David Copperfield/Del I/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lilla Emili
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Några gamla ställen och några nya människor
Jag finner mr Dicks utsago bestyrkt och väljer ett levnadsyrke  →


[ 411 ]

TJUGUANDRA KAPITLET.
Några gamla ställen och några nya människor.

Steerforth och jag uppehöllo oss över fjorton dagar i denna trakt, och jag behöver icke tillägga, att vi voro mycket tillsammans, ehuru vi då och då voro skilda åt flera timmar i stöten. Han var en god, jag däremot en klen sjöman, och när han for ut för att segla med mr Peggotty, vilket var ett av hans älsklingsnöjen, stannade jag vanligen i land. Mitt begagnande av Peggottys gästrum ålade mig ett tvång, från vilket han var fri, ty som jag visste huru omsorgsfullt hon skötte mr Barkis under hela dagens lopp, dröjde jag ogärna ute på kvällen, varemot Steerforth, som bodde på hotellet, endast behövde rådfråga sitt eget tycke. Detta var orsaken till att jag endast hörde talas om att han gjorde små tillställningar för fiskarna i mr Peggottys värdshus »Den Villiga Hågen», och att han hela månljusa nätter i ända var ute på havet, klädd i fiskardräkt, och först kom tillbaka på morgonen vid flodtiden. Jag hade emellertid märkt att hans rastlösa natur och käcka sinne lika väl funno en glädje i att skaffa sig luft i strängt arbete och hårt väder, som i varje annat nytt retmedel, som erbjöd sig för honom, och därför överraskade mig intet av hans företag. En annan anledning till att vi stundom voro skilda åt, bestod däruti, att jag fann ett lätt förklarligt nöje i att fara över till Blunderstone och ännu en gång besöka de gamla, välbekanta ställena från min barndom, medan det naturligtvis icke kunde ha någonting lockande för Steerforth att fara dit mer än en gång. Till följd därav gingo vi tre eller fyra dagar, såsom jag bestämt erinrar mig, var sin väg, sedan vi hade frukosterat tillsammans [ 412 ]tidigt på morgonen, och möttes åter först sent vid middagsbordet. Jag hade ingen aning om hur han hade tillbragt sin tid under mellantiden, med undantag av att jag visste, att han var mycket omtyckt av alla och hade mångfaldiga sätt att roa sig där en annan människa icke skulle ha funnit ett enda.

För min egen del bestod min sysselsättning under mina ensamma pilgrimsfärder uti att påminna mig vartenda fjät av den gamla landsvägen, medan jag följde den, och att besöka de gamla ställen, vid vilka jag aldrig kunde tröttna. Jag besökte dem, liksom mitt minne så ofta hade gjort, och dröjde vid dem, liksom mina forna tankar hade dröjt vid dem, medan jag var långt borta. I närheten av den grav under trädet, i vilken mina båda föräldrar vilade — på vilken jag hade tittat ut med så underliga känslor av medlidande, då den endast hade varit min fars, och vid vilken jag hade stått så olycklig och övergiven, då den öppnades för att mottaga min vackra mor och hennes lilla barn — den grav, som Peggottys trofasta omsorg allt sedan ständigt hade hållit så nätt och prydlig och förvandlat till en blomstersäng — i närheten av denna grav vandrade jag ofta i timtal. Den låg ett litet stycke från kyrkogårdsvägen i en lugn och stilla vrå, icke längre bort än att jag i förbigående kunde läsa namnen på stenen, då jag stannade vid ljudet av kyrkklockan, som, för varje gång den slog, föreföll mig lik en hädangångens röst. Mina betraktelser i dessa ögonblick stodo alltid i samband med vilken roll jag skulle komma att spela i världen och de utmärkta saker jag skulle komma att uträtta. Mina genljudande steg följde ingen annan melodi, utan höllo så fast vid denna, som om jag hade kommit hem för att bygga mina luftslott vid en levande moders sida.

Stora förändringar hade försiggått i mitt gamla hem. De ruggiga boen, för så länge sedan övergivna av kråkorna, voro nu försvunna, och träden hade blivit klippta och toppade, så att de icke vidare liknade sina forna jag. Trädgården stod full av ogräs, och luckorna voro tillskruvade för hälften av fönstren i byggningen. Denna [ 413 ]var visserligen bebodd, men endast av en gammal sinnessvag herre och de personer, som skötte och vaktade honom. Han satt ständigt vid mitt lilla fönster och tittade ut på kyrkogården, och jag frågade mig själv, om hans kringvandrande tankar möjligen någonsin sammanträffade med de bilder, som plägade uppfylla mina under dessa rosenröda mornar, då jag tittade ut genom samma lilla fönster i min nattdräkt och såg fåren lugnt beta i den uppgående solens ljus.

Våra forna grannar, mr och mrs Grayper, hade rest till Sydamerika, och regnet hade trängt in genom taket på deras tomma hus och fläckat ytterväggarna. Mr Chillip var omgift med ett långt, knotigt, långnäst fruntimmer, och de hade ett litet barn med ett huvud så tungt, att det icke kunde hålla upp det, och två matta, stirrande ögon, som ständigt tycktes uttrycka förvåning över att det hade kommit till världen.

Det var med en egendomlig blandning av sorg och glädje, jag plägade dröja vid det ställe där jag var född, ända till dess den röda vintersolen påminde mig om att vända tillbaka. Men då jag hade lämnat det, och i synnerhet då Steerforth och jag sutto glada vid middagsbordet, medan elden flammade i kaminen, var det en kär tanke för mig, att jag hade varit där. Det var så även, ehuru i mindre grad, då jag om aftonen begav mig till mitt lilla nätta rum och, medan jag bläddrade i krokodilboken (som ständigt låg där på ett litet bord), med tacksamt hjärta erinrade mig hur lycklig jag var som hade en sådan vän som Steerforth, en sådan väninna som Peggotty samt i min förträffliga och frikostiga tant en sådan ersättning för det jag hade förlorat.

Då jag vände tillbaka från dessa långa vandringar, ledde närmaste vägen till Yarmouth över en färja, som satte mig i land på den flacka sträckan mellan staden och havet, vilken jag kunde gå tvärs över och därigenom bespara mig en betydlig krok längs stora landsvägen. Som mr Peggottys hus låg på denna slätt och knappast hundra steg från min väg, tittade jag alltid in dit och kunde vara tämligen säker om att där träffa Steerforth, [ 414 ]med vilken jag sedan i den kalla luften och den tjocka dimman vandrade tillbaka till de tindrande ljusen i staden.

En mörk afton, då jag hade kommit litet senare än vanligt — jag hade nämligen denna dag gjort mitt avskedsbesök i Blunderstone, eftersom vi nu skulle resa hem — träffade jag honom ensam i mr Peggottys hus, sittande tankfull vid elden och så försjunken i sina tankar, att han alls icke märkte att jag närmade mig. Det kunde för övrigt lätt ha hänt, även om han hade varit mindre fördjupad i tankar, eftersom stegen knappast kunde höras på den sandiga marken där utanför; men icke ens mitt inträde väckte honom ur hans drömmerier. Jag stod tätt invid honom och såg på honom, och ännu satt han där med mörk och dyster panna, försjunken i sina grubblerier.

Han ryckte så häftigt till, då jag lade min hand på hans axel, att han även fick mig att rycka till.

»Du kommer över mig», sade han, nästan i förtretad ton, »alldeles som en förebrående ande.»

»Jag var tvungen att på ett eller annat sätt anmäla mig», svarade jag. »Har jag kallat dig ned från stjärnorna?»

»Nej», svarade han. »Nej!»

»Nå, varifrån då?» frågade jag och satte mig ned bredvid honom.

»Jag satt och såg på bilderna i elden», svarade han.

»Men nu förstör du dem för mig», sade jag, då han häftigt rörde om i den med en eldbrand och framkallade en rad av glödande, röda gnistor, som foro jublande upp genom den lilla skorstenen och vältrade sig ut i fria luften.

»Du kunde i alla fall inte ha sett dem», sade han. »Jag avskyr denna obestämda tid på dagen, då det varken är ljust eller mörkt. Vad du kommer sent! Var har du varit?»

»Jag har tagit avsked av min vanliga promenad», sade jag.

»Och jag har suttit här», sade Steerforth med en blick [ 415 ]genom rummet, »och föreställt mig, att alla de människor, som vi sågo så glada den första aftonen vi kommo hit, nu — att döma av ställets ödsliga utseende — kanske voro skingrade, döda eller hemfallna under någon slags olycka. David, jag skulle önska, att jag under dessa sista tjugu år hade haft en förståndig far.»

»Kära Steerforth, vad fattas dig?»

»Jag önskar av allt mitt hjärta att jag hade fått en bättre ledning!» utbrast han, »jag önskar av allt mitt hjärta att jag bättre kunde leda mig själv!»

Det låg en så lidelsefull förstämning i hans sätt, att den rent av gjorde mig häpen. Han var mera olik sig själv än jag skulle ha ansett möjligt.

»Det vore bättre om jag vore den här fattige Peggotty eller hans drummel till brorson», sade han, i det han reste sig upp och stödde sig dystert mot kaminfrisen, med ansiktet vänt mot elden, »än att vara jag själv, om jag än vore tjugu gånger rikare och tjugu gånger klokare, och vara den plåga för mig själv, som jag den sista halvtimmen varit i denna fördömda båt!»

Jag blev så förvånad över denna förändring hos honom, att jag till en början endast kunde betrakta honom stillatigande, medan han stod och stödde huvudet mot handen och stirrade mörkt ned på elden. Slutligen bad jag honom med allt det allvar, jag kände, att berätta mig vad som hade gjort honom så ovanligt nedslagen och låta mig dela hans bekymmer, ifall jag icke kunde hoppas att få råda honom. Men innan jag ännu hade talat till punkt, började han att skratta — till en början harmset, men snart med återvunnen munterhet.

»Tyst, det är ingenting, Daphne, ingenting! Jag sade dig ju på hotellet i London, att jag stundom blir mig själv ett tråkigt sällskap. Jag har alldeles nyss varit en mara för mig själv — ja, jag tror sannerligen, att jag ridits av maran. I vissa tråkiga ögonblick träda amsagor fram för minnet, utan att de igenkännas för vad de äro. Jag tror att jag förväxlat mig med den där stygga gossen, som ’inte ville akta sig’ och därför blev lejonmat — förmodligen ett högre slag av att gå åt fan[ 416 ]ders. Vad gamla gummor kalla ’rysning’ har smugit sig över mig från hjässan till fotabjället. Jag har varit rädd för mig själv.»

»Du brukar annars inte vara rädd för någonting», sade jag.

»Kanske inte, ehuru jag måhända kunde ha åtskilligt att vara rädd för», svarade han. »Nå ja, nu är det överståndet! Jag tänker inte så snart bli melankolisk igen, David, men det vill jag säga dig ännu en gång, att det skulle ha varit väl för mig (och för flera än för mig), om jag hade haft en kraftfull och förståndig far!»

Hans ansikte var alltid uttrycksfullt, men jag hade aldrig sett det uttrycka ett så mörkt allvar, som då han sade dessa ord, med blicken oavvänt vilande på elden.

»Så där mycket frågar jag efter det!» sade han med en åtbörd som om han kastat någonting lätt upp i luften med sin hand. »Jag säger med Macbeth: ’Det borta är, och jag är man igen!’ Och nu till bords, så framt jag inte, likt Macbeth, har stört festen genom en högst beundrad sinnesförvirring, Daphne.»

»Men jag kan just undra var de allesammans hålla hus!» sade jag.

»Ja, det vete Gud!» sade Steerforth. »Sedan jag hade varit nere vid färjan för att titta efter dig, strövade jag hit och fann huset tomt. Detta fick mig att tänka och grubbla, och därunder kom du på mig.»

Mrs Gummidges ankomst med en korg förklarade hur det hade kommit sig att huset stått tomt. Hon hade skyndat ut för att köpa något litet som behövdes till mr Peggottys återkomst med floden, och hade under tiden låtit dörren stå öppen, i händelse att Ham och lilla Emili, vilken senare fick tidigt ledigt denna afton, skulle komma hem medan hon var ute. Sedan Steerforth försatt mrs Gummidge i ett betydligt bättre lynne genom en vänlig hälsning och en skämtsam omfamning, tog han mig under armen och drog mig med sig.

Han hade försatt sig själv i bättre lynne, lika väl som mrs Gummidge, ty det stod nu på sin vanliga höjd, och [ 417 ]han talade mycket livligt, medan vi fortsatte vår vandring.

»Vi skola således», sade han mycket muntert, »övergiva det här fribrytarlivet i morgon?»

»Ja, så var ju avtalat», genmälde jag, »och våra diligensbiljetter äro ju redan köpta.»

»Ja, jag förmodar att det inte kan undvikas», sade Steerforth. »Jag har nästan glömt att det finns någonting annat i världen att göra än gunga på havet här — och jag önskar att så verkligen vore!»

»Ja, så länge det är någonting nytt», anmärkte jag leende.

»Mycket troligt», svarade han, »ehuru det annars var en tämligen spetsig anmärkning av ett så älskvärt stycke oskuld som min unge vän. Nå ja, jag tillstår att jag är en nyckfull krabat, David. Jag vet att jag är det, men medan järnet är varmt, kan jag smida det med kraft. Jag tror att jag redan skulle kunna taga en rätt antaglig examen såsom lots i de här farvattnen.»

»Mr Peggotty säger att du är ett underverk», sade jag. »Ett nautiskt underverk?» yttrade Steerforth leende.

»Ja, det säger han, och du vet själv bäst med hur stort skäl, ty du vet hur ivrig du är i allt vad du företager dig och hur lätt du har att sätta dig in i allt möjligt. Och vad som förvånar mig mest, Steerforth, är, att du kan finna dig belåten med ett så ostadigt användande av dina krafter.»

»Belåten?» svarade han muntert. »Jag är aldrig belåten, undantagandes med din grönhet, min milda Daphne. Vad ostadigheten angår, så har jag aldrig lärt mig konsten att binda mig vid ett av de hjul, på vilka våra dagars Ixioner svänga omkring. Jag hade så dåliga lärmästare, att jag blev ur stånd att inhämta den, och nu frågar jag inte efter den. Vet du, att jag köpt mig en båt här?»

»En sådan konstig kropp du är, Steerforth!» utbrast jag och stannade, ty det var första gången jag hörde talas därom. »Du kommer ju kanske aldrig mera hit!»

»Det vet jag inte», svarade han, »jag tycker rätt bra [ 418 ]om trakten här. I alla händelser», fortfor han och gick raskt framåt, »har jag köpt en båt, som var till salu — en snabbseglande kutter, säger mr Peggotty, och det är den — och mr Peggotty ska föra den i min frånvaro.»

»Nu förstår jag dig, Steerforth!» sade jag helt förtjust. »Du låtsar som om du köpt den åt dig själv, ehuru du i själva verket gjort det för att göra honom en tjänst. Det borde jag genast ha insett, eftersom jag känner dig. Min kära, goda Steerforth, hur ska jag kunna uttrycka vad jag tänker om ditt ädelmod?»

»Tyst!» sade han och rodnade. »Ju färre ord, desto bättre.»

»Visste jag inte det?» utbrast jag. »Sade jag inte, att det inte fanns någon glädje eller sorg eller någon känsla i sådana redliga hjärtan, som var dig likgiltig?»

»Jo», svarade han, »allt det där sade du. Men låt det nu vara. Vi ha talat nog om den saken.»

För att icke såra honom genom att fortsätta detta ämne, som han lade så föga vikt vid, fortsatte jag det endast i mina tankar, medan vi med ännu raskare steg fortsatte vår vandring.

»Den måste helt och hållet tacklas om», sade Steerforth, »och jag ska låta Littimer stanna kvar här för att ha uppsikt däröver och låta mig veta när den är fullt färdig. Har jag talat om för dig, att Littimer kommit hit?»

»Nej, det har du inte.»

»Jo, han kom i morse med ett brev från min mor.»

I det våra blickar möttes, märkte jag, att han var mycket blek, till och med om läpparna, ehuru han betraktade mig med en stadig blick. Jag fruktade, att någon oenighet mellan honom och hans mor hade framkallat den sinnesstämning, i vilken jag hade funnit honom vid den ensliga härden och yttrade en antydan härom.

»Nej, bevars!» sade han, skakande på huvudet och med ett svagt leende. »Ingenting ditåt. Ja, han har kommit hit, den där betjänten min.»

»Densamma som alltid?» sade jag.

[ 419 ]»Densamma som alltid», sade Steerforth. »Avlägsen och tyst som nordpolen. Han ska laga att båten får ett nytt namn. Den heter nu ’Stormfågeln’, men vad frågar mr Peggotty efter stormfåglar. Jag vill ha den omdöpt.»

»Med vilket namn?» frågade jag.

»Lilla Emili.»

Som han fortfor att betrakta mig med stadig blick, ansåg jag detta för en påminnelse om att han inte ville bli berömd för sin uppmärksamhet. Emellertid kunde jag icke låta bli att i mina drag röja huru mycket jag uppskattade den, men jag sade endast föga, och han återtog sitt vanliga småleende och tycktes bli lättare om hjärtat.

»Men se bara», sade han, i det han såg framför sig, »där kommer den rätta lilla Emili! Och den där karlen är med henne! Han är då, min själ, en riktigt trogen riddare; han lämnar henne aldrig!»

Ham var båtbyggare och hade genom att utbilda ett medfött anlag för detta yrke blivit en skicklig hantverkare. Han var i sin arbetsdräkt och såg visserligen något ruggig, men på samma gång helt manlig ut och tycktes vara en mycket lämplig beskyddare åt den blomstrande lilla varelsen vid hans sida. I hans ansikte låg en uppriktighet, en heder, en oförställd stolthet över och kärlek till henne, som i mina ögon uppvägde det vackraste yttre, och i det de närmade sig oss, tyckte jag, att de även i detta avseende passade väl för varandra.

Hon drog blygt sin hand från hans arm då vi stannade för att tala med dem, och rodnade, då hon räckte handen åt Steerforth och mig. Då de, sedan vi hade växlat några ord, gingo vidare, ville hon icke lägga sin hand på dess förra plats, utan gick ensam för sig själv, ännu alltjämt med ett blygt och tvunget utseende. Jag fann allt detta mycket vackert och intagande, och Steerforth tycktes tänka detsamma, medan vi sågo efter dem, till dess de försvunno i det svaga månljuset.

Plötsligt kom — tydligen följande efter dem — en kvinna förbi oss, utan att vi hade sett henne närma sig, [ 420 ]men vars ansikte jag såg, då hon gick förbi, och av vilket jag tyckte mig ha ett dunkelt minne. Hon var tunnklädd och såg fräck, avtärd och trasgrann ut, men tycktes icke tänka på annat än att gå efter dem. Då den mörka, avlägsna sandslätten, som så att säga uppslukade deras gestalter, endast lämnade sig själv synlig mellan oss och havet och molnen, försvann hennes gestalt på samma sätt, men utan att komma dem närmare än förut.

»Det är en svart skugga som följer flickan», sade Steerforth och stannade. »Vad ska det betyda?»

Han talade med en låg röst, som ljöd nästan främmande i mina öron.

»Hon ämnar förmodligen tigga av dem», sade jag. »En tiggare skulle inte vara någonting nytt», sade Steerforth, »men det är eget att tiggaren i afton skulle taga just den gestalten.»

»Varför det?» frågade jag.

»Å, icke av något annat skäl», svarade han efter ett ögonblicks tystnad, »än att jag kom att tänka på någonting likt den, i detsamma som den kom förbi. Jag undrar just var tusan den kom ifrån!»

»Från skuggan på den här muren», sade jag, i det vi vände in på en väg, som begränsades av en mur.

»Nu är den borta!» sade han, i det han såg sig över axeln. »Och måtte allt ont försvinna med den. Nu till vår middag!»

Men han såg sig ännu ett par gånger över axeln bort mot stranden, som glimmade på avstånd, och undrade flera gånger i avbrutna meningar under den korta återstoden av vår väg, vilken den där skuggan kunde vara och tycktes först glömma den, när skenet från kaminen och ljusen lyste på oss där vi sutto varma och förnöjda vid bordet.

Littimer var där och utövade sin vanliga verkan på mig. Då jag sade honom, att jag hoppades, att mrs Steerforth och miss Dartle mådde väl, svarade han aktningsfullt (och naturligtvis aktningsbjudande), att de mådde tämligen väl och sände mig sina hälsningar. Detta var alltsammans, och likväl tycktes han mig säga så tydligt [ 421 ]som en människa kan säga det: »Ni är mycket ung, sir; ni är förskräckligt ung!»

Vi hade i det närmaste slutat middagen, då han från den vrå, från vilken han hade observerat oss eller rättare mig, efter vad det förekom mig, tog ett par steg fram emot bordet och sade till sin herre:

»Ursäkta, sir; miss Mowcher är här.»

»Vem?» utbrast Steerforth högst förvånad.

»Miss Mowcher, sir.»

»Vad i Herrans namn gör hon här?» sade Steerforth.

»Det här tycks vara hennes födelseort, sir. Hon har berättat mig, att hon kommer hit en gång varje år i sitt yrkes angelägenheter. Jag mötte henne ute på gatan i eftermiddags, och hon önskade få veta om hon kunde få den äran att hälsa på er efter middagen.»

»Känner du den ifrågavarande jättinnan, Daphne?» frågade Steerforth.

Jag var tvungen att bekänna — jag kände mig ytterst förlägen över att jag även däruti skulle framstå i en ofördelaktig dager inför Littimer — att miss Mowcher och jag voro fullkomligt obekanta för varandra.

»Då ska du få lära känna henne», sade Steerforth, »ty hon är ett av världens sju underverk. När miss Mowcher kommer, så visa henne hit in!»

Jag kände en viss nyfikenhet rörande denna dam, i synnerhet som Steerforth brast ut i ett gapskratt, då jag förfrågade mig om henne och bestämt vägrade att besvara varje fråga jag gjorde om henne. Jag satt därför i en mycket spänd väntan, till dess Littimer, en halvtimme efter sedan duken hade tagits från bordet och medan vi sutto med en vinkaraff framför oss vid kaminen, öppnade dörren och med sitt vanliga, ostörda lugn anmälde:

»Miss Mowcher!»

Jag såg bort mot dörren, men såg ingenting, och jag satt ännu och såg bort mot dörren och tyckte att miss Mowcher dröjde bra länge med att infinna sig, då, till min obeskrivliga förvåning, från andra sidan av en soffa, som stod emellan mig och dörren, kom framvag[ 422 ]gande en liten flämtande dvärginna om fyrtio eller fyrtiofem år, med ett mycket stort huvud och dito ansikte, ett par skälmaktiga grå ögon och ett par så utomordentligt små armar, att hon för att skalkaktigt kunna lägga ett finger på sin lilla trubbnäsa, i det hon kärligt blinkade åt Steerforth, var tvungen att möta fingret på halva vägen och lägga sin näsa emot det. Hennes haka, som var vad man kallar en dubbelhaka, var så fet, att den alldeles uppslukade hennes hattband och bandros och alltsammans. Hals hade hon icke, liv icke heller och lika litet några ben, åtminstone inga som voro värda att nämna, ty ehuru hon var mer än fullvuxen ned till det ställe, där hennes midja skulle ha suttit, ifall hon hade haft någon, och ehuru hon, såsom mänskliga varelser i allmänhet pläga, slutade med ett par fötter, var hon likväl så liten, att hon stod bredvid en vanlig stol liksom vid ett bord och mot stolsitsen stödde en påse, som hon bar i handen. Denna dam, som var klädd på ett ogenerat, ledigt sätt, bragte sin näsa och sitt pekfinger i beröring med varandra på ovan beskrivna, mödosamma sätt, höll, av nödtvång, huvudet på sned och tog på sig en ovanligt slug och listig min, genom att tillsluta det ena av sina genomträngande ögon, samt brast ut i en ström av ord, sedan hon ett ögonblick kärligt bligat på Steerforth.

»Huru, min blomma!» började hon skämtsamt, i det hon skakade sitt stora huvud åt honom, »är ni verkligen här? Ack, ni stygga gosse, fy skam, vad gör ni så långt borta från ert hem? Ni har väl något okynne för er, kan jag tro! Å, ni är mig en ljus fågel, Steerforth, och jag också, inte sant? Ha, ha, ha! Ni skulle ha hållit hundra pund på att ni inte skulle få se mig här, vasa? Men jag är överallt, jag, min gubbe lilla! Jag är här och där och Gud vet icke var, likt taskspelarens silverslant i damens näsduk. Men på tal om näsdukar och damer med, så måste ni vara en verklig tröst för er stackars mor, min söta gosse — inte sant?»

Med dessa ord knöt miss Mowcher upp banden på sin [ 423 ]hatt, kastade dem tillbaka och satte sig flämtande ned på en pall mitt emot kaminen, i det hon bildade sig ett slags lusthus av matbordet, som utbredde sin mahognyskugga över hennes huvud.

»Å, mina stjärnor och vad de må heta!» fortfor hon, i det hon slog en hand mot vartdera av sina små knän och kastade en slug blick bort till mig, »jag är för fullblodig, det är saken, Steerforth. Efter ett par trappsteg gör det mig lika mycket besvär att dra andan, som om det vore ett vattenämbar. Om ni såg mig titta ut genom ett fönster i första våningen, skulle ni taga mig för en vacker kvinna, inte sant?»

»Det skulle jag tycka var helst jag såg er», svarade Steerforth.

»Seså, bort med er, ni skalk!» utbrast den lilla varelsen och slog efter honom med näsduken, varmed hon torkade sitt ansikte. »Inga oförskämdheter! Men jag ger er mitt hedersord på att jag i förra veckan var hos lady Mithers — det är en kvinna, det! Och så hon klär sig! — Och Mithers själv kom in i salongen, där jag väntade på henne — det är en karl, det! Och så han klär sig! Och hans peruk sedan, ty han har nyttjat en sådan de här sista tio åren — och han började att säga mig så många artigheter, att jag nästan trodde att jag skulle bli tvungen att ringa på klockan. Ha, ha, ha! Han är en lustig kurre, men han saknar grundsatser!»

»Vad skulle ni göra åt lady Mithers?» frågade Steerforth.

»Ja, det är just saken, det, mitt välsignade barn», svarade hon, i det hon åter lade fingret på näsan, förvred sitt ansikte och blinkade med ögonen, som ett litet troll med övernaturligt förstånd. »Bry er aldrig om det! Ni skulle bra gärna vilja veta, om jag hindrar hennes hår att falla av, eller om jag färgar det eller sminkar hennes hy eller förbättrar hennes ögonbryn, vasa? Och ni ska så få, min älskling — när jag talar om det för er. Vet ni vad min farfars far hette?»

»Nej», sade Steerforth.

[ 424 ]»Han hette Walker,[1] min älskling lilla», genmälde miss Mowcher, »och han härstammade från en hel rad av Walkers, från vilka jag ärver alla Hookeygodsen.»

Jag har aldrig sett något som kunde jämföras med Mowchers blinkning, om man undantar hennes självbehärskning. Hon hade därjämte ett underligt sätt att, då hon lyssnade till vad som sades till henne, eller då hon väntade ett svar på vad en annan sagt, lägga huvudet slugt på sned och bliga upp med ena ögat, som en skata. Jag var alldeles försjunken i förvåning och satt och stirrade på henne, fullkomligt glömsk, fruktar jag, av hövlighetens lagar.

Hon hade nu dragit stolen tätt intill sig och var ivrigt sysselsatt med att ur påsen, i vilken hon vid varje neddykande stack sin korta arm ända ned till axeln, taga fram en mängd små flaskor, svampar, kammar, borstar, yllelappar, små hårtänger och andra verktyg, vilka hon lade i en hög på stolen. Med detta arbete upphörde hon helt plötsligt och sade, till min stora förvirring, till Steerforth:

»Vad heter er vän?»

»Mr Copperfield», sade Steerforth, »och han önskar bli bekant med er.»

»Nå ja, det ska han bli. Jag tycker verkligen att han ser ut som om han verkligen önskade det!» svarade miss Mowcher och kom vankande fram till mig, med påsen i hand och skrattade åt mig, i det hon närmade sig. »Ansikte som en persika!» sade hon och ställde sig på tå för att nypa mig i kinden där jag satt. »Riktigt frestande! Jag tycker så mycket om persikor. Glad över att få göra er bekantskap, mr Copperfield, det försäkrar jag.»

Jag sade, att jag lyckönskade mig att få göra hennes bekantskap och att glädjen var ömsesidig.

[ 425 ]»Ack, bevare mig, så artiga vi äro!» utbrast miss Mowcher, i det hon gjorde ett misslyckat försök att dölja sitt stora ansikte med sin lilla stump till hand. »Vilken värld av humbug vi leva uti! — inte sant?»

Dessa ord ställdes förtroligt till oss båda, i det den lilla stumpen till hand kom bort från ansiktet och åter begrov sig i påsen, med arm och alltsammans.

»Vad menar ni, miss Mowcher?» sade Steerforth.

»Ha, ha, ha! Vilket uppfriskande släkte av bedragare vi äro — inte sant, mitt söta barn?» svarade denna stump till kvinna, i det hon trevade i påsen, med huvudet på sned och det ena ögat uppåtvänt. »Se här!» sade hon och tog upp någonting. »Spint av ryska furstens naglar! Jag kallar honom furst ABCD Huller-om-Buller, ty hans namn innehåller alla bokstäverna i en röra.»

»Är den ryske prinsen en av edra kunder?» sade Steerforth.

»Rätt gissat, mitt hjärtegryn!» svarade miss Mowcher. »Jag håller hans naglar i ordning åt honom. Två gånger i veckan. På både fingrar och tår!»

»Han betalar bra, hoppas jag?» sade Steerforth.

»Betalar som han talar, mitt söta barn — genom näsan»[2], svarade miss Mowcher. »Fursten ligger inte åt och skaver och gnider som edra rakknivar. Ni skulle säga detsamma om ni finge se hans mustascher. Röda av naturen, svarta genom konsten.»

»Genom er konst, naturligtvis», sade Steerforth.

Miss Mowcher blinkade jakande.

»Tvungen att skicka efter mig. Kunde inte hjälpa det. Klimatet angrep hans färg; kunde duga i Ryssland, men inte här. Ni såg aldrig en sådan rostig furste som han i alla edra dar. Lik gammalt järn!»

»Var det därför ni nyss kallade honom en bedragare?» frågade Steerforth.

»Å, en sådan skälm till pojke ni är!» sade miss Mowcher och skakade häftigt på huvudet. »Jag sade [ 426 ]vilket släkte av bedragare vi äro i allmänhet, och jag visade er spintet av furstens naglar för att bevisa det. Furstens naglar gagna mig mera i enskilda, gentila familjer, än alla mina talanger tillsammantagna. Jag bär dem alltid med mig. De äro min bästa rekommendation. Om miss Mowcher klipper furstens naglar, måste hon heta duga. Jag ger bort dem åt de unga damerna. De sätta dem i sina album, tror Jag. Ha, ha, ha! Hela samhällssystemet (såsom herrarna säga, då de hålla tal i parlamentet) är på min ära ett system av furstens naglar!» sade denna den minsta av alla kvinnor, i det hon sökte att lägga sina små armstumpar i kors och nickade med sitt stora huvud.

Steerforth skrattade hjärtligt, och detsamma gjorde jag, medan miss Moweher hela tiden skakade på huvudet (som låg mycket på sned) och bligade uppåt med det ena ögat och blinkade med det andra.

»Seså, seså!» sade hon, slog sig på sina små knän och reste sig upp. »Det här är inte affärer. Kom, Steerforth, och låt oss utforska polartrakterna och få ett slut på det här!»

Därefter utvalde hon två eller tre av sina små verktyg samt en liten flaska och frågade till min förvåning, om bordet kunde bära henne. På Steerforths jakande svar sköt hon en stol fram till det och klättrade ganska ledigt upp på det, sedan hon bett om hjälp av min hand.

»Om någon av er såg mina fotknölar», sade hon, då hon lyckligt och väl hade kommit upp i höjden, »så tala om det, och jag går hem och tar livet av mig.»

»Jag gjorde det inte», sade Steerforth.

»Inte jag heller!» förklarade jag.

»Nåväl då», ropade miss Mowcher, »jag ska gå in på att leva. Seså, gåsen min, kom till din söta vän och låt plocka dig!»

Detta var en uppmaning till Steerforth att anförtro sig åt hennes händer, varför han också satte sig ned, med ryggen mot bordet och med sitt skrattande ansikte vänt mot mig, och underkastade sitt huvud hennes inspektion, tydligen endast och allenast för vårt nöjes skull. Att se [ 427 ]miss Mowcher stå över honom och betrakta hans rika svall av brunt hår genom ett stort runt förstoringsglas, som hon tog upp ur fickan, var ett högst överraskande skådespel.

»Jo, ni är mig just en snygg pojke!» sade miss Mowcher efter en kort undersökning. »Ni skulle inom tolv månader bli lika skallig uppe i hjässan som en munk, om inte jag vore. Vänta ett ögonblick, min unga vän, så ska vi ge er en polering, som ska bevara edra lockar för de nästa tio åren!»

Därmed hällde hon något av innehållet i den lilla flaskan på en av de små yllelapparna och började, sedan hon meddelat en av de små borstarna något av detta preparats kraft, att gnida och skrapa med båda händerna uppe i Steerforths hjässa på det ivrigaste sätt jag någonsin skådat, medan hon under hela tiden fortfor att prata.

»Vi ha till exempel Charley Pyegrave, hertigens son», sade hon. »Ni känner ju Charley?» tillade hon och tittade fram in i hans ansikte.

»Något litet», sade Steerforth.

»Vilken man han är! Se det är polisonger, det! Vad Charleys ben beträffar, skulle de trotsa all jämförelse, bara de vore makar, men det äro de inte. Kan ni tänka er att han försökte bärga sig utan mig — och det vid livgardet till på köpet!»

»Han måste ha varit riktigt galen!» sade Steerforth.

»Ja, så kan man tycka. Emellertid försökte han det, han må nu ha varit galen eller klok», genmälde miss Mowcher. »Vad gör han väl annat än går in i en parfymbod och ber att få köpa en flaska Madagaskaressens!»

»Gör Charley?» sade Steerforth.

»Ja, det gör han. Men de hade inte någon Madagaskaressens.»

»Vad är det för slag? Är det någonting att dricka?» frågade Steerforth.

»Att dricka?» svarade miss Mowcher, i det hon stannade för att giva honom ett slag på kinden. »Att plåstra [ 428 ]om sina mustascher med, naturligtvis. Det var ett fruntimmer i boden — en äldre kvinnsperson — en riktig drake — som aldrig ens hört namnet nämnas. — ’Ursäkta, sir’, säger draken till Charley, ’är det inte — inte — inte smink?’ — ’Smink!’ sade Charley till draken. ’Vad i alla för städade öron onämnbaras namn skulle jag med smink?’ — ’Tag inte illa upp, sir’, sade draken, ’det begäres hos oss under så många olika namn, att jag trodde att det kanske var det ni menade.’ — Och ser ni, min gosse lilla», fortfor miss Mowcher, medan hon under hela tiden gned och borstade med samma iver, »detta är ett nytt exempel på det uppfriskande bedrägeri jag nyss nämnde. Jag gör själv något i det där facket — kanske mycket — kanske litet — knipslug, så heter lösen — det är alltsammans!»

»I vilket fack menar ni? Är det i sminkfacket?» sade Steerforth.

»Blanda ihop det och det, min unga elev», svarade den listiga miss Mowcher, i det hon vidrörde sin näsa, »använd det enligt hemlighetsregeln i alla handelsgrenar, så ska produkten ge det önskade resultatet. Jag säger att jag själv gör något litet i det facket. En änkeråd kallar det min pomada; en annan kallar det handskar: en annan kallar det spetsar; en annan kallar det solfjäder. Jag kallar det vad helst de kalla det. Jag skaffar dem det, men vi förställa oss för varandra och hålla så god min inför varandra, att de lika gärna skulle lägga på det i ett helt sällskaps närvaro som i min. Och när jag infinner mig hos dem, säga de stundom till mig — med det där pålagt — och det tjockt till på köpet — ’Hur ser jag ut, Mowcher? Är jag blek?’ — Ha, ha, ha! Är inte det uppfriskande, min unge vän?»

Jag har aldrig i mitt liv sett någonting likt Mowcher, då hon stod uppe på matbordet och innerligt njöt av detta »uppfriskande», medan hon hela tiden gned och borstade på Steerforths huvud och blinkade över det åt mig.

»Tyvärr», sade hon, »äro de där sakerna inte mycket efterfrågade här på orten, och det gör att jag får lov att [ 429 ]ge mig av igen. Jag har inte sett ett enda vackert fruntimmer sedan jag kom hit.»

»Inte?» sade Steerforth.

»Nej, inte ens så mycket som vålnaden av en sådan», svarade miss Mowcher.

»Vi kunde visa henne en sådan livs levande, skulle jag tro», sade Steerforth och vände sina ögon mot mina. »Inte sant, Daphne?»

»Jo, det är säkert», sade jag.

»Å?» utbrast den lilla varelsen, i det hon först såg mig skarpt i ansiktet och därefter tittade omkring in i Steerforths. »Hm?»

Det första utropet lät som en fråga, ställd till oss båda, och det senare såsom en fråga, ställd till Steerforth ensam. Hon tycktes icke ha funnit något svar på någondera, utan fortfor att gnida och borsta, med huvudet på sned och det ena ögat uppåtvänt, som om hon tittade efter ett svar uppe i luften och vore övertygad att det snart skulle visa sig.

»En syster till er, mr Copperfield?» utbrast hon efter ett ögonblicks tystnad och ännu bibehållande samma utkik. »Är det inte så?»

»Nej», sade Steerforth innan jag hann att svara. »Inte alls. Tvärtom lär mr Copperfield, om jag inte alltför mycket misstar mig, förr ha hyst en livlig beundran för henne.»

»Nå, gör han det inte nu längre då?» inföll miss Mowcher. »Är han ostadig? Å, fy skämme oss! Sucka han blott tills Polly hans kärlek belönat! — Är hennes namn Polly?»

Den nästan övernaturliga snabbhet, varmed hon anföll mig med denna fråga och en forskande blick, förbryllade mig alldeles för ett ögonblick.

»Nej, miss Mowcher», svarade jag. »Hennes namn är Emili.»

»Å?» utbrast hon alldeles som förut. »Hm? En sådan slamra jag är! Mr Copperfield, är jag inte flaxig?»

Hennes ton och blick inneburo någonting som jag icke tyckte om i samband med detta ämne, och jag sva[ 430 ]rade därför med större allvar än någon av oss hittills hade använt:

»Hon är lika dygdig som hon är vacker. Hon är förlovad med en mycket hederlig och förtjänt man ur hennes egen samhällsklass. Jag högaktar henne för hennes goda förstånd, lika mycket som jag beundrar henne för hennes vackra utseende!»

»Bra talat!» ropade Steerforth. »Hör, hör, hör! Jag ska nu släcka denna lilla Fatimas nyfikenhet, min kära Daphne, genom att inte lämna henne någonting övrigt att gissa på. Hon är för närvarande i lära, miss Mowcher, anställd hos Omer och Joram, hattstofferare, modehandlare och så vidare, här i staden. Märk väl — Omer och Joram. Den där förlovningen, som min vän talade om, är med hennes kusin, och dennes förnamn är Ham, och hans tillnamn är Peggotty, och till yrket är han båtbyggare, och hans vistelseort är ävenledes här i staden. Hon bor hos en anförvant; förnamnet okänt, tillnamnet Peggotty, yrket är fiske, och vistelseorten ävenledes här i staden. Hon är den vackraste och mest intagande lilla fé i hela världen. Jag beundrar henne — i likhet med min vän — utomordentligt. Om jag inte därmed kunde synas nedsätta hennes tillkommande, vilket jag vet att min vän här inte skulle tycka om, så skulle jag tillägga, att det förekommer mig som om hon kastade bort sig, att jag är övertygad om att hon kunde göra ett bättre val, och att jag svär på att hon är född till en fin dam.»

Till dessa ord, som yttrades mycket långsamt och tydligt, lyssnade miss Mowcher med huvudet på sned och ögat i luften, som om hon ännu tittade efter det där svaret. Då han slutade, blev hon ögonblickligen livlig igen och pratade med förvånande munvighet.

»Å, och detta är alltsammans, vasa?» utbrast hon, i det hon jämnade hans polisonger med en liten rastlös sax, som gick blänkande omkring hans huvud i alla riktningar. »Bra! mycket bra! Riktigt en lång historia och borde sluta med ’och de levde allt sedan lyckliga och nöjda’ — inte sant? Hur heter den där pantleken nu [ 431 ]igen? Jag älskar min älskling med ett E, därför att hon är englalik, och jag hatar henne med ett E, därför att hon är englalik, och jag hatar henne med ett E, därför att hon är edligt bunden vid en annan. Jag förde henne till värdshuset Engeln och bjöd henne på en enlevering: hennes namn är Emili, och hon bor i England. Ha, ha, ha! Mr Copperfield, är jag inte flaxig?»

I det hon endast såg på mig med en ytterligt slug blick och utan att vänta på svar, fortfor hon i samma andetag:

»Seså, om någonsin någon tjuvpojke blivit putsad och friserad till fullkomlighet, så är det ni, Steerforth. Om jag förstår mig på någon huvudknopp i världen, så är det er. Hör ni mig, när jag säger er det, min älskling? Jag förstår er!» — härvid tittade hon ned i hans ansikte. »Se så, nu kan ni knalla er av (som vi säga vid hovet), och om mr Copperfield vill ta plats, så ska jag operera honom.»

»Vad säger du, Daphne?» frågade Steerforth skrattande och lämnade sin stol. »Vill du bli förbättrad?»

»Jag tackar så mycket, miss Mowcher, inte i afton.»

»Säg inte nej», genmälde den lilla kvinnan, i det hon betraktade mig med en kännares min. »Ska det inte vara en liten bit mera ögonbryn?»

»Jag tackar så mycket», svarade jag — »en annan gång.»

»En halv fjärndels tum närmare tinningen», sade miss Mowcher. »Det går på fjorton dagar.»

»Nej, jag tackar, inte för närvarande.»

»Å, kör till för en liten bit!» envisades hon. »Inte? Nå, så låt oss då sätta upp stommen till ett par polisonger. Kom!»

Jag kunde icke låta bli att rodna, i det jag nekade, ty jag kände att vi nu rörde vid min svaga punkt, men då miss Mowcher märkte att jag för ögonblicket icke var benägen att mottaga någon försköning som låg inom området för hennes konst, och att jag för tillfället var stålsatt mot frestelserna av den lilla flaska, som hon höll upp framför sitt ena öga för att giva kraft åt sin över[ 432 ]talningsgåva, sade hon, att vi en annan gång och det snart skulle gripa verket an samt anhöll om bistånd av min hand för att kunna hoppa ned från sin upphöjda ståndpunkt. Sålunda biträdd, hoppade hon ned mycket vigt och började binda in sin dubbelhaka i sin hatt.

»Honoraret», sade Steerforth, »är…»

»Fem krischor», svarade miss Mowcher, »och ett smörpris är det, min kyckling. Är jag inte flaxig, mr Copperfield?»

Jag svarade artigt: »Inte det ringaste», men tänkte för mig själv, att hon verkligen var det, då hon med en taskspelares färdighet kastade de båda halvkronorna upp i luften, fångade dem i flykten, släppte ned dem i sin ficka och gav denna ett ljudligt slag.

»Det här är magasinet!» anmärkte miss Mowcher, då hon åter stod vid stolen och lade in i påsen den samling av diverse småsaker som hon hade tagit upp därur. »Har jag alla mina verktyg? Det tycks så. Det går inte an att göra som långa Ned Beadwood, när han fördes till kyrkan för att ’gifta sig med någon’, som han sade, men lämnade bruden hemma. Ha, ha, ha! En inpiskad kanalje, den Ned, men lustig! Jag vet att jag nu kommer att krossa edra hjärtan, men jag är tvungen att lämna er. Ni måste samla hela ert mod och söka att bära det. Farväl, mr Copperfield! Farväl med er, min gubbe lilla! Vad jag har pratat! Det är alltsammans ert fel, edra skalkar! ’Bob svor!’ som engelsman sa' i stället för bon soir, när han började tala franska, och tyckte att det lät så likt engelskan. ’Bob svor’, mina småttingar!»

Med påsen slängd över armen och pratande och sladdrande under det hon vankade av, vankade hon bort till dörren; där stannade hon för att fråga, om hon skulle lämna oss en lock av sitt hår.

»Är jag inte flaxig?» tillade hon såsom en kommentar till detta anbud och avlägsnade sig därefter med fingret på näsan.

Steerforth skrattade till den grad, att jag icke kunde låta bli att skratta med, ehuru jag icke är säker om att jag skulle hå gjort det utan denna anledning. Då vi hade [ 433 ]skrattat oss riktigt mätta, vilket dröjde en stund, berätlade han mig, att miss Mowcher hade en massa kunder och förstod att göra sig nyttig för en hel hop folk på en hel hop sätt. Några bara gycklade med henne såsom ett löjligt original, sade han; men hon var en så slug och skarp iakttagerska som någon han kände och lika långsynt som kortarmad. Han sade mig, att vad hon hade yttrat om att hon var här och där och fjärran och när, var sant nog, ty hon gjorde små utflykter litet varstädes i landsorten och tycktes skaffa sig kunder överallt och känna alla människor. Jag frågade honom hurudana hennes tänkesätt voro, om hon egentligen var elak och om hennes sympatier i allmänhet voro på den rätta sidan; men då jag efter två eller tre försök icke lyckades fästa hans uppmärksamhet på dessa frågor, avstod jag ifrån eller glömde jag att upprepa dem. I stället berättade han mig med flytande tunga en hel hop om hennes skicklighet och hennes inkomster och att hon var mycket skicklig uti att sätta koppor, ifall jag någon gång skulle behöva hennes tjänster i denna riktning.

Hon utgjorde huvudämnet för vårt samtal under aftonens lopp, och då vi skildes åt för natten, ropade Steerforth efter mig över balustraden: »Bob svor!» i det jag gick ned för trappan.

Då jag kom till mr Barkis' hus, blev jag mycket överraskad av att se Ham gå fram och tillbaka utanför det och ännu mera överraskad av att höra av honom, att lilla Emili var där inne. Jag frågade naturligtvis varför icke han också var där inne, i stället för att gå ensam fram och tillbaka på gatan.

»Jo, ser ni, master Davy», svarade han tveksamt, »Emili håller på att tala med någon där inne.»

»Jag skulle annars ha trott», sade jag leende, »att det vore ett skäl för er att också vara där inne, Ham.»

»Ja, i allmänhet skulle det väl vara det, master Davy», svarade han; »men, ser ni, master Davy», tillade han, i det han sänkte rösten och talade mycket allvarsamt, »det är en ung kvinna där inne — en ung kvinna, som Emili förr känt, men inte bör känna vidare.»

[ 434 ]Då jag hörde dessa ord, började ett ljus att falla på den gestalt, som jag hade sett följa dem för några timmar sedan.

»Det är en fattig stackare, master Davy», sade Ham, »som är trampad under fötterna av hela staden — gata upp och gata ned. Kyrkogårdsmullen gömmer ej någon som folk skyr mera än henne.»

»Såg jag henne inte på sandrevlarna, Ham, sedan vi hade mötts?»

»Hållande oss i sikte?» sade Ham. »Det är mycket möjligt att ni gjorde det, fastän jag inte visste att hon var där, sir. Kort efteråt smög hon sig fram under Emilis lilla fönster, där hon såg ljus lysa, och viskade: ’Emili, Emili! För Guds skull ha en kvinnas hjärta emot mig! Jag var en gång lik dig!’ Det där var högtidliga ord för henne att höra, master Davy.»

»Ja, det var det verkligen, Ham. Nå, vad gjorde Emili?»

»Jo, Emili svarade som så: ’Martha’, säger hon, ’är det du? Ack, Martha, kan det vara du?’ — ty de hade suttit och arbetat tillsammans mången god dag hos mr Omers.»

»Nu kommer jag ihåg henne!» utbrast jag, i det jag erinrade mig en av de två flickor, som jag hade sett då jag första gången kom dit.

»Martha Endell», sade Ham. »Två eller tre år äldre än Emili, men var tillsammans med henne i skolan.»

»Jag har aldrig förr hört hennes namn», sade jag. »Men jag vill inte avbryta er.»

»Åh, vad den saken anbelangar, master Davy», svarade Ham, »så är nästan alltsammans sagt i de där orden: ’Emili, Emili, för Guds skull ha en kvinnas hjärta emot mig! Jag var en gång lik dig!’ Hon önskade att få tala med Emili; men hon kunde inte tala med henne där, för hennes kära morbror var hemma, och han skulle inte vilja — nej, master Davy», sade Ham mycket allvarligt, »så god och ömhjärtad han är, skulle han inte kunna se dem båda tillsammans, inte för alla skatter som ligga på havsbotten.»

[ 435 ]Jag kände hur sant detta var. Jag kände det ögonblickligen, lika väl som Ham.

»Och så skriver Emili med en blyertspenna på en papperslapp», fortfor Ham, »och räcker den ut genom fönstret till henne för att bära den hit. ’Visa den här’, säger hon, ’för min moster, mrs Barkis, och hon ska för min skull låta dig sitta ned vid hennes brasa till dess morbror gått ut och jag kan komma.’ Därefter talar hon om för mig vad jag talat om för er, master Davy, och ber mig följa henne hit. Vad kunde jag väl göra? Hon borde inte vara bekant med en sådan, men jag kan inte neka henne, när tårarna stå henne i ögonen.»

Han stoppade handen innanför bröstet på sin ruggiga tröja och tog med mycken varsamhet fram en vacker liten börs.

»Och om jag också kunde neka henne när hon har tårar i ögonen, master Davy», sade Ham, i det han ömt lade den till rätta i sin grova flata hand, »hur skulle jag väl kunna neka henne, då hon ger mig den här att bära åt henne — helst då jag vet varför hon tagit den med sig? En sådan liten leksak den är!» sade Ham, i det han tankfullt betraktade den. »Och med så litet pengar i, min söta Emili!»

Jag skakade varmt hans hand, då han åter hade stoppat in den lilla börsen — ty det var mera tillfredsställande för mig än att säga någonting — och vi gingo ett par minuter fram och tillbaka utan att säga ett ord. Nu öppnades dörren och Peggotty visade sig, vinkande åt Ham att stiga in. Jag skulle velat hålla mig undan, men hon kom efter mig och bad att jag också skulle stiga in. Även nu skulle jag ha undvikit det rum där de alla voro församlade, så framt detta icke hade varit det med tegelsten prydligt belagda köket, om vilket jag mer än en gång talat. Som den öppnade dörren ledde direkte dit in, fann jag mig mitt ibland dem innan jag tänkte på vart jag gick.

Flickan, som jag hade sett där ute på sandrevlarna, satt nära elden, nere på golvet, med huvudet och den ena armen vilande på en stol. På grund av hennes ställning [ 436 ]föreställde jag mig att Emill nyss hade stigit upp från stolen, och att det arma, hjälplösa huvudet måhända hade vilat i hennes knä. Jag såg endast föga av flickans ansikte, varöver håret föll löst och oordnat, som om hon hade bragt det i oordning med sina egna händer, men jag såg att hon var ung och hade en vacker hy. Peggotty hade gråtit, och så hade även lilla Emili. Icke ett ord yttrades, då vi först trädde in, och vägguret bredvid skåpet tycktes under den djupa tystnaden knäppa dubbelt så högt som vanligt.

Emili talade först.

»Martha vill resa till London», sade hon till Ham.

»Varför till London?» svarade Ham.

Han stod emellan dem och betraktade den på golvet liggande flickan med ett uttryck som jag sedan aldrig kunnat glömma — en blandning av medlidande för henne och av missnöje över att hon skulle ha något slags gemenskap med henne som han höll så kär. Båda talade som om flickan varit sjuk — i en låg, dämpad ton, som hördes tydligt, ehuru den knappast höjde sig över en viskning.

»Bättre där än här», sade högt en tredje röst — Marthas, ehuru hon icke rörde sig ur stället. »Ingen känner mig där; men alla känna mig här.»

»Vad tänker hon göra där?» frågade Ham.

Hon lyfte upp huvudet och såg sig mörkt omkring för ett ögonblick; därefter lade hon åter ned det och slog sin högra arm kring sin hals, ungefär som en kvinna i feber eller i smärtan av ett skottsår skulle vrida sig.

»Hon tänker försöka att uppföra sig väl», sade lilla Emili. »Du vet inte vad hon sagt till oss. Gör han — göra de — moster?»

Peggotty skakade medlidsamt på huvudet.

»Jag ska försöka», sade Martha, »ifall ni vilja hjälpa mig härifrån. Det kan aldrig bli sämre än det varit här, men kanske kan det bli bättre. O!» sade hon med en hemsk rysning, »tag mig bort från dessa gator, där hela staden känner mig alltsedan jag var ett barn!»

Då Emili nu sträckte fram sin hand mot Ham, såg [ 437 ]jag honom lägga en liten segeldukspung i den. Hon tog emot den, som om hon trott att det var hennes egen börs, och trädde fram ett eller ett par steg, men då hon såg sitt misstag, kom hon tillbaka dit där han stod strax bredvid mig, och visade honom den.

»Det är alltsammans ditt, Emili», kunde jag höra honom säga. »Jag har ingenting i världen som inte är ditt, min älskling. Jag har inte någon glädje därav annat än för din skull!»

Tårarna stego ånyo upp i hennes ögon, men hon vände sig bort och gick till Martha. Vad hon gav henne, vet jag icke. Jag såg henne luta sig över henne och stoppa penningar i barmen på henne. Hon viskade någonting och frågade om detta var nog.

»Mer än nog», sade den andra och fattade hennes hand och kysste den.

Därpå reste sig Martha upp, svepte sin schal omkring sig och gick, högt gråtande, långsamt bort mot dörren. Hon stannade ett ögonbliek innan hon gick ut, som om hon velat yttra något eller vända sig om, men icke ett ord gick över hennes läppar. Stönande samma låga, hemska, förtvivlade kvidan där inne i sin schal, gick hon sina färde.

Då dörren tillslöts, kastade lilla Emili en snabb blick på oss tre, gömde därefter ansiktet i sina händer och började snyfta.

»Gråt inte, Emili!» sade Ham och klappade henne sakta på axeln. »Gör det inte, min vän! Du får inte gråta så där, min söta flicka!»

»Ack, Ham!» utbrast hon, ännu alltjämt bittert gråtande, »jag är inte på långt när en så god flicka som jag borde vara. Jag vet att jag ibland inte har det tacksamma hjärta som jag borde ha!»

»Jo, jo, det har du, det är jag säker om», sade Ham.

»Nej, nej, nej!» ropade lilla Emili, snyftande och skakande på huvudet. »Jag är inte en så god flicka som jag borde vara. Inte på långt, långt när!»

Och hon fortfor att gråta, som om hennes hjärta velat brista.

[ 438 ]»Jag prövar din kärlek för hårt. Jag vet att jag gör det!» snyftade hon. »Jag är ofta skygg och butter och ombytlig emot dig, fastän jag borde vara helt annorlunda. Du är aldrig sådan mot mig. Varför är jag någonsin sådan mot dig, då jag i stället endast borde tänka på hur jag skulle kunna vara tacksam och göra dig lycklig!»

»Det gör du mig alltid, min söta flicka!» sade Ham. »Jag är lycklig av att se dig och jag är lycklig hela dagen i ända av att tänka på dig.»

»Ack, det är inte nog!» klagade hon. »Det är därför att du är god, inte därför att jag är det. Ack, min vän, det skulle ha varit bra mycket bättre för dig, om du hade kommit att tycka om någon annan — någon annan mycket stadigare och värdigare än jag — en som hade levat helt och hållet för dig och aldrig varit fåfäng och ombytlig som jag!»

»Stackars det lilla ömma hjärtat!» sade Ham med sakta röst. »Martha har riktigt kollrat bort henne.»

»Var snäll och kom hit, moster», snyftade Emili, »och låt mig lägga mitt huvud i ditt knä! Ack, moster, jag känner mig så olycklig i kväll! Ack, jag är inte den goda flicka jag borde vara. Jag vet att jag inte är det!»

Peggotty hade skyndat fram till stolen framför kaminen, och med armarna kring hennes hals knäböjde Emili bredvid henne och såg bönfallande upp i hennes ansikte.

»Ack, snälla moster, försök att hjälpa mig! Goda Ham, försök att hjälpa mig! Mr David, för forna tiders skull, var god och försök att hjälpa mig! Jag vill bli en bättre flicka än jag är. Jag vill känna djupare vad det är för en välsignad sak att vara en god mans hustru och att leva ett fridfullt liv. O, o, o! Ack, mitt hjärta, mitt hjärta!»

Hon lutade sitt ansikte mot min gamla sköterskas bröst, där hon, sedan hon upphört med dessa böner, vilka i deras smärta och sorg voro till hälften en kvinnas, till hälften ett barns, såsom hela hennes sätt var (och som just därigenom, enligt min uppfattning, var naturligare [ 439 ]och mera värdigt hennes skönhet än något annat sätt kunde ha varit), grät sakta, medan min gamla sköterska vyssjade henne som ett barn.

Hon blev så småningom lugnare, och nu tröstade vi henne, än talande uppmuntrande och än skämtande litet med henne, till dess hon började att lyfta upp sitt huvud och tala med oss. Så fortsatte vi till dess hon var i stånd att le och sedan att skratta och sedan att sitta upprätt, om också med en viss förlägenhet, medan Peggotty ordnade hennes lockar, torkade hennes ögon och gjorde henne nätt och prydlig igen, så att icke hennes morbror, då hon kom hem, skulle undra varför hans älskling hade gråtit.

Jag såg henne denna afton göra vad jag aldrig förr hade sett henne göra. Jag såg henne oskuldsfullt kyssa sin utvalde make på kinden och smyga sig nära hans grova gestalt, som om den varit hennes bästa stöd. Då de gingo bort tillsammans i det bleknande månljuset, och jag stod och såg efter dem, jämförande deras bortgång med Marthas, såg jag att hon grep om hans arm med båda sina händer och ännu alltjämt höll sig tätt sluten intill honom.


  1. Walker’ eller ’Hookey Walker’ är ett skämtsamt uttryck, som skall beteckna, att man icke tror på vad en annan sagt, och påstås härröra från en Walker, utrustad med en stor kroknäsa (hookey), vilken hade blivit anställd i en firma i London för att ha uppsikt över personalen och anmäla varje felsteg eller försummelse, men sedan misstänktes för mindre sanningsenliga uppgifter.
  2. Oöversättlig ordlek. Pay through the nose, som ordagrant betyder, betala genom näsan, vill säga detsamma som att betala högt.