var “toddy,” om hvilken Valerius bland annat skref:

“Sublim är din enfald, oskyldiga dryck,
där rommen, till trots af sin våda,
så genombeskedlig tål vattnets förtryck
och låter den svagare råda.
Allt anspråk förringar den ädlaste sak,
det finns något stort i det simpla;
du rättar dig fromt efter blandarens smak,
då han i sin stillhet vill pimpla.”

Faran låg emellertid just i det “stilla pimplandet,” som skapade flera drinkare än något annat. Tegnér har berättat, att det var det största fördärf för de studerande i Lund, liksom det visade sig i Stockholm och Uppsala. Punsch synes under århundradets förra del icke ha varit lika vanlig som under dess senare del. Då vid öfverflödsförbudet införseln af romm förbjöds, insmugglades denna vara lika fullt och såldes, berättar v. Beskow, under namn af “soja.”

[ 363 ]Till tidens nöjen hörde bland annat kappköring med slädtrafvare, som hvarje lördag ägde rum på den isbelagda Brunnsviken under stort tillopp af åskådare. Efter kappköringens slut intogs middag på Stallmästaregården, dit sångare inbjödos och där det gick grundligt till, i synnerhet sedan bålarne inkommit, till hvilka deras excellenser: Rålamb, Adlercreutz, Anker, som tillhörde sällskapet, rökte knaster ur holländska kritpipor.

Äfven skridskopartier voro mycket omtyckta. Liksom under de senare åren på Nybroviken, höllos under seklets förra del skridskobanor öppna och sopade på Mälaren, och om söndagarne hvimlade isen af skridskolöpare och åskådare. Kvadriljer med facklor eller ett slags fackeldans uppfördes därvid efter mörkrets inbrott af vane skridskoåkare, och om hela Mälaren var fri från snö, gjordes fackeltåg på skridskor till Essingen, ja, ända ut till Drottningholm, där förfriskningar intogos, hvarpå sällskapet återvände. “När Byström,” berättar Beskow, “då sextioårig, senast besökte Sverige, företog han med Geijer och andra värmländingar ett skridskoparti till ett af utvärdshusen, där de spisade middag, hvarefter gubbarne lupo hem igen, och påstodo sig sällan ägt en gladare dag.”

Äfven storartade slädpartier saknades icke. Sålunda omtalar engelska sändebudet lord Bloomfield ett lysande slädparti om fyrtio slädar, i spetsen för hvilket hofkansleren af Wetterstedts vackra grefvinna Aurora af Wetterstedt körde i med fyra hästar förspänd släde. Sällskapet begaf sig till Ulriksdal, där ett uppehåll skedde, hvarefter middag intogs hos excellensen af Wetterstedt.

Som det emellertid endast är ett steg från det upphöjda till det löjliga, hände sig, att dessa slädpartier travesterades på det förskräckligaste sätt. “Den tidens åkare,” säger Beskow, “med sina hästar och slädar voro högst eländiga, men ägde tillika något både originellt och pittoreskt … Skämtets vänner företogo nu slädpartier utåt hufvudstadens gator i åkarslädar, hvarvid naturligtvis den utmärkte sig mest, som lyckats få den allra eländigaste dragare, den söndrigaste släden och den sluskigaste körsvennen.” Allmänheten, som ryktesvis förnummit hvilken tid och hvilka gator tåget skulle färdas fram, hade talrikt samlat sig och hälsade med gapskratt de täflande, af hvilka några ej kommo ur fläcken.”

Någon brist på förlustelseställen fanns icke under århundradets förra hälft, vare sig i eller omkring Stockholm. De många ordenssällskapen hade sina sammankomster på olika ställen, i det s. k. Kirsteinska huset, där sedermera musikaliska akademien inrymdes för att slutligen lämna plats åt “hotell W6,” i De la Croix’ salonger, i hvilka numer handtverksföreningens lotteriutställning och riksbankens afdelningskontor ha sina lokaler i samma salar, som sett så många uppsluppna fester, baler, maskerader och ordenssamkväm, i gamla operans festvåning eller på börsen. Dessutom funnos Stora sällskapet och det s. k. “Hôtel Turque,” som hölls af en före detta hofmästare hos Carl XIV Johan i det nuvarande Edelstamska huset å Blasieholmen strax bredvid museum. Något Hasselbacken fanns visserligen icke, men detta mer än ersattes af “Blå Porten” och “Franska värdshuset,” för att endast nämna ett par af de förnämsta ställena.

Äfven för borgaren var det väl sörjdt genom en mängd lokaler med mindre anspråk, af hvilka några, såsom källaren “Dufvan” i Gråmunkegränd, “Norges vapen,” “Freden,” “Tre remmare,” framsläpat en tynande tillvaro för att delvis försvinna under århundradets senare del.

[ 364 ]Det egentliga folkets nöjen voro öfvervägande råa; brännvinet spelade ty värr merendels största rollen i dem, och ohyggliga slagsmål, som ganska ofta ledde till dråp, voro ingalunda sällsynta.

Dryckenskapen, som underhölls af den massa näringsställen och krogar, hvilka under mer eller mindre fantastiska namn voro utbredda i städerna och funnos i mer eller mindre förfallna kåkar och kyffen, var också så allmän, att den kunde betraktas som en formlig riksolycka och gaf den bekante humoristen Palmær anledning till sin bittra utgjutelse:

“Konungen sitter på sin tron
och nickar, och nickar, och nickar,
och kring honom står hans försupna folk
och hickar, och hickar, och hickar!”

Ett på nykterheten i högsta grad olyckligt inflytande utöfvades också öfver hela riket, så väl i städerna som på landsbygden, af en brännvinslagstiftning, som 1809 tillät hvar och en af landets invånare — med undantag för Stockholm och Göteborg — att under alla tider af året utan inskränkning bränna brännvin med hvilka slags redskap som helst, mot erläggande af en efter olika grunder utgående bevillningsafgift och dessutom mot erläggande af en särskild afgift i förhållande till pannans rymd. De inskränkningar, som vid senare riksdagar gjordes i dessa alltför frikostigt tillmätta rättigheter, båtade icke mycket, så länge den fördärfliga grundsatsen om husbehofsbränning kvarstod och riksens ständer visade den största månhet om att “inskränkning af brännvinsbränning aldrig måtte komma ifråga, utan i det enda fall, att verklig hungersnöd befarades till följd af brist på spannmål.” Först genom den nya brännvinsförfattningen af år 1841 började några verksammare, ehuru fortfarande alldeles otillräckliga åtgärder vidtagas till hämmande af brännvinsfloden. 364

Den alltför stora tillgången på brännvin och däraf följande missbruk hade i själfva verket “på ett eftertänkligt sätt inflytande på nationens sedlighet och välmåga.” Grofva brott, som under århundradets början jämförelsevis ofta förekommo, började emellertid småningom aftaga under dess tredje och fjärde årtionden. En mänskligare brottmålslagstiftning började också göra sig gällande, men straffens stränghet stod dessförinnan som oftast icke i något rimligt förhållande till brottets storlek, såsom då det exempelvis stadgades, att en hållkarl, som begärde drickspengar, skulle slita spö. Äfven tjänstfolkets behandling lämnade under husagans blomstringstid åtskilligt öfrigt att önska. Då engelska sändebudet Bloomfield i polisen beklagade sig öfver en stalldräng, som visat dåligt uppförande, tillfrågades han hvarför han ej gaf karlen bastonad eller gaf befallning om att låta piska honom. Först 1840 och 1841 afskaffades lagens stadganden angående kvalificeradt dödsstraff, såsom halshuggning med högra handens mistande och stegling, inskränktes spö- och risstraffets användande vid mindre förseelser, upphäfdes stockstraffet samt upphörde tillåtelsen för hofrätterna att i dråpmål döma till lottkastning, då man icke kunde utröna hvem som varit der dödes baneman. Att för öfrigt äfven öfverrätt icke alltid precis iakttog rätt och billighet, framgår af ett meddelande af justitiekansleren H. G. Trolle-Wachtmeister, som berättar om en stackars bonde och gästgifvare, hvilken åt några hos honom med anledning af oroligheterna i Södermanland 1811 inkvarterade soldater ställt ett uttryck af förargelse och mystiskt hot, hvarför han vid häradsrätten fick en föreställning, men sedan af hofrätten dömdes till högsta [ 365 ]traktamente i vatten och bröd, hvarmed gubben, utan att anföra besvär, tåligt höll till godo. "Detta var i de menlösa tiderna,” tillägger grefve Wachtmeister. 366

Liksom i rättsskipningen infördes under Carl XIV Johans tidehvarf äfven många förbättringar i undervisningen, i hvilken småningom nya grundsatser och en ny anda började göra sig gällande. Särskildt började ett lifligare intresse för folkskoleundervisningen framträda. Dittills hade denna varit en sak, som ålegat prästerskapet i samråd med föräldrarna med klockarens biträde. Allt högljuddare klagomål förspordes emellertid öfver det bedröfliga skick, hvari folkundervisningen befann sig, och slutligen såg sig regeringen föranlåten att 1820 förständiga konsistorierna att tillse, det endast välfrejdade personer antoges till skolmästare, och länsstyrelserna i riket erhöllo befallning att “öfvervaka det inga kringstrykande och vanartiga personer befattade sig med sådan undervisning.”

Ett kraftigt steg till folkundervisningens förbättrande och befrämjande var införandet af den s. k. Bell-Lancasterska växelundervisningen. Äran att ha tagit initiativet härtill tillkommer grefvarne Carl Henrik Posse, som år 1813 på sitt gods Fogelvik inrättade den första Lancasterskolan i Sverige, och Jakob de la Gardie, under hvars medverkan “Svenska växelundervisningssällskapet” stiftades 1822. Med anledning af riksdagens framställning utfärdade slutligen äfven regeringen en rundskrifvelse till konsistorierna med erinran om växelundervisningens verksamma befrämjande och införande, där förhållandena sådant medgåfve, och redan vid 1828 års slut funnos i riket 183 växelundervisningsanstalter med 12,711 barn, och 1842 hade antalet ökats till 543 skolor med 35,115 barn. Den 18 juni 1842 förordnades slutligen, att i hvarje stads församling och hvarje socken på landsbygden minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare skulle inrättas, och såväl i hufvudstaden som i stiftsstäderna skulle bildas seminarier till lärares utbildande, hvarjämte lärarnes lönevillkor förbättrades och reglerades. I hvarje skoldistrikt skulle väljas en skolstyrelse, i hvilken kyrkoherden skulle vara ordförande och som hade öfverinseendet öfver alla skolor i distriktet. På detta sätt lades en bestående grundval för folkundervisningen, som både hvad skolans styrelse och underhåll angick förklarades vara, hvad den sedermera ständigt förblifvit, en kommunal angelägenhet.

Äfven med elementarläroverken företogos åtskilliga reformer, hvilka dock icke väckte obetingadt gillande, hvarför både undervisning och organisation underkastades ständiga förändringar och en segsliten läroverksfråga uppstod, hvilken, efter kortare eller längre mellantider af stillestånd och provisoriska försök till lösning, ännu vid seklets slut icke är afgjord, särskildt med hänsyn till latinets ställning och undervisningen i detta språk.

I den mån, som med den fortskridande tiden det materiella kunskapsförrådet under århundradets första del allt mer tillväxte, uppstod en allt starkare opposition mot den traditionella formalism i uppfostran och undervisning, som gått i arf från forna tider, och klagomålen öfver skolornas otillräcklighet att bibringa sina lärjungar de för det moderna lifvet och framför allt för statstjänsten nödiga kunskaperna läto allt högre förnimma sig. Men äfven för en allmänt medborgerlig uppfostran, i hvilken det “mindre gällde behofvet af lärdomsinsikter än en nödig förståndsodling till danande af dugliga medborgare” saknades, enligt kans[ 366 ]lersgillets anmälan 1803, “alla publika anstalter.” För att afhjälpa denna brist utfärdades 1807 en skolordning — “på försök och till efterföljd under fem år” — i hvilken föreskrefs, att i trivialskolorna “tillfälle skulle beredas icke allenast till den undervisning, som är nödvändig för ynglingar, hvilka ämna sig till egentligen lärda yrken, och till inhämtande af de kunskapsgrader, som äro nödvändiga för dem, hvilka i ämbetsmannavägen vilja söka sin fortkomst, utan äfven för dem, som i näringarna vilja ingå.” Sedan de fem profåren för denna skolordning gått till ända, tillsattes 1812 en uppfostringskomité, som hade att uppgöra förslag tili ny skolordning, "lämpad efter tidehvarfvets kraf och fosterlandets sanna behof.” Förslaget utarbetades också och upphöjdes efter en omarbetning till kungl. majestäts förnyade skolordning af den 16 dec. 1820. I denna skolordning stadgades och genomfördes grundsatsen, “att en bestämd gräns uppdrages mellan de skolor, som äro ämnade att dana vetenskapsidkare och tjänstemän, hvilkas ämbeten fordra vetenskaplig bildning, och dem, i hvilka ungdomen skall uppfostras till sådana yrken, som med vetenskaperna icke stå i något egentligt samband.” De många anmärkningar, som riktades mot denna grundsats och dess “tillämpning, föranledde 1825 tillsättandet af en ny komité för att i ett sammanhang granska tillståndet af rikets allmänna uppfostringsverk och därvid föreslå de förbättringar, som kunde anses behöfliga. Inom komitén framställdes yrkanden på en fullständig reform af läroverken, så att naturvetenskaperna skulle komma till samma rätt som de filologiska, historiska och filosofiska studierna samt läras redan vid elementarläroverken, äfvensom att klassindelningen skulle upphöra och hvarje lärjunge få flytta till högre kurs i mån af anlag och flit; valet af studier skulle därjämte vara fritt, så att den, som icke ville läsa latin, grekiska och hebreiska, skulle därifrån vara befriad. Visserligen vunno dessa yrkanden icke flertalets af komitémedlemmarnes bifall, men i komiténs slutliga betänkande medgafs dock, att de nya åsikterna skulle få försökas i ett särskildt i hufvudstaden inrättadt läroverk, som skulle bli en profskola för den nya undervisningsmetoden och den fria flyttningen. På detta sätt tillkom år 1828 “Nya elementarskolan i Stockholm,” och för öfrigt tillstyrkte komitén, att vid “elementarläroverken tvänne bildningslinjer borde finnas: en för de klassiska språkens litteratur, i förening med den moderna, och en för denna senare, skild från den klassiska; dock så, att realkunskaperna drefves lika på bägge bildningslinjerna.” I enlighet med komiténs yrkande, att “studentexamen borde kunna tagas antingen med eller utan de gamla språken,” förändrades 1831 denna examen på sådant sätt, att komiténs yrkande vederbörligen tillgodosågs.

Med denna ändring af studentexamen skärptes emellertid äfven fordringarna i densamma mot hvad de förut varit, då man med ett ganska ringa kunskapsmått kunde bli student, hvarför förmögnare föräldrar vanligen också läto sina söner äfven såsom studenter stanna under enskilda lärares ledning, hvilka genom dessa “akademiska konditioner” erhöllo tilifälle att fortsätta egna studier vid universitet, på samma gång de handledde sina lärjungars och vakade öfver desses uppförande.

En sådan mentor var nog också i många fall behöflig. Visserligen lefde man i allmänhet enkelt och tarfligt, både med hänseende till kläder, föda och bostad, men med denna tarflighet förenade sig också icke så litet råhet. Dryckes[ 367 ]lag förekommo alltför ofta, och under inflytelse af spritens andar bedrefs hvarjehan la ofog och tillställdes mer eller mindre obehagliga upptåg, för hvilka stadsborna vanligen blefvo offer. Klang och färg erhöll detta rumlande och bullrande studentlif af den s. k. “turkiska musiken,” som med trianglar, eldgafflar och gonggong nattetid störde grannarnes och borgarnes ro och skrämde slag på de svaga, men gödde alla källarmästare. Slagsmål mellan studenter och gesäller voro icke ovanliga, och därvid hände nog äfven att knif användes. “En gång,” berättar Beskow, “hade budkafle utgått till alla nationer att samla sig till ett korståg mot gesällerna, men desse hade undanstuckit sig, så att icke mer än en ertappades, hvilken fick ett ben afslaget.” Vanligen ansågo professorerna bäst att ignorera dylika uppträden. De praktfulla festerna första maj, som sedermera blefvo vanliga, visste man ännu icke af. I stället begaf man sig Valborgs-mäss-aftonen upp på slottsbacken för att “se eldarne” — sådana tändes på landet omkring — och att därefter “dricka märg i benen,” hvilken undfägnad utgjordes för de mindre bemedlade af öl och brännvin, för de rikare af dålig punsch. Seden att Valborgsmäss-aftonen tåga upp på slottsbacken bibehöll sig för öfrigt länge, och på senare tiden plägade vid detta tillfälle studentkårens sångförening sjunga flera sånger. Sedermera kommo de mer eller mindre dyrbara vårfesterna med utklädningar och karnevalståg. I den gamla tiden var skuldsättning något oerhördt bland de studerande, medan med den stigande förfiningen vigilansen för många blef en lifsuppgift, och konkurser slutligen icke blefvo alldeles ovanliga.

Gatulyktor under den mörka årstiden voro länge en okänd lyx. I stället bar man handlyktor, hvilket medförde den olägenheten, att man stundom fick lysa hem herrar studerande, som icke voro försedda med denna nödvändighetsartikel, eller få stryk i händelse af vägran. Ett omtyckt skämt af kvällvandrande Apollosöner var att, där man såg ett ljus brinna, ropa: “lampan ut” med det hotande tillägget, om befallningen icke genast åtlyddes: “eller fönstret in!”

Bjudningar voro sällsynta, och trakteringen af oskyldigaste slag. Inviterades någon gång studenter att kvarstanna till kvällen hos landshöfdingen af Wetterstedt, vankades intet annat än några smörgåsar och ett glas ölost. Hos “Uppsalas Carème”, traktören Uhrberg, spisade von Beskow med öfriga studentkan rater för omkring två riksdaler riksgälds i veckan, och därvid blefvo de unga matfriska viljorna ändå så mätta, att de regelbundet somnade på professor Aurivillii föresläsningar i estetiken, hvartill “gubbens monotona och lågmälta föredrag, liknande sorlet af en aflägsen bäck, i sin mån bidrog.”

Bland lärarne vid Uppsala universitet funnos under århundradets första tredjedel flera utmärkta förmågor, men också flera ganska stora original, och ingendera klassen har heller under århundradets lopp alldeles saknats; stundom ha båda varit förenade i en och samma person.

En af de förnämsta platserna vid universitetet intogs vid århundradets början obestridt af Kristofer Dahl, som i sällsynt besittning af klassisk och modern bildning dock afled redan 1809. Hans halfbroder Olof Kolmodin, skytteansk professor, afled 1838, sedan han gjort sig ett namn lika mycket genom sina ypperliga tolkningar af de romerska historieskrifvarne som genom sitt blygsamma och anskpråkslösa väsen. 368

[ 368 ]Utmärkt genom förening af lärdom och vitterhet var äfven den berömde Samuel Ödmann, död 1829, som från sin skollärareplats på Värmdön kallades till ledamot af Vetenskaps-Akademien och, ehuru ograduerad, till professor i Uppsala. I sin studerkammare — “Ödmanns badstuga” kallad, alldenstund en temperatur rådde därstädes, att man, så att säga, “kunde steka sill på väggarne” — tillbragte denne högt begåfvade man fyrtio år af sin lefnad, liggande i sin säng, ehuru han var alldeles frisk. Hans mat serverades på fyrfat; bref och tidningar skulle, före framlämnandet, ligga på en glödhet kakelugn, och innan man fick inträda i hans rum, skulle man en tid ha uppehållit sig i ytterrummet, och sedan ej komma honom för nära. Vatten tålde han icke, och han hade troligen icke tvättat sig på flera år. En fråssa med flera recidiv, hvaraf han erhöll det sista, då han for hem från Danmarks kyrka, där han predikat midsommardagen, hade ingifvit honom denna skräck för köld och fukt.” Ehuru han sålunda aldrig lämnade sitt rum och aldrig bevistade akademiska konsistoriums sammankomster, utöfvade han likväl ett mycket stort inflytande och styrde den teologiska fakulteten utan att sätta sin fot inom dess dörr. Europas länder och hufvudstäder äfvensom främmande världsdelar kände han bättre än de mest långväga resande, och främlingar satte han gärna i förvåning genom detaljnotiser om deras fädernesland och födelsestad, hvilka uppgifter för dem själfva voro obekanta. Ehuru han förträffligt öfversatte och utarbetade en stor mängd utländska resebeskrifningar, hvilka lästes med förtjusning, voro jord- och folkbeskrifningar dock ingalunda hans hufvudämne. Sitt förnämsta rykte hade han egentligen förvärfvat såsom orientalist och teolog, hvarför han också jämte biskop Tingstadius insattes i bibelkomitén, som måste sammanträda hemma hos Ödmann. “Ryktet berättade”, säger Beskow, “att när de båda orientalisterna voro af stridig mening rörande rätta förståendet af ett uttryck i den heliga skrift, och ingen ville gifva efter, förmedlade ordföranden, ärkebiskop Lindblom, saken sålunda, att han yttrade: “Kära Ödmann, låt nu Tingstadius få rätt denna gång, så skall du få rätt härnäst.” Ödmann var mycket musikalisk, men måste under sina sista årtionden, tack vare sitt sängliggande; nöja sig med att “läsa” partitur i stället för att “höra” musik. Han diktade emellertid flera psalmer och ett par oratorier, till hvilka Hæffner satte musiken. Bland hans många skrifter förtjäna särskildt nämnas hans “Hågkomster från hembygden och skolan”, hvilka stå som ett mönster för svensk kulturskildring.

En annan akademisk ryktbarhet var Per Afzelius (1760—1843), sedermera fältskär vid lifgardet och sedermera öfverdirektör för arméns medicinalverk, adlad, arkiater och förste lifmedikus hos Carl Johan, ursprungligen regementsprofessor i teoretisk och praktisk medicin. “Han var ful, med kopparfärgad hy, och hade i sitt sinne något obehagligt och högdraget.” Mellan Carl Johan och honom kom det till brytning i frågan om den s. k. “prästmedicinen”, eller förslaget, att präster äfven skulle studera medicin, för hvilket kronprinsen intresserade sig, men som både offentligt och enskildt bekämpades af Afzelius, som påstod, att det endast skulle framkalla kvacksalfvare. 369

Ännu större rykte åtnjöt Israel Hwasser (1790—1860), professor i teoretisk och praktisk medicin från 1830—1855 vid Uppsala akademi. Den svärmiska, inåtvända och fantasirika, begåfvade gossen synes öfvervägande fått bedrifva [ 369 ]sina studier tämligen regellöst på egen hand och öfverlämna sig åt de ingifvelser, han erhöll under ensliga vandringar i skog och mark. “Det val af lefnadsyrke, han till hälften gjort, under det hans framtidssyner däfnade på Dalälfvens i fururam nitade spegelglas”, såsom hans efterträdare bland de aderton i den högre akademiska stilen uttrycker sig, erhöll snart sin stadfästelse, då Hwasser endast femton år gammal blef student och ägnade sig åt medicinens studium. Med den ringa erfarenhet, som tre månaders tjänstgöring 1811 på serafimerlasarettets kirurgiska afdelning kunde gifva Hwasser och för öfrigt endast bokliga studier blef han den 3 juni 1812 medicine licentiat och förordnades redan på hösten att under öfverfältläkaren Weltzins chefskap förestå första afdelningen af garnisonssjukhus. Året därpå följde Hwasser som fältläkare den svenska arméen till Tyskland och tjänstgjorde under fälttåget vid flera sjukhus, hvarunder han fick tillfälle att höra “tyskarnes klagovisor öfver Napoleons förtryck efterträdas af det mest oförskämda och vämjeliga skryt och den jargon, de sedan förde mot sin hjälpare, i synnerhet mot Carl Johan redan då”. Efter återkomsten till hemlandet sökte och erhöll han professuren i praktisk medicin i Åbo 1817, hvilken han sedermera utbytte mot den i Uppsala.

Så högt Hwasser än ställde medicinens mål, då han i denna ville se “den starka och djupa rot, ur hvilken företrädesvis den vishet kunde i framtiden växa upp, som skulle förmå rädda kulturen från det upplösningstillstånd, hvaraf den hotades”, och fastän han ansåg, att “forskaren förgäfves hoppades vinna den sanna vishetens krona, om han saknade insikt i lifvets heliga ursprung samt i dödens och sjukdomens fruktansvärda hemligheter”, så var Hwassers skaplynne likväl allt utom anlagdt för naturvetenskaplig forskning. Själf säger han, att han utmärkte sig för “tafatthet och otymplighet i tekniskt hänseende, som sträckte sig till allt, som tillhörde handlingars detalj”; “fintlighet, rådighet, esprit d’arrangement m. m.” förklarar han sig aldrig ha haft, och “känslan af denna brist,” säger han, “har vid sjuksängen plågat mig i den grad, att jag blifvit rent af dum och känt mitt hufvud fyllas af töcken, som skingrat sig först efter det jag fätt vara någon stund för mig själf”. Han erkände också, att hans “förmåga både af iakttagelse och af reflexion varit tämligen svag”, men i stället hade hans “positiva tankekraft, hans förmåga af själfständig meditation och ursprunglig tankeutveckling varit verkligen stark, till och med rik”. Med sådana förutsättningar och dessutom djupt inne i sin tids naturfilosofiska spekulationer, saknade han allt sinne för den stränga naturvetenskapliga forskningsmetod, som genom iakttagelse och experiment och en noggrann kontroll öfver detaljer och kritik af det iakttagna för äfven medicinen framåt med fysioiogiens och patologiens ständiga stöd. I stället sökte han ur sin tankes djup hopkonstruera den lärobyggnad, som för honom skulle ersätta den exakta forskningen och göra medicinen till en stor, allt pånyttfödande kulturmakt och ett kraftigt värn mot den kringsiggripande materialismen.

I Hwassers ögon befordrades materialismen af “naturkunnighetens upplösning i specialkunskaper,” hvilkas mängd, enligt hans tanke, befordrade “en på ytan sökande dilettantism, som snart nog med sina oräkneliga krypväxter skulle betäcka tankens värld, så att någon större idé icke någonstädes förmådde genombryta den tunga massan och göra sin himmelåtsträfvande syftning gällande”. [ 370 ]Denna olycka kunde endast motverkas af universitetet. Dess uppgift vore nämligen, “att till ett organiskt, för ett gemensamt mål verkande helt sammanhålla vetenskapens samtliga forskningsarter samt därigenom upprätthålla dess makt och inflytande på samhällets högsta lifsyttringar på samma gång som dess själfständighet gent emot tillämpningsskolornas handtverk”. Men universitetets upplösande skulle inträda, om den medicinska fakulteten utbrötes eller lösgjordes från sin gemenskap med detsamma. Under Hwassers frånvaro i Finland hade Carolinska medico-kirurgiska institutet i Stockholm uppväxt till en inflytelserik och betydelsefull läroanstalt med anspråk på en af medicinska fakulteten i Uppsala oberoende ställning i undervisnings- och examensväsen. Hwasser såg häri en fara icke allenast för den medicinska fakulteten i Uppsala, utan äfven en början till den samtliga högre undervisningens förflyttning till hufvudstaden och ett svårt slag för hela kulturen, sådan han fattade den. Han skyndade också från Finland hem till Sverige, där han intog den lediga professuren i teoretisk och praktisk medicin i Uppsala och från denna stund gjorde det till sin lefnads uppgift att bekämpa Carolinska institutets anspråk. I flera uppsatser, men förnämligast i en häftig stridsskrift med titel “Carolinska institutet”, sökte han häfda sin uppfattning på ett sätt, som visade, huru föga verklighetssinne han ägde och huru han tog sina egna hugskott och drömbilder för absoluta sanningar, för hvilka det gällde att strida på lif och död.

Med mycken bitterhet vände sig Hwasser därvid mot Berzelius, om hvilken han bland annat säger: “Jag ansåg först och främst Berzelius för en vida större vetenskaplig karaktär än han verkligen är. Den högre vetenskapliga karaktärens innehafvare har insikt i den inre betydelsen af den lära eller forskningsart, han förfäktar, och i dess förhållande till kulturen i allmänhet. De vetenskapliga karaktärer åter, hvilka jag räknar till den lägre ordningen, äro de, som mycket starkt uppfatta och troget åtlyda impulsen af någon viss forskningsprincip, utan att likväl bemöda sig om att med sin tanke tränga in i djupet af en sådan forskningens tidsriktning och uppfatta såväl dess inre grund som dess egentliga syftemål. Det förhåller sig med dem och den forskningskraft, de hylla och lyda, som med Nicodemus och vinden. De höra dess röst och följa dess fart, men veta icke hvadan den kommer eller hvart den far. Om dess ursprung är lögn och om dess yttersta mål är de förvillelsens klippor, där tanken nödvändigt slutligen måste lida skeppsbrott, undersöka de ej så noga. De känna blott, att det blåser starkt, och tro detta innehålla tillräckligt skäl till att hissa ‘seglen i topp’, lika mycket hvart det bär.”

För sina föreläsningar fick Hwasser af sina vedersakare uppbära mycket klander; han klagar själf öfver, att de “tämligen allmänt erhållit det illaljudande namnet af munväder”, men erkänner dock, att han “af naturen fått vissa gåfvor för det akademiska föredraget, som möjligen skulle gjort lycka ur en teologisk, en historisk eller en estetisk kateder, men som i allmänhet icke äro passande i en medicinsk”. Hans föreläsningar voro emellertid, kanske just på den grund, mycket populära och åhördes äfven af prinsarne. Hwassers verksamhet blef på detta sätt ett för den naturvetenskapliga och särskildt den medicinska forskningen hämmande element, och hans förtjänster äro icke heller att söka på det rent vetenskapliga området, liksom i striden mot Carolinska institutet tiden gifvit [ 371 ]honom orätt. Däremot uträttade han mycket godt för att införa en bättre ton och humanare anda bland de medicine studerande. Då han kom från Finland var, säger han själf, den gemensamma esprit’n, lindrigast sagdt, dålig. Lättja, läg och hånfull åsikt af religion och moral, samt oppositionslystnad utgjorde grunddragen i denna gemensamma karaktär”. Fakultetens ställning och vttre undervisningsmedel fordrade äfven nit, omtanke och arbete, och både utvidgning och förbättring behöfdes, och Hwasser genomförde också flera ändringar härutinnan samt genomdref, att akademiska sjukhuset utvidgades och att kurserna förlängdes. Hwasser grundade äfven läkareföreningen i Uppsala.

i371

DD. KK. HH. KRONPRINSEN OCH HERTIG GUSTAF ÅHÖRA EN FÖRELÄSNING I UPPSALA 1844.

Härsklystnad, ofördragsamhet mot andras meningar och ett uppfarande sinne voro hos Hwasser oarter, som tilltogo med åren, och i hans skrifter råda stundom en okuflig storrådighet och ett larm, som skräller så mycket mera, som de ofta utmärkas af en lika tom som odräglig mångordighet. Till ytterlighet konservativ, i många fall rent af reaktionär, hade han lika liten blick för sin tids sträfvanden och behof som för många af de stora andar och händelser, som inledt århundradet, utan förblandade i samma hat Napoleon I och franska revolutionen, Goethe och Byron, medan däremot Walter Scott och de tyska romantikerna stodo högt i hans gunst. För Carl Johan hyste Hwasser en till dyrkan gränsande beundran, som tog sig ett vältaligt uttryck i Carl Johans-förbundet, hvars stiftare Israel Hwasser var. 372

[ 372 ]Den filosofiska lärostolen i Uppsala innehades under Carl Johans tid at tvänne framstående lärare, hvilkas verksamhet icke förblifvit utan inflytande på samtida och efterkommande.

Nils Fredrik Biberg (1776—1827) var sålunda professor i praktisk filosofi från 1810 och betecknades af Samuel Ödmann såsom den “vettigaste af våra filosofer, men vore icke ansedd för stor i Uppsala, emedan han icke vore galen”. Ett alldeles motsatt omdöme fälldes åter af en representant för den gamla tidens, af Leopold så skickligt förfäktade filosofiska uppfattning. Af Elof Tegnér, den store Esaias’ äldre broder, får nämligen Biberg det vitsordet, att “han visserligen vore spränglärd, men fullkomligt tokig, fullständigt tom på sundt förnuft.” Biberg omfattade ursprungligen de schellingska lärorna, men öfvergick småningom, under inflytande af Schleiermachers och Jakobis skrifter, från Schellings panteistiska ståndpunkt till en alltmer afgjord teistisk åskådning och till uppfattningen af Gud såsom en själfständig konkret personlighet öfver och utom det ändliga. All förpliktelse och all rätt ville Biberg bygga på religiös grundval och var en afgjord motståndare till läran om naturrätten; som rätten vore en ursprunglig bestämmelse hos hvarje människa, hade den ingen grund i den mänskliga sammanlefnaden. Med dylika åsikter måste Biberg i politiken vara ultra konservativ, och denna sin politiska trosbekännelse afgaf han också offentligen i de i “Svea” publicerade afhandlingarna “Om falsk och sann liberalism”, hvilka gåfvo Tegnér anledning att beklaga, att Biberg, som eljest vore “alltför litet spetsbof för att höra till den heliga alliansen”, af den politiska lärdomen låtit förleda sig till sådana ytterligheter. Bibergs afhandlingar gjorde emellertid på liberalismens anhängare så liten verkan, att denna omständighet, enligt Hwassers ord, kom Biberg att betvifla filosofiens värde och icke litet bidrog till det djupa svårmod, som hemsökte honom under hans sista lefnadsår. Biberg var för öfrigt en själfständig natur och berättas på en önskan, att han måtte lämna kronprinsen en sammanträngd öfversikt af sin vetenskap, ha gifvit till svar, att han icke kände någon kungsväg till filosofien. På sina närmare lärjungar utöfvade Biberg både som människa och filosof ett stort inflytande, främst på den man, som framdeles skulle betraktas såsom den originellaste filosof Sverige haft, Kristoffer Boström.

Närmare den nyromantiska skolan stod Samuel Grubbe (1786—1853), Bibergs efterträdare och mellan åren 1840 och 1844 statsråd och ecklesiastikminister. Äfven Grubbe frigjorde sig emellertid småningom från schellingianismen och gick “sin egen forsknings raka väg”. Hans frihet från alla öfverdrifter, liksom från all ensidighet, lades honom icke sällan till last och gaf anledning till förebråelsen för eklekticism. I politiken var Grubbe ingen ytterlighetsman och förkastade icke obetingadt den moderna liberalismens individualism; han yrkade tvärtom, och påminner härutinnan om John Stuart Mill, att individen skulle för sina egna intressen åtnjuta en så fri ställning som möjligt inom samhället och icke störas, så länge den icke kränkte det gemensammas och statens högre fordringar.

På språkforskningens område gjorde sig likaledes framstående förmågor gällande, hvilka verkat grundläggande och befruktande på utvecklingen af denna vetenskapsgren inom fosterlandet.

[ 373 ]Till dem hörde den fattige torparesonen från Halland, sedermera professorn i Lund, Johan Lundblad (1753—1829), utmärkt för sin ypperliga latinska stil och af Tegnér hyllad i de vackra stroferna:

“Hvad klassisk låga än är kvar och flammar,
ett ringa ljus, bland Lundagårdens stammar,
hvad skönt där bildas och hvad klart där tänks,
af honom ha vi fått dess frö till skänks.
Ty fjärran från är Romas stad belägen
och utan ledning hittar du ej vägen.
När herdegossen med sin lyra kom
från Hallands hedar, då steg småningom
det glömda Latium upp för oss i dagen
med manligt vett, med styrkan och behagen,
och unga sinnen tjustes än en gång
af Tullii svada och af Maros sång.
Hur skönt flöt ej hans språk, hur lätt, hur noga
omkring sitt ämne, likt en romersk toga
med rika veck, med purpurkantad bräm
och ädel, präktig och ändå bekväm.”

Som orientalist verkade ännu Matthias Norberg (1747—1826) först i Lund och sedermera i Uppsala. På en resa i Orienten upptäckte han den s. k. “Adamsboken”, innehållande sabéernas religions- och lagkodex, hvilken han utgaf jämte en berömd syrisk kodex. En annan bemärkt orientalist var äfven Karl Magnus Agrell, död 1840. 373

På det kyrkliga området, på hvilket den första bibelkommissionen äfvensom psalmbokskommittén och katekesens utarbetande äro förknippade med ärkebiskop Lindbloms namn, enär denne satt såsom ordförande i alla dessa företag, blef sedermera Wallin hufvudrepresentaten för den “rationella supranaturalismen”, som hyllades af tidens teologer.

Flera predikanter och författare slöto sig med mycket bifall till denna riktning och vände sig, på samma gång de mer än förut framhöllo den kristna lärans grundsanningar, dock företrädesvis dess sedelära, likväl mera till känslan än förnuftet.

Mest framstående voro i detta hänseende Karl Peter Hagberg (1778—1841), pastor primarius i Stockholm, hvars af trycket utgifna predikosamling länge varit en mycket omtyckt uppbyggelsebok, och Karl Georg Rogberg (1789—1834), professor i Uppsala, en af Sveriges yppersta predikanter och förnämste andlige vältalare.

Såsom den “svenska ortodoxiens pelare” och den “stränga lutherska observansens målsman” framstår åter stadskomministern i Lund, Henrik Schartau (1757—1825).

“I motsats till de predikanter, som företrädesvis lade vikt vid att väcka den fromma känslan”, betonade Schartau hufvudsakligen “vikten och betydelsen af en rätt insikt i salighetsläran af bibeltroheten och det andliga kurskapsdjupet [ 374 ]och inskärpte hos sina efterföljare en strängt ordnad framställning, som icke finge lämna något åt ögonblickets tillfälligheter.” Schartau var en märklig ande, som bland sina närmaste beundrare och lärjungar räknade icke blott kyrkans män, utan äfven lekmän, såsom professorerna Flormann, Holmbergsson och Schlyter, och verkade med mycken ifver såsom predikant äfvensom genom sina nattvards- och katekesförhör samt i bref till dem, hvilka sökte hans råd. Hans stränga åsikter, på hvilka han, enligt Agardhs ord, icke tillät, att “förnuftet, dess undersökningssätt och dess dom erhöll minsta inflytande”, gjorde emellertid propaganda, och ännu vid århundradets slut har hans stränga och dystra uppfattning af den lutherska trosläran sina anhängare.

För bibelns och i synnerhet nya testamentets spridande gjordes, sedan i London 1804 det första bibelsällskapet stiftats med uppgift att öfversätta bibeln på alla språk och utbreda den bland alla folk, ganska mycket dels genom det 1808 stiftade s. k. “evangeliska sällskapet”, dels och i ännu högre grad genom det “svenska bibelsällskapet”, som 1815 erhöll konungens stadfästelse på sina stadgar. Äfven missionsverksamheten började omfattas med ett lifligare intresse, och 1815 inrättades i Stockholm det “svenska missionssällskapet”, sedan redan dessförinnan enskilde män och predikanter med ifver och framgång börjat ägna sig åt missionsverksamheten.

Till dessa män hör i främsta rummet Petrus Læstadius (1802—1841), som under en följd af år utöfvade en välsignelserik verksamhet såsom missionär bland lapparne och dessutom riktat kännedomen om detta naturfolk med sina utmärkta skrifter. År 1826 förordnad till missionär i Piteå lappmark, genomvandrade han denna i alla riktningar och beskref sedermera i sin “Journal för första året öfver missionsresor i Lappmarken” samt i “Fortsättning af journalen öfver missionsresorna i Lappmarken” på ett särdeles lefvande sätt sin verksamhet och hvad han upplefvat. Såsom visitator i Lappmarken från hösten 1832 erhöll han rikt tillfälle att förvärfva sig en noggrannare kännedom om det kyrkliga tillståndet i dessa aflägsna bygder samt utarbetade också ett förslag till nödiga förbättringar i detsamma.

På den utomeuropeiska hednamissionens område framstår Peter Fjellstedt (1802—1881), hvilken såsom evangelisk predikant inträdde i det engelska episkopala missionssällskapets tjänst och från 1830 under fyra år verkade såsom lärare vid ett prästseminarium för tamilerna i Ostindien samt sedermera ägnade sig åt missionsverksamheten bland turkarne i Mindre Asien ända till 1840 års slut.

Det nyvaknade religiösa lifvet skulle emellertid äfven gifva sig uttryck dels i öfverdrifter, som antogo en fanatisk och sjuklig prägel, dels äfven i mot prästerskapet och statskyrkans läror riktade rörelser. Båda riktningarna utgingo från läseriet, sedan 1805 de s. k. “nya läsarne” uppstått.

Såsom deras apostel uppstod en inhysesman vid namn Lars Andersson från Piteå socken och lyckades 1814 bilda ett läsaresällskap, hvilket fördömde alla, som godkände statskyrkans präster, den antagna katekesen och alla vanliga andaktsböcker med undantag af Luthers skrifter. Sällskapet åstadkom sådana söndringar, att regeringen 1819 sände ett justitieråd för att söka bilägga misshälligheterna, dock utan varaktig framgång. Äfven på andra ställen gras[ 375 ]serade läseriet och öfvergick till följd af den på sin tid mycket berömda folktalarens, komministern Peter Lorenz Sellergrens (1769—1843) väckelsepredikningar i Småland slutligen till en andlig farsot, den s. k. “predikosjukan”, med utprägladt hysteriska former, hvilka yttrade sig i konvulsioner och dvala jämte en oemotståndlig drift att hålla predikningar och sjunga psalmer; år 1843 uppgåfvos, att öfver 2,000 personer, mest dock kvinnor, i Småland och Västergötland angripits af sjukdomen, till hvars bekämpande medicinalstyrelsen utsände en af sina medlemmar, medicinalrådet Sondén. 375

Under Cari XIV Johans tid började äfven engelska metodister bereda sig insteg i Sverige, där deras första uppträdande i Stockholm skulle gifva anledning till ganska förargelseväckande uppträden och en formlig förföljelse, föga hedrande för den, som var upphofsman till densamma.

Den till Sverige inflyttade engelsmannen Samuel Owen, som i Stockholm hade mekanisk verkstad och gjuteri, var själf, liksom flera vid hans verk arbetande engelsmän, metodist och hade utverkat, att en af sektens predikanter vid namn Geo. Scott 1830 ditsändes. Efter därom skedd anmälan hos öfverståthållare ämbetet fortgingo också hans predikningar obehindradt till 1838, då Owen och Scott anhöllo, att få i Stockholm uppbygga en egen kyrka, en begäran, vid hvilken konsistorium hemställde, att kongl. maj:t måtte för sitt bifall fästa det villkoret, att gudstjänst endast finge hållas på engelska språket. Med anledning häraf ansåg sig kyrkoherden i Adolf Fredriks församling Ekdahl föranlåten att till konsistorium ingå med begäran om “undersökning, till hvilken bekännelse Scott hörde och med hvilken rätt han här predikade på svenska, höll konventiklar, samlade understöd för sin kapellbyggnad vid Hötorget o. s. v.” samt anmälde dessutom, att Scott “kringsändt bok för insamling af kapellmedel, öfvertalat folk af den svenska kyrkan att låta inskrifva sig i hans matrikel, utdelat nattvarden till svenska undersåtar” o. s. v. Scott, som under tiden besökt Amerika och därstädes i ett par predikningar omtalat vissa svenskar för omoraliska sedvänjor, fann vid sin återkomst till Stockholm därstädes en mot honom högeligen uppretad sinnesstämning, och den 11 februari 1842 afbröts den bibelförklaring, som af studeranden Rosenius hölls i det nya metodistkapellet, af åtskilliga s. k. “bättre” manspersoner med oljud och härmningar, och vid utgången ur kyrkan anfölls och ofredades en ung fru på det oskickligaste sätt. Palmsöndagen den 20 mars predikade Scott själf, men öfverröstades af buller, stampning och oväsen och måste slutligen upphöra, hvarpå församlingen åtskildes, utan att gudstjänsten kunde afslutas. Enligt Aftonbladets berättelse om förloppet “gingo äfven denna gång fruntimren icke fria för flerfaldiga uttryck af en skamlig råhet”. Kyrkoherden Ekdahl hade emellertid inlämnat påminnelser till hofrätten, dit konsistoriet remitterat hans handlingar, och då Scott förklarade sig åter vilja börja hålla gudstjänst, uppkallades han till poliskammaren och förbjöds uttryckligen att i metodistkapellet på svenska språket förrätta gudstjänst eller att i öfrigt i hufvudstaden på samma språk anställa religionsöfningar. De besvär, Scott öfver denna resolution anförde, afslogos 1843 genom kongl. maj:ts utslag, och Ekdahl vann sin tvetydiga seger. 376

[ 376 ]På det historiska rättsstudiets område lysa från denna tid ett par namn med oförvansklig glans, tillhörande ett par af Schartaus anhängare, som i denna vetenskapsgren utförde ett verkligt storverk.

Johan Holmbergsson (1764—1842), professor i juridik i Lund, hade redan funnit nödvändigheten af en revision af Sveriges gamla landskapslagar, och på förslag af expeditionssekreteraren Richert 1822, som därtill också utverkade nödiga medel, börjades utgifvandet af landskapslagarne af Holmbergssons lärjungar H. S. Collin (1791—1833) och Karl Johan Schlyter (1795—1888), af hvilka den sistnämnde, juris professor i Lund, blef den, som skulle fullborda det stora verket. Den plan, han från början jämte Collin utstakat, “fullföljde han med orubblig ihärdighet utan att vika för svårigheter eller kritiker af hans grundsatser, dem han med öfverlägsenhet och skärpa — stundom ock med en märklig brist på humanitet — försvarade mot sina anmärkare.” År 1827 utkom sålunda första bandet af “Samling af Sveriges gamla lagar,” innehållande Västgötalagen; 1830 följde Östgötalagen och därefter i följd alla landskaps- och stadslagarne, Magnus Eriksons, Kristoffers landslag (1869) samt ordbok; tillsammans tretton band, ett jätteverk äfven i yttre bemärkelse, enär åt detsamma gifvits det mest ohandterliga format, men af den mest genomgripande betydelse såväl för svensk och jämförande rättshistoria som också för historia och språkforskning. Texten, byggd på noggrann kopiering och jämförelse af olika handskrifter, åtföljes af Schlyters språkliga och rättshistoriska förklaringar, framför allt i sista bandet, som utkom 1877 och innehåller den ordbok till hela samlingen, i hvilken Schlyter nedlagt frukten af mer än ett halft sekels mångsidig och djup forskning. Schlyter verkade äfven såsom ledamot af lagberedningen 1844—48 och deltog slutligen i utgifvandet af Schartaus efterlämnade skrifter.

På tal om de framstående män, hvilka på olika områden under Carl XIV Johans tidehvarf utöfvade en gagnande och betydelsefull verksamhet, får den man icke förgätas, som i Sverige blef hvad abbé de l’Epée varit i Frankrike och i Stockholm 1809 inrättade ett institut för döfstumma och blinda.

Per Aron Borg föddes i Dalarne 1776. Då han en afton på teatern såg dramen “Abbé de l’Epée”, rönte han af denna ett så djupt intryck, att han från denna stund beslöt bli de döfstummas lärare. Det var emellertid ingen lätt sak att vinna kännedom i döfstummeundervisningen, men slutligen lyckades Borg att i Uppsala bibliotek anträffa en disputation, som innehöll några upplysningar jämte anvisning på till ämnet hörande litteratur, hvilken Borg skyndade att förskaffa sig. Sedan han på detta sätt gjort sig förtrogen med grunderna för döfstummas undervisning, utarbetade han själf ett system för dessa stackars vanlottades andliga och tekniska bildning. Han hade emellertid aldrig sett någon döfstum och således icke kunnat praktiskt tillämpa sitt system. Ett ungt, blindt fruntimmer med goda anlag för musik, men till följd af sin blindhet ur stånd att utbilda dessa anlag, blef Borgs första elev, och nu uttänkte han genast ett sätt att, medelst upphöjda noter, siffror och bokstäfver bibringa henne notkännedom och skrifkonst. Detta lyckades förträffligt, och de vackra resultat, till hvilka han kommit, gaf honom anledning att hos konungen anhålla om anslag till ett institut för döfstumma och blinda, hvilket Borg anmält sig ämna inrätta. Borgs anmälan bifölls, och från en ringa början utvecklades hans företag genom den [ 377 ]framgång det hade, så att snart flera döfstumma och blinda kommo till honom, och ständerna slutligen beviljade ett årligt anslag af 4,000 kronor till det af Borg inrättade institutet. Man skulle tro, att Borgs lika människovänliga som snillrika verksamhet förskaffade honom icke allenast regeringens uppmuntran, utan äfven den stora allmänhetens erkännande. Så var emellertid icke förhållandet, tvärtom uppreste sig fördomarne och dumheten mot honom, och då en döfstum gosse från en skånsk församling blifvit utsedd till frielev vid Borgs institut, vägrade föräldrarne att låta gossen resa, “emedan de med säkerhet visste, att Borg brände sådana barn till pulver för att därmed kurera obotliga sjukdomar!” För att gendrifva dylika föreställningar genomvandrade Borg på sommaren 1811 med sin hustru, sin hjälplärare och sextio elever till fots flera af rikets landskap för att praktiskt visa befolkningen de lyckliga följderna af sin lärometod och lyckades också omstämma meningen till sin fördel. Men i samma mån hans institut utvecklades, uppstodo äfven meningsskiljaktigheter mellan honom och dess styrelse, hvilka slutligen förmådde Borg att afgå och å Manhem grunda ett nytt institut. Styrelsen för det allmänna institutet visade sig emellertid ur stånd att fullgöra sitt värf, och institutet råkade i ett slags upplösningstillstånd, som föranledde båda institutens återförening under Borgs ledning. På hösten 1823 besökte Borg Portugal för att därstädes grunda ett likadant institut som hemma i Sverige. Återkommen till fosterlandet 1828, började han från sommaren 1832 äfven mottaga och med framgång behandla sinnessjuka; 1839 slutade han sitt verksamma och välsignelsebringande lif.

*

377

Carl XIII var visserligen sedan 1809 Sveriges konung, men ålderstigen, och skröplig, såg han blott alltför gärna, att regeringens tyglar fattades af kraftigare händer än hans, och fast han ännu flera år förde en tynande tillvaro, blef i själfva verket kronprinsen Carl Johan landets egentlige styresman. En kraftfull hand behöfdes också för att åter bringa reda i förhållandena och upphjälpa landet ur den vanmakt, i hvilken det befann sig, i utrikes politiken ett lätt rof för täflande stormakters stämplingar och ännu så godt som lefvande af zar Alexanders och Napoleons nåd, i sitt inre hotadt af partislitningar och strider mellan den gamla konungafamiljens anhängare och vännerna af det nya statsskicket, och därtill utan trupper och med förstörda finanser.

Under sådana omständigheter måste Carl Johans uppträdande på svensk jord hälsas med stora förhoppningar, föregången som han var af ett stort krigarenamn och ryktet att vara en skicklig organisatör, och ändå mera välkommet måste för den uttömda statskassan de anbud om dess undsättande, som föregingo hans val, ha varit. Slutligen gjorde Carl Johans egen person och uppträdande ett icke ringa intryck, och von Brinkman lyckönskade med anledning däraf svenskarne, att de åter skulle, efter så mycket själfsvåld, föras till ”samhällsordningens heliga hierarki”. 378

Carl Johan, född den 26 januari 1764, var således endast 46 år, då han kom till Sverige såsom dess kronprins. En man i sin kraftfullaste ålder, gjorde han också genast sin öfverlägsenhet gällande och dels intog, dels imponerade på alla, [ 378 ]som kommo i hans närhet. Armfelt, som dock icke hörde till hans oinskränkta beundrare och som dessutom rönte en tämligen hårdhändt behandling från Carl Johans sida, i det att han på skäligen lösa grunder utvisades från Sverige, förklarade likväl kort efter kronprinsens ankomst till Stockholm, att “han i allt — i sätt att presentera sig, att vara, att uttrycka sig — framstod såsom en ovanlig människa”. “Värdighet utan affekterad höghet, nedlåtenhet utan att någonsin nedfalla i en lägre ton — hvar har han funnit detta så svåra, så sällsynta af en juste milieu, som nu för tiden hos regenter och stora herrar allmänt saknas, själfva Napoleon ej undantagen?” utbrister han, som förstod att väl bedöma dylikt, förundrad. För en sådan beundrare som Hwasser framstod Carl Johan “i idel härlighet.” Under tyska kriget såg Hwasser honom för första gången i Stralsund gå till fots genom gatorna till kommendantshuset, där han skulle bo. “Den starka, men tillika smärta växten af hans kropp”, säger Hwasser, “den fria och lediga gången, det så märkvärdigt rörliga hufvudet, som gjorde, att hans skarpa, lifliga blick uppfattades af nästan hela hans omgifning, hans rika, svarta lockar, hans mörklagda hy, hans sköna, men starkt framträdande profil och denna blick med sin yttre framträngande kraft och sin inre rikedom af mildhet och människokärlek, af hopp och förtröstan, af kraft och mod, gåfvo åt hans framträdande en nästan öfverjordisk höghet.”

Men äfven mindre lätt hänförda naturer, som med kritik och urskiljning bedömde Sveriges nye styresman, förmådde icke undandraga sig den tjuskraft Carl Johan utöfvade på sin omgifning. “Hans ansikte,” säger H. G. Wachtmeister bland annat i sina minnen, “kunde, då man betraktade det drag för drag, nästan kallas fult genom dragens oregelbundenhet. Den stora näsan, i förening med den, liksom ansiktets nedre del, tillbakagående pannan, gjorde profilen till en triangel och gaf åt ansiktet denna så ofta anmärkta karaktär af örn, hvartill ock hörde det blixtrande uttrycket i de mörka små ögonen, som tindrade under den framskjutande nedre delen af pannan. Uti lugna ögonblick och i glada samtal, som han så gärna sökte, men som han vanligen förvandlade till nästan monologer, lyste dessa ögon af godhet, af glädtighet och finess d’esprit. Var återigen sinnet under vredens inflytande, så ljungade i dessa blickar verkligen förfärliga strålar. Den som hunnit vänja sig vid dessa utbrott tillräckligt för att ej bringas ur fattningen, märkte eller borde kunnat märka, att den vreda blicken saknade det uttryck af ädelhet, som hörer, att jag så må säga, till den idealiserade, högsinta vreden. Det var något motbjudande däruti, som jag ej kan återgifva, äfvensom jag alltid däri saknade det uttryck, som ingifver förtroende.”

Detta märkvärdiga hufvud, fortsätter Wachtmeister, kröntes af ett rikt, intill en sen ålder ännu becksvart hår, hvars naturliga lockighet “understöddes dagligen af, Gud vet huru många, papiljotter, hvilkas anläggande öfver hela hufvudet och värmande med tång, tillika med de efterhand framkommande grå hårens bortryckande — så länge den operationen var görlig — tog en god del af morgonen, hvarunder audiens vid toalettbordet gafs åt de förtrogna bland omgifningen.” Åt sin toalett ägnade Carl Johan alltid stor omsorg och försummande den icke ens i bivuaken, “hvilket preussarne under det tyska fälttåget icke kunde smälta”. Samma omsorg fordrade han äfven af sin omgifning, hvil[ 379 ]ket general Adlercreutz och en annan hög svensk officer nogsamt fingo erfara under slaget vid Grossbeeren. Den svenska kronprinsen hade sitt kvarter i en väderkvarn, och i stundens brådska och oro hade de båda herrarne icke gifvit sig tid att raka sig. De hade emellertid knappt trädt inför Carl Johans ögon, förrän denne med ett utrop: “Ni ser ju ut som mordbrännare, mina herrar; gå genast och raka er och kom snart tillbaka!” Adlercreutz “fräste visserligen af vrede, men måste med den andre ned under väderkvarnen, där han inför en spegelskärfva med några i hast hoplånade rakrekvisita fick göra sig så snygg han kunde”.

Carl Johans kraftfulla kroppsbyggnad motsvarades af en lika förträfflig hälsa. Han låg gärna länge, på äldre år ända till långt fram på dagen, gaf audiens på sängen och lämnade under den fula årstiden sällan sina små, starkt uppvärmda rum, där han brukade sitta med fötterna in i spiseln på äkta franskt manér. “Kom så en eldsvåda midt i den stränga vintern, så var han strax på stället, och där stod han till sista man, afstigen af hästen, i stänket af sprutvattnet, klädd i stöflar af fint läder med papperstunna sulor.”

Jämte verklig godhet och välvilja, som gjorde det motbjudande för honom att säga nej och förmådde honom att merendels inväfva sitt ja i smickrande eller förbindliga uttryck, hade Carl Johan ett rörligt, för alla intryck i hög grad känsligt lynne, som lätt förledde honom till öfverilningar och förhastade uttryck. Af godhet eller svaghet begick han också inkonsekvenser, till hvilkas skylande han behändigt förstod att skjuta andra framför sig, hvilka naturligtvis då måste bära skulden. “En viss obenägenhet för att i något gå raka vägen gjorde honom slutligen, i förening med de ofvan nämnda egenskaperna, högst svår att ha att göra med i affärer.”

“På redlighet”, säger grefve Wachtmeister, “hos andra trodde han ej mycket och satte, tror jag, icke heller stort värde därpå.” “Hvar människa har sitt pris”, brukade han säga och förargade härmed vid ett tillfälle Tegnér, som vred utbrast: “Men jag, jag har intet pris, och låter icke heller köpa mig.”

Med denna ringaktning sammanhängde måhända ett drag hos Carl Johan, hvilket man äfven finner hos Napoleon I, fastän i ännu högre grad, nämligen utdelandet af penningeskänker till högt stående män, administrationens och arméns chefer, för att dessa skulle vara i tillfälle att föra stor stat. “Kronprinsen,” säger grefve H. G. Wachtmeister, “inser icke det fördärf, som verkas af den uppmuntran till yppighet, som han ger; och kanske är det förlåtligt, ty han mäter allt efter sin parisiska måttstock och torde svårligen kunna begripa, att hvad som i Paris vore måttigt, blir här ett förstörande öfverflöd. Det synes mig äfven, som borde han besinna, att genom dessa penningeskänker alstras en anda af venalitet, som icke blifver utan verkan på allmänna lynnet, utom det att de förstöra karaktärens oberoende.”

“Sällan lugn, såg han spöken i alla vrår”, säger Wachtmeister, och allt det skvaller, hvartill han lyssnade, bidrog icke till att lugna hans sinne. Lika ängslig för gustavianerna med ett inbilladt parti bland den högre adeln, som å andra sidan för de liberala, “saknade han politiskt mod och behärskades — fastän hjälte på slagfältet — i andra förhållanden af den ömkligaste skuggrädsla”. De många och för det mesta för honom själf komprometterande, löjliga hög[ 380 ]måls- och tryckfrihetsprocesserna, som vanpryda hans regering, hade sin grund i detta hans karaktärslyte.

i380

DESIDERIA.
Efter målning af F. Westin, litografi af T. Lundh.

Trots sin häftighet, ja, våldsamhet, och sina ofta betänkliga förlöpningar, som under fjäskiga tillskyndares medverkan kunde bli farliga nog, kan man icke förebrå Carl Johan för hårdhet. Hans gemål, den “alltid beskedliga, alltid välvilliga, alltid sysslolösa, men litet maliciösa” prinsessan Desirée förklarade vid hans förifranden, då han frikostigt kunde hota med dödsstraff, med “det mest komiska allvar, att han var alldeles ur stånd att döda en katt”. Sedan första uppbrusningen lagt sig, var han merendels ganska belåten med att all onödig stränghet blifvit afvärjd. Den unge justitiekansleren H. G. Trolle- Wachtmeister fick sålunda skörda många loford för det sätt, hvarpå han, enligt Carl Johans uttryck, “med en ung mans kraft och en gammal ämbetsmans klokhet” dämpade de oroligheter i Södermanland, som utbrutit med anledning af [ 381 ]förordningen af den 23 april 1811 angående förstärkningsmanskapets utskrifvande såsom en af åtgärderna till upphjälpande och ordnande af Sveriges försvar.

i381

CARL XIV JOHAN.
Efter målning af F. Gerard, koppartryck af W. Dickinson.

381

Med landtvärnets olyckliga öde i friskt minne måste den nya förordningen, som af allmogen kallades “den nya landtvärnsförordningen”, väcka oro och bedröfvelse hos bönderna. Lagen om förstärkningen eller beväringen, som den sedan kallades, innehöll, att vid sockenstämma skulle inom hvarje församling afgöras, huruvida förstärkningsskyldigheten finge utgöras genom lega eller borde verkställas genom lottning mellan de därtill skyldige. Denna besynnerliga föreskrift vållade, att drängarne, hvilkas skinn det gällde, beröfvats allt tillfälle att besluta om det alternativ, som lämnats dem till beväringsskyldighetens utgörande, alldenstund i sockenstämma endast de, som icke voro underkastade konskription, hade säte och stämma. Som på sockenstämmor vanligen inga andra än församlingens egna eller enskilda angelägenheter plägade förekomma, voro bönderna också vana att orda huru de behagade efter ögonblickets ingifvelse.

[ 382 ]De begingo nu det misstaget att taga själfva lagen i skärskådande i stället för att hålla sig till det i denna uppställda alternativet, och då prästen ville föra öfverläggningen till ordning, föranledde detta obehagliga uppträden. Drängarne, hvilkas rättigheter egentligen skulle bestämmas, ville ha ett ord med i laget, och då de afvisades, gaf detta i sin ordning anledning till uppträden vid kyrkorna och framkallade “den rörelse, som upphöjdes till namn och värdighet af uppror”.

Drängarne i en socken vände sig nu till en i orten bosatt ståndsperson, en assessor Landell, som på deras begäran uppsatte en böneskrift, hvilken, fast den var hållen i ganska ödmjuka och i intet afseende brottsliga ordalag, likväl sedermera skulle förskaffat sin författare 28 dygns vatten och bröd, om icke döden ryckt honom undan denna vidunderliga dom. Hofrätten fann nämligen, att Landell handlat brottsligt, “för det han ej afstyrkt drängarnes åtgärd, utan tvärtom deltagit däruti, då han likväl såsom själf före detta ämbetsman borde ha insett olämpligheten däraf”. I Nyköping afvisades också drängarne med sin böneskrift, och nu beslöto de att afsända en deputation direkt till konungen med en böneskrift att slippa lottning och få antaga legning. Denna ansökan borde förses med så många underskrifter som möjligt, och för den skull föllo drängarne på detta orådet att till de öfriga socknarne sända ut budkafle, ett tilltag, som redan i och för sig var lifssak. Men icke nog härmed, en ny budkafle, ämnad att genomlöpa hela provinsen, utsändes med uppmaning under stränga hotelser till drängarne att, därest lottning beslutades på sockenstämmorna, motsätta sig verkställigheten, tills den till konungen afgående deputationen hunnit återkomma. "Till all lycka var denna sista kallelse och uppmaning till olydnad mot auktoriteterna ännu icke känd i Stockholm, då de repressiva och juridiska åtgärderna vidtogos; eljest vet jag ej,” säger grefve Trolle-Wachtmeister, “huru långt kronprinsen kunnat låta sig hänföras.”

Öfverdrifna uppgifter om oordningar, som timat vid drängarnes sammankomster, vid hvilka, såsom vanligt, brännvinet spelade sin roll, äfvensom om hotande och sturska svar till inspektorer och fogdar, som infunnit sig från herrgårdarne för att återkalla de olydige, som på budkaflens kallelse öfvergifvit arbetet, insändes i första hettan till regeringen i Stockholm af generalen, sedermera excellensen och fältmarskalken Wrede, och trupper, kavalleri, infanteri och artilleri, utkommenderades. Någon manspillan blef det emellertid icke af, ty ingen satte sig till motvärn, och den undersökning, som under justitiekanslerns ledning fördes genom Södermanlands alla tre domsagor, fullbordades, utan att lugnet vidare stördes. Den dräng, som anfört deputationen till Nyköping, fick spö och fästning, och en afskedad hästgardist, som varit mera våldsam i ord och handling än de öfriga, fick släppa till lifvet. De domar, som fälldes, voro emellertid ganska hårda, hvarför benådningsrätten kom lämpligt till pass.

De oroligheter, som utbröto i Skåne, vållades äfven de af förordningen om förstärkningsmanskapets utskrifning, men hade icke, såsom i Södermanland, sin rot i de fruktansvärda minnena af landtvärnets lidande. Jämte utskrifning af förstärkningsmanskap, hade ständerna äfven förordnat en ny s. k. extrarotering, som hufvudsakligen drabbade ståndspersonerna, d. v. s. adel och präster äfvensom jordägare, således icke konskriptionsskyldige. Ehuru det tydligen föreskrifvits, att denna extrarotering borde föregå förstärkningsmanskapets utskrifvande, [ 383 ]hade den emellertid kommit att genom slarf expedieras senare än förordningen om det senare, och följden blef, att bönderna häri sågo en mannamån till herremännens fördel och trodde, att hade väl förstärkningsmanskapet utskrifvits, skulle den extra roteringen få förfalla.

Uppretade öfver myndigheternas förfarande, beslöto bönderna att taga saken i egna händer och att i stora skaror vandra omkring till godsägarne och aftvinga dem förbindelse att genast göra roteringen för sina gods. Härunder kom det naturligtvis till tumultuariska uppträden, i hvilka brännvinet och dryckesvaror, som tillgripits i de hemsökta herrgårdarnes vinkällrar, spelade hufvudrollen. Hatet mot herremännen började under spritångornas inverkan gifva sig luft i våldsamheter, och snart beslöts att plundra och uppbränna så många herregårdar, som kunde åtkommas. Verkställigheten af detta beslut afstyrdes emellertid af en kommunistisk skräddare från Malmö, som i stället föreslog, att egendomarne skulle delas, ett förslag, som med glädje mottogs. Man väntade endast, att de genom budkafle tillkallade förstärkningarne skulle anlända, för att sätta förslaget i verkställighet, då det kom till en sammanstötning med den beväpnade styrkan vid Klågerup, hvarvid 30 bönder dödades, 60 sårades, 300 togos till fånga och resten skingrades.

*

383

Mesta bekymren vållades Carl Johan af Sveriges kinkiga politiska belägenhet, å ena sidan föremål för Napoleons allt skarpare fordringar, att landet skulle tillträda kontinentalsystemet, fordringar, åt hvilka han när som hälst kunde gifva ett kännbart eftertryck genom besättande af svenska Pommern; å andra sidan beroende af fred med England och detta lands välvilja för sin ekonomiska och materiella existens. Det blef också Carl Johans uppgift att söka förlika dessa hvarandra rakt motsatta kraf och skickligt lotsa fram statsskeppet mellan dessa skär: att söka upprätthålla ett godt förhållande till England, utan att alltför mycket stöta Napoleon och att bevara freden med honom, utan att bryta med England. Det dröjde emellertid icke länge, förrän det visade sig, att dessa uppgifter voro oförenliga.

Sverige hade visserligen biträdt kontinentalsystemet, men hade samtidigt ingått hemlig öfverenskommelse med England, att handeln med detta land skulle föras under neutral, amerikansk flagga, och med befälhafvarne på de engelska eskadrer, som kryssade vid de svenska kusterna, bedrefvos i tysthet underhandlingar, hvilka, för att ej blottställa konungen, från Stockholm leddes af Hans Järta, som då var statssekreterare för utländsk handel. Dessa handelsförbindelser med England hade naturligtvis icke kunnat hållas hemliga för Napoleon, som däröfver erfor ett lifligt missnöje. Vid kronprinsens afresa från Paris hade kejsaren dock gifvit honom sitt löfte att icke före maj månad 1811 fordra en bestämd förklaring, om Sverige på allvar ville sluta sig till kontinentalsystemet eller ha kejsaren till fiende. En månad hade emellertid knappast förflutit efter Carl Johans afresa till Sverige, förrän kejsaren till svenska sändebudet i Paris, friherre Lagerbjelke, framställde alternativet: “Kanonskott mot engelsmännen, som närma sig Sveriges kuster, och konfiskation af alla deras köpmansvaror i Sverige, eller krig med Frankrike.” Det franska sändebudet i Stockholm fick å [ 384 ]sin sida befallning att framställa enahanda fordringar och att, därest de icke beviljades, afresa inom fyra dagar.

Då franska sändebudet, den pockande, brutale förre konventsmedlemmen, numer kejserlige baronen Alquier till allmän bestörtning aflämnade denna not, sammankallade Carl XIII statsrådet. Så väl kronprinsessan, Carl Johans gemål, som hans son, prins Oskar, befunno sig ännu i Paris, och man kunde befara, att de af Napoleon skulle betraktas såsom gisslan för makens och faderns hörsamhet mot det kejserliga budet. Kronprinsen öppnade emellertid statsrådet med ett tal, som hos alla hans åhörare framkallade den djupaste rörelse. Han yttrade bland annat, att Napoleons fordringar vore olyckliga för Sverige och den lydnad han fordrade vanhedrande; ju mera man gåfve efter, desto mera skulle han skärpa sina kraf. Kronprinsen, som nyss kommit till landet, förklarade, att han visserligen icke kände dess militäriska ställning och dess krafter att understödja en vägran, men detta måste statsrådet känna och däröfver kunna urskilja. Beslöte sig konungen att möta Frankrikes fordringar, kände han, kronprinsen, inga andra plikter än dem, som tillkomme en svensk soldat, och skulle draga svärdet mot dem, som konungens befallningar utmärkte. Statsrådet finge icke tänka på, att hans hustru och barn voro i Napoleons våld, och ingen enda tanke på hvad som rörde honom personligen borde äga rum, hvarför han också ville gå ifrån öfverläggningen för att åter inkallas, då konungen fattat sitt beslut. “Hvad jag fordrar af er, mine herrar,” tillade han, “är att I handlen så, att eder konung icke med vanära nedstiger i grafven.” Därpå omfamnade han konungen och lämnade konseljrummet.

Beslutet blef, att krig den 17 nov. 1810 förklarades mot England, men endast till skenet. I verkligheten upprätthöllos de hemliga förbindelserna med England, och några direkta fientligheter förekommo icke. Beslag måste visserligen läggas på alla engelska varor i svenska hamnar, men deras konfiskering kringgicks på sådant sätt, att de förklarades för svensk egendom, och på grund af denna förklaring betalades en införseltull för dem, som gaf svenska statsverket en opåräknad inkomst af öfver 500,000 riksdaler. 384

Om kriget med England sålunda icke föranledde några synnerliga svårigheter för Sverige, var däremot ställningen till den stora grannen i öster så mycket mera bekymmersam och farlig. Sveriges förhållande till Ryssland måste nämligen snart bli en omständighet af största betydelse under den redan nu hotande striden mellan zarens rike och den franske härföraren.

Man hade i Ryssland icke utan missnöje och farhågor sett Carl Johans val till svensk kronprins. I den franske marskalken trodde man sig se Finlands återeröfrare och en fruktansvärd bundsförvant åt Napoleon. Denna mening delades för öfrigt af det stora flertalet svenskar, som i kronprinsen sågo hämnaren af alla de oförrätter och förluster, Ryssland sedan ett århundrade tillbaka tillfogat Sverige. Carl Johan hade emellertid helt andra planer, och den ryske zaren fann det mera öfverensstämmande med god rysk politik att vinna den svenska kronprinsen att äfventyra, att han skulle kasta sig i armarne på Napoleon. Zaren sökte för den skull också närma sig Carl Johan, som å sin sida kom honom halfva vägen till mötes. För Sverige ansåg nämligen Carl Johan Finland oåterkalleligt förloradt, men för denna förlust borde på annat håll sökas en ersättning, som kunde [ 385 ]bereda Sverige en fullt betryggande ställning på den skandinaviska halfön, och denna ersättning kunde i så fall icke bli annat än Norge. 385

På en eröfring af detta land, som ännu tillhörde Danmark, var emellertid för tillfället icke att tänka; endast genom väl valda allianser kunde Sverige räkna på att komma i besittning af detsamma. Ett förbund med Napoleon skulle icke medföra åsyftad verkan; Danmark var Napoleons bundsförvant och hade för hans skull lidit för mycket för att han, för ett förbund med Sverige, skulle tvinga det att uppoffra en sådan besittning som Norge. Däremot kunde möjligen Finland återfås såsom belöning för ett förbund med Napoleon, för den händelse nämligen denne fortfarande förblefve segrare, hvilket Carl Johan med sin skarpblick och sin noggranna kännedom dels om Napoleons karaktär, dels om stämmningen hos de af honom underkufvade folken och om arten af hans politiska skapelser, förutsåg såsom en omöjlighet. För öfrigt var Finlands besittning alltför osäker; i själfva verket hade Sverige förlorat det redan vid Poltava, det förlorade det för andra gången under frihetstidens ryska krig, och äfven om det på nytt återkomme till Sverige, skulle det för framtiden alltid bli det byte, hvars eröfrande måste vara målet för Rysslands sträfvan och hvars bevarande skulle vålla Sverige de största bekymmer, med den högst sannolika utgången, att det ändå skulle gå förloradt. Besegrades åter Napoleon, vore därmed äfven Sveriges öde besegladt, ty de segrande makterna skulle i så fall för visso icke underlåta att utkräfva hämnd på landet för dess hållning, och då skulle efter all sannolikhet icke allenast Finland gå förloradt, utan måhända äfven Sveriges själfständighet såsom stat stå på spel. Slöte sig åter Sverige till Napoleons fiender, funnes åter den största utsikt till, att dess medverkan i den europeiska frihetskampen skulle på ett eller annat sätt belönas, och då kunde Norges besittning alltid uppställas såsom villkor för ett aktivt uppträdande vid kontinentalmakternas sida mot Napoleon. I valet mellan ett förbund med Napoleon med Finlands återfående såsom belöning, men också med ett tryckande vasallskap under den korsikanske despoten, och deltagande i koalitionen mot denne, med Norges besittning såsom vederlag för Finland, kunde Carl Johan icke tveka, om också hans politik både af de flesta af den tidens svenskar och ännu långt efteråt ogillades och gaf anledning till mycket missnöje och bittert klander.

Det dröjde icke länge, innan omständigheterna tvingade Carl Tohan att fatta ett afgörande beslut. Napoleons sändebud i Stockholm, den ofvannämde Alquier, hade på senaste tiden anslagit en ton af öfvermod, som Carl Johan fann odräglig, och nu började hans “oförskämdhet såväl i propositioner som i sättet att göra dem dagligen växa. Klagan fördes öfver omständigheter, uppfunna endast för att reta, pockande begärdes, att Engeström, Adlercreutz, Platen och Wetterstedt skulle afskedas, och Alquier förklarade sig icke mera vilja underhandla med Engeström, därför att denne med värdighet, som Alquier kallade sturskhet, svarat på en not, innehållande skymfande propositioner.” Slutligen måste Sveriges diplomatiska ombud i Paris anhålla, att Alquier rappellerades.

Napoleon själf behandlade sin bundsförvant Sverige för öfrigt icke bättre än hans sändebud bemötte de svenska höga ämbetsmännen. Oerhörda fordringar framställdes på det försvagade landet, utan att annat vederlag erbjöds för dess uppoffringar än tillåtelsen att återeröfra Finland, om Sverige kunde det. De franska kaperierna mot svenska fartyg fortsattes oafbrutet och förstörde icke [ 386 ]allenast landets handel, utan hejdade äfven kustfarten inrikes orter emellan. “Kaparne utrustades till och med i Stralsunds hamn under svenskarnes ögon, mellan deras kanonslupar, och gingo i förväg ut, för att utanför hamnen uppsnappa de svenska fartyg, som de visste skulle löpa ut och som de i egenskap af priser straxt åter införde i Stralsunds hamn.”

Slutligen lät Napoleon midt under freden med Sverige sina trupper besätta svenska Pommern, utan att härom underrätta den svenska regeringen, och denna handling af öppen fientlighet väckte omsider en förbittring i sinnena, som underlättade nödvändigheten att bryta med Napoleon. Detta oaktadt kunde Carl Johan endast med största svårighet förmå de mera framstående ledande männen i Sverige att dela hans åskådningssätt och gilla hans planer. I sin egenskap af fransk marskalk hade han valts till svensk tronföljare hufvudsakligen för att återförskaffa Sverige Finland, och nu syntes i stället alla utsikter härtill för alltid försvunna. Också förmådde många icke dölja sin missräkning, ja, mellan Adlercreutz och Carl Johan kom det en dag i september månad till ett häftigt uppträde; då Adlercreutz yttrade, att “Sverige aldrig torde få upplefva ett mera gynnsamt tillfälle att återtaga Finland, detta land, som i hans tanke var oundgängligt för dess själfständighet.” Dessa ord bragte kronprinsen utom sig af förtrytelse. “Finland,” utbrast han, “hade utgjort det eviga trätoäpple, som inledt Sverige i alla de krig, som förstört det:” och med lyftad hand sprang han mot Adlercreutz, som trodde denna åtbörd innebära en tillämnad skymf, hvarför han hastigt vände ryggen åt prinsen, lämnade rummet och förargad lät svara prinsen, att “han icke återvände till dem, som argumentera på sådant sätt mot en general.”

Resultatet af Pommerns ockupation blef emellertid, att i ett utomordentligt statsråd, som hölls den 24 februari 1812, enhälligt tillstyrktes, att Sverige måtte intaga en fullt neutral ställning, sluta fred med England och anse sig frikalladt från de förbindelser det ingått med Frankrike, sedan denna makt brutit sina. 387

Genom sitt sändebud i Stockholm, general van Suchtelen, hade den ryske zaren knutit förbindelser med Carl Johan och lofvat Sverige att erhålla Norge, och den svenske kronprinsen hade å sin sida sändt sin adjutant, grefve Carl Löwenhjelm, till Petersburg. I den mån faran för ett krig med Napoleon närmade sig Ryssland, sökte också denna makt allt mera närma sig Sverige och förvärfva den svenska tronföljarens vänskap. Redan i april hade förhållandet mellan Carl Johan och den ryske zaren blifvit sådant, att den senare nästan kastat sig i armarne på kronprinsen.

Den 5 april 1812 ingingo i Petersburg de båda makterna med hvarandra ett fördrag, hvari de bland annat garanterade hvarandras besittningar och förbundo sig att med en förenad armé af omkring 30,000 svenskar och 20,000 ryssar göra en diversion på Tysklands kust för att oroa den franska arméns operationer. Den ryske zaren förband sig särskildt att antingen medelst underhandlingar eller krigisk medverkan förskaffa Sverige Norge, garantera denna besittning och ej nedlägga vapnen, innan denna förbindelse blifvit uppfylld; en rysk armé skulle ställas till Sveriges förfogande för att gemensamt med den svenska bereda Norges förening med Sverige, innan denna sistnämda makt toge någon del i den öfverenskomna diversionen mot de franska arméerna. Båda makterna skulle dock föreslå det danska hofvet att förena sig med dem mot Frankrike och godvilligt afträda Norge åt Sverige mot vissa skadeersättningar; vägrade Danmark gå in [ 387 ]härpå skulle, om Sverige funne nödigt att företaga ett anfall på Seeland, den ryska hjälpkåren äfven för detta ändamål stå till den svenska regeringens förfogande.

Då riksdagen i Örebro 1812 öppnades, kunde man säga, att den svenske tronföljaren nästan höll Europas öde i sina händer. Medlare mellan England och Ryssland å ena och mellan Ryssland och Turkiet å andra sidan, bestämde han nordens politik. Kejsar Alexander bad, nära på vid kronprinsens fötter, i täta egenhändiga bref om hans råd och hjälp och att prinsen icke måtte öfvergifva honom. Planen för ryssarnes fälttåg under Napoleons invasion var uppgjord af kronprinsen, och genom Suchtelen ledde han äfven krigsoperationerna med sina råd. I enlighet med dessa var det också som ryssarne, undvikande hvarje afgörande strid, ständigt drogo sig tillbaka, nödgade fransmännen till ett vinterfälttåg och lockade dem allt djupare in i Ryssland, där kriget blef nationellt och fanatiskt, liksom in Spanien. Alexander I ville till och med, att Carl Johan skulle åtaga sig öfverbefälet öfver den ryska armén med oinskränkt myndighet och önskade ett sammanträde med honom i Åbo, hvilket kronprinsen dock ville undvika.

Då underrättelser emellertid ingingo, att den ryske kejsaren redan anländet till denna stad, afreste Carl Johan dit på ett svenskt krigsfartyg och mottogs den 27 augusti med all den högtidlighet och alla de utmärkelser, som landets egen regent kunnat fordra. Kejsaren öfverraskade honom med första besöket, och ordnar ock dyrbara presenter utdelades till kronprinsens svit. “Bredvid prinsen försvann Alexander, trots sitt vackra utseende och sitt förmånliga sätt att vara,” och befolkningen hade endast öga för Carl Johan.

Uppskrämd och missledd af Frankrikes anhängare bland en del af den ryska adeln, hade zaren kommit till Åbo “med freden i hjärtat och fredsfördraget så godt som i fickan.” Det fordrades också Carl Johans hela vältalighet till att förmå honom fortsätta kriget och inse möjligheten af framgång. Hela första dagen stod zar Alexander icke till att öfvertala, och först på den andra dagen lyckades prinsen besegra hans obeslutsamhet. Kriget mot Napoleon skulle fortsättas, och med Sverige ingicks ytterligare en traktat, som beredde Norges förening med detta land. 387

Carl Johans afsikt hade ursprungligen varit att med den svenska armén, förstärkt af de ryska trupper, zaren lofvat honom, vända sig mot Danmark och landstiga på Seeland för att därstädes tvinga detta land att afstå Norge. Denna plan måste emellertid af flera skäl uppskjutas, först och främst till följd af Englands hållning. England ville nämligen på inga villkor förbinda sig till att garantera Sverige Seeland och Norge, innan den svenska kronprinsen dessförinnan fört sina trupper till Tyskland för att därstädes deltaga i striden mot Napoleon, och med möda lyckades det för Carl Johan att i Åbo med zar Alexanders hjälp förmå engelska sändebudet lord Cathceart att till Sverige utbetala de subsidier af 500,000 pund sterling, som han fått i uppdrag att endast mot uppfyllande af det nämnda förbehållet utbetala. Härtill kom det trångmål, hvari Ryssland befann sig och som gjorde det omöjligt för denna makt att tills vidare afvara några trupper. Vid mötet i Åbo beslöts för den skull att de ryska trupper, som varit afsedda att understödja den svenska armén i Norges eröfring, skulle få användas mot Napoleon och Norges eröfring uppskjutas, så mycket mer som tiden redan var förliden för ett anfall på Seeland. Slutligen hade den förstörelse, som 1812 öfvergick hela [ 388 ]vårsädesgrödan i Sverige, gjort, att riket hotades med hungersnöd, till hvars afhjälpande kronprinsen använde en del af den s. k. “rubelfonden,” eller det lån på 1,500,000 rubel, som han af den ryske zaren utverkade i Åbo till de svenska krigsrustningarnas betäckande. En del af dessa medel utbetalades nämligen i mjöl och spannmål, och från Ryssland infördes sålunda mellan 2- och 300,000 tunnor säd till afhjälpande af de mest tryckande behofven.

Genom fördraget i Åbo, som undertecknades den 30 augusti, bekräftades väsentligen de i det föregående fördraget i Petersburg ingångna öfverenskommelserna, men de ryska hjälptruppernas styrka höjdes till 35,000 man, som skulle ställas till den svenske kronprinsens förfogande, så snart de icke mera behöfdes i Ryssland till försvar mot Napoleon, och de båda kontraherande parterna skulle bemöda sig att förmå den britiska regeringen formligt biträda fördraget i Petersburg jämte Norges förening med Sverige.

Den lättrörlige Alexander I, som på mötet i Erfurt låtit i så hög grad tjusa sig af Napoleon, blef i Åbo lika betagen i den svenska kronprinsen; denna gång visade han sig likväl långt fastare i sin vänskap till Carl Johan än hvad man haft anledning att tro, på grund af hans flyktiga och föga pålitliga karaktär. Ledd af de känslor af välvilja och beundran, han sålunda hyste för Carl Johan, erbjöd han sig också att i egenskap af chef för en af det holsteinska husets släktlinjer lägga sin adoption till den, som kronprinsen redan erhållit af Carl XIII, för att såmedelst ytterligare stärka Carl Johans ställning i Sverige. Kronprinsen afböjde emellertid detta förslag, som endast skulle kränkt Carl XIII och svenskarne, men i en hemlig artikel i fördraget i Åbo gåfvo de båda kontrahenterna alliansen “egenskap och kraft af ett familjefördrag” och “förbundo sig å ömse sidor, i händelse någon makt, hvilken det vara måtte, skulle söka störa Sveriges eller Rysslands säkerhet och lugn, att lämna hvarandra det understöd, som kunde finnas nödvändigt till att förekomma eller undertrycka förslag af så fientlig beskaffenhet, och hvilket understöd aldrig finge öfverstiga 12- till 15,000 man.”

Napoleons motgångar i Ryssland började nu stämma det danska hofvet till en viss medgörlighet; men då underhandlingar inleddes i syfte att förmå Danmark att godvilligt afstå Norge mot en lämplig godtgörelse, som passade för Danmarks geografiska läge, svarade den danske utrikesministern Rosencrantz, att “om ett så oförmodadt förslag ej var ett diplomatiskt skämt, kunde han svårligen fatta, huru man i Sverige kunde anse danska hofvet nog blottadt på sundt förnuft för att utbyta ett konungarike, hvilket det sedan århundraden innehaft, emot besittningar, hvilka icke tillhörde dem, som erbjödo dem.” Underhandlingarna ledde icke heller till något resultat, och innan Carl Johan kunde vända sig mot Norge, skulle han. först nödgas deltaga i det stora koalitionskriget mot Napoleon på kontinenten. 388

England önskade nämligen, att Sverige i främsta rummet måtte deltaga i striden mot den gemensamma fienden; först i detta fall ville England förbinda sig att sedermera förskaffa Sverige Norge. Genom fördraget med England af den 3 mars 1813 förband sig också Sverige att med 30,000 man direkt deltaga i kriget mot Napoleon, hvaremot England förband sig att befordra Norges ständiga förening med Sverige, lämna Sverige en million pund sterling i subsidier till krigets förande och till “konungen af Sverige och åt dess efterträdare på svenska tronen” afträda besittningen af ön Guadeloupe i Västindien. Detta fördrag följdes redan [ 389 ]den 23 April 1813 af ett anfalls- och försvarsförbund med Preussen, enligt hvilket Preussen garanterade Sverige besittningen af Norge och ställde 27,000 man preussiska trupper under Carl Johans befäl i norra Tyskland, medan Sverige lofvade att icke nedlägga vapnen förr än Preussen åter blifvit försatt i samma ställning som 1806. 389

Carl Johan måste sålunda deltaga i kriget mot Napoleon, tillsammans med bundsförvanter, hvilkas ofta egenmäktiga förfarande på det djupaste kränkte den svenska kronprinsen. Ehuru han var högste befälhafvare i norra Tyskland, hade honom oåtspord förre ryske ministern i Stockholm Alopeus af zar Alexander och Fredrik Wilhelm III blifvit utnämd till generalguvernör därstädes, och denne uppmanade nu Carl Johan att undsätta det af en fransk armé hotade Hamburg. Carl Johan vägrade att efterkomma denna anmodan af en person, om hvars myndighet han icke erhållit något meddelande, men detta oaktadt sände den svenske generalen G. von Döbeln på eget bevåg från Wismar en svensk styrka till Hamburgs undsättande. För detta egenmäktiga förfarande, som ganska lätt kunnat leda till, att den lilla svenska styrkan blifvit innesluten och tillfångatagen af marskalk Davouts och general Vandammes 30,000 starka armé, ställdes Döbeln för krigsrätt och dömdes till ett års fästning.

Till Döbelns själfrådighet kommo ytterligare flera drag af bristande aktning för arméns högste chef, som visade, att olydnad och partianda icke voro alldeles främmande för de högre officerarne. Sålunda togo både Adlecreutz och Björnstjerna öppet parti för Döbeln; med den förre hade kronprinsen ett så häftigt uppträde i Stralsund, att han fann sig föranlåten att vädja till krigslagarne med förklaring, att han skulle återskicka generalen till Sverige, om han ej var nöjd med att tjäna; den senare vågade i ett bref till prinsen försvara general Döbelns tilltag såsom en i militäriskt och politiskt afseende nyttig åtgärd, hvarför han fick en skrapa och förvisades till Riigen. I ännu högre grad förgick sig öfversten, friherre C. H. Anckarsvärd, bekant från 1809 såsom en af Adlersparres ifrigaste beundrare och anhängare. Det var icke nog med att Anckarsvärd underlät att uppvakta sin högste chef, då denne anlände till Rostock, där Anckarsvärd låg med Nerikes regemente, utan han företog sig äfven att tillskrifva Carl Johan ett bref, i hvilket han, Anckarsvärd, uttalade ett bestämdt ogillande öfver det politiska system, prinsen följde. Anckarsvärd suspenderades från tjänsten och återsändes till Sverige; han kom sedermera icke mer att användas i arméns tjänst, men förbittrad öfver detta sitt missöde på den militära banan, blef han några år senare länge på riddarhuset och inom pressen en af de häftigaste motståndarne till Carl XIV Johans regering.

De motgångar, de förbundna ryska och preussiska arméerna under fälttågets början 1813 ledo mot Napoleon, voro nära att upplösa den nyss bildade koalitionen, och i sin nödställda belägenhet sände de förbundna monarkerna bud på bud till Carl Johan att med sina svenska trupper komma dem till hjälp och kraftigare bispringa dem. Däremot uteblefvo alldeles de åt Sverige utlofvade hjälptrupperna, och tecken visade sig till och med till ett närmande mellan Ryssland och Danmark.

Den svenska kronprinsen ansåg sig för den skull med rätta icke behöfva röra sin armé för att offra den för ryssarnes och preussarnes skull, medan det mål, han för Sveriges bästa eftersträfvade, rycktes i ett aflägset fjärran. Med tårar i ögonen [ 390 ]hade den gamle hederlige grefve Lars von Engeström, som var Sveriges utrikesminister, bedt honom skona de svenska soldaternas blod. “Ers kunglig höghet,” sade han, “för med sig Sveriges sista tillgångar; gifve Gud, att vi måtte få behålla dem för en ännu oviss framtid!” Enda sättet att icke ådraga sig alltför mycket klander i Sverige eller rent af därstädes förlora hela sin popularitet till följd af sitt deltagande i kriget mot Napoleon var också att därvid så mycket som möjligt spara svenskt blod. “Hvarje rust- och rotehållare,” säger grefve Trolle-Wachtmeister, "som befarade att genom kriget komma i nödvändigheten att rekrytera, och öfver hufvud hvar och en, som tänkte på omkostnaderna för kriget, erinrade sig den förebråelse, som med skäl gjordes Gustaf IV Adolf att ha uppoffrat fäderneslandets söner och tillgångar för en sak, som icke var fäderneslandets.” Men genom sitt bemödande att så mycket som möjligt spara de svenska trupperna under fälttåget kom Carl Johan i strid med sina egna militäriska rådgifvare, och Adlercreutz, som ansåg sig för fullt ut lika stor härförare som någonsin kronprinsen själf, lät på sin dåliga franska strax före slaget vid Leipzig honom till och med veta, att “armén ansåg kronprinsen för rädd.” Äfven de koaliserade makterna, och i synnerhet de preussiska generalerna, kunde icke nog beklaga sig öfver hvad de kallade den svenska kronprinsens dubbelhet och ljumhet, och både den själfrådige Bilow och Blücher tilläto sig de mest kränkande tillmälen om honom, därför att han icke ville offra de svenska trupperna för försvaret af deras egen hufvudstad, som de preussiske generalerna voro nog fosterlandsälskande att likna vid “en gammal lättfärdig kvinna, som så många gånger blifvit våldtagen, att det ingenting betydde, om det skedde ytterligare en gång!”

Carl Johan trodde sig stundom äfven ha skäl att misstro den ryske zaren och lät i detta afseende under grälet om hjälptrupperna i Stralsund inför zarens utsände Pozzo di Borgo och ryska sändebudet, general van Suchtelen, undfalla sig utropet: “Den där skälmen Alexander, som låtit döda sin egen fader!” Efter flera underhandlingar, som blefvo allt enträgnare i den mån Napoleons framgånger växte, lät Carl Johan slutligen förmå sig att tills vidare afstå från uppfyllandet af det gifna löftet om hjälptrupper för Norges eröfrande från Danmark och afreste till slottet Trachenberg i Schlesien för att därstädes sammanträffa med zaren och konungen af Preussen.

Det lärer svårligen kunna förnekas, att de grunder, om hvilka man på detta möte öfverenskom för fälttågets förande mot Napoleon och som sedermera bidrogo till detta fälttågs lyckliga utgång, väsentligen måste tillskrifvas den svenska kronprinsens förtjänst. Carl Johan hade därvid lyckats ordna sin strategi på sådant sätt, att han, äfven för den händelse preussarne blefve slagna af Napoleon, höll sin återtågslinje till Stralsund öppen och bevarade utsikten att kunna rädda Sveriges dyrbara armé.

Sedan Napoleon blifvit slagen vid Leipzig och då de koaliserade arméerna inträngde i Frankrike, ansåg Carl Johan tiden inne att åter tänka på förverkligandet af sin plan att taga Norge från Danmark, hvarför han också vände en del af den armé, han kommenderade, mot detta rike och inryckte i Holstein.

Fälttåget därstädes blef hvarken långt eller blodigt; den viktigaste fäktningen under detsamma var general Skjöldebrands angrepp den 7 december 1813 med svenska kavalleriet, och särskildt de Mörnerska husarerna, på en afdelning danskt infanteri vid Bornhöft. Prinsen af Hessen, som anförde de danska trupperna, [ 391 ]drog sig tillbaka till Kiel och därifrån till Rendsburg, där han instängdes, medan kronprinsen med sina trupper besatte hela Holstein och större delen af Slesvig. Till följd af detta sakernas skick anhöll den danske befälhafvaren om ett stillestånd, som också ingicks i Kiel den 5 december. Den svenska kronprinsen sände generalen friherre Tawast till Köpenhamn med befallning att fordra Norges afträdande vid tidpunkten för den allmänna freden och att såsom underpant för detta afträdande begära, att Trondhjems stift jämte fästningarna Kongsvinger och Fredrikshall genast öfverlämnades åt Sverige, hvarefter kronprinsens armé skulle utrymma Holstein. Till svar härpå begärde danska hofvet stilleståndets förlängning i afvaktan på kejsarens af Österrike bemedling. Kronprinsen gick visserligen in på stilleståndets förlängande, men framställde på samma gång sitt ultimatum: antingen antagande af de redan framställda villkoren eller också hela Norges omedelbara afträdande, i hvilket fall Sverige betalade Danmark en million rdr banco och afträdde Pommern.

Danmarks ställning blef emellertid allt svårare, och huru gärna furst Metternich än velat hjälpa det, hvarför han också på allt sätt motarbetade Sveriges anspråk på att erhålla Norge, strandade dock alla hans invändningar och försök på den ryske zarens fasta vilja att uppfylla sina löften till Carl Johan. Under tiden utgick stilleståndet, och fientligheterna hade åter upptagits, då omsider den 7 januari 1814 den danske utrikesministern tillskref svenska hofkansleren, friherre af Wetterstedt ett bref, hvari han förklarade, att Danmark vore villigt att gå in på Norges afträdande mot vederlag af svenska Pommern och Rügen. 391

Den 14 januari 1814 undertecknades fredstraktaten i Kiel å Sveriges vägnar af friherre af Wetterstedt och å Danmarks af kammarherren de Bourke, och på detta sätt tillkom den mycket omtalade och omtvistade Kiel-traktaten.

Den viktigaste bestämmelsen i traktaten, på grund af hvilken mot seklets slut grundats en särskild statsrättslig tolkning af unionsförhållandet mellan Sverige och Norge, är den, som innehålles i artikel IV och är af följande lydelse:

“Hans majestät konungen af Danmark afträder oåterkalleligen och för evärdliga tider så väl för sig som för sina efterträdare till danska tronen till förmån för Sverige alla dess rättigheter och anspråk på konungariket Norge, hvilket hädanefter skall tillhöra hans majestät konungen af Sverige. Konungen af Danmark frikänner härmedelst alla Norges inbyggare ifrån tro- och huldhetsed, hvilken de svurit honom.”

I artilkeln V säges härtill: “Sverige skall bibehålla Norges invånare vid åtnjutande af deras lagar, friheter, värdigheter och privilegier.” För öfrigt “åtager sig hans majestät Konungen af Sverige, uti sin egenskap af Norges öfverhet, förbindelsen att ansvara för en del af den danska statsskulden, lämpad efter det förhållande i folkmängd och tillgångar, hvilket Norge äger till Danmark.”

Underhandlingarna hade icke räckt längre än fyra dagar, och detta föranledde, att fördragets affattning icke blef så fullkomlig, som varit önskligt. Fördragets afslutande måste nämligen påskyndas till följd af den engelska utrikesministern lord Castlereaghs mot den svenska kronprinsen ovilliga hållning, hvilken så när vållat, att Sverige gått förlustig frukterna af sitt deltagande i koalitionen.

Felet härtill låg i den tidens ofullkomliga kommunikationer, som icke tilläto de olika makternas utrikesministrar att tillräckligt snabbt följa alla skiftningar i krigshändelser och underhandlingar, hvarigenom ofta nog diplomatiska förveck[ 392 ]lingar vållades af ganska vidtutseende slag. Den engelska utrikesministern hade sålunda i midten af november inför parlamentet försäkrat, att den svenska kronprinsen offrade allt för koalitionen och åtagit sig att eröfra Holland, då han vid jultiden just från detta land öfverraskades med klagomål, att endast en mindre del af nordarmén befann sig där. Hans vrede gaf sig också luft i ljungande förklaringar den 27 december, och England indrog subsidierna för en makt, som så illa uppfyllde sina förbindelser. Den 14 januari erhöllo Wetterstedt och engelska sändebudet Thornton bref härom, och med skrifvelsen på fickan, hvars innehåll varit tillräckligt att göra den danske underhandlaren till herre öfver fredsvillkoren, underskref Wetterstedt slutligen fredstraktaten, sedan han lyckats förmå Thornton att under några dagar hemlighålla de depescher han erhållit från sin utrikesminister.

Med freden i Kiel insattes slutstenen i 1812 års politik och uppfylldes dess syfte: den skandinaviska halföns förening under en konung till ersättning för förlusten af Finland. Med inskränkta medel och den strängaste hushållning med Sveriges krafter hade det lyckats Carl Johan att öka rikets styrka utan att öfveranstränga den svenska nationen, och ur denna synpunkt är 1812 års politik så väl till sitt utförande som till sin planläggning “ett mästerverk, hvilket söker sin like i Sveriges historia.”

Äran af att i väsentlig mån ha medverkat till detta lysande resultat tillkommer en man, hvars diplomatiska begåfning gjorde honom till ett värdefullt biträde vid utförande af den svenska kronprinsens planer. Gustaf af Wetterstedt, född i Vasa stad den 29 december 1776, var son af sedermera landshöfdingen i Uppsala Erik af Wetterstedt. Såsom student medlem af eller åtminstone nära förbunden med medlemmarne af “Juntan,” ansågs den unge Wetterstedt vara “röd jakobin.” Har han verkligen svärmat för jakobinismen, blef han emellertid snart botad för detta svärmeri, då han på en längre utrikes resa fick tillfälle att i Paris på närmare håll skåda den franska republiken och bevittna, huru den stora revolutionens ideal, för hvilka så mycket blod gjutits, snedvridits. Återkommen hem, beträdde Wetterstedt den diplomatiska banan och nödgades såsom kabinettssekreterare och verkställare af sin konungs befallningar åse den långa rad af diplomatiska felgrepp och orimligheter, som utmärkte Gustaf IV Adolfs regering, utan att förmå göra något till fördärfvets afstyrande. Fullständigare än de flesta måste Wetterstedt under dagligt umgänge med konungen ha upptäckt den hemska sanningen, att han endast passade på en dåres sjukliga ingifvelser. Detta oaktadt höll han troget ut på sin post och hade ingen del i händelserna den 13 mars och Gustaf IV Adolfs fall. Redan af denne olycklige konung upphöjd i friherrligt stånd, befordrades Wetterstedt efter statshvälfningen till hofkansler och öfvertog, jämte vården af tryckfrihetsärendena, den chefsbefattning, som förut tillkommit statssekreteraren för utrikesexpeditionen, men deltog äfven i utrikeskabinettets göromål under detta kabinetts nye chef, den något retlige och tungrodde, men redbare och samvetsgranne utrikesministern, excellensen grefve Lars von Engeström, hvars “visserligen kraftiga, men kärfva och stundom knarriga skrifsätt” vida öfverglänstes af den yngre ämbetsbroderns lediga stil, ett “mönster af reda, klarhet och behag.” Vältalig och varm tolk för Sveriges förbindelse med Napoleon och förhoppningarna att i förening med honom kunna återeröfra Finland och “kräfva blodig räkning af Ryssland,” skulle Wetterstedt under de på Finlands förlust närmast [ 393 ]följande åren komma att anslå andra strängar och slutligen författa statsskriften, som “manade att höja de svenska vapnen,” numer för att “i förening med Rysslands härskare sätta gränser för Frankrikes makt.” Förtrogen tjänare åt Carl Johan, tillägnade han sig nämligen småningom också dennes idéer och var honom följaktig till mötet med den ryske zaren i Åbo. I det svenska statsrådet hade han dessförinnan förberedt den politik, af hvilken detta möte och den därpå följande konventionen var en hufvudlänk. Han följde sedermera Carl Johan till Tyskland och ombesörjde de underhandlingar, som därstädes angående Norges förvärfvande fördes dels med Danmark, dels med de koaliserade makterna. I deras högkvarter hade Wetterstedt därvid att mäta sig med själfva Metternich, hvars falska och illvilliga hållning mot Sverige endast kunde oskadliggöras genom den ryske zarens bestämdt uttalade vilja att uppfylla de förpliktelser han åtagit sig i Åbo. Wetterstedt skulle härunder också erhålla en försmak af den stormaktspolitik som sedermera ledde till den heliga alliansen och furstekongresserna i Aachen, Troppau, Verona, Laibach, samt “lära känna den obehagliga sanningen, att Sverige såsom en stat af andra rangen icke skulle få ha någon talan i de europeiska principalmakternas rådslag.” Det blef emellertid Wetterstedts uppgift att följa fredsförhandlingarnas alla skeden till Napoleons fall och de förbundna monarkernas intåg i Paris och därunder söka förlika, äfven vid fara att råka i onåd, Carl Johans anspråk med makternas obenägenhet att uppfylla dem. I synnerhet ansåg Wetterstedt sig böra hindra, att Carl Johan gjorde allvar af sin hotelse att, därest Frankrike beröfvades sina naturliga gränser, Belgien och vänstra Rhenstranden, såsom de koaliserade stormakterna fordrade, öfvergifva koalitionen och därmed äfventyrade hela resultatet af den politik, han, trots alla skiften, lyckats genomföra, samt bortslumpade Storbritanniens hjälp i ett ögonblick, då denna hjälp mer än någonsin syntes vara af behofvet påkallad för att fullborda Norges slutliga underkastelse.

*

393

Genom freden i Kiel hade Danmark visserligen till Sverige afträdt sin rätt till Norge, men härmed hade Sverige för ingen del kommit i verklig besittning af detta land. Norrmännen erkände nämligen icke Kiel-traktatens giltighet, utan ansågo sig, så snart Danmark afsagt sig sina suveräna rättigheter öfver dem, kunna själfva förfoga öfver sitt öde såsom en fri och oberoende nation.

Under sista delen af förra och början af detta århundrade hade i Norge en gyllene tid varit rådande för handeln, och det materiella välstånd, som denna “guldålder” framkallat, hade icke underlåtit att utöfva sitt försoffande inflytande på folkandan. “Penningar förtjänades lätt och utan besvär, man hade fullt upp i kök och källare, och blott frakterna och prisen på trälasterna stego, frågade man icke mycket efter de händelser, som vände upp och ned på det öfriga Europa.” Denna “angenäma stiltje” skulle emellertid erhålla ett plötsligt slut och aflösas af en period, under hvilken “landet nedböjdes af näringslöshet, hungersnöd och mångahanda förvecklingar.” Med året 1807 inträdde förändringen, och detta på ett lika våldsamt sätt som den för de flesta kom helt oförmodadt. Jättestriden mellan Napoleon och England sträckte sina verkningar äfven till den dansk-norska helstaten, och då engelsmännen bombarderade Köpenhamn och borttogo landets stolthet, dess vackra örlogsflotta, verkade detta som ett åskslag äfven i [ 394 ]Norge. För Norge var nämligen ett godt förhållande till England ett lifsvillkor, och då den danske kronprinsen Fredrik numer helt och hållet kastade sig i armarne på Frankrike och började krig med England, medförde detta för Norge ett fruktansvärdt bakslag.

Sedan den första harmen, som Englands våldsbragd framkallade äfven i Norge, något lagt sig, började de materiella intressena emellertid åter göra sig kännbara, och man kom snart till insikt af, att den danska regeringen, då den tog parti för Frankrike och förkastade de engelska förlikningsanbuden, icke tagit minsta hänsyn till Norge. Men icke nog med kriget mot England, hvars olyckliga verkningar i första rummet drabbade Norge, snart tillkom äfven ett krig med Sverige, och Norge, hvars välstånd tillintetgjorts af kriget med England, hvars kuster blockerades och som var utsatt för faran att uthungras, skulle nu samtidigt försvara sin långa landgräns. Till råga på allt visade sig, att samma regering, som ställde så stora anspråk på sina norska undersåtars trohet och offervillighet, på det oförsvarligaste sätt försummat alla åtgarder till landets försvar. Nästan inga penningar funnos i de allmänna kassorna, fästningarna hade fått förfalla, magasinen stodo tomma, och icke allenast på vapen och ammunition, utan äfven på proviant och beklädnadspersedlar rådde en sådan brist, att den enskilda välgörenheten och fosterlandskärleken måste träda emellan för att icke soldaterna skulle svälta ihjäl eller omkomma af köld.

Under sådana omständigheter måste det i otid mot Sverige förklarade kriget i Norge framkalla ett missnöje, som icke heller blef utan inflytande på händelsernas gång. Christian August, som var norska arméns öfverbefälhafvare, icke allenast icke inryckte i Sverige, såsom den danska konungen befallt honom, utan beviljade till och med Adlersparre det vapenstillestånd, som satte denne i tillfälle att med sin arméfördelning tåga till Stockholm för att afsätta Gustaf IV Adolf, och i Norge funnos många patriotiska män, som med Christian Augusts val till svensk tronföljare äfven gingo in på de planer till Norges förening med Sverige, hvilka från svensk sida knötos vid detta val. I detta afseende utvecklade grefve Wedel-Jarlsberg en liflig verksamhet, och till sin svenska vän, baron von Platen, skref han: “Nu är det afgörande ögonblicket snart inne! Du och dina tappre medarbetare ha tagit det viktigaste, det första steget till det stora målets uppnående genom att välja vår älskade prins Christian till tronföljare.” I samma anda skref han till Adlersparre och försäkrade, att “många hederliga landsmän vore ense med honom.”

Christian Augusts död gjorde emellertid ett plötsligt slut på planen att genom honom förena Norge med Sverige. Tanken, om icke på en omedelbar skilsmässa från Danmark, så likväl på ett större oberoende af detta land med för Norge egna institutioner, egen öfverdomstol, egen nationalbank och eget universitet, hade emellertid slagit rot i Norge, och vann i styrka och utbredning genom det af Wedel-Jarlsberg stiftade “Selskabet för Norges Vel,” hvilket snart “började agera ett slags representation för Norge” och uppträdde så uteslutande norskt, att man kunde tro, att “Danmark var ett för Norge främmande land.” Till den likgiltighet för Danmark, som sålunda började gripa omkring sig, kom snart ett bittrare missnöje än någonsin med Danmarks felaktiga politik, då 1813 blockaden af Norges kuster upprätthölls strängare än någonsin. En statsbankrutt inträffade, som var så god som en allmän konfiskering, och ett nödår inställde sig, hvars [ 395 ]make landet förr icke sett; man måste gripa till barkbröd och andra surrogat, och dödsfall af hunger voro ingalunda sällsynta. 395

Samtidigt med dessa olyckor fick man veta, att kronprinsen Carl Johan återupptagit de gamla svenska planerna på Norges förvärfvande åt Sverige och att Norge var det pris han betingat sig för sitt och Sveriges deltagande i striden mot Napoleon. Man fick veta, att Ryssland, England och Preussen garanterat honom besittningen af Norge och lofvat honom hjälp till landets eröfrande, om detta skulle behöfvas; och liksom för att rätt tydligt utmärka hvad den dansk-norska regeringen fruktade, sändes själfva tronföljaren Christian Fredrik i maj 1813 till Norge såsom ståthållare.

Freden i Kiel kan svårligen sägas ha kommit oväntadt för norrmännen, hos hvilka den vid första underrättelsen om densamma, enligt Jacob Aall, “väckte känslan af en viss nödvändighet att böja sig för ett oundvikligt öde och hoppet, att föreningen med Sverige kunde ske med bevarande af Norges själfständighet och en passande konstitutionell form.” Tanken på motstånd mot ett beslut, som fattats i stormakternas råd, synes således i början icke ha varit synnerligen utbredd. Bladet skulle emellertid genast vända sig.

Christian Fredrik själf hyste en lätt förklarlig afsky för en förbindelse, som för evärdlig tid skulle skilja de båda förbundna nationerna, och närde måhända äfven ett hemligt hopp om att kunna bevara Norges krona åt det danska konungahuset. Från hans omgifning utgingo “flammande” skrifvelser till landets mest framstående män, i hvilka skrifvelser framhölls “det ovärdiga för den norska nationen att låta påtvinga sig en förening, af hvilken intet godt kunde komma för fäderneslandet—endast träldom, olyckor och vanära.” Dylika uttalanden funno ett villigt genljud i norrmännens åter upplågande gamla motvilja mot svenskarne, och på den resa, Christian Fredrik i januari 1814 företog till Trondhjem, erfor han också, att folkstämningen var afgjordt mot all underkastelse under Sverige. “Vi vilja lefva som norrmän, icke som svenskar,” hette det: “gif oss krut och bly, så att vi kunna försvara våra gränser.”

I Trondhjem öfverlämnades till ståthållaren en adress, undertecknad af stadens mest ansedda borgare, i hvilken dessa försäkra, att ingenting, icke ens för ett ögonblick, skulle bringa dem att vackla i sitt beslut att “våga allt för Norges frihet och ära,” men därjämte uttrycka den önskan, att nationen genom deputerade af alla stånd måtte sammanträda för att gifva riket en konstitution, som kunde betrygga dess välfärd bättre än den man hittills haft. På den sammankomst, Christian Fredrik efter sin återkomst från Trondhjem den 16 februari hade med flera af Norges framstående män på sin vän Karsten Ankers bruks- och landtegendom Eidsvold i närheten af Christiania, häfdade också professor Georg Sverdrup med de närvarandes bifall, att de rättigheter, som Fredrik VI afstått, återfallit till det norska folket, som följaktligen kunde disponera öfver den lediga tronen, hvarjämte Christian Fredrik uppmanades att tills vidare taga regeringens tyglar i sin hand och att sammankalla folkets ombud till en riksförsamling, som skulle gifva Norge en ny författning. I de proklamationer, som prinsen i enlighet härmed utfärdade, antog han namn af “Norges regent,” och i Christiania förklarades högtidligt under allmänt jubel Norge för ett själfständigt rike. 396

Efter påskdagen den 10 april i Eidsvolds kyrka hållen gudstjänst sammanträdde följande dag i den sal, som på Eidsvolds bruk blifvit därtill bestämd, det [ 396 ]norska folkets ombud till ett antal af 112 tingsmän, såsom de kallade sig, representerande alla klasser från gods- och bruksägare, präster och civile ämbetsmän till bönder, köpmän, officerare och underofficerare, soldater och matroser. Redan den 15 april hade det af församlingen utsedda konstitutionsutskottet, hvars ordförande var sorenskriver (häradshöfding) Christian Magnus Falsen, blifvit ense om hufvudgrunderna för den nya statsförfattningen, och den 16 maj antogs det nya grundlagsförslaget i sin slutliga lydelse. Dagen därpå, den 17 maj, underskrefs urkunden och valdes prins Christian Fredrik enhälligt till konung. Den 20 maj voro tingsmännen för sista gången tillsammans för att underskrifva protokollet och efter slutadt värf säga hvarandra farväl.

Under utropet: “Eniga och trogna till dess Dovre ramlar!” slöto riksförsamlingens medlemmar en “broderskedja” och uttalade därmed den grundstämning, som varit rådande hos församlingen under dess sammanvaro. Bland medlemmarne funnos många, hvilka i sin hänförelse gärna glömde de hotande farorna och svårigheterna, andra ansågö visserligen, att man, af hänsyn till landets nödställda belägenhet, borde finna sig i att pruta något på det stora målet, men om detta synes man dock i allt väsenligt ha varit ense. Alla synas ha hyst den önskan, att Norge måtte bli så själfständigt som möjligt och att den nya författningen byggdes på den möjligast breda demokratiska grundval. Också visade riksförsamlingen i Eidsvold en sällsynt grad af oegennytta och från allt partiväsen och all klassegoism ren fosterlands- och frihetskärlek. Den nya författningens mest betecknande drag blef också, att den genom sina bestämmelser om representationens sammansättning afgjordt lade maktens tyngdpunkt hos bönderna. I bonden hade man nämligen i Norge lärt sig se “den sanne norske mannen;” hos bonden ansåg man, att landets framtid låg, liksom dess forntid; och allmän var den tron, att Norge åter skulle bli hvad det en gång varit, därför att “sagotidens anda gått i arf till Norges frie odalmän.” “Bonden i det politiska högsätet var för Eidsvoldsmännen den nödvändiga förutsättningen för hela deras politiska verksamhet och alla deras tankar och förhoppningar om ett fritt, själfständigt Norge.”

De stora synerna i deras fulla utsträckning skulle emellertid icke förverkligas, men medan den svenska kronprinsen var frånvarande på främmande område och den stora politiken förlamade Sveriges handlingskraft, hade norrmännen likväl förstått att begagna de gynnsamma ögonblicken till att åstadkomma förhållanden och skapa fakta, som erhöllo en vidtgående betydelse för deras ställning i föreningen med Sverige.

I Danmark följde man med lifligt deltagande och knappt förstucken uppmuntran den norska oafhängighetsrörelsen. Makterna erkände emellertid icke prins Christian Fredrik såsom Norges konung och utöfvade genom sina sändebud i Köpenhamn ett tryck på den danska regeringen för att få tronföljaren hemkallad från Norge och de i Kiel ingångna förpliktelserna uppfyllda. Endast den engelska regeringen syntes länge intaga en skäligen tvetydig hållning. Till England hade prins Christian Fredrik skickat sin vän Karsten Anker för att föra sin talan, och på andra sidan Nordsjön rådde en icke ringa sympati för Norge. Den engelska premierministern lord Castlereagh sände också en diplomatisk agent J. P. Morrier till Norge för att undersöka förhållandena därstädes. Denna sändning ledde dock icke till några vidare följder, och vid midten af juni anlände äfven [ 397 ]det engelska sändebudet till Köpenhamn för att sluta sig till sina ämbetsbröder, hvilka, försedda med en ny och i skarpa ordalag affattad befallning till prins Christian Fredrik att infinna sig hos konungen af Danmark, om han icke ville utsätta sig för att i enlighet med Kongelovens bestämmelser dragas till ansvar för sin olydnad, den 22 juni begåfvo sig till Christiania.

Norges nye konung tillbakavisade emellertid hvärje försök att förmå honom till att öfvergifva det folk, som hyllat honom, och beredde sig till motvärn. För Sveriges konung återstod ingen annan utväg än att med vapenmakt “upprätthålla sina i Kiel-freden förvärfvade rättigheter” och “återkalla sina upproriska norska undersåtar till plikt och laglydnad,” det vill med andra ord säga eröfra Norge.

Lyckligtvis kom det icke till något större vapenskifte mellan de båda folken. Christian Fredrik, var icke heller sin uppgift vuxen. Af naturen utrustad med en ingalunda vanlig begåfning, snabb uppfattning och stor arbetsförmåga, hade han i umgänget med kunskapsrika män och kvinnor utbildat sitt fina sinne för konst och litteratur och var outtröttlig i att utvidga sina kunskaper. Men tidigt införd i sin tids utåtvända och innehållslösa hoflif, hvarigenom han visserligen utvecklades till en fulländad kavaljer, i synnerhet som han såg bra ut och hade ordet i sin makt, mottog han i sin ungdom icke heller något stort och varaktigt intryck, och det högst olyckliga äktenskap, han redan vid tjugu års ålder ingått med sin två år äldre, vackra och lättsinniga kusin, Charlotta Fredrika af Mecklenburg, förbittrade flera af hans ungdomsår och slutade med skilsmässa. Då han i Norge misslyckades och segern uteblef, fick han uppbära bittra förebråelser, icke minst för det sätt, hvarpå han bedrifvit krigsrustningarna och ledt kriget, och måste slutligen, förkrossad och förödmjukad, lämna Norge.

Å andra sidan var visserligen Carl Johans stämning till följd af de oförmodade händelserna i Norge icke den blidaste, men trogen sina försiktiga grundsatser i politiken, lät han icke heller nu sitt sydländska lynnes uppbrusningar och sin omgifnings råd inverka på sin statskonst. Småningom stadgade sig hos honom den öfvertygelsen, att föreningen med Norge borde vinnas på den vänliga öfverenskommelsens väg, och för den skull “utvecklade han icke heller större våld än som behöfdes för att skjuta undan Christian Fredrik.” Så snart detta skett, hejdades de svenska truppernas framryckande i Norge, och kronprinsen beträdde underhandlingens väg. 397

På konventionen i Moss den 14 augusti förpliktade sig Christian Fredrik att nedlägga Norges krona, och den svenska konungen lofvade antaga den konstitution, som antagits af riksförsamlingen i Eidsvold, “utan andra förändringar än som vore nödiga för bägge rikenas förening,” hvilka förändringar skulle göras i samråd med stortinget. Om dessa förhandlingar fördes under hösten 1814 underhandlingar mellan kronprinsen, de svenska kommissarierna och norska stortinget, underhandlingar, som stundom påskyndades med hot om fentligheternas återupptagande, till dess att man slutligen den 4 november 1814 blef ense om den nya grundlagen och Carl XIII samma dag valdes till Norges konung.

Den i Sverige så länge och så ifrigt önskade föreningen med Norge hade sålunda kommit till stånd, ehuru visserligen icke på sådant sätt som man föreställt sig. Redan i Kiel-freden hade Norges egenskap af att vara ett konungarike tydligt blifvit erkänd; nu förklarades högtidligen, att “Norge icke skulle anses såsom ett eröfradt och underkufvadt land;” och såsom villkor för föreningens genom[ 398 ]förande hade det norska folket utverkat, att den författning det gifvit sig själft godkändes af Sverige. Detta var den vinst Norge skördat af händelserna, “ostridigt en seger, vunnen utan vapen.”

Stämningen i Sverige med anledning af att, såsom en af kommissarierna, statssekreteraren G. F. af Wirsén uttryckte sig, “de besegrade på detta sätt skrifvit lagar för segrarne,” var ingalunda särdeles vänlig mot norrmännen, äfven bland Sveriges förnämste män, Carl Johans egna rådgifvare icke undantagna. Adlercreutz, som helst velat “tilltala norrmännen med kanonens språk,” kunde aldrig förmå sig att godkänna “principerna att handtera norska sakerna såsom alldeles icke ägande någon gemenskap med Sveriges rike, utan blott med konungen,” och ansåg, att “en eröfring, som företagits med en svensk armé, svensk flotta och svenska pengar,” bort leda till andra resultat. Utrikesministern, grefve L. von Engeström, stack icke heller under stol med sitt missnöje öfver “den ytterliga undfallenhet, som endast tjänade att nära norrmännens öfverdrifna inbilskhet och stegra deras obefogade anspråk,” och dessa åsikter delades af den öfvervägande delen af svenskarne på denna tid. 398

Röster höjdes också, som på grund af det stora mått af själfständighet, som sålunda inrymdes åt det norska folket, uttalade farhågor för unionens framtida bestånd, och sålunda skref Hans Järta bland annat: “Norges införlifvande med Sverige synes mig vara så mycket nödvändigare, som bägge dessa riken i en framtid möjligen kunde bestå såsom själfständiga stater, under egna, af hvarandra oberoende styrelser. En svag förening af dem vore härigenom ännu svagare. Norge och Sverige äro skilda genom en naturlig gräns, deras folk genom många olika förhållanden. — Förutsättom, att under en mild och liberal styrelse Norges åkerbruk, handel och näringar utvidgas; att det i följd häraf ökade norska folkets odling tilltager; att detta af fjäll och haf försvarade folk vinner, genom vanan vid frihet, en sann och stadgad karaktärskraft. Om då Sveriges och Norges konstitutionella, moraliska och ekonomiska förhållanden icke tidigt sammanflätas, hvad kan väl, efter något sekel eller kanhända förut, hindra norska folket att åter börja den kamp för sin själfständighet, som det nu försökt och, oaktadt så många och så stora svårigheter, öfver all förväntan länge underhållit. Det befunne sig icke då, såsom nu, i armod och nöd; det skakades icke blott af en tillfällig upprorsfeber, utan lifvades af en jämn och sund frihetskänsla; dess företag leddes troligen af dugliga, bepröfvade anförare, icke af äfventyrare utan förstånd, utan mod och utan erfarenhet. Hvilken utgång af striden må man under sådana förutsatta omständigheter vänta? — Och kanhända styrdes icke Sverige då af en hjälte, som förmådde sammanhålla och visste använda dess krafter, understöddes icke af mäktiga bundsförvanter; men slets inom sig af faktioner, eller hade att försvara sig mot främmande fiender, hvilkas uppenbara angrepp eller hemliga ränker befrämjade Norges affall.”

Carl Johan hade emellertid goda skäl för sin försonlighetspolitik. Redan blotta dröjsmålet med Kiel-traktatens genomförande hade väsentligen förändrat ställningen till Norges förmån. “Det var ej längre,” säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, “den danska provins, som vi på papperet i Kiel förvärfvat, utan en åter uppstånden nation, som, ehuru under en blott kort period, hunnit dricka djupt ur den väckta nationalitetens, oberoendets och själfständishetens bägare …” Carl Johan ansåg också i sig själft förkastligt att söka tillintetgöra [ 399 ]ett folks nationella oberoende och utgick från den grundsatsen, att Sverige, såsom en konstitutionell stat, icke kunde i strid med denna sin egenskap vägra Norge en fri författning. Att på annat sätt behandla ett folk, ämnadt att med svenskarne dela framtidens faror liksom framtidens ära, hade i hans tanke, under rådande förhållanden, varit icke allenast oklokt, utan rent af stridande mot en lugn och fördomsfri uppfattning af heder, billighet och råttvisa. “Om Sverige af sin förening med Norge också endast hade den negativa fördelen, att dess västra gräns tryggades och att det erhölle den öställning, som i så hög grad bidrager till ett lands säkerhet mot fientliga anfall, så kunde man i alla fall vara förvissad, att den säkraste besittningen vunnes genom en frivillig förening.” Vapnens makt skulle på de båda folkens inbördes ställning endast utöfva det mest olycksbringande inflytande; det gamla nationalhatet skulle endast uppflamma så mycket häftigare och bli djupare och svårare att utplåna. Ett tillstånd af obehag, jäsning och hätskhet skulle uppstå och bilda en tacksam jordmån, om Ryssland åter vid någon tidpunkt funne lämpligt att “genom utkastande af begärliga lockbeten och löftesrika förespeglingar utså och underhålla söndringens frö mellan de båda broderstaterna för att på detta sätt fördärfva den ena genom den andra.”

Utom dessa bevekelsegrunder af högre art funnos äfven andra omständigheter, som gjorde föreningens skyndsamma genomförande önskvärd. Bland koalitionens furstar och statsmän hade liksom en tyst öfverenskommelse uppstått; att låta Norge slippa för så billigt pris som möjligt, endast man kunde hålla sitt gifna löfte att öfverlämna landet till bundsförvanten från de tysk-franska valplatserna; och det är ganska troligt, att man vid de flesta hof i Europa önskat, att “den svenska kronprinsen genom ett spanskt krig med norska nationen skulle förstöra sig liksom Napoleon.” Vid kongressen i Wien yppade sig mycken ogenhet mot Carl Johan och Sverige, och den engelska premierministern, lord Castlereagh, uppgifves till och med ha uttalat sin ånger öfver, att England lämnade sin garanti åt Sverige för Norges besittande. Det såg till och med ut, som om Frankrike, Österrike och Preussen icke varit obenägna att betrakta Carl Johan på samma sätt som konung Joakim Murat och andra furstar af Napoleons tillverkning, och då slutligen Norges andel af den för det förut förenade Norge och Danmark gemensamma statsskulden skulle uppgöras, ställde sig de europeiska stormakterna afgjordt på Danmarks sida och läto förstå, att “det nu tillkomme den svenska konungen att icke svika deras förväntan”; till och med kejsar Alexander utöfvade på en svenska regeringen ett tryck, som för en längre tid vållade en obehaglig spänning mellan den svenska kronprinsen och alla ryssars själfhärskare.

Slutligen tilläto Sveriges materiella tillgångar intet långvarigt krigstillstånd; statssekreteraren för finanserna, af Wirsén, förklarade, att då kampanjen efter tyska kriget vidtog, penningar icke funnos för längre tid än november månad. “Gif mig 6 millioner och 40,000 man, och jag skall marschera,” sade Carl Johan åt dem, som uppmanade honom att med vapnen göra slag i saken, men de upplyste honom icke om, hvarifrån han skulle taga medel.

Äfven de svenska kommissarier, hvilka skulle underhandla med norska stortinget, kommo, så snart de hunnit taga närmare kännedom om den norska nationens stämning, allt mera till den öfvertygelsen, att “såväl föreningens genomförande för tillfället som framför allt dess varaktighet för framtiden berodde på en fredlig uppgörelse och en varsam behandling af ömtåliga sinnen.”

[ 400 ]“Efter den sorgfällighet,” säger friherre af Wetterstedt, som själf var en af kommissarierna, “hvarmed våra afsikter varit i de svartaste färger afmålade, den dröm om själfständighet, som insöft allas hufvuden, det missnöje, som blockad-systemet mot norska hamnar hade uppväckt, och den stundom råa okunnighet, som röjes i allmänna öfvertygelsen om våra styrelselagar, om vår befarade adelsmakt och om regeringens egenmäktiga tendens på folkets bekostnad, voro sinnena i förväg så stämda, att vi, å vår sida, endast genom mycken varsamhet och ett småningom vunnet förtroende kunnat komma till det resultat, vi kommit.” De svenska kommissarierna funno sig också föranledda att så i sak som i form eftergifva allt, som icke för föreningens bestånd vore oundgängligen nödigt, och kringgingo med stor diplomatisk finess de svårigheter, som reste sig i själfva hufvudfrågan om unionens grund. Säkert är också, att genom unionsakterna af den 20 oktober och 4 november Norges folk ansåg sig ha underkänt Kiel-fredens förpliktande kraft och att denna uppfattning icke motsades.

Den 14 december 1814 öfverlämnade på rikssalen i Stockholm ordföranden för den norska deputationen, stortingspresidenten Christie, Norges konstitution åt konungen af Sverige, och det tal han därvid höll vann allmänt bifall, liksom hans frimodiga, okonstlade sätt väckte allas uppmärksamhet. I Sveriges hufvudstad gjorde sig också en känsla af belåtenhet med unionens lyckliga genomförande allmänt gällande, och i sin dikt till Norge kvad Esaias Tegnér bland annat:

En okänd kämpe lik, som mot en sköldmö strider
med sluten hjälm, med blinda slag,
så, Nore, var vår strid. Fäll hjälmen ner omsider
och känn din systers anletsdrag!
Drag stridens handske af! Din hand är fast som hällen,
kom, räck mig den, till trohet, öfver fjällen!

Välkommen till mitt bröst, välkommen, höge Nore,
du Asarnas och styrkans son!
Där är din plats. Ve oss, om den förgäten vore,
du var för länge skild därfrån.
I Norden vara skall en kraft, en enig vilja;
hvad Gud förenat må ej mänskor skilja.

Förtroligt från i dag vi vilja sitta båda
och stödja hvar sin fjällrygg hop.
Mot öster vilja vi och emot väster skåda,
med hvar sin sköld mot hvar sin hop.
Som en förtrollad ö skall Norden stå. På stranden
stålklädde männer gå, med svärd i handen.

Så länge jorden gör ännu sin dans kring solen,
så länge Nordens klippor stå
och kyla, blottande, sitt marmorbröst mot polen,

[ 401 ]

så länge, Nore, vårt förbund bestå!
Hvad själf ej är ett helt, sig till det hela slute!
För hvarje hälft är stunden hastigt ute.

Mindre högstämdt, men icke därför mindre innerligt hälsade grefve H. G. Trolle-Wachtmeister föreningen, då han, hemkommen från nyårscouren å Stockholms slott den 1 januari 1815, i sin dagbok nedskref följande vackra ord: “Angenäm och ny var för oss svenskar anblicken af vår konungs norske statsminister. Hans inträde bland oss var det vackraste firande af en nyårsdag. Utan erkänsla till försynen och dess verktyg, kronprinsen, kunna vi icke tänka på det i sekler eftersträfvade mål, hvartill vi nu nästan utan uppoffring hunnit, i ett ögonblick, då den öfriga kontinenten befinner sig i en obestämd ställning och i en oreda, som hotar sluta med ett utbrott, hvars riktning för de flesta kontinentalmakterna icke kan förutses. Framkomna till den hamn, som varit det från början utmärkta målet för vår politik, äro vi nu oförhindrade att efter den lyckligt vunna regenerationen sysselsätta oss ensamt med vår inre belägenhet, då ännu ingen annan kontinental makt är säker om sin yttre.”

*

401

“Vårt skrala samhälle hänger ännu tillsammans blott genom den allmänna vördnaden för kronprinsen och öfvertygelsen om hans stora förtjänster,” skref grefve H. G. Trolle-Wachtmeister i sin dagbok i juni 1815. Den tacksamhet och hänförelse, med hvilka Carl Johan mottogs vid sin återkomst till Sverige efter föreningens med Norge genomförande, skulle emellertid småningom svalna, och det dröjde icke länge, förrän man började “spana efter brister, där man förr funnit endast ämnen för beundran.” Midt under det allmänna jublet öfver de framgångar, som återupprättat Sverige ur dess förnedring, gaf sig nämligen äfven en förstämning till känna, som hade sin grund i flera omständigheter, men ursprungligen och starkast framträdde hos ridderskapet och adeln i den s. k. “riddarehusoppositionen,” hvilken vid 1815 års urtima riksdag började höja sitt hufvud och sedermera skulle vara det hotande spöke, som under Carl Johans hela regeringstid utgjorde det ständiga föremålet för hans farhågor.

Sveriges adel efter 1809 var icke mera hvad den fordom varit. Detta stånd uppbars hvarken längre af rikedomens och krigsbragdernas glans eller kunde mera betraktas såsom oumbärligt i egenskap af statsinstitution. “Man skulle,” säger Crusenstolpe, “ej olämpligen kunna indela Riddarehuset i helt andra tre klasser än grefvar, friherrar och adelsmän. Man skulle nämligen kunna hänföra till den första klassen: de rika, om hvilkas tillvaro allmänheten aldrig erinras oftare eller på annat sätt, än då de gifvit någon fest, hvilken kungliga familjen täckts hedra med sin höga närvaro; till den andra: de skuldsatte, hvilkas hela förhoppning hvilar på lån, sysslor och brännvinspannan; till den tredje: de fattige, med dagens frätande bärgningsbekymmer i hjärtat, och cessionsansökningen eller grafven i perspektiv. Det gifves visserligen också en fjärde klass, som dock snarare torde kunna räknas till undantagen. Det är de någorlunda behållna, som lefva af sin jord eller sina kapitaler, obemärkta och in[ 402 ]skränkta, såsom snäckan i skalet.” De ärftliga företrädesrättigheter, som ännu tillkommo ett sådant stånd, måste för hvarje insiktsfull man vara “en orättvisa, en osanning,” men fastän själf icke af adlig börd och dessutom barn af en revolution, som företrädesvis riktade sig mot bördens och rangens företräden, utmärkte Carl Johan ända från sitt första uppträdande på svensk jord adeln genom ett afgjordt företräde framför de öfriga stånden. Att Carl Johan, såsom framför allt soldat, därvid med synnerlig förkärlek omfattade militären, är mindre underligt, men icke allenast på den militära banan åtnjöt adeln företrädesrätten i synnerhet till de indräktiga och ansvarsfulla chefsplatserna, utan äfven på det civila området förbehöllos alla högre, inflytelserika och maktpåliggande förtroendeposter åt detta stånd, och detta till den grad, att under Carl Johans tid “grefve- och friherretiteln syntes vara, om också icke ett oundgängligt villkor, dock en särdeles kraftig, ja ofta alltför uteslutande uppmärksammad rekommendation vid de högre ämbetenas besättande.” Ledd af öfverdrifna föreställningar om adelns makt och betydelse, sökte Carl Johan på allt sätt försäkra sig om adelns och militärens sympatier och underdånighet, och denna sträfvan, som skarpt framträdde vid hvarje tillfälle, i förening med den ynnest, frikostighet och personliga välvilja, hvarmed Carl Johan omfattade vissa utvalda adliga familjer, kunde icke annat än väcka den tänkande fosterlandsvännens ogillande, liksom det småningom äfven blef en förargelseklippa för den borgerliga afundsjukan, som mer än tillbörligt retades och utmanades.

En anledning till att genom att smickra adeln söka i detta stånd vinna ett troget stöd för sin dynasti fann Carl Johans lifliga inbillning i de mer eller mindre dunkla anslag, hvilka han i synnerhet under sina första år i Sverige ansåg hota honom från anhängarne af den fördrifna gustavianska familjen, ehuru ingen bland dessa, som för öfrigt med åren blefvo allt fåtaligare, på allvar kom på den tanken att önska Gustaf IV Adolf eller ens hans son tillbaka på svenska tronen. Men redan under första månaden efter sin ankomst till Sverige fick Carl Johan af en medlem af själfva regeringen, af en sådan man som Platen, höra, att “i Sverige funnes nästan inga jakobiner, men ganska många verksamma aristokrater; dessa hade mera än en gång varit nåra att dränka sig i sitt eget blod, och kanske vore detta det enda sättet att kurera dem; kronprinsen hade räddat dem, och på en så mäktig hjälp skulle de nog försöka stödja sig för att börja leken på ny räkning.” Dylika uttalanden i förening med tidt och ofta förekommande underrättelser om den afsatte Gustaf Adolfs resor till olika hof äfvensom den utländska pressens tydliga försök att bearbeta den allmänna meningen till förmån för den fördrifna konungafamiljen förmådde Carl Johan att se faror, där dylika icke funnos, och tillmäta angifvelser och skvaller om föregifna stämplingar en vikt, som de alldeles icke förtjänade.

Såsom gustavianernas förnämste talmän ansågos de båda grefvarne Armfelt och de la Gardie. Den förre fick snart med ny landsflykt umgälla de misstankar för gustavianism kronprinsen hyste mot honom och slutade 1814 sitt oroliga lif, innan Carl Johan ännu återkommit från sitt sista fälttåg. De la Gardie blef upprepade gånger, efter ständigt nya försoningar, föremål för Carl Johans skuggrädsla, trots alla de ansträngningar de la Gardie gjorde för att vinna [ 403 ]hans ynnest. En ryttmästare vid skånska husarerna vid namn Strussenfelt, “ett slags fantastiskt lärd narr, hvars dåliga affärer genom en crapuleux lefnad i Stockholm blefvo ännu mer försämrade,” hade till de la Gardie skrifvit ett bref, utan annat egentligt ändamål än att erhålla en fördelaktig sysselsättning, som de la Gardie genom den ynnest, i hvilken han gaf sig sken af att stå hos kronprinsen, skulle söka förskaffa brefskrifvaren. Men därjämte innehöll brefvet äfven en begäran om penningar till en tilltänkt hemlig resa till drottning Fredrika Dorotea i Carlsruhe, föranledd af något uppdrag, som Strussenfelt erhållit af Gustaf Adolfs gunstling, den numer aflidne grefve Ugglas. Efter några dagars dröjsmål hade de la Gardie beslutit sig för att visa detta bref för kronprinsen, som därvid blef idel eld och lågor och tillät sig “grufliga utfarter” mot de la Gardie. På förbön af m:me de Staël, som då vistades i Stockholm, blef de la Gardie visserligen icke förvisad från kronprinsens hof, men kronprinsen fann likväl, att “de la Gardie behöfde byta om luft,” hvarför han utsågs till att bekläda den just i samma dagar lediga sändebudsposten i Madrid. Under krigsåren 1813 och 1814 vistades de la Gardie i utlandet, och först mot slutet af 1315 var han åter i Sverige, där ryktet redan haft att förkunna, att de la Gardie med de engelska statsmännen haft öfverläggningar om sättet att återställa prins Gustafs arfsrätt till Sveriges tron. De la Gardie kunde emellertid rättfärdiga sig, och då det visade sig, att beskyllningarna voro ogrundade, mottogs de la Gardie på det vänligaste sätt af kronprinsen, som dessutom besökte honom på hans egendom i Skåne, och allt syntes glömdt, då hans namn snart åter skulle inblandas i en ny konspirationshistoria. 403

Af större betydelse var en tilldragelse med en ung gardesofficer vid namn Otto Natt och Dag, ty från dennes hand förelåg en skrift, som till sitt syfte kunde kallas högförrädisk. Utrustad med godt hufvud, i besittning af goda studier, men därjämte egenkär och af ett bittert, melankoliskt lynne, som ytterligare försvårades af hans medellöshet, utgaf den unge mannen, som icke hunnit högre i graderna än till fänrik, en afhandling om svenska krigsmaktens organisation, däruti han tämligen illa behandlade sina kamrater vid gardet. Dessa blefvo häröfver mycket förbittrade, och författaren måste i kasernen bedja officerskåren om förlåtelse. Den unge Natt och Dag begärde med anledning häraf sitt afsked, men flyttades, befordrad till löjtnant, till Jämtlands regemente. Han var emellertid icke nöjd härmed, utan begärde åter afsked och reste till utlandet. Därstädes utgaf han en tysk öfversättning af sin bok, men denna gång försedd med ett företal, innehållande orimliga och skamlösa utfall mot den svenska kronprinsen, som ständigt kallades “Bernadotte,” jämte uppmaningar till det gamla konungahusets återtagande. Naturligtvis väckte saken i Stockholm den pinsammaste uppmärksamhet, och som Natt och Dag sades uppehålla sig i Carlsruhe, anmodade man den badiska regeringen om hans utlämnande. Hofrätten utfärdade därjämte stämning på honom med anledning af de i hans skrift förekommande “eftertänkliga framställningar, syftande på omstörtning af rikets fundamentallagar,” och den 21 november 1816 dömdes Natt och Dag contumaciter “förlustig adligt namn och stånd samt att mista lif, ära och gods” och förklarades fridlös öfver hela Sveriges rike.

I denna dom kunde mot ett bevisligt högmålsbrott bestämda lagparagrafer åberopas, men så förhöll det sig icke med andra högmålsfrågor från 1817, [ 404 ]hvilka sysselsatte den allmänna uppmärksamheten och samt och synnerligen endast berodde på obevisade angifvelser, hvilka framkallades af Carl Johans hemliga polis, en inrättning, som han till både skam och skada för sig själf ägnade mycken uppmärksamhet och till hvars upprätthållande “ett förut okändt system af rapporter från ämbetsmän, högre och lägre, civila och militära, infördes.” I ett af grefve L. von Engeström den 19 december 1810 till rikets landshöfdingar utfärdadt cirkulär hette det nämligen, att rapporter borde insändas ”om hvad sig i länet eller å gränsen tilldragit och som kan äga gemenskap antingen med ordningen och stillheten i landet, Sveriges förbindelse med främmande makter, dessas eller deras undersåtars intressen, äfvensom om nyttiga upptäckter, näringars af- och tilltagande, stora olyckor, såsom stormar, sjöskador, fartygs kastande på strand och mera dylikt … Att allmänna tänkesättet för eller mot regeringen samt misstänkta personers vistande icke böra undgå Tit. uppmärksamhet, förstås af sig själf.”

Naturligtvis gaf detta egendomliga cirkulär anledning till opåkalladt fjäsk, som vållade oreda, och sporrade till ovist nit, som oroade sinnena och — för att begagna grefve H. G. Trolle-Wachtmeisters ord — gjorde, att den “svenska nationen, som af en alldeles egen fallenhet tror, att hvarje regent dör förgiftad af de förnäme, blef öfvertygad om, att ingen dag förgick utan stämplingar mot prinsens lif.” Alla möjliga rykten kommo i omlopp och skulle varit löjliga, om de icke varit så bedröfliga. Än sköt sig en ung officer för skuld, och strax hade han deltagit i en sammansvärjning mot Carl Johans lif. Än lät Stockholms stad, till förekommande behof, på Träsktorget — numer Roslagstorg — dit skam- och spöpålen med tillbehör flyttades från Packartorget — numer Norrmalmstorg — uppbygga en schavott, och genast “tillströmmade några tusen personer, som stodo från morgonen till middagstiden” i väntan på, att några herrar, som velat förgifta Carl Johan i Norge, skulle, sig själfva till straff och andra till varnagel, få bestiga densamma. Då spektaklet emellertid uteblef, begingos våldsamheter, misshandlades polisbetjäningen, utöfvades våld mot enskilda personer och sönderslogos fönsterrutor — “allt för ro skull under hurra rop och skrål.” Den förgiftningshistoria, som gifvit anledning till dessa uppträden, hade hämtats ur en utländsk tidning, och då som nu “fann man solklart, att i något så präktigt som en utländsk avisa icke kunde finnas något, som är alldeles utan grund.”

Den 28 januari firades Carlsdagen i Visby med en festmåltid på stadens gästgifvaregård, och efter middagens slut begåfvo sig några af deltagarne från festlokalen för att äta kväll. Medan man väntar på maten, tömmes en bål, och därunder föreslår en läkare vid namn Bergelin, betydligt påstruken, sin lika beskänkta granne, en magister Ihre, att dricka Gustaf den femtes skål, ett tilltag, hvilket af hofrätten rubricerades såsom “stämpling mot successionsordningen och brott mot förbudet af gemenskap med medlemmarne af förra konungahuset.” De båda dryckesbröderna dömdes på grund häraf att “såsom rikets förrädare mista lif, ära och gods samt varda halshuggna,” ett straff, hvarifrån “konungens egen faderliga mildhet” likväl förskonade dem. Med Vaxholms [ 405 ]fästning fingo de likväl någon tid göra bekantskap, innan de helt och hållet benådades.

Ännu mera oväsen vållades af den beryktade s. k. Lindbomska konspirationen. Så sent som klockan 10 på aftonen den 13 mars oroas hufvudstadens invånare af att ordonnanser till häst spränga fram och tillbaka på gatorna för att kalla generaler och ministrar i största hast upp till kronprinsen på slottet, där under natten alla poster fördubblas och en bataljon af gardet uppställes ända till klockan tre på morgonen, medan kedjorna dragas för slottsportarne. Bestörtningen är naturligtvis stor, och allmänt tros, att ett anslag mot kronprinsens lif varit ämnadt att under natten utföras till firande af revolutionens årsdag. På förmiddagen nästa dag uppkallas gardets officerare, och för dem håller kronprinsen ett tal, hvari han underrättar dem, att man vågat angripa första gardesregementet såsom misstänkt och opålitligt.

Anledningen till allt detta spektakel var en illa känd person, en traktör vid namn Lindbom. Denne man, som visade sig vara en af de underordnade handtlangarne vid den hemliga polisen, hade, enär han var sjuk och sängliggande och således personligen icke kunde inberätta förhållandena, efterskickat öfverstelöjtnanten baron Klinckowström, adjutant hos t. f. öfverståthållaren, amiralen friherre Rudolf Cederström, och för honom uppdukat en historia om den fara, som hotade kronprinsen. I ett sällskap hos friherrinnan Oxenstjerna hade sålunda yttrats, att om något påtänktes mot kronprinsen, vore första gardesregementet att påräkna; detta hade genom betjäningens skvaller kommit till Lindboms kunskap. Vidare hölles hos grefvinnan Rålamb hemliga sammankomster och förehades anslag mot statens säkerhet och kronprinsens person, och då någon invändt, att hvarken gift eller kulor kunde skada kronprinsen, hade grefvinnans hushållerska sagt, att man i Sverige kände “pulveriserad kristall,” som förmentes ha kraftigare verkan. Detta blef därpå föremålet för baron Klickowströms rapport, som föranledde ofvan omtalade försiktighetsmått. Förskräckt öfver följderna af sina uppgifter, nekade Lindbom till allt hvad han sagt, och då polisförhöret snart visade, att “alla pigberättelserna utvecklade sig till den uselhet och osanning, man hade kunnat förutse,” återstod icke annat än att afgöra, hvem som ljugit mest, Klinckowström eller Lindbom.

Fastän borgerskapet, anfördt af borgmästaren Schwan, kom upp “själfmant — hoc est: på befallning af öfverståthållaren, som föreskref, att icke blott de 50 äldste, utan hela borgerskapet skulle komma — för att betyga sin underdåniga tillgifvenhet,” ledde hela saken ändå icke till annat resultat än att Klinckowström, “som icke iakttagit den varsamhet, som lagen föreskrifver,” dömdes till böter och offentlig afbön och Lindbom till 28 dygns vatten och bröd samt offentlig afbön inför hofrätten, hvarefter högsta domstolen medgaf Lindbom att förvandla sitt vatten- och brödstraff till fyra månaders fängelse på Vaxholms fästning. 405

Till många af de mer än lofligt öfverilade åtgärder, som på detta sätt vanprydde kronprinsens styrelse, torde öfverståthållaren ha varit skulden. Amiralen, friherre Rudolf Cederström hade visserligen varit en duktig sjöman, men var däremot alls icke vuxen de civila befattningar han beklädde och utvecklade såsom öfverståthållare, och i denna egenskap ledare af den hemliga poli[ 406 ]sen, i sitt nit och sin vaksamhetsifver ett icke vanligt mått af lättrogen tanklöshet. Hos kronprinsen stod han emellertid högt i gunsten, trots allt det missnöje han framkallade och all den förargelse hans spioneri- och angifvelse- system vållade.

I samband med den Lindbomska konspirationshistorien antastades sålunda på öfverståthållarens bedrifvande för densamma helt och hållet främmande personer. En af de misstänkta var bland andra också grefve Jakob de la Gardie, som af Cederström fick mottaga kronprinsens befallning att — ofördröjligen lämna Stockholm. På de la Gardies fråga, hvad han gjort för ondt, svarade Cederström, att han varit oförsiktig i sina uttryck och helt högt på Norrbro, pekande på slottet, sagt: “Jag undrar, huru länge denna dynastien skall få bli kvar i det där huset.” Kronprinsen önskade dessutom för de la Gardies egen säkerhet, att han afreste, “enär han icke vore i säkerhet för det uppretade folket,” ett påstående, som gaf den gamle rättframme excellensen von Engeström anledning att svara Cederström: “Nog går han säker, om icke öfverståthållaren låter hetsa pöbeln på honom.” Man tyckes emellertid snart ha kommit till insikt om det både löjliga och förhatliga i tillvägagåendet mot de la Gardie, ty redan på eftermiddagen samma dag underrättades han, att han icke behöfde resa.

Ända till Sveriges drottning, Carl XIII:s gemål, sträckte sig amiralen-öfverståthållarens ovisa nit, och med anledning af uppträdet den 13 mars råkade han med henne i ett häftigt gräl. Cederström hade bland annat berättat, att “drottningen själf varit komprometterad, emedan folket på krogarne yttrat den meningen, att drottningen icke skulle vara emot, att kronprinsen blefve undanröjd.” Häröfver begärde drottningen en förklaring i Engeströms, Essens och Wetterstedts närvaro och fordrade, att Cederström inför dessa herrar närmare skulle redogöra för, huru det hängde ihop med de angifvelser han hört. Men Cederström förklarade “med ohöflighet och häftighet, att han icke vore skyldig drottningen någon reda för sina åtgärder som ämbetsman, och påstod dessutom med stigande hetta och ohöflighet, att saken icke rörde drottningen.” Slutligen ådrog han sig af drottningen en lika allvarlig som värdig tillrättavisning. “Jag har,” sade Hedvig Charlotta, “varit i detta land fyrtiotre år, men aldrig hört så många oroande berättelser och så många smutsiga saker som sedan ni blef öfverståthållare; och som jag icke kan tro, att nationen till sådan grad försämrats, så måste jag, liksom alla andra, sätta detta allt på er räkning.”

Ytterligare ett högmålsbrott, som gaf en viss fasthet åt den Lindbomska konspirationen, var slutligen anklagelsen mot förre löjtnanten Lindsfelt i trakten af Nyköping, en 60 års gammal man, som i trettio år varit sin orts skräck och afsky. “Knappt kan man,” säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, “nämna ett slags brott eller något slags våld, som han icke begått. Falska namn, mer eller mindre lyckade försök att mörda, mordbrand, skogantändning, stöld m. m. omväxla i hans lefnadshistoria. Förskräckelsen för honom är kommen till den höjd, att ingen vill vittna mot honom inför domstolarne, och att man ej vågar tala om honom i sällskap, annorlunda än hviskande. Allt sedan jag var barn, har jag hört detta vilddjur omtalas.” I ett anonymt bref till kronprinsens norske adjutant, dateradt från en ort vid Nyköping, uppgafs, att “en i trakten boende [ 407 ]person yttrat sig vilja sätta en kula genom kronprinsens hufvud, om han komme åt den orten.” Angifvelsen kom från sonen till Lindsfelts svåger, och, enligt ett i statsrådet fattadt beslut, häktades Lindsfelt, fördes till Stockholm och sattes i fängelse. Emellertid kunde inga bevis presteras, och, trots landshöfdingens i Nyköping, P. Skjöldebrands, hela nit skulle saken sannolikt ha “afdunstat i löjlighet för auktoriteterna,” om icke Lindsfelt, möjligen oroad af samvetskval öfver äldre illgärningar och befarande en sträng efterräkning för dessa, i fängelset hängt sig med sin halsduk i spjället.

*

407

Den 5 februari 1818 slocknade den skuggkonung, som på Sveriges tron bär namnet Carl XIII, utan att i fosterlandets historia lämna annat vedermäle än en personligen tapper och i det hela välvillig, men för öfrigt svag och skäligen betydelselös personlighet, som af händelserna förts fram till en plats, där han utan Carl Johans kraftiga stöd aldrig skulle kunnat bibehålla sig.

Från yngre år stor ordensvurm med utpräglad böjelse för mysticism, var han ett lätt byte för äfventyrare, hvilka med en fräckhet utan like under sista hälften af förra århundradet och under detta århundrades första år, i likhet med den bekante Cagliostro, alla charlataners öfverstepräst, föregåfvo sig vara i besittning af fornegyptiska och urgamla, från konung Salomo nedärfda vishetsskatter och såsom frimurare, rosencreutzare, illuminater, asiatiska bröder bedrefvo sitt spel. Björnram, Ulfvenclou och Boheman, så hette den trio, som i sina occulta läror snärjde icke allenast Carl XIII:s förstånd, utan äfven förmörkade förnuftet hos medlemmar af den högre svenska adeln.

Den djärfvaste af dessa bedragare var tvifvelsutan Boheman. I ett rum i Stockholms slott, hvilket hertig Carl låtit inreda och dekorera till ett slags tempel, höllos under Bohemans ledning sammankomster af ett ordenssällskap, i hvilket hertigen, hertiginnan, excellenserna, grefvarne Ruuth och Brahe och den senares grefvinna låtit intaga sig. Boheman var hög frimurare och gjorde därjämte propaganda för illuminaterorden, som förstått att skaffa sig stort politiskt inflytande i flera tyska stater och nu under prinsens af Hessen öfverinseende, hvars handtlangare Boheman var, skulle utsträckas äfven till Sverige. I templet fanns ett altare, där Boheman plägade utdela sakramenten. För öfrigt saknades icke heller i högsta grad stötande emblem och ceremonier. Då Boheman slutligen afslöjades, försäkrade både hertigen och hertiginnan, att han vore en människa med öfvernaturlig förmåga, men blefvo till sin både förargelse och förskräckelse till sist varse, att de låtit missbruka sig till politiska omstörtningssyften och bedraga sig på det gröfsta sätt samt dessutom hjälpt till att bedraga sig själfva. Boheman häktades i februari 1803 och fördes ur landet.

Carl XIII vistades äfven såsom konung allra helst på sitt kära Rosersberg, där han under brorsonens regering tillbragt flera år i ett slags förvisning från hofvet och hufvudstaden. Tobakspipan och patiencebordet voro hans mest omtyckta tidsfördrif. I statsrådets öfverläggningar och föredragningar deltog han visserligen, men hans försvagade kropps- och själskrafter satte därvid en högst egendomlig prägel på hans sätt att regera.

Vid Carl Johans första ankomst till Sverige och innan kronprinsen blifvit förtrogen med den gamle monarkens vanor, vållade detta stundom ganska bryd[ 408 ]samma situationer. Vanligen satt “gubben Carl XIII, då han ej rökte, halfslumrande och tanklös i fåtöljen. På föredragningen hörde han således icke. Det var för den skull antaget, att vid slutet af hvart mål föredraganden gjorde en kort paus, och om då H. M:t ingenting yttrade, eller ingenting fanns, hvarpå någon af rådets ledamöter ville göra honom uppmärksam, togs denna tystnad såsom ett nådigt bifall till högsta domstolens tillstyrkande, och föredragningen gick vidare. Men en gång, när kronprinsen, som följde med ärendena på sin franska föredragningslista, blef varse, att ett nytt mål förekom, utan att han hört kungen utlåta sig om det föregående, en nådeansökan, fattar han det gamla majestätet i armen, ropande: ‘Sire, det gäller en människas lif, säg då er åsikt?’ — Gubben, yrvaken och träffad af kronprinsens blixtrande ögon, var ett par sekunder mållös, innan han kunde komma sig för med annat än några hm, hm. Då föll kronprinsen in och föredrog målet efter sin lista. Majestätet vände på hufvudet än till höger mot prinsen, än till vänster åt föredraganden, lekte med kryckan, rörde på läpparne och såg förlägen ut, till dess att slutligen justitiestatsministern, grefve Gyllenborg, steg upp och frågade, om icke H. M:t täcktes bifalla högsta domstolens tillstyrkande. ‘Jo, jo,’ sade kungen helt nöjd och vände sig till föredraganden; ‘jag bifaller hvad högsta domstolen tillstyrkt!’”

Stundom hände det till och med, att den åldrige monarken fullständigt glömde både det förflutna och det närvarande, såsom då han vid ett tillfälle fick höra omtalas sin brorsons, Gustaf IV Adolfs, irrfärder, såg upp från sin patience och med öfvertygelsens eftertryck utbrast: “Den där Gustaf Adolf, han far då omkring världen som ett torrt skinn! Är det väl passande för en konung, att så ideligen bara resa! Borde han ej sitta hemma och styra land och rike?”

Carl Johan kröntes den 11 maj till Sveriges och den 7 september i Trondhjems domkyrka till Norges konung, och ingenstädes hade i någotdera landet minsta tvekan försports att, så snart Carl XIII aflidit, erkänna Carl Johan för konung. Men ehuru detta dock borde på ett öfvertygande sätt ha visat, att intet parti fanns i landet, som var fiendtligt sinnadt mot den nya dynastien, så förekom likväl så sent som 1821 åter en af dessa besynnerliga högmålsprocesser, som aldrig ledde till annan påföljd än att väcka förargelse hos hvarje tänkande person.

Sålunda anmälde en afton i februari 1821 t. f. öfverståthållaren, friherre D. Edelereutz för konungen, att en färgargesäll vid namn Brygger under bevakning skickats från Gotland, emedan han gjort sådana angifvelser, som påkallade en rannsakning i hufvudstaden. Åter var det det gamla temat, att flera förnäma personer, bland hvilka nämndes grefvarne de la Gardie, Stenbock och Rosen samt de redan aflidna Toll och Ugglas, skulle ha deltagit i en komplott att medelst gift undanrödja konungen och på sådant sätt bana väg till tronen åt den afsatta dynastien. Särskildt uppgaf Brygger, att han af drottning Fredrika, Gustaf IV Adolfs gemål, skulle fått i uppdrag att bibringa Carl Johan gift. Under den tid Brygger, som synes ha fört ett tämligen växlande och ostadigt lif, varit anställd såsom kock eller hofmästare hos majoren baron Carl Koskulls syster, grefvinnan Brahe, skulle han flera gånger varit färdig att blanda gift i det gröna té med punsch, som var Carl Johans älsklingsdryck, men alltid afhållits från att fullborda sitt uppsåt af en inre skräck. Efter ett långvarigt [ 409 ]förhör inför hofrätten, ur hvilket framgick, att Brygger var en listig och lögnaktig människa, som först tycktes ha tjänat den fördrifna konungafamiljen såsom spion och sedan gjort den svenske kronprinsen samma tjänst, men att hans beskyllningar saknade all grund, dömdes Brygger att mista äran, undergå 28 dygns vatten och bröd, göra offentlig afbön och för alltid förvisas ur riket. Han slapp emellertid för bättre köp än så; han erhöll nämligen respenningar till Amerika, dit han också begaf sig, och 35 år därefter fick han på framställd begäran tillstånd att återvända till fäderneslandet, där han i alldeles utblottadt tillstånd intogs såsom försörjningshjon på Danviks hospital, men 1859 utskrefs och sedermera aldrig afhördes. 409

Huru litet Bryggers sak i och för sig än hade att betyda, medförde den likväl det obehaget, att den, i förbindelse med en rad på franska skrifna och såväl till kronpinsen som till flera högt ställda personer inkastade anonyma hotelsebref, gaf ett slags hemul åt de rykten om mot den svenska konungen riktade sammansvärjningar och mordförsök, hvilka utspriddes i den utländska pressen och synas ha varit afsedda att hindra kronprinsen Oscars giftermålsplaner genom att afskräcka främmande furstehus från att knyta släktskapsförbindelser med den ännu helt färska svenska dynastien.

Vid den tid Napoleon ännu satte sin järnhäl på det besegrade Preussens nacke, hade underhandlingar varit å bane att till prins Oscars brud förvärfva prinsessan Alexandrine af Preussen. Konungen af Preussen syntes vara förslaget ganska bevågen, men ännu voro både prinsen och prinsessan bra unga, och tidernas allvar gjorde, att planerna på ett giftermål mellan dem uppskötos. Då Preussen sedermera efter Napoleons fall åter intog sin plats bland Europas stormakter, började åter underhandlingarna, men denna gång från den preussiska konungens sida med föga ifver och på ett sätt, som snarare visade obenägenhet än lust för förbindelsen med det svenska konungahuset. Några uttryck af otålighet, som Carl Johan lät undfalla sig och som kommo till Fredrik Wilhelm III:s öron, uppretade ytterligare denne monark, som allt sedan Carl Johans deltagande i kriget mot Napoleon icke betraktade honom med särdeles vänliga blickar: och då därtill penninguppgörelsen för Pommerns afträdande till Preussen, liksom äfven stormakternas skarpa uppträdande i frågan om bestämmandet af Norges part i den förra danska statsskulden, å ömse sider bragte missnöjet till sin höjdpunkt, afbrötos underhandlingarna, och den preussiska konungen sade: “Tacka Gud, mina barn, att Preussen icke fallit så djupt, att det behöfver söka upplyfta sig genom en familjeförbindelse med Sveriges nya dynasti.” Prinsessan Alexandrine förlofvades därpå hastigt med prins Paul af Mecklenburg-Schwerin, som, om han just icke tillhörde Tysklands mäktigaste potentater, likväl så mycket mera tillfredsställde det Brandenburgska husets anspråk på tillräckliga anor för en förbindelse med detsamma och dessutom befäste det slags politiska vasallskap, hvari Preussen vid denna tid ställde sig till den ryske zaren.

Emellertid fanns ingen brist på prinsessor, hvilka gärna skulle velat knyta äktenskapets band med den intagande och bildsköne svenska kronprinsen, som därtill var arfving till en gammal ärorik krona, och många väna kvinnohänder sökte också jämna vägen för den kunglige friaren. Furstinnan af Thurn und [ 410 ]Taxis ville gärna se sin dotter såsom kronprinsessa af Sverige, och det var nära däran att kronprins Oscar om den vackra prinsessan Radziwills hand blifvit en medtäflare till prins Wilhelm af Preussen, sedermera kejsar Wilhelm I, hvilken endast med djup sorg förmådde sig att på sin faders, Fredrik Wilhelm III:s bud afstå från sitt hjärtas utkorade. Grefvinnan af Wetterstedt hade vidare sina planer att gifta bort den svenska kronprinsen med en prinsessa af Hessen-Cassel, och slutligen uppträdde äfven den från revolutionstiden bekanta madame Tallien såsom äktenskapsmäklerska för prinsessan Marianne af Nederländerna. Ingen af alla dessa planer skulle emellertid komma till utförande. I stället börjades underhandlingar om ett giftermål inom den Leuchtenbergska familjen, och på den utländska resa, kronprinsen Oscar anträdde den 9 maj 1822, förlofvade han sig med prins Eugènes dotter, prinsessan Josefina. Glädjen öfver denna förbindelse var allmän och gaf sig på mångfaldigt sätt tillkänna, vackrast måhända i Tegnérs hälsningsord:

Och södern tjusades och lade
sin blomsterduk uppå din stig.
Af allt det sköna, som han hade,
det skönsta dock det gaf han dig.
När maj har löfvat våra lindar
och vakteln slår på lummig strand,
då kommer hon med vårens vindar,
med svanorna, till Sagans land.

Prinsessan anlände till Sverige den 13 juni 1823, dit äfven drottningen, Carl XIV Johans gemål samtidigt anländt från Frankrike, där hon en längre tid vistats. De båda furstinnorna anlände på linjeskeppet “Carl XIII,” som, åtföljdt af en hel liten eskader under general-amiralen, grefve Cederströms eget befäl, afhämtat dem i Lübeck. Landstigningen skedde vid Manilla på Djurgården, och under ändlöst jubel af de med anledning häraf samlade människoskarorna, som torde ha uppgått till minst 50,000, anträddes i en af åtta hvita hästar dragen s. k. “sjuglasvagn” färden till Haga. Konungen själf och kronprinsen med en talrik stab följde till häst. Vägen togs öfver Ladugårdsgärdet, där 10,000 man paraderade. Den 19 juni skedde kronprinsessans högtidliga intåg i Stockholm, där samma dag hennes förmälning med kronprinsen Oscar skedde i storkyrkan. De följande dagarne voro en enda kedja af fester; såsom galaspektakler aflöste operorna “Titus” af Mozart och “Vestalen” af Spontini hvarandra, med en af P. A. Granberg författad prolog, “Frejas Högtid,” med musik af J. F. Berwald; ett stort fyrverkeri, stor taffel, manöver på Ladugårdsgärdet och en storartad bankett på kronprinsens födelsedag voro andra beståndsdelar i festligheternas rad. På slottet gafs äfven en stor “bal paré” för 2,000 personer. Vid detta tillfälle fick den gamle öfverceremonimästaren von Hauswolff, då han steg upp från sitt spelparti, till sin fasa se, att några af de till festen “befallde” riksdagsmännen af bondeståndet tagit sig det orådet före att likaledes fördrifva tiden med spel. “Bönder sätta sig att spela, när de få vara med en fête!” Något sådant kunde den gamle hofmannen icke smälta, [ 411 ]men han kunde icke heller behärska sin nyfikenhet att få veta hvad slags spel det kunde vara. Det befanns vara “whist à l’homme de bois,” med andra ord “träkarl.” En sådan örfil åt etiketten kunde icke undgå hans “remarquer.”

*

411

Den revolution, som 1809 befriade Sverige från det kungliga enväldets missbruk, gaf med detsamma det offentliga ordet en frihet, som under de första åren, hvilka icke utan skäl erhållit namn af “den svenska pressens slyngelålder,” skulle föranleda betänkliga utsväfningar på tryckfrihetens område. Carl XIV Johans hela regering skulle också utmärkas af en mer eller mindre häftig strid mot tryckfrihetens missbruk, en strid, som emellertid ganska ofta kom att gälla själfva yttranderätten och icke sällan slog öfver och utföll till skada för regeringens eget anseende till följd af den förföljelselust och de missgrepp, hon ofta nog i rikt mått utvecklade.

Under det tidsskede, som föregick 1809, var hofkansleren en “allsmäktig och af mångahanda bestyr öfverhopad direktör för litteraturen, boktryckerierna och bokhandeln i riket,” hvars myndighet äfven utsträcktes till “uppsikten öfver bokauktioner, bokbindares handel med småskrifter af alla slag och försäljningen af utländska böcker i boklådorna.” Honom tillkom det att “med njugg hand utskifta rätten att offentliggöra afhandlingar om allmänna frågor eller i tryck meddela underrättelser om hvad i världen förelupet.” Vid sin sida hade han en censor librorum, som kände sig “ansvarig både för hvad som stod i böckerna och hvad som där saknades” och dessutom sysslade med att “flitigt anmärka dagbladens tryckfel.” Hofkansleren hade rätt att låta inställa tryckningen af “otillåtna eller misstänkta skrifter” och att dem “i förvar taga och med sekvester belägga,” hvilket, allt efter omständigheterna, kunde betyda hvad man behagade. Efter 1809 skulle detta bli annorlunda. Visserligen sökte den komité, som tillsattes för utarbetande af en ny tryckfrihetslag, i den nya tryckfrihetsförordningen införa några inskränkande bestämmelser, som kunde motverka tryckfrihetens missbruk, men riksdagen förkastade nästan allt, som i större utsträckning kunde “lägga band på medborgares rättighet att i tryck yttra sina tankar.”

Öfvergången från strängaste tvång till så godt som obegränsad frihet var väl plötslig, och med undanrödjande af de stränga författningar och påbud, som inskränkt äldre liberala tryckfrihetsförordningar, sköto genast pressens giftsvampar i ymnig mängd frodigt i höjden. Utom Törneblads tidning “Nya Posten,” förekommo emellertid andra tidningar, som vållade mycken förargelse och särskildt hos statens mest upphöjda personligheter, som ännu icke hunnit vänja sig vid alla obehagen från ett närgånget och ofta sanningslöst omtalande af deras åtgärder, väckte den lifligaste harm. Stundom vållades häraf också ganska egendomliga, för tidens och de handlande personernas skaplynne högst betecknande uppträden. Sålunda hade i boktryckaren Deleens tidning “Nytta och Nöje” general von Döbelns återtåg från Åland angripits i en uppsats på vers, i hvilken det bland annat hette:

— — — “Ack huru brådtom nu vi fick — —
Att slåss? — Nej! Hin regera — —
Man tömde åmar — pirum gick — —

[ 412 ]

Man order på minuten fick
Att genast retirera.
Hvar bonde skrek så jämmerlig:
Får jag ej slåss, korpraler?
Han svartes: tala ej om krig —
Lyd ryssen uti allt och tig!
Hör dina generaler.” — — —

Det var naturligt, att dessa smädelser skulle på det högsta uppröra den hjälte, som just från Åland räddade spillrorna af den svenska armén. General von Döbeln kunde icke heller smälta den honom tillfogade skymfen, utan gick upp till Carl XIII och utbad sig af honom såsom en nåd att “få skjuta ihjäl” Deleen eller att, då konungen icke kunde tillåta detta, “få bränna upp hans boktryckeri.” Då generalen sedermera fått sansa sig något och kunnat öfvertyga sig, att det var författaren — en notarie Wahlberg — men icke boktryckaren, som förolämpat honom, kom han till och med på en ganska förtrolig och vänskaplig fot med den senare och var dessutom nog ridderlig att efter Wahlbergs skriftliga ursäkt, som offentliggjordes, förtiga Wahlbergs namn. 412

Någon bot måste emellertid sökas mot det öfverhandtagande ofoget, så mycket mer som Sveriges ömtåliga och svaga ställning till mäktiga grannar kräfde, att förhållandena till utländska makter behandlades med största varsamhet och grannlagenhet. I detta hänseende kunde obefogade och ovederhäftiga tidningsuppsatser på den tiden vålla långt större skada än vid århundradets slut, då man lärt sig att till deras rätta värde reducera dylika alster. Det var också på grund af politiska betraktelser, som man i maj 1812 upptog tanken på att återupplifva indragningsmakten.

Vid den riksdag, som 1812 hölls i Örebro, sågo ständerna lika väl som regeringen i den rätt, som tillades hofkansleren att utan vidare indraga tidningar, som af regeringen kunde anses ha gjort sig skyldiga till indiskretioner, ett maktmedel af utomordentlig art, påkalladt af den politiska ställningens vådor, och dylika betraktelser förmådde också ständerna att enhälligt eller med betydande majoritet öfverrösta de formella betänkligheter, som icke kunde vederläggas. Genom 1812 års tryckfrihetsförordning erhöll hofkanslersämbetet åter större delen af den makt, det förlorade 1810, och denna maktfullkomlighet betecknade man, i motsats till tryckfriheten, såsom “indragningsfrihet” samt sade skämtande, att “tidningar, hvilka förut dött af tvinsot, numer dogo af slag.”

Dagbladsförfattarne hade efter den 16 juli 1812 sålunda ingen utväg att undkomma hofkansleren, och regeringens egna organ skulle härvid ingalunda gå fria, om också det öde, som drabbade “Journal för Litteraturen och Theatern,” berodde på ett högst egendomligt qui pro quo.

Såsom redaktör och utgifvare af denna tidning verkade en af kronprinsen Carl Johans hängifnaste tjänare, kunglig bibliotekarien P. A. Wallmark. Vid sin afresa från Stockholm den 26 april 1813 hade kronprinsen ansett tiden vara inne att inviga allmänheten i sin politiks syften och använde härtill en under århundradets första fjärdedel lika mycket fruktad som hatad publicist, den bekante Carl August Grewesmöhlen (1754—1823), före detta ämbetsman i tullstyrelsen, för sitt skrifsätt visserligen kallad “ovettets Goliath” och "pöbelsofisten,” men i [ 413 ]besittning af goda kunskaper i nationalekonomi, skarpsinne, slagfärdig kvickhet och oförskräckthet att blotta brister och orättvisor inom byråkratien, särskildt tullarrendesocieteten, med hvilken han förde sin första märkliga strid under Gustaf IV Adolfs sista tid. Under revolutionen utgaf han sina besvärsskrifter, och dessa väckte ett sådant uppseende, att “folk skockades i boklådan för att för en sexstyfver få någon af hans broschyrer mot ämbetsmannahierarkien.” Hans skarpa hufvud togs vid denna tid äfven i anspråk af de maktägande. Åt Adlersparre och Mannerheim tjänstgjorde han såsom hemlig polis, och Carl Johan, till hvars val han medverkat, begagnade sig sedermera af hans hvassa penna och betraktade honom såsom en “bulldogg, som det kunde vara bra att ha, för att vid tillfälle släppa lös.” Grewesmöhlen erhöll nu några “anvisningar” och föreskrifter,” på grund af hvilka han i en artikel i tidningen “Nya Skandinaven” för den 3 maj, efter några betraktelser om åtskilliga slag af “rättmätiga orsaker till krig,” framhöll kronprinsens afsikt att förena Norge med Sverige och omtalade regeringens anbud till Danmark om fredlig förlikning och Danmarks vägran samt kronprinsens beslut att låta sina trupper inrycka i Holstein för att “tvinga Danmark till ett fredligt tänkesätt och ett godvilligt afträdande af Norge.”

Artikeln väckte, som naturligt var, uppseende, och en hemställan gjordes till kronprinsen, om den icke skulle åtalas. Svaret blef emellertid afböjande. Då kom Wallmarks Journal med ett bref “Till utgifvaren,” i hvilket Skandinavens ”indiskretioner” angrepos med en skärpa, som icke gärna kunde annat än behaga Grewesmöhlens många fiender, så högre som lägre. Men då kronprinsen fick läsa Journalens artikel, fattades han af den häftigaste vrede och gaf genast befallning om att ögonblickligen inställa Journalens utgifvande. Indragningen skedde också den 17 maj, och samma öde drabbade en Göteborgstidning, som aftryckt artikeln.

Då Wetterstedt 1812 på riddarehuset försvarade den kungliga propositionen om indragningsmakten, förklarade han, att kronprinsen, “så snart han icke mer såge sig behöfva den rättighet, som gåfves honom, skulle vara den första att den återlämna.” Tillfället att åter afstå från indragningsmakten kunde anses ha kommit 1815, men det väl hastigt gifna löftet var ej så lätt att inlösa; indragningsmakten fick kvarstå ända till 1840. Man ansåg rättigheten ännu behöflig, men Wetterstedt fick sedan hela sitt lif höra talas om denna sin “oinlösta skuld till nationen.”

Indragningsmakten lät emellertid under några år icke höra mycket af sig. Under 1815 och 1816 drabbade den tre gånger den oförbätterlige publicistiske friseglaren Ad. Regnér, hvilken två gånger efter hvarandra af Kongl. Maj:t förklarades ovärdig att någonsin erhålla tillstånd till utgifvande af periodisk skrift. Indragningen motiverades i dessa fall med den politiska hänsynen till utländska makter.

Annorlunda förhöll det sig däremot med indragningen af veckotidningen “Föreningen” den 18 mars 1817. Författaren till en artikel i denna tidning, “hvars betänkliga natur ej längre borde tillbakahålla hofkanslerens verksamma åtgärd,” hade nämligen i en “mystisk och nylärig” skrifart angripit den nya dynastien. En “brottslig syftning på rikets besvurna successionsordning” ansägs nämligen ligga i följande yttrande: “Under Sveriges störste regenter, [ 414 ]Gustaf Vasa och Carl XI, rådde en sådan excentricitetens och concentricitetens jämvikt, som gjorde staten aktad och folket sällt. Men det är naturligt, att för den, som skall åvägabringa en sådan jämvikt, fordras att fullkomligt kunna känna sitt folk, alla dess egenheter, vanor, lyten och dygder, och att älska det, såsom man älskar en välbekant barndomsvän. Man upptäcker lätt orsaken, hvarför de tyska och danska konungarne — ehuru ett par af dem, t. ex. Christopher af Bayern och Christiern I, voro personligen utmärkta män — så föga kunde uträtta till folkets väl och så mycket till sin egen olycka.” Fanns verkligen den angifna syftningen i dessa ord, måste man erkänna, att den åtminstone var mycket fin, men kronprinsen ansåg, att i artikeln “låg ett groft brott och påtagligen det gröfsta, som blifvit begånget på länge,” och för den skull yrkade han ifrigt åtal därpå och författarens stränga bestraffning. Kronprinsen var alldeles otillgänglig för alla föreställningar om det olämpliga i att väcka ett åtal, som icke lofvade ens en skymt af framgång, och ville slutligen, att ständerna skulle sammankallas för att få en sådan ändring till stånd i tryckfrihetslagen, att, till förekommande af händelser som den nu ifrågavarande, “lagen borde stadga förbud vid lifsstraff att skrifva något i hvad ämne som helst, som genom något slags tydning kunde ledas därhän att innehålla en allusion i större eller mindre grad emot successionsordningen eller tronföljarens person.” I statsrådet fick kronprinsen emellertid på sin sida ingen mer än amiralen R. Cederström, som skulle röstat “för halshuggning af författaren genast, om prinsens mening varit sådan.” Slutligen kom kronprinsen efter mycket talande fram och tillbaka till det uttrycket, att “han endast ville, att författaren skulle få tillfälle att förklara sig och lugna nationen, som tagit anstöt af artikeln,” och därmed slöt en åtta dagars tvist, om “författarens brott vore under tillämpning af en lag, som bestämde förlust af lif, ära och gods.” Förklaringen afgafs, kvarstaden på tidningen upphäfdes, och snart voro både artikeln i “Föreningen” och frågan om riksdags sammankallande för ändring af tryckfrihetslagen förgätna.

Äfven de inre frågorna gåfvo vid denna tid upphof till tryckfrihetsåtal, af hvilka särskildt ett antog sådana dimensioner, att det blef ett “gigantiskt skandalmål.”

Vid riksdagen 1815 hade regeringens ekonomiska politik varit föremål för mycket klander från “oppositionens” män på riddarhuset. Då, liksom sjuttio år senare, bröto sig de olika meningarna om frihandelns eller, såsom den då kallades, “merkantilismens” eller protektionismens företräden. Fast man vid denna tid icke kunde tala om frihandel i samma utsträckning som under början af århundradets sista tredjedel, ansågo likväl många, att de ekonomiska svårigheter, hvilka grundade sig i de föregående årens händelser och mindre ändamålsenliga åtgärder och efter de slutade krigen började göra sig gällande, berodde på det otillräckliga skydd, lagstiftningen lämnade det inhemska arbetet och jordbruket. Man gjorde “de mörkaste målningar af en vådlig rikets inre ställning” och framhöll “den totala undergång, som hotade svenska jordbruket och den närande klassen medborgare; en öfver all måtta uppdrifven och missbrukad importhandel, som redan inom några år hunnit alltför långt utsuga rikets reella tillgångar, nedtryckte den nyttiga idogheten och skämde sederna genom ett fördärfligt, dagligen mer och mer spridt och inrotadt behof af främ[ 415 ]mande dyrbara öfverflödsvaror; importhandeln, befrämjad genom den i Göteborg och Carlshamn åt engelsmännen upplåtna nederlagsfriheten, vore förenad med en skadlig växelhandel, som bragt våra exportvaror i vanpris och medfört en ofantlig handelsunderbalans, hvilken åter verkat rörelsekapitalets förminskande.”

Så klagades från adelns bänkar på riddarhuset, och snart hördes ett och annat återljud äfven från de öfriga stånden. Ett särskildt utskott tillsattes för att utreda orsakerna till de öfverklagade missförhållandena och angifva medlen till deras afhjälpande, och i detta särskilda utskott blef riddarhusoppositionens ledare, prosten i Sala, grefve Fredrik Bogislaus von Schwerin, född i Stralsund 1764 och förut officer, ordförande. Schwerin var en genom omfattande bildning och grundliga kunskaper synnerligen framstående person med starka sympatier för den engelska parlamentarismen med dess ministeriella majoritetsstyrelse och parlamentariska opposition, som det var hans älsklingsidé att söka tillämpa på de svenska riksdags- och ståndsförhållandena. I hans hand blef det särskilda utskottet ett lydigt redskap, och både dess riktning och verksamhet bestämdes af honom. Förgäfves framhöll Hans Järta, att den så högljudt öfverklagade “förlägenheten i allmänna rörelsen” eller, såsom det äfven hette, “den allmänna nöden i landet” rättare bort benämnas “en hos enskilda personer nog allmän förlägenhet.” Utskottet ansåg emellertid, att det öfverklagade onda lätt skulle hjälpas å ena sidan “genom underlättad tillgång till lån åt producenterna förmedelst utvidgande af de redan befintliga diskonternas rörelse och inrättande af särskilda lånekontor i landsorterna, och å andra sidan införande af ett i högsta möjliga grad prohibitivt system till skydd och befordran af de inhemska näringarna.” 415

Utskottets mening blef äfven riksdagens, men under öfverläggningarna om “den allmänna nöden i landet och sättet för dess afhjälpande,” riktade borgareståndet ett våldsamt angrepp mot de i Sverige bosatta judar, som förklarades ha “föranledt snart sagdt alla de olyckor, af hvilka landet för närvarande ansågs hotadt; judarne hade öfversvämmat landet med utländska öfverflödsvaror, i Göteborg varit de talrikaste och djärfvaste lurendrejare; de vore skulden till det lägervall, hvari svenska medborgarnes näringsgrenar befunne sig; genom deras växelvingleri stegrades kursen och råkade svenska myntet i vanvärde; på leveranser till kriget hade de gjort sig oskäliga vinster, och hela deras förmögenhet vore till största delen utsugen af rikets inbyggare.”

I dessa lika förhatliga som af den simplaste afundsjuka och egennytta förestafvade utgjutelser hördes snart instämmande röster äfven från andra håll, och då kronprinsens adjutant, major Påhlman, anmärkte, att de, “som nu af s. k. patriotism ville jaga judarne ur landet, säkert hade andra skäl än blott fäderneslandets bästa för dessa sina nitiska bemödanden,” och tillade, att svenska handlande möjligen hade mindre än judarne tvekat att “af staten helt kristligt och patriotiskt tilltvinga sig för leveranser betalningssummor vida öfver de gångbara prisen,” ådrog han sig med detta uttalande alla handlandes häftiga ovilja, och saken blef en partifråga.

Till oppositionen på riddarhuset hörde bland andra äfven revisionssekreteraren, friherre Ludvig Johansson Boije, hvilken, “anfallen af kreditorer, dem han ej kunde skaffa penningar, och ägare till en liten jordlapp, hvars produktion [ 416 ]icke fann någon afnämare, förde det häftiga språk, hvartill en förtviflad enskild ställning leder.” Till den uppfattning han gjort till sin hörde äfven yrkandet af stränga åtgärder mot judarne, hvilka i den ofvannämnde Grewesmöhlen fingo en försvarare, som sökte visa obehörigheten af Boijes och de med honom lik- tänkandes klagomål. Striden fördes emellertid snart in på det personliga området och alstrade ett krig med pamfletter och smädeskrifter — “så blodigt som ett trycksvärtekrig kan bli.” Friherre Boije och Grewesmöhlen hade redan förut varit i delo, då Boije på riddarhuset talade mot judarne. För detta anförande antastades han af Grewesmöhlen med en broschyr, “som man skulle ansett vara yttersta höjden af möjlig smädelse, om icke Grewesmöhlen några dagar därefter visat, att hans förmåga i detta fall icke inskränktes inom några gränser, lika litet som hans vilja.”

Grewesmöhlen utgaf nämligen med utsättande af hela namnet en broschyr med titel: “Likbegängelse efter baron Ludvig Johansson Boijes moraliska stoft,” och sedermera utgingo från maj månad 1815 till årets slut i nästan oafbruten följd nidskrifter med vidunderliga titlar och af det gemenaste innehåll, alster af de stridandes begär att nedgöra hvarandra genom smädelser. I striden blandade sig flera af hufvudstadens publicister, såsom Törneblad, Grevallius, Lorenzo Hammarsköld, Wahlberg, Anders Lindeberg m. fl. för att om möjligt krossa den förhatlige Grewesmöhlen med hans egna vapen, men denne blef dem icke svaret skyldig, och i de bittraste stämningsmemorial, hvilka genast offentliggjordes, ställde han författarne eller boktryckarne till ansvar. Så fortgick denna vilda pennfejd till allmänhetens gamman och icke obetydlig pekunier vinst för Grewesmöhlen, till dess att han utgaf skriften: “Fjärde akten af Baron Boijes pinohistoria, hvad han gör och lider hos världsliga domare och står till rätta på Rådhuset.” I denna titel fann prästeståndet “ett gäckeri af den offentliga gudstjänsten” och anhöll hos kongl. maj:t, att den brottslige för fattaren måtte befordras till laga näpst, “så att hans exempel måtte bli varnande för andra.” Grewesmöhlen vände sig genast mot prästeståndet med nya smädeskrifter: “De svarta bröderna eller det föregifna religionsnitet” och “Missräkningen eller de långa näsorna.” Nu var emellertid måttet rågadt; regeringen hade redan befallt åtal mot både Boije och Grewesmöhlen, och slutligen dömde hofrätten efter en tämligen långvarig rättegång, under hvilken skriftväxlingen oafbrutet fortgick, den förre till tre års fängelse å Vaxholms fästning, hvilket straff nedsattes till ett år, och Grewesmöhlen till ärans förlust och landsflykt. Efter en måltid på Liljeholmens värdshus, där han tog afsked af sina få återstående vänner, färdades Grewesmöhlen i egen vagn utan bevakning i sakta mak ut ur riket och bosatte sig för sina återstående dagar i Norge, där han uppgifves ha njutit understöd af Carl Johan och hvarifrån han till denne lär ha insändt hemliga rapporter.

Den periodiska pressen började emellertid alltmera sysselsätta sig med sociala och politiska frågor, och de öfvergrepp och missbruk af sin befogenhet, som ämbets- och tjänstemän vid denna tid blott alltför ofta läto komma sig till last, blefvo allt mera ämne för tidningarnas uppmärksamhet och granskning. Äran att i detta afseende ha brutit väg för nya åsikter om ämbets- och tjänstemannaansvar tillkommer sålunda tidningen Anmärkaren, hvilken sedan 1816 utgifvits af auditören Georg Scheutz (1785—1873), i förening med roman [ 417 ]skrifvaren Cederborgh, och gjorde sig berömd därigenom, att den tog itu med och skaffade rättelse i ett beryktadt brottmål af den mest upprörande beskaffenhet. 417

På Vermdön hade i mars 1819 ett upprörande dubbelmord begåtts på ett torparefolk, och misstankar för delaktighet i brottet föllo på mördarens ålderstigna föräldrar — ett statfolk på kapten Leijonmarcks gård Finsta — hvilka uppgåfvos ha tagit de mördades tillhörigheter i förvar. Ingenting af dessa tillhörigheter kunde emellertid anträffas vid visitation i de misstänktas bostad, och som de själfva på det bestämdaste förnekade all känneaom om ogärningen och deras husbonde dessutom gaf dem det bästa vitsord, fingo de tillsvidare vara på fri fot. Kort därefter inställde sig emellertid länsmannen på Vermdön, Röösgren, som häktade dem, påsatte dem handklofvar, “som han omänskligt tillskrufvade för att få dem att bekänna, hvar de dolt de mördades tillhörigheter,” och därpå släpade bort dem till Smedjegårdshäktet i Stockholm. Men icke nog härmed, Röösgren häktade äfven statfolkets trettonåriga dotter och deras piga, satte handklofvar på barnet, slog det i hufvudet, slet af det håret, gisslade det med spö och ris på bara kroppen för att få det att bekänna och gaf slutligen sådana slag med en dagg, att hennes axelblad skadades, allt detta midt under gudstjänsten en bönedag i närvaro af gårdsfolket på Finsta, men i kapten Leijonmarcks frånvaro.

Då slutligen målet förekom vid tinget i Vaxholm, yppades, att de båda gamla i Smedjegårdshäktet genom hugg och slag och annan grof misshandel tvungits att påtaga sig delaktighet i mordet. I huset intill Smedjegården bodde en segelduksfabrikant, hvars döttrar genom väggen hört skrik och rop, som tydligen härrörde från fångar, som piskades. “Anmärkaren” var den, som först omtalade dessa rykten och framkallade en undersökning. Vid tinget antog sig med anledning häraf det gamla statfolkets husbonde, kapten Leijonmarck, deras sak. Landshöfdingen, friherre Edelcreutz, och hans landssekreterare von Sydow, som ansågo sig kunna bli komprometterade, sökte skyla öfver hvad som förekommit och förnekade, att några fångar piskats, men slutligen kom det dock i dagen, att landssekreteraren själf varit närvarande i Smedjegårdshäktet, då Röösgren med tillhjälp af en fångvaktmästare till den grad misshandlade den gamla statdrängen, att fångar, som nyss slitit 40 par spö, kunde jämförelsevis finna sina ryggar mindre misshandlade än den arme gubbens.

Det var icke heller förenadt med litet besvär och små kostnader att bringa det därhän, att en laglig undersökning mot Röösgren anställdes. Domaren, en häradshöfding Fröberger, synes dessutom ha gjort allt hvad han rimligtvis kunnat för att få saken nedtystad och länsmannen frikänd. Då målet skulle förekomma vid urtima ting i Vaxholm, hade ett sällskap af unga tjänstemän och några andra personer i Stockholm hyrt den första och enda ångbåt, som då fanns och hette “Amfitrite,” för att på denna göra en utflykt till Vaxholm och bevista förhöret. Länsman Röösgren, som var instämd till detta, hade emellertid behagat utebli och i insänd skrifvelse förklarat sig sjuk, dock utan att bifoga läkareintyg. Domhafvanden skulle också låtit det bero härvid, om icka några af dem, som hyrt ångbåten, med denna farit åstad och hämtat Röösgren, som de funno frisk och sund promenerande med pipan i mun i sin trädgårdstäppa.

[ 418 ]Slutet blef, att, trots domhafvandens krumbukter, Röösgren häktades och infördes till Smedjegården, där han, innan man hann befordra honom till välförtjänt näpst, hastigt afled. Till det egendomliga i denna ohyggliga sak hör, att det gamla misshandlade statfolket, som intet ondt gjordt, af tingsrätten dömdes till resp. 8 och 12 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken vidunderliga dom likväl af hofrätten upphäfdes. De båda höga herrarne, friherre Edelcreutz och von Sydow, kommo från saken med böter och en skadeersättning till de misshandlade.

Det torde utan misstag kunna sägas, att de artiklar i “Anmärkaren,” som under titeln: “Scener från Vermdön” författades af Georg Scheutz, gåfvo den första kraftigare väckelsen åt allmänheten och lade grunden till ett större pressens inflytande hos denna. Enligt ett memorial af den 16 okt. 1820 i fråga om tidningars postporto lämnas också några upplysningar, som visa, att genom postverket befordrades af “Anmärkaren” 679 exemplar, den högsta siffran för vid denna tid förekommande tidningar. För höga vederbörande var emellertid den uppmärksamhet, pressen började ägna samhälliga och politiska frågor, mindre välkommen, och under åren 1820 till 1821 inträdde också indragningsmakten i ett nytt, för yttrandefriheten mera ödesdigert skede.

Den 26 januari 1820 indrogs “Anmärkaren” af hofkansleren för en högst obetydlig tidningsartikel med anledning af ett befaradt kaffeförbud och med hänsyftning på en af k. m:t nyss förut utfärdad varning mot bruket af öfverflödsartiklar. I denna artikel förmälde sig hofkansleren ha sport ett “smädligt” skrifsätt, och med uppmärksamhet hade han länge följt den ton af “bitterhet, ensidiga åsikter och vanställande framställningar,” som utmärkt “Anmärkaren.” 418

Anmärkarens död hade emellertid ingen annan verkan än att G. Scheutz i dess ställe uttog tillståndsbevis på en ny tidning, “Anmärkarne,” och sedan Cederborgh återfått tillståndet att utgifva “Anmärkaren,” utkommo båda dessa tidningar någon tid jämsides med hvarandra. De indragningar, som nu slag i slag började förekomma, gjorde, att tidningar, som kände med sig, att deras tal icke var behagligt, började rusta sig för att möta kommande anfall. Man uttog sålunda tillståndsbevis för att ha i reserv i händelse af indragning, och höll dessa bevis i kraft genom att månad efter månad förnya dem, och flera tecken antydde, att man icke längre ville med samma undergifvenhet som förut foga sig i hofkanslersämbetets makt. Det var också nu, som kongl. sekreteraren, magister Johan Johansson (1792—1860), vanligen kallad “hvalfisken,” började utgifvandet af en större tidning: “Argus, politisk, litterär och kommersiel tidning.” Johansson var i besittning af mångsidigt vetande, logiskt skarpsinne och älskade att “till komplett evidens bevisa” sina satser. Hans skrifsätt uppkallade många motståndare mot honom och framkallade följande epigram af C. v. Zeipel:

“Bäste herr Argus, ni är ju en man på det nyaste modet:
Hvarför behåller ni us? Kalla er bara för arg.”

Han hade en starkt utpräglad själfkänsla och kunde aldrig fullt öfvervinna sin smak för att docera; han tyckte sig ha “öfvertagit Sverige för att uppfostra det,” och i vissa afseenden blef också pressen genom Argus en “makt,” som dock hade att bestå mången hård dust med indragningsmakten. För att skydda [ 419 ]sig mot denna måste Argus slutligen tillgripa det enda verksamma medlet, som utgjordes af ansvarighetssystemet. Hofkansleren hade nämligen redan i januari 1822 afstått från sina förhoppningar att genom “fördragsamhet kunna inom gränserna för en sansad granskningsrätt återföra” tidningens utgifvare och för den skull tills vidare inställt tidningens utgifvande. Men då anmälde sig såsom utgifvare af Argus den andre gravören J. A. O. Malm, och under dennes egid fortsatte “den svenska pressens högtidliga öfverstepräst sin offertjänst” på publicitetens altare till den 7 december samma år, då han åter drabbades af hofkanslersämbetets åskor, och tidningen på nytt indrogs. “Det onda är odödligt liksom det goda,” och Argus dog icke, utan uppstod i föryngrad gestalt såsom Argus den tredje, denna gång under skydd af kammarskrifvaren Bolins namn, och slutligen tröttnade hofkansleren. 419

Samma öde, att upprepade gånger ådraga sig hofkanslerens misshag, drabbade den af de båda kunskapsrika och aktningsvärda bröderna S. L. och J. P. Theorell utgifna Stockholms Courrier, i hvilket organ de ägnade en nitisk uppmärksamhet åt vissa i ögonen fallande oegentligheter i förvaltningen. Tidningens artiklar utmärkte sig för sakkunskap, grundlighet och frimodig skärpa och angrepo framför allt det åskådningssätt, som ville uppehålla den häfdvunna administrativa domsrätten, äfvensom skråväsendet i handel och näringar. Tidningen åsamkade sig härigenom också mycken ovilja i ämbetsmannakretsar, och då den införde dödsdomen öfver Bergelin och Ihre, hvilka, såsom man torde erinra sig, dömts för högförräderi, därför att de druckit Gustaf V:s skål, och därjämte förklarade, att “konungens högsta domstol i denna sak gifvit den största anledning till anmärkning mot sig,” fann hofkansleren Wetterstedt, att tidningen “fullkomligen uppfyllt lagens fordran af en fortfarande smädlig egenskap,” och indrog densamma. Samma öde drabbade genast den nya Courrieren, som med nytt tillståndsbevis utkom den 11 april, emedan den innehöll en allvarlig och värdigt skrifven betraktelse öfver indragningsmakten och under rubrik “Slut från Stockholms Courrier” fortsättningen af rättegångsförhandlingarna i det nämnda högförräderimålet. “Courrieren” blef således endast en dag gammal, och därpå afslogs hvarje begäran om nytt tillståndsbevis, hvilken framställdes af bröderna Theorell. Det oaktadt blef indragningsmaktens åtgärd kraftlös, ty i bröderna Theorells ställe trädde notarien Kindelius och begärde att få utgifva Courrieren från Stockholm, och som han ännu ingenting förbrutit, kunde man icke neka honom tillståndsbbevis. I hans tidning fortsatte bröderna Theorell, af hvilka den äldre sedan blef justitieombudsman, sin publicistiska verksamhet. Denna blef dock icke lång, ty då äfven “Courrieren från Stockholm” indrogs, ägnade de sig i slutet af 1822 åt andra uppgifter, enär de för Kindelius’ nya tidning: Stockholmske Courrieren icke ville begagna sig af ansvarighetssystemet.

Under de tio år indragningsmakten funnits till hade den från sin ursprungliga uppgift, att förekomma “obetänkta rubbningar i rikets förhållande till utrikes makter,” blifvit ett politiskt verktyg till att förfölja och kväfva hvarje granskning af rikets styrelse och framkallade endast motstånd och missaktning. Måhända har den mer än något annat också bidragit till att egga den oro och det missnöje, som utmärkte senare delen af Carl XIV Johans styrelse, och detta så [ 420 ]mycket mera som oppositionen mot denna styrelse i pressen erhållit ett mäktigt stöd och kraftigt vapen.

*

420

Oppositionen, som vid riksdagen 1815 svagt framträdt, antog vid riksdagen 1817—1818 en mera utpräglad karaktär och gjorde sig icke allenast kraftigare gällande på själfva riddarhuset, utan äfven inom de andra stånden. På riddarhuset trädde prosten, grefve Schwerin allt mera tillbaka för en af husets yngre ledamöter, hvilken bättre än Schwerin passade till partichef och nu trädde i spetsen för styrelsens motståndare.

Denne man var förre öfversten, friherre, sedermera grefve, Carl Henrik Anckarsvärd (1782—1865). Efter sitt missöde under tyska kriget, där hans fronderande hållning gaf kronprinsen anledning till det yttrandet, att “om Anckarsvärd — som var nygift — längtade hem till sin unga fru, skulle han få tillstånd att återvända, hade Anckarsvärd tillbragt sin tid i ett undangömdt landtlif. Denna tvungna stillhet hade icke varit ägnad att låta honom förgäta de obehag, för hvilka han själf utsatt sig, och agget till Carl Johan torde i sin mån ha bidragit till att förmå honom ställa sig i oppositionens led och under 25 års tid bekämpa de styrande. “Sveriges Lafayette,” såsom man kallat Anckarsvärd, var i besittning af en vältalighet, som, ehuru späckad med väl mycket ordprål, dock alltid ägde parlamentarisk värdighet, förenade klarhet i framställningen med stor formell talang och, då den understöddes af talarens manligt sköna gestalt, klangfulla röst och aristokratiska hållning, icke gärna förfelade att göra intryck. Crusenstolpe sade om honom på sitt elaka, men särdeles betecknande sätt: “Friherre Anckarsvärd är riksdagens Torsslow, liksom Torsslow är skådeplatsens Anckarsvärd, omistlig och hänförande, den ena på sin bänk, den andra på scenen, delande med hvarandra utmärkelsen af medborgerliga supkalas såsom ett utbrott af entusiasm och en stimulus till fortsatta ansträngningar.” Då Anckarsvärd, efter ett, till följd af hans alltför stora anspråk, misslyckadt försök att vinna honom för regeringen genom hans intagande i statsrådet, uppträdde mot styrelsen, ansågs han af ett ganska talrikt parti såsom målsman för större delen af svenska nationen, och han vann därvid en så mycket större framgång som ett af hans första angrepp riktades mot Carl Johans dåvarande gunstling, amiralen friherre Olof Rudolf Cederström.

Friherre Cederström, som var konungens rådgifvare i kommandomål för flottan, ställdes nämligen på Anckarsvärds bedrifvande under åtal inför riksrätt, på grund af att han 1817 utfärdat en instruktion för befälhafvarne vid kustbevakningsexpeditionerna, hvilken befanns stridande mot gällande sjöreglemente och seglationsordning samt dessutom af sådan art, att den kunde vålla staten förluster och leda till förvecklingar med främmande makter, hvarjämte den tillkommit i olaglig ordning. Cederström dömdes också af riksrätten till förlust af ett halft års lön och att ersätta eventuell skada, men då protokollet öfver omröstningen i riksrätten justerades, inträffade det märkvärdiga, att två af dess ledamöter, som förut afgifvit fällande vota, ändrade dessa till friande, ett beteende, som väckte allmän harm, men sedermera fick sin förklaring, då den ena af dessa båda “justeringsråd”, såsom de sedermera kallades, upphöjdes i adligt stånd. För den sålunda upphöjda höll den frikände amiralen Cederström dess[ 421 ]utom en middag, till hvilken han vidtalat generalen Franc Sparre att vid ett gifvet tecken föreslå det “misskända” justeringsrådets skål. Trots tecknet, uteblef emellertid skålen, och då Cederström begärde Sparres förklaring härpå, svarade denne: “Ja, nog lofvade jag; men ser du, jag ändrade mig vid justeringen.” 421

Icke särdeles långt efter detta riksrättsåtal blef Anckarsvärd själf föremål för åtal för högmålsbrott, och detta af en så ringa anledning som “ett par gamla kasserade ryttarbyxor.”

Det har hört till egenheterna af svenska statsbestyrens tunga former, att frågan om ett enda dylikt plagg kunnat sätta själfva konungamakten myror i hufvudet och till och med bli föremål för regeringens beslut. I egenskap af rusthållare hade Anckarsvärd fått en del munderingspersedlar och bland dem äfven de riksbekanta “ryttarbyxorna”, kasserade, hvarför han vid en mönstring med lifregementets husarer till mönsterrherrn inlämnade en klagoskrift, afsedd att framläggas för konungen. I denna skrift lästes sådana yttranden som: “Man synes ha glömt, att indelningsverket af en stor konung inrättades för att försvara riket, icke för att förstöra det” ; och dessa yttranden ansågos så förgripliga, att justitiekansleren erhöll befallning att anställa åtal för majestätsbrott med yrkande, att Anckarsvärd skulle dömas till halshuggning. Målet företogs också i Svea hofrätt “till laga åtgärd,” men Anckarsvärd frikändes; regeringen skördade endast smälek för sitt misslyckade förföljelseförsök och förhjälpte Anckardsvärd till en “martyrgloria”, som sannerligen icke minskade hans anseende vid den riksdag, under hvilken han skulle skörda sina största oratoriska triumfer.

Hållningen hos ständerna under 1823 års riksdag var också en helt annan än under föregående riksmöten, och inom alla stånden framträdde tydliga tendenser att undandraga sig regeringens inflytande och utveckla större själfständighet. Det var emellertid på riddarhuset, som andarne förnämligast skulle komma att sammandrabba; här var också oppositionen, som stod i sin fulla ungdomskraft, idel eld och gaf under denna riksdag vid många tillfällen ett dramatiskt lif och en förut nästan okänd lyftning åt öfverläggningarna, som alltmera hotade undandraga sig regeringens ledning.

“För ledamöterna af ridderskapet och adeln samt dess adliga kansli hölls alla aftnar ’landtmarskalksklubben’ öppen, på statens bekostnad, i de kungliga rummen i operahuset. Här skulle de af regeringssystemets vänner, hvilka hade förtroendet att vara ’klubbister’, efter anvisning af hofkansleren, grefve Wetterstedt, justitiekansleren Bergensköld med flera ’föra ett visst språk’; för öfrigt funnos spelbord och serverades té, vin och vatten, konjak och socker eller svagdricka, hvarefter klockan tio bordet dukades med 30 kuvert och supé framsattes, fyra till fem rätter mat med brännvin samt rödt och hvitt vin. Landtmarskalken var värd, men deltog aldrig i spelet.” Äfven i Bergstrahlska huset vid Riddarhustorget var en annan “adelsklubb,” där tobak och tidningar funnos att tillgå. Här gick betydligt enklare till, men hvad ej deltagarnes sammanskott förmådde täcka, ersattes af landtmarskalksklubben.

Anckarsvärd hade fått behålla sitt hufvud, men den behandling, som vederfarits honom, hade ingalunda stämt honom vänligare mot regeringen, och såväl hos denna senare som vid hofvet, där han redan förut icke var väl anskrifven, rådde mycken bitterhet mot honom. Den spänning, hvilken sålunda [ 422 ]

i422

CARL XIV JOHAN HALLER REVY Å LADUGARDSGÄRDET.
Efter en Oljemålning på Drottningholm af Carl Stefan Bennet.

[ 423 ]förefanns, skulle också ganska snart urladda sig, då natten till den 1 mars, sex veckor efter riksdagens öppnande, den stora vältalighetstornering stod, i hvilken riddarhusets yppersta förmågor skulle uppträda och som synes ha gjort ett outplånligt intryck på alla de närvarande. 423

En motion om indragning af alla ministerplatser utom i London och Petersburg hade blifvit väckt af Carl Henrik Anckarsvärd. I motiveringen till denna motion utmålades med bjärta, men vid denna tid ännu för många ställen i landet ingalunda särdeles öfverdrifna färger den svenska skattebondens olyckliga belägenhet “att lefva under dåligt tak, med gamla slitna kläder, uselt husgeråd, dålig föda, utan förmåga att vinna en tidehvarfvet tillhörig bildning; utan njutningar, utan hopp om ett förbättradt tillstånd, hvarken för det närvarande eller för det växande släktet, under ett oupphörligt trälande för statsbehofvens fyllande. Betryck och fattigdom gjorde, att svenska folket med ett passivt begär motsåg hvarje förändring såsom en ljusning på horisonten, och häruti var orsaken till 1809 års revolution mera att söka än i den politiska ställningen. Men folket hade icke vunnit den minsta lättnad genom revolutionen. Det vore vådligt att låta friheten bibehålla allt för mycken likhet med enväldet, och den styrelse, som icke från folket undanrödjer lidandet, förblandas snart med den, som skapat det. Sverige hade från början af denna nya tideräkning hemsökts af den svåraste af alla landsplågor, nämligen af en osammanhängande och därigenom svag ministär, som under en trettonårig overksamhet ej lämnat andra spår än landets aftagande krafter och däraf härflytande missnöjen och olust. Det vore tid, att icke rikets ständer längre läte begagna sig till täckelse åt ministärens känslolöshet för landets bästa, utan genom nekande af alla nya anslag visade, att de gjort hvad de kunnat och att oredan vore en följd af ministärens mer eller mindre nit, skicklighet och drift”.

Ett sådant språk var något nästan oerhördt och framkallade också inom regeringens led en verklig bestörtning. Anckarsvärds anförande måste eftertryckligt bemötas för att han icke skulle draga hela majoriteten af representationen öfver till oppositionen. Det beslöts för den skull, att man borde söka förmå eller i nödfall tvinga Anckarsvärd att taga tillbaka sin motion och låta den utgå ur protokollet; men det var nödvändigt, att en person med anseende skulle framträda med detta förslag. Slutligen lät grefve Baltzar Bogislav von Platen förmå sig härtill. Ett stort antal ledamöter voro på förhand tillsagda, så att riddarhuset var ovanligt fulltaligt, då Platen, sedan ett par andra talare bemött motionen vid dess föredragning till remiss, tog till ordet.

I åtskilliga punkter instämde han med Anckarsvärd, men klandrade bestämdt de uttryck han nyttjat och genomgick därefter motionen punkt för punkt. “Han skulle ryst, om Anckarsvärds teckning inträffat på Platens frälsebönder, och han vore viss på, att den ej heller gjorde det på Anckarsvärd; och då ingen frälsebonde funnes, som ej ville vara skatteman, och knappast någon skattebonde, som ville vara frälsebonde, hemställde han, om ej teckningen vore öfverdrifven, och i så fall, om det vore nyttigt, om den från rikets ständer komme ut ej allenast bland Sveriges menighet, utan öfver hela Europa, för att gifva en sådan föreställning om den svenska skattebonden, hvars like dock knappt funnes på hela jordklotet, ej allenast i själfständighet, utan ock i bildning. Bördorna hade visserligen varit tunga, men mera än en hade blifvit lindrad.” Han öfvergick [ 424 ]därpå till att omtala de politiska svårigheter, som öfvervunnits sedan 1809, och tog på den grund ministären i försvar mot beskyllningen för overksamhet och bristande kraft samt framhöll förtjänsten af Norges förening med Sverige. Han erkände visserligen, att “kanske äfven han icke gillade allt som skett på den senaste tiden, men alla kunde ej se lika, och han såge ännu intet skäl att instämma i yrkandet om en ministärförändring, helst han icke ägde någon visshet, att de som klandrade skulle bli bättre.” “Vi borde vara stolta öfver att kunna ställa oss vid sidan af briterna såsom ett konstitutionellt efterdöme för Europas folkslag, men då vi önskade att konsolidera hvad som var gjordt, borde vi söka bota och hjälpa hvad som brast, ej att söndra och ej att i en tafla med öfverdrifvet mörka färger framställa den stora massan såsom lidande och olycklig och därigenom sprida en skadlig tanke både inom och utom landet.” Platen slutade med att “i fäderneslandets namn, vid allt hvad heligt är,” besvärja friherre Anckarsvärd att taga tillbaka sin skrift och bad ridderskapet och adeln att instämma med sig.

Platens med öfvertygelsens hela värma framförda tal förfelade icke heller sin verkan på huset, och sedan det “i flera omgångar hälsats med ett allmänt och högljudt bifall”, ropade efter dess slut flera ledamöter: “Vi besvärja alla friherre Anckarsvärd att återtaga sitt anförande.” Det förmäles äfven, att en medlem af adeln af sin ifver låtit förmå sig till det föga parlamentariska kraftuttrycket: “Häf ut honom!” om Anckarsvärd.

Såsom naturligt är, kunde det för den senare icke ha varit en lätt sak att oförberedd taga till ordet för att svara i ett ögonblick, då stämningen mot honom var så upphetsad, att hans utvotering från riddarhuset genast skulle beslutits, om Platen yrkat därpå. Anckarsvärd uppgifves också denna gång ha stått blek och stapplande på målet utan att finna ord till svar, men sedan han i alla händelser fått tid att sansa sig, ådagalägger hans svar både manlig värdighet och frimodighet. Till en början bekände han öppet “den svårighet, han erfor att ordna sina tankar för bemötande af en talare, hvars stora egenskaper genom sitt behag och sin tjusningskraft verkat ett så högljudt bifall.” Men då Platen uteslutande fäst sig vid de politiska förhållandena, hade Anckarsvärd endast talat om den inre ställningen; “hade han därunder nyttjat olämpliga uttryck, vore skammen hans, men i en konstitutionell stat vore talfriheten den första grundsatsen; hade han talat illa, så funnes intet bättre sätt att vederlägga honom än att Platen talat bättre; i känsla och nit för fäderneslandet ansåg han sig för öfrigt kunna mäta sig med hvem som helst; sin framställning kunde han icke finna vara något frö till split, han ansåg den tvärtom nyttig och kunde för den skull icke bifalla dess uteslutande ur protokollet.”

I prosten Schwerin erhöll Anckarsvärd en välkommen sekundant, som ifrigt förfäktade yttrandefriheten; men fastän Platen å nyo tog till ordet och förklarade, att han “efter moget öfvervägande och sömnlösa nätter beslutit att i öfvertygelsen, om den gjorda framställningens skadlighet” bedja Anckarsvärd återtaga den, och äfven Wetterstedt förenade sig med Platen i hans begäran att atminstone låta de ogillade ordalagen utgå, vidhöll Anckarsvärd likväl sin mening. “Han skulle blygas för sig själf”, yttrade han, “och uppoffra alla sina återstående nätters sömn, om han vore nog svag att medgifva, det han så litet eftertänkt hvad han gjort, att det borde anses såsom ett förhastande; adeln [ 425 ]kunde utesluta honom själf, men icke hans i protokollet nedlagda tankar; der förra möjligheten underkastade han sig, men nödgades afslå den i senare afseendet framställda begäran.”

Anckarsvärd blef emellertid den segrande, ty då inga flera talare anmälde sig, hemställde landtmarskalken, grefve Carl de Geer, om remiss af motionen jämte de i anledning däraf afgifna yttrandena, “hvilket besvarades med starka ja”.

Riddarhuset hade sålunda haft en “stor dag”, och den skulle icke bli den sista. Den större lifaktighet, som börjat framträda på statslifvets område framkallade nämligen snart krafvet på att riksståndens öfverläggningar skulle föras inför offentligheten, och “ett för alla fritt tillträde till åhörande af riksståndens förhandlingar” blef också den form, i hvilken detta kraf framställdes.

Början till ett slags offentlighet hade visserligen redan före införandet af 1809 års statsskick blifvit gjord genom offentliggörandet af riksståndens protokoll, men detta medgifvande kunde naturligt nog icke anses tillfyllest af den politiska meningsyttring, som ifrade för de fria samhällsformernas utvidgande och för framkallande af ett mera vaket sinne för statens angelägenheter hos den stora massan af folket. Mot de många och viktiga skäl, som talade för offentligheten, framhöllos emellertid en mängd inbillade olägenheter, såsom fanatiska åhörares inblandning i öfverläggningarna, eller att undseendet för allmänheten medelbart kunde bli ett band på yttrandefriheten, eller oöfvade talares rädsla att uppträda inför allmänheten såsom åhörare. Vid 1823 års riksdag föll likväl förslaget såväl på riddarhuset som hos präster och bönder, men följande riksdag beslöts offentlighet i samtliga stånden, och den 1 mars 1830 utfärdades “Lag för åhörare vid riksens ständers sammanträden”. 425

Då den svenska riksdagen åter sammanträdde till sin långvariga session 1828 till 1830, skulle den erhålla ett rikt ämne till mer än vanligt lifliga förhandlingar af de händelser, som tilldragit sig under den sedan riksdagen 1823 till 1824 förflutna tiden. I statsrådet hade den gamle excellensen grefve L. von Engeström afgått och fått till efterträdare numer grefve Gustaf af Wetterstedt; det blef också den senare, på hvars lott det kom att utreda de för land och regering i hög grad förödmjukande och förlustbringande följderna af en spekulation, som ursprungligen satts i verket af general-amiralen, grefve O. R. Cederström och skulle föranleda dennes fall.

Man hade i Sverige länge tänkt inleda handelsförbindelser med de sydamerikanska spanska kolonierna, en fråga, som ofta varit föremål för Carl Johans öfverläggningar med de båda statssekreterarne, grefve G. F. af Wirsén och friherre Skogman. Så länge upproret rasade i Sydamerika och Mexico, stötte det emellertid på svårigheter att förverkliga denna tanke, af hvilken man lofvade sig stora fördelar för den svenska handeln, men sedan England, Frankrike och Förenta staterna erkänt de upproriska kolonierna såsom själfständiga stater och med dem ingått handelsfördrag, upptogos äfven från svensk sida underhandlingar om en provisorisk handelstraktat med Colombia. Den colombiska styrelsens uppmärksamhet riktades därunder på möjligheten att till den nya fristatens försvar få af Sverige inköpa äldre linjeskepp, som förut varit utbjudna åt Spanien, ehuru denna makt afslagit anbudet. Förslaget vann bifall, Wetterstedt fick del af detsamma, och grefve Adolf Rosen, en svensk sjöofficer, som rest i [ 426 ]södra Amerika, började med general-amiralen grefve Cederström underhandla om försäljningen af de utbjudna krigsfartygen. Det hette, att köparne — ett engelskt handelshus — skulle använda fartygen till handel på Ostindien, och, för att göra detta föregifvande sannolikare, undantogs bestyckningen på nedre batterierna jämte tillhörande krigsförnödenheter. För större tystnads iakttagande äfvensom för större skyndsamhet skulle köpet uppgöras mellan det engelska handelshusets svenska ombud, huset Michaelson & Benedicks, och general-amiralen Cederström med förbigående af förvaltningen af sjöärendena. Försäljningen skulle endast sträckas till fartyg, som voro öfver 25 år gamla, och för de på detta sätt erhållna medlen skulle nya fartyg byggas. Då den engelska firman för 60-kanoners linjeskeppet “Tapperheten” bjöd 457,028 rdr banko, ehuru det värderats till endast 299,368 rdr banko, och på fregatten “af Chapman” ingaf ett lika förmånligt anbud, erhöll general-amiralen Cederström befallning att genast afsluta försäljningen, hvilket också skedde på våren 1825.

Den pekuniära vinsten lockade emellertid att fortsätta på den sålunda beträdda banan, och efter Colombia kom Mexico med anbud att få köpa linjeskeppet “Försiktigheten” och fregatterna Camilla” och “Eurydice” för ett pris, som likaledes ansenligt öfversteg den summa, till hvilken de tre fartygen värderats. Härvid öfvergaf man emellertid principen att sälja endast gamla fartyg, ty fregatten “Camilla” var så godt som alldeles ny, och skeppet “Försiktigheten” hade kort tid förut undergått en förbyggnad, som gjorde, att det måste betraktas såsom ett nytt fartyg. Invändningar mot försäljningen saknades icke heller, och statsrådets ledamöter, med undantag af Cederström, hemställde, om icke sjöförvaltningen borde höras i frågan. Carl Johan förklarade emellertid, att han genast efter statsrådets härande ville fatta sitt beslut, och sedan han tillkännagifvit sig äga säkra anledningar att hoppas på en varaktig fred, hvarför ingenting heller torde hindra den föreslagna försäljningen, så tillstyrktes denna af statsrådet enhälligt ur ekonomisk synpunkt, och försäljningskontraktet skulle åter upprättas af general-amiralen.

Den svenska regeringens beredvillighet att på detta sätt afyttra den svenska flottans fartyg hade emellertid icke undgått utlandet, och snart uppstodo misstankar, att de försålda fartygen voro afsedda till helt andra ändamål än de uppgifna, så mycket mera som den i köpet undantagna bestyckningen och ammunitionen till det nedre batteriet på omvägar också försålts.

Redan den 1 juli 1825 ingaf spanska sändebudet i Stockholm Alvarado till grefve af Wetterstedt en not, i hvilken han tillkännagaf, att hans regering fått veta, att skeppen skulle användas i de upproriska koloniernas krig mot Spanien, protesterade mot den kränkning af folkrätten, den svenska regeringen tillåtit sig, och yrkade köpets återgående. Dessa föreställningar afvisades emellertid från svensk sida med den förklaring, att om Spanien hade skäl att tro de sålda krigsfartygen vara afsedda att understödja dess upproriska kolonier, hade det att vända sig till den engelska regeringen med sina föreställningar; fartygen hade endast sålts för att skaffa medel till nya fartygs byggande, och ville Spanien köpa fartyg, funnos ytterligare två till salu.

Hade Spanien förblifvit ensamt om sin protest mot det föga värdiga sätt, hvarpå den svenska regeringen kringgick sin skyldighet såsom neutral makt att icke blanda sig i Spaniens stridigheter med de sydamerikanska staterna, hade [ 427 ]denna protest antagligen icke ledt till något resultat, men den svenska diplomatien, och allra minst konungen själf, kunde icke ha varit okunnig om de tänkesätt, som härskade hos Europas “principalmakter”, med undantag af England, och då nu dessa makter med Ryssland i spetsen förenade sina föreställningar med Spaniens, råkade Carl Johan och hans utrikesminister, grefve Wetterstedt, i en allt utom angenäm belägenhet. Situationen blef så mycket obehagligare som den enda makt, den svenska regeringen trodde sig kunna påräkna såsom bundsförvant, England, genom sitt sändebud i Stockholm, lord Bloomfield, lät varna Sverige för att gifva anledning till förvecklingar, som kunde medföra ett europeiskt krig; och då den ryske zaren, trots all vänskap för Carl Johan, började föra ett allt mera bestämdt språk, hvilket småningom öfvergick till formliga hotelser, måste den svenska regeringen bekväma sig till att, för att så vidt som möjligt bevara skenet, med lord Bloomfelds tillhjälp förmå de engelska köparne att låta köpet af de sist försålda fartygen återgå mot utbetalande af köpesumman och en ersättningssumma, hvartill penningarna för de först försålda fartygen, hvilkas köp icke återgått, skulle tagas. Detta oaktadt uppstod en ansenlig brist, som måste täckas af andra medel, och denna brist ökades ytterligare, då inga tillgångar funnos för att till Sverige återföra den 460 mans besättning, med hvilken de först sålda fartygen afgått till sin bestämmelseort, och den summa, fartygens försäljning på exekutiv auktion i New York inbringade, icke på längt när täckte kostnaderna för manskapets underhåll och hemsändande.

De förvecklingar med utländska makter, hvilka en tid sett hotande nog ut, hade sålunda visserligen blifvit undanröjda, men skeppshandeln hade emellertid, i stället för de fördelar, man väntat sig af densamma, icke allenast kostat Sverige pekuniära uppoffringar, utan äfven ådragit landet obehag, hotelser och förödmjukelser. Nu skulle icke heller efterräkningar inom landet utebli.

Redan för de revisorer, hvilka mellan riksdagarne utöfvade den rikets ständer tillkommande grundlagsenliga rätten att granska statsverkets räkenskaper och de allmänna medlens förvaltning, blef skeppshandeln föremål för uppmärksamhet. Som man förutsåg, att öfverläggningarna inom revisionen skulle bli stormiga nog, alldenstund riksdagsoppositionen såsom statsrevisor bland andra lyckats få in Carl Henrik Anckarsvärd, ville ingen gärna åtaga sig att vara ordförande, till dess att slutligen “revolutionsmakaren” Georg Adlersparre, som fem månader förut erhållit en ansenlig skuldsumma, som han var skyldig Carl Johan, efterskänkt, täcktes lämna sin själfvalda overksamhet såsom landshöfding i Carlstad och åtaga sig detta värf, under hvars utöfvande det kom till en öppen brytning mellan honom och hans forne adjutant, Anckarsvärd. I själfva verket funnos många skäl till anmärkningar mot det sätt, hvarpå skeppshandeln bedrifvits och räkenskaperna blifvit förda, och ett skarpt klander uttalades mot, att grefve Cederström ensam blifvit ombetrodd att utföra en så vidlyftig transaktion, ehuru denna bort tillkomma förvaltningen af sjöärendena. Förtrytelsen mot regeringen och hennes vägran att tillställa revisorerna alla skeppshandeln rörande handlingar vände sig emellertid, ehuru alldeles obefogadt, företrädesvis mot statsrådet, grefve Gustaf Fredrik af Wirsén, hvars stora inflytande förskaffade honom vedernamnet “riksföreståndaren” och många afundsmän och fiender. Mot honom riktades de illvilligaste beskyllningar, såsom att han på sin ämbetsförvaltning skulle förvärfvat millioner, och själfva Adler[ 428 ]sparre, som hyste gammalt agg till Wirsén, drog icke i betänkande att i ett anförande försåtligt angripa Wirsén, och, utan att nämna hans namn, tala om “oskicklighet, oredlighet, försnillningsbegär, som fått statens förvaltning i sina ämbetsmannahänder med ty åtföljande inveckling, oberäkneliga och inuti hvarandra omlindade utgreningar, under ett täckelse af hemlighet, ämnad att från granskningens öga undanhålla den med flit och händighet ordnade oordningen och dess hufvudändamål: försnillningen eller det egennyttiga temporära begagnandet af statens medel”. Åt detta Adlersparres yttrande, som framställts i sådan form, att Wirsén icke öppet kunde försvara sig mot detsamma, gaf “Stockholms Dagligt Allehanda” offentlighet, och den grämelse detta orsakade Wirsén, i förening med sorgen öfver broderns, den gamle hederlige konteramiralen Carl Johan af Wirséns död, ansågs allmänt ha påskyndat den högt förtjänte mannens frånfälle den 9 december 1827.

I revisionsberättelsen förekommo visserligen icke några anmärkningar, men så många flera anmälanden mot statsrådet i dess helhet och hvar och en af dess medlemmar särskildt, men fastän under riksdagen oppositionen med mycken skärpa riktade sig dels mot Wetterstedt, hvilken af en af dess medlemmar, grefve C. F. Horn, betecknades såsom den mest skyldige och den, som i främsta rummet föranledt de förödmjukelser, kostnader och skandaler, som varit skeppshandelns följder, dels och företrädesvis mot grefve Cederström, hvars skiljande från sitt ämbete såsom statsråd yrkades af konstitutionsutskottet, så blef utgången likväl den, att anmärkningarna mot statsrådet med anledning af skeppshandeln fingo förfalla och att endast adeln godkände konstitutionsutskottets anmärkning mot Cederström. Han var emellertid redan skild från sitt statsrådsämbete, och i sin konungs gunst hade han redan en efterträdare i grefve Magnus Brahe.

*

428

I tio års tid hade nu Carl XIV Johan styrt Sverige, och under alla dessa år hade landet åtnjutit en oafbruten fred. De händelser, som fört den förre franske marskalken på Sveriges tron och låtit landet deltaga i Europas uppgörelse med Napoleon, hade tydligt och klart visat, att Sverige för alltid måste låta alla drömmar om en politisk stormaktsställning fara och i stället söka sig en sådan ställning på de fredliga idrotternas område, inom vetenskap, konst och industri. Liksom Sverige inom litteraturen under århundradets förra del intog ett rum, som det med heder häfdade i jämbredd med Europas förnämsta stater på detta område, så kan man med ändå större skäl säga, att det på naturvetenskapens fält stod i främsta ledet. Under denna period af Carl XIV Johans regering faller nämligen en Berzelius’, en Retzius’, en Sven Nilssons första mannaår, ehuru de lyckligtvis ännu länge skulle föra de svenska naturvetenskaperna runor med ofördunklad ära och skapa sina namns odödlighet bredvid en Linnés och en Scheeles.

Jöns Jacob Berzelius föddes den 20 augusti 1799 i Östergötland, där hans fader var lärare i Linköping. Redan vid nio års ålder beröfvad sina föräldrar, uppfostrades han under torftiga och hårda omständigheter i sin stjuffaders, kyrkoherden Ekmarks hem, men gjorde inga synnerliga framsteg, ehuru han visade stort intresse för naturen och en begåfning, som förmådde stjuffadern att vid ett tillfälle säga: “Jacob, du har anlag att träda i Linnés fotspår, eller i [ 429 ]Cartouches; jag hoppas du har Gud för ögonen, så gör du säkert det förra.” Förra delen af denna profetia slog också in; Berzelius intog i norden blomsterkonungens stol, men:

“djupare än till
blommornas väsen,
in i naturens
mystiska sköte
sänkte han …
forskande blicken,
tände därinne
sanningens ljus.”

Tills vidare togo den unge Berzelius’ studier dock ingen synnerlig fart, och fast han alltjämt med ifver och intresse studerade naturen, erhöll han vid sin afgång 1796 från Linköpings gymnasium det vitsordet, att han “med lyckliga naturgåfvor förenade mindre goda seder och vore en yngling med tvetydigt hopp”. Detta lika orättvisa som enfaldiga betyg hindrade emellertid icke Berzelius att framgå på den bana, för hvilken han kände sig kallad. Vid universitetet i Uppsala började han för den skull studera kemi, men, då han sökte tillträde till laboratoriet, möttes han af den frågan, om han “kände skillnaden mellan laboratoriet och köket”. Undervisningen var emellertid så dålig, att Berzelius inom kort föredrog att arbeta på egen hand, utan att fråga om råd, som ingen förmådde gifva. Professorn i kemi Afzelius förklarade också, att Berzelius ej förtjänade att admitteras, ehuru Afzelius icke ville hindra examen, i fall öfriga examinatorer ej hade något däremot, men vägrade att presidera för hans disputation 1800, hvars ämne var en undersökning af sammansättningen af vattnet i Medevi hälsobrunn. Berzelius hade nämligen redan beträdt den praktiska läkarebanan och biträdt lifmedikus Hedin såsom underläkare vid Medevi. Äfven vetenskapsakademien hade i början icke heller skarpare blick för hans storhet än att den återsände hans afhandling rörande analysen af Porlavattnet äfvensom andra uppsatser, hvilka Berzelius måste publicera dels i tyska journaler, dels i de “Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi”, hvilka utgåfvos af honom själf tillsammans med den så förtjänstfulla framstående geologen och mineralogen Wilhelm Hisinger, född 1766, död 1852. 429

Vid blott 28 års ålder utnämndes Berzelius till professor i medicin och farmaci vid carolinska institutet och arbetade i egenskap af lärare vid denna medicinska läroanstalt med kraft och ifver för att höja den vetenskapliga undervisningen därstädes, och förläna densamma den strängt naturvetenskapliga metod, utan hvilken den icke leder till verkligt framåtskridande. Då hån härvid äfven yrkade på en själfständig ställning åt institutet såsom medicinskt läroverk, förmådde han dock icke göra sina åsikter gällande gent emot den våldsamma agitation, som sattes i gång af Hwasser och som med sin larmande polemik öfverröstade allt sundt förnuft. År 1808 öppnade vetenskapsakademien sina portar för Berzelius, och tio år därefter blef han dess ständige sekreterare, en befattning, under hvilken han från 1821 utgaf sina ypperliga kritiska årsberättelser i kemien, hvarmed han forsatte till sin död den 7 augusti 1848.

För att rätt förstå Berzelius’ stora betydelse för kemien, detta äkta barn af vårt århundrade, till hvars utveckling han så mäktigt bidragit, torde några drag af denna vetenskaps ståndpunkt och omfattning samt dess beröringspunkter med vissa delar af fysiken vid tiden för Berzelius’ uppträdande böra i korthet anföras.

Under nittonde århundradets första årtionden funnos i Europa ännu personer, [ 430 ]hvilka omfattade alkemistiska läror, och ända till 1819 fanns det s. k. “hermetiska sällskapet” i Tyskland, hvars medlemmar på gammalt medeltida sätt bedrefvo alkemistiska studier för att af oädla, metaller åstadkomma guld och silfver eller finna de vises sten, i enlighet med den skildring, Goethe låter Faust göra af sin fader:

— — — en hedersman,
som kring naturens underbara
och helga kretsar sina griller spann
i redligt sträfvande att dem förklara;
som stod i sällskap med adepter
och sammangöt vid ugn och härd:
på grund af hundratals recepter
allt stridigt i naturens värld.

Men äfven bedragare brandskattade oförsynt den lättrogne under föregifvande af att vara i besittning af hemligheten med den undergörande stenens framställande, och oerhörda summor offrades af jordens rike och mäktige för att förvärfva sig denna hemlighet, om hvars mystiska beskaffenhet de alkemistiska uttrycken lämna ett talande vittnesbörd, huru man exempelvis såg

“det röda lejon” dristigt gilja
i ljumma badet till “den hvita lilja”,
och båda pinades att fly
från bädd till bädd vid öppna lågors gny,
tills sist i glaset rika färger logo
och unga drottningen sitt intåg gjort.”

En gammal allegorisk framställning visar de underbara egenskaper, man sålunda tillskref de vises sten: “örnen, kräftan och ormen äro de ingredienser, ur hvilkas safter det härliga medel brygges, hvilket öfvervinner döden, såsom den på en dödskalle stödda foten antyder, och tänder lifvets fackla, såsom den andra foten skall angifva, hvilket skänker den vishet, för hvilken Pallas Athenes fågel, ugglan, är symbolen, och gifver lycka, belåtenhet och glädje.” Men om alkemisten icke fann hvad han sökte,

kom ur degelns slagg så mycket annat,
månget visdomsfynd af äkta slag,
som gaf vinkar om naturens lag,
rön, som forskningen har se’n besannat;
och med Scheele Priestley delar äran
af det stora fynd i luftens sköt,
på hvars grundval Lavoisier se’n bröt
nya banor med förbränningsläran.^[1]431

Intill Lavoisiers uppträdande ansåg man, att alla brännbara kroppar innehölle en gemensam substans, s. k. “phlogiston, och att förbränning och kalcinering icke vore annat än detta phlogistons afskiljande ur den phlogiston innehållande kroppen; ju mera phlogiston en kropp innehölle, desto lättare brännbar vore han, och [ 431 ]sedan phlogiston afskilts, återstode den del af kroppen, som förut varit förbunden därmed. Scheele och Priestley, som båda dela äran af syrgasens upptäckande, hade emellertid funnit, att hvarje kropp, som förbrinner, tilltager i vikt och att den sålunda, i stället för att förlora något, måste vinna något. Det blef emellertid Lavoisier förbehållet, att af detta förhållande icke allenast draga de riktiga slutsatserna, utan äfven att med vågens tillhjälp noga kontrollera den ökning i vikt, den förbrinnande kroppen erfar, och på detta sätt anställa de första säkra kvantitativa försöken. Lavoisiers bana skulle emellertid snart få ett våldsamt slut. Revolutionsmännen af Robespierres skola förklarade sig icke “mera behöfva några lärde,” och såsom tillhörande de hatade generalförpaktarne föll han den 8 maj 1794 ett offer för guillotinen.

i431

JÖNS JACOB BERZELIUS.
Efter oljemålning af O. J. Södermark.

[ 432 ]Lavoisiers verksamhet förblef emellertid icke utan frukter för eftervärlden, och den impuls han gaf till kemiens vidare utveckling har varit rent af omätlig. Den gamla phlogistonläran erhöll dödsstöten, då han uppställde sin berömda förbränningslära, hvars hufvudmoment kunna sammanfattas i följande tre satser: 1. kropparne brinna endast i ren luft, d. v. s. syrgas; 2. den rena luften förbrukas vid förbränningen, och den förbrända kroppens viktstillökning är lika med den minskning i vikt, luften undergår; 3. den brännbara kroppen förvandlas genom föreningen med ren luft till en syra och metaller till metallkalker. Lavoisier fastställde äfven kvantitativt med vågens tillhjälp vattnets sammansättning och beståndsdelar samt formulerade också den viktiga satsen, att “materien alltid bevaras, men endast, förändrar sin gestalt”. Lavoisier var också den förste, som på matematiskt nogrannt sätt uttryckte de kemiska förändringarna och omsättningarna medelst ekvationer.

Såsom naturligt var, skulle Lavoisier i främsta rummet i Frankrike erhålla många efterföljare, och många viktiga arbeten af franska kemister förskrifva sig också från århundradets början. Den förnämste af dessa var utan gensägelse Claude Louis de Berthollet (se föregående), som grundlade den kemiska frändskapsläran. Två ämnens benägenhet att förena sig med hvarandra, eller, såsom kemisten uttrycker sig, deras frändskap eller affinitet, kan vara olika stark, och före Berthollet tillskref man denna benägenhet en hos kropparne inneboende kraft. Berthollet utforskade .nu lagarne för de särskilda kropparnes affinitet till hvarandra med vågens tillhjälp och blef på detta sätt upptäckare af nya, än i dag gällande kemiska lagar, på hvilka alla beräkningar vid analyser, vid framställande af nya kroppar, anläggningar, som tillhöra den kemiska storindustrien, o. s. v. hvila. Berthollet upptäckte äfven knallsilfret och var den förste, som närmare undersökte vätesvafla, blåsyra och saltsyra.

I Tyskland trädde Martin Heinrich Kläproth, född 1743, i Lavoisiers fotspår och utöfvade en framgångsrik verksamhet, mest såsom upptäckare af fyra nya kemiska element — kroppar, som icke med tillhjälp af de kemiska medel, som stå oss till buds, kunna ytterligare sönderdelas och för den skull måste betraktas såsom kemiskt enkla ämnen. De af Klaproth funna elementen äro uran, titan, zirkonium och cer, af hvilka uran användes till framställande af fluorescerande glas och ceroxiden eller cer i förening med syre utgör den verksammaste beståndsdelen i det på senaste tiden i sådan vidsträckt skala använda gasglödljuset. Då Klaproth dog den 1 januari 1817, var det fråga om att kalla Berzelius till hans efterträdare vid universitetet i Berlin.

Äfven de engelska kemisternas verksamhet vid århundradets början blef särdeles framgångsrik och betydelsefull för kemiens utveckling. Särskildt sysselsatte sig Wollaston, 1766—1828, med forskningar öfver de tillsammans med platina förekommande metallerna, och 1804 upptäckte han palladium och rhodium, medan åter samtidigt en annan engelsk kemist vid namn Smithson Tennant fann osmium och iridium, två till de tunga metallernas grupp hörande element, hvilka utmärka sig för sin otillgänglighet för allt inflytande af atmosfärens beståndsdelar, hvarför de användas till framställande af sådana föremål, hos hvilka det ligger vikt uppå, att de icke undergå några förändringar i luften. Normalmetern, hvilken, beräknad att utgöra en 10,000,000-del af jordmeridianen, dock icke fullt öfverensstämmer med detta tal, enär jordmeridianen, enligt hvad Bessel visat, är 10,000,856 [ 433 ]meter, förfärdigades ursprungligen af en legering af platina, osmium och iridium. År 1889 ersattes emellertid den gamla modellen, som förvarades i Paris, af en ny, förfärdigad af 90 procent platina och 10 procent iridium och erhöll en form som hindrar densamma från att på något sätt böja sig. Denna nya normalmeter förvaras i ett särskildt, af järndörrar väl tillslutet rum i den internationella byråns för mått och vikt byggnad i Saint-Clouds park, dit på bestämda tider, enligt fördraget af den 20 maj 1875, delegerade från alla länder, hvilka infört det metriska måttet, begifva sig för att jämföra sina länders normalmetermått med världsnormalmetern. 433

Viktigare än dessa arbeten om de tunga metallerna äro emellertid de forskningar och upptäckter, sir Humphry Davy (se föregående) gjorde med tillhjälp af den galvaniska strömmen.

Redan i förra århundradet hade en läkare i Bologna vid namn Aloisio Galvani, död 1798, funnit, att om ett grodlår vid ryggmärgen upphänges i en metallkrok och denna får komma i beröring med järn, genomilas grodlåret af ryckningar, hvilka Galvani tillskref animalisk elektricitet. Hans landsman Alessandro Volta, född den 18 februari 1745, professor i fysik vid universitetet i Pavia, upptog därefter Galvanis försök och fann därunder med tillhjälp af sin 1783 uppfunna kondensator — en apparat, som gör det möjligt att förnimma till och med mycket små elektricitetsmängder — att en elektrisk ström uppstår redan då två metaller omedelbart beröra hvarandra, således utan närvaro af en djurkropp, såsom ett grodlår eller dylikt. Detta föranledde Volta att konstruera den pelare, som efter honom kallats Voltas pelare och länge utgjorde den starkaste elektricitetsväckare, man kände. Han fann därvid, att om en koppar- och en zinkplatta beröra hvarandra, uppstår en mycket svag elektrisk ström, som icke heller kan förstärkas, äfven om många plattor lagras öfver hvarandra. Men däremot förstärkes strömmen, om mellan hvarje par plattor infogas en icke metallisk elektricitetsledare, t. ex. en af koksaltlösning eller svafvelsyra genomdränkt tyglapp, och därvid blir den elektriska spänningen desto större, ju flera par plattor man använder, så att till slut en ganska stor elektrisk spänning kan framkallas. Förbindes nu den öfversta zinkplattan och den understa kopparplattan medelst en järn- eller koppartråd, så flyter genom denna en elektrisk ström, hvilken allt efter plattornas antal och storlek måste ha olika spänning och styrka, således vid pelarens användning kan förändras efter behag. Voltas uppfinning blef snart bekant, och med dess tillhjälp skulle nu de viktigaste upptäckter göras.

Redan 1800 hade sålunda de båda engelsmännen Nicholson och Carlisle ledt den elektriska strömmen genom vatten och funnit, att detta därunder sönderdelades, men icke kunnat förklara sitt rön eller af detsamma draga riktiga slutsatser. Davy visade nu, att, då rent vatten sönderdelas af den elektriska strömmen, sönderfaller det endast och allenast i sina beståndsdelar väte och syre, och härmed voro de viktiga undersökningarna om den elektriska strömmens verkningar inledda. Davy uppställde den hypotesen, att ämnenas kemiska och elektriska verkan på hvarandra berodde på en och samma kraft, och vattnets sönderdelning genom den elektriska strömmen stärkte Davy i den tron, att äfven många andra kroppar, som man hittills ansett kemiskt odelbara, kunde sönderdelas, om man blott använde en elektrisk ström af tillräcklig styrka. Han lät för den skull förfärdiga en Voltas pelare af 2,000 par metallplattor och utsatte för den genom [ 434 ]pelare framkallade strömmen kali och natron, som dittills motstått alla försök att sönderdela dem medelst eld. På detta sätt lyckades han 1807 att af dessa båda substanser isolera kalium och natrium, och följande år fann han på samma väg metallerna barium, stronium, calcium och magnesium. Vid sitt försök att med den elektriska strömmens tillhjälp bringa kol att smälta, upptäckte Davy äfven den elektriska ljusbågen, men uppfattade icke denna sin upptäckts betydelse för belysningsväsendet. Bland hans senare arbeten förtjäna hans undersökningar af 1810 öfver saltsyrans sammansättning och naturen hos klor att omtalas för den nya teori angående syrorna, i hvilken han klart och tydligt bestämde hvad man i kemisk bemärkelse hade att förstå med en syra.

i434

ALESSANDRO VOLTA.
Efter teckning af Sabatelli.

Medan Davys forskningar i första rummet voro af betydelse för den praktiska kemien, förvärfvade sig en af hans landsmän stora förtjänster om en af de viktigaste kemiska teorier, den s. k. “atomläran”, och den af honom uppställda lagen om de s. k. “multipla proportionerna”, som är grunden för kropparnes sammansättning. 434

John Dalton, född 1766, död 1844, anställde nämligen undersökningar öfver de mängdförhållanden, i hvilka kropparne förbinda sig med hvarandra och uttalade [ 435 ]såsom resultat af dessa undersökningar (1808—1810), att de kemista elementen — således de kroppar, som vi icke kunna vtterligare sönderdela med våra kemiska hjälpmedel — bestå af alldeles likartade minsta delar, de s. k. “atomerna”. Dessa atomers vikt är olika för de olika elementen, så att t. ex. en atom silfver har en anna vikt än en atom bly och denna åter en annan vikt än en atom syre eller en atom svafvel. Men Dalton fann också, att alltid en eller flera atomer af ett element kunna förena sig med en eller flera atomer af ett annat element, att sålunda exempelvis en atom kväfve kan förbinda sig med en, två eller tre atomer syre, och dessa förbindelser framställdes grafiskt medelst ett schema af ringar, trianglar, båglinjer och fyrkanter för de i en kropp befintliga atomerna. Vattnets sammansättning försinnligades således genom följande teckning: väte syre väte, eller med begagnande af begynnelsebokstäfverna för dessa kroppars latinska namn Hydrogenium och Oxygenium: H—O—H.

Daltons teori är den viktigaste af alla kemiska teorier, enär den tillåter att beräkna vikten af alla kemiska kroppar. Är t. ex. vikten af en atom syre=16, af en atom väte = 1, så erhålles för vattnet H2 = 2, O = 16, och följaktligen H2O = 18. Vid alla kemiska arbeten på laboratorier, vid alla teknisk-kemiska fabriker, af hvilket slag de vara må, hyttor, färg- och såpfabriker m. m., vid framställande af alla gaser, fasta eller flytande kroppar, kort sagdt, vid hvarje kemisk process är Daltons lag grundvalen för alla beräkningar. Enligt den bestämmes huru mycket råämne man måste använda för att framställa en viss mängd af någon produkt; rymdmåttet hos alla gasbehållare, alla kemiska kärl, vikten af alla material beräknas enligt de ur denna lag härledda formlerna, och man kan af dessa exempel sluta till den betydelse, denna lag haft för kemiens vidare utveckling. 435

Om Daltons arbeten varit af stort värde för kunskapen om kropparnes viktförhållanden och deras sammansättning, så äro de undersökningar en annan lärd anställt öfver det rum, som kropparne, i synnerhet gaserna, intaga, det vill med andra ord säga öfver deras volymförhållanden, icke mindre viktiga.

Redan 1805 hade tillsammans med Alexander von Humboldt fransmannen Gay-Lussac, född den 6 december 1778, död 1850, gjort den iakttagelsen, att precis 2 volymer vätgas förena sig med en volym syrgas till vatten, och senare upptäckte han det viktiga förhållandet, att liknande enkla förhållanden äga rum vid alla föreningar mellan gaser. År 1809 ådagalade han, att volymerna hos de gaser, som ingå föreningar, alltid stå i mycket enkla förhållanden till hvarandra, såsom 1 till 1, eller 1 till 2, eller 1 till 3, eller 2 till 3 o. s. v. Denna af Gay-Lussac funna lag är grundval för beräkningar, liknande dem, som bero på Daltons lagar. Särdeles värdefulla äro de metoder, hvilka Gay-Lussac utarbetade för att undersöka många, i det dagliga lifvet ofta använda produkter. Han gaf sålunda föreskrifter för undersökning af klorkalk, krut, pottaska, borax, soda o. s. v. Han upptäckte cyan och visade, att detta i förening med väte lämnar cyanvätesyra eller blåsyra. Den kemiska analysen förenklades af honom i många stycken betydligt, och de af honom meddelade metoderna att bestämma procenthalten i alkaliska lösningar och syror äro ännu i dag i bruk, liksom äfven hans metod att bestämma silfverhalten i metallegeringar ännu i dag användes i alla laboratorier och i synnerhet i myntverkstäderna.

[ 436 ]En stor del af sina arbeten utförde Gay-Lussac tillsammans med sin landsman Louis Jacques Thénard, 1774—1857, och upptäckte tillsammans med honom det bekanta och ofta använda blekmedlet natriumsuperoxid samt framställde desslikes ren fluorvätesyra, som numer blifvit alldeles oumbärlig i glasindustrien, enär med dess tillhjälp nästan alla etsningar och prydnader på glasvaror utföras. Thénard ensam har likaledes icke oväsentligen befordrat det kemiska vetandet. Sålunda visade han 1818, att väte och syre förena sig äfven till en annan förbindelse än vatten, nämligen till vätesuperoxid, en kropp, hvars sammansättning uttryckes genom formeln H2 O2 och i sin renaste form tjänar såsom verksamt desinfektionsmedel äfvensom i tekniken till att bleka bomull, fjädrar, siden, ben, läder, horn o. s. v. Thénard undersökte äfven en rad organiska kroppar och var den förste, som framställde citron och äppelsyra.

Flera för det praktiska lifvet betydelsefulla föreningar upptäcktes äfven under denna tid. Sålunda funno 1818 samtidigt fyra kemister oberoende af hvarandra en ny metall, som fått namnet cadmium och som på mångfaldigt sätt användes till åstadkommande af lätt smältbara legeringar. Så innehåller exempelvis den blandning, som i boktryckerierna användes till framställande af stereotypplattorna, en betydlig procentsats af denna metall, hvars förening med syre åter för sin hårdhets skull tjänar till förfärdigande af tandplomber, medan en annan förening med svafvel tjänar till målarefärg. Samma år framställdes af den tyske kemisten Fuchs den i tekniskt hänseende så viktiga förening, som fått namn af vattenglas och består af kiselsyradt kali eller natron och mycket användes, i första rummet till att göra föremål, såsom teaterdekorationer, eldfasta samt därnäst till att genom blandning med sand, slaggovulver eller cement framställa artificiella stenar. År 1817 upptäckte den svenska kemisten Arfvedson den sällsynta metallen lithium, som är en verksam beståndsdel i Karlsbads, Marienbads, Franzenbads och Vichys mineralvatten, hvilka alla utmärka sig för att upplösa den skadliga urinsyran, som är orsak till gikt och blåssten. År 1820 lyckades man äfven isolera chinin ur cinchonabarken. 436

Mängden af kemiska föreningar och kroppar af alla slag ökades sålunda oaflåtligt. Berzelius var det emellertid förbehållet att samla och ordna alla strödda fakta, att genom den af honom uppställda och genomförda teorien förklara de kemiska förloppen, att genom ett lätt, öfverskådligt och praktiskt teckenspråk skaffa reda, klarhet och tydlighet i kemiens beskrifvande delar och att slutligen och icke minst genom sina undersökningar uppdaga sammansättningen af en stor mängd kemiska föreningar, i synnerhet från mineralrikets område.

Det kemiska teckenspråkets skapande tillhör ett jämförelsevis tidigt skede af Berzelius’ vetenskapliga alstring och står otvifvelaktigt i samband med hans redan omkring 1807 började verksamhet såsom läroboksförfattare. Härvid var det dock mindre fråga om att bilda ett alldeles nytt system än att utvidga och förbättra ett redan befintligt. Berzelius var den förste, som insåg, att i fall ett kemiskt teckenspråk skulle erhålla en praktisk betydelse och bli ett verksamt medel att underlätta vetenskapliga framställningar, måste man frångå de obekväma och tidsödande geometriska figurer, som dittills begagnats, och uteslutande betjäna sig af den vanliga skriftens hjälpmedel, bokstäfver och siffror. Lika lycklig var hans idé att icke inskränka bokstafssymbolerna till ett blott och bart åtgifvande af namnen på de enkla eller sammansatta ämnen, de afsågo att beteckna, utan att i dem äfven in[ 437 ]lägga dessa ämnens viktigaste kemiska konstanter. Till dessa kemiska tecken valde han begynnelsebokstafven till hvarje elements latinska namn, och detta kemiska teckenspråk tillämpade han äfven på mineralernas sammansättning, så att man af den kemiska formeln för ett mineral också genast kunde se dess sammansättning, hvarvid antalet volymer syre, som förenade sig med en radikal till denna sammansättning, angafs genom punkter eller siffror, skrifna såsom exponenttecken; sålunda tecknades exempelvis formeln för svafvelsyrad kopparoxid med 2SO3+CuO2 eller S2Cu. Dessa at Berzelius införda tecken ha från samtid och eftervärld rönt ett bifall och omfattats i en utsträckning, som väl förklaras af den oerhörda tids- och rumbesparing, den oskattbara noggrannhet, klarhet och öfverskådlighet, de medfört. Numer kunna de icke undvaras, och trots sin rent formella natur ha de genom att undanrödja tallösa uppehåll, otydligheter och missförstånd verkat såsom en mäktig häfstång för den kemiska forskningens framåtskridande. 437

Tillsammans med Wilhelm Hisinger gjorde Berzelius sina undersökningar öfver den elektriska strömmens inverkan på saltlösningar, och tillsammans med medicinalrådet Magnus Martin af Pontin (1781—1858) undersökte han de alkaliska jordarternas reduktion medelst den elektriska strömmen. De första undersökningarna skedde redan 1802, före Davys likartade undersökningar, men voro icke bekanta för den franska vetenskapsakademien, då denna tilldelade Davy det stora pris, som Napoleon utfäst för den bästa afhandlingen om den af Volta uppfunna elektriska stapelns kemiska verksamhet. Vetenskapsakademien i Paris förklarade sedan, att om Berzelius’ undersökningar varit bekanta för densamma vid prisets utdelande, skulle detta delats mellan den svenska och den engelska vetenskapsmannen. Redan i dessa grundläggande arbeten fann Berzelius de lagar, enligt hvilka ur metallsaltlösningar genom den elektriska strömmens inverkan metallerna afskiljas vid den negativa, syrorna däremot vid den positiva polen, och samtidigt påvisade han de många analogier kroppar med liknande elektriska förhållanden erbjuda. Såsom resultat af dessa arbeten uppställde Berzelius en riktig teori för Voltas pelare, i det han ådagalade, att dess elektriska energi måste vara en produkt af kemiska omsättningar — en elektrokemisk teori, som under många år förkunnades såsom dogm, men därpå häftigt bekämpades och delvis öfvergafs af Berzelius själf på senare år, till dess den åter genom den svenske forskaren, prof. Arrhenius, funnit en glänsande uppståndelse, om också i en något annan dräkt:

“Den teori, som nu har vunnit seger,
se’n öfverallt man pröfvat har och tänkt,
just med Berzelii lära frändskap äger —
och svensk som han, sitt land den ära skänkt.”

På den analytiska kemiens område uppfann Berzelius 1823 nya metoder till mineralernas analys och var den förste, som 1828 noggrannt verkställde den svåra analysen af platinamalmer och därigenom befordrade kunskapen om deras sammansättning. Tillsammans med Hisinger upptäckte han den sällsynta metallen cer äfversom thorium, hvilka båda kroppar bilda materialet till de Auerska glödlamporna. Af andra kemiska element framställde han för första gången silicium, zirkonium och tantal, och hans arbete öfver selen är verkligt klassiskt. Till följd [ 438 ]af sina studier var Berzelius särskildt kallad att genom sina forskningar befordra gränsområdet mellan kemi och medicin, den fysiologiska kemien, och i detta afseende har han åstadkommit utmärkta saker. I två arbeten: “Öfversikt öfver de animala vätskornas sammansättning” och “Öfversikt öfver djurkemiens nuvarande tillstånd” innehållas de framför allt på kemisk grundval hvilande undersökningarna öfver blodets sammansättning och förändringar äfvensom öfver många andra djurkroppens beståndsdelar. Äfven på bergsbrukets och hyttväsendets område utmärkte sig Berzelius, ity att han öfver olika sorters råjärn först gjorde noggranna studier, hvilka blifvit af betydelse för ett rationelt genomförande af smältningsprocessen. Bland mineralogerna framkallade han en väldig rörelse, då han offentliggjorde sitt kemiska mineralsystem, och på samma gång utbildade han mineralernas undersökningsmetoder medelst blåsröret på ett sådant sätt, att få eller inga förbättringar af andra hittills kunnat göras. Resultatet af sina vidsträckta arbeten nedlade han i verket: “Om blåsrörets användning i kemien och mineralogien.” Slutligen må här äfven nämnas hans viktiga och utmärkta arbeten om järn-cyanföreningarna, hvilka ligga till grund för det på mångfaldigt sätt använda färgämnet “Berlinerblått”, om svafvelsalterna, om fluorvätesyran och dess förbindelser, om framställningen af drufsyra, om hvilken han visade, att den har alldeles lika sammansättning som vinsyra, men likväl är i besittning af andra egenskaper — ett förhållande, som han betecknade med namnet “isomeri” och därmed införde detta viktiga begrepp i kemien. Hans förnämsta lifsgärning har dock varit att utbilda atomteorien på de af Dalton och Gay-Lussac lagda grundvalarne.

Berzelius såg snart, att många antaganden, som ledt Dalton till att formulera sina lagar, voro godtyckliga, och att man, för att vinna en säker grund för den riktiga affattningen af den af Dalton funna lagenligheten, ovillkorligen först måste kvantitativt undersöka alla kända förbindelser. Berzelius grep sig genast an med detta jättearbete, om hvars omfattning och långvarighet man kan göra sig en föreställning, då man betänker, att noggranna metoder för den kvantitativa analysen på denna tid ännu icke funnos och att den outröttlige forskaren först måste upptäcka och utarbeta dessa metoder åt sig, innan han kunde skrida till sin egentliga uppgift. På detta oerhörda arbete offrade Berzelius många år af sin lefnad och undersökte därunder omkring 2,000 kroppar, till dess att slutligen framgången krönte hans sträfvan. Jämte kännedomen om många nya kroppar och utbildandet af de flesta metoder, som ännu i dag användas vid den kvantitativa analysen, riktade Berzelius, som hade en sällsynt förmåga att reda sig med små hjälpmedel, de praktiska förfaringssätten med en mängd konstgrepp och apparater, såsom kautschukslangar och ligaturer af kautschuk mellan glasrör och retorter, filtrerpapper, sprutflaskan, de små urglasen, de behändiga, lätthandterliga platinadeglarna, o. s. v., utan hvilka allt arbete på ett laboratorium numer skulle vara omöjligt.

Berzelius’ verksamhet äfven såsom lärare var lika storartad, och bland hans lärjungar finna vi namnen på de mest framstående forskare, hvilka sedermera skulle fortsätta och föra kemiens utveckling vidare. Hans “Lärobok i kemi” upplefde ett stort antal upplagor och öfversattes på nästan alla lefvande språk. Och allt detta oerhörda arbete utförde den frejdade forskaren “utan hast, men också utan rast” och syntes aldrig brådska, än mindre fjäska. Under många år började han sitt [ 439 ]dagliga arbete klockan sex på morgonen för att sluta det klockan tio på aftonen och fann ändå tid att ägna sig åt umgänge och sköta den stora korrespondens, som ålåg honom såsom den svenska vetenskapsakademiens sekreterare; först under de senare åren syntes lampan i hans arbetsrum brinna till något senare på natten. Det är icke för mycket sagdt, då kemiens historieskrifvare Kopp skildrar hans betydelse för kemien i följande ord: “För att lämna en fullständig öfversikt öfver Berzelius’ arbeten måste man genomgå kemiens hela område; det finnes i denna vetenskap ingen särskild lära, till hvars utbildande han icke bidragit; det finnes ingen enkel kropp, om hvars föreningar icke en bättre kunskap förvärfvats genom Berzelius.” Till sitt väsen enkel, rättfram, vänfast och okonstlad, ledd af omutlig sanningskärlek,

“klar står hans bild inför eftervärlden.
Väldigt var värfvet, som han gaf i arf.
Därför åt minnet ägnas hyllningsgärden
tacksamt af sena, nya tidehvarf.
Må hans minne för det nya släkte
städse ock lefva som ädel föresyn,
visa vägen, den af töcken täckte,
såsom en Pharus, strålande i skyn!

Minnenas makt har ock sin djupa mening,
manar till andakt i sitt tempelkor.
Mörker och ljus i underbar förening
dana den stämning i det templet bor.
Bilden af den store sannings-sökarn
skall ej fördunklas under seklers färd;
minnet af den store kunskaps-ökarn
lyser i skenet från hans forskningshärd.”
(G. Retzius.)

I nära förbindelse med Berzelius, ehuru icke hans lärjunge, men liksom han målsman för den exakta forskningens befrämjande, finna vi en annan svensk storman på naturvetenskapernas område, liksom Berzelius med europeiskt anseende. 439

Son af Anders Jahan Retzius, leddes Anders Adolf Retzius, född i Lund 1796, tidigt in på naturhistorisk forskning och studerade anatomi under den om denna vetenskap högt förtjänte professorn i Lund Arvid Henrik Florman (1761—1840), som införde den komparativa anatomiens studium i Sverige. Efter 1819 aflagd läkareexamen förmåddes Anders Retzius af Berzelius, som märkte hans begåfning, att öfvergå från den anatomiska lärareplatsen vid veterinärinstitutet till carolinska institutet, där han alltifrån 1824 var anställd såsom professor i anatomi och fysiologi och från 1830 såsom läroverkets inspektor, ända till sin död 1860. Hans ungdoms- och mannakraftigaste år inföllo sålunda under en tid, då naturforskningens alla fält stodo i rikaste blom. Anders Retzius försummade icke heller något tillfälle att göra sig förtrogen med de resultat, denna forskning medförde, och fick tidigt syn på naturvetenskapernas grundläggande betydelse för medicinen.

Under inflytande af de vid århundradets början rådande naturfilosofiska åskådningarna hade flera teorier och system inom medicinen utbildat sig, hvilka [ 440 ]tidtals bragte denna forskningsgren på afvägar och delvis ännu i dag finna anhängare, ehuru i ett allt mer försvinnande fåtal.

Sålunda blef den store experimentalfysiologen Albrecht von Hallers upptäckt, att alla organiska väfnader äro utrustade med s. k. “irritabilitet” och “sensibilitet”, d. v. s. med retbarhet och känselförmåga — två kardinalegenskaper, som särskildt utmärka muskler och nerver — utgångspunkt för många läror, hvilka sökte lösa lifvets och dödens, hälsans och sjukdomens gåtor. Ett utomordentligt inflytande utöfvade i främsta rummet engelsmannen John Brown med sin lära om de lefvande varelsernas förmåga att lifvas, “retas”, af yttre inflytanden, hvilka han kallade “retningar”, till en verksamhet, som han kallade “retningstillstånd”. Hans lära, den s. k. “brownianismen” fann många entusiastiska anhängare, men också många vedersakare, och stötte snart på en skarp kritik. I själfva England hade hans lära aldrig erhållit fotfäste, och i Tyskland, där densamma gaf anledning till en verklig svindel, uppträdde framför andra den berömde klinikern i Berlin, Christopher Wilhelm Hufeland (1762—1836), berömd icke allenast såsom en mycket omtyckt och lycklig praktiker, utan äfven såsom flitig och gedigen skriftställare, som midt under allt gräl om system förstod att bevara en nykter objektivitet och under en tid, då en läkare, som icke trodde på en bestämd teori, ansågs värre än en ateist, höll den rationella empiriens fana högt.

Brownianismen hade emellertid endast en förbigående betydelse och har icke lämnat något spår efter sig. Annorlunda förhöll det sig däremot med den från Frankrike utgångna “vitalismen”. Äfven här bildade Hallers lära utgångspunkten, men för att undanrödja den dualism, som de båda egenskaperna irritabilitet och sensibilitet ansågos innebära, underordnade man dem en tredje högre kraft, som fick namn af “lifskraft”. Vitalismens läror, som utgingo från den medicinska högskolan i Montpellier, räknade många anhängare i synnerhet bland Tysklands mest framstående biologer och aflöste därstädes brownianismen. Ur vitalismen utgick för öfrigt en af de mest storartade och följdriktigaste tankar, som skulle visa sig banbrytande för medicinens vidare utveckling. Philippe Pinel (1755—1826), den berömde reformatorn af sinnessjukas och vansinnigas behandling, sökte nämligen närmare utforska lifskraftens företeelser och leddes sålunda med nödvändighet till den analytiska metoden i den patologiska forskningen. Pinel skilde mag-, tarm-, slemhinne-, körtel- och nervfeber, inflammationer i slemhinnan, i de seriösa membranen, cellväfnaden, muskelparenkymet, huden o. s. v. Hans idéer upptogos af den snillrika, ty värr vid alldeles för unga år aflidne franske anatomen Marie Francois Bichat (1771—1802), som stödde sig på Pinels tankar om väfnadernas och de af dem bildade organens olikhet och på detta sätt skapade den vetenskapliga grundvalen för den moderna väfnadsläran eller histologien, icke allenast för normala, utan äfven för patologiska förhållanden, hvarvid han sökte tillbakaföra företeelserna till de förändringar, som organens särskilda väfnader undergå. Bichats arbeten, men i synnerhet hans berömda Recherches physiologiques sur la vie et la mort, som utkom 1801, tillhöra de litterära företeelser, som varit mest epokgörande för första hälften af 19:de århundradet. Det dröjde mellertid ganska länge, innan man byggde vidare på denna grund och den af Bichat lärda forskningsmetoden erhöll allmän giltighet äfven vid sjukbädden samt vann insteg hos den stora massan af läkare, hvilka i stället, om också endast på kortare tid, efter hvartannat vände sig till sådana påfund som den s. k. “pneumatiska medici[ 441 ]nen”, eller metoden att använda syret till läkemedel, och de strax därefter uppdykande sträfvandena att använda syrgas äfven för etiologien, d. v. s. läran om sjukdomarnes och i synnerhet febrarnes uppkomstorsaker. 441

En ojämförligt större betydelse än dessa teorier erhöll däremot homöopatien, som till upphofsman har läkaren Samuel Hahnemann (1755—1843) från Meissen. I Cullens lära om läkemedlen trodde han sig ha läst om, att bruket af chinabark framkallade symptom, som liknade fråssans. Hahnemann kom på detta sätt till den föreställningen, att i denna likhet mellan sjukdomens symptom och verkningarna af dess bekanta läkemedel måste grunden sökas till läkemedlets botande verkan, och nu började han anställa försök på sin egen person och på sina bekanta, äfvensom på en mängd sjuka. Resultatet af dessa försök trodde han sig kunna samman fatta i de båda berömda axiomen: 1. Similia similibus curantur, d. v. s. mot en sjukdom visa sig de medikament i synnerhet verksamma, hvilka hos friska individer förmå framkalla sjukdomens symptom ; och 2. mindre doser af läkemedel verka kraftigare botande än stora. Med hänsyn till sin läras förra del kallade han sitt förfarande “homöopati”, och öfverdref sedermera dess senare del på det orimligaste, liksom han äfven om de kroniska sjukdomarna uppställde de äfventyrligaste teorier. Sina medikament ansåg han slutligen ännu i decillionfaldig utspädning för verksamma. Ur det möjligast kraftiga spritextraktet af det medel, som skulle användas, d. v. s. af dess urtinktur utspäddes två droppar med 98 droppar sprit, och af denna lösning utspäddes ytterligare en droppe med 99 droppar sprit, under stark omskakning, och detta upprepades ända till 30 gånger.

För att åskådliggöra betydelsen af detta homöopatiska förfaringssätt på ett riktigt slående sätt må följande anekdot om skalden Heinrich Heine anföras. På hemvägen från en till södra Frankrike företagen resa träffade den berömde skalden med sin hustru i Lyon tillsammans med en sin vän, en tysk violinist, som gaf honom en stor lyonerkorf med begäran att öfverbringa den läckra korfven till en gemensam bekant, en homöopatisk läkare i Paris. Heine lofvade uträtta uppdraget och anförtrodde den dyrbara läckerbiten i sin hustrus vård. Men vägen var lång och postdiligensen rullade framåt i så sakta mak, att aptiten småningom inställde sig och skalden började betrakta korfven med mycket prosaiska blickar. Plotsligen frågade hans hustru: “Skulle vi icke kunna smaka på korfven.” “Låtom oss smaka”, svarade utan vidare hennes man. De smakade båda två, och därmed var första steget taget till korfvens tillintetgörelse, och mil efter mil minskades. dess förut så ståtliga längd. Ankommen till Paris vågade Heine icke till läkaren sända återstoden, som efter den långa resan visserligen ännu förslog till en frukost, men å andra sidan kunde han icke heller förmå sig till att icke det minsta låtsa om vännens uppdrag. Med ens fick han ett präktigt infall. Han tog en rakknif, skar en riktigt fin, idealiskt tunn, nästan osynlig skifva af korfven, lade in den i ett ark skrifpapper och stoppade den i ett kuvert med en biljett, i hvilken han skref: “Af era vetenskapliga undersökningar framgår, att milliondelen af en viss substans åstadkommer de största framgångar. Jag ber er för den skull härmed vänligast mottaga milliondelen af en lyonkorf, som lämnats mig för er räkning. Om homöopatien är en sanning, skulle denna lilla del hos er göra samma verkan som hela korfven.”

Historien förmäler icke, hvad den homöopatiske läkaren fann för verkningar af korfskifvan, men huru litet vetenskaplig Hahnemanns homöopati än var, så [ 442 ]hälsades den till och med af framstående läkare med entusiasm, och snart gingo hans lärjungar längre än mästaren själf. De allra vidrigaste ämnen höllo åter sitt intåg på apoteken såsom universalmedel mot hvarjehanda sjukdomar. I synnerhet gjorde sig amerikanen Hering i New York till målsman för denna snygga medicin.

Äfven den gamla paracelsiska läran om “signaturerna” upplifvades af Johan Gottfried Rademacher, som gjorde ett försök att gruppera sjukdomarne efter de i dem verksamma läkemedel. Han skilde därvid mellan universalmedel, hvilka i likhet med salpeter, järn och koppar motsvarade universalsjukdomar, och organläkemedel, som skulle användas mot rubbningar i särskilda organ. När ett dylikt medel skulle användas, bestämdes af likheten mellan medlets färg och den sjukes ansiktsfärg, men läkaren måste gå försöksvis till väga och söka utfinna det rätta läkemedlet.

Den i Tyskland grasserande naturfilosofien var icke heller utan inflytande på medicinen och bidrog icke litet att föra densamma på afvägar, och på den vetenskapliga patologiens område anställde en af dess afläggare, den s. k. naturhistoriska eller parasitära läran, under en tid betänklig förvirring, ehuru denna lära dock visar ett visst närmande till en sundare, strängt vetenskaplig uppfattning och många af dess idéer faktiskt, om icke helt och hållet, så likväl i sitt frö motsvara moderna åsikter. Denna skola uppfattade nämligen hela sjukdomsprocessen såsom något för sig bestående, åtskildt från den öfriga mänskliga organismen, och antog, alldeles som äldre auktoriteter, en Paracelsus och van Helmont, att sjukdom vore ett särskildt slags lif, ett i organismen inympadt tillstånd, ett parasitväsen, hvars tillvaro vore tänkbar äfven utanför människokroppen. Som man ser, förebådade dylika åsikter dunkelt de upptäckter, som under århundradets senare del verkligen visade, att en mängd sjukdomstillstånd har sitt upphof i för människo- och djurorganismen främmande väsen, hvilka innästla sig i densamma och därstädes genom sin förökelse och sina lifsförlopp framkalla sjukdom. Men andra läkare gingo längre och betecknade sjukdomen såsom urartande, såsom återfall i ett djuriskt tillstånd, och många sökte efter naturhistoriska principer indela de olika sjukdomsåkommorna i bestämda klasser, familjer, ordningar, släkten och arter och sålunda skapa en analogi med öfriga naturkroppar. I denna grupp af läkare spelade den framstående klinikern i Berlin, den berömde Virchows företrädare, Johann Lucas Schönlein (1793—1864) en ledande roll, men öfvergaf sedermera denna riktning för de äkta naturvetenskapliga undersökningsmetoderna vid sjuksängen.

Om Tyskland sålunda var den mark, där allt detta teoretiserande ofog stod i sitt högsta flor och framkallade de sällsammaste läkedomsförfaranden med alnslånga recept och ett apoteksväsen, hvars sällsamhet och mångfald påminde om medeltidens mörkaste perioder, så förskonades icke heller andra länder, ehuru åskådningarna i dem icke voro lika excentriska och allt sinne för ett moderatare, fysiologiskt betraktelsesätt icke alldeles försvunnit hos stora grupper af praktiserande läkare. En vändning till det bättre utgick sålunda från Frankrike, ehuru äfven här en omväg beträddes af Francois Victor Broussais (1772—1838), professor vid Val de Grâces militärhospital. Han gick tillbaka till Bichats åsikter och de vitalistiska föreställningarna och tänkte sig lifskraften såsom själfva drifhjulet i alla lifsyttringar från organismen, men för hvars fysikaliska och kemiska egenskaper, förmåga att sammandraga sig o. s. v., vissa retningar, såsom värme [ 443 ]och dylikt, behöfdes för att förmå denna lifskraft till att yttra sig. Så länge de nämda retningarna äro normala, d. v. s. icke öfverskrida ett visst mått, äga lif och hälsa bestånd, men i motsatt fall inträder sjukdom.

Enligt Broussais gåfve matsmältningsapparatens slemhinna företrädesvis upphof till dylika retningstillstånd, hvilka ginge hand i hand med feber. För att återföra de sjukliga retningarna till normalt mått grundade Broussais på detta sitt system sin fasaväckande blodaftappningsterapi, som med rätta i medicinens historia brännmärkts såsom vampyrism, och endast under året 1819 användes på Broussais’ sjukafdelning omkring 100,000 blodiglar, hvarjämte antalet åderlåtningar öfverskred hvarje tänkbart mått. Vid helt obetydliga, akuta åkommor skred man genast till åderlåtning. Resultaten voro ohyggliga, och måhända ha under den korta tid, detta system gällde, flera människor fallit offer för skolmedicinen än som skördats af ett icke alltför blodigt fälttåg. Broussais’ teori bekämpades också med framgång af män, hvilkas förtjänst det är att ha inledt en ny period för rent vetenskaplig patologi, och främst bland dem står Napoleons berömde lifläkare Jean Nicola Corvisart de Marest (1755—1821), som först använde den s. k. perkussionsmetoden vid sina undersökningar och diagnoser af bröstsjukdomar. Ett oväntadt stöd fann han, då Laënnec uppfann stetoskopet och genom sin auscultation medicale 1819 öppnade ett alldeles nytt perspektiv för upptäckandet af lung- och hjärtsjukdomar. De patologisk-anatomiska studierna omfattades med ifver af många läkare i Paris, och särskildt må här Brétonneau omtalas för sina arbeten angående difterien.

I England intogo de medicinska vetenskaperna en egen ställning, i det man därstädes med mycken envishet vidhöll gamla inrättningar och metoder, så i godt som ondt.

Läkarne delades därstädes i flera grupper, hvilka lika mycket skilde sig genom sin vetenskapliga bildningsgrad som genom kretsen för sin praktik och sin samhällsställning. Apotekare-kirurgen, “Apothecary-surgeon”, utdanades helt och hållet handtverksmässigt, “General-Practitioner” ålades först efter 1815 att underkasta sig en examen. För de vetenskapligt bildade läkarne, licentiater och doktorer, funnos jämte universiteten särskilda medicinska privatskolor i de stora städerna, men klinisk undervisning meddelades endast af några få hospitalsläkare. Först under lord Brougham grundades Londons universitet och det därmed förbundna North Medical Hospital.

En särskild svårighet fann anatomiens studium i den i England rådande bristen på lik, som framkallade de s. k. “uppståndelsemännens” eller resurrectionisternas ruskiga yrke, en handtering, som vid flera tillfällen föranledde upplopp och angrepp på de anatomiska instituten och institutionerna. Resurrectionisterna stodo icke allenast i förbindelse med likbärare och dödgräfvare, utan drefvo en formlig handel med likleverantörer, i synnerhet med Irland. Det hände, att personer lockades i något bakhåll, berusades och kväfdes medelst ett öfver mun och näsa lagdt beckplåster, hvarpå liket såldes. Två personer vid namn Burke och Hare öfverbevisades sålunda om en hel rad dylika mord och invecklade 1828 den berömda anatomen Robert Knox, född 1791, hvilken för ett enda år utgaf 800 pund sterling för lik, i en process, som visserligen ådagalade hans oskuld, men tvang honom att lämna Edinburgh. Först 1832 gjordes ett slut på resurrectionisternas ofog.

[ 444 ]Bland engelska läkare beskref Richard Bright i London den efter honom uppkallade njursjukdomen, och Thomas Addison skildrade 1856 för första gången den sjukdom i binjurarne, som bär hans namn. Under århundradets första hälft var Maurizio Bufalini den mest framstående italienska patologen. Läkemedelskatten ökades också betydligt. Redan 1805 framställde apotekaren Friedrich Wilhelm Adam Sertärner (1783—1841) morfinet ur opium, men offentliggjorde först 1817 denna upptäckt, och slag i slag framställdes därefter stryknin 1818, chinin 1820 och atropin 1830. Metoden att inspruta läkemedel under huden inleddes af Alexander Wood i Edinburgh och Charles Gabriel Pravaz, som konstruerade en härtill enkom afsedd spruta med lång nålformig pip. Slutligen må äfven nämnas, att kallvattensmetoden började tillämpas af Vincenz Priessnitz (1790—1851) i Gräfenberg i österrikiska Schlesien. Priessnitz var dock icke läkare, utan rätt och slätt en bonde, som i sin ungdom hvarken kunde läsa eller skrifva, men den framgång han hade med sin kurmetod fäste läkarnes uppmärksamhet på densamma, och sedan dess åtnjuter den stadgadt anseende inom medicinen. 443

Äfven på kirurgiens område glänsa många framstående namn på skickliga operatörer och snillrika banbrytare, i synnerhet i Frankrike, där i första rummet den om krigskirurgien så högt förtjänte Jean Dominique Larrey (1766—1842) märkes. Larrey var Napoleons öfverfältkirurg under 25 fälttåg och lika stor och ädel människa som outtröttlig i sin vetenskap. Trots sitt nästan öfvermänskliga arbete under talrika drabbningar och på lasaretten fann han likväl tid till vetenskapliga arbeten, som med full rätt gifvit honom hederstiteln den nyare krigskirurgiens skapare. Mycket berömd är äfven Guillaume Dupuytren (1778-1835) i Paris, lika snillrik operatör som skarpsinnig diagnostiker och i besittning af utomordentliga kunskaper. Dupuytren företog 1812 den första resektionen af underkäken, och var den förste, som i Frankrike underband de stora kärlstammarne. Han opererade på Hôtel Dieu och kallades för den skull af sin nästan lika utmärkte rival och medtäflare Jacques Lisfranc (1790—1846) aldrig annat än “slaktaren vid Seine”, medan Lisfranc i sin ordning af Dupuytren icke nämndes annorlunda än “mördaren vid Charité”.

Bland tyska kirurger uppfann den genialiske operatören i Berlin Karl Ferdinand von Græfe (1787—1840) de s. k. “plastiska operationerna”, d. v. s. konsten att på operativ väg ersätta stympade organ, såsom exempelvis näsan, med andra väfnader ur människokroppen. Störst af alla är emellertid Johann Fredrik Dieffenbach (1794—1847) i Berlin, mästare icke blott i konsten att operera, utan äfven att framställa hvad han upplefvat och erfarit.

Ett betydelsefullt steg framåt tog kirurgien genom införande af narkosen, en af de största och välsignelserikaste upptäckter, som någonsin gjorts för arma lidande människor. Dessförinnan hade alla kirurgiska operationer haft karaktären af grymma ingrepp i organismen, och kirurgi och kirurger hade ansetts stå på ett lägre trappsteg än medicinen och dess utöfvare, som ofta med förnämt förakt sågo ned på “fältskärerna” och deras verksamhet, hvilken betraktades såsom ett rent handtverk.

Ingen underkastade sig heller gärna annat än i yttersta nödfall en operation, som alltid emotsågs med fruktan och bäfvan, och mången stackare dog mindre till följd af själfva operationen än på grund af den ångest han utstått och den [ 445 ]nervschock fruktan för smärta föranledde. Många föredrogo till och med den naturliga döden framför operationen. Allt detta förändrades emellertid med narkosens införande. Såsom dess egentlige upphofsman nämnes en amerikansk läkare vid namn Charles T. Jackson (1805—1880), som upptäckte eterns smärtstillande verkningar och meddelade denna sin upptäckt åt tandläkaren William Morton och hospitalskirurgen John Collins Warren i Boston, hvilken den 17 oktober 1846 med framgång använde “eterisationen” vid utskärande af en halssvulst. Upptäckten blef snart bekant i Europa, och sedan den store skotske kirurgen och obstetrikern, sir James Young Simpson (1811—1870) i Edinburgh ersatt den till sin verkan något oberäkneliga etern med den 1831 af Soubeiran upptäckta och 1832 af Justus von Liebig framställda, vida kraftigare och säkrare kloroformen, höll den kirurgiska narkosen sitt triumftåg genom världen, ehuru många motståndare i början uppträdde mot densamma och i synnerhet det engelska prästerskapet dundrade mot gudlösheten att vilja bespara en lidande människa de plågor, som hennes synd ådragit henne såsom ett rättvist Guds straff. Detta skrän upphörde emellertid plötsligt, då den unga engelska drottningen Victoria under kloroformnarkos lät förlösa sig från ett af sina barn, och sedan dess ha inga invändningar från något håll vidare förekommit mot narkosens användande vid såväl operationer som förlossningar.

Hand i hand med utvecklingen af medicinens hufvudgrenar gick äfven dess hjälpvetenskaper.

Såsom anatom utmärkte sig bland så många andra Fredrik Tiedemann i Heidelberg, och inom fysiologien ägnade sig utmärkta forskare hufvudsakligen åt studiet af fosterutvecklingen eller embryologien. Karl Ernst von Baer utgaf sin stora monografi öfver djurens utveckling och meddelade i denna viktiga upptäckter angående däggdjursägget, ryggmärgens anläggning och frukthinnorna; Coste i Paris fann 1827 groddfläcken i djurens ägg, och Rudolf Wagner i Göttingen gjorde 1835 samma upptäckt i människans ägg.

Banbrytande inom fysiologien voro de båda franska forskarne Francois Magendie (1783—1855) och Marie Jean Pierre Flourens (1794—1867), hvilkas förtjänst är att åter ha anvisat experimenten på djur deras vederbörliga plats. Magendie har genom sina talrika fynd blifvit den nyare franska experimental-fysiologiens skapare; Flourens upptäckte 1837 den s. k. “lifsknuten”, point vital, såsom respiratoriskt centrum och lade därmed den första vetenskapliga grundstenen till den först på senare tiden utarbetade läran om funktionernas lokalisationer i hjärnan. Till dessa arbeten sluter sig den berömda upptäckten af Bell’ska lagen 1811 om ryggmärgens främre rörelse- och bakre känselnervrötter, hvars upphofsman var Charles Bell (1774-1842). Icke mindre viktiga äro de utmärkta publikationer, som gjordes af engelsmannen Marshall Hall (1790—1857), hvilken närmare studerade reflexrörelsen 1837 och dessutom förordade artificiell respiration 1855 i förtviflade fall af kväfning och drunkning. 445

Epok framför andra gjorde emellertid i Berlin en af Tysklands största biologar, Johannes Müller (1801—1858), lika snillrik forskare som inspirerande läkare, som blef hufvudet för en stor och vidt utbredd skola, till hvilken med få undantag nästan alla följande fysiologer och patologer hörde. Müller var en utomordentligt skicklig experimentator, en glänsande iakttagare och skarp tänkare, som trots sin vitalistiska ståndpunkt aldrig lade spekulativa tendenser till grund för den egentliga forskningen och riktade vetenskapen med en nästan förkrossande mängd ma[ 446 ]terial. Hans arbeten kommo anatomien, normal väfnadslära, zoologi, jämförande anatomi och framför allt fysiologien till godo, och i den sistnämnda vetenskapen. skref han en klassisk, än i dag mönstergill lärobok. Äfven i patologien banade han väg genom sin värdefulla afhandling om de sjukliga svulsternas finare byggnad och form 1838.

i446

MAGNUS HUSS.

446

Med många af dessa utlandets förnämste naturforskare stod Anders Retzius i den närmaste förbindelse, och med många af dem, Johannes Muller, Carl Ernst von Baer m. fl., hade han redan vid naturforskare- och läkaremötet i Berlin 1828 knutit en för lifvet varande innerlig vänskap. Under den lifliga beröringen med dem och framför allt med Berzelius insåg han, att medicinen själf är en naturvetenskap, hvilken icke genom spekulation och spekulativa teorier, såsom dittills varit det vanliga äfven i vårt land, utan allenast genom noggrann kritisk iakttagelse och genom djupgående kunskap om organismen själf i friskt såväl som i sjukt tillstånd kunde från sitt famlande tillstånd höja sig till verklig läkarevetenskap och läkarekonst. 447

Såsom lärare i normal anatomi och fysiologi såväl som i patologisk anatomi vid liköppningarna å lasarettet äfvensom genom föredrag i läkaresällskapet sökte han från början verka reformerande i den äkta naturvetenskapliga forskningens riktning. Hans stora geniala läraretalang, hans eget brinnande intresse för undervisningen, hans skarpa, praktiska blick, hans själfuppoffrande håg att gagna och hans hängifvenhet verkade snart lifvande på lärjungar och yrkesbröder. Så ytterst klent utrustadt carolinska institutet vid denna tid ännu var och så stjuf[ 447 ]moderligt det än behandlades från statsmakternas sida, samlade sig sålunda likväl kring Anders Retzius en framstående lärarekrets. I denna krets märktes sådana män som Carl Johan Ekströmer, 1793—1860, professor i kirurgi och öfverkirurg vid serafimerlasarettet, Magnus Huss, 1807—1890, föreståndare för den första ordinarie medicinska klinik i Sverige, öfverläkare vid serafimerlasarettet, ordförande i sundhetskollegium och generaldirektör, utmärkt lärare och högt ansedd läkare, bekant för sitt klassiska arbete öfver kronisk alkoholism; Fr. Th. Berg, 1806—1887, öfverläkare vid allmänna barnhuset, som han åter satte i ordning efter en tid af iråkadt förfall, medicinalråd och chef för statistiska centralbyrån, P. Fr. Wahlberg m. fl., och under Anders Retzius’ ledning arbetade sig institutet upp till ett välordnadt och betydelsefullt läroverk, trots det ofta förbittrade motstånd, som genom Hwassers inflytande från Uppsala universitet sattes mot hvarje framsteg institutet gjorde. Anders Retzius skulle icke heller få upplefva dess likställighet med universitetens fakulteter, men då omsider denna likställighet efter Retzius’ död tillerkändes detsamma af statsmakterna, så var grunden till denna framgång lagd väsentligen genom den höga utveckling, till hvilken Retzius’ och hans medlärares ihärdiga arbete bragt läroverket. Icke utan skäl har också Anders Retzius’ byst blifvit rest på institutets gård. 448

Jämte sin oaflåtliga verksamhet såsom lärare och vetenskaplig skriftställare på anatomiens, så väl den patologiska som den mikroskopiska och komparativa anatomiens område, fann Anders Retzius äfven tid att bearbeta ett fält, på hvilket hans verksamhet företrädesvis skulle bli banbrytande. Hans arbeten på etnografiens och särskildt den antropologiska kranioskopiens område äro också af sådan betydelse, att han kallats “den moderna antropologiens fader”.

Professor Sven Nilsson, 1787—1883, af betydenhet såsom zoolog och författare till “Skandinaviens fauna”, ett för sin förträffliga stil och sina fängslande beskrifningar af djurens lif utmärkt arbete, ett verkligt nationalverk, var äfven en framstående forskare på fornkunskapens område och nedlade i sitt stora arbete öfver “Skandinaviens ur-invånare” resultatet af sina forskningar. Anders Retzius hade på allt sätt sökt öka den samling hufvudskallar, af hvilken institutet var i besittning, och dessutom länge sysselsatt sig med studier öfver hjärnans utveckling samt hufvudskålens däraf beroende form, då Sven Nilssons undersökningar öfver nordens fornfolk framkallade frågan, om de kranier, hvilka man funnit i urgamla grafkamrar, tillhört samma ras som de nuvarande svenskarne eller lapparnes stam. Detta ämne upptogs nu af Retzius, som sökte utforska hvad som i hufvudskålens form är typiskt för den stora mängden inom hvarje folk, svenskar och deras grannar, slaver, tschuder och lappar. Han fann då, att det för kraniets form mest betecknande draget kunde uttryckas i längdens förhållande till bredden, hvilket hos svenskarne i medeltal befanns vara som 1000:773, hos slaverna som 1000:888, medan åter tschuders och lappars skallar visade förhållanden, som ligga mellan dessa båda tal. På dessa förhållanden grundade han ett förslag till människorasernas naturliga gruppering, och detta förslag väckte genast det största uppseende. Bidrag och upplysningar kommo från alla håll, och under sina resor i utlandet samlade Anders Retzius själf nya rön. Han undersökte sålunda hufvudskålsformen hos Frankrikes och Englands fornfolk och åtskilde iberiernas, de egentliga kelternas och normannernas kranieformer. “Hos en forngrekisk hufvudskål fann han den form, som tillhört det östra Europas äldsta inbyggare, skyter [ 448 ]och sarmater, och uttalade den tanken, att de egentlige hellenerna aldrig varit flertalet af Greklands forne invånare; han visade, att Apollo framställdes med dessas, den högre, förnämligare stammens hufvudform, men Herkules, den råa kraftens typ, med den lägres.” På detta sätt tillkom läran om hufvudskålens båda former: den ena lång, oval, “dolikokephalisk”, med betydlig skillnad mellan längd och bredd, eller i medeltal ett förhållande som 1000:750, med lång nacke; den andra åter rund eller något fyrkantig, “brakykephalisk”, med en längd, som till bredden förhåller sig såsom 1000:800 och däröfver, med kort nacke. Till dessa båda former hos själfva hjärnskålen komma två olikheter hos skallens ansiktsdel, som kan vara “ortognatisk”, d. v. s. där profilen närmar sig den lodräta linjen, eller “prognatisk,” med utstående käkar. Den förra ansiktsformen har från äldsta tider tillhört de ädlaste af människosläktets stammar, den senare varit råhetens och vildhetens följeslagare; men hvar och en af dessa ansiktets karaktärer kan vara förenad med den ena eller andra af hjärnskålens båda former, så att fyra grupper uppstå, hvilka äro fördelade öfver jorden.

Äldre försök till folkslagens indelning hade före Anders Retzius gjorts, bland andra af Johann Friedrich Blumenbach (1752—1840), högt förtjänt läkare och naturforskare, professor i Göttingen, hvilken måste betraktas såsom etnologiens grundläggare och som, intagen af tanken på en enda grundform, sökte i hufvudets bildning, i ansiktsdragen, hårets beskaffenhet, färgen, språket, allt i förening, karaktärerna för de raser, han uppställde och som delvis än i dag kvarstå. Anders Retzius’ lära var emellertid ett afgjordt framsteg, enär den i stället för de växlande kännetecken, Blumenbach anlitade, uppställde de varaktigare anatomiskt-fysiologiska karaktärerna. Etnologien har sedan dess gjort betydande framsteg i enskildheter, ändrat och förbättrat mycket, vidgat sin synkrets och tillägnat sig nya områden, men följer ämnu den ledtråd Anders Retzius gifvit henne.

Anders Retzius’ lära om hufvudskålsformerna skulle emellertid också bidraga till att vederlägga ett system, som under århundradets början väckte stort uppseende och förvärfvade sig och ännu bevarar många anhängare samt uppställdes af den s. k. “frenologiens” grundläggare.

Franz Joseph Gall (1758—1828) sysselsatte sig redan såsom student i Wien med hjärnans anatomi och framträdde 1796 för första gången med den åsikten, att hos de särskilda delarne af hjärnan, d. v. s. hos organet för samtliga andliga funktioner, äfven de olika arterna af förstånds- och känselverksamhet måste vara lokalt fördelade. Hvarje särskild yttring af den andliga verksamheten, goda och dåliga drifter, laster och dygder, karaktärsegenskaper, sinnen o. s. v. vore anatomiskt bundna vid en särskild del af hjärnan, hvilken därigenom erhölle en motsvarande starkare utbildning. Enligt Gall skulle detta utpräglade framträdande af en hjärndel göra sig märkbart äfven i hjärnskålens form, och på detta sätt skulle en möjlighet uppstå att lära känna hvarje individs hufvudegenskaper, genom att känna på hans hjärnskål. Gall och hans förnämsta apostel Spurzheim, som var en duktig anatom, uppställde ett helt, tämligen inveckladt system af dylika sinnen och drifter, hvilka alla skulle gifva sig till känna genom motsvarande höjningar eller fördjupningar hos hjärnskålen, och denna lära sysselsatte talrika läkare och lekmän, framför allt i England, där Combe blef en entusiastisk anhängare af densamma, och i norra Amerika, där man till salu utbjöd skallar, på hvilka de särskilda sinnenas plats var grafiskt utritad.

[ 449 ]Det kan icke bestridas, att Galls och Spurzheims läror ha ett visst släkttycke med de moderna teorierna om hjärnverksamhetens lokalisationer, och måhända ligger sålunda icke heller en alldeles oriktig tanke till grund för densamma. Men fördelningen af de olika sinnena, begären och drifterna på den yttre hufvudskålen var godtycklig och hade ingen motsvarighet i hjärnans former. Det har också med rätta framhållits, att Gall “började med att uppfinna en hypotes och sedan uppfann en anatomi för hypotesens skull”. “Med anatomens insikter och naturforskarens metod” tillintetgjorde emellertid Anders Retzius också den s. k. vetenskapliga grund, hvarpå frenologien stödde sina satser. Han framhöll sålunda det obestridliga, men ur frenologiens synpunkt oförklarliga förhållandet, att själsegenskaperna icke försämras af den hufvudets konstiga ombildning, som är i bruk hos så många folkslag.

Men äfven på andra områden än anatomiens och etnografiens fann Anders Retzius’ verksamma ande och lifliga intresse tid och tillfällen att ingripa på ett ofta särdeles fruktbärande och såval för institutioner som lärjungar välsignelsebringande sätt. Och där hans skarpblick upptäckte, att förbättringar och reformer kunde införas eller voro behöfliga, uppbjöd han också genast hela sin energi för att åstadkomma ett bättre och visste att därjämte väcka och sporra äfven andras intresse.

Inom svenska läkaresällskapet, vetenkapsakademien och landtbruksakademien var han en mycket verksam och inflytelserik ledamot. Tidskriften “Hygiea”, som utgifves af svenska läkaresällskapet, kom bland annat till stånd på hans initiativ; likaså svenska trädgårdsföreningen, som på sin tid bröt banan i Sverige för trädgårdsedlingen. For den allmänna hygienen hade han ett öppet öga som få och var en af de första, som arbetade på, att medicinen mer och mer skulle gripa in i samhällslifvet, verka i stort, göra sunda hygieniska grundsatser gällande och särskildt i städerna kraftigt ingripa för genomförande af sanitära åtgärder i byggnader för insläppande af ljus och frisk luft och, till förekommande af bostädernas öfverbefolkning, verka till förebyggande af folkets fysiska försämring, af farsoters härjningar och undanrödjande af de orsaker, som framkalla endemiska sjukdomar. Han yrkade på, att kommunalstyrelserna medgåfve ett upplyst inflytande åt kunnige läkare, arkitekter, civilingeniörer, hvilka hade insikt i den medicinska hälsoläran. “Där icke detta äger rum”, sade han, “har icke den första gryningen för denna viktiga samhällsangelägenhet inträffat, nämligen den grad af upplysning, genom hvilken man lär, att speciella insikter erfordras i hvarje sak för att rätt handhafva densamma.” De åsikter Anders Retzius sålunda förfäktade i kommunal hälsovård funno emellertid på hans tid ännu föga anklang, och först en dyrköpt erfarenhet af upprepade farsoter, kolerans, tyfoidfeberns och koppornas härjningar, skulle i detta afseende under århundradets senare del öppna ögonen på så väl hufvudstadens som landsortens myndigheter för vikten af dessa åsikters tillämpning. Så mycket än i många afseenden härutinnan åstadkommits, stå vi dock ännu långt ifrån förverkligandet af det mål, som redan på 1840-talet uppställdes af Anders Retzius.

*

450

På kommunikationsväsendets område tog vårt land under denna tid ett jättesteg framåt genom ångfartygens införande och Göta kanals byggande. Ångfartygen gjorde sålunda en fullständig omhvälfning i landets hela trafikvåsen, i [ 450 ]stort som i smått. Från att man dessförinnan antingen nödgats åka landsvägarne med en mer eller mindre bekväm skjuts, på den förskräckliga “rapphönan” eller bondkärran utan fjädrar, om man icke kunde skaffa sig egen vagn, och under en senare tid med de tunnsådda diligenserna, eller också anförtro sig åt någon skutskeppare och väders och vinds bevågenhet, började snart regelbundna ångbåtsturer införas mellan hufvudstaden och landets kuststäder och på de många insjöarna. I sinom tid skulle äfven roddarbåtarne med dess gamla roddarmadamer, hvilka upprätthöllo förbindelserna i Stockholms omgifningar, lämna plats för ångsluparne. Den första ångbåten byggdes emellertid i Sverige af en dit inflyttad och därstädes bosatt utländing, hvars namn är oupplösligt förknippadt med de första tillämpningarna af ångkraften i vårt land.

Denne man var Samuel Owen, född 1774 i England af medellösa föräldrar. Efter en till det nödtorftigaste inskränkt skolundervisning måste han från tio års ålder sörja för sig själf och fann i Bulton & Watts stora maskinverkstäder tillfälle att utbilda sin fallenhet för mekaniken. Till Sverige öfverflyttade han på bedrifvande af Edelcrantz, som 1804 under sin vistelse i England hörde sig om efter en för ångmaskiners uppsättande lämplig person och hos hvilken Owen förordades. I sitt adoptivfädernesland utvecklade Samuel Owen därpå under ett tredjedels århundrade en lika storartad som gagnande verksamhet, och på de mekaniska verkstäder, han anlade, tillverkades öfver 60 ångmaskiner, 5 valsverk och mer än 1,000 trösk- och kvarnverk, förutom en myckenhet andra redskap. Owen hade icke vistats länge i Sverige, innan han insåg, att Fultons nya uppfinning skulle bli af oberäknelig nytta för ett på vattendrag så rikt land, och redan i juli 1816 gjorde Owen sitt första försök i denna riktning på Mälaren med en liten båt af 16 alnars längd och en ångmaskin af 4 hästkrafter. Den första verkliga passagerarebåt i Sverige var också Owens verk. Denna båt var den ofvan omtalade “Amphitrite,” och med dess resa till “folkmarknaden” i Västerås år 1818 invigdes ångbåtsfartens tidehvarf i Sverige. Själf byggde Owen sedermera 5 trä- och 2 järnfartyg och tillverkade tillsammans 19 ångfartygsmaskiner. Det af honom sålunda påbörjade ångfartygsbyggandet gaf snart en sådan utveckling åt ängbåtsfarten, att redan 1836 funnos 24 ångfartyg med 1,000 hästkrafter, och dessas antal hade 1860 ökats till 203 med 9,332 hästkrafter och 1870 till 388 med 11,626 hästkrafter.

Owens verksamhet sträckte sig äfven till andra områden, och sålunda har han förtjänsten af att i Sverige ha infört puddlingsmetoden i järnberedningen. Owen var emellertid för mycket fallen för experiment för att förtjäna en förmögenhet, men denna gång glömde Sverige dock icke hvad det var skyldigt en sådan verksamhet. Redan vid 1828 års riksdag tilldelade ständerna Owen en lifstidspension af 3,000 rdr rmt och brukssocieteten lade därtill ett belopp af 500 rdr att årligen utgå under Owens och hans hustrus lifstid. Owen var medlem af Vetenskapsakademien och afled 1854.

Det var naturligt, att Göta kanals fullbordan skulle bli utgångspunkt för en liflig samfärdsel och i sin mån icke obetydligt bidraga till ångbåtstrafikens mångfaldigande. Denna anläggning var Baltzar Bogislav von Platens på en gång storverk och sorgebarn, men har förevigat hans minne såsom ett bevis på hvad en järnfast vilja förmår uträtta äfven under vidriga omständigheter.

[ 451 ]

i451

FRANS JOSEF I, KEJSARE AF ÖSTERRIKE.

[ 452 ]

i452

FREDRIK WILHELM IV, KONUNG AF PREUSSEN.

453 [ 453 ]För Platen började nu också dessa riksdagsstrider, under hvilka han dels hade att försvara sitt verk mot förebråelser, klander och angrepp och dels att tillkämpa sig de ständigt ökade summor, det stora verket visade sig kräfva för att bringas till ett lyckligt slut. Att han härvid gjorde sig skyldig till en beklaglig egenmäktighet och på ett betänkligt sätt sköt öfver målet, hade sin grund i hans åskådningssätt, att kanalen vore ett lifsvillkor för Sverige, ett åskådningssätt, för hvilket “en juridisk uppfattning af bolagets förpliktelser icke hade någon betydelse.” Kanalens fullbordande var, enligt Platens mening, en statens oafvisliga skyldighet, och de enskilde, som blott kommit staten till hjälp med penningar, finge staten för den skull icke låta bli lidande.

Ehuru motvilligt, beviljade ständerna de medel, som begärdes för att komma kanalbolaget till hjälp, och fastställde en plan för ordnandet af dess affärer, men icke förty skulle kanalarbetet snart åter råka i största fara genom den med detsamma förknippade kanaldiskonten, “en i sig själf onaturlig förening, som var Platens eget verk och som genom kanaldiskontens ofullständiga organisation utan inskränkning af dess låneverksamhet och utan all grundfond måste utsätta själfva hufvudföretaget för de största vådor.” Varnande röster hade icke saknats, och kronprinsen själf uttalade sina farhågor. En kris närmade sig också med stora steg, och då Platen utom diskontovinsten, som han ägde rätt att använda, äfven låtit diskontobanken försträcka kanalbolaget stora summor därutöfver, hvartill han icke hade rätt, måste diskontobanken slutligen på hösten 1817 inställa sina betalningar vid samma tid som detta öde äfven drabbade Göteborgs och Malmö diskonter. Men då de båda sistnämnda diskonternas obestånd till en stor del orsakats af ett svikligt och oredligt förfarande från deras styresmäns sida och ansenliga underslef medverkat till detsamma, träffades Göta kanaldiskonts direktion icke af dylika förebråelser, och för själfva kanalarbetena, deras ledning och förvaltning hade den kommitté, som kronprinsen tillsatte för att granska dem, endast loford. I denna kommittes berättelser heter det sålunda: “Man förvånas öfver människosnillets uppfinningsförmåga, och man gläder sig att finna, det allt, som leder till säkerhet och varaktighet i arbetet samt till bekvämlighet och lättnad vid dess utförande, iakttages med oaflåtlig tillämpning af de genvägar, erfarenheten ger vid handen, och en ständig forskning på andra länders fortgående upplysning på samma väg.”

Trots allt detta beröm var den storm, Platen vid riksdagen måste bjuda spetsen, hård nog. Midt under de svårigheter, den farliga ställningen medförde, höll han den 9 februari 1819 på riddarhuset ett af sina mest berömda tal, i hvilket han upptog frågan om Göta kanal och sökte visa, att dennas anläggande icke var ett enskildt, utan ett allmänt företag. “Vore icke,” frågade han, “Göta kanal en grundval för Skandinavien, för dess försvar, själfständighet, trefnad och förkofran?” Ehuru adeln visserligen förordnade, att talet skulle särskildt tryckas, framkallade Platens uppfattning, att kanalen vore ett allmänt företag, likväl mänga motsägelser, och C. H. Anckarsvärd bestred till och med, att kanalen skulle fortsättas, enär den vore af ingen nytta, medan åter friherre Axel Hierta med mycken skärpa yttrade, att kanaldiskontens direktion hopskrapat så mycket penningar, som kunde fås mot låg ränta, och däraf utlånat en del, medan kanalverket tagit resten och sålunda “tillgripit medel, tillhörande en allmänhet, som icke anade någon osäkerhet.” Till och med motion om laglig undersökning väcktes, [ 454 ]

i454

GÖTA KANALS GRUNDLÄGGNING.
Efter en oljemålning på Drottningholm af Alexander Clemens Wetterling.

[ 455 ]men afslogs. Flera varma vänner af Platen och kanalen, hvilka med mycken vältalighet uppträdde till Platens försvar, vågade icke påstå, att han icke handlat orätt.

Efter många och långa öfverläggningar beslöt riksdagen emellertid, att det årliga byggnadsbidraget af 300,000 rdr fortfarande skulle utgå till kanalarbetet och ingen ändring företagas i byggnadsplanen; däremot skulle kanaldiskontens oktroj utan ersättning förfalla och kanalkassans skuld på något mer än en million afskrefs. Mot detta beslut reserverade sig Platen och ingick till kongl. maj:t med en protest, däruti han på kanaldirektionens vägnar bönföll, att kongl. maj:t måtte skydda bolaget i dess välfångna privilegier och rättigheter, så vidt det rörde bolagets lagliga rätt till full ersättning för upphörandet af dess diskont. Förgäfves sökte Carl Johan förmå Platen att återtaga protesten och hotade taga sin hand från kanalen, men Platen svarade, att konungen nog skulle besinna sig, innan han med berådt mod plockade bort en af ädelstenarne i sin krona, och fäste intet afseende vid konungens varning: “Akta er, akta er väl, grefve Platen!” Slutet blef, att regeringen ogillade protesten och sanktionerade riksdagens beslut. 455

Kanalarbetet fortgick sedermera med samma drift som förut, och den 23 sept. 1822 öppnades hela västgötalinjen mellan Vänern och Vettern för trafiken af konungen själf, vid hvilket tillfälle Platen äfven utnämndes till serafimerriddare. Vid de följande riksdagarne väckte anslagen till kanalarbetets fullbordande icke mera så starkt motstånd, och arbetet kunde fortgå utan afbrott, men själf skulle Platen icke få se sitt verk fullbordadt. Han afled nämligen den 6 december 1829; sedan verket likväl blifvit så nära färdigt, att endast de sista slussarne återstodo att öppna. Den 26 september 1832 öppnades slutligen hela kanallinjeri med mycken högtidlighet, och Sveriges “blå band,” eller också “riksdiket,” såsom kanalen kallades af dess motståndare, var färdigt.

De förväntningar Platen fäste vid sitt företag ha icke uppfyllts i den utsträckning han trodde. Om de måhända också torde ha varit något öfverspända, kunde han emellertid i alla händelser icke förutse, att Sverige med tiden i järnvägarne skulle erhålla en mäktig konkurrent med kanalen, som ansenligt sänkt dess betydelse. Ett storverk förblir likväl Platens lifsgärning i alla fall, börjadt som det var under svåra, nästan hopplösa utsikter och genomfördt trots kriser, förluster och missräkningar, som det kräfdes Platens’ hela viljekraft att öfvervinna.

Enligt sin egen begäran erhöll Platen sin graf vid Göta kanal, och vid jordfästningen af hans stoft afsjöngos Tegnérs minnesord:

“Mannen med det fasta sinnet,
med sin romarviljas makt,
tillhör nu allenast minnet,
som vet mera — än det sagt.

Lefvande han aldrig sviktat,
därför död han hvile tryggt
vid de vågor själf han diktat,
på den strand han själf har byggt.”

[ 456 ]Platens verksamhet inskränkte sig emellertid icke uteslutande till Göta kanal. I samband med denna blef han äfven upphofsman till Motala mekaniska verkstad, som han ursprungligen anlade såsom en liten reparationsverkstad till ett från England inköpt ångmudderverk, men hvilken redan under Platens tid med biträde af engelsmannen Fraser och bröderna Carlsund började utveckla sig till hvad den sedermera blifvit — Sveriges förnämsta mekaniska verkstad, där ångfartyg, pansarbåtar och lokomotiv byggas.

I sin nitälskan för denna sin skapelse drog Platen icke ens i betänkande att, blott han kunde anskaffa kapital åt densamma, använda medel, som icke alldeles sakna bismak af korruption. En rik affärsman hade nämligen lämnat förhoppningar om att förskjuta de penningar, som behöfdes, men endast på det villkoret, att hans måg erhölle ett af honom sökt pastorat. Med anledning häraf skref Platen både till konungen, ärkebiskopen och grefve Brahe och lade dem på hjärtat att förskaffa den sökande pastoratet framför en annan, som hade grefve Rosenblad till förespråkare.

Slutligen måste tilläggas, att Platen var målsman för centralförsvaret med anläggning af Carlsborg äfvensom för skärgårdsflottans ställning i försvarsplanen. I Norges förening med Sverige, sådan den tillkom, hade Platen äfvenledes en högst väsentlig del, likasom han också stod revolutionen af 1809 och dess män nära.

Till ytterlighet enkel, ja nästan tarflig i klädsel — då han erhöll serafimerorden, yttrade han, att han nu kunde begagna en ännu mera sliten rock; den tiden följdes nämligen noggrannt ordensstatutens föreskrift att vid påföljd af riddarvärdighetens förlust alltid bära sitt riddaretecken — förenade Platen med mod och beslutsamhet en utomordentlig handlingskraft och arbetsförmåga. Stränghet och en icke ringa portion butter själfrådighet, som hade svårt att tåla motsägelser, parade sig dock med den samvetsgrannaste rättvisa, som gjorde honom omtyckt af alla hans underhafvande, hvilka han förstod att välja med stor urskiljning. Det förträffliga sätt, hvarpå kanalbyggnaden och alla i samband med denna stående arbeten leddes, har skapat en tradition, i enlighet med hvilken Sveriges utmärkta järnvägsbyggnader utförts. Det var också vid Göta kanal, som Nils och John Ericsson uppfostrades och blefvo Platens gunstlingar. Ännu pojkar, hade de emellertid på något sätt väckt hans missnöje, och då de svarade morskt på hans förebråelser, steg hans häftighet till den grad, att hans hustru, som befann sig i ett angränsande rum, fruktade, att han skulle förgripa sig på dem, hvarför hon, för att afstyra detta, slog omkull sitt sybord. Platen, som fruktade, att hon fallit, glömde pojkarne, skyndade in för att se hvad som händt, och Ericssönerna sluppo undan.

*

456

Med de framskridande åren gjorde sig hos Carl XIV Johan och i hans regering alltmera gällande de ansatser till enväldigt styrande, hvilka mer eller mindre tydligt framträdt redan under de första oroliga tiderna och under dem icke heller alltid varit oberättigade, men nu med det politiska deltagandets utveckling började komma i strid såväl med andan hos den konstitutionella form, 1809 års riksdag gifvit det svenska statsskicket, äfvensom med de frihets- och framstegskraf, som återverkan från händelserna i det öfriga Europa — franska revolutionen af 1830 och polska upproret — väckte äfven i Sverige. Med åren ökades [ 457 ]sålunda endast Carl XIV Johans ursprungliga motvilja mot hvarje rörelse, som uppstod mot regeringen eller icke leddes af henne; och den misstänksamhet, hvarpå konungen under sina föregående år gifvit så många olyckliga prof, öfvergaf honom icke heller under den senare delen af hans regering. Samma uppbrusande häftighet och öfversvallande svada som utmärkte den kraftfulle mannen, kvarstodo också i oförminskadt mått hos den bedagade åldringen.

I sitt statsråd hade Carl XIV Johan för öfrigt föga eller ingen vägledning. Visserligen voro många af dess medlemmar framstående ämbetsmän, men dels hyllade de alltmer föråldrad konservativ riktning, dels afledo eller afgingo de verkligt framstående förmågorna, och de, som trädde i deras ställe, kunde allt mindre mäta sig med sina företrädare, medan åter de kvarsittande statsråden stelnat i de gamla formerna, såsom den gamle excellensen, grefve Matthias Rosenblad, hvilken var statsråd från 1809 till 1840 och från 1829 länge, med obrutna krafter och fullkomligt känslolös för de allt mera skoningslösa angreppen från den liberala tidningspressen, förvaltade justitieministerns ämbete, till dess han äntligen vid 82 års ålder tvangs att afgå; tjänare åt fyra konungar, “aldrig i vägen, men aldrig heller ur vägen,” i hela sitt väsen en “märkvärdig förening af hätskhet i hans fula uttrycksfulla drag samt den kristliga undergifvenhet och ödmjukhet, som han liksom till parad framställde,” påminnande om fru Staëls uttryck om storinkvisitorn i Schillers Don Carlos, att det var en, som “döden glömt skörda.” Någon ändring i den “reserverade hållning gent emot reformkraf, som städse varit utmärkande för Carl XIV Johans regering,” lät sålunda icke förmärka sig, konseljens ledamöter visade en allt större undfallenhet för konungens önskningar och vilja, som slutligen antingen gjorde dem till blotta “ja-herrar” eller förmådde dem att anse all rättfärdighet uppfylld, sedan de i frågor, i hvilkas deras åsikter afveko från konungens, bakom sin reservationsrätt sökt sitt värn mot anmärkningar. “Man tyckte sig finna sådant förkunnadt såsom ett slags halfofficiell doktrin,” säger Geijer. “Man tyckte sig finna grundsatsen af allena-styrandet alltför utsträckt, hvilket äfven i mindre viktiga angelägenheter gaf förhållandet till representationen ett slags udd af personlighet, som lämnade sår. Man tyckte sig finna ett alltför mäktigt sidoinflytande, som allt mer försvagade konseljens eget, och man ogillade, att den utan synbara tecken till oro underkastade sig detsamma.”

Under sina första år i Sverige skulle Carl XIV Johan lära sig svenska språket, och kanslirådet Wallmark hade erhållit förtroendet att bli hans lärare. Men upptagen af de trägna göromål, som vid denna tid hopade sig, hade dåvarande kronprinsen aldrig tid att taga lektioner af Wallmark, hvars uppdrag sålunda blef en fullständig sinekur. Sedermera blef det för konungen för sent att lära hvad kronprinsen nödgats försumma, och denna oförmåga att fullt förstå sitt nya fosterlands språk bidrog i väsentlig mån att hindra Carl XIV Johan från att intränga i de svenska lagarnes, inrättningarnas och sedernas anda och uppfatta sitt folks skaplynne.

Denna olyckliga omständighet gjorde, att konungen måste omgifva sig med personer, hvilka, fullt förtrogna med det franska språket, skulle tjänstgöra såsom tolkar mellan honom och hans folk. Att härvid mycket tolkades i en åtminstone ensidig riktning, berodde på dessa mellanhänders samhällsställning, som gjorde dem afvogt sinnade mot alla rörelser, som på något sätt voro ägnade att rubba det [ 458 ]bestående, men äfven på det rent personliga förhållande, hvari gynnade förtroendemän trädde till konungen och som mer eller mindre måste förrycka den rätta synpunkten på personer och händelser och bringa densamma mer i öfverensstämmelse med konungens personliga tycken och åsikter än med verkligheten och dess kraf. På detta sätt uppstod onekligen ett slags biregering, i hvilken personliga gunstlingar och i öfrigt vid hofvet väl sedda personer erhöllo ett af grundlagarne oförutsedt inflytande på regeringens handlingar och gaf anledning till det myckna talet om en “camarilla”, som i den kungliga sängkammaren under nattliga öfverläggningar bestämde ärendenas afgörande, innan de ännu föredragits i statsrådet. 458

Såsom själen i denna biregering utpekades efter 1828 alltmera general-adjutanten för armén, grefve Magnus Brahe, hvars inflytande under Carl XIV Johans senare regeringsskede också utmärktes med benämningen “Braheväldet”. Excellensen, slutligen riksmarskalken, grefve M. Brahe, född 1790 på det gamla Brahegodset Rydboholm, var emellertid för Carl XIV mer än blott gunstlingen, liksom monarken för grefve Brahe var mer än blott konungen och gynnaren. Han hade nämligen med den mest trofasta hängifvenhet och den varmaste tillgifvenhet slutit sig till Carl XIV Johans person. I detta hänseende äro verser, som den 16 maj 1833 afsjöngos vid en middag för grefve M. Brahe och som meddelades i “Svenska Minerva”, betecknande:

“Det namnet, Du ärfde, det rikaste var
på minnen af växlande öden.
Men skönast historien det antecknat har
för trohet åt kungar — i döden.
Dock ingen så varmt och så trofast som Du
bevarat en kärlek, som ägnas ännu
monarken och hjälten på tronen!”

Framtiden skulle endast bekräfta dessa ord; för öfrigt låg i grefve Brahes hela väsen en sådan ädel ridderlighet, att den redan i och för sig synes jäfva mycket af hvad samtiden lade honom till last. I sina “Minnen” lämnar också grefve H. G. Trolle-Wachtmeister en vacker karaktäristik af denne man och hans egendomliga ställning, i hvilken han bland annat säger:

“Hans favoritskap står ensamt bland alla dem, som hofvens annaler, mig veterligt, kunna uppvisa, genom sin renhet från alla de maktens och inflytandets missbruk till förföljelse eller egna passioners tillfredsställande, hvaraf vanliga gunstlingars historia öfverflödar. Däremot har man en mängd bevis, utom de säkert ännu flera, som ej äro kända, på Brahes bemödanden att såsom en lugnande och försonande ande hejda sin konungslige gynnares till öfverilningar och förhastade beslut så lätt stämda sinne, hvarvid den eljest med så varm vänskap omfattade gunstligen ofta blef bemött med harm och tillbakavisad med hårda ord. Detta erkändes af allmänheten midt under ropet öfver det inkonstitutionella kamarillainflytande, som af honom och genom honom utöfvades på konungen och förnämligast uti befordringsärenden, oberäknadt dem i armén, som lagligen tillhörde hans befattning. Det kunde ej annat än väcka missnöje att se, huru de sökande till statens civila ämbeten och hela skaran af efter pastorat hungriga präster belägrade dörren hos generaladjutanten för armén; men i allt det klander som drabbade det så kallade Braheväldet röjde sig den största skonsamhet [ 459 ]mot gunstlingens personlighet, så vidt det angick hans moraliska egenskaper, äfvensom man aldrig sökte på honom kasta någon skugga af löjlighet. Därtill lämnade han ej heller något ämne, ty ingen har någonsin visat en mera fullkomlig, en mera fin takt än han, att midt uti en efter vårt lands skala nästan furstlig representation undvika hvarje stötande drag af ostentation. Detsamma röjdes i hans hela väsen, som var enkelt och anspråkslöst, fullt af välvilja och af artighet, men utan fjäsk mot höga och låga, alltid med bibehållen värdighet.”

Under konungens sista sjukdom satt grefve Brahe dag och natt vid hans sida, utan att unna sig välbehöflig hvila. Med brutna krafter och nedtryckt af sin djupa sorg öfver den kunglige vännens hädangång, uppfyllde han likväl de plikter hans höga militärbefäl ålade honom och satte sig vid trohetsedåens afläggande till den nye monarken till häst för att själf anföra lifgardet till häst, hvars befälhafvare han var. “Rörande var det att se”, skrifver Trolle-Wachtmeister, “huru han där satt, till utseendet ett lik och med möda förmående att hålla sig kvar på hästen.” Såsom riksmarskalk fungerade han i det kungliga paradlikrummet och under begrafningsakten, “nästan hvarje sekund framstötande ett slags skrik, som han kallade hosta för att det skulle något namn ha, men som lät helt annorlunda och i synnerhet ljöd hemskt då det afbröt tystnaden i likrummet eller gaf eko i kyrkan”. När några månader efter Carl XIV:s död 1844

“riksmarskalken följt sin kung i grafven”,

skref Trolle-Wachtmeister: “Utom Crusenstolpe lämnade han, så vidt jag vet, ingen ovän efter sig. Med välvilja och redlighet kommer man ändå långt här i världen, äfven när för öfrigt medelmåttan blifvit ens lott. Så var det med Brahe.”

Men alla, som hade Carl XIV Johans öra, voro icke lika upphöjda personligheter som grefve Brahe, och i striden mot oppositionen samt framför allt mot den liberala pressen gjorde sig personer gällande, hvilka endast komprometterade regeringen, såsom fallet var med polismästaren i Stockholm Clas Ulrik Nerman, till hvilken justitiekanslersämbetet, som med sådan heder och sådant anseende en gång varit anförtrodt åt grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, i juni 1838 sjönk. De lika förvända som förhatliga åtgärder, hvilka från regeringens sida vidtogos mot det fria ordet och den del af pressen, som vågade framhålla bristerna och yrka på deras aflägsnande, måste också i stället för att kväfva det allt mera tilltagande missnöjet endast ytterligare utbreda och stegra detsamma. Och detta skedde just som pressen vid början af den senare delen af Carl XIV Johans regering plötsligen erhållit ett nytt organ, som skaffade den ett inflytande och ett välde, som med ens gjorde den till en verklig tredje statsmakt. 459

En man uppträdde nämligen, som, i sällsynt grad utrustad för tidningsmannens kall, var i besittning af rika naturgåfvor, ett skarpt och kvickt förstånd, stor lätthet att i tal och skrift uttrycka sina tankar, en aldrig svikande arbetsdrift, god samhällsställning, själfständig förmögenhet, grundlig, och omfattande bildning, vidsträckt och klar blick, sällsynt oförskräckthet och, där sådant behöfdes, oförbehållsam hänsynslöshet; en man, som aldrig förlorade sitt mål ur sikte och skickligt förstod att finna och använda medlen till att nå det, som aldrig under smädelser, motgångar och ens de hätskaste anfall förlorade modet i sin strid för konstitutionell, medborgerlig och ekonomisk frihet och, själf en föresyn i humanitet och välvilja mot dem, hvilka stodo i beroende af honom, också modigt antog sig de smås och förtrycktas sak, på samma gång han såsom verklig mecenat upp[ 460 ]muntrade och understödde flit och duglighet, där han fann dem, och i alla skiften visade sig såsom den hjälpsamme vännen, äfven då han förråddes af afundsjukan eller obeständigheten.

Den mannen var Lars Johan Hierta, af gammal svensk adlig krigareätt, son af akademiräntmästaren i Uppsala, född den 23 januari 1801, student i Uppsala, filosofie magister, juris kandidat, notarie i bergskollegium och tjänstgörande i flera olika verk, bland annat äfven i justitiekanslersexpeditionen. Å dåvarande justitiekanslerens vägnar besökte Hierta vid denna tid äfven hufvudstadens fängelser och fann därvid i smedjegårdshäktet en gubbe, som icke visste, hvarför han blifvit häktad. Vid närmare efterforskande fann Hierta emellertid, att gubben var samma torpare från Värmdön, hvars olagliga behandling gifvit upphof till “Värmdömålet”. På Hiertas anmälan aflät justitiekansleren en skrifvelse till landssekreteraren, och gubben utsläpptes; men den, som efter den betan icke mera insläpptes i några fängelser, det var Lars Hierta, och detta trots justitiekanslerens fullmakt.

Riksdagen 1823 med dess spännande uppträden och vältalighetstornering mellan Platen och C. H. Anckarsvärd skulle emellertid på den unge Hierta, hvilken i egenskap af tjänstgörande i riddarhusets kansli på nära håll fick följa och delvis äfven deltaga i det adliga riksdagsmannalifvet, göra ett intryck, som skulle bli bestämmande för hans framtida verksamhet.

Redan vid denna tid deltog Hierta, som var i besittning af en icke ringa författareådra i den komiska genren, i redaktionen af boktryckaren Imnelius’ skämttidning, det s. k. “Conversationsbladet”, där bland de första alstren af hans penna äfven de öfvermåttan kostliga memorial återfinnas, hvilka Hierta uppsatte åt majoren och hofjunkaren Rosenschütz, ett gammalt original, som äfven ville någon gång lysa med ett anförande och för den skull vände sig till “sin skrifkunnige vän”, den unge riddarhuskanslisten. Vid riksdagen kom Hierta emellertid äfven i beröring med den väldige magister Johansson och öfverflyttade såsom tillfällig medarbetare sin publicistiska verksamhet till dennes tidning “Argus”, men endast för lämnande af notiser och uppgifter, ty Johansson hade till sin och sin tidnings olycka icke det förståndet att uppskatta en så lätt penna som Hiertas. Äfven i riksdagen 1828—30 deltog Hierta, hvilken tillika med dåvarande ryttmästaren, sedermera statsrådet Silfverstolpe täflade om adelns pris af 1,000 rdr bco i stenografi och med honom delade detta pris. Det var också nu som Hierta tillsammans med den sex år äldre umgängesvännen och vid denna tid politiske meningsfränden, assessorn i Svea hofrätt, Magnus Jakob Crusenstolpe, 1795—1865, förverkligade tanken att utgifva en riksdagstidning hvars första nummer utkom den 5 november 1828.

Företaget erhöll från början en betydande framgång, men under dess fortgång slappades dock föreningsbandet mellan de båda utgifvarne, och detta fast företaget varit så fördelaktigt, att Crusenstolpe på sin andel erhöll icke mindre än 5,300 rdr bco. Crusenstolpe hade för öfrigt redan nu närmat sig den konservativa sidan, och för att få ut tidningens nummer klagade Hierta, att han måste låta söka honom “hos Berns, riddarhuset, Askelöf, Carpelan, grefve Brahes antichambre, till och med hemma”.

Under denna samma riksdag, som hade att erbjuda många högeligen spännade dramatiska uppträden, såsom då friherre Carl Henrik Anckarsvärd den 26 [ 461 ]oktober efter ett till ytterlighet skarpt tal gick fram till ladtmarskalkens bord och återlämnade sin riksdagsmannapolett, enär han icke mer ville deltaga i en riksdag, som “begick olagligheter”, mognade också hos Lars Hierta tanken på en framtida politisk verksamhet, hvilken allt mera för honom började framstå såsom en lefnadsuppgift, i samma mån han såg huru litet de liberala idéernas målsmän förmådde uträtta; det blef också nu som Hierta grundade „Aftonbladet”, om hvilket man icke säger för mycket, då man betecknar det såsom på det närmaste förknippadt med det svenska statslifvets utveckling under de följande åren ända till århundradets sista tredjedel. Om nämligen Sveriges medborgare efter sextio års utveckling verkligen också kommit i åtnjutande af de lagar, som stiftades 1809, och i det närmaste erhållit “en konstitutionell styrelse, offentlighet i alla ärenden, lagbundenhet i alla former, tryckfrihet utan intrång af de makthafvande, hvilkas gärningar det offentliga ordet skall kontrollera, ansvarighet för de styrande i alla led, så väl inför folkets representanter vid riksdagen som inför den allmänna rättskänslan, en af stånd och klasser oberoende representation och en samvetsfrihet, hvilken fullständigt utesluter begreppet om en förföljande statskyrka,” så måste man till en väsentlig del tillskrifva detta Lars Hiertas förtjänst och den verksamhet han utvecklade för eröfrandet af alla dessa fördelar ända till dess hans krafter brötos af åldern och han den 20 november 1872 afled. 461

Då Hierta den 6 dec. 1830 utgaf första numret af “Aftonbladet i Stockholm”, hade tidningspressen, som efter statshvälfningen uppblomstrat så förhoppningsfullt, icke obetydligt gått tillbaka. Magister Johanssons “Nya Argus” var efter tio års verksamhet blott en skugga af sig själf; dess af protokollssekreteraren Regnér 1823 uppsatta antagonist “Argus IV” afled i dec. 1830 efter en tynande tillvaro, “ömt sörjd och saknad af 12 prenumeranter”; “Medborgaren”, en oppositionell tidning, uppsatt 1829 och redigerad af Lars Hiertas tio år äldre kusin, öfverstelöjtnant Johan Gustaf Hierta, blef icke långlifvad, och dess redaktör öfvergick därefter till Aftonbladet; “Dagligt Allehanda”, ursprungligen annonstidning, sekunderade Aftonbladet, sedan det öfvergått till kungl. sekreteraren V. F. Dalman, och dess föregående ägare, J. P. Theorell, blef i stället flerårig medarbetare i Lars Hiertas tidning, till hvilken äfven “Post- och Inrikes tidningars” redaktör Nils Arfvidsson slöt sig under några år; “Post- och Inrikes tidningar” var för öfrigt då liksom nu svenska akademiens organ, liksom “Dagbladet” var polisens; Wallmarks “Journal” stod regeringen nära, och kapten Lindebergs, fordom Kellgrens “Stockholmsposten” berodde nästan uteslutande af konungens enskilda vilja. För att bekämpa oppositionen utgaf expeditions-sekreteraren Askelöf en regeringsvänlig tidning vid namn “Den objudna gästen”, hvars titel sedan ändrades till “Svenska Minerva”, och slutligen kommo de båda “salarierade” bladen “Granskaren” och “Stockholms tidning”, båda i stort behof af prenumeranter och utan anseende.

Af de personer, hvilka Hierta anmodat att bli delägare och medarbetare, kom ingen mer än vice häradshöfding Andreas Möller, författare till de båda satirerna: “Riks-soupern” och “Resdejeunern”, att någon tid arbeta i hans tidning. Crusenstolpe, som han också vidtalat, underrättade honom snart, att “man från högre ort gjort honom så fördelaktiga anbud, om han ville ställa sig i spetsen för en annan tidning af halfofficiell natur, att, ehuru denna visserligen blefve af en annan tendens än den Hierta tillämnade, hade han, af ekonomiska skäl och därför att den [ 462 ]försäkrade honom om en angenämare ställning än hans sysselsättning vid hofrättens bord, ansett sig böra antaga dem.”

Hierta, som ursprungligen endast tänkt sköta företagets ekonomi, blef på detta sätt ensam om sitt Aftonblad, men att tidningens tillvaro under dess första årtionde sannerligen icke bäddades på resor, därför drogo såväl medtäflarne inom pressen som hofkanslersämbetet och indragningsmakten genom justitiekanslerens person ifrigt och samvetsgrannt försorg.

Medtäflarnes inom pressen galla sattes emellertid icke så mycket i "mouvement” af Lars Hiertas tilltag att sätta upp en ny tidning som fastmer af den framgång, företaget genast rönte hos allmänheten och den däraf följande ekonomiska vinsten. I synnerhet gjorde sig “mouvementet” — magister Johanssons älsklingsuttryck — starkt gällande i dennes egen tidning. “Argus” hade vid ett tillfälle på sig tillämpat ett uttalande i en fransk tidning, att “de oberoende tidningarnas största brott vore, att de allena ägde läsare”. Som “Argus” icke längre kunde anklaga sig för detta brott, anklagade det i stället “Aftonbladet” för det samma, men förbehöll sig själft “storhet i ett annat — i smädelse mot den en gång föraktade medarbetaren”, denne “orm", som magister Johansson “närt vid sin egen barm”, som leddes af “den obotliga egennyttan, af det aldrig på medlen skådande vinstbegäret”, som ådagalade en “total brist på öfvertygelse, på bestämd politisk opinion, på aktning för sanning, på tendens för allmän upplysning”, som “förnedrade den periodiska pressen från ett offentligt och politiskt verkningsmedel, en i det konstitutionella samhällslifvet påräknad kraft, till en rent af privat industrispekulation, hvilken i denna riktning icke kunde annat än depravera och därigenom vore icke mindre tadelvärd, ja afskyvärd, än allt annat neddragande och ohelgande af det offentliga för den enskilda egennyttans ändamål”. I dessa magister Johanssons tirader instämde de öfriga tidningarna, hvar efter sin förmåga och publicistiska ståndpunkt, och under nästan hela den tid Lars Hierta kvarstod såsom chef för sin tidning, förstummades kören af ovett, skällsord, tillvitelser och lögner knappt ett enda ögonblick.

Aftonbladet blef naturligtvis icke svaret skyldigt och skonade för sin del ingalunda magister Johansson, hvilken det tämligen tydligt angaf såsom — köpt, på samma gång det titulerade honom bland annat för “den kameleantiske pratmakaren”, ett omdöme, som den vördige magisterns följande verksamhet alls icke jäfvade. Äfven de öfriga tidningarna fingo svar på tal i sina angrepp, och de slängar, som därvid utdelades, voro både “mustiga” och “lustiga”.

Om Aftonbladet sålunda utan svårighet redde sig mot sina antagonister inom pressen, blef det emellertid ojämförligt mycket kinkigare för Lars Hierta att reda sig mot åklagaremakten, och denna dref honom slutligen också därhän att han 1835 måste taga sin tillflykt till ansvaringssystemen för att kunna fortsätta sin verksamhet i tidningen.

Aftonbladet hade icke utgifvits stort mer än ett år, förrän redan de officiella åtalens rad började. Bland de första af dessa för tjänar särskildt det åtal omnämnas, som väcktes mot Lars Hierta med anledning af excellensen G. Adelsparres “Handlingar till Sveriges äldre, nyare och nyaste historia”, hvilka trycktes på Lars Hiertas förlag. I dessa “Handlingar” hade Adlersparre, tvärt emot tryckfrihetsförordningens uttryckliga förbud att i tryck utgifva ministeriella handlingar och diplomatiska personers enskilda anteckningar under 50 år gamla, äfven[ 463 ]som enskilda bref, meddelat hvad som föll honom in af de bref och handlingar han hade i sin ägo. Sedan fyra delar utkommit, anställdes i mars 1831 åtal mot utgifvaren, men under tiden utkom äfven den femte delen, och då instämdes Lars Hierta såsom boktryckare, och trots alla Hiertas invändningar, att Adlersparre vore femte delens utgifvare lika väl som de föregående delarnes och således hade ansvaret äfven för denna, förklarade rättens pluralitet Hierta ansvarig. Det hjälpte icke ens, att Hierta nästa rättegångsdag företedde Adlersparres intyg, att han utgifvit äfven femte delen, och åberopade författares rätt att sig själfmant få tillkännagifva. Rättens beslut blef i alla fall, att Hierta skulle stånda ansvar, och han dömdes till 50 rdr bankos böter, en dom, som hofrätten likväl upphäfde.

Om möjligt ännu mera afvita utgång erhöll ett annat tryckfrihetsåtal mot “Aftonbladet” under dessa år, hvari det s. k. “brottets” beskaffenhet bättre än allt annat vittnar om åklagaremaktens goda vilja och domstols och jurys beredvillighet att näpsa den misshaglige publicisten.

Ett rykte hade utkommit i Stockholm, att en karl sökte bryta upp brunnshuset vid Södermalmstorg, men tagit till flykten, skrämd af ankommande personer, hvarvid han kvarlämnat tvänne strutar, som sades ha innehållit arsenik. “Aftonbladet” omtalade ryktet, hvars osannolikhet det framhöll, men uppmanade därjämte polisen att undersöka dess grund och lugna den uppskrämda befolkningen, innan ryktet erhölle större spridning. Med anledning häraf fick “Aftonbladet” uppbära det konservativa “Fäderneslandets” och polistidningen “Dagbladets” tillvitelser, att han “stört hvarje enskilds och följaktligen äfven allmänna lugnet”, och hofkansleren befallde, att “Aftonbladet” skulle åtalas. Samma domare i kämnärsrätten, som fällt domen om femte delen af Adlersparres “Handlingar” och för denna salomoniska dom stodo under åtal, utsågo jurymän i det nya målet, och Lars Hierta fälldes att plikta för spridande af falska rykten “till allmänhetens förvillande och förledande”!

Turen kom nu till åtal äfven i politiska frågor. Hatet mellan Adlersparre och C. H. Anckarsvärd, hvilket alltsedan revisionen 1827 varit en “öppen hemlighet”, slog ut i full låga, då den senare utgaf sin s. k. “politiska trosbekännelse”, som gaf anledning till en lika liflig som bitter polemik i broschyrer och tidningar om och mellan “1809 års män”. I sin trosbekännelse hade Anckarsvärd emellertid äfven vidrört riksdagens sammansättning och nödvändigheten af en representationsreform, hvartill ett förslag också redan utgått från Anckarsvärd tillsammans med den högt aktade expeditionssekreteraren Johan Gabriel Richert, 1784—1864, en af Sveriges mest framstående jurister och förnämste utarbetaren af de af 1814 års lagkomité 1826 och 1832 framlagda “förslag till allmän civillag” och “till allmän kriminallag”. Med anledning dels af Anckarsvärds uttalanden, dels ock af missnöje öfver den långa riksdagens obetydliga resultat sattes en agitation i gång för insamlande af underskrifter på en petition i representationsreformfrågan, en agitation, i hvilken såväl “Aftonbladet” som “Dagligt Allehanda” deltogo. Båda dessa tidningar skulle emellertid råka illa ut för sitt uppträdande, och då de meddelade petitionens ordalydelse, hvari det vädjades till konungens “sant kungliga egenskaper, personliga själsstorhet och lyftning öfver partiintressen” samt framhålles, att “riksens ständer endast synas representera ståndsintressena, oädla fördomar, förflutna tiders missbruk och hårdnade villfarelser”, lät hofkansleren åtala dem för “smädelser mot riksens ständer”. “Dagligt Allehan[ 464 ]das” ansvarige utgifvare aftjänade visserligen redan nio månaders fängelse å fästning för några misshagliga uttryck, som beifrats i ett par af tidningens utrikesartiklar, men detta hindrade icke, att han uppfördes för att svara i det inhemska brottmålet och fälldes. Lars Hierta däremot, som detta år bodde på söder och således hade sitt forum vid kämnersrätten i det gamla stadshuset, frikändes af den därstädes tillsatta juryn, hvilket gaf den konservativa “Granskaren” anledning till den klagan, “att skiljaktigheten i åsikter, lagbegrepp och samvete kunde bli så stor, blott man gick öfver slussen”.

Alla dessa åtal voro emellertid endast preludier till de åskor, som från myndigheternas sida skulle urladda sig öfver det förhatliga “Aftonbladet” och dess utgifvares hufvud. Men dessförinnan skulle svenska folket få upplefva rättegången om ett högmålsbrott, som torde vara alldeles allenastående inom rättsskipningens annaler. Det var målet mot nuvarande “före detta kunglig” dramatiska teaterns uppbyggare, kapten Lindeberg. 464

Anders Lindeberg, 1789—1849, var egentligen militär och hade deltagit i 1808—1814 års krig. Han var en kunskapsrik litteratör, som med stor redighet behandlade politiska, litterära och statsekonomiska ämnen och bland annat skref en artikel: “Sverige 1809 och 1832”, men sedan hans egen tidning nödgats upphöra, öfvergick han till “Aftonbladet”, hvilket han sedermera i flera år tillhörde såsom medarbetare. Lindebergs dröm var att få anlägga en teater i hufvudstaden, och redan 1832, då han på sin begäran om tillstånd härtill hos kongl. maj:t erhållit afslag, hade han vändt sig till justitieombudsmannen för att vinna rättelse. Nu uppvaktade han 1834 i mars åter denna ämbetsman med en skrift, i hvilken han i starka uttryck tecknade motiven till de förnyade afslag, han erhållit på sina upprepade ansökningar, och “uppmanade denne lagarnes och laglighetens väktare att tillse, om lagar funnes, enligt hvilka detta kunde honom förbjudas, och i sådan händelse, sin instruktion likmätigt, vidtaga åtgärder, för att desamma, såsom icke öfverensstämmande med grundlagen, måtte afskaffas”. Denna anmälan var i själfva verket riktad mot konungens egen person, ty Carl XIV Johan var den kungliga teaterns ägare, och det var således han, som “sig till vinning ville upprätthålla det teatermonopol”, hvaröfver Lindeberg klagade, och “till förmån för den kungliga teatern inkassera den beskattning på andra teatrar i landet”, hvars olaglighet Lindeberg framhållit.

Lindebergs framställning var visserligen ohöfvisk och kunde för sin grofhet väl tålt att åtalas, men mellan storleken af det straff, som åklagaren måste yrka för “lasteligt tal om konungen”, och det brott, Lindebergs öfverdrifna påståenden verkligen kunde innebära, förefanns emellertid ett sådant missförhållande, att straffet aldrig kunde sättas i verket, och hela målet blef också en komedi, som blottställde höga vederbörande för ohjälpligt löje. Lindeberg åtalades nämligen icke i tryckfrihetsväg för sina “Upplysningar angående teatern”, utan i stället gjordes hans skrifvelse till justitieombudsmannen till föremål för åtal för majestätsbrott, och den 11 april infann sig Lindeberg inför Svea hofrätt, därifrån han, enligt åklagarens yrkande, fördes till stadshushäktet.

I sitt svaromål sökte Lindeberg visserligen göra gällande, att hans anmärkningar afsåge “dem, hvilkas råd och underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt gällande handling”; men denna åsikt ville vederbörande alls icke [ 465 ]erkänna. Enligt deras åsikt vore konung och regering alldeles icke liktydiga begrepp; Lindeberg försvaräde sin sats, att “konungen, då beslut i statsrådet sades af honom fattade, just betydde den regeringsmakt, om hvars åtgärder en hvar ägde fritt uttala sina ogillande såväl som gillande omdömen, och alldeles icke den regerande monarkens enskilda person”; och “kraftigt och hänfördt” klingade hans ord, vare sig han bemötte åklagarens påståenden eller vände sig som “en man af heder i fängelset till en man af heder på tronen”. Den 19 juni föll Svea hofrätts dom, lydande på, att kapten Lindeberg skulle, “sig till straff och androm till varnagel, mista lifvet genom halshuggning”. Med orubbligt lugn åhörde Lindeberg domens uppläsande, hvarefter han endast sade: “Jag beklagar den kungliga hofrätten.” Högsta domstolen fastställde den afkunnade domen, men med tillagd benådning från lifsstraffet till tre års fängelse å fästning.

Höga vederbörande råkade emellertid i icke litet bryderi, då den dömde vägrade mottaga benådningen och i stället yrkade på domens verkställande. “Mer än en gång”, sade Lindeberg, “har jag förklarat, att jag vill ha rättvisa, ej nåd. Om jag frivilligt antog villkoret af ens en enda timmes fängelse eller en enda skillings böter, då först blef jag brottslig, emedan jag förrådde sanningen, instämde i den skändliga lögnen, att jag smädat konungen, när jag icke ens nämnt hans person.” Han anhöll endast att för vidtagande af några ekonomiska åtgärder få afrättningen uppskjuten två månader, “t. ex. till den 8 november, som var hans födelsedag”. Skulle detta emellertid icke låta sig göra eller “ansåges hans begäran förutsätta ett slags ynnest”, afstode han från densamma och anhöll blott att med det snaraste få veta dagen, då man skulle taga hans hufvud. Förgäfves sökte man skrämma Lindeberg genom att låta en prästman besöka honom för att bereda honom till hans hädanfärd. Den tappre kaptenen förblef orubblig, och det behöfdes icke hans politiske väns, bokhandlaren P. Götreks, ryktbara uppmaning: “Låt dem taga hufvudet, herr kapten, låt dem taga hufvudet, det gör så godt, så godt!” för att hans mod icke skulle svika.

Äntligen hittade grefve af Wetterstedt på en utväg att slippa halshugga Lindeberg. Någon tid före hans sak hade ett par utfattiga adelsmän, baronerna E. von Vegesack och G. von Düben, dömts till landsflykt för lagstridiga förbindelser med den afsatte Gustaf IV Adolfs son, prinsen af Wasa. Det vill synas, som om de båda nödställde friherrarne förehaft en liten finansspekulation för att förskaffa sig kontanter af före detta konungens son genom att förespegla honom utsikter att kunna bestiga sin fördrifne faders tron, hvilket dock ”omöjligt kunde gå utan uppoffrande af penningar.” Aftonbladet för den 20 oktober 1834 tillkännagaf nu, att “hans maj:t konungen på ett sätt, som motsvarat folkets väntan och hopp, öfverlämnat sig åt sitt hjärtas ingifvelse och firat den 24:de årsdagen af sitt landstigande på den svenska jorden med en amnesti för alla för politiska eller högmålsbrott dömda personer. I följd häraf har kapten Lindeberg i dag på förmiddagen fått sig friheten förkunnad och friherrarne Düben och Vegesack få återvända från sin landsflykt”.

Den Lindebergska episoden hade icke vållat något afbräck i förföljelserna mot pressen, och det dröjde icke länge, förrän Lars Hierta skulle förlora “sin rätt att lagligen ansvara för sina och andras ord i Aftonbladet”. Den osäkerhet, som förefanns i den ekonomiska lagstiftningen, tillät regeringen att godtyckligt [ 466 ]utfärda utförsel- eller införselförbud eller förbud mot brännvinsbränning — förbud, hvilkas utverkande ofta hörde till tidens finansspekulationer och ansenligt riktade månget “hus” i hufvudstaden — och då allmänheten den 7 februari 1835 öfverraskades af ett förbud mot brännvinsbränning, om hvilket själfva “Svenska Minerva” fann, att det på ett “vådligt sätt” gagnade brännvinsspekulanterna, vände sig Lars Hierta i skarpa ordalag mot regeringens sätt att — under sken af faderlig omsorg — göra ofta ganska betänkliga ingrepp i den enskilda äganderätten. Men härmed hade också “Aftonbladet i Stockholm” talat ut. Tidningen indrogs på hofkanslerens befallning, och Lars Hierta fick i och med detsamma icke heller vidare utgifva någon tidning. 466

Med kännedom om indragningsmaktens framfart under första skedet af dess tillvaro, hade Lars Hierta, som ständigt af sina motståndare fick uppbära förebråelser för sin stora försiktighet, visligen icke heller svikit denna egenskap, utan, då han satte upp sin tidning, förskaffat sig tillstånd att genom sin broder utgifva “Det nya Aftonbladet”, likasom också genom en medarbetare inom redaktionen, häradshöfding A. Möller, tillståndsbevis å “Tiderna”, och efter den första indragningen skyndade sig en annan redaktionsmedlem, auditör K. W. Lilljecrona, att förskaffa sig tillstånd till att utgifva “Det nyare Aftonbladet”. Snart förslogo emellertid dessa hjälptrupper icke längre, utan de olika Aftonbladstitlarne och ansvarige utgifvarne “växte småningom till en hel armé, med hvars tillhjälp Lars Hierta sökte skydda sig mot indragningsmaktens härjningar”. Sålunda utkom mellan åren 1835 och 1841 ända till 26:te Aftonbladet, och bland de ansvariga utgifvarne anträffas personer af alla yrken, landskontorister, e. o. kammarskrifvare och musikhandlare, e o. notarier i hofrätten, viktualiehandlande, f. d. sergeanter, skomakarmästare, hattfabrikanter, f. d. fältkommissarier, löjtnanter, källarmästare, konstförvanter och elever vid musikaliska akademien, metallfabrikörer, f. d. kronolänsmän, handelskokhållare, f. d. studerande; och medan Hierta tvangs att använda alla dessa titlar och ansvaringar, åtalades hans tidning 8 och indrogs den 14 gånger. 467

De anledningar, af hvilka indragningsmakten begagnade sig i sitt förfarande mot Aftonbladet, meddelades aldrig åt offentligheten, och fåfängt fordrade Lars Hierta, att de skulle delgifvas honom. Däremot anfördes de i memorial till statsrådet och grundade sig på tidningens föregifna forsatta smädliga och vrängda, för konung, ämbetsmän och myndigheter nedsättande, liksom för främmande makter sårande skrifsätt; och själen i dessa indragningar, liksom i de åtal, hvilka till omväxling förordnades mot den misshagliga motståndaren, var tillförordnade hofkansleren, statssekreteraren, slutligen presidenten Jakob August von Hartmansdorff.

Denne i så många afseenden ovanligt framstående och visserligen konungske, men alls icke servile eller mot öfverheten särskildt medgörlige man, född 1792, död 1836, hade ursprungligen tillhört riddarhusoppositionen, men sedermera öfvergått till den konservativa sidan. En ifrig motståndare till många åsikter, hvilka det numer synes rent af vidunderligt, att han kunnat bekämpa, såsom religionsfrihet, lika arfsrätt, decimalsystemets införande i mynt, mål, mått och vikt, försvarare af det gamla barbariska straffsystemet äfvensom det gamla oförvandlade beskattningssättet, framställde han å andra sidan förslag till vidtom[ 467 ]fattande och genomgripande reformer i statsförvaltningen, till ett nytt undervisningssätt, till de allmänna räkenskapernas förenklande i banken, i stats- och riksgäldskontoren m. m. Han insåg äfven den stora betydelsen af representationens omdaning och var så genomträngd af nödvändigheten, att adeln själfmant skulle afstå från sin företrädesrätt att utgöra ett själfständigt stånd, att han under sin sista sjukdom lät sin hustru såsom svar på landtmarskalkens hälsning från ridderskapet och adeln skrifva till landtmarskalken: “Bed adeln icke så länge hålla på sin själfskrifvenhet, att han icke har någon nytta af hennes själfuppoffring.”

Ehuru prydd med ämbetsmannens liksom den enskilde mannens dygder, kunnig, verksam, rättrådig och fosterlandsälskande, kunde Hartmansdorff lika litet förvärfva sig en större välvilja ofvanifrån som ett erkännande nedifrån; svårligen kan det heller förnekas, att hans sätt att handhafva indragningsmakten icke vittnade om bornerad envishet och varit i hög grad olyckligt. Fastän Hartmansdorff själf alldeles icke försmådde att anlita pressen för att försvara sina åsikter eller angripa andras, synes han i det hela ha delat den gamle excellensen Matthias Rosenblads mening om tidningsskrifveriet, såsom “en från afgrunden i senare tider uppstigen oren ande att störa samhällens och enskildas lugn, hvilken icke mera utan våldsam skakning kunde nedstörtas i det orena djup, hvarifrån den kommit”.

Skakningar, och därtill af ganska våldsam art, skulle också Hartmansdorffs förföljelser mot pressen slutligen åstadkomma, såsom året 1838 och de näst därpå följande åren nogsamt visade. Den sista indragningen af “det femtonde Aftonbladet” hade så när ställt till “en liten särskild emeut på Stadssmedjegatan”, där massor trängdes utanför Aftonbladskontoret, och slutligen voro 2,500 exemplar af det nya numret sålda i stället för de 750, som eljest plägade gå åt. Denna gång var också allmänhetens nyfikenhet och upphetsning drifven till sin spets. Dagen förut hade nämligen uppträdena utanför stadshuset, där Crusenstolpe satt fången, ägt rum, och om dessa hade Aftonbladet åtskilligt att förmäla. 467b

Tidningen “Fäderneslandet,” för hvars öfvertagande, på förslag från grefve Brahes krets, Crusenstolpe afstod från att inträda i Aftonbladets redaktion, hade snart visat sig vara ett misslyckadt företag. Dess höga gynnare drogo sig tillbaka, och Crusenstolpe förmådde icke ensam fortsätta tidningens utgifvande. Med ekonomisk förlust och anseende sig bedragen af dem, som stått bakom tidningen, måste han upphöra med dess utgifvande och återvände nu till den gamle vännen Hierta, åt hvars förlag han anförtrodde sina “Skildringar ur det inre af dagens historia”, i hvilka han begagnade den personkännedom han under tjänstgöring i de motsatta politiska lägren förvärfvat sig till att framställa både “dagens” och “gårdagens” män så “historiskt,” som detta legat i hans förmåga eller afsikt.

Om Crusenstolpes verksamhet som skriftställare torde väl knappast mer än den meningen råda, att den förestafvades dels af hans föga nogräknade karaktär, dels ock af hämnd till dem, som han ansåg ha vållat sitt ekonomiska obestånd. För sina samtida och långt efteråt framstod han såsom en verklig inkarnation af lögn och nedrighet. Grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, som med uppmärksamhet följde hans författareskap, kallar honom “den förfärligaste kämpe, som [ 468 ]i detta land någonsin trampat heder, grannlagenhet och sanning under fötterna. Hans smädeskrifter, hvilkas långa rad under varierande benämningar ännu fortgår”, skrifver han, “vittna om en förvånande kunskapsrikhet inom så väl den enskilda som politiska skandalens område och röja en stor och ofta hänförande stilistisk förmåga, samt en egen konstmässighet, ej blott att bygga hvarje osanning på verklig grund, utan äfven att berätta själfva sanningen på ett sätt, som anbringar den bredvid den osanning, författaren vill, att man skall taga till lifs.”

Det var farligt för regeringen att utmana en sådan kämpe, och dubbelt farlig blef hennes ställning, då hon därvid gick till väga på ett sätt, som alltför tydligt visade, att man i hans person ville komma åt yttrandefriheten och hos allmänheten väckte föreställningar om “vådan för samhällsskicket samt för personlig frid och säkerhet af en förnedrad och ränkfull domaremakt”. Denna föreställning, för hvars framkallande ansvaret till en icke ringa del drabbar tjänstgörande hofkansleren, underhölls också af de brutala redskap, hvilka man icke drog i betänkande att använda.

Förnämsta redskapet var Clas Ulrik Nerman, yngre broder till bataljonsläkaren vid grefve Brahes regemente och grefve Brahes juridiska hjälpreda vid skötande af hans enskilda processer, såsom Carl XIV Johans välbetrodde man t. f. polismästare i Stockholm, hugnad med lagmanstitel och någon tid, 1836, förordnad till underståthållare, innan han den 21 april 1837 “inemot kl. 12 på natten” steg till t. f. justitiekansler. Denne man befanns lämplig att släppa lös mot pressen och svek icke heller de förhoppningar man satte till honom.

Crusenstolpe hade från Hiertas tryckeri alltifrån början af 1838 utgifvit några ströskrifter, kallade “Ställningar och förhållanden, behandlade i bref,” och några yttranden i det andra af dessa bref, hvilka rubricerades såsom majestätsbrott, åtalades på förordnande af t. f. hofkansleren Hartmansdorff. I egenskap af adelsman kallades Crusenstolpe att svara inför hofrätten vid hofrättsrådet Hindbecks division, af gammalt känd för tillmötesgående mot justitiekanslerens önskningar i fråga om åtal för tryckfrihetsbrott. Aktor inlämnade sitt memorial mot det åtalade yttrandet i Crusenstolpes bref, att “konseljen” genom att å söndag datera en utnämning, hvars olaglighet deducerats, “begått sabbatsbrott och således brutit snart sagdt mot både Guds och världslig och konstitutionell lag”. Hofrättsdivisionen uraktlät först att bereda den anklagade en laglig rättegångsförmån, att nämligen före åtalets fullföljande hemställa till konungen, huru vida det finge upptagas. Därpå valde aktor, d. v. s. justitiekansleren Nerman, och domare, hofrättspresidenten von Rosén, en jury af "icke lagfarna män, hvilkas släktförbindelser och rang inom hofvet, armén och ordenskapitlet förtogo äfven det yttre skenet af ett opartiskt val till sanningens utrönande,” och för att någorlunda förgylla upp en på detta sätt hopkommen jury insattes äfven Berzelius genom öfverrumpling i densamma. I harmen öfver Crusenstolpes skriftställeri hade den store vetenskapsmannen vid en middag hos grefve Brahe låtit undfalla sig några ord, som röjde hans mening vara, att Crusenstolpe kunde och borde fällas. Friherre G. F. Åkerhjelm, ursprungligen ryttmästare, sedermera generaltulldirektör och statsråd, en nära och mångårig bekant till Berzelius, passade genast på och tog honom på orden. Berzelius ansåg sig icke kunna vägra den “erbjudna eller rättare utbjudna” platsen bland jurymän[ 469 ]nen, och då han icke ville dementera sig själf, blef hans votum den pluralitet af en röst, på hvilken Crusenstolpe fälldes. Juryns “skyldig” omsattes därpå af hofrättsdivisionen utan anförande af domskäl i högre straff än det för “skyldig” lägst stadgade och dömde den anklagade till tre års fästning på Vaxholm.

Sällan har en dom väckt större förbittring och uppseende i hela landet, och skarpa uttalanden kommo från alla håll. I ett bref, afsedt att framläggas för kronprins Oskar, ogillade grefve Trolle-Wachtmeister bestämdt hela åtalet, liksom äfven juryns dom, och den konservative von Brinckman, som nyss blifvit upphöjd till friherre och var en af de aderton i Svenska akademien, tog riktigt bladet från munnen och stack icke under stol med hvad han tyckte om målets behandling. “Om Hindbeckska divisionen”, skref han till Askelöf, “haft ett billigt misstroende att välja några af sina jämlikar till jurymän öfver ett majestätsbrott, så finns ju annat hederligt folk med kunskaper och tankeförmåga, utom juristskrået, som sysselsatt sig med rättsbegrepp och lagstiftning, och dessa borde väl ha fått företräde framför dessa högt uppsatta herrar och män, hvilka jag tillräckligt känner, för att på samvete kunna bevittna deras filosofiska oskuld … Ifrån en jury … sammansatt af besoldade krigsknektar och bandprydda hofmän, skulle jag för min del ej ogärna vädja till kämnersrätten i Alingsås, hvilken ju, tillfälligtvis, också kan äga sitt lilla samvete — och förmodligen mindre maktpålliggande konsiderationer”.

Några dagar före juryvalet i Crusenstolpes mål utnämndes t. f. justitiekansleren Nerman till ordinarie justitiekansler, och samma dag juryn valdes, den 12 juni, lämnade ryske zaren Nikolai på aftonen Stockholm, där han varit på besök hos konungen. Men då domen i hofrättens sessionssal afkunnades den 19 juni, ljödo hurrarop för “fästningsfången” både i hofrättshuset och på gatorna, och snart skulle värre uppträden förekomma. 469

I tydlig oro för folkskockningar utanför sin bostad hade Nerman redan den 19 juni omgifvit denna med en trupp af polis och militär, och på aftonen följande dag inställde sig också verkligen en skock skrikande personer och en ännu större hop åskådare. Fönster inslogos i Nermans våning, öfverståthållaren Sprengtporten ville stäfja tumultet utan militär och skulle måhända lyckats, om han icke snart fått märka, att det icke var till honom, som konungen satte sin lit. I stället började för Stockholm ett “belägringstillstånd” under tre månaders tid, hvarunder “dragoner och gardister redo in på och med sabelhugg och arresteringar skingrade folksamlingar, om hvilka icke ens de ihärdigaste polisundersökningar kunde finna annat än att de voro rent tillfälliga, orsakade af nyfikenhet, men hvilka stundom ökades med druckna sjömän och andra representanter för pojkaktig kittslighet, hvilka ytterligare vid några tillfällen slogo in fönster och skränade och fingo tjäna såsom förevändning för att staden öfversvämmades med militär, slottet besattes med artilleri och kanonbåtar förlades på strömmen”.

De våldsamma uppträdena upprepades den 19 juli, då Crusenstolpe skulle afföras till Vaxholm från sitt fängelse i stadshuset. Folkskockningar och rop hade länge fått fortgå ostördt, utan att polismästaren synts ha vetat om oväsendet, tills slutligen fönster inslogos och anfall gjordes mot dörrposter och fönsterkarmar. Slutligen anlände trupper, och skarpa skott afskötos på de folkhopar, [ 470 ]hvilka befunno sig i Peter Myndes backe och Mariagränden. Ett par personer dödades och flera sårades, men sannolikt ingen enda af dem, som våldfört sig å stadshuset, och först sedan detta alldeles onödiga våld begåtts af de af en subalternofficer kommenderade trupperna syntes civil myndighet på platsen. Crusenstolpe affördes emellertid till Vaxholms fästning i en af flottans s. k. “salsslupar”, hvars lilla kajuta ännu i dag finnes i en liten restaurant på Kastellholmen, hvilken under århundradets sista del varit mycket omtyckt och lifligt besökt af Stockholms medelklass. Men då Aftonbladet redogjorde för den “sorgliga natt,” hufvudstaden upplefvat mellan den 19 och 20 juli 1838, träffades det af den sista indragningen. För Hartmansdorffs envishet att spänna indragningsmaktens båge ännu högre sattes slutligen en bom af kronprins Oskar, som, då kapten Lindebergs skrift: “Revolution och republik” utkom, förmådde den gamle konungen att återtaga det bifall till åtals anställande för majestätsbrott mot Lindeberg, Hartmansdorff redan erhållit. Hartmansdorff ingaf då ansökan om sitt entledigande.

Den konservativa tidningen “Minerva” klagade visserligen, att det dåraktiga åtalet mot Crusenstolpe “lagt all makt och all inflytelse i pressens händer.” Men pressens händer visade sig likväl alltför svaga för att blidka de uppskrämda maktägande eller hindra deras verktyg från att med sina våldsamma och godtyckliga kraftåtgärder störa lugnet i hufvudstaden. 470

Missnöjd hade öfverståthållaren, friherre J. W. Sprengtporten, tagit afsked och under ovationer från befolkningens sida farit till sitt landtgods, sedan han funnit sig helt och hållet skjuten åt sidan och icke ens kunnat hindra, att Nermans kandidat till polismästaretjänsten, häradshöfdingen O. Hultberg, förordnades till att sköta denna viktiga och grannlaga befattning. Hultberg spelade emellertid icke allenast en framstående roll under själfva de oroliga dagarne, utan fortsatte äfven långt efteråt att fara fram på ett sätt, som vittnade om den fullständigaste frånvaro af all aktning för lag och rätt och endast förestafvades af det gröfsta öfversitteri. Det är bekant, att han för sina, all anständighet kränkande och sin egen tjänst förnedrande, om den gemenaste brutalitet vittnande glåpord till en flicka, som stod tilltalad inför polisdomstolen, af henne ådrog sig en så eftertrycklig tillrättavisning inför sittande rätt, att han ramlade af stolen. Nu berättades det, att han lät prygla personer, som anträffades ute efter klockan tio. På ett år skedde icke mindre än 900 olagliga häktningar, och en tid voro icke mindre än tio åtal för grofva maktmissbruk anhängiga mot Hultberg. Hvad denne herre kunde tillåta sig framgår bäst däraf, att han på hemlig angifvelse för oärligt förfarande mot kunder, vid personligt besök i en järnkramhandlares bod, åtföljd af flera polisbetjänter, “lade beslag på järnkramhandlarens handelsböcker, rekvisitioner och kladdar allt ifrån 1828, hvarefter en mängd personer uppkallades i poliskammaren, där Hultberg sökte förmå den ene efter den andre att draga sig till minnes, om de icke blifvit bedragna af järnkramhandlaren. Först efter nära en månads dylika förhör öfverlämnades målet till kämnersrätten, som genast återställde åt den förorättade hans handelsböcker och förklarade, att målet icke kunde upptagas, enär det berodde på den, som trodde sig äga anledning till anmärkning mot bekommen räkning, att själf genom särskild stämning göra sin talan gällande. Någon sådan fanns emellertid icke — utom den angifvande bodpojkens tubbare, som kort förut af järnkramhandlaren lag[ 471 ]sökts för reverserad skuld”. Hultberg afsattes slutligen från sitt förordnande i december 1839, sedan han på allehanda sätt tredskats mot hofrätten, och dog någon tid därefter. “Mängden och beskaffenheten” af hans maktmissbruk, ansåg justitieombudsmannen i sin berättelse till den riksdag, som sammanträdde 1840, ådagalägga, att han “icke känt, åtminstone icke uppfyllt sin rätta bestämmelse” och att “främst ibland alla myndigheter, hvilkas ämbetsutöfning påkallat allmänna åklagarmaktens lagenliga verksamhet, utan jämförelse hufvudstadens polisstyrelse stått på den tid, den varit anförtrodd åt häradshöfding O. Hultberg”. 471

Missnöjet med regeringen hade till 1840 års riksdag nått en sådan höjd, att man kunde befara synnerligen häftiga anfall på regeringens medlemmar från oppositionen, hvilken nu hade erhållit så stor makt och var så utbredd, att till och med flera af „systemets” män började inse, att ”en ändring vore nödvändig”. Landshöfdingen, friherre C. O. Palmstjerna, dolde icke heller för grefve Magnus Brahe, att "nationens förtroende till regeringen vore förloradt”, att man “börjat betvifla regeringens rättvisa och icke ville uttala sig för dess opartiskhet” samt att statsrådspersonalen borde ändras före riksdagen, emedan andra skulle komma att draga fördel af det ögonblick, som nu förlorades”. Man hade till och med trott sig spåra en plan, som af oppositionens ledare i förening med andra missnöjda element bland ridderskapet och adeln uppgjorts till att förmå den gamle konungen att afsäga sig kronan till förmån för kronprinsen. I detta syfte hade under året 1839, medan Carl XIV Johan var i Norge och kronprinsen under hans frånvaro förestod regeringen, en “koalition” under före detta statsrådet, friherre C. J. Nordins auspicier kommit till stånd, hvars syfte den store Johan Johansson “till komplett evidens” utvecklade i tidskriften “Freja” och sammanfattade i “mästareorden”:

“Med koalition
hvad är intention?
Svar: abdikation.”

Vid nyåret 1840 hälsade “Aftonbladet” i en vältalig artikel den förestående riksdagen “hvilken endast ville se tronen omgifven af män, som uppriktigt och utan svek styrde i grundlagens anda och lyssnade till den allmänna rösten, för att åt regeringen skänka sin tillgifvenhet och sitt förtroende”; och önskade, att “själfva begreppet om godtycke och våld endast skulle bli ett mörkt minne af den hädangångna tiden, tjänande såsom skugga i fonden att desto mera förhöja den ljusa taflan af instundande tider.” Riksdagen utblåstes den 14 januari och möttes å ena sidan med fruktan, å den andra sidan med stora förhoppningar. För att i möjligaste mån motverka “oppositionen” eller, såsom den af motståndarne kallades, “rabulismen,” hvars banérförare voro C. H. Anckarsvärd på riddarhuset, den myndige, icke sällan brutale, men framstående bruksidkaren, ägaren af Hofors, Johan Thore Petré, född 1793, död 1853, inom borgareståndet, förre klockaren, hemmansägaren Hans Jansson från Dalsland, född 1792, död 1854, inom bondeståndet och slutligen Lars Hierta såväl på riddarhuset som inom pressen, ansågs lämpligt, att den gamle konungen den 25 januari framträdde med ett trontal, som upplästes af kronprinsen och hvari rikets ständer uppmanades att “förstå sin regering” samt omtalades allt hvad som uträttats till landets [ 472 ]båtnad under de 30 år, hvilka förflutit, sedan Carl XIV Johan tog hand om Sveriges angelägenheter.

I första rummet framhöllos sålunda den gamle konungens förtjänster om “fredens bevarande, som vore det enda ärorika målet för en vis och upplyst regering” ; de minnen, konungen vid sin bortgång skulle lämna, vore “af landets bibehållna frihet och af den förkofran, han vid sin ankomst till detsamma icke fann: af öppnade kanaler, af floders och strömmars ökade farbarhet; af nya väganläggningar och hamnbyggnader; af fästen, som höja sig; af vapenförråd och arsenaler; en krigshär af mer än hundratusen man, som utgjordes ej af föråldrade män och barn, men af veteraner och ynglingar; ett kustförsvar af nära 250 kanonslupar och jollar samt stora flottans tillökning genom nybyggda linjeskepp och fregatter; ett åkerbruk, som årligen förbättrades; en industri, som lämnade mer än fördubblad tillverkning i flera viktiga manufakturgrenar; af utplånandet af landets hela utländska skuld och största delen af den inhemska; en årlig ränteinkomst för banken förökad från 248,000 rdr till omkring 700,000 rdr bkomynt, grundad på säkra fordringar; tullinkomsterna inemot tredubblade, under det införsels- och utförselsafgifterna varit nedsatta; en folkmängd, närmande sig Sveriges och Finlands sammanräknäde, innan sistnämnda land blef från Sverige afsöndradt, det vill säga, mer än en fjärdedels högre befolkning än konungen funnit vid sin ankomst; och slutligen hvad som borde synas ännu mer förvånande: föreningen med ett folk, som sedan de äldsta tider af Sveriges historia varit nästan oafbrutet i ett med svenska folket stridigt förhållande.” “Inre förkofran och yttre själfständighet,” sades det slutligen, “kunde ej befästas utan kärleken till endräkt, rättvisa och laglydnad.”

I trontalet hade regeringen särskildt utlofvat framställningar i de ämnen, som voro föremål för oppositionens önskningar, såsom folkskolefrågan, indragningsmaktens afskaffande, representationsfrågan, fattigvårdsfrågan, näringsfriheten, lagverket o. s. v., och på dessa löften tog också oppositionen fasta i det förslag till svarsadress på trontalet, som af bondeståndet antogs med hemställan om de öfriga ståndens anslutning. Fastän detta förslag, som i hofsamma uttryck framhöll regeringens underlåtenhetssynder sedan föregående riksdag, afvisades af de andra stånden, hade likväl utskottsvalen utfallit till oppositionens fördel, och särskildt hade i det viktiga konstitutionsutskottet grefve Carl Henrik Anckarsvärd blifvit ordförande. Förskräckta af den hotande stormen och “för att aflägsna det hinder för samarbete mellan regeringen och representationen, som deras personer kunde utgöra,” begärde statsministrarne och statsråden hos konungen sitt entledigande. Denna begäran upptogs emellertid särdeles onådigt af den gamle konungen, som sade sig icke vilja veta af några “sammansättningar,” men sedermera såg sig nödsakad att bevilja konseljens medlemmar afsked den ene efter den andre, och därmed inleddes en ministerkris, som blef nästan permanent under hela riksdagen.

Oppositionen förmådde nämligen icke göra sig hörd hos konungen, och ingen af “nationens” män anmodades att bidraga till att bilda en lifskraftig konselj. I stället underhandlade grefve Magnus Brahe med än den ene, än den andre, men den på detta sätt nybildade konseljen blef hvarken stark eller långlifvad. Då slutligen konungen den 16 maj sanktionerade statsrådets omorganisation, och ansva[ 473 ]riga departementschefer för regeringens olika afdelningar jämte konsultativa statsråd infördes i de gamla statsrådens, statssekreterarnes och generaladjutanternas ställe, lyckades det för det konservativa partiet med ärkebiskop Carl Fredrik af Wingård, 1781—1851, i spetsen i väsentlig mån hindra den ministerkombination konungen tänkt sig, och de oupphörligt uppstående vakanserna efter afgående statsråd blefvo mycket svåra att fylla. Af sju departement sköttes slutligen fyra på förordnande, och de konsultativa statsrådens platser stodo i själfva verket tomma. Under sådana förhållanden blef den nya ministären “en parodi på departementalstyrelse,” och Tegnérs efterträdare på biskopsstolen i Växjö, före detta statssekreteraren för ecklesiastikärenden, sedermera för någon tid ecklesiastikministern, den konservative ledaren Christofer Isaac Heurlin, 1786 till 1860, kunde i september skrifva: “Till styrelse märkes intet tecken, statsskeppet lämnas åt vind och våg. Om och hvilka planer och illusioner man å högre ort kan göra sig, är åtminstone för mig en fördold hemlighet. De kvarstående, alltför beskedliga och menlösa statsråden tyckas vara lugna och belåtna. De sköta i maklighet de kuranta målen,—och hvad de viktiga angelägenheterna beträffar, tänka de väl: kommer dag, kommer råd; Herren hjälper de enfaldige. Någon fara för framtiden tyckas de alls icke ana. De äro hvarken kalla eller varma,—och litet smittade af tiden, torde ordet reform äfven för dem vara kärt, utan att de närmare bry sina öfverkloka hufvuden med den beniga frågan, hvad och huru skall reformeras. Deras enda bekymmer och enda ambition, utom äran af ministertiteln, tyckes vara att väl försvara sig mot 106 och 107—och således framstå i ett större ljus än de bortgångne. Därmed tro de sig ha uppfyllt allan rättfärdighet.”

Granskningen af de afgångna statsrådens ämbetsförvaltning var nämligen en af de förnämsta frågor, som sysselsatte den sista riksdagen under Carl XIV Johans regering och som i hög grad tryckte sin stämpel på karaktären af dess förhandlingar. Resultatet af den granskning af statsrådets protokoll, som konstitutionsutskottet företog, blef nämligen en anmälan, att statsrådet i 31 särskilda fall, enligt utskottets åsikt, tillstyrkt öfverträdelser af rikets lagar eller underlåtit att genom föreställningar eller vägran af kontrasignation söka hindra dylika lagöfverträdelser, hvarför konstitutionsutskottet i kraft af paragraf 106 Regeringsformen förordnade, att statsrådet skulle åtalas inför riksrätt; och att statsrådet eller vissa af dess medlemmar icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller statssekreterarne icke med nit, oväld och drift sitt förtroendeämbete utöfvat i 72 anmärkta fall.

Anmärkningarna voro, såsom man af deras stora mängd lätt kan inse, af mycket växlande beskaffenhet, och om de också i allmänhet rörde godtyckligheter och förgripelser mot ständernas befogenhet och önskningar, så synas likväl åtskilliga varit väl obetydliga för att gifva anledning till riksrättsåtal; i några fall torde väl också de ärenden, hvilkas handläggning gifvit anledning till klander, ha varit sådana, om hvilka tvifvel kunnat föreligga om rätta sättet för deras behandling; i många fall framdrogos emellertid verkliga missförhållanden och missbruk, som visat tecken att vilja innästla sig, och hvad särskildt tryckfrihetens behandling angick, hade verkligen Hartmansdorff under den tid han varit t. f. hofkansler sörjt för att grundade anledningar till klander förekommo. Äfven [ 474 ]statsrådens hållning under de Crusenstolpeska oroligheterna och deras uraktlåtenhet att afgå med anledning af polismästaren Nermans utnämning till t. f. justitiekansler, ehuru de om honom “förklarat, att han hvarken innehade de egenskaper eller “det anseende i allmänhet, som fordrades för att förvalta ifrågavarande ämbete, och icke kunde anses vara en tjänlig och lämplig person till detsamma,” förtjänade utan tvifvel en skrapa. 474

Redan i själfva utskottet voro åsikterna långt ifrån enhälliga angående lämpligheten af alla de framställda anmärkningarna, och lika mycket delade blefvo de sedermera inom stånden. Konstitutionsutskottets memorial föredrogs först i prästeståndet. Här uppkallade det i främsta rummet Esaias Tegnér, som vid denna tid hunnit bli allt mera konservativ och afvogt sinnad mot oppositionen, i synnerhet sedan han haft att utstå en fejd med Aftonbladet, hvilken i alldeles otillbörlig mån förbittrat den store skaldens sinne.

Med anledning af det öde, som vid 1834 års riksdrag drabbade den för regeringen mycket angelägna frågan om upplåtande åt konungen af delaktighet i styrelsen öfver riksen ständers bank, hade Tegnér, sedan frågan fallit i bonde- och borgareståndet på det liberala partiets och dess pressorgans tillskyndelse, i ett skoltal gifvit luft åt sitt missnöje och bland annat yttrat, att “historiens blad äro inga aftonblad,” hvarjämte han sedermera i sitt svar på K. A. Agardhs inträdestal i svenska akademien talade om att

“den en krona bär
skall också härska; den en sak förstår
skall också döma, det är tingens ordning.
Så troddes fordom, så tros nu ej mer. —
Och hvad är minnet i en tid som denna,
som ingen forntid, ingen framtid har,
blott ögonblicket, som man äflas i,
där dagens infusionsdjur leka frihet
i tanklöst vimmel eller falla ner
i platt afgudadyrkan—för sig själfva?
Förvirring är vår tid, och allt slags makt,
jämväl den mildaste, den himlaburna,
som styr och lär i andens fria land,
så snart hon erkänns, blir hon strax förhatig.
Ej en skall styra, och ej fler—men alla,
ty medelmåttans jämlikhet är helig.”

På ett lika fint som kvickt sätt replikerade Lars Hierta själf den med tidsanden missnöjda biskopen-skalden, men därpå tog en af Aftonbladets medarbetare, den visserligen kvicke och humoristiske, men också mer än lofligt grofkornige och öfvermodige Henrik Bernhard Palmær, författare till "Gnistor och eldbränder,” till ordet och skref under namn af Nils Nilsson Nyberg bref till “sin goda tant “Minerva,” i hvilka han presterade en mera bitande än höflig kritik af Tegnérs utfall mot tiden. Det hade varit bäst, om Hierta icke tillåtit de Palmærska grofheterna passera, och han fick också i rikt mått uppbära de bittraste förebråelser härför, i synnerhet från den konservativa pressens sida, där man icke tröttnade att förehålla honom Palmærs uttryck om Tegnér. Själf blef Tegnér oblidkelig i sin motvilja icke blott mot Aftonbladet, utan mot hela dess publik, och som denna var ganska stor, “fick hela folket skörda hvad Palmær sått.” I sin harm vägde Tegnér icke sina ord, då han talade om en frihet, “som flyger som en trasig avisa i vädret” och “borde bo i hållstugorna,” och slutligen lät [ 475 ]han 1839 Georg Adlersparres skugga uttala en hälsning till det svenska folket, i hvilken det bland annat heter:

— — “Den makt,
som nu missbrukas, sitter ej på tronen.
Hon har ett dagblad till sin kröningsmantel,
och hennes lifvakt är i trasor klädd.
Hur dömas skall från Torneå till Ystad
om statens värf och styrelsen af landet,
det vet blott hon, och drucken pöbel hurrar
sitt bifall till orakelspråken — — —
Nu är smuts er nationalfärg, lögnen
en hjältedikt, och smädelsen är lös
sex dar i veckan, hvilar knappt den sjunde.”

Det var alldeles klart, att i den sinnesstämning konstitutionsutskottets memorial fann Tegnér, som vid riksdagens början å prästeståndets vägnar hälsat ridderskapet och adeln med ett versifieradt tal, hvari han klagade, att

“hvad århundraden
ha byggt och ordnat, hvad erfarenheten
bepröfvat har, hvad som har växt tillsamman
med landets minnen, landets lag och seder,
det måste bort, ty plats skall rödjas för
den nya byggnaden—utaf ruiner”;

skulle de framställda anmärkningarna och anmälan till riksrättsåtal väcka hans synnerliga misshag, och med mycken bitterhet vände han sig också mot utskottet och dess verk i ett anförande, hvari lidelsen friskt lånade tungan hemska spådomar om framtidens fördärf och det försvunna Polens öde.

Tegnérs åsikt om den fullständiga obehörigheten af konstitutionsutskottets anmärkningar delades dock icke af många.

I ett vältaligt anförande förklarade sålunda Geijer, att utskottet i flera fall haft skäl för sina anmärkningar, och med en viss skärpa klandrade han särskildt regeringen för dess sätt att använda den väpnade styrkan under de Crusenstolpeska oroligheterna; “att sommarens erfarenhet ej framkallat någon i statsrådets protokoll synbar åtgärd eller åtminstone öfverläggning i detta afseende” syntes honom icke öfverensstämma med iakttagandet af rikets sannskyldiga bästa. “Äfven tacksamhetens känsla,” yttrade han, “skulle ej vara sann, om den i alla afseenden uteslöt möjligheten af äfven det vördnadsfullaste ogillande.” 475

Hos prästeståndet blef emellertid utgången af öfverläggningen sådan, att konstitutionsutskottets memorial lades till handlingarna, dock med den förklaring, att “utskottet icke saknat anledning till åtskilliga af de gjorda anmärkningarna.” I bondeståndet höjdes icke en röst till regeringens förmån, och icke ett enda mildrande omdöme fälldes; i memorialet fann man till och med ingen annan brist, än att utskottet icke uttryckligen föreslagit stånden, hvilken åtgärd de borde företaga, och för att konstitutionsutskottet skulle få tillfälle att inkomma med ett dylikt förslag remitterades memorialet: ett beslut, som också fattades af borgareståndet, där den myndige brukspatron Thore Petré “beklagade, att utskottet icke upptagit ytterligare 45 särskilda af honom meddelade anmärkningspunkter.” Liksom prästeståndets blef äfven adelns beslut, att memorialet skulle läggas till handlingarna, ett beslut som fattades efter två dagars delvis ganska liflig debatt.

[ 476 ]Såsom naturligt var, måste också striden om konstitutionsutskottets memorial bli hetast på riddarhuset, ty här uppträdde under debatten, som Oppositionen sökte utvidga till en öfverläggning om det konstitutionella styrelsesättets principer, medan motpartiet endast ansåg sig behöfva besvara och gendrifva de anmärkta punkterna, “liksom på stämningen från en kämnersrätt med data och siffror,” flera af de angripna regeringsmedlemmarne för att personligen med mer eller mindre skärpa försvara sina åtgärder och tillstyrkanden. Särskildt granskade August von Hartmansdorff, som under denna riksdag uppträdt såsom regeringspartiets ledare och förskaffat detta den ryggrad, som statsrådet icke mäktat åstadkomma, med en utomordentlig bitterhet de framställda anmärkningarna och slungade till sist mot konstitutionsutskottet en motanklagelse i följande kraftord: “Jag anser utskottet hafva öfverträdt grundlagen, hafva uraktlåtit rikets sannskyldiga nytta och hvarken hafva med oväld, nit eller skicklighet utöfvat sitt förtroendekall. Utskottet stämmer mig inför riksrättens och inför rikets ständers dom. Jag stämmer utskottet inför alla rättsinniga medborgares, förvissad, såsom jag är, att utskottet inför deras omdöme ej torde stå sig bättre än jag.”

De misshagliga statsråden hade redan afgått, innan dessa åskor urladdade sig, och det tjänade således i själfva verket ingenting till, att riksdagen hos konungen anhöll om deras afskedande; endast utrikesministern, excellensen friherre Stierneld, var ännu på sin plats. Också riktades särskildt mot honom det skarpaste klander under öfverläggningarna, och många till och med inom adeln röstade för, att han skulle få tjäna som försoningsoffer både för egna och andras synder. Hvad som i synnerhet lades honom till last, och hvilket för öfrigt som en röd tråd genomgick hela riksdagen, var den olycksaliga frågan om kabinettskassans ställning och transaktioner.

Allt ifrån 1810 hade för bestridande af diplomatiska utgifter ett anslag “till ministerstaten” varit ställdt till kongl. maj:ts fria förfogande, i ty följd också af statskontoret utbetalats till kabinettskassan och redovisats för kongl. maj:t, som endast bestämde utgiftsstaten. Men jämte detta belopp hade af det för hela administrationen gemensamma anslaget till extra utgifter årligen för “ministeriella och hemliga utgifter” till kabinettskassan och diplomatiens behof disponerats betydliga summor. Riksdagen 1823 nedsatte därefter de till extra utgiftsfonden anslagna medlen, och följden häraf blef, att denna fond icke mera kunde för diplomatiska ändamål undvara lika mycket som förut, hvarför också en kännbar förlust uppstod för kabinettskassan. Denna hade emellertid haft ännu en inkomstkälla, enär kongl. maj:t till dess behof kunnat använda inkomsterna från ön Barthelemi, hvilka till år 1823 varit ganska betydliga. Denna inkomstkälla utsinade likväl från denna tid, och i stället för att lämna öfverskott, behöfde ön årligen tillskott för sin förvaltning, och dessa tillskott lämnades oftast af konungens egen handkassa.

Kabinettskassans ordinarie tillgångar hade således minskats med nära en femtedel, och dess andra hjälpmedel hade alldeles försvunnit, då grefve af Wetterstedt tillträdde sitt ämbete såsom utrikesminister. Under krigsåren hade den svenska “diplomatien” vant sig att lefva under villkor, som kommo tämligen nära en stormakts, och Wetterstedt var icke den, som bröt de ganska kostbara traditionerna med hemliga agenturer, stundom ganska dyrbara extraordinarie beskick[ 477 ]ningar, såsom exempelvis till zar Nikolai I:s kröning, dyrbara presenter vid traktater, allt för att, såsom Wetterstedt uttryckte sig, “utöfva en ständig vaksamhet å rikets fiender och en aktningsfull uppmärksamhet mot rikets vänner.” Då tillgångarna emellertid brusto, fanns slutligen ingen annan utväg än att täcka skillnaden med lån för att “hålla verket gående,” och då de växlar, som i detta syfte utfärdades, omsider icke kunde täckas med valutor, blef det nödvändigt att omsätta de förfallna växlarne med nya växlar, en rörelse, som, enligt Wetterstedts egen uppgift, alla omkostnader inberäknade, uppgick till 10 procent om året. Naturligtvis måste under sådana omständigheter bristen hastigt växa, och Wetterstedt, som icke haft styrka eller förutseende nog att i tid genomföra en besparing i de diplomatiska utgifterna, men med sitt namn personligen svarade för den dryga växelskulden, nedtrycktes allt mer af bekymren för dess reglering. Först då han redan lagts på sjukbädden hösten 1835 och en uppgörelse blifvit oundviklig, synes konungen ha erhållit upplysning om ställningens ohållbarhet, och då utrikesförvaltningens växlar till och med protesterades, måste konungen personligen till skandals undvikande träda emellan och för att tillfredsställa de mest närgångna fordringsägarne ur sin handkassa utbetala ett belopp af 100,000 rdr Hamb. banko. Till den sväfvande skuldens betalande skulle därefter ett amorteringslån på tio år af 50,000 pund sterling upptagas, men som detta endast kunde ske mot konungens personliga garanti, gaf “konungen sitt bemyndigande att i lånekontraktet intaga hans och hans arfvingars förbindelse, att, därest det årliga amorteringsbeloppet och räntan icke kunde af departementet erläggas, gälda densamma af den åt den kungliga familjen å riksgäldskontoret anvisade årsräntan.” På detta sätt engagerades den kungliga privatförmögenheten dels i fordringar, dels genom borgen för ett belopp af öfver 1,200,000 rdr svenskt banko. Till att återbetala dessa förskott och förbindelser beräknades, att “utan tjänstens skada” årliga besparingar till en summa af 27,000 rdr Hamb. banko kunde användas, så framt utrikesförvaltningens utgiftsstat noga fasthölles och de till densamma anslagna inkomsterna orubbadt bevarades.

Amorteringen hade också regelbundet forgått i tre år, då riksdagen 1840 minskade anslaget till utrikesdepartementet med en summa, som vida öfversteg det till skuldens successiva betalande afsedda beloppet, och nu återstod ingen annan utväg än att för ständerna yppa ställningen och begära deras medverkan till betalande af den skuld, hvars amortering de genom sin afprutning omöjliggjort. Wetterstedt var då redan död, och det blef i stället excellensen Stierneld, som fick svara för följderna af sin företrädares förvaltning af de diplomatiska ärendena.

På konungens begäran tillsatte ständerna ett hemligt utskott, åt hvilket de med kabinettskassans skuld förknippade omständigheterna och räkenskaperna anförtroddes. För detta utskott framhöll konungen, huruledes de åtgärder, som föranledt kabinettskassans skuldsättning, varit nödvändiga för att bereda och trygga den lugna och fredliga utveckling, som under hans regering kommit landet till del.

Förgäfves betonade konungen, att han “med försakelse af den lycka, han i sitt fädernesland åtnjöt, och med uppoffring äfven af ekonomiska fördelar 1810 mottagit nationens val för att bereda Sveriges välfärd, och att utskottet borde [ 478 ]öfverväga att, om han hittills varit vårdaren af den allmänna friheten och den nationella själfständigheten, så tillhörde det nu ständerna och nationen att försköna de sista dagar, som återstode af hans lefnad.” Den stämning, som under 1840 års riksdag var rådande mot såväl regeringen som mot den gamle konungen personligen, gjorde icke ständerna särdeles benägna att lyssna till hans ord. Sedan det, enligt C. I. Heurlins meddelanden till af Kullberg, icke lyckats för den under friherre af Nordins ledning stående koalitionen att begagna kabinettskassans tillstånd “såsom häfstång att tvinga visserligen icke till abdikation, men likväl till ett kabinett i koalitionens syfte” och excellensen Stierneld svårt komprometterat sig genom att afgifva olika förklaringar, ena gången, att intet lån för kabinettskassans räkning upptagits hvarken före eller under riksdagen 1836, andra gången åter, att en brist fanns i kabinettskassan, kunde icke ens “högre konsiderationer” eller faran för att “sätta en fläck på purpurn” förmå riksdagen att genom skuldens betalande befria konungen från det personliga ansvar han iklädt sig. I det tal, hvarmed kronprinsen å konungens vägnar sedermera hemförlofvade riksdagen, yttrades med anledning af denna utgång orden: “Det gifves ögonblick, då ett folk måste underkasta sig hvilka uppoffringar som helst: det är då statens ära det behöfver. Om äfven utaf statens öfverhufvud till följd af dess ställning fordras enskilda offer, böra de lämnas utan tvekan, då landets anseende och sanna bästa göra det till en lag.”

Konung Oskar I hade visserligen kunnat få de medel ersatta, till hvilkas utbetalande hans faders och hans egen borgen nödgade, men han afböjde detta anbud, och först sonen, Carl XV, kan sägas genom den million till första hufvudtiteln, som utan opposition följde det kungliga representationsförslaget af 1863, ha fått minskningen i arfvet ersatt.

Så slutade en af de minnesvärdaste riksdagar, Sverige haft. Allt hvad oppositionen åsyftat hade den visserligen icke vunnit, och särskildt hade förslagen till representationsförändring fallit, men godtyckets system inom regeringen hade den dock störtat, och dädanefter “blef det omöjligt att betrakta folkrepresentationen annorlunda än som en makt, vid hvars uttalande afseende måste fästas.” För den framtida konstitutionella utvecklingen blef den grundläggande, men liksom inom själfva riksdagen partistriderna ofta utkämpats med mycken lidelse, så hade också utom riksdagen striden i tidningar och pamfletter rasat med största häftighet.

Mot Aftonbladet hade den konservativa sidan i en ny tidning “Svenska Biet” skaffat sig ett organ, som med utomordentlig bitterhet bekämpade oppositionens idéer och personer och till sitt förfogande hade sådana krafter som en Bernhard von Beskow, hvilken under anonymitetens slöja stridde mot Aftonbladet och tyvärr icke alltid åstadkom alster, som hedrade hans penna. En för det konservativa betraktelsesättet betecknande, högst egendomlig broschyr, som med titel “Politisk camera optica” utgafs i Örebro 1840, visade med mera god vilja än sundt förnuft i åtta taflor Sveriges framtid, “sådan rabulismen, ohäjdad, skulle densamma bereda.” Första taflan föreställer en ministär med Anckarsvärd, Sprengtporten, Petré m. fl. “Prästerskapet anbefalles att öfvertyga nationen om dess lycksalighet genom Aftonbladsartiklar, som skola uppläsas från predikstolarne i stället för evangelium …. Karolinska institutet förklaras för medicinsk fakultet [ 479 ]och Barnängen^[2] blir rikets tredje högskola …. Påbud utfärdas, att Aftonbladet och Läsebiblioteket skola hållas i hvarje folkskola och i hvarje politisk klubb, af hvilka en skall upprättas i hvarje by. Aftonbladet får därigenom 30,000 prenumeranter …. 1845 års tafla visar finansministern Lars Hierta inför en ‘folkvald’ riksdag af sämsta beskaffenhet. De radikales regering har gjort nöden i landet förfärlig. För att lindra den föreslår Hierta upprättande af offentliga spelhus och försäljning till England af Gotland, Carlskrona, Göteborg, Marstrand, Dannemora och Persbergs grufvor …. 1846 är äktenskapet upplöst, kvinnor tala i riksförsamlingen …. 1848 härskar fullkomlig skräckregering — Hierta lefver nu med sina rikedomar i London …. 1849 kommer ryssen. Hierta skickar en not på 50 pund sterling till understöd för försvaret, men det hjälper icke …. 1850 allmän restauration, sedan utländskt biträde hjälpt Sverige på benen igen och det gräsligt sargade landet grundligt lärt sig afsky rabulismen.” 478

Carl XIV Johans regering led mot sitt slut. Redan under riksdagen började riksrätten mot hans rådgifvare och fortgick under en delvis rätt bitter skriftväxling ända till den 2 juli 1842; då samtliga de anklagade frikändes. Den allmänna upphetsning, som varit rådande under riksdagen, hade till denna tid hunnit lägga sig, och den politiska stämningen hade undergått en förändring i reaktionär riktning, hvarunder jubelfesterna med anledning af Carl XIV Johans tjugufemåriga regering firades i februari och maj 1843 med stor entusiasm icke blott i hufvudstaden, utan i hela landet.

Den åldrige monarken, som redan fyllt sitt åttionde år, visade sig ännu under dessa fester i besittning af kroppskrafter, som väckte allmän förvåning. På börsen gafs bal af borgerskapet den 6 februari, till hvilken konungen hämtades från slottet och från hvilken han dit åter följdes af en fackelbärande afdelning af borgerskapets kavalleri; alla offentliga och många enskilda byggnader voro illuminerade; och då konungen, som stannat kvar på balen till klockan half tu på natten, återkommit till slottet, steg han ur sin vagn ut på borggården, där ett tjockt lager af regnblandad snö nyss hopat sig, “för att tacka och haranguera borgerskapskavalleristerna.” Den 11 maj hölls i slottskapellet stort ordenskapitel; på aftonen gafs galaspektakel i den med vaxljus eklärerade kungliga teatern, hvarvid Georg Dahlqvist deklamerade “Synen” ur Tegnérs poem “Svea” och en ny pjes af C. W. Böttiger, benämd “En majdag i Värend,” uppfördes. I juni hölls lustläger på Ladugårdsgärdet, och midsommardagen på eftermiddagen höll den gamle konungen revy i närvaro af 30,000 åskådare. Han satt i fyra timmars tid till häst och besökte särskildt hvarje regemente. Äfven under de följande dagarne deltog han i truppernas rörelser med en raskhet och ungdomlighet, som måste väcka så mycket större förvåning, som han icke visat sig till häst allt sedan 1838, då han blef kastad af hästen i närheten af Djurgårdsbron och därvid vrickade ena skuldran. “Fast han nu uppnått åttio års ålder, flög han med hängande tyglar fram och åter under flera timmars tid med sådan fart, att sviten knappast förmådde följa honom och sedermera deltog han i festerna i den s. k. ‘borgen’ på Drottningberget som om ingenting passerat.”

Befolkningens entusiasm under konungens jubelfest hade förrådt ett omslag i den allmänna meningen, som, efter allt som föregått, rent af skulle varit [ 480 ]oförklarligt, om icke hyllningen i första rummet gällt de åttio lefnadsåren. På prosa och vers hade den gamle konungen firats:

“Solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ned i guld och purpurglöd”;

och lika lugna som de nästföregående varit stormiga skulle hans sista regeringsår bli. Ingen riksdag sammanträdde mera under hans regering för att uppröra sinnena, och den 26 januari 1844, konungens födelsedag, oroades hufvudstadens allmänhet af obestämda rykten om en hastig sjukdom, som skulle ha drabbat honom, Ryktena bekräftades snart; den 31 januari började bulletinerna omtala häftig värk i högra foten, och snart befanns det, att den åldrige monarken angripits af brand, som långsamt spred sig. Den 8. mars omtalade den sista bulletinen: "Hans majestät fortfor att stilla och, som det syntes, utan plågor ligga i den dödssömn, som började kl. 2 på morgonen, intill kl. ½4 e. m., då hans majestäts dyrbara lif utslocknade.”

Vid ceremonierna med anledning af den gamle konungens begrafning bibehölls en god del af den gamla omständliga ståten. Vid trängseln utanför slottet af nyfikna, som ville se det kungliga liket på lit de parade, blef en dag ett fruntimmer ihjälklämdt; och under de stormiga folkuppträden, som förekommo, sökte slottets dåvarande ståthållare, grefve Horn, förmå massan till ordning och lugn med de groteska orden: “Ni bär er åt så förbannadt, att ni inte ä’ värda att man ställer till någe’ roligt åt er.” Den tiden hade ännu ingen i Stockholm aning om att bilda queue. Det cirkulär, ordenskansleren, excellensen grefve Mathias Rosenblad, utfärdade om den dräkt, som vid begrafningen skulle bäras af serafimerriddare och ordensofficianter, kommendörer, riks- och ordenshärolder ingick i alla detaljer och föreskref på den helsvarta kostymen “hvit nedfallande bredfållad krage, långhalsduk och plöröser” och “långt hängande krusflor kring hatten,” “skärp af svart krusflor öfver axeln” o. s. v.

Ytterst råa uppträden föranleddes af begrafningspenningars utkastande bland folket, hvarom ett åsyna vittne skrifver: “Massan rusade efter hästarne från plats till plats, så tätt vid hvarandra, att det hela liknade en enda stor framåt flygande lavin, under hvilken passage många hattar och mössor beröfvades sina ägare och kastades i luften. Motstånd var omöjligt; man måste följa med strömmen med eller mot sin vilja. Så utkastades slantarne, och därmed började kalabaliken. De främst stående kastade sig genast mot marken, de efterstående öfver dem, så att stora hopar lågo öfver hvarandra, med armar och ben i oafbruten sysselsättning. De underst liggande tilltygades förfärligt, och om de voro nog lyckliga att gripa en slant, så var konsten att behålla honom icke mindre. Hvar och en, som misstänktes att ha erhållit någon, blef af kamraterna noga visiterad öfver allt; därefter rusade alla i ögonblicket åter upp och begåfvo sig efter den ridande räntmästaren och hans följe till nästa torg. Senare på kvällen utbjödos slantarne på alla kanter af staden till salu, för det mesta af lärpojkar och hamnbusar, hvilka således måste ha varit de lyckligaste.”

[ 481 ]

i481

UNGERSK VINSKÖRDEFEST UNDER ARHUNDRA DETS ANDRA TREDJEDEL.
Efter en samtida afbildning.

[ 482 ]Med Carl XIV John utslocknade ett tidehvarf, som bildar bryggan mellan adertonde århundradets slut och nittonde århundradets nydaningar, för hvilka det både röjde mark och lade grund. “Ej öfverlefde han sig själf, men han nalkades gränsen af den tid, för hvars behof han var så rikt utrustad,” säger en hädangången svensk minnestecknare, Wilhelm Svedelius. “Hvad genom konom göras skulle, det var gjordt. I frid utslocknade han i kretsen af de käraste, som han på jorden ägde; åt dem lämnade han de tvänne kronorna med rättvis tillförsikt; inga mörka aningar för deras framtid eller Sveriges eller Norges störde den döendes lugn. Så följde honom lifvets bästa välsignelse intill slutet.”

↑ Prof. G. Retzius, Kantat vid minnesfesten öfver Berzelius den 7 oktober 1898.
↑ Där Lars Hierta hade inrättat en sidenfabrik och folkskola.

[1] Prof. G. Retzius, Kantat vid minnesfesten öfver Berzelius den 7 oktober 1898.

[2] Där Lars Hierta hade inrättat en sidenfabrik och folkskola.

[1]

[2]