Fortuna/Kapitel 7
| ← VI |
|
VIII → |
VII.
Carsten Lövdahl satt på sitt privata kontor. Tre höga fönster ut mot husets trädgård, en gammaldags stilla stadsträdgård med täta lindar, som skylde de omliggande husen. Om sommaren föll ett grönt, svalkande skimmer in i det stora rummet, och om vintern lyste snön hvitt från de knotiga stammarna och från den otrampade gräsmattan, der grannskapets kattor stego försigtigt i hvarandras spår och riste tassarna.
Det massiva skrifbordet af mörk gammal ek utan sirater stod midt på golfvet; bref och papper i välordnade packor betäckte begge flyglarna, och på det gröna klädet midt framför chefen stod ett praktfullt skriftyg af brons, Lyckans gudinna stående på ett klot med en eklöfskrans i handen; det var en gåfva från meddirektörer i Fortuna; och bredvid låg en hvit svanpenna med blomstermåleri af fru Claras egen hand.
Rundt omkring stodo tunga, allvarliga stolar i rader, sedan kom ett skåp, en soffa och så återigen stolar; och själfva väggarna voro behängda med fartygsmodeller och kartor, ett par marintaflor samt teckningar och fotografier af Fortuna.
Den tjocka, mörkgröna golfmattan, som låg på både vinter och sommar, dämpade stegen och gjorde det stora rummet ännu högtidligare. Tunga portièrer skilde chefens från de yttre kontoren, der mäklare och agenter togos emot; den högtbetrodde Marcussen var den ende, som obekymradt passerade portièren och förde bud till och från principalen.
Ingenstädes fans något spår qvar af läkaren eller vetenskapsmannen; Carsten Lövdahl hade tagit steget fullt ut, han hade blifvit köpman med lif och själ; hans spekulationsaffär intresserade och upptog honom, medan han var stolt öfver att stå i spetsen för den största omsättningen i staden.
Det hade fallit sig så för honom, att han nästan alltid blef den förste i det han tog sig för. Som ögonläkare hade han hastigt vunnit det främsta namnet, och han hade trädt tillbaka, innan hans rykte fick tid att blekna.
Sedan hade han känt sig något ensam med sina literära och vetenskapliga intressen bland idel penningmenniskor; och i synnerhet i den sällskapliga tomheten efter fru Wenches bortgång kände han mer och mer behof att utfylla sitt lif med något; så fick han smak för penninglifvet och lät helt och hållet rycka sig med.
Med en ifver, som om han vore ett ungt brushufvud, satte Carsten Lövdahl sig i spetsen för en mängd nya företag, hvilka liksom växte upp i hans spår, under hans händer, och gåfvo plats och arbete för stora och små, skapade förtjänster och välmåga utöfver vida kretsar.
Sin hustrus stora förmögenhet, som hufvudsakligen bestod i utländska stats- och värdepapper, deponerade han till en del i banker inom och utom staden, hvarigenom han beqvämt kunde draga växlar utan att från början behöfva endossementer i större utsträckning.
Som förste direktör vid fabriken utfärdade han alla papper, som behöfdes för dess drifvande, och dessa Fortunaväxlar, som de kallades på kontoret, gingo tillsammans med hans egna, så att Abraham redan vid sitt inträde i affären af växelboken fick ett storartadt intryck af husets verksamhet.
Det var emellertid icke allenast genom Carsten Lövdahls kontor, som växlarna strömmade rikligt; det påstods, att der var godt om pengar, utan att man egentligen såg, hvar de kommo ifrån; det man såg man och man emellan, var ej heller guld, utan en massa raskt löpande papper, hvilka som en flod förökade sig själfva och på sina smala tremånatliga remsor buro alla menniskors hopp framåt mot ett infriande, som likväl ständigt förvandlades till ett förnyande.
Allting blomstrade i staden; alla ville vara med, och för allas planer blef det utväg. Ville någon fara norr om Spetsbergen efter klippfisk, eller drifva koppargrufvor långt för hin i våld i Dovrefjeld, bygga ångbåtar eller bönhus, eller pumpa ut vatten eller uppföra en cirkus — man gick bara in på det imponerande kontoret hos Lövdahl, utvecklade sitt projekt och nämde ett par namn, så var aktiebolaget bildadt, krediten öppnad och en ny liten växelström född, som skummade framåt, förenade sig med den stora och försvann i den böljande massan.
Bankdirektör Cristensens fru hade mången tung stund; hennes man gick tillbaka, det var klart; Lövdahl först och Lövdahl sist; och bakefter honom kom Christensen, han som förr alltid var den förste.
Men bankdirektören själf tycktes ha funnit sig i sitt öde som den andre inom ringen; han bildade ingen opposition. Och i den vackraste endrägt afgjorde ringen alla stadens stora och små angelägenheter, styrde alla aktiebolag, besatte alla platser, förvaltade bankerna och hjälpte sig själfva och sina närmaste och höllo dem utanför, som skulle hållas utanför; utbragte vidare hvarandras skål och läto hurra för sig själfva vid festliga tillfällen.
Som sirater voro embetsmännen infattade i ringen, högaktade och smickrade; men de stärkte också på många sätt kapitalet i lif och död, både tullförvaltaren, domaren, borgmästaren — ända till presten, som skulle hålla liktalet.
För resten var det pengar och bara pengar, hvarom lifvet vred sig, hvarefter alla frivilligt antogo sin rang, det enda, som kunde ge en något berättigande att öppna sin mun till en själfständig åsigt.
Carsten Lövdahl lutade sig tillbaka i den breda länstolen och såg sig med välbehag omkring i kontoret.
Han kunde nu med ett småleende tänka på de tider, då han i sin vetenskapliga stolthet hade föraktat handelsståndet. Nu hade han känt sötman af att ha makt öfver många menniskor. Den slafviska dyrkan, hans pengar och inflytande nu öfverallt omgåfvo honom med, var en vida läckrare mat för hans fåfänga, än det kalla, vetenskapliga erkännande, som förr var hans lön.
Och dessutom var han så mycket mera fri än förr; han behöfde ej vara försigtig eller ge akt på sig själf; han kunde ej förlöpa sig, ingenstädes låg någon småaktig kritik på lur, allt hvad han gjorde var ganska godt och ökade afguderiet.
Han hade hastigt lärt sig, att han kunde tillåta sig hvad som helst — ja, att en viss hänsynslöshet mot mindre kolleger hörde med till ringens privilegier. Carsten Lövdahl blef också derför snart slösaktig med löften och oerhördt glömsk, nedlåtande och hjälpsam mot den som kröp, främmande och öfverlägsen, när sjelfrådigheten ville arbeta sig upp.
Så satt han en förmiddag mot slutet af vintern; en vårstorm från sydvest med störtregn rusade genom staden och föll då och då med fruktansvärd kraft ner i lindarna i professorns trädgård, der jorden var svart och sur efter snövattnet och kattorna satte öfver gräsplanen i långa hopp med svansen i vädret, uppför planket, för att komma under tak.
Professorn var litet nervös, nästan högtidlig; hans son hade nyss underrättat honom om att Clara var illamående. Doktor Bentzen, som var husläkare der uppe, hade också varit inne på kontoret, för att meddela professorn, att den unga fruns nedkomst var för handen.
Lövdahl arbetade tankspridt, såg på uret, som stod på kakelugnen med den stora spegeln, eller rättade sig litet i stolen och såg in i spegeln, han tyckte om att sitta så att han kunde se sig själf.
Då anmälde Marcussen bankdirektör Christensen.
Professorn blef oangenämt öfverraskad. Hvad kunde bankdirektören vilja i dag? De hade nyligen, i förgår, träffats på ett direktionsmöte för fabriken; det gick icke fullt så bra der ute som man hade väntat.
Stämningen hade varit litet besynnerlig. Kom nu bankdirektören redan i dag i detta väder, och dertill midt under hans oro för huru det skulle gå der uppe hos de unga?
»God morgon, herr bankdirektör! Är ni ute och går i stormen?»
»Jag går alltid med vinden på ryggen, som salig Randulf plägade säga!»
Bankdirektören tog en stol och satte sig ända framme vid pulpeten och tycktes ämna stanna länge; han var skämtsam, det tyckte professorn ej heller om.
»Jag kommer för att tala med er om åtskilliga saker rörande fabriken, som jag åtminstone tills vidare inte ville vidröra på ett direktionssammanträde.»
»Jag kunde nästan tro det; herr bankdirektören blir lätt skrämd.»
»Ja visst, alldeles för lätt», svarade Christensen godmodigt, »men jag har så att säga växt upp bland växlar och papper, och det är inte på det sättet man blir hvad professorn väl skulle kalla en modig man.»
»Efter mitt förmenande kan man inte utan vidare tillämpa sina erfarenheter från en bankinrättning på en produktiv affär som en fabrik.»
»Det har ni rätt i, herr professor, det kan man inte,» instämde bankdirektören; han lade sig bakåt i sin stol och strök sig öfver ansigtet, allvarlig och värdig, med all den aplomb, han egde, när han kände sig som situationens herre.
Professorn märkte det och höll sig lika stel och imponerande i sin breda länstol framför Fortuna, som halft sväfvande räckte honom sin krans.
Ett ögonblicks paus utfylde stormen genom att kasta sig i en vanvettig virfvel ner från hustaken och piska med de nakna lindgrenarna, så att gammalt löf, vatten och sand rasslade mot rutorna.
»Det är inte något inbjudande resväder», suckade bankdirektören.
»Skall ni resa?»
»Jag skall ju till Carlsbad som vanligt.»
»Men det är ju långt dit.»
»Inte så långt ändå; ty i år ämnar jag fara dit till den första säsongen, den är mindre dyrbar, och jag tänker, att de flesta bland oss, både stora och små, bli hädanefter tvungna att inskränka sig.»
»Det tror jag alldeles icke», utropade professorn ifrigt. »Herre Grud, hvad skola dessa menniskor, i denna fuktiga afkrok af verlden, ytterligare afstå ifrån? Här fins ju inga andra nöjen än att supa sig full — ingen musik, ingen teater, inga offentliga nöjen. Nej, nej! Låt oss inte tänka, att lifvet här skall bli ännu gråare och tristare; snarare vill jag hoppas att den uppblomstring, hvari staden för närvarande befinner sig, att den skall leda till ett lättare och ljusare lif både för stora och små.»
»Ja, låt oss hoppas det, herr professor! Det gör godt att höra er tala så tillitsfullt; Gud gifve, att ni finge rätt.»
»Men så se er då omkring, Christensen! Se huru det ena företaget efter det andra sättes i gång —».
»Det går inte lika bra för alla.»
»Ni menar?»
»Jag menar t. ex., att vår fabrik under det löpande året kommer att sakna driftkapital.»
»Det är ingen anledning till oro; vi ha mycket stora tillgångar, hvilkas realiserande—»
»— hvilkas realiserande kommer att medföra förlust», afbröt bankdirektören lugnt. »Dessutom ligger ni i betydligt förskott för fabriken; och om ni än är en aldrig så tålig fordringsegare, måste ändå pengarna en gång förr eller senare utbetalas till er.»
»Mitt förtroende till Fortuna är obegränsadt», svarade professorn och slog ut med handen.
»Det är godt och väl, men om fabrikens skuld till er blifvit uppgjord, så hade det i fjor knappast blifvit någon stor utdelning.»
Professorn gjorde en otålig rörelse; det hade kostat honom tillräckligt stor möda att med tillhjälp af Marcussen få till stånd en fördelaktig årsuppgörelse med fabriken; men han ville hellre riskera sina egna pengar än medge, att Fortuna gick dåligt under hans ledning.
»Jag antar, att vi vid nästa bolagsstämma bli tvungna att begära en större inbetalning på aktierna, och det kommer utan tvifvel att falla sig besvärligt för många. Jag har inte mindre än femton aktier för min del», suckade bankdirektören.
»Nej, nu måste jag riktigt skratta! Tycker ni, att ni har för många Fortunaaktier?»
»Vill ni kanske köpa fem?»
»Köpa? Nå ja, låt gå! Jag köper fem aktier.»
»Hvad vill ni ge?»
»Jag vill öfverta dem för inbetaldt belopp, al pari.»
»Bra», sade bankdirektören, »1000 kronor per aktie; vill ni ha flere?»
»Ni måste ha sofvit illa, Christensen», skrattade professorn litet forceradt.
»Jag sofver aldrig bra om våren», svarade den andre torrt och reste sig; det såg ut, som om han vunnit ändamålet med sitt besök.
Vid dörren sade professorn ännu en gång skämtande:
»Ni skall få tillbaka edra aktier för samma pris, när vi till nästa år betala 10 procent i vinst.»
»Tack så mycket», svarade bankdirektören småleende och gick ut genom de yttre kontorsrummen. Bakom sin hand sneglade han bort öfver alla pulpeter och bord och vädrade litet, som om han med näsan pröfvade, om luften hade den äkta oförfalskade guldlukten.
Men professor Lövdahl satt åter i sin länstol och såg sig omkring i kontoret, som om något vore förändradt der inne. Alltsamman stod på sin plats; urvisaren hade skridit fram en qvart, det var allt, och ändå tyckte han, att det kommit något till som ej fans der förut, eller att något tagits bort.
Det var den första skuggan, som passerade öfver hans nya lif; hittills hade allt gått bra, alla hade beundrat i fullt förtroende, och aldrig hade han själf tänkt sig annat, än att när han, Carsten Lövdahl, ville nedlåta sig till att bli köpman, så måste det falla af sig själft, att han i alla hänseenden skulle öfvergå dessa halfbildade grossörer, bland hvilka han lefde.
Men i detta ögonblick löpte hans tankar ofrivilligt och utan att han kunde hejda dem, ut i de vildaste möjligheter af förluster, ruin och konkurs. Han erinrade sig plötsligt stora hus, som i ett nu hade störtat tillsammans, förmögenheter nedsmälta, rika karlar tomhändta, en svärm af olyckor, fall och förödmjukelse mylrade fram som minnen, hvilka stälde upp sig och pekade framåt som spådomar.
Han ryckte sig med våld upp ur dessa tankar, torkade sin panna och gick fram till det mellersta fönstret, stirrade ner i den öde, instängda trädgården, der stormen huserade.
Han hörde ej, att någon knackade på den lilla dörr i panelningen, som förde ut i en annan korridor, hvarifrån det både var en liten vindeltrappa upp till andra våningen och en utgång till baksidan af huset.
Denna väg kommo endast förskrämda supplikanter och husets mest intima vänner; och då professorn ändtligen blef uppmärksam på att dörren knarrade, i det den öppnades med försigtighet, vände han sig hastigt om och kom plötsligt i håg situationen ofvanpå.
Men det var ej något bud från de unga, deremot visade sig Morten Kruses feta kropp — värdig, men litet generad — i den låga dörren.
»Ursäkta, herr professor! Jag begagnar mig af min bekantskap med huset från mina pojkår; jag ville ogerna gå igenom kontorsrummen. Doktor Bentzen talade om det för mig, och derför trodde jag, att ett besök af presten kanske kunde vara till någon uppmuntran för familjen; det är ju ett ögonblick, en tilldragelse så glädjande i sin utgång, det vilja vi åtminstone hoppas och bedja —»
»Tack, herr pastor! Det var mycket vänligt af er.»
»Hur står det till?»
»Allt tyder på, att det kommer att gå normalt och lyckligt; men det är ju alltid —»
»Naturligtvis; det är just ett ögonblick för bön och åkallan.»
Komministern satte sig på den stol, bankdirektören hade lemnat, och flåsade ut; han var andfådd af att gå mot stormen.
Professorn lade sitt ansigte i de rätta rynkorna till ett religiöst samtal; han tyckte egentligen icke om denne prest; det var något dubbelt eller något halft hos honom; han visste aldrig, huru han skulle ta honom.
Och presten å sin sida tycktes vara lika rådvill. Det var alldeles som sist, då han var här för att tala om Fortuna-aktier. I dag var det ju en annan sak; men pausen blef lång, och professorn ville helst undgå ett halfreligiöst samtal med den unge teologen.
Han lade det ena benet öfver det andra, såg från Lyckans gudinna bort till komministern och sade vårdslöst:
»Intresserar ni er ännu för vår fabrik, herr komminister?»
»Ja, herr professor, det gör jag! Jag intresserar mig mycket för Fortuna.»
»Den är ju en välsignelse för många bland småfolket här i staden.»
»Visserligen — visserligen —»
»Och aktieegarne kunna sannerligen inte heller beklaga sig.»
»Jag hör det; utdelningen var ju vacker i fjor?»
»Och blir inte mindre till nästa år.»
Det for plötsligt en riktig krämareanda i professorn; han gaf sig till att berätta och berömma fabrikens affärer, tills presten ifrigare och ifrigare rent af berusade sig i de stora siffrorna, och begge två tycktes alldeles ha glömt den stackars fru Clara, som låg ofvanpå.
Slutligen sade presten, i det han gjorde en rörelse mot sin bröstficka:
»Ni lofvade mig sist att vara mig behjälplig med att placera litet pengar, om jag fick något till öfverlopps —»
I det samma kom Marcussen in. Begge herrarne vid pulpeten trodde strax, att det var ett bud uppifrån och förändrade uttryck, men det var bara ett paket från bankdirektör Christensen.
Professorn öppnade; det var de fem aktierna försedda med laglig transport.
»Han har brådtom», mumlade professorn retad.
»Budet väntar», sade Marcussen.
»Hvad väntar budet på?»
Marcussen hviskade: »Jag tyckte, att han nämde kontanter.»
Professorn for tillbaka: »Nu genast, efter banktid? Hvad är det för prat! Men stopp, Marcussen! Låt budet sitta ner en qvart.»
Marcussen gick, och professorn kastade vårdslöst aktiebrefven: framför sig och lutade sig tillbaka för att fortsätta samtalet. Prestens ögon veko ej från de vackert utstyrda papperen, hvarpå var litografierad en Lyckans gudinna med en krans, make till den, som stod på skriftyget.
Professorn gaf honom tid, och slutligen sade den andre:
»Är det aktiebref i fabriken?»
»Ja, det är några få aktier, som min vän Christensen har öfverlåtit till mig.»
»Säljer han?» frågade Kruse försigtigt.
»Nej, långt ifrån! Det var en gammal uppgörelse, en liqvid — egentligen ett slags tillmötesgående.»
»Till hvilket pris har professorn öfvertagit dem?»
»Sannerligen jag det minnes för ögonblicket; vi ska’ fråga Marcussen.»
Men presten hejdade hans hand, som ville trycka på ringapparaten: »Det är ju inte alls så vigtigt; de stå väl åtskilligt öfver pari?»
»Ja, naturligtvis», svarade professorn och böjde sig ner bakom pulpeten, som om han hade tagit upp något från golfvet; han kände blodet på kinderna; det var första gången han försökte sig på en affär sådan som denna.
Presten hade vecklat ut aktiebrefven och strök dem släta med sin feta hand.
»Fina papper», sade han och smålog. »Var det inte sju procent i fjor?»
»Jo, så vidt jag kan erinra mig; men jag får en idé, herr pastor!» utropade professorn upprymd, »tag dem, det är just papper för er; har ni lust, så var så god — fem stycken.»
»Vill ni sälja, herr professor?»
»Jag vill hålla mitt löfte: att vara er behjälplig —»
»Tack, tusen tack! Om de inte ä’ för dyrbara —»
»Åh, det ska’ vi nog bli ense om», menade professorn; han såg hela tiden ner i en låda, som han till hälften hade dragit ut, och låtsade, som om han letade efter något. Men i själfva verket bultade hans pulsar; han tvekade, han vacklade: det var första gången han skulle vara köpman i smått; han kände gränserna förvirras mellan rätt och orätt, mellan det fullt reela och det litet tvetydiga.
Men så kort det än hade varit, det anfall af skräck och onda aningar, han hade haft efter bankdirektör Christensens besök, så hade det dock efterlemnat ett märke, en riktning, som hans tankar ej förr hade följt.
Eftersom han nu var köpman, måste han vara det helt och hållet; det gick ej an att spela den granntyckte vetenskapsmannen, när man ville täfla med Christensen et consorter. I denna förblandning låg just faran; det måste han framför allt akta sig för.
Och dessutom var det ingenting att säga om själfva affären. Han för sin del tviflade icke på Fortuna; och kunde han i det ena ögonblicket köpa en vara och sälja den i det nästa litet dyrare, så var ju det själfva handelns princip, helt och hållet fair play.
Han sade derför slutligen i en lugn, välvillig ton:
»Jag vill öfverlåta till er dessa fem aktier för ett tusen och femtio kronor pr aktie; det är fem procent öfver inbetaldt belopp.»
»Stå de inte högre?»
Professorn kände i det samma, att han hade varit dum; han kunde ha begärt mycket mera; men han svarade:
»Jag tror nog, att om man utbjöd Fortuna-aktier på marknaden, skulle det visa sig, att de stå högre, men —»
»Tusen tack! Jag förstår; det är mycket vänligt af er;» Morten Kruses ansigte blef nästan småleende, i det han grep i bröstfickan, och tog upp sin plånbok.
»Se, det tycker jag om», utropade professorn, »kontant betalning!»
Och medan han med affärsmässig långsamhet försåg hvarje aktiebref med sin transport, räknade Morten lika långsamt upp de femtusen kronorna i stora sedlar, derefter öfverskottet i mindre; det blef 5250 kronor.
Professorn såg, att det fans mera i plånboken, och då han hade lagt pengarna under en brefpress och lemnat den andra aktiebrefven, sade han:
»Ni har väl placerat en del af er hustrus förmögenhet i er herr fars affär?»
»Nej, min far säger, att det passar inte i hans affär.»
»Det kan jag nog tänka mig«, smålog professorn. »Jörgen Kruse har visst godt om pengar.»
»Tror ni det?»
»Er far är visst mycket rik; men han borde ju ega dubbelt så mycket.»
»Hur så?»
»Han kunde ju genom att placera sina medel i nya företag tillsammans med driftiga män otvifvelaktigt uppnå en dubbelt så stor årlig inkomst.»
»Tror herr professorn verkligen det?»
Morten funderade ännu på detta, medan han knäppte sin öfverrock och tog afsked.
Men i det de öppnade den lilla dörren ut till trappuppgången, for ett skarpt, skärande skrik genom huset.
Begge herrarne stannade och betraktade hvarandra förläget, mycket flata vid tanken på detta samtal, som började så fromt och slutade med procent och pengar — i synnerhet presten; han gaf sig till att harkla och stamma utan att få fram något.
Men professorn, som den äldre, återvann sin högtidliga stämma: »Efter som det icke kommer något bud uppifrån, få vi väl hoppas, att allt går bra; vi få väl ge oss till tåls och hoppas —»
»Just hvad jag tänkte; man får hoppas — hoppas och bedja», sade presten och räckte fram sin hand; och då de nu sågo hvarandra in i ögonen, var det en tillfredsställelse för dem begge att se, att de ömsesidigt förläto hvarandra denna lilla menskliga svaghet.
Så snart han var borta, lade professorn in de 5000 kronorna i ett stort kuvert, förseglade med sitt privata signet och tryckte på knappen.
»Marcussen! Lemna Christensens bud detta bref.»
Derpå tog han de 250 kronorna, räknade dem och lade dem sorgfälligt och varsamt i sin egen portmonnä. Han smålog — ja, han smålog vid tanken på den försigtige Christensen, som hade sålt sina aktier al pari; här hade han på en halftimme förtjänat 250 kronor på alldeles samma papper.
Åh jo, Carsten Lövdahl kunde nog täfla med dem alla, bara han ville.
Lugn och belåten lät han sina ögon löpa rundt omkring i rummet, började vid fönstren, der regnet piskade i den illa tilltygade trädgården och slutade vid Lyckans gudinna, som smålog mot honom, i det hon halft sväfvande räckte honom sin krans.
I det samma hörde han störtande hastiga steg i spiraltrappan; han reste sig i ångest och spänning; Abraham kom farande in, blek, med ansigtet förvridet af sinnesrörelse, tårarne runno utför hans kinder, utan att han märkte det; han kastade sig i sin fars armar:
»En son, pappa! Allt lyckligt och väl öfverståndet, en präktig och stor son!»
»Jag gratulerar dig, gossen min! Jag gratulerar oss alla! Gud vare lofvad!»