Den namnlösa/Kapitel 10

←  som håller nyårsvaka över honom

Den namnlösa av Elin Wägner Elias sänder bort Åsa-Hannas dotter otröstad

varefter jag lämnar Ljungheda  →

TIONDE KAPITLET.

Elias sänder bort Åsa-Hannas dotter otröstad

Det finns många underliga anledningar till att plötsligt tycka om eller hata en av sina arma medvandrare i världen. Men inte hade jag precis tänkt mig förut, att ens hjärta kunde bli så varmt för en medvandrare för det sätt varpå den satte in frukostdisken i matsalsskänken en morgon.

Men i dag, då jag kom in i salen efter frukost och fann att Helena satte in porslinet så för­siktigt, att inte ens det svagaste klirrande hördes, då tyckte jag för första gången om henne. Varför? Emedan hon för första gången i något handlade såsom mor. Ty så varliga voro också mors händer, när någon församlingsbo satt inne hos far och sökte själabot.

För att pröva henne framkastade jag någon anmärkning med min vanliga röst, men hon tystade genast på mig: — Elias har besök, viskade hon.

— Ah, sade jag, nu även viskande, det är ju alldeles som på fars tid.

— Jag trodde inte er far sysslade med sånt, anmärkte Helena.

— Nej, inte gärna. Kom de, då skulle det vara tyst i huset, och ingen fick knacka på hans dörr. Men han uppmuntrade dem aldrig att komma.

— Det var förståndigt, viskade Helena. Jag tycker förstås inte man ska driva bort dem. Men kan man tiga, så är det väl bäst.

— Ja, jag förstår, att du tycker det. Nå, hur gör Elias? Uppmuntrar han dem att komma?

— Det vet jag inte. Hur skulle jag veta det? Men de är här ofta, i synnerhet en del, och då har han alltid obegränsad tid.

— Han är olik far i det också, sade jag. Far höll aldrig långa samtal. Far tror jag var närmast blyg för människohjärtat.

— Jag undrar inte på det, sade Helena och försvann ljudlöst.

Jag blev stående kvar i salen under illusionen att jag var förflyttad tjugu år tillbaka i tiden. Allt var sig ju likt, möblerna, tystnaden, den gråa vinterdagens bleka ljus i rummet. Den stora skillnaden var jag själv, som nu visste vad sorg och vad glädje var.

Jag satte mig i soffan stilla, med orörliga hän­der, ursäktande mig därmed att jag ville bevaka denna frid, så att ingen störde dem därinne hos Elias.

Min försiktighet var inte opåkallad, ty snart hördes buller och steg i förstugan, och gamla frun stack in huvudet genom dörren.

— Rakel kommer väl ihåg att människan ska ha kaffe? sade hon med en röst, som jag fann mera genomträngande än vanligt.

Jag reste mig hastigt, tog henne med mig ut och stängde dörren om oss bägge.

Det var inte värt att disputera med gumman, men människan skulle inte ha kaffe. Mor bjöd församlingen kaffe i alla väder, när den kom med bud om födelse och död, om sjukdom, bröllop eller utflyttning. Men den djupa hjärtesorgen den kom och gick stilla och obemärkt in i huset och ut ur huset, vi höllo oss alltid undan, och aldrig frågade vi far efteråt vad den haft för orsak eller ärende.

— Jag vet nog hur det skall vara, sade jag, fru Hamnell kan lugnt gå ner till fru Pettersson. Ty jag hade observerat att hon var klädd i rent förkläde.

— Ja, sade hon, ha mig undan, det vill Rakel nog. Men det är mycket dumt av Rakel att för­söka. För det lyckas inte. Mig rubbar man inte. Jag har nog sett, hur hon försöker ställa sig, så hon ska få makten här i huset. Hon är lik släk­ten Mossbäck i det, högmod, högmod. Men om vi ska vara vänner, Rakel, och det har hon bäst nytta av, så kom inte med några nymodigheter i det här huset. För det vill inte Elias veta av. Och går man i andras hus, Rakel, kom det i håg, då får man böja sig.

Jag hade inte rätt förstått förut, att hon medvetet hatade mig. Jag hade tagit hennes bannor som mera sammanhangslösa utslag av lust att plåga första bästa.

— Jag låter inte skrämma mig, sade jag, och flydde uppför trappan. Så fort jag kommit i krö­ken stannade jag för att lyssna. Jo, hon öppnade förstugudörren, hon gick över gården, bort till fru Pettersson.

Löjligt nog, däruppe märkte jag att jag dar­rade, att jag inte strax kunde gå lugnt in till Eva, som om intet hänt.

De är starka dessa människor, tänkte jag, men de är väl ändå inte starkare än vi.

I vårt hus finns ingen tambur, lika litet som i bondgårdarna. Det är heller inte byggt för män­niskor, som behöva ha ytterkläderna till hands, därför att de plötsligt vilja gå ut och gå. En lantbo går inte ut och går annat än en sommarsöndagskväll, och jag vet mycket väl att få saker nedsätter ens anseende så på landsbygden som att gå ut och gå, framför allt på blanka förmid­dagen. Jag smög mig också ur huset som en brottsling, och var till den grad feg, att jag tog en korg på armen för att det skulle se ut, som om jag hade ärende till handelsboden.

Det var annars icke någon blank förmiddag, den var matt, skum, med dis och låga moln. Vi hade mot all rimlighet fått töväder på nyåret, och marken bröt fram litet varstädes ur dri­vorna. Alla kvistar på träden i allén hade en vågig underkontur av de tunga droppar, som hängde där, färdiga att brista och falla. Ja, de sågo nästan förgråtna ut, de kära gamla träden, och det var ledsamt att se, även om jag visste att det var en villa blott.

Allén sluttar sakta ner mot landsvägen, just så mycket att det blir lätt att gå. För varje gång, det slår icke fel, som jag lämnar gården och vandrar denna mot stormar skyddade väg, som är så lätt och utan möda för foten, är det som att börja livets vandring på nytt. Där borta, där allén och barndomen slutar, ser man en strimma av landsvägen, som bildar vinkel mot allén. Det är skiljovägen, den oundvikliga: ska jag nu gå åt vänster eller höger, åt byn och människorna till eller åt skogarna och ensamheten?

Medan jag stod och tvekade nere vid allé­grinden, kom Petter Abrahams lille pojke ut ur stugan och störtade fram till mig. Jag frågade vart han tänkte ta vägen. — Följa med henne, svarade han som jag väntat. Kan bära henna korg. Han höjde sig på tå för att se efter, om där fanns något på botten och blev mycket be­sviken då han såg att den var tom. Medan jag stod och försökte förklara för honom, att han skulle ta korgen och förvara den tills jag kom tillbaka från promenaden, så skulle vi gå till­sammans bort i byn, kom herrgårdspatronen åkande ensam i sin lilla släde. Han höll in hästarna. Pojken tog av mössan.

— Nå, vad har du att säga för gott i dag? frå­gade han vårdslöst men vänligt. Pojken tog detta som en uppmaning att erinra sig något han bli­vit inlärd att säga: — Tack för slanten till jul, kom det så i ett drag.

— Vänta lite, sade patronen, och började treva pälsfickan, se här får du en slant till, tappa den inte. Pojken fick en tvåkrona och skyndade hastigt i väg in för att lämna av den till de gamla.

— Kommer ho säkert igen då? frågade han mig.

— Ja, du kan väl förstå, att jag måste ha korgen.

Det ingav mig en viss känsla av obehag, att Petter Abraham och hans gumma aldrig med ett ord omnämnt, att pojken beskyddades av patronen.

— Det gläder mig, sade jag, att ni är snäll mot den lille stackarn, som är så utkastad i världen.

— Å, det är inte så mycket med den snällheten, sade patronen med en min och ett skratt och lät samtalsämnet falla. Jag mötte nyss Georg, sade han, vi talade om er. När ni får höra vad det gällde, så tyck inte illa vara. Kom ihåg, att ibland är man så arg, så att man inte kan be­härska sig. Godmiddag, fröken.

— Ja, men hur ska vi göra, om jag blir lika ond? ropade jag efter honom.

Jag fortsatte ett stycke åt samma håll som han och mötte ingen mera. Vägen var öde så när som på ett par virkeskörare, som stretade med det dåliga föret.

Då jag vänt och strävade hemåt igen i det tröga väglaget, såg jag på långt håll en äldre kvinna komma emot mig. I hållning påminde hon på avstånd något om kvinnorna jag sett i bergstrakterna i Sydeuropa, dessa, som bära tunga bördor på huvudet, ty de ha inga kreatur att lasta dem på. Snart såg jag att det var mor Katrina i Hultet. Alltså skulle jag ändå möta människan, ty det förstod jag ju, att det var mor Katrina som varit inne hos Elias. Inte hade hon klätt sig söndagsklädd i svart klänning och kyrkekappa och lämnat sitt hem och sin lilla handelsbod i västra hörnet av socknen för att gå ut och fingå bara.

Jag lät henne avgöra om vi skulle gå förbi varandra med en hälsning eller stanna och talas vid, hon valde att stanna. Jag blev besviken, då jag såg hennes ögon, ty jag hade tagit för givet, att hon skulle gå tröstad och stärkt från Elias, men han tycktes icke ha förmått hjälpa henne. Jag förstod nu mycket väl, varför jag jämfört henne med kvinnorna i bergstrakterna, redan på avstånd. Men eljest talade hon städat och otvun­get om det man talar om, tövädret, föret, sjukdom och hälsa.

— Herr doktorn ska vara bättre, efter vad kyrkoherden sa, det var ju glädjande.

— Ja, sade jag, han har varit bättre, sedan Niklas dog. Det är väl underligt?

— Kanske det inte är så underligt, sade hon, kanske det har sin förklaring.

— Vilken förklaring? frågade jag. Jag anade vad hon menade, men jag ville, att hon skulle säga det själv.

— Jag menar att Niklas har väl talat hans sak hos Den som har sjukdom och hälsa i sin hand, sade hon.

— Ja, men han blev inte bra genast. Dagen efter Niklas’ död var han illa sjuk igen.

— Ja, jag har hört att de har ju talat över det, gummorna som var inne i likrummet, sade mor Katrina. Men kära fröken, då hade väl Niklas inte hunnit fram än, allt tar sin tid. Och nog är det långt, tillade hon, mycket långt upp till him­melen.

— Men då har vi ju löst gåtan hur långt, sade jag. Det är minst två dygns resa, så nu vet vi det.

Hon såg på mig forskande, som om hon undrat, ifall jag skämtade med henne, och slöt sig lik­som genast efter denna glimt av öppenhjärtighet.

— Ja, jag har lång väg, så jag får väl lov att fortsätta hem, jag, sade hon.

— Jag såg mor Katrinas syster uppe vid kyr­kan, den dan Niklas begrovs, sade jag. Det var väl rart att ha henne på besök.

— Hon brukar komma till helgerna, men hon bor alltid i Mellangården, sade mor Katrina. Fast en ses ju alltid något. Hon var åter mycket förbehållsam, och jag fann för gott att släppa henne.

Vilken skillnad i folkvett mellan dem, tänkte jag. Och jag undrade hur den andra systern skulle uppfört sig, om jag mött henne strax efter ett samtal, som bräckt upp varje ben i hennes kropp. Jag tänkte hur jag själv darrat och flytt för den gamla, hur lätt man råkade ur jämvikten. Men denna Åsa-Hannas dotter hade förmedlat ett så starkt intryck av tung, sorgsen fattning och kraft att tåla, att även över mig föll ro. Jag ertappade mig med att gå lika rak och lika långsamt som hon, när jag vandrade uppför allén, såsom den går som har hela livet med alla dess utflykter bakom sig och vänder åter hem igen för att änt­ligen vila.

Men sannerligen, det blev annat att göra än vila, då jag kom hem. I salen stodo gamla frun och Georg mittemot varandra, inbegripna i ett stort gräl. Då jag kom, sade Georg genast: — Faster Rakel! Ge henne igen hennes sparbanksbok! Hon beskyller dig för att ha stulit den.

— Det kan jag inte, sade jag, den är dödad, den finns inte mer!

— Ja, där ser Georg, sade gamla frun trium­ferande. Och så faller han över mig som om han ville ta livet av mig och påstår jag far med lögn.

— Törs mormor kanske säga detsamma i Rakels närvaro, som för alla socknens käringar att hon har tagit alla mormors pengar?

— Ja, visst har hon det. Och skam var det, att ta från mig fattiga gumma den lilla slanten jag hade sparat ihop.

— Men jag fick den ju frivilligt, skrek jag.

— Men hon har då ingen skam i sig Rakel, tror hon jag skulle lämna å mina penga frivil­ligt, och till henne?

Georg försvann in till Elias: — Det här ska far höra på, sade han.

— Gärna det, sade jag, men gamla frun sökte hindra honom: — Jämt ska ni då störa Elias. Det var tydligt att hon velat ha honom ensam då historien med sparbanksboken skulle berättas. Elias kom strax ut.

— Det är bättre ni kommer in till mig alle­sammans, sade han. Ni för ju ett sådant väsen, vem är det, som är död? Man kunde tro att svärmor beskyllde Rakel för att ha dödat någon.

— Det gör hon också, sade Georg.

— Ja, och det är sant också, gnällde den gamla. Hon erkänner själv att hon har dödat den. Och så berättade hon hur jag lurat och bedragit och bestulit henne på det sista hon ägde, och som Georg, stackars gosse, skulle haft efter henne, fast nu så får han det minsann inte, som han faller över en gammal människa. Men se, ni har inte genomskådat Rakel förut, men nu så ska ni väl begripa hurdan hon är i alla fall.

Elias hörde på till slutet. — Jag tror jag förstår hur det hänger ihop, sade han. Svärmor har ju talt många gånger om att ge mig boken.

— Nå, men där ser ju far själv, avbröt Georg ivrigt.

— Ja, men jag känner henne, sade Elias och sänkte rösten, så att hon icke hörde honom, tala kan hon nog. Men det har aldrig hänt att hon ens vågat ta fram den och visa mig den. Så frivilligt har hon aldrig gett den till Rakel, det vet jag. Eller hur? Och han såg så strängt på mig, som hade jag gjort mig skyldig till stöld ändå.

— Ja, men far tror väl inte att faster avtvingat henne hennes pengar?

— Låt faster svara för sig själv, kära Georg. Jag vet egentligen inte, varför du är så het på den här saken, som egentligen är en sak mellan svärmor och Rakel.

— Jo, det ska jag säga far, svarade Georg och talade nu så högt, att gumman åter drogs in i samtalet, därför att jag fått höra, att hon burit ut ryktet att faster stjäl, i hela socknen, och det inte talas om annat på julbjudningarna, säger Göran Gyllensting.

— Jag har visst inte talt med hela socknen, sade gumman. Jag säger minsann inte så mycket.

— Patron på herrgården hörde själv redan på begravningen, hur mormor tog den ena gumman avsides efter den andra och berättade hurdan Rakel var.

Jag mindes mycket väl hur gamla frun tisslat i vråarna med gästerna, till mig hade hon sagt, att hon försökte skaffa en jungfru.

— Låt henne tala, sade jag. Inte tror de ändå om fars och mors dotter, att hon stjäl spar-banksböcker.

— Jo, de lär verkligen göra det, sade Georg.

— Ja, men ge mig igen boken då, sade den gamla, en smula ängslig nu, så ska jag tala om för dem, att Rakel kommit på bättre tankar.

— Leta lite bättre på kistbotten, där ligger den nog, sade Georg.

Gumman såg ett ögonblick alldeles förvirrad ut, som hittade hon inte mer i sin egen historia.

— Ja, kanske jag skulle det, sade hon och för­svann.

— Varför lät du henne gå och leta, sade Elias, om hon inte har den mer? Eller har hon den verkligen ändå?

— Nej, sade jag. Det är som jag sagt, den är död. På hennes egen begäran. Och jag berättade hur hon kommit till mig med den samma kväll hon talat så skamligt illa om släkten.

— Ja, men det är inte möjligt, vidhöll Elias, att hon givit dig den fullkomligt frivilligt.

Jag erkände, att det kanske inte var fullkom­ligt frivilligt, men att jag tyckte det var rätt att hjälpa henne med en god gärning och syndabot med hennes vilja, fast hon kom av sig i be­gynnelsen.

— Det var mycket oklokt av dig, sade Elias. Jag hade inte trott dig om så mycket oförstånd. Och en sak förstår jag inte. Varför behöll du boken i stället för att ge den till Georg?

Jag stod där som en anklagad framför dem båda.

Georg sade : — Faster visste nog, att jag skulle genast lämnat igen pengarna.

— Jaså, det var skälet? sade Elias.

I detsamma kom den gamla igen. — Nej, jag har den inte, sade hon. Och nu kom jag ihåg var hon säger, hon gjort av pengarna. Hon på­står, att hon gett dem till käringen på Grön­torp för att tysta ner den här tråkigheten med att Niklas dog i vår tjänst.

Jag stirrade på gumman, återigen slagen av hennes hemlighetsfulla gåva att gissa sig fram till närheten av sanningen. Det var ju alldeles sant, att jag funderat på att föreslå Georg att använda pengarna till en donation för Niklas’ minne, varav modern skulle få räntan medan hon levde. Men jag hade dragit mig för att tala med honom om saken, emedan jag fruktade att han skulle ta dem och resa till Koblenz i stället.

— Mor Kristina har också nämnt något för mig om en donation, sade Elias.

— Ja, men hon har inte fått mer än sjuttiofem kronor än, det vet hela socknen. Och det var sexton hundra på boken. Resten har Rakel tatt själv, sade gamla frun triumferande. Akta du dina kassor, Elias. Jag bara säger det. Nu kom­mer posten. Och hon störtade ut.

Posten kom mycket riktigt uppåkande och på skjutsen satt Petter Abrahamspojken med min korg. Jag hade ju glömt att jag stämt möte med honom.

Jag gick mot dörren, men Elias ropade mig tillbaka.

— Rakel, sade han, kanske du skulle vilja ge mig den där sparbanksboken, så att vi får rätta till den här tråkiga historien.

— Hur kan jag det, om jag tagit pengarna? sade jag med bitterhet och gick min väg.

Gumman kom emot mig med ett brev. — Jag ville inte lämna henne det därinne, sade hon, hurdan hon än är, Rakel. Är det verkligen möj­ligt, att hon har något med polisen i Malmö att göra? Jag måste verkligen skratta: På kuvertet stod mycket riktigt tryckt: Polismästaren, Malmö. För att pina min plågoande tillbaka stoppade jag det oläst i fickan. Men hon förblev stående framför mig.

— Jag går inte, förrän Rakel har läst det, sade hon. Enda vägen till försoning med Gud är att lida sitt straff inför människor, tillade hon, vänd till mig och Petter Abrahamspojken gemensamt.

Jag ögnade genom brevet med största förvåning, det var verkligen högst besynnerligt att det skulle inträffa just nu.

— Nå, var det någe ledsamt, frågade hon ivrigt.

— Tvärtom, sade jag. Goda nyheter. I morgon reser jag min väg. Den enda som blir ledsen är väl du, sade jag och tog upp pojken till mig. Jag skulle sakna honom och hans lukt av stuga mer än allt annat i Ljungheda.

— Gör sig inte till med pojken hon Rakel, sade gamla frun. Hon blir inte mer gift med patronen för det. Stå nu inte där och gapa, som om hon inte visste, att det är hans pojke med Petter Abrahams Augusta, som tjänade i köket på herrgården.

Jag hade så när glömt sparbanksboken vid denna nyhet, men så hörde jag Elias ropa, och med pojken på armen skyndade jag upp.

— Ack, låna mig honom ett ögonblick, bad Eva, jag är så ensam. Vad har alla människor gjort hela förmiddagen? Friska människor in­billar sig alltid, att de har så mycket att göra. Då jag kom in i Elias’ rum igen, fann jag, att far och son fortfarande diskuterade samma fråga. Elias satt vid skrivbordet, och Georg stod framför honom med händerna vilande på bordet.

— Man får väl ändå lov far, sade Georg, att se saken praktiskt och betrakta den som en lämplighetsfråga.

— Nej, sade Elias, det är där du tar fel. Och han lade sin hand med kraft på bordet, liksom beseglande sin åsikt. Ett ögonblick fängslades jag av faderns och sonens underbart lika händer, den största likhet jag upptäckt dem emellan. Ser du, ser ni båda, tillade han och såg på mig, man kan inte behandla Guds bud sorti en lämplighetsfråga. Var så god och sitt ner, Rakel. Det Gud befallt, det gör jag, hur olämpligt jag än finner det vara. Nå, har du sparbanksboken?

Jag lade fram den. Jag vet inte om du minns, sade jag, hur mycket din svärmor hade på sin bok. I alla fall är detta samma summa. Men den är inte din, det är Georgs. Det gör mig ont att lämna den ifrån mig.

Georg tog den ivrigt och slog upp summan.

— Förträffligt, sade han, det räcker att betala för henne ett helt år på något hem.

— Stackars hem, sade jag.

— Ja, det kommer inte på fråga, sade Elias. Hon stannar här så länge hon lever. Jag har för mig det blir inte så länge.

Georg och jag sågo på varandra. Kanske tänkte han som jag på hennes ljus i granen som aldrig slocknade.

— Då är det väl bäst jag reser, sade jag, för en sådan ofrid kan här väl inte vara i detta hus.

— Seså, Rakel, sade Elias lite otåligt, tag det lugnt. Tänk på hur länge jag fått uthärda. Och du har bara prövat på det några månader. Vart skulle du ta vägen, för resten?

— Jag har fått anbud om en plats med posten i dag, sade jag och försökte att inte verka trium­ferande.

— Ja, men du kan ju inte resa, utbrast Georg häftigt. Tänk på Eva. Och för resten här behövs ju någon. Med mamma som går in i garderoben, när det kommer folk.

— Ja, men om jag stannar, så kommer jag också att gå in i garderoben, sade jag. Jag bör­jar förstå Helena.

— Där hör far, sade Georg enträget. Ska hela huset gå under för gumman mormors skull?

— Ja, sade Elias, förr får det gå under, som du ser det, än att jag går ifrån det som jag anser rätt och riktigt.

— Ja, men kan det vara rätt, att en person ska få ostraffat bryta mot flertalet av Guds bud i skydd av det fjärde?

— Det är inte vår sak att döma henne, sade Elias. Det är Guds. Vår sak är att själva hålla fjärde budet.

— Även om det går åt skogen med oss alle­sammans därigenom? frågade Georg. Han var så ivrig, att han inte märkte, hur tokigt det lät, att han förutsatte det skulle gå åt skogen för den som höll fjärde budet. Jag visste ju att han beundrade sin far och inte ville såra honom. Han hade bara alldeles glömt att det hette: på det dig må väl gå och du må länge leva på jorden.

Elias påminde honom emellertid strängt därom.

— Jag tycker inte det går stackars mamma vidare väl, sade Georg till min förskräckelse. Det har naturligtvis varit hennes olycka det här fjärde budet. Vi har nog inte satt oss in i vilket lidande den gamla är för henne. Den första som förstod det var Eva, en utomstående ser ofta mera. Men sedan hon påpekade det, har jag förstått det mer och mer. Mamma säger ju aldrig någonting, men där kan ju vara oanade mått av lidande. Jag var händelsevis i förstugan, när gumman föll över mor Katrina i Hultet just som hon kom ut från far. Mamma bara vände och sprang sin väg. Jag tycker far skulle våga bryta fjärde budet för mammas skull. Och för min skull och Rakels och sin egen.

Elias vred sig besvärad under Georgs långa tal. Jo, hon var en prövning, det medgav han. Men man ska inte kasta av sig prövningarna, för har vi fått dem, så behöver vi dem. Och genom att bryta mot Guds befallning, återupp­repade han envist, kommer man aldrig från någon­ting.

Elias var orubblig, men Georg ville heller inte ge sig. Han riktigt skalv av iver att bryta faderns motstånd på denna punkt. Så mycket visste han, att det gick inte att övertala fadern till något som denne ogillade. Men ännu trodde han, att om han kunde dra fram riktigt övertygande och solldara bevis på att fadern i denna enda punkt, den om svärmodern, hade orätt, så skulle han ge sig. Det föll honom inte in att om han lyckats att få fadern ändra mening på denna punkt, då skulle Elias därmed ha utdömt hela sitt gångna liv, med dess obönhörlighet, dess underkastelse och tålamod.

Men just därför skulle Elias väl akta sig att bli övertygad, ja att låta rubba sig en hårsmån av Georgs ord. Så det var ingen risk att låta Georg försöka.

Med brevet i min hand, som kunde, om jag ville, rädda mig bort, satt jag och åhörde upp­görelsen mellan far och son, som något som skedde på ett visst avstånd från mig.

— Jag tror man måste ha litet omdöme själv och väga svårigheter mot varandra, sade Georg. Man kan inte vara en sådan bokstavsträl. Om jag nu tar Niklas som ett exempel. Han tjänade oss troget, han var en verklig räddare i nöden, medge det? Vad skulle vi ha tagit oss till på den tiden, då jag var sjuk — han talade nu, sedan han varit befriad från anfall i fjorton dagar, om sin sjukdom som om något för länge sedan förgånget — om vi inte haft Niklas? Vad fick han för lön? Misshandel. Nej för all del, far misshandlade honom inte, men far lät den gamla ostraffad misshandla honom under fars tak.

Elias svarade icke direkt på detta, tyvärr var det ju sant.

— Jag talade med Niklas många gånger och klarlade för honom att en så gammal människas prat var ingenting att fästa sig vid. Och det förstod stackars Niklas utmärkt bra, sade han.

— Ja, men far, kan far verkligen tro att han inte led ändå, sade Georg, som om han inte tröstat sig på samma sätt som Elias, innan jag upplyste honom om sanningen. I själva verket pinades han så, att han ofta ville gå i brunnen. Elias ville inte tro att det varit så farligt, vilket förargade mig.

— Ja, om jag skulle stannat, sade jag, så hade jag kanske också gått i brunnen. Man vet, att man inte ska fästa sig vid elakhet, men den tränger genom alla pansar.

Det berörde Elias obehagligt, att jag talade om att resa. Han var inte van vid och tyckte inte om folk, som tillspetsade en situation, man skulle stanna, tåla, tiga. Man skulle lyda. Men han tog väl för givet ändå, att han hade mig under väldet av sin auktoritet, om han ville bruka den.

— Jag tror inte du reser, Rakel, sade han litet beskyddande med ett halvt leende mot mig.

Men jag förklarade, att jag inte hade lust att stanna. Det föreföll mig inte trevligt mer att vara värdinna för en socken, som genast trodde om mig, att jag stal.

— Inte lust, sade Elias. Du säger det, som om du tyckte, att det vore ett skäl att dra fram.

— Ja, sade jag, det tycker jag att det är. Ett alldeles avgörande skäl.

— Jag tror inte du menar det, sade Elias ännu i den litet överlägsna och beskyddande tonen. Du har lärt bättre, du vet att det betyder inte det minsta om en sak är lätt eller tung, ja för tung, att utföra eller om den är trevlig eller vedervärdig, man gör den ändå, om det är rätt att göra det.

— Jo, jag menar vad jag säger, svarade jag, desperat över att inte bli tagen på allvar. Jag tycker inte man ska göra något annat än det, som förefaller lätt, därför att man har en hjärt­lig lust till det.

Elias’ ansikte mörknade. Han började förstå att jag menade denna hädelse. Georg, som varit på väg ut, antagligen emedan han uppgivit hop­pet att komma någon vart med fadern, vände vid dörren och slog sig högst intresserad ner för att lyssna till vårt samtal.

— Dina handlingar motsäger dina ord, sade Elias.

— Vad menar du med det? frågade jag, något försåtligt.

— Jag menar att jag sett några vackra hand­lingar av dig.

— Och du tror inte att det lilla goda jag kanske gjort, det kan jag ha gjort av en hjärtlig lust därtill? Måste det vara mig vedervärdigt att göra en god gärning? Fy Elias!

Men jag kunde inte låta bli att skratta över denna uppenbarelse av hans tanke om mig. Den gamla, stygga gumman, hon satte ändå ord och handlingar i rörelse omkring sig!

Georg instämde i mitt skratt, medan Elias blev alltmera allvarlig.

— Är du säker på att du inte skryter, faster Rakel? sade han. Eller är du verkligen så god?

— Ja, så god är jag. Eller så dålig, som Elias menar. Plikter som jag avskyr dem får man mig inte att fylla. Vill Gud jag ska ta upp dem, så får han ge mig först en brinnande lust till dem. Detta blev för mycket för Elias, han reste sig upp, som om detta varit ett sista medel att vinna auktoritet över mig.

— Jag får åtminstone be dig, sade han, att du inte låter dessa minst sagt farliga läror bli kända vidare.

— Var lugn, Elias, sade jag, det är inte till mig, som tagit en sparbanksbok, som din för­samling kommer och söker själabot.

— Nej, naturligtvis inte, sade han en aning högdraget, som om han menat, hur kunde det falla den in, oavsett sparbanksboken. Och det är verkligen en lycka. Jag undrar just ifall jag själv lärde ut den läran och sprang ifrån en plikt, då jag förlorat lusten på den, hur många män i församlingen som skulle gå från sina hust­rur och hustrur från sina män? Det har du kanske inte tänkt på, emedan du aldrig varit gift.

— Hur många frågar du? Inte så många. Men de skulle gå, som borde gå, sade jag, besluten att löpa linan ut. Dessutom hade jag lust att pina honom litet. Varför hade han inte kunnat trösta henne, som jag mött? Jag började förstå det nu.

Vi sågo varandra ett par ögonblick in i ögo­nen, så som syskon just aldrig bruka göra. Så måste jag ändå vika och sänka min blick. Varför? Kanske emedan han just nu var allvarligare än jag, emedan det vi talade om rörde honom dju­pare än mig, emedan han satt in sitt liv på sin tro och stod och föll med den. Emedan hans själ icke kände till likgiltighet och utjämning och trötthet som min.

— Ah, tror du inte, tror ni inte, sade han och inneslöt Georg i sin förkastelsedom, vilket sårade mig och genast gjorde mig förhärdad igen, att jag känner igen förvirringens ande i dina ord. Minns du, Rakel, att vår barnjungfru brukade visa på en gubbe, som var son till en vars far var råmärkesflyttare. Vi fick lära, minns du det, att ingen var så stor brottsling som en sån. Och därför att det brottet gick ut över mer än ett släktled så satt det också kvar på följande genera­tioner.

Jag satt nu och väntade, att han skulle full­följa liknelsen och kalla mig för en råmärkesflyt­tare i andlig måtto, men han ansåg väl att den konklusionen fick jag göra själv.

— Ja, vad jag ville säga var det, att så länge jag har detta ämbetet, så ska jag sätta in mina yttersta krafter på att hindra förvirringen att bryta in här hos oss. Och därför, det kan ni väl båda två förstå, så får jag inte jämka och pruta på min plikt. Det är mycket ledsamt om jag måste välja mellan Rakel och min svärmor, men det kan inte hjälpas. Det får gå som det kan. Om församlingen får höra att jag skickat av den gamla, för att hon är svår och besvärlig, hur ska jag då kunna tillhålla dem, som kommer till mig, att härda ut intill änden på den plats, där de är ställda? Ja, jag förstår, att ni två tycker inte, att jag ska tillhålla dem det.

— Nej, sade jag. Men jag vet att du gör det.

— Ja, det gör jag. Stanna, säger jag, till livets slut, det gör detsamma vad det kostar. Ibland kommer de till mig och frågar, om det finns en gräns —

Ah, tänkte jag, stackars mor Katrina —

— för vad man måste tåla av en maka eller en make.

— Och då säger du alltid nej?

— Ja, alltid. För det finns ingen sådan gräns. Enligt Guds klara och tydliga ord. Det står inte att var och en som skiljer en hygglig hustru ifrån sig, begår äktenskapsbrott. Det står att var och en som skiljer sig från sin hustru och tager en annan begår äktenskapsbrott. Och det är i grund och botten det de vill höra, när de kommer till mig. Om de visste att jag brukade säga: stanna om ni har lust och gå om ni har lust, då lönade det sig inte att gå vägen för sådant råd. Ja, och nu kanske vi lite var har annat att göra.

— Det är strax middag, sade jag och tänkte på Helena, som under allt detta stått vid spisen och skött sitt.

— Ja, sade Georg, om nu slutet på alltihop blir att Rakel ger sig av, så måste Eva förflyttas, sjuk som hon är, och jag reser så fort jag kan, och häxan blir kvar. Och kanske det är att lyda fjärde budet, men rätt är det ändå inte.

Han hade sagt häxa utan att tänka därpå, inte heller jag fäste mig därvid, förrän Elias fat­tade eld. Det fick icke förekomma att något sådant sades i hans hus om någon eller av någon. Ålder­domen skulle vördas i hans hus.

Georg bad genast om ursäkt, tydligen ledsen att han i onödan sårat fadern. Nej, han skulle icke säga häxa mer.

Då vi båda just skulle gå och stänga dörren om oss, ropade Elias mig tillbaka. Jag vände endast motvilligt.

— Det är en sak, sade han, som vi kanske borde göra upp nu efter vi håller på, det är om din lön. Såvitt jag förstått, har du undrat över att jag inte sen första dagen nämnt något om din lön.

— Förstått, högg jag i, på vem? På henne, din svärmor?

Han teg, han var fast. Det var tydligen hon, som låtit honom förstå detta. Och åter måste jag med nästan vidskeplig rädsla konstatera hur hon anade sig till allt, som var smått och dumt hos en. Det var alldeles riktigt, att jag undrat, ja att hans tystnad sårat mig som bevis på, att han, sedan han sett mina prestationer, icke ansåg att jag var någon lön värd. Det var jag inte heller, Gud skall veta, att jag inte är så blind, så jag tycker det. Men han borde tycka det. Dock hade inte en suck om denna sak gått över mina läppar, för intet pris skulle jag velat att han finge en aning om mina tankar, och se där, nu visste han dem.

— Och du tror henne, utbrast jag, dess mer förbittrad därför att han träffat rätt. Du tror, att jag skulle beklagat mig för henne för att jag ingen lön fick. Och sen så låtsar du tro, att andra inte tror andra lögner hon sprider ut om mig.

— Ja, emedan det ju skulle varit fullt rimligt om du undrat, därför kan jag tro det, försvarade han sig.

— Precis lika rimligt som att jag skulle stulit. Jag skulle talat om en sak, som angår dig och mig med henne, henne! Om det funnes en bild av mig i ert medvetande på vilken ni prövade hennes lögner och sade: nej, detta vet vi, att det kan inte Rakel ha gjort, då vore hon inte farlig, och jag behövde inte vika. Men ingen, jo Georg, tror mig utan att fråga. Och därför är det bäst jag reser min väg.

— Rakel, var nu förnuftig. Man måste ha tåla­mod. Även då man blir misskänd.

— Är det allt vad du säger dem, som kommer till dig? Låter du dem gå utan någon tröst?

Jag tänkte nu åter på mor Katrina, men nu undrade jag om det, som jag tagit för hennes naturliga värdiga förbehållsamhet, var avstånds­tagande på grund av sparbanksboken.

— Jo, sade Elias, jag ger dem tröst. Jag säger dem, att om de håller ut intill änden skola de få dagspenningen.

— Ingenting annat? Ehuru jag visste på för­hand, att det ingenting annat var, som han sade dem.

— Är det inte nog? Även utan dagspenningen skulle de hålla ut. Men du förstår inte vad löftet om dagspenningen betyder för oss, som tror.

— Ja, men alla tror väl inte. Och alla önskar väl inte göra det rätta.

— Dem andra hutar jag åt då. Dem skrämmer jag.

— Tänker du göra det med mannen till henne, som var här i dag?

— Ja, du kan lita på att jag tänker rykta honom väl, sade Elias med en ton, som uteslöt varje möj­lighet till tvivel på att Sven i Hultet hade en het stund att vänta.

Men vad skulle det göra för intryck på honom, när han väl visste, att hustrun först blivit lärd att tåla allting av honom intill bittra döden? Det kunde ju ligga en viss tjusning i att pröva, om den läran också höll inför den värsta påfrest­ningen.

— Så du tror, sade jag, att du ska kunna rätta till äktenskapet i Hultet, du?

— Det vore inte det första, sade Elias. Det brukar gå riktigt bra. Många har kommit igen och tackat mig. Det är förvånande hur långt man kommer med enkla och kraftiga åtgärder.

— Gör man, sade jag. Lyckas man så att åter­uppväcka kärleken?

Elias såg ut som om han inte trodde sina öron, då jag nämnde ordet kärlek.

— Jag tycker resultatet borde bli det motsatta, sade jag. Det måste vara otäckt att bli uthärdad och övad tålamod mot. Det gör en förstås galen eller svårmodig (som Helena tänkte jag). Jag tyc­ker man skulle behandla den elake på helt annat sätt, försöka ta bort den tagg i hans sinne, som gör hans ondska. Men se, då måste man åt sina egna brister. Hur är det med dig själv i det fallet, Elias? fortsatte jag av en plötslig ingi­velse, den jag följde med dödsförakt.

Han ryckte till.

— Jag har inte sökt något råd av dig, sade han.

— Nej, naturligtvis inte. Men du förklarade ändå för mig, när jag kom till Ljungheda i höstas, att du inte anade orsaken till Helenas melankoli och människoskygghet. Du ljuger naturligtvis inte. Du har ingenting vetat. Men det har varit där­för att du inte brytt dig om att leta. Du har bara varit tålig du.

— Vad kan egentligen du förstå, Rakel?

— Som är ogift ? Mycket litet, förstås. Men vem som helst, till och med jag, som hörde Helena häromkvällen, då Georg hade sitt anfall, måste förstå en del. Ja, förlåt mig, men man måste fordra mycket av en man som du.

Elias satt med handen för ögonen, jag såg icke, men kunde nog ändå ana, att han var upprörd över detta oerhörda, att jag nu återigen tagit hans roll av domare mot honom själv. Jag reste mig tyst och smög mig på dörren.

Då höjde han på huvudet.

— Du ser saken bara ur hennes synpunkt, sade han blott. Vet du, jag tror nog att du ska låta detta vara, det säger jag inte bara av högfärd eller ömtå­lighet. Att åstadkomma någon ändring i Helenas och mitt äktenskap är för sent och obehövligt. Det är till ingen förargelse för människor. Hennes utbrott ja. Det skall du väl inte ta så bokstavligt. Det förklaras ju av det ord jag råkade fälla. Men nu kom vi bort från frågan om lönen.

— Jag vill naturligtvis inte ha någon lön, sade jag kort.

— Jag önskar att du tar emot den i penningar och begär själv. Jag kan inte skaffa dig presenter, som motsvarar ditt arbete. Och så hoppas jag att du tänker närmare efter om du — har lust att resa eller stanna.

— Ja, jag skall svara dig i afton.

Helena fick naturligtvis duka själv. Hon såg inte ens upp, då jag gick förbi henne genom salen. Än mindre frågade hon efter vad som förefallit.

Av någon oklok ingivelse gick jag fram och lade armen om hennes nacke.

— Jag är inte så omöjlig som du tror, sade jag med tanke på, att jag hållit det löfte jag gav på morgonen till tack för att hon satte in disken så stilla, att slå ett slag för henne då jag kom åt. Visserligen hade det väl inte lett till någonting, men jag hade ändå försökt, vilket jag ansåg ganska modigt.

— Jag anser dig inte omöjlig, sade hon stelt men inte precis ovänligt. Nu är maten färdig. Ingen har någonsin kallat Elias högmodig, han är en försynt man, nöjd med en i yttre avseende rätt anspråkslös post. Han tänker kanske inte ens på att hans krafter och gåvor kunde vara avpassade för större förhållanden. Och ändå hade jag nu mött hos honom något obestämbart, och samtidigt orubbligt, mot vilket vanlig högfärd bara är en barnlek, något en hustru måste hata och sörja över till döden, så länge hon älskade honom. Om jag skall likna det vid något, så måste jag om än på avstånd jämföra det med detta sig fjärran hållande som hans egen Mästare och förebild visade mot sin familj. Vilken är min moder? Vilka äro mina bröder? Det dröjer därjämte omkring honom och hos honom ett skim­mer av den mystik, som genom de århundraden, som lågo mellan honom och Mästaren, omgivit prästen, oavsett hans egen person, i kraft av de sakrament han förvaltade. Men det är så likt vår tid, att återskenet av denna mystiska värdighet belyste honom och endast honom av alla präster i vår trakt just för hans personlighets skull.

Elias vet naturligtvis, det är inte möjligt annat, att han lämnat sin hustru helt utanför sin gemen­skap, sitt sökande, sin glädje, sin saliga förväntan. Och om han inte visste det förr, så hade han ju fått höra det med tydliga ord hur hon lidit därav. Eller tänker han därom: hon talade bara om att jag drog mig undan vår kroppsliga gemen­skap, det är allt hon fattat och saknat, som den hedning hon är.

Blygs han över att icke ha kunnat vinna sin hustru för sin tro? Därtill fann man inga tecken hos honom. Det var i varje fall icke hans livs neder­lag. Han hade ett ansvar för henne, ja, men samma ansvar som för sina andra församlingsbor, och hon hade samma möjligheter som de att höra honom förkunna Guds ord, att komma till honom och söka råd, om hon var bekymrad om sin själ. Detta är det ansvar han själv mäter ut som lagom, han kan inte gå upp bara i henne, ty han vet sig tillhöra ett större sammanhang. Han bär på sitt hjärta en hel församling och måste vaka över själarna inom den, emedan han för dem skall avlägga räkenskap. Det är därför hans ämbete är så högt och farligt, samtidigt som det är ringa i världens ögon. Nå, kan han avlägga denna räkenskap? Det är väl det han frågar sig om aftonen, innan han skall träffa sin Gud. Men säkerligen ägnar han aldrig henne någon privat och särskild fråga.

Här förstår jag väl inte allt i detta. För mig ser det så ut att man ska inte öva godhet mot den som är ens hustru utan med henne. Jag finner denna hans godhet värdelös, när han inte tar henne in till sig och delar med henne sin värld. Men här kan vara mycket man icke anar. Kanske räddes han hennes själs medfödda heden­dom och vågade inte släppa den för nära, emedan den skulle rått på honom. Kanske visste han, att hon aldrig, aldrig skulle kunnat döpas till hans tro.

Jag vet inte, det är bara ett jag vet, och det är det, att en man, som så obönhörligt genom­fört den mest konsekventa av skilsmässor, knappt borde tala såsom han gör och inte vägra att ge mor Katrina någon tröst eller lättnad.

När jag skulle gå upp till Eva, sedan köket var färdigt, mötte jag Georg i övre förstugan. — Nå, sade han i en ton som hade en återklang av Elias’ röst, nå hur skall det bli nu, faster? Tän­ker du kanske gå upp till Eva och tala om det?

— Tala om vad?

— Att du fått lust att resa från Ljungheda.

Under samtalet om sparbanksboken och häxan hade jag som ett fartyg i en slussbassäng burits på min egen vredes flöden, så att jag kom allt närmre den ythöjd, varifrån jag fritt kunde segla ut ur Ljungheda på nya, vida vatten. Men nu var jag icke ond mer, och medan min vredes vatten rann bort, sjönk jag allt djupare igen och vägen ut var återigen stängd, tyckte jag. Men fördenskull borde då inte Georg stå där så sträng och hotfull framför mig. Hur själv­fallet hade inte han talat om att resa och fort­sätta sina studier! Han borde kanske ha för­stått, att jag kunde längta efter mitt yrke igen, ja ha rätt att undersöka vad det var för möjlighet till arbete som bjöds mig. Vad man däremot kanske inte kunde begära, att han skulle förstå var, att jag kände en sådan stark längtan att träffa polismästarens fru i Malmö och andra friska, levande, riktiga människor.

— Käre Georg, sade jag, vad gör det, om jag reser för en fyra, fem dar, kanske en vecka på sin höjd?

— Varför frågar du mig om det, sade han, du gör ju ändå bara det du har lust till.

Vid detta ovänliga svar förhärdade jag mitt hjärta. Han kunde ju ha ingivit mig den största lust att stanna, om han verkligen velat. Att han inte kunde begripa för resten, att man är aldrig konsekvent för det första. Och för det andra så har man ofta lust att stanna och resa på en gång.

Så beslöt jag då att resa. Det var bättre att lämna Eva nu än längre fram. Hon blev ledsen, det var en tagg i mitt sinne, men jag kunde inte hjälpa det.

— Vem är polismästarens fru i Malmö? sade hon.

— En för detta yrkeskamrat.

— Yrkeskamrat? sade Eva, tänk, det vet jag inte vad det är. Jag har aldrig haft någon.

Hon fick läsa brevet och lämnade det tillbaka med anmärkningen att det handlade ju egent­ligen om en allsmäktig herre, som hette konsul Jönsson, och som tänkte grunda något företag, vid vilket jag skulle kunna vinna anställning.

Det var alldeles riktigt att brevet verkade som om det handlade bara om konsul Jönsson. Men när jag läste det, då handlade det om livet självt, om vägen ut till det härliga, hårda arbetet, som jag ännu hade kraft och rätt till. Jag förstod först nu hur utsvulten jag var på arbete efter allt det plock jag sysslade med här i prästgården. Liksom den hungrige vill ha stora fat framför sig, så ville jag ha en stor uppgift, som krävde mig helt och hållet och gav mig möjlighet att visa att jag dugde ännu. Underbart nog, min högfärd var sårad av den där sparbankshistorien och krävde upprättelse. Och bakom detta längst in låg det mest avgörande skälet till min reslust: jag ville lämna dem ensamma en stund, de två, som ville ha mig till dörrvakt, ej mer.

Därför måste jag nu resa. Jag ville också tacka min forna kamrat för att hon suttit i ett rum vid ett sammanträde och sagt till andra personer: — Det finns en människa, som heter Rakel Ljunghed. Hon är en förståndig män­niska och dessutom duglig i sitt fack.

Alla dessa tre saker borde jag kanske ha vetat förut. Men att nu få dem bekräftade beredde mig en sådan glädje, som om jag tvivlat på dem alla.

Om hon endast sagt: — Det finns en människa, som heter Rakel Ljunghed, så hade jag blivit tacksam, så skönt är det att få veta att man lever.

Ty så länge man inte är riktigt död, vill man allt gärna leva ändå.