David Copperfield/Del I/Kapitel 21

←  Steerforths hem

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Lilla Emili

Några gamla ställen och några nya människor  →

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Lilla Emili.

I detta hus fanns en tjänare, en mansperson, som, efter vad jag hörde, i allmänhet passade upp på Steerforth och hade kommit i hans tjänst medan denne var vid universitetet, och som till sitt yttre var ett mönster av aktningsvärdhet. Jag tror att det aldrig i hans ställning funnits en man med ett mera aktningsvärt utseende. Han var tystlåten, gick mycket tyst, var mycket lugn och stilla till sitt väsen, ödmjuk, påpasslig, ständigt till hands, då han behövdes och aldrig i närheten, då han icke behövdes, men hans största anspråk på att bli uppmärksammad härrörde sig från hans aktningsvärda yttre. Han hade icke något rörligt ansikte, en tämligen styv nacke, ett jämnt, glatt huvud, med kort hår, som låg tätt utmed sidorna, ett mjukt uttal och en egendomlig vana att viska bokstaven s så tydligt, att han tycktes använda det oftare än någon annan människa, men varje egendomlighet, som han hade, gjorde honom aktningsvärd. Om hans näsa hade varit uppoch nedvänd, skulle han fått den att se aktningsvärd ut. Han omgav sig med en atmosfär av aktningsvärdhet och vandrade tryggt i denna. Det skulle ha varit nästan omöjligt att misstänka honom för någonting orätt, så ända in i botten aktningsvärd var han. Ingen kunde ha tänkt på att kläda honom i livré, ty han var så utomordentligt aktningsvärd. Att ha pålagt honom något nedsättande arbete, skulle ha varit detsamma som att lättsinnigt såra en högst aktningsvärd människas känslor. Jag märkte även, att pigorna i huset voro så instinktivt medvetna därom, att de själva alltid förrättade sådant arbete och vanligen medan han läste tidningen i kökskammaren.

Jag har aldrig sett en person mera sluten inom sig själv. Men även genom denna egenskap, liksom genom varenda en han ägde, tycktes han endast bli så mycket mera aktningsvärd. Även den omständigheten, att ingen kände hans förnamn, tycktes utgöra en del av hans aktningsvärdhet. Ingenting kunde invändas mot hans tillnamn Littimer, vid vilket han var känd. Peter kunde bli hängd eller Tom deporterad, men Littimer var fullkomligt aktningsvärd.

Jag förmodar att det härrörde från aktningsvärdhetens i och för sig vördnadsbjudande natur; säkert är i alla händelser, att jag i denne mans närvaro kände mig mera ung än vanligt. Huru gammal han själv var, kunde jag icke gissa — och detta talade åter till hans fördel i samma riktning, ty i sin aktningsvärdhets lugn kunde han lika gärna ha varit femtio år som trettio.

Littimer var inne i mitt rum på morgonen innan jag ännu hade stigit upp, för att bära in åt mig det där hånande rakvattnet och taga ut mina kläder. Då jag drog undan sänggardinen och tittade ut från sängen, såg jag honom, i en jämn temperatur av aktningsvärdhet, oberörd av januari månads östanvind och utan att ens utdunsta någon kyla, ställa mina stövlar till höger och vänster i den första danspositionen och blåsa dammkorn av min rock, i det han lade ned den som ett litet lindebarn.

Jag önskade honom god morgon och frågade honom vad klockan var. Han tog därvid upp ur sin ficka det mest aktningsvärda jaktur jag någonsin sett, och i det han med tummen hindrade den övre boetten att öppna sig för mycket, såg han på urtavlan, som om han rådfrågat en orakelmeddelande ostra, tillslöt den åter och sade, att klockan med min tillåtelse var halv nio.

»Mr Steerforth ville gärna höra hur ni sovit, sir.»

»Jo, jag tackar, mycket bra», svarade jag. »Mår mr Steerforth väl?»

»Ja, jag tackar, sir, mr Steerforth mår rätt bra.»

Åter ett av hans utmärkande kännetecken — intet bruk av superlativ; ständigt en sval, lugn medelväg.

»Är det någonting jag kan ha den äran att göra för er? Frukostklockan ringer klockan nio, och familjen frukosterar klockan halv tio.»

»Nej, jag tackar; det är ingenting.»

»Med förlov, sir, det är jag som får tacka», och därmed och med en liten böjning på huvudet, då han gick förbi sängen, såsom en ursäkt för att han hade korrigerat mig, gick han ut och stängde dörren lika sakta efter sig, som om jag nyss hade fallit i en ljuv slummer, på vilken mitt liv berodde.

Varenda morgon förde vi precis samma konversation, aldrig mer och aldrig mindre, och likväl blev jag, hur högt jag än den föregående aftonen kunde ha höjt mig över mig själv och närmat mig mognare år genom umgänget med Steerforth, mrs Steerforths förtrolighet eller miss Dartles konversation, i denne högst aktningsvärde mans närvaro oföränderligen »barn på nytt», såsom en av våra mindre poeter sjunger.

Han skaffade oss hästar, och Steerforth, som kunde allting, gav mig ridlektioner. Han skaffade oss floretter, och Steerforth gav mig fältlektioner — handskar, och jag började att för samme mästare öva mig i boxningskonsten. Det bekymrade mig icke det ringaste att Steerforth skulle finna mig vara nybörjare i dessa konster, men jag kunde aldrig uthärda att visa min brist på skicklighet inför den aktningsfulle Littimer. Jag hade intet skäl att antaga, att Littimer själv var invigd i dessa idrotter; han lät mig aldrig förmoda någonting sådant, ens genom så mycket som en darrning på ett av sina aktningsvärda ögonlock, men det oaktat kände jag mig, så ofta han var närvarande under våra övningar, som den mest gröna och oerfarna bland dödliga.

Jag uppehåller mig något länge vid denne man, emedan han gjorde ett egendomligt intryck på mig vid denna tid samt på grund av vad som senare hände.

Veckan förflöt på det behagligaste sätt. Den gick hastigt, såsom man lätt kan föreställa sig, för den som var så förtrollad som jag var, men det oaktat gav den mig många tillfällen att bättre lära känna Steerforth och beundra honom mera i tusende avseenden, så att jag vid dess slut tyckte mig ha varit tillsammans med honom en mycket längre tid. Hans käcka sätt att behandla mig som en leksak, var angenämare för mig än något annat sätt han kunde ha valt. Det erinrade mig om vår gamla bekantskap, det tycktes vara den naturliga följden av denna, det visade mig att han var oförändrad, det befriade mig från varje oro jag kunde ha hyst, vid att jämföra mina förtjänster med hans eller mäta mina anspråk på hans vänskap med något jämnlikt mått, och framför allt var det ett så förtroligt, otvunget och vänligt beteende, som han icke visade mot någon annan. Liksom han i skolan hade behandlat mig annorlunda än alla andra, så gladde jag mig vid tanken på att han även ute i livet behandlade mig annorlunda än varje annan när han kunde. Jag trodde, att jag stod hans hjärta närmare än någon annan vän, och mitt eget hjärta brann av tillgivenhet för honom.

Han bestämde sig för att följa med mig ut på landet, och dagen för vår avresa inträffade. I början hade han varit obeslutsam huruvida han skulle taga Littimer med sig eller icke, men beslöt sig för att låta honom stanna hemma. Denne aktningsvärde person, som alltid var nöjd med sin lott, hur den än utföll, ordnade våra kappsäckar på det lilla åkdon, som skulle föra oss in till London, med en så omsorgsfull försiktighet som om de varit bestämda att trotsa århundradens skakningar, och mottog min blygt erbjudna gåva med det fullkomligaste lugn.

Vi togo avsked av mrs Steerforth och miss Dartle, med många tacksägelser å min sida och mycken vänlighet från den ömma moderns. Det sista jag såg var Littimers lugna öga, uppfyllt, efter vad jag inbillade mig, av den tysta övertygelsen, att jag verkligen var bra ung.

Jag skall icke söka att beskriva vad jag kände, då jag nu under så lyckliga auspicier återvände till de gamla välbekanta ställena. Vi foro med diligensen. Jag erinrar mig att jag var så öm till och med om Yarmouths heder, att jag kände mig särdeles glad och belåten, då Steerforth sade, i det vi körde genom dess mörka gator fram till värdshuset, att det, så vitt han kunde se, var ett trevligt, kostligt gammalt hål. Vid vår ankomst till värdshuset begåvo vi oss till vila (jag märkte ett par smutsiga och fula damasker i sammanhang med min gamle vän Delfinen, i det vi gingo förbi den dörren) och intogo en sen frukost följande morgon. Steerforth, som var vid särdeles gott lynne, hade tagit sig en promenad nedåt stranden innan jag ännu var uppstigen och hade, efter vad han själv sade, gjort bekantskap med hälften av stadens fiskare. Dessutom hade han på avstånd sett något som han bestämt antog vara mr Peggottys hus, ur vars skorsten röken virvlade upp, och tillade, att han hade haft god lust att gå in dit och svära på alt han var jag själv, som vuxit så att de icke längre kände igen mig.

»När ämnar du föra mig dit, Daphne?» sade han. »Jag står till ditt förfogande. Du får nu själv bestämma tiden.»

»Jo, jag tycker att det skulle vara lämpligt att gå dit i afton, då alla sitta kring brasan. Jag ville helst att du skulle se det när det är som trevligast där inne; det är ett så egendomligt ställe.»

»Topp!» svarade Steerforth. »I afton således.»

»Jag tänker inte underrätta dem om att vi äro här», sade jag helt förtjust. »Vi måste överraska dem.»

»Ja, naturligtvis. Det skulle inte vara något nöje, om vi inte överraskade dem», sade Steerforth. »Låt oss se infödingarna i deras naturliga tillstånd.»

»Ehuru de verkligen höra till det där slags folket, som du nämnde», svarade jag.

»Jaså, så att du erinrar dig mina skärmytslingar med Rosa, vasa?» utbrast han med en snabb blick på mig. »Anfäkta den flickan, jag är nästan rädd för henne! Hon förefaller mig nästan som ett spöke. Men låt oss inte tänka på henne. Vad ämnar du nu taga dig för? Du tänker väl gå och besöka din gamla barnpiga, förmodar jag?»

»Ja, naturligtvis», svarade jag, »jag måste först och främst gå och besöka Peggotty.»

»Nåväl», sade Steerforth, i det han såg på sin klocka, »om jag nu ger dig två timmar till omfamningar och tårar, är det nog?»

Jag svarade leende, att jag nog trodde att vi skulle kunna hinna med det på den tiden, men att även han måste gå dit, ty han skulle då finna, att hans rykte hade gått före honom och att han var en nästan lika viktig person som jag själv.

»Jag ska gå vart du vill eller göra vad du vill», svarade Steerforth. »Säg mig bara vart jag ska gå, och jag ska om två timmar inställa mig i vilken stämning du behagar, vare sig sentimental eller komisk.»

Jag gav honom nu en noggrann beskrivning på var han skulle finna mr Barkis' bostad och gick ensam ut. Luften var kall och stärkande, marken var torr, havet var småkrusigt och klart, solen spred fullt upp med ljus, om också icke just mycken värme, och allt var friskt och livligt. Jag var själv så frisk och livlig i min glädje över att vara där, att jag kunde ha hejdat folket nå gatan för att trycka deras händer.

Gatorna sågo naturligtvis smala ut, såsom jag tror att de gator alltid göra, vilka vi endast sett såsom barn, då vi återse dem. Men jag hade icke glömt någonting av vad som fanns på dem och fann ingenting förändrat, förrän jag kom till mr Omers hus. Där det förut endast hade stått Omer, stod nu Omer och Joram, men inskriften: Klädeshandlare, Skräddare, Hattstofferare, Begravningsentreprenör etc. var oförändrad.

Mina steg tycktes vända sig så naturligt fram mot butiksdörren, sedan jag hade läst dessa ord på motsatta sidan, att jag gick över gatan och steg in. Längst bort i butiken satt en vacker kvinna och vaggade ett litet barn på sina armar, medan en annan liten parvel höll fast i hennes förkläde. Jag hade icke någon svårighet att känna igen såväl Minni som hennes barn. Glasdörren till bodkammaren stod icke öppen, men från verkstaden på andra sidan gården kunde jag höra ett svagt ljud av den gamla melodien, som om den aldrig hade upphört.

»Är mr Omer hemma?» frågade jag, i det jag trädde in. »Jag skulle gärna vilja tala med honom ett ögonblick, ifall han är inne.»

»Jo, han är hemma, sir», sade Minni. »I det här vädret tillåter inte hans andtäppa honom att gå ut. Joe, ropa på morfar!»

Den lilla parveln, som höll i hennes förkläde, gav härvid till ett så duktigt rop, att ljudet därav gjorde honom blyg och han begravde sitt ansikte i hennes klänning till hennes stora förtjusning. Jag hörde ett tungt pustande och blåsande komma fram emot oss, och kort därefter stod mr Omer framför oss, mera andtäppt än förut, men med ett icke mycket äldre utseende.

»Tjänare, sir», sade mr Omer. »Varmed kan jag stå till er tjänst?»

»Ni kan skaka hand med mig, om ni så vill, mr Omer», sade jag och räckte fram min egen. »Ni var en gång mycket god och vänlig emot mig, då jag fruktar att jag inte visade att jag tänkte så.»

»Var jag ock?» svarade den gamle mannen. »Det gläder mig att höra, ehuru jag inte erinrar mig när det var. Är ni säker på att det var jag?»

»Ja, fullkomligt säker.»

»Jag tror att mitt minne blivit lika kort som min andedräkt», sade mr Omer, i det han betraktade mig och skakade på huvudet, »ty jag kan inte påminna mig er.»

»Minns ni inte hur ni kom ut till diligensen för att möta mig, och hur jag åt frukost här, och hur vi sedan foro till Blunderstone tillsammans — ni och jag och mrs Joram och mr Joram med, som då ännu inte var hennes man?»

»Nå, kors bevare mig!» utbrast mr Omer, sedan hans överraskning hade ådragit honom ett anfall av hosta. »Vad säger ni? Minni, min söta, kommer du ihåg? Ja, Herre Gud, ja — det var ett fruntimmer det var fråga om, skulle jag tro?»

»Min mor», svarade jag.

»Ja visst, ja», sade mr Omer, i det han vidrörde min väst med sitt lillfinger, »och så var det ett litet barn också! Det var två personer. Den lilla personen lades vid sidan av den andra personen. Ja visst, ja, borta vid Blunderstone var det naturligtvis. Herre Gud, ja! Och hur har ni mått sedan dess?»

Jag tackade och sade, att jag hade mått mycket bra och att jag hoppades, att han hade gjort detsamma.

»Å ja, ingenting just att klaga över», sade mr Omer. »Jag märker visserligen, att min andedräkt blir litet kort, men den blir sällan längre då man blir äldre. Jag tar den som den kommer och söker att göra så mycket av den som möjligt. Är det inte det bästa?»

Mr Omer hostade åter till följd av att han hade skrattat och hjälptes att besegra hostan av sin dotter, som nu stod alldeles bredvid och lät det minsta barnet dansa på disken.

»Ack, bevare mig! Ja visst, ja», sade mr Omer. »Två personer! Ja, om ni vill tro mig, så var det just under den där färden som dagen blev bestämd, då min Minni skulle gifta sig med Joram. ’Sätt ut den, sir’ sade Joram. ’Ack, ja, gör det, pappa’ sade Minni. Och nu är han kompanjon i affären. Och se här! Det här är den yngsta!»

Minni skrattade och glättade sitt uppbundna hår utåt tinningarna, då hennes far stack en av sina feta fingrar in i handen på det lilla barnet, som hon lät dansa på disken.

»Två personer, naturligtvis!» sade mr Omer och nickade, med en blick tillbaka i tiden. »Alldeles så! Och Joram håller just nu på att arbeta på en grå med silverspikar; inte det här måttet; — måttet på det dansande barnet — »utan goda två tum kortare. Vill ni förtära något?»

Jag tackade, men svarade nej.

»Hör nu, låt mig se», sade mr Omer. »Formannen Barkis' hustru, en syster till fiskaren Peggotty, stod hon inte i något samband med er familj? Var hon inte i tjänst där?»

Mitt jakande svar gJorde honom mycket glad och belåten.

»Minsann tror jag inte att min andedräkt snart kommer att bli längre, eftersom mitt minne börjar att bli det!» sade mr Omer. »Vi ha fått en ung släkting till henne i lära hos oss, och hon har en sådan smak i klädessömnad, att jag försäkrar, att jag inte tror att det finns någon hertiginna i hela England som kan mäta sig med henne.»

»Det är väl inte lilla Emili?» utbrast jag ofrivilligt.

»Emili är hennes namn», sade mr Omer, »och liten är hon också. Men om ni vill tro mig, så har hon ett ansikte sådant att halvparten av kvinnfolken här i staden äro alldeles ursinniga på henne.»

»Så pappa pratar!» utbrast Minni.

»Mitt kära barn», sade mr Omer, »jag påstår inte att så är fallet med dig» (här blinkade han åt mig), »men jag säger att hälften av kvinnfolken i Yarmouth — ja, och på en mils omkrets — äro alldeles ursinniga på henne.»

»I sådant fall borde hon ha stannat kvar i sin egen ställning i livet», sade Minni, »och inte givit dem någon anledning att tala om sig, så skulle de inte haft någonting att säga.»

»Inte haft någonting att säga!» upprepade mr Omer. »Inte haft någonting att säga! Är det din erfarenhet av livet? Vad finns det väl som inte en kvinna kan säga och som hon inte säger, i synnerhet då det gäller en annan kvinnas vackra utseende?»

Jag trodde rent av att det var alldeles förbi med mr Omer, sedan han hade yttrat detta försmädliga skämt. Han hostade till den grad och hans andedräkt gäckade med en sådan envishet alla hans försök att återhämta den, att jag fullt och fast väntade att få ge hans huvud sjunka ned bakom disken, och hans små svarta knäbyxor, med de rostfärgade små bandrosorna vid knäna, komma sprattlande upp under denna sista fruktlösa strid. Men slutligen hämtade han sig likväl, ehuru han ännu flämtade häftigt och var så utmattad att han måste sätta sig på stolen bredvid disken.

»Ser ni», sade han, i det han torkade sin panna och mödosamt drog efter andan, »hon har inte sökt mycket umgänge här eller inlåtit sig närmare med något slags bekantskap eller vän, för att inte tala om tillbedjare. Till följd därav har man satt ihop en elak historia om att Emili ville bli en fin dam. För min del tror jag, att den där historien kom i svang huvudsakligen därför att hon, medan hon gick i skolan, sade, att om hon vore en förnäm dam, skulle hon göra det och det för sin morbror och köpa de och de vackra sakerna åt honom.»

»Och jag kan försäkra er, mr Omer, att hon sade detsamma till mig, medan vi båda ännu voro barn», sade jag ivrigt.

Mr Omer nickade, gned sig på hakan och tillade:

»Ja, alldeles det. Och så kan hon med mycket litet kläda sig, ser ni, vida bättre än de flesta andra kunna göra det med en hel hop, och det väckte också ond blod. För övrigt var hon så tämligen vad man kallar nyckfull — ja, jag vill gå så långt att säga att hon var vad jag själv ville kalla nyckfull», sade mr Omer, »visste inte riktigt vad hon ville — var en smula bortskämd — och kunde till en början inte rätt lägga band på sig. Men mera har ju aldrig blivit sagt om henne, Minni?»

»Nej», svarade mrs Joram, »det tror jag är det värsta.»

»Och då hon nu fick en kondition», fortfor mr Omer, »som bestod i att hon skulle vara sällskap åt ett gammalt knarrigt fruntimmer, kommo de således inte så riktigt överens, och hon stannade inte kvar där. Slutligen kom hon hit för att stanna här i lära i tre år. Två av dem äro nu i det närmaste förbi, och hon har uppfört sig så galant som trots någon. Hon är så god som sex! Minni, är det inte sant att hon är lika god som sex andra nu?»

»Jo, pappa», svarade Minni. »Säg aldrig att jag har nedsatt henne!»

»Det är bra», sade mr Omer. »Det är rätt och galant. Och så, min unge herre», tillade han, sedan han ännu ett ögonblick gnidit sin haka, »för att ni inte ska säga att jag är lika lång i talet som jag är kort till andedräkten, så tror jag att det är alltsammans.»

Som de hade talat i en dämpad ton, medan de talade om Emili, tvivlade jag icke på att hon var i närheten, och då jag nu frågade, om det förhöll sig så, bekräftade mr Omer detta med en nick bort mot dörren till bodkammaren. Min hastiga fråga, om jag finge titta in, besvarades med en oinskränkt tillåtelse, och då jag tittade in genom rutan, fick jag se henne sitta vid sitt arbete. Jag såg henne, den allra sötaste lilla varelse, med dessa samma klara blå ögon, som hade sett in i mitt barnsliga hjärta, med ett leende uttryck vända mot ett annat av Minnis barn, som lekte bredvid henne, med tillräckligt mycket egensinne i sitt strålande anlete för att rättfärdiga vad jag hade hört, med mycket av den gamla nyckfulla skyggheten lurande däri, men utan något uttryck i de vackra dragen, som tydde på annat än att hon var god och lycklig och befann sig på en god och lycklig vana.

Den där melodien från den andra sidan av gården, som aldrig tycktes ha upphört — ack, det var den melodi, som heller aldrig upphör! — ljöd sakta hela tiden.

»Har ni inte lust att gå in och tala med henne?» sade mr Omer. »Gå in och tala med henne, sir; gör er hemmastadd!»

Jag var emellertid för blyg därtill; jag var rädd för att göra henne och icke mindre rädd för att göra mig själv brydd, men jag tog reda på tiden, då hon gick hem om aftonen, för att vårt besök skulle bestämmas därefter, och så tog jag avsked av mr Omer, hans vackra dotter och hennes små barn och begav mig åstad till min kära gamla Peggottys hem.

Där stod hon i det med tegelstensgolv försedda köket och kokade middagen. I samma ögonblick som jag knackade på dörren, öppnade hon den och frågade vad jag behagade önska. Jag såg på henne med ett leende, men hon besvarade det icke. Jag hade oavbrutet skrivit till henne, men det var väl nu ungefär sju år sedan vi hade sett varandra.

»Är mr Barkis hemma, min fru?» frågade jag med en förställd, grov röst.

»Ja, det är han, sir», svarade Peggotty, »men han är sängliggande i gikt.»

»Far han inte till Blunderstone nu för tiden?» frågade jag.

»Då han är frisk gör han det», svarade hon.

»Far ni någonsin dit, mrs Barkis?»

Hon betraktade mig nu uppmärksammare, och jag märkte en hastig rörelse av hennes händer mot varandra.

»Jag frågar så därför att jag gärna skulle vilja göra en förfrågan om ett hus där, som de kalla — vad var det nu igen? — Kråknästet», sade jag.

Hon tog ett steg tillbaka och sträckte ut sina händer på ett tvivlande, förskräckt sätt, liksom för att hålla mig ifrån sig.

»Peggotty!» utbrast jag.

»Min älskade gosse!» ropade hon, och vi brusto båda i tårar och lågo slutna i varandras armar.

Vilka överdrifter hon begick, hur hon skrattade och grät över mig; hur stolt, hur glad hon var; hur bedrövad hon var över att hon, vars stolthet och glädje jag skulle ha varit, ieke kunde få sluta mig i en öm omfamning — detta har jag icke hjärta att skildra. Jag stördes icke av någon fruktan för att det var bra ungt av mig att besvara hennes känslor. Jag är övertygad om att jag aldrig i hela mitt liv, icke en gång inför henne, givit mitt skratt och mina tårar ett friare lopp, än jag gjorde denna förmiddag.

»Vad Barkis ska bli glad!» sade Peggotty, i det hon torkade sina ögon med förklädet. »Det kommer att göra honom mera gott än många flaskor kamferolja. Får jag gå upp och tala om för honom att ni är här? Vill ni inte gå upp och hälsa på honom?»

Det ville jag naturligtvis, men Peggotty kunde icke så lätt komma ut ur köket som hon trodde, ty varje gång hon hade kommit till dörren och vände sig om och såg på mig, gick hon tillbaka för att ännu en gång skratta och gråta i mina armar. För att göra det lättare för henne, följde jag slutligen med henne upp och framställde mig för invaliden, sedan jag hade väntat ett par minuter utanför dörren, medan Peggotty förberedde mr Barkis på min ankomst.

Han mottog mig med verklig förtjusning. Som han led för mycket av reumatismen för att kunna skaka hand med mig, bad han mig att skaka tofsen uppe i toppen på hans nattmössa, vilket jag gjorde med största hjärtlighet. Då jag hade satt mig ned bredvid sängen, sade han, att det gjorde honom obeskrivligt gott att känna som om han åter körde för mig på Blunderstone-vägen. I det han låg där i sängen, med ansiktet uppåtvänt och, med undantag av detta, så inhöljd, att han tycktes vara endast ansikte — såsom man plägar avbilda änglar — företedde han den sällsammaste syn jag någonsin skådat.

»Vad var det för ett namn jag skrev i vagnen, sir?» sade mr Barkis med ett matt, reumatiskt leende.

»Ja, mr Barkis, vi hade allt åtskilliga allvarsamma samtal om den saken — inte sant?»

»Jag var villig en lång tid, sir?» sade mr Barkis.

»En lång tid», svarade jag.

»Och jag ångrar det inte», sade mr Barkis. »Kommer ni ihåg vad ni en gång berättade mig om att hon gjorde alla pastejerna och kokade all maten?»

»Ja, det minns jag mycket väl», svarade jag.

»Det var så säkert som banko», sade mr Barkis. »Det var så säkert», tillade mr Barkis, i det han nickade med nattmössan, vilket var det enda sätt varpå han kunde giva eftertryck åt sina ord, »det var så säkert som utskylder och ingenting kan vara säkrare än de.»

Mr Barkis vände sina ögon på mig, som om han sökte min bekräftelse på detta resultat av hans betraktelser i sängen, och jag gav den.

»Ingenting är säkrare än de», upprepade mr Barkis. »En fattig karl sådan som jag kommer på det klara med den saken då han ligger där. Jag är en fattig karl, sir.»

»Det gör mig ont att höra, mr Barkis.»

»Ja, jag är verkligen en mycket fattig karl», sade mr Barkis.

Här kom hans högra hand långsamt och svagt fram under täcket och fattade med ett osäkert, famlande tag fatt uti en käpp, som var löst bunden vid sidan av sängen. Sedan han trevat omkring sig med detta verktyg, under vilken förrättning hans ansikte antog åtskilliga förvridna uttryck, stötte mr Barkis med den mot ett skrin, vars ena ända jag hela tiden hade sett. Hans ansikte blev nu lugnt.

»Det är gamla kläder», sade mr Barkis.

»Jaså», sade jag.

»Jag skulle önska att det vore pengar, sir», sade mr Barkis.

»Det skulle jag med», sade jag.

»Men det är det inte», sade mr Barkis och spärrade upp ögonen så vitt som det var honom möjligt.

Jag försäkrade, att jag var fullkomligt övertygad därom, varpå mr Barkis kastade en vänligare blick på sin hustru och sade:

»Hon är den dugligaste och bästa bland kvinnor, C. P. Barkis. Allt beröm, som man kan ge C. P. Barkis, förtjänar hon och mera därtill. Hör nu, min vän, i dag måste du skaffa en god middag åt vår gäst — någonting gott att äta och dricka, vasa?»

Jag skulle ha gjort invändningar mot denna onödiga demonstration till min ära, så framt jag icke hade sett Peggotty på andra sidan om sängen stå orolig över att jag skulle göra det. Jag teg därför.

»Jag har litet pengar här någonstans, min vän», sade mr Barkis, »men jag är en smula trött. Om du och mr David vilja låta mig ta en liten lur, så ska jag söka att leta rätt på dem när jag vaknar.»

Vi lämnade rummet i enlighet med denna hans önskan, men då vi hade kommit ut, underrättade Peggotty mig om att mr Barkis, som hade blivit »ännu litet mera mån om styvern» än han förr hade varit, ständigt begagnade denna list, innan han tog fram ett enda mynt från sin skatt, samt att han led oerhörda kval, då han kravlade sig allena upp ur sängen och tog fram det ur det olycksaliga skrinet. Vi hörde honom även ganska riktigt kort därefter uppgiva kvävda suckar av den hemskaste art, i det denna operation förorsakade honom alla sträckbänkens kval, men medan Peggottys ögon voro fulla av medlidande med honom, sade hon, att detta hans anfall av givmildhet skulle göra honom gott och att det vore bäst att icke hindra det. Han fortfor sålunda att pusta och kvida, till dess han åter hade kommilt i säng, utan tvivel lidande som en martyr, varefter han ropade in oss och låtsade som om han nyss hade vaknat upp ur en vederkvickande sömn och tog fram en guiné under huvudkudden. Hans belåtenhet över det mot oss lyckligt utövade knepet och över att han bevarat skrinets ogenomträngliga hemlighet tycktes vara honom en tillräcklig ersättning för alla hans kval.

Jag förberedde Peggotty på Steerforths ankomst, och det dröjde ej heller länge förrän han infann sig. Jag är övertygad att hon icke kände någon skillnad på huruvida han hade varit hennes egen personliga välgörare eller en god vän för mig och att hon i alla händelser skulle ha mottagit honom med den största tacksamhet och tillgivenhet. Men hans lätta, muntra, goda lynne, hans glada och angenäma sätt, hans vackra yttre och hans medfödda förmåga att lämpa sig efter envar, då han ville det, och att, då han önskade det, kunna tränga rakt in i hjärtat på folk, vann henne helt och hållet för honom inom mindre än fem minuter. Endast hans beteende mot mig skulle ha vunnit henne för honom. Men på grund av alla dessa orsaker i förening tror jag fullt och fast, att hon tillbad honom, innan han på aftonen lämnade huset.

Han stannade tillsammans med mig kvar till middagen — om jag sade villigt, skulle jag icke till hälften uttrycka huru gärna och glatt. Han kom in i mr Barkis rum som ljus och luft och livade och uppfriskade det, som om han varit friska luften själv. Allt vad han företog sig, gjorde han utan buller, utan ansträngning och liksom utan att han själv visste om det; i allt låg en obeskrivlig lätthet, en skenbar omöjlighet att göra annat eller göra det bättre, som var så graciös, så naturlig, så behaglig, att jag till och med nu överväldigas vid blotta minnet därav.

Vi voro helt muntra inne i den lilla kökskammaren, där »Martyrernas Bok», som icke hade varit rörd sedan min tid, låg uppslagen på byråklaffen liksom i gamla dagar och i vars hemska planscher jag nu bläddrade, erinrande mig de hemska känslor de hade väckt, men utan att nu känna dem. Då Peggotty talade om min kammare och sade, att den stod färdig åt mig till natten och att hon hoppades att jag skulle begagna den, var Steerforth helt och hållet inne i saken innan jag ens hunnit så mycket som kasta en tvivlande blick på honom.

»Naturligtvis», sade han. »Du sover här så länge vi stanna här, och jag sover på hotellet.»

»Men att låta dig gå så långt», sade jag, »och på detta sätt skiljas från dig, synes mig inte vara gott kamratskap.»

»Men, min Gud, du hör ju helt naturligt hit!» sade han. »Vad är väl ett ’synes’ i jämförelse därmed?» Och därmed var saken avgjord.

Han bibehöll alla sina intagande egenskaper ända till sista ögonblicket, då vi klockan åtta på aftonen begåvo oss bort till mr Peggottys båt. Ja, dessa egenskaper visade sig i en allt mera bländande dager, allteftersom tiden skred framåt, ty jag antog redan då, och jag tvivlar icke heller nu på, att medvetandet om det lyckliga resultatet av hans beslut att vilja behaga ytterligare skärpte hans uppfinningsgåva och gjorde saken ännu lättare för honom. Om någon då hade sagt mig, att allt detta var ett bländande spel, som spelades för en kortvarig spännings skull, för att sysselsätta ett livligt sinne, av ett tanklöst begär att visa sin överlägsenhet, av ett lättsinnigt fikande efter att vinna något som var utan värde för honom och som i nästa ögonblick skulle kastas bort — om någon, säger jag, denna afton hade kommit fram med ett sådant påstående, vet jag sannerligen icke hur min harm däröver skulle ha skaffat sig luft!

Sannolikt endast genom en stegring, ifall detta varit möjligt, av de romantiska känslor av vänskap och trofasthet, varmed jag vandrade vid hans sida över den mörka, frusna sanden bort till den gamla båten, medan vinden suckade ännu sorgligare omkring oss, än den hade suckat och kvidit den afton, då jag första gången förmörkade mr Peggottys dörr.

»Detta är en vild trakt, Steerforth, eller hur?»

»Den är dyster nog i mörkret», sade han, »och havet ryter, som om det törstade efter att sluka oss. Är det båten där borta, där jag ser ljus?»

»Ja, det är båten», svarade jag.

»Och det är densamma som jag såg i morse», sade han. »Jag tror att jag måste ha närmat mig den av instinkt.»

Vi växlade icke flera ord, eftersom vi närmade oss ljuset, utan smögo oss sakta fram till dörren. Jag lade handen på klinkan och steg in, i det jag viskade till Steerforth, att han skulle hålla sig tätt bakom mig.

Ett sorl av röster hade hörts utifrån, och i samma ögonblick som vi trädde in hörde vi en handklappning som till min stora förvåning härrörde från den vanligen så dystra och misslynta mrs Gummidge. Men mrs Gummidge var icke den enda av de närvarande, som befann sig i en ovanligt livlig stämning. Mr Peggotty, vilkens ansikte strålade av en utomordentlig tillfredsställelse, skrattade av alla krafter och höll sina grova armar vidöppna, liksom för att lilla Emili skulle kasta sig i dem. Ham höll med ett blandat uttryck av beundran, jubel och ett slags tveksam blyghet, som klädde honom särdeles väl, lilla Emili vid handen, som om han föreställde henne för mr Peggotty, lilla Emili själv, rodnande och blyg, men förtjust över mr Peggottys förtjusning, såsom hennes glada ögon visade, hejdades av vårt inträde (ty hon såg oss först) just som hon stod i begrepp att springa från Ham i mr Peggottys famn. Vid den första glimt vi sågo av dem alla och i det ögonblick vi från den mörka, kalla kvällen trädde in i det ljusa, varma rummet, voro de alla upptagna på detta sätt, medan mrs Gummidge stod i bakgrunden och klappade händerna som en vansinnig.

Den lilla tavlan upplöstes så ögonblickligen vid vårt inträde, att man kunde ha tvivlat på att den någonsin funnits till. Just som jag ställde mig mitt ibland den förvånade familjen, mitt emot mr Peggotty, och räckte ut handen mot honom, ropade Ham:

»Master Davy! Det är master Davy!»

Strax därpå växlade vi alla handtryckningar med varandra, frågade varandra hur vi mådde och berättade varandra, hur glada vi voro att träffas, och talade alla på en gång. Mr Peggotty var så stolt och så innerligt lycklig över att se oss, att han icke visste vad han skulle säga eller göra, utan fortfor att skaka hand med mig och därefter med Steerforth, rufsade upp sitt buskiga hår över hela huvudet och skrattade med en sådan fröjd och triumf, att det var en verklig fest att se honom.

»Ja, att ni två herrar — fullvuxna herrar — skulle komma hit under det här taket just i afton, framför alla andra aftnar», sade mr Peggotty, »är då någonting som aldrig hänt förr, se det tror jag då fullt och fast! Emili, min älskling, kom hit! Kom hit, min lilla häxa! Se här är mr Davys vän, min söta flicka! Den där herrn, som du hört talas om, Emili. Han kommer för att besöka dig, tillsammans med mr Davy, på den gladaste kvällen i din morbrors liv, som han någonsin upplevat eller kommer att uppleva, valka mig, och hurra för den saken!»

Sedan mr Peggotty hade hållit detta tal i ett andetag och med utomordentlig livlighet och glädje, lade han en av sina stora händer helt förtjust på vardera sidan av sin systerdotters ansikte och kysste det ett dussin gånger och klappade det, som om hans hand hade varit en kvinnas. Därefter släppte han henne, och då hon sprang in i den lilla skrubb, där jag förr brukade sova, såg han sig omkring på oss, alldeles varm och andlös av sin ovanliga glädje och tillfredsställelse.

»Om ni två herrar — nu två fullvuxna herrar, och sådana herrar —» sade mr Peggotty.

»Ja, det är de!» utbrast Ham. »Bra talat! Det är de! Fullvuxna herrar — det är de!»

»Om ni två herrar, fullvuxna herrar», sade mr Peggolty, »inte ursäkta mig för att jag är i det här tillståndet, när ni få veta hur sakerna stå, så vill jag be er om förlåtelse. Emili, min söta — Hon vet att jag ämnar berätta» — här brast hans förtjusning ut igen — »och har givit sig av. Vill ni vara god och se efter henne ett ögonblick, mor?»

Mrs Gummidge nickade och försvann.

»Om det här inte», sade mr Peggotty, i det han satte sig ned ibland oss framför brasan i kaminen, »är den gladaste aftonen i mitt liv, så vill jag vara en hummer — och det en kokt till på köpet — mera kan jag inte säga. Den här lilla Emili, sir», tillade han med låg röst till Steerforth — »hon, som ni såg stå och rodna här —»

Steerforth endast nickade, men med ett så vänligt uttryck av deltagande i mr Peggottys känslor, att denne svarade honom, som om han hade talat.

»Riktigt», sade mr Peggotty, »det är hon och sådan är hon. Tack, sir!»

Ham nickade flera gånger åt mig, som om han velat säga detsamma.

»Den här vår lilla Emili», sade mr Peggotty, »har i vårt hus varit vad jag tror (jag är en okunnig man, men det är min fulla tro) att ingen utom en liten klarögd varelse kan vara i ett hus. Hon är inte mitt barn; jag har aldrig haft något; men jag skulle inte kunna hålla mera av henne, om hon vore det. Ni förstår! Jag skulle inte kunna göra det!»

»Ja, jag förstår mycket väl», sade Steerforth.

»Jag vet att ni gör det, sir», genmälde mr Peggotty, »och tackar er ännu en gång. Mr Davy här kan minnas vad hon var, ni kan själv bedöma vad hon är, men ingendera av er kan fullt veta vad hon varit, är och ska bli för mitt hjärta. Jag är råbarkad, sir», sade mr Peggotty, »jag är råbarkad som ett marsvin, men ingen, om inte möjligen ett kvinnfolk, tror jag, kan veta vad vår lilla Emili är för mig. Och oss emellan», här sänkte han rösten ännu mera, »det kvinnfolkets namn är inte mrs Gummidge heller, fast hon har många stora förtjänster.»

Mr Peggotty rufsade åter upp sitt hår med båda händerna, såsom en ytterligare förberedelse till vad han ämnade säga, och fortfor därefter, hållande en hand på vartdera knäet:

»Det var en viss person som hade känt vår Emili alltsen hennes far drunknade, som hade sett henne beständigt, då hon var ett litet barn, då hon var en ung flicka och då hon var en fullväxt kvinna. Det var just inte mycket att se på den där personen», sade mr Peggotty, »någonting av min egen byggnad — råbarkad — en hel hop sydväst i honom — mycket salt — men i det hela taget en hederlig pojke med hjärtat på rätta stället.»

Jag tyckte att jag aldrig hade sett Ham grina i ett sådant omfång som det, vari han nu satt och erinade.

»Vad går nu den där välsignade sjögasten sta och gör», sade mr Peggotty, med sitt ansikte på höjdpunkten av glädje, »annat än förlorar sitt hjärta åt vår lilla Emili? Han följer henne vart hon går, han gör sig till ett slags betjänt åt henne, han mister till stor del lusten att äta, och till slut så talar han om för mig hur det är fatt med honom. Nu kan ni nog förstå, att jag själv gärna såg, att vår lilla Emili vore på god väg att bli gift, och i alla händelser såg jag henne gärna splitsad vid en hederlig man, som hade rättighet att försvara henne. Jag vet inte hur länge jag kommer att leva eller hur snart jag ska dö, men det vet jag, att om jag en kväll skulle segla omkull på Yarmouths redd här i en storm och se stadsljusen skina för sista gången på en svallvåg, som jag inte orkar med, så skulle jag gå lugnare till botten, om jag kunde tänka för mig själv: ’Det är en man där i land, som är så trogen som stål mot min lilla Emili, Gud signe henne! Och intet ont kan träffa min Emili, så länge den mannen lever!’»

Med enkelt allvar vinkade mr Peggotty med sin högra arm, som om han för sista gången vinkat med den åt stadsljusen, och sedan han därefter växlat en blick med Ham, vars ögon han mötte, fortfor han som förut.

»Nåväl, jag råder honom att tala med Emili. Han är stor och grov nog, men han är blygare än en liten stackare och han vill inte på det. Så talte jag! ’Huru! Han!’ säger Emili. ’Han, som jag känt så förtroligt i så många år och håller så mycket av! Ack, morbror! Jag kan aldrig ta honom. Han är en sån snäll och beskedlig gosse!’ Jag ger henne en kyss och säger inte mer än som så: ’Mitt söta barn, du har rättighet att tala ut vad du tänker och att välja för dig själv, och du är fri som en liten fågel.’ Därmed går jag till honom och säger: ’Jag önskar att det låtit sig göra, men det gör det inte. Men ni kan bägge vara sådana ni varit, och vad jag vill säga till dig är, bli vad du varit mot henne, som en man!’ Och han skakar min hand och säger: ’Jag ska så!’ säger han. Och han var det — hederligt och manligt — i två hela år och var precis densamma i hemmet här som han hade varit förut.»

Mr Peggottys ansikte, som hade växlat uttryck under de olika stadierna av hans berättelse, återtog nu hela sin förra triumferande förtjusning, i det han lade en hand på mitt knä och en hand på Steerforths (sedan han först fuktat dem båda för att giva bättre eftertryck åt handlingen) och delade följande tal emellan oss:

»Rätt som det var, så kommer lilla Emili en afton — låt oss säga i afton — hem från sitt arbete, och han är med henne! Det ligger just inte så mycket i det, vill ni säga. Nej, eftersom han tar vård om henne som en bror, efter sen det blivit mörkt och även förrän det blivit mörkt och alla tider på dagen. Men den där sjögasten, han tar tag i hennes hand och ropar helt glatt till mig: ’Se hit! Den här kommer att bli min lilla hustru!’ Och hon säger, halvt djärvt och halvt blygt och halvt skrattande och halvt gråtande: ’Ja, morbror! Om ni så vill?’ — Om jag vill!» utbrast mr Peggotty, rullande med huvudet i förtjusning över denna tanke. »Herre Gud, liksom jag skulle vilja något annat! — ’Om ni vill; jag är stadigare nu och har tänkt närmare på saken, och jag ska bli en en så god liten hustru åt honom som jag möjligen kan, för han är en sån snäll och god människa!’ Och så klappar mrs Gummidge i händerna, alldeles som på teatern, och ni stiger in. Se så, nu är det gjort!» sade mr Peggotty. »Ni stiger in! Det hände alldeles nyss, och här är den man som tänker gifta sig med henne, så snart som hennes lärotid är ute.»

Ham vacklade, såsom han väl hade skäl till, under det slag, som mr Peggotty tilldelade honom i sin obegränsade förtjusning, såsom ett bevis på förtroende och vänskap, men som han kände, att han borde säga något, sade han med mycket stammande och stor svårighet:

»Hon var inte högre än ni var, master Davy — då ni först kom — när jag tänkte på vad hon skulle bli när hon fått växa till. Jag såg henne växa opp — go' herrar — som en blomma. Jag hade velat offra mitt liv för henne — master Davy — å, med allra största glädje och förnöjelse! Hon är mera för mig — go' herrar — än — hon är allt för mig som jag nånsin kan önska och mer än jag nånsin — än jag nånsin skulle kunna säga. Jag — jag älskar henne uppriktigt. Det finns inte en gentleman i hela landet — ja, och inte heller någon på hela vida havet — som kan älska sin lady mer än jag älskar henne, fast det finns mången simpel man — som bättre skulle kunna säga vad han menar.»

Det föreföll mig rörande att se en sådan stark och rask karl, som Ham nu var, darra under styrkan av det han kände för den täcka lilla varelse, som hade vunnit hans hjärta. Det enkla och uppriktiga förtroende, som mr Peggotty och han själv visade, förekom mig redan i och för sig rörande. Hela denna historia gjorde ett djupt intryck på mig. Huru mycket min rörelse tog intryck av minnena från min barndom, det vet jag icke. Huruvida jag hade kommit dit med någon dunkel föreställning om att jag ännu var kär i lilla Emili, det vet jag icke. Jag vet endast, att allt detta fyllde mig med glädje, men till en början med en obeskrivligt känslig glädje, så att högst litet skulle kunnat förvandla den till smärta.

Till följd därav skulle jag, ifall det hade ålegat mig att med någon skicklighet anslå den ljudande strängen ibland dem, säkert ha rett mig ganska klent, men det ålåg Steerforth, och han gjorde det med en sådan skicklighet, att vi allesammans inom få minuter voro så obesvärade och glada som möjligt.

»Mr Peggotty», sade han, »ni är en hedersman ända i botten och förtjänar att bli så lycklig som ni är i kväll. Här har ni min hand på det! Ham, jag önskar dig lycka, min gosse! Här är min hand på det också! Daphne, rör om i elden och gör den riktigt klar och livlig, och, mr Peggotty, om ni inte kan få er lilla vackra systerdotter (åt vilken jag utrymmer den här platsen i hörnet) att komma tillbaka, så går jag min väg. Jag skulle inte för alla Indiens skatter vilja skapa något tomrum vid er härd på en sådan afton, och allra minst ett sådant tomrum!»

Mr Peggotty gick sålunda in i min kammare för att hämta lilla Emili. Till en början ville lilla Emili icke komma, och så gick Ham dit in. Kort därefter förde de henne ut till kaminen, mycket blyg och förlägen, men inom kort blev hon lugnare och tryggare, då hon fann huru vänligt och aktningsfullt Steerforth talade med henne; huru skickligt han undvek allt som kunde göra henne förlägen; huru han talade med mr Peggotty om båtar och skepp och väder och vind och fiske; huru han vände sig till mig i fråga om tiden då han hade sett mr Peggotty i Salem House; huru förtjust han var över båten och allt som hörde till den, till dess han så småningom hade fört oss in i en förtrollad krets och vi alla språkade utan någon förbehållsamhet.

Emili talade visserligen föga under hela aftonen, men hon såg och hörde, och hennes ansikte blev livat, och hon var förtjusande. Steerforth berättade en historia om ett hemskt skeppsbrott (i anledning av hans samspråk med mr Peggotty), som om han hade sett alltsammans med egna ögon — och lilla Emilis ögon stodo under hela tiden fästa på honom, som om även hon såg det. För att mildra intrycket därav berättade han sedan ett av sina egna äventyr så livligt och glatt, som om berättelsen varit lika ny för honom som för oss — och lilla Emili skrattade, till dess båten genljöd av de musikaliska ljuden, och vi alla skrattade (Steerforth även inbegripen) i oemotståndligt deltagande i det som var så roligt och glatt. Han fick mr Peggotty att sjunga eller snarare att ryta: »När vindarna rasa i vildan sky», och sjöng själv en sjömanssång så vackert och så uttrycksfullt, att jag nästan inbillade mig, att den verkliga vinden, som smög sig klagande omkring huset och mumlade sakta under vår djupa tystnad, hade kommit dit för att lyssna.

Vad mrs Gummidge beträffar, så upplivade han detta tungsinthetens offer med en sådan framgång (det förklarade mr Peggotty för mig) som ingen annan hade uppnått alltsedan gubbens bortgång. Han gav henne så föga tid att känna sig olycklig, att hon den följande dagen sade, att hon trodde hon hade varit förhäxad.

Men han tog icke den allmänna uppmärksamheten eller samtalet uteslutande i anspråk. Då lilla Emili hade blivit modigare och talade (dock ännu alltjämt blygt) från den andra sidan av kaminen till mig om våra forna promenader för att plocka snäckor och småsten, och då jag frågade henne, om hon erinrade sig hur djupt betagen jag hade varit i henne; och då vi båda skrattade och rodnade, i det vi kastade denna återblick på de glada gamla tiderna, som nu togo sig så overkliga ut, satt han tyst och uppmärksam och betraktade oss tankfullt. Emili satt under hela aftonen på den gamla kistan i sin gamla vrå vid kaminen och Ham bredvid henne, där jag brukade sitta. Jag kunde icke bli klok på huruvida det var till följd av lilla Emilis vana att retas och plågas eller av jungfrulig blyghet i vår närvaro, som hon höll sig så tätt invid väggen och på avstånd ifrån honom, men jag märkte att hon gjorde det under hela aftonen.

Såvitt jag erinrar mig, var det nära midnatt, då vi togo avsked. Vi hade fått skeppsbröd och torkad fisk till kvällsvard, och Steerforth hade tagit en helbutelj genever upp ur sin ficka, och den hade vi karlar (jag kan nu säga »vi karlar», utan att rodna) tömt. Vi skildes åt i en upprymd stämning, och medan de alla stodo i en klunga vid dörren för att lysa oss så långt på vägen som de kunde, såg jag lilla Emilis ljuva blå ögon titta efter oss bakom Ham och hörde hennes mjuka röst ropa åt oss, att vi skulle se oss för huru vi gingo.

»En högst intagande liten skönhet!» sade Steerforth, i det han tog mig under armen. »Det är verkligen en egendomlig plats och ett egendomligt sällskap, och det är en alldeles ny erfarenhet att blanda sig med dem!»

»Och så lyckliga vi var», sade jag, »som kom just i rätta ögonblicket för att bli vittnen till deras glädje över giftermålet! Jag har aldrig sett så glada människor! Så roligt att se det och att själv få deltaga i deras okonstlade fröjd, som vi gjort!»

»Den där karlen är väl ändå bra rå och dum för den där flickan, inte sant?» sade Steerforth.

Han hade varit så hjärtlig emot honom och dem alla, att detta oväntade och kalla svar djupt sårade mig, men i det jag hastigt vände mig emot honom och såg ett leende i hans ögon, svarade jag, betydligt lättad:

»Ack, Steerforth, du kan gärna skämta över den fattige! Du kan gärna munhuggas med miss Dartle eller försöka med skämt dölja dina sympatier för mig, så vet jag likväl bättre än så. Då jag ser hur fullkomligt du förstår dem, hur utmärkt väl du kan sätta dig in i en glädje sådan som den gamle fiskarens, eller uppfatta en kärlek som min gamla sköterskas, då vet jag, att ingen av dessa människors fröjder eller sorger, ingen av deras känslor kan vara dig likgiltig. Och jag beundrar och älskar dig tjugudubbelt därför, Steerforth!»

Han stannade och sade, i det han såg in i mitt ansikte:

»Daphne, jag tror att du menar uppriktigt och är god. Jag skulle önska att vi alla vore det!»

Strax därpå började han att muntert sjunga mr Peggottys visa, medan vi med snabba steg återvände till Yarmouth.