Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/7

←  6. Socialpolitiken och det ekonomiska produktions- och fördelningsproblemet.

Kris i befolkningsfrågan av Alva Myrdal och Gunnar Myrdal 7. Socialpolitiken och folkets kvalitet.

8. Socialpolitiken och den familjesociologiska utvecklingen.  →

Folkupplaga (tredje, omarbetade och utvidgade upplagan, 1935)

Kvantitet och kvalitet

SJUNDE KAPITLET.

Socialpolitiken och folkets kvalitet.

Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial.

Kvalitetssynpunkten vinner ökad vikt redan av den grund, att befolkningen stagnerar och börjar allt hastigare avtaga. Så länge en befolkning kraftigt tillväxer blir kvalitetssynpunkten lätt tillbakaträngd. Det ligger då nära till hands att i människomaterialet närmast se blott bränsle för produktionen, som man inte behöver vara så sparsam med, eftersom det väller fram så rikligt: "kanonföda". Men när befolkningsstocken reagerar emot de yttre levnadsvillkoren genom att sluta upp att förnya sig själv, ledes man till ingående studier av frågan i vad mån dessa levnadsförhållanden även kunna bero på folkmaterialets beskaffenhet, och i vad mån folkmaterialet kan förbättras. Det finns ett par andra faktorer i samhällsutvecklingen. som för närvarande tendera att ävenledes starkt öka intresset för det befolkningspolitiska kvalitetsspörsmålet. Dit hör först den stegrade vikt, som de rent humanitära kraven fått i takt med utvecklingen till politisk och social demokrati. Vi kunna inte hantera de ekonomiskt svaga och socialt förkomna på samma hårdhänta sätt som tidigare. Problemet om samhällets ansvar i deras individualöden reser sig som en social samvetsfråga.

De skärpta kvalitetskraven i det moderna livet.

Till ett kraftigt förstärkande av kvalitetssynpunkten på befolkningsstocken verkar emellertid framför allt själva den tekniska utvecklingen. Produktionen kräver allt mindre av rå kraftutveckling i arbetet; elektrotekniken har givit oss oändligt mycket billigare och effektivare kraftkällor än den mänskliga energien. Maskinerna bli alltmer "automatiska". Det anspråk produktionen ställer på det mänskliga produktionsmedlet är i stället mera inriktat på de intellektuella och moraliska kvalitetsegenskaperna: omtanke och plikttrohet, förmåga av snabb uppfattning, personlig behärskning och teknisk insikt – alltså allmänt uttryckt: karaktär och intelligens.

Hela det moderna samhällets livsrytm har intensifierats och komplicerats; duglighetskraven ha skärpts. Detta gäller i stort sett alla områden, men den relativa skillnaden är rentav större vad gäller kroppsarbetet än det intellektuella arbetet. Särskilt behöver det kanske framhållas, att jordbruket icke betecknar ett undantag. Den som nuförtiden vill dra sig fram på ett litet jordbruk måste vara en kvalitetsmänniska på ett helt annat sätt än för blott några decennier sedan, då ju fortfarande större delen av bondebefolkningen under hårt slit kunde vegetera sig fram efter vanestämplade, mycket primitiva arbetslinjer. Han måste ha huvudet på skaft, göra noggranna kalkyler, ha kännedom om kringvärldens förhållanden i en mängd hänseenden, ha fast fot i yrkesorganisationerna o. s. v.

Hela denna utveckling ligger alldeles i linje med tidens levande ideal. Alla sträva vi medvetet och omedvetet i samma riktning: att rationalisera, komplicera produktionen och hela människolivet och därmed att stegra kvalitetskraven på oss själva och våra medmänniskor. Icke minst fackföreningsrörelsen har verksamt bidragit till denna kvalitetsuppskruvning.

Det var en viktig beståndsdel av den s. k. fackföreningsteorien redan på den tiden, då fackföreningsrörelsen ännu var i sitt framväxande, att den kollektiva sammanhållningen och det kollektiva avtalsslutandet skulle förvandla arbetarnas inbördes lönesänkningskonkurrens till en prestationsstegringskonkurrens. Lönerna skulle fixeras höga så att de motsvarade en maximal arbetsinsats, och så finge arbetsinsatsen stegras.

De skärpta duglighetskravenI stort sett har fackföreningsrörelsen – i mer eller mindre klar vetskap därom – fullföljt denna linje. Arbetsintensiteten och arbetseffektiviteten är våldsamt uppdriven på flertalet av våra arbetsplatser inom industrien. I takt med den begynnande industriella revolutionen inom lantbruket och under trycket av räntabilitetssvårigheterna håller samma effektiviseringsprocess på att tränga sig fram även på jordbrukets arbetsmarknad. Det är svårt att uppleta ett enda område av näringslivet, där kraven på arbetstakt och arbetskvalitet icke stegrats under den sista generationen.

Denna utveckling, som är ett med tidens egen anda och som är – innerligt bejakad av alla fullvärdiga människor, måste emellertid lämna en oavbrutet stegrad procent av befolkningen såsom mer eller mindre arbetsoförmögen. Den alltmer genomförda standardiseringen av arbetsvillkoren och förstärkningen av företagandets rationellt–ekonomiska inställning – bortdöendet av det patriarkaliska inslaget i anställningsförhållandet – berövar då dessa olyckliga överblivna mer och mer varje möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats, som moraliskt försvarar deras liv och som skänker dem livets nödtorft.

På en lantgård i gamla tider fanns det mycket ofta en eller flera mindre arbetsföra personer. Ibland voro de litet mindre vetande än folk är mest; ibland voro de sjukliga, lytta eller inte över sig arbetshurtiga. De fingo bo i någon överloppsstuga och hanka sig med i arbetet så gott de kunde mot en undernormal arbetslön. De voro i alla fall inordnade i det mänskliga produktionslivet; den allra värsta nöden hölls på avstånd – eventuellt genom något mindre tillskott från enskilda eller socknen – och de förföllo sällan till mera påtaglig och skadlig asocialitet.

I ett modernt, avpatriarkaliserat, industriellt lantbruk finns ingen plats för dylika "hjon" av olika slag. Bonden behöver numera ett helt annat slags arbete. Detta oavsett, så skulle fackföreningen och arbetskamraterna med oblida ögon se på underbetalningen; den vore i alla händelser svår att placera in i avtalssystemet. Få vi på landsbygden äntligen en ordnad bostadsinspektion, så kommer den kanske att döma ut överloppsstugan som fått vara bostad, och arbetsgivaren har intet intresse att reparera upp den, åtminstone icke för detta bruk.

Likadant är det på andra håll i näringslivet. Det fanns även en art av patriarkalism i hantverket och i bruksindustrien, som nu med liknande verkningar håller på att försvinna. Arbetsintensitetens uppdrivande och lönevillkorens standardisering undanrycker den ekonomiska grundvalen för de mindre väl utrustade individernas materiella existens och deras inordning i nationens arbetsliv – driver dem därigenom ut i nöd och asocialitet.

I gamla tider voro ibland rentav hela yrkesgrenar inom den sociala arbetsfördelningen i högre eller lägre grad förbehållna dessa mindre väl utrustade individer (såsom t. ex. ofta visst kommunalt arbete, en del mera oregelbundet grovarbete vid hamnar och arbetsplatser o. s. v.). Därmed är nu slut. Dessa yrken ha fackligt upporganiserats på vanligt sätt, och det har icke blott varit ett ekonomiskt intresse utan även en social ambition för dessa arbetargrupper att stegra löneanspråken, arbetsintensiteten och arbetsanspråken i nivå med eller över annat industriellt arbete. Även av produktionstekniska skäl kunna för övrigt numera dylika osanerade led i produktionen icke längre tillåtas i den högkapitalistiska epoken.

Men allt flera människor bli över och bli utanför produktionslivet. Ännu för ett par decennier sedan kunde en arbetaränka förmå fastighetsägaren att göra om ett fönster till en dörr och så i en liten lägenhet på nedre botten öppna en specerihandel eller mjölkbutik. Våra arbetarkvarter voro fyllda av dylika "magasin", där traktens arbetarkvinnor under flitigt skvallrande inköpte sina förnödenheter. Även denna idyll håller på att försvinna: den konsument–kooperativa rörelsen rationaliserar, industrialiserar och förbilligar varudistributionen, och Kvinnorna alltjämt mera skyddadeden privata handelsverksamhet, som försöker hålla stånd i konkurrensen, måste rationalisera i samma riktning. På den arbetskraft, som kan finna användning i denna industrialiserade varudistribution, ställas numera allt större anspråk i fråga om utbildning, effektivitet, karaktär och allmän intelligens.

Vad gäller kvinnorna har visserligen denna allmänna utveckling tills vidare gått mindre långt, och antalet kvinnor under preventiv samhällsvård är också märkbart mindre än antalet män. Det finns tydligen inom det husliga arbetet – både såsom husmor och såsom tjänare – fortfarande möjligheter för klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa eller i övrigt mindre väl utrustade individer att stanna kvar dra sig fram. Dessutom ger hel- och framför allt halvprostitutionen en alltid öppen tillflykt. Överhuvudtaget har det hårda ekonomiska konkurrenslivet ännu ej så allmänt drabbat merparten av kvinnorna, som befunnit sig på dessa skyddade livsområden. Effektivitetskravet har icke i samma grad uppdrivits. Framför allt har icke en prestationsstandardisering i samma höga grad gjort sig gällande, utsorterande de mindre dugliga. Så länge det konkurrensfriaste av alla försörjningsförhållanden. nämligen äktenskapet utan yrkesprestation, står såsom idealskapande i alla samhällslager, förlamas även kvinnornas egen strävan att bli yrkeseffektiva, skaffa sig yrkesutbildning och vinna yrkesbefordran. De undvika därför i stor utsträckning att träda in i en duglighetskonkurrens liknande den som i männens värld framdrivits. Äktenskapet såsom lockande riktpunkt för strävanden har därigenom psykologiska verkningar långt utöver de faktiska möjligheterna till giftermål som verkligen äro av den idealbildande typen.

Men många tecken tyda på en börjande hastig utveckling härutinnan. I viss mån håller den sociala vanan av livsvaraktiga äktenskap på att avtrubbas och äktenskapsskillnadsfrekvensen stiger, varför äktenskapet icke längre med säkerhet betyder varaktig försörjning. Viktigare är att även hushållsarbetet alltmer rationaliseras. För tjänarnas del håller hushållsarbetet vidare på att bringas in under facklig organisation, en faktor som kommer att på vanligt sätt stegra och standardisera effektivitetskraven. I visst samband med rationaliseringen av hushållsarbetet (och industriens övertagande av förut väsentliga hushållsuppgifter) minskas det även rent kvantitativt, och en allt större del av de gifta kvinnorna inordnas i produktionslivet. Därmed försvagas ytterligare grundvalen för den sociala konvention, som fortfarande i alla klasser ställer mannen såsom den, vilken ensam bär hela försörjningsbördan. Med det öppnare och mer ömsesidiga sexuallivet blir prostitutionen överflödigare. Samtliga dessa pågående förändringar, framdrivna av starka och ensriktade sociala krafter, som i nästa kapitel något mera ingående skola beskrivas, verka alla till att minska omfånget av de skyddade områdena och samtidigt till att göra dessa områden själva mindre skyddade.

I denna riktning går otvivelaktigt tendensen. När den fått verka ut kommer den positivt att ådagalägga en stegrad produktions- och livsduglighet för ett flertal kvinnor, vilkas krafter vuxit i samma mån som de måst spännas hårdare. Men utan tvivel kommer då även en väsentligt ökad befolkningskvot av kvinnor att framträda såsom i olika grad undermålig i förhållande till en konkurrensbetingad, i det praktiska livet alltjämt skärpt kvalitetsstandard. Med arbetslösheten kommer nöden och asocialiteten att framträda. Kvinnornas förmånligare ställning i kriminal- och annan asocialitetsstatistik skall då med all sannolikhet visa sig ha berott, ej på fastare socialmoraliska normer i och för sig, utan på att deras asocialitet förut tagit former, som icke lika fullständigt bokförts i statistiken, och i övrigt legat latent beroende på mindre tillfälle och mindre anledning.

Tendensen till stegrade effektivitetsanspråk synes således vara helt allmän. Det är svårt att finna ett enda livsområde, där den icke håller på att tränga sig fram eller står såsom Man arbetar nu effektivareen sannolik framtidsutsikt. Den är bejakad av oss alla. Och även oavsett vårt gillande bestämmer den i alla händelser utvecklingslinjen. De sociala orsaker, som bilda drivkraften, äro nämligen starkare än våra individuella önskningar: de springa fram ur tekniken och ur de av tekniken bestämda produktions- och levnadsformerna.

Hur har då människomaterialet reagerat inför dessa skärpta kvalitetskrav? Utan varje tvivel i stort sett sunt och positivt: den mänskliga dugligheten har stegrats i takt med de ökade anspråken. Vid varje ritbord, bakom varje spak står nu en man eller kvinna, som – alla individuella undantag till trots – genomsnittligt är dugligare, arbetar intensivare och effektivare än sin företrädare. Detta gäller i alla yrken och alla samhällsklasser, gäller både de intellektuella yrkena och de manuella.

Den förkortade arbetsdag, som undan för undan genomföres nästan överallt – även utomkring åttatimmarsdagens egentliga område – ger arbetaren en kompensation för den stegrade arbetsintensiteten i en ökad fritid, vars bästa möjliga gestaltning håller på att bli ett av de viktigaste individuella och sociala problemen i vår tid. För att bidraga till lösandet av detta sista problem har framvuxit en bildningsrörelse på grundvalen av nygrundade eller utvecklade folkbibliotek, ett idrotts- och friluftsliv och ett socialt nöjesliv, vilket allt det allmänna redan starkt känt förpliktelsen att styra och leda i socialpedagogiskt ändamålsenliga banor. Även det politiska livets utveckling efter demokratiska linjer bildar en mäktig och sund kraftutlösning för de av tekniken frigjorda personliga krafterna.

Men denna utveckling har även sin avigsida. De våldsamt uppdrivna kvalitetskraven på det mänskliga materialet inom produktionslivet bortsöndrar från möjligheter till arbete och försörjning en allt större avfallsprocent av individer. som icke orka hålla takten. Vad blir det av dessa? Vad skola de ta sig till?

Hjälpbehovet stiger helt naturligt. Så länge samhället icke i större utsträckning ger sig in på verkligt uppbyggande åtgärder av natur att nå själva orsakerna till den för låga människokvaliteten, stiger i alla händelser utgifterna för den samhälleliga hjälpverksamheten. Att därvid den s. k. understödstagarandan breder omkring sig är sannerligen inte att undra över. Mot nyss tecknade bakgrund ter sig denna understödstagaranda även i sina någon gång förekommande svårartade former såsom en i själva verket mycket mild form av asocialitet. Det är kanske mer att förvåna sig över, att dessa "förkastade", de utsorterade, ej visa farligare ressentiment och större desperation. än de faktiskt i allmänhet göra.

Kvalitetssynpunkten i arbetslöshetsproblemet.

Det stora sociala problemet ligger i själva verket långt bortom den mestadels – för övrigt även i vissa officiella undersökningar – synnerligen ovederhäftiga diskussionen av "understödstagarandan". Problemet gäller i sista hand: hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk? Helt kunna vi säkert icke lyckas, och det tar sin rundliga tid innan några som helst frukter av ett sådant uppbyggande arbete kunna väntas visa sig. Det andra och för ögonblicket lika viktiga problemet är därför: hur skola vi på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna infoga flertalet av även de mindre arbetsdugliga i ett arbetsliv, som – även om vi andra skulle ha råd att försörja dem i sysslolöshet, vilket vi icke ha om vi vilja upprätthålla levnadsstandarden – likväl är oundgängligen nödvändigt för att de själva skola kunna föra en socialt lycklig, mänskligt värdig tillvaro.

En allmän anmärkning av alldeles grundläggande vikt skall därvid göras. Det är icke bara så, att de mindre arbetsdugliga Arbetslösheten skapar arbetsodugliganu ha svårare att finna arbete och då lätt av naturliga skäl bli asociala. Det är även tvärtom så, att de som av en eller annan yttre anledning råka bli arbetslösa, just därigenom bli mindre arbetsdugliga också för framtiden. En längre arbetslöshetsperiod försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet. Även en individ med prima livsförutsättningar utgår ofta såsom delvis asocial ur en dylik pers. Naturligtvis är det härigenom, som den för närvarande starkt utbredda ungdomsarbetslösheten har så fruktansvärda sociala skadeverkningar. Det är här icke blott och icke i första rummet fråga om ett möjligt produktionsresultat, som icke kommer till stånd på grund av arbetskraftens tvungna sysslolöshet, utan om en definitiv kvalitetsnedsättning av människomaterialet. Och det just i fråga om de unga och i vår tid med dess skärpta kvalitetskrav.

Det viktigaste medlet i vår hand att höja människomaterialets kvalitet är därför arbetslöshetens och i första hand ungdomsarbetslöshetens avskaffande. Därmed reses ånyo det allmänna försörjningspolitiska problem, vars ytterlinjer tecknades i början av föregående kapitel och som efter detta förnyade understrykande i detta samband måste lämnas därhän. Det gäller att få hela folket i arbete, bl. a. även för att folkmaterialet icke skall taga obotlig skada. Den bästa terapien är här som ofta arbetsterapien.

När vi diskutera arbetslöshetsproblemet äro vi alla benägna för en viss slags ytlighet, fastän denna tar olika riktning beroende på politisk grundinställning. De politiskt radikala äro benägna att resonera. som om de arbetslösa nästan helt och hållet äro alldeles vanliga människor, vilka på grund av en väldig desorganisationskris i den kapitalistiska ekonomien råkat bli utan arbete. De arbetslösa framstå då lätt till hundra procent såsom "outnyttjade produktionskrafter". De politiskt konservativa åter äro lika benägna att i de arbetslösa till större delen se "arbetsovilliga" individer. Orsaken till att det numera finns så ovanligt många arbetsovilliga förlägges av dem gärna till samhällets större frikostighet emot de hjälpsökande och till den på grund därav kring sig gripande "understödstagarandan".

Mot bakgrunden av den bild som nyss tecknats framstår ytligheten av dessa båda uppfattningar klar. Det är verkligen i viss mån fråga om ett kvalitetsproblem; det kan icke förnekas. Tekniken och den moderna tidens livstakt ha nämligen stegrat kvalitetskraven. Det är alltså en större kvotdel av landets totala arbetskraft, som är av den lägre kvalitet att den icke helt uppfyller de stegrade produktionskraven, och som därför vid arbetslöshet har svårt att vinna anställning. Denna utveckling är utan tvivel en av de underliggande, mera permanent verkande tendenserna i den process, varigenom massarbetslösheten framvuxit.

I huvudsak är emellertid den rådande massarbetslösheten och naturligtvis framför allt ungdomsarbetslösheten sammansatt av i och för sig fullt arbetsdugliga personer, som haft förutsättningar att fylla även de stegrade kraven på arbetsduglighet. Till denna väsentligare del är alltså arbetslösheten orsakad av den ekonomiska desorganisationen. Här består emellertid det djupt tragiska sambandet, att en längre tids arbetslöshet själv orsakar framtida lägre arbetskvalitet och därigenom stegrar i första hand risken för alltjämt fortsatt arbetslöshet men även möjligheterna till en rent asocial utveckling.

Oavsett om arbetslösheten ursprungligen orsakats av eller själv orsakat lägre kvalitet hos arbetskraften, ligger emellertid det centrala orsaksförloppet bakom den lägre kvaliteten alls icke på "viljans" område. Än mindre kan förloppet på ett för företeelsens förklaring väsentligt sätt ledas ned till att denna "vilja" skulle vara snedvriden genom en så näraliggande orsaksfaktor som de offentliga understöden och "understödstagarandan". Utan understöd eller med lägre understöd skulle under nu rådande förhållanden den personliga nedbrytningsprocessen vanligen försiggå än snabbare och mera förödande. Det är De icke toppvärdigas livsproblememellertid i sista hand själva sysslolösheten såsom sådan, som är socialt och moraliskt nedbrytande. Människomaterialets kvalitet kan därför blott upprätthållas och stegras genom att massarbetslösheten själv övervinnes, vilket i sin tur förutsätter samhälleligt organiserande ingrepp i näringslivet av nyss antydd art.

Hur framgångsrikt vi än lyckas utvidga produktionen och sysselsättningsvolymen, och hur intensivt vi än fullfölja alla de senare i detta kapitel berörda kurativa åtgärderna, komma vi dock alltid att få räkna med en betydande kvot av från synpunkten av de skärpta kvalitetskraven lågvärdiga individer. Problemet är då, vad vi skola taga oss till med dem.

Lämnade åt sig själva måste de i stor utsträckning utveckla sig till asociala existenser. Att blott genom olika slags understöd lämna dem medel till uppehållet hjälper därvid vanligen ej långt; därom torde den senaste tidens socialpolitik lämna god upplysning. Understöd äro både från individuell och social synpunkt ingenting annat än en hjälp för stunden i en kritisk situation, som i bästa fall uppskjuter och neddämpar den personliga nedbrytningsprocessen. (Det ligger vikt uppå att de politiskt radikala, som i den dagspolitiska situationen ha att kämpa hårt för ekonomiskt bistånd åt de nödlidande, icke i stridens hetta ledas att överdriva och idealisera de socialpolitiska verkningarna av understödspolitiken.) Att isolera alla icke toppvärdiga individer i särskilda anstalter blir för dyrbart och är alldeles onödigt grymt. För att försvara deras egen levnadslycka och lika mycket för att försvara samhället mot deras eljest hotande asocialitet, med de konsekvenser bland annat i kostnadshänseende en sådan skulle medföra, måste då även dessa människor i största möjliga utsträckning inordnas i folkets gemensamma arbetsliv. På ett sätt, som svarar till deras mindre förmåga, måste de bli produktivt sysselsatta och ges möjlighet att förtjäna en arbetslön, som kan vara ett visst underlag för deras konsumtion.

Detta gäller både de lindrigt sinnesslöa och sinnessjuka, de kroppsdefekta och klena, t. ex. tuberkulösa, kategorier vilka alla nu tvingas till ofta onödig sysslolöshet. Samtidigt måste övergångssysselsättningar kunna beredas dem, som efter en gång ådagalagd asocialitet ha svårt att – trots att arbetsförmågan kanske är hundraprocentig och den sociala prognosen god – åter vinna anställning på arbetsmarknaden: t. ex. frigivna fångar och lösdrivare, alkoholister och prostituerade. Samma problem reses för de i framtiden allt talrikare åldringarna. Deras arbetskraft måste utnyttjas för deras försörjning under den långa tiden innan de nå full invaliditet. Utnyttja vi ej den sekunda arbetskraften, blir antalet tärande individer snart så stort, att vi komma att svikta under försörjningsproblemen.

Och frågan är: hur? De gamla tillflyktsvrårna bli alltmera fullständigt stängda. För närvarande är det ju till och med svårt att finna en nyttig sysselsättning för de i anstalter intagna. När produkterna skola avsättas, klaga både företagare och arbetare över illojal konkurrens.

Men detta problem måste på ett eller annat sätt lösas. Vi kunna ej längre uppehålla fiktionen att arbetskraften är antingen hundraprocentig eller ingen alls – alla de mellanliggande graderna måste även få komma till sin rätt. Vissa områden av produktionen måste lösgöras, varinom en kvantitativt och, i vissa fall men ej alltid, även kvalitativt icke fullt toppvärdig arbetskraft skall kunna beredas utrymme. Då näringslivet ej längre självt sörjer för tillvaron av sådana områden, måste vi efter rationella överväganden medvetet tillskapa dem. Denna speciella produktion måste därför i högre grad än vanlig produktion samhälleligt organiseras.

Fackföreningsrörelsen får här icke stå hindrande i vägen. Gör den det, riskerar den sitt djupaste socialpolitiska ideal att värna det arbetande folkets intressen. Ty dit hör, eller åtminstone: dit borde höra även dessa individer av icke toppkvalitet. Fackföreningsrörelsens ansvarEn fackföreningsrörelse som i detta och andra hänseenden utvecklade sig i riktning att utstöta de svagare och värna de starkare skulle ha förlorat sin själ – den skulle bära sin egen undergång innesluten just i sin största maktutveckling. För vår del skulle vi helst av allt önska, att fackföreningsrörelsen själv, medveten om frågans allvar, upptoge detta viktiga socialpolitiska problem till grundlig utredning.

Steriliseringsfrågan.

Vad kan då samhället ytterligare göra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav? Vad är den närmare innebörden av den profylaktiska socialpolitik, vars nödvändighet vi antytt i föregående kapitel?

Vid besvarandet av denna fråga gäller det att ta fasta på hela den mängd av socialpolitiska ansatser, som överallt redan föreligga eller hålla på att tvinga sig fram. Det praktiska problemet är att på ett ändamålsenligt sätt utvidga dem, omgestalta dem och samordna dem. Det gäller att se den socialpolitik vi redan ha och den profylaktiska socialpolitik vi måste framskapa som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess, och det gäller därför även att inte för de små och enstaka möjligheterna glömma de stora och gemensamma syftlinjerna för dessa samhällsåtgärder. I detta kapitel är vår uppgift närmast att mera i formen av valda exempel ge en konkretare föreställning om de socialpolitiska åtgärder, som i första rummet kunna tillgripas för att tjäna ett kvalitativt uppehållande och höjande av människomaterialet.

I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. Denna korrektiva socialreform har i vårt land redan hunnit mogna fram till ett lagstiftningsbeslut vid 1934 års riksdag.

Det är två syftlinjer, som korsa varandra i steriliseringsfrågan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.

Den rashygieniska frågan är svår: Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag. Men ärftlighetsforskningen ställer oss alltmer försiktiga. Det är svårt att veta, i vilken utsträckning en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där man vet att det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja ärftlighetssammanhangen och framför allt svårt att igenkänna bärarna av de oönskliga anlagen. Det är nämligen icke alltid mot just dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen i hög grad miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt. Vid diskussion av den praktiska frågan om sterilisering utgår man fortfarande vanligen från att denna är en rashygieniskt motiverad åtgärd blott om sannolikheten för allvarlig sjukdom eller defekt gränsar nästan till säkerhet. Bakom denna grundsats ligger ett erkännande av samhällets medskuld i miljöbetingelserna och av samhällets plikt att – där felet ligger på miljösidan – inskrida genom andra slags åtgärder. Upprätthåller man denna grundsats, blir området för steriliseringsingrepp i själva verket mycket trångt.

Två omständigheter kunna emellertid komma att verka i riktning mot ett utvidgande av området för steriliseringsingrepp. Man har först att räkna med att ärftlighetsforskningen skall göra framsteg och säkrare kunna klarlägga ärftlighetsreglerna Rashygien och socialpedagogikför olika defekter och sjukdomsanlag. Därigenom lägges måhända fast mark för ett fortsatt framskridande på den inslagna vägen. Vidare är det väl sannolikt, att den allmänna rättsuppfattningen skall förändras att godtaga ingrepp, även där sjukdomsrisken icke är fullt så allvarlig.

Mycket längre kommer man emellertid, då även den andra huvudsynpunkten på steriliseringsfrågan, den socialpedagogiska, tas med i beaktande. Denna synpunkt har på sistone ryckt alltmer i förgrunden. I det nu godtagna förslaget till svensk steriliseringslag har den även givits en framskjuten plats; detta i intressant motsättning till de sakkunnigas förslag så sent som 1929. Dessa socialpedagogiska skäl för sterilisering tala i och för sig för en utvidgning av ingreppsområdet och för att även en mindre ärftlighetsrisk skall godtagas såsom steriliseringsförutsättning. De individer, mot vilka ett tvångsmässigt steriliseringsförfarande skulle behöva vidtagas (och den frivilliga steriliseringen av rättskapabla individer är lämnad utanför lagbestämmelserna), erbjuda vanligen sina barn en uppenbart olämplig uppfostringsmiljö och kunna därför mindre räkna med att samhället skall ha försyn för deras "rätt" att ha dessa barn.

Under beaktande av dessa båda huvudsynpunkter. den eugeniska (rashygieniska, sjukdomsutrotande) och den socialpedagogiska (hänsyn till uppfostringsmiljöns olämplighet), har den nya lagen om sterilisering kommit att få följande avfattning: "Kan med skäl antagas att någon, som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, är på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden."

Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper denna lag kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. Det beror ju först och främst på hur strängt den tillämpas, det vill säga hur ofta steriliseringsmöjligheten tillvaratas. Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla. Vidare bör steriliseringsförfarandet för ett helt skikt av individer, som man icke anser sig kunna sterilisera, kompletteras genom en effektiv kostnadsfri spridning av preventivmedel och – där likväl havandeskap kommer till stånd – genom abort på eugeniska och sociala indikationer.

Även om man så småningom kan komma rätt långt på dessa vägar är det tämligen givet, att förväntningarna om resultat icke få överdrivas. Vad först gäller bortrensningen av de olämpliga barnuppfostrarna genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöinflytelser. Det stora problemet om en reform av samhällets barnavårdsåtgärder kvarstår därför som alltjämt lika aktuellt.

Verkningarna på befolkningsstockens ärftlighetskvalitet äro ännu svårare att överskåda. Alla sakkunniga framhålla emellertid, att man ej skall göra sig överdrivna föreställningar om steriliseringens förmåga att rensa ut oönskliga arvsanlag från befolkningsmassan. Även en relativt utsträckt sterilisering Steriliseringens verkningar på folkmaterialethar i detta hänseende en mycket svagare effekt än man i allmänhet antar.

Detta har sitt samband med en hel mängd av för olika sjukdomar och defekter växlande rent ärftlighetstekniska förhållanden. Vissa ärftliga sinnessjukdomar gå i arv efter så invecklade och svårberäkneliga regler, att det ännu i flertalet fall är omöjligt att tillräckligt noggrant beräkna avkommans sjukdomsrisk. Vad speciellt gäller den stora huvudgruppen schizofreni synes den rashygieniska effekten bli ringa, därför att anlaget till denna sjukdom är mycket allmänt utspritt bland befolkningen, ehuru det ligger latent, och man givetvis ej kan tänka sig att sterilisera stora delar av vårt folk blott för att komma åt anlag, som i olyckliga kombinationer kunna ge upphov till sjukdom. Den andra stora huvudgruppen bland sinnessjukdomarna, den mano–depressiva, är visserligen lättåtkomligare för sterilisering, i det att anlagen äro dominanta och arvsbärarna därför i större utsträckning själva sjuka. Men mot denna sjukdomsform kommer man med all säkerhet ej att kunna gå alltför strängt fram. Sjukdomen är nämligen i och för sig ganska godartad, med god prognos och långa friskhetsperioder. Dessutom anses anlaget så ofta vara förenat med värdefulla egenskaper, att de sociala skälen för sterilisering sällan komma att synas tillräckligt starka.^[1]

Vid försök att gissningsvis beräkna verkningarna å sjukdomsanlagens förekomst i befolkningsmassan och därmed sinnessjukdomarnas framtida frekvens kommer man därför till en ganska pessimistisk uppfattning. Man har härvid att beakta den olika fruktsamhet, som redan hittills gjort sig gällande hos friska och sinnessjuka. Docent Gunnar Dahlberg har gjort vissa mycket intressanta undersökningar till just detta spörsmål. Han har studerat fruktsamheten hos ett antal sinnessjuka kvinnor och funnit, att denna ligger avsevärt lägre än medeltalet för befolkningen i dess helhet.^[2]

Någon "degenerationsfara" – åtminstone i avseende å sinnessjukdomar – är befolkningen därför knappast utsatt för ens nu, fastän vi icke ha sterilisering av sinnessjuka. Det ökade antal sinnessjuka. som registreras i statistiken, beror sannolikt på dels att vi nu ha reda på våra sinnessjuka i helt annan omfattning än tidigare och dels – möjligen men mera tvivelaktigt – på att det moderna livet är mera ägnat att utlösa latenta Men av de skäl som nyss antytts kan man ej heller såsom verkan av steriliseringen förvänta någon väsentlig nedgång av sinnessjukdomarnas vanlighet inom överskådbar framtid.

I viss mån annorlunda ligger det rashygieniska problemet till vad gäller sinnesslöhet. Ärftlighetsgången för sinnesslöhet är visserligen mycket osäkert känd. Man vet inte ens med större bestämdhet vilka former av sinnesslöhet, som verkligen äro arvsbetingade. I viss utsträckning är sinnesslöheten emellertid tydligen ärftlig; uppgifterna växla mellan en femtedel och fyra femtedelar. De arvsbiologiska utsikterna sammanfattas av von Hofsten i allmänna ordalag sålunda: "sterilisering, om den företas i sådan omfattning, att den överhuvud kan tänkas ha någon verkan, måste väntas ha en gynnsam effekt och medföra en verklig tillbakagång av den ärftliga sinnesslöheten, ehuru man knappast kan hoppas att denna skall kunna utrotas". Dessa anlag äro så regelbundet av odisputabelt negativt värde och förekomma så sällan, ja, väl aldrig, i kombination med värdefulla arvsanlag, att en skonsamhet ej heller av dessa skäl kommer att te sig påkallad.

Steriliseringsförfarandet kommer därför med all sannolikhet att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslöa. De socialpedagogiska skälen för sterilisering äro ju här även särskilt starka. Sterilisering av sinnesslöaDet kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar. "Varje fall är ett fall för mycket." Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande har man i det av forskarna framdragna förhållandet, att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de svårast imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantningsfrihet.

Samhället är dessutom rent ekonomiskt intresserat i en inskränkning i dessa de lindrigt sinnesslöas fortplantningsfrihet. Åter och åter träffa vi t. ex. på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer. Att ett antal dylika individer hindras att komma till världen medför alltså i och för sig en betydande social lättnad. alldeles oavsett vilken verkan på befolkningsstockens framtida kvalitet en sådan inskränkning kan tänkas medföra.

Ett uppresande av hinder för de mindervärdigas fortplantning brukar kallas den negativa eugeniken. Den positiva eugeniken, som i första rummet skulle innebära ett främjande av övervärdiga individers fortplantning, bildar ett ännu svårare kapitel. Rent allmänt kan det sägas, att ärftlighetsforskningen ännu icke givit en säker grundval för praktiska åtgärder i detta syfte, även om den kan komma att göra det i en framtid.

Medan det är relativt lätt att ange vissa personliga egenskaper som bestämt oönskliga (sjukdom. idioti etc.), är det betydligt svårare att graders de önskliga egenskaperna. Och om det redan är svårt att ange ärftlighetsgången av de förra egenskaperna, så äro de senare egenskaperna – vilka redan i och för sig äro mera komplicerade, för en biologisk definition svårgripbarare, psykologiska företeelser – alltjämt nästan oåtkomliga för ärftlighetsforskningen. Det viktigaste, som på den positiva eugenikens område är att framhålla, är därför tills vidare framför allt en negativ sats, en varning. Man får av skäl, som redan i andra kapitlet utvecklades, noga akta sig för det vanliga och synnerligen lättsinniga försöket att utan empiriskt stöd och på rent spekulativ bas anknyta rashygieniska rekommendationer till påstådda skillnader i ärftlighetshänseende mellan sociala grupper och speciellt samhällsklasser.

Bortser man nämligen från den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga ur de synpunkter som nyss angivits, sakna vi helt och hållet tillförlitlig anledning att draga upp arvsbiologiska värdeskillnader mellan samhällsklasserna i vårt land. Från rasbiologisk synpunkt framstå de olika folkgrupperna – tills skäl givits för ett motsatt antagande – såsom ett likvärdigt arvsmaterial. Inskränkning eller eventuellt i framtiden utvidgning av fortplantningsmöjligheterna i rashygieniskt syfte måste ta sikte på de enstaka individerna och deras egenskaper. Ingen socialgrupp äger den enhetlighet, den biologiska över- eller undervärdighet, som man ibland i sitt folkförbättringsnit velat antaga.

Även efter införandet av steriliseringsförfarandet och till och med efter en i framtiden genomförd utvidgning av området för detta förfarande samt dess komplettering i de hänseenden som angivits, måste man således kanske under generationer räkna med en nära nog konstant proportion av imbecilla, moraliskt defekta eller i annat hänseende ärftligt svårt belastade individer i befolkningen. Ett stort antal av dessa individer måste hållas på anstalter. Även de övriga kräva mycket omfattande samhälleliga omsorger för att deras liv skall förflyta på ett för dem själva så lyckligt och för samhället så oskadligt sätt som möjligt. På motsvarande sätt ligger problemet för hela den mängd av individer, som utan ärftlig belastning blivit varaktigt arbetsoförmögna eller asociala. I detta hänseende återstår ännu mycket att göra. Samhällsvården både Det större kvalitetsproblemetinom och utom anstalterna uppfyller ej på långa vägar rationella krav, och tiden synes ha mognat för kraftiga reformer. Socialpolitiskt helt hopplösa äro ej ens alla de ärftligt belastade individerna, eftersom man genom metodiskt avpassade miljöimpulser faktiskt kan länka deras liv i önskligare banor.

Men det större socialpolitiska problemet gäller ej dessa svårartade fall av defekta individer. Problemet gäller, som här flera gånger framhävts, alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden ha svårt att klara sin existens, denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen, som riskerar att gå under i den hårda konkurrenskampen. Vid behandlingen av detta större problem ha vi att minnas, vad redan tidigare starkt understrukits, nämligen att den tekniska utvecklingen och den därmed likriktade samhälleliga organisationen oavbrutet tenderar att stegra intelligens- och karaktärskraven. Av praktisk betydelse är vidare, att en väsentlig del av dessa undervärdiga individer måste antagas ha i och för sig tillräckligt goda arvsanlag att icke behöva duka under ens inför dessa skärpta kvalitetskrav, fastän olyckligt verkande yttre omständigheter – varibland även hör olämpligt inriktade eller oskickligt genomförda samhälleliga motåtgärder: "skyddsuppfostran", fängelsestraff, förödmjukande fattigvård etc. – fysiskt, psykiskt och moraliskt brutit ned dem. Såsom ett rent preventivt samhällsintresse i deras höjande må vidare erinras om den stora risk till en asocial utveckling, som för dessa individer ständigt föreligger.

Genom att blott nödtorftigt sörja för deras uppehälle medelst ekonomiska understöd vinna vi ej stort; därom torde nu alla vara ense. Mycket viktigare är det då att genom olika metoder bringa dem in i lämpligt produktivt arbete. Se vi problemet från profylaktisk synpunkt ha vi emellertid i första hand att lita till en förbättrad hälsovård och uppfostran. I samma mån de rent tekniska möjligheterna inom dessa båda områden verkligen komma att socialt utnyttjas, kunna vi framdeles skörda betydande vinster i höjd kvalitet hos folkmaterialet. Det gäller här att dels utsträcka de hygieniska och pedagogiska tjänsterna allt vidare i folklagren, så att ingen lämnas ohulpen av ekonomiska skäl. Framför allt gäller det att kasta in utvecklingen på mera målmedvetet utstakade förebyggande banor. Detta sista innebär bl. a. en än bestämdare inriktning av dessa ansträngningar på barnen och de unga.

Barnens näringsstandard.

Det elementära socialhygieniska kravet är därvid, att barnen skola, oavsett föräldrarnas inkomststandard, tillförsäkras en tillräcklig och hälsosam föda samt en sund och utvecklingsbefrämjande bostad. Det bostadshygieniska problemet skall strax upptagas. Vad gäller barnens näringsstandard må här ånyo understrykas, att den för närvarande icke är tryggad. Vissa slutsatser i denna riktning kunna dragas av de uppgifter, som lämnades i femte kapitlet.

Barnens otillfredsställande näringsstandard beror av två intimt samverkande orsaker: å ena sidan föräldrarnas och i första hand husmödrarnas bristande förstånd och omtanke, å andra sidan de otillräckliga familjeinkomsterna. Den förstnämnda orsaken är förvisso icke den oviktigaste. Men därav får icke den slutsatsen dragas, att samhället är utan ansvar. Dåliga vanor måste vridas rätt, de oförståndiga måste upplysas, de ansvarslösa väckas. Det är här utrymme för en omfattande, samhälleligt organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion, vilken, om den skall komma till nytta där den bäst behövs, måste vara intensiv och pockande och söka utnyttja alla slags kanaler till föräldrar, vilka eljest kanske blott ha trånga förbindelseleder med den sociala yttervärlden. Bland annat måste skolan utnyttjas som propagandamedel: detta ej blott för att skapa mera kunniga och ansvarsmedvetna föräldrar i nästa generation, vilket är viktigt nog, utan även för att omedelbart låta barnen Kostnadsutjämning och upplysninguppfostra sina egna föräldrar, en metod som faktiskt ofta visat sig rätt effektiv.

Men vad gäller barnens näringsstandard räcker det ej med enbart forskning, upplysning och propaganda. Hindret är ofta av ekonomisk art, och då måste hjälpen även vara det. Barnbespisning i skolorna är ett trängande önskemål. Genom en fri skollunch för alla barn – som skulle vara verklig "hälsomat", sammansatt med utnyttjande av vår näringsfysiologiska expertis – kan i väsentlig grad barnens näringsstandard tryggas, även om födan i hemmet på grund av föräldrarnas fattigdom eller oförstånd skulle vara otillräcklig eller olämplig. Genom sin sammansättning skulle denna skollunch dessutom vara en det bästa slagets åskådningsundervisning för barnens och föräldrarnas hygieniska uppfostran i detta hänseende och i viss grad verka vanebildande i rätt riktning. Hela denna fråga har haft besynnerligt svårt att arbeta sig fram till en lösning i detta land. I våra grannländer både till öster och väster är reformen i högre grad förverkligad.

Barnen före skolåldern kunna emellertid icke nås på denna väg. I den mån skolan, som sedermera i denna bok skall diskuteras, kommer att utbyggas nedåt genom barnkammarskolor av olika slag, bör systemet emellertid kunna komma att hjälpa en allt större del av alla barn. För att trygga näringsstandarden för barn, som varken på den ena eller andra vägen kunna direkt förses med ett mål hälsomat, har man att lita till upplysning och därjämte förmedling av och prisrabatter å livsnödvändiga födoämnen. En dylik prisdifferentiering är i själva verket rätt enkel att administrera, om man bara en gång övervunnit sin tanketröghet och kommit till förståelse av det trängande socialpolitiska behovet därav.

Den socialhygieniska expertisen börjar bli allt enigare om nödvändigheten av radikala reformer i denna riktning. I den redan omnämnda norrlandsundersökningen framhålles: "Ej minst med hänsyn till att denna undersökning ådagalagt vissa typiska brister i fråga om både mängden och sammansättningen av norrlandsbefolkningens kost måste jämväl uppmärksamheten fästas på den möjlighet till förändring och förbättring av kosthållet, som kan vinnas genom skolorna. På sina håll har man redan gått in för en viss form av barnbespisning i skolorna, närmast då med sikte på de fattigaste barnen. Då det emellertid framgår av de utförda kostundersökningarna, att brister i kosthållet förefinnas ej blott inom de fattigaste befolkningslagren, bjuder sig ur hälsovårdssynpunkt osökt den frågan, om det icke vore tillrådligt att åtminstone under en följd av år framåt. till dess vikten av ett ändamålsenligare kosthåll blivit allmänt insedd och hemmen inrättat sig därefter, genom skolbespisning av samtliga barn, framför allt i landsbygdens skolor, medverka till rationaliseringen av barnens koststandard och därmed indirekt även åtminstone i någon mån av hemmens."

I detta yttrande liksom i vår diskussion här ovan har reformen motiverats uteslutande från socialhygienisk synpunkt. I samma riktning tala emellertid starkt de grundläggande fördelningspolitiska och befolkningspolitiska synpunkterna: man kan avlasta en icke betydelselös kostnad från den enskilda familjen. Även en fjärde synpunkt, den produktionspolitiska, förstärker motiveringen. Det har nämligen visat sig, att vad barnen i första hand ha behov av är vissa inhemska lantbruksprodukter: mjölk, smör, ägg, kött och icke minst frukt och grönsaker.

Nu befinner sig som vi redan understrukit det svenska jordbruket i den situationen, att det i en med den snabbt framåtskridande jordbrukstekniska utvecklingen stegrad grad är i stånd att producera alltmer av just dessa produkter. En förbättrad avsättning är i själva verket ett livsvillkor för jordbruket, allra helst svårigheterna äro mycket stora att inom den industriella produktionen bereda sysselsättning för den arbetskraft, som i alla fall kommer att bli överflödig i jordbruket. Läget är ju faktiskt det, att för närvarande jordbruksprodukter Barnbespisningen och jordbrukspolitikenlagras eller slumpas bort på främmande marknader till pris. som kraftigt understiga de inhemska prisen.

Dessa utländska marknader för svenska jordbruksprodukter äro likväl för framtiden synnerligen osäkra. Vårt intresse att behålla dessa marknader är självklart, men våra möjligheter att verkligen lyckas härutinnan genom just dessa metoder äro synnerligen tvivelaktiga. I detta läge låter man landets egna barn i stor utsträckning vara i avsaknad av de nödvändigaste livsmedlen! Skulle vi verkligen icke kunna administrativt bemästra de åtgärder, varigenom barnen i första hand skulle få äta sig mätta på dessa "överflödiga" jordbruksalster, innan de vräktes bort eller genom snäva produktionsbegränsningar motades undan från marknaden?

Det bostadshygieniska problemet.

Lika viktigt är önskemålet om en höjd bostadsstandard. Sunda och tillräckliga bostäder åt hela folket bilda en nödvändig grundförutsättning för kroppslig och andlig hälsa. Om ej denna förutsättning uppfylles, komma alla våra ansträngningar att intellektuellt och moraliskt, socialt och ekonomiskt höja vårt folks standard att bli i stor utsträckning vanmäktiga. Bostadspolitiken ligger därför som ett bottenkrav i all profylaktisk socialpolitik, i varje strävan att höja befolkningens kvalitet. Liksom vid alla de andra socialpolitiska reformkraven blir därvid även i bostadsfrågan barnavårdssynpunkten den utslagsgivande. Bostadsfrågan gäller främst sundheten hos de bostäder, vari nationens barn skola ha sina hem.

Vår redogörelse i femte kapitlet för de breda lagrens bostadsstandard i vårt land ger en sorglig bild av efterblivenhet på detta viktiga område, och tillståndet utgör en maning till skyndsamma och kraftiga samhällsinsatser i syfte att nå en verklig bostadshygienisk uppryckning. Statsmakterna ha även tid efter annan uppmärksammat detta problem.

När man studerar den rådande bostadsstandarden i vårt land och därvid speciellt fäster uppmärksamheten på vissa stundom förekommande alldeles skriande missförhållanden, måste man fråga sig hur det är möjligt, att något dylikt överhuvudtaget kan få förekomma. I nästan alla de fall, då en enkel sanitär kontroll kan förebygga uppenbara hälsovådor, ha vi dock vanligen eljest kommit rätt långt i Sverige. Vår födoämneskontroll, vår kontroll av dricksvatten, yttre renhållning, vår epidemikontroll o. s. v. är god. Och vi ha ju en bostadslagstiftning inskriven i vår hälsovårdsstadga; våra hälsovårdsnämnder äro ålagda inspektionsplikt av bostäderna i sina kommuner.

Bostadslagstiftningen är emellertid vag, mångtydig och till mycket litet förbindande.^[3] I händerna på en kraftfull hälsovårdsmyndighet visar den sig dock här och var i landet fullt användbar för de värsta missförhållandenas utrotande. Den svåraste bristen ligger emellertid i bostadsinspektionens ineffektivitet. På landsbygden finns för närvarande överhuvudtaget ingen ordnad bostadsinspektion värd detta namn. Kontroll över bostadsförhållandena skall visserligen åligga hälsovårdsnämnden. Landskommunerna äro emellertid icke förpliktade att hålla sig med hälsovårdsnämnder; i så fall fungerar kommunalnämnden såsom övervakande instans. Det torde med viss trygghet, kunna påstås, att flertalet av ledamöterna i dessa nämnder överhuvudtaget knappast äro medvetna om att de fungera såsom bostadsövervakande myndighet (åtminstone voro de det icke före den millionhjälp, som lämnats under krisen Bostadsövervakningen är slappoch som i vissa trakter verkligen lyckats effektivisera dem). På landsbygden äro ju som vi visat bostadsförhållandena särskilt usla för statare och andra lantarbetare. I socknar med stor lantarbetarbefolkning utgöres emellertid ofta kommunalnämnden av godsägare och storbönder: det vore omänskligt att begära att de av sig själva skulle stimuleras att kontrollera egna eller varandras arbetarbostäder. Blott i ett par län finnas ansatser till en länsvis ordnad överinspektion.

I städerna finnas åtminstone regelbundet hälsovårdsnämnder och stadsläkare. I ett trettiotal städer har bostadsövervakningen fått en mera speciell organisation (bostadsinspektion). Men inte heller där fungerar bostadsövervakningen effektivt. Framför allt göres praktiskt taget aldrig inskridanden mot lägenheters överbefolkning, även om trångboddheten går över alla rimliga gränser (utom stundom, då trångboddheten beror på "inneboende"). För sådant ingripande kräves nämligen i gällande hälsovårdsstadga ej blott såsom vanligt "fara för hälsan" utan "större fara för hälsan", ett uttryck som i synnerhet med alltjämt rådande fysiologisk–materialistiska uppfattning om vad "hälsa" är, tolkats såsom praktiskt innebärande förbud för ingrepp mot trångboende.

Vill man förstå det djupare orsakskomplexet under denna tolerans och vaghet hos lagstiftningen och denna praktiska ineffektivitet hos bostadsinspektionen, har man att ta hänsyn till ett flertal olika omständigheter. På botten ligger som vanligt den 1800-talsliberalistiska föreställningen, att var och en skall få göra som han kan och vill med sina inkomster, så långt de räcka. Vill han själv bo – och låta sin familj bo – på ett uselt sätt, så bör det vara hans ensak. Var och en lever på sin egen risk. Denna falska individualism har emellertid redan måst vika på område efter område, och den kommer även att få göra det i fråga om bostadsförsörjningen. Det är ingalunda socialt likgiltigt, vad folk gör av sina inkomster – framför allt icke om de ha barn. Barnen ha dock icke gjort detta val (om nu orsaken till den låga bostadsstandarden verkligen skulle ligga i ett socialhygieniskt felaktigt konsumtionsval). Och det är ganska naturligt, att de förslag om skärpt bostadslagstiftning och effektiviserad bostadsinspektion, som nu framlagts och som väntas bli framlagda under närmaste tiden, i första hand komma att bedömas såsom barnavårdsfrågor.

Bidragande till bostadsövervakningens ineffektivitet har vidare på många håll varit en för liten och otillräckligt utbildad personal. På sina håll brister det även betydligt i ledningens kompetens och framför allt i dess intresse och tid för uppgiften. Ledningen av bostadsinspektionen är ofta såsom en biförtjänst anförtrodd åt en person, som icke kan ägna över sig av intresse för saken, eller ingår såsom en bland många andra plikter för en tjänsteläkare, som på grund av anställningsform och tjänstelön stundom är tvungen att betrakta samtliga sina tjänsteplikter som en börda, vilken ej får beröva honom mer än nödvändigt av den tid han behöver för den privatpraktik, som han till stor del skall leva på. En annan betydelsefull omständighet som verkar i samma riktning är det underhaltiga sätt, varpå stadskommunerna själva mycket ofta sköta sina egna fastigheter och den trångboddhet de tillåta eller rentav föreskriva för de fattigunderstödda. Städerna följa i dessa båda hänseenden mestadels trångt ekonomiska hänsyn, och den kommunala bostadsinspektionen kan näppeligen gå hårdare fram emot enskilda fastighetsägare och icke hjälpsökande familjer än emot stadsförvaltningen själv och de av denna beroende familjerna. Såsom en bidragande orsak i synnerhet i vissa mindre samhällen framträder även överdrivet stora hänsyn till ägarna av de underhaltiga bostäderna.

Men huvudorsaken ligger dock på ett helt annat plan, nämligen i det förhållandet, att en stor del av de familjer, som bo i dåliga bostäder eller som bo för trångt, äro därtill tvingade av ekonomiskt nödläge. De ha icke inkomster Bostadsnödens skadeverkningartillräckligt stora att hyra bättre och rymligare bostäder. Då bostadsövervakningen icke kan hänvisa de fattiga barnrika familjerna till bostäder, som fylla de hygieniska måtten och som samtidigt äro tillräckligt prisbilliga, hämmas härigenom hela dess verksamhet. En skärpning av bostadslagstiftningen och en effektivisering av bostadsövervakningen kräver därför med nödvändighet ekonomiskt stöd från det allmännas sida i syfte att bereda dessa familjer möjligheter att skaffa sig bättre bostäder. Och skall detta stöd verkligen bli effektivt, måste det vara tillräckligt stort. I det hänseendet har den hittills bedrivna kommunala subventionspolitiken givit oss lärdomar, som böra tillvaratagas.

En grundläggande synpunkt vid de förestående reformerna av bostadslagstiftningen måste bliva den socialpolitiskt profylaktiska och särskilt den mentalhygieniska. Intet hem- och familjeliv kan på ett lyckligt sätt gestaltas i en osund eller en överbefolkad lägenhet. Det icke minst skadliga från synpunkten av den psykiska hälsan och den själsliga harmonien är lägenheternas överbefolkning. Det finns ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser å andra sidan. Trångboddheten förkväver eller snedvrider det äktenskapliga samlivet mellan makarna och fördärvar förhållandet mellan föräldrar och barn och mellan syskon inbördes.

Trötthet och irritation uppkommer på grund av bristen. på ensamhet. Barnen få ej tillräckligt med sömn; ofta klaga de på trötthet och rentav kroppsliga smärtor på grund av trängseln i den säng de dela med andra. Barnens lekar, de vuxnas fritidssysselsättning, framför allt studier och intellektuellt liv omöjliggöras. Särskilt har man kunnat konstatera hur oförmånlig trångboddheten är för skolbarn, som helt enkelt av hemförhållandena hindras att utföra det arbete skolan ålägger dem eller att fullt utnyttja bildningsmöjligheterna.

Mest påtagligt framträda de olägenheter, som äro förenade med det s. k. könssamboendet. Det är psykiskt i hög grad påfrestande för halvvuxna barn att dela sovrum med föräldrarna eller med syskon av motsatt kön (för att inte tala om "inneboende"). (I norrlandsutredningens skolbarnsundersökningar hade endast 27 % av barnen egen bädd; hälften sovo därtill i rum med 4 eller flera personer. I doktor C. A. Ljunggrens undersökning av 12,000 skolbarn sovo i städerna icke hälften och på landsbygden icke ens en tredjedel i egen säng.) Man kan härvid hänvisa till det allbekanta sakförhållandet, att incestuösa händelser mellan syskon och mellan föräldrar och barn äro talrika i trångbodda familjer. Även homosexuella handlingar befrämjas av trångboddheten. Från moderna, mindre dogmatiskt bundna könsmoraliska synpunkter behövde man kanske inte ta alla dylika företeelser alltför allvarligt. Men farliga bli de bland annat på grund av de faktiska följdverkningarna: straffrädsla, skuldmedvetande, psykiska spänningar och hämningar av stundom svårartad beskaffenhet.

Vad trångboddheten betyder för uppkomsten av alkoholism, prostitution och andra familjedesorganiserande levnadsvanor, för deras utbredning och deras sociala verkningar på omgivningen, är dessvärre ännu föga utrett, men att ett påtagligt samband består är välkänt av experterna. Överhuvudtaget har man att göra klart för sig, att en mycket trång, överbefolkad bostad nästan med nödvändighet är ett smutsigt, oordnat, otrevligt hem, varifrån ungdomen flyr. Barnen i lek- och skolåldern hamna på gator och bakgårdar, där en alltför stor del av deras lediga dag förflyter utan vård och övervakning. De vuxna barnen drivas till kaféer och dansbanor. Den borgerliga föreställningen om "hemmet" som en plats för uppfostran, umgänge. vila och återhämtning saknar för närvarande varje tillämpning för en mycket stor del av svenska folket.

Överhuvudtaget bör man vid diskussionen av bostadsnöden i högre grad än tidigare skett beakta de psykiska och moraliska verkningarna av trångboddheten och ej blott de fysiologiska, Samhället och barnens bostadsnödhur viktiga dessa sistnämnda än äro. De psykiska skadeverkningarna redovisas i allmänhet blott såsom "otrevnad" och denna anses så naturligt förbunden med fattigdom att det utan vidare antas att fattiga människor både kunna och böra fördraga den. Med denna svepande term har man lyckats täcka över de djupgående psykiska och moraliska vådorna av fattigdomen i allmänhet och bostadsnöden i synnerhet.

På samhällets ansvar falla nu framför allt de vådor, som på grund av trångboddheten uppstå för barnen och de unga. För psykiskt labila barn betyder trångboddhet regelbundet en väsentlig fara. För det stora flertalet barn betyder den lika regelbundet om inte en uppenbar hälsofara så åtminstone en onaturlig, psykiskt och moraliskt snedvridande uppväxtmiljö, som särskilt ofta yttrar sig i sexuell brådmognad. Riskerna för det uppväxande släktets psykiska och moraliska kvalitet äro så stora, att det icke är socialt försvarligt att tillåta trångboddhet över en viss gräns. Och denna gräns får icke sättas alltför lågt.

Såsom ett bostadspolitiskt mål framstår från dessa synpunkter, att vi kunde tillförsäkra varje familj en lägenhet, som utom kök och ett rum för föräldrarna inrymde ett rum för pojkarna och ett för flickorna. Detta betyder, att en familjelägenhet skall vara minst tre rum och kök. I England, där, i trots av de ohyggliga slumkvarteren, den genomsnittliga lägenhetsstorleken är mycket större än i Sverige, har den bostadspolitiska syftlinjen inriktats på en minimilägenhet om fyra rum och kök.

Det ligger ännu långt utom möjligheternas ram att inom en närmare framtid förverkliga ett dylikt bostadspolitiskt ideal, även om vi ständigt måste hålla det levande. Såsom praktiskt minimiprogram måste vi inrikta oss på den allra värsta bostadsnödens avhjälpande. Detta skulle innebära dels utdömning av de hälsovådliga bostäderna, dels utrotandet av de svårare formerna av trångboddheten. Enkelrum eller enkelkök böra ledes icke längre tillåtas såsom familjebostäder. För familjer med tre eller flera hemmavarande barn, böra tvårumslägenheter föreskrivas. Genomförandet av ett dylikt minimiprogram kommer att hålla oss sysselsatta åtminstone de närmaste tio åren.

Men då komma vi tillbaka till frågan: hur skall det ekonomiskt kunna genomföras? Flertalet av de familjer, som leva i uppenbar bostadsnöd, ha icke inkomster nog stora och nog säkra att betala de erforderliga hyrorna för bättre och rymligare lägenheter, om de icke skola försaka föda. Det är som redan sagts alldeles givet, att det allmänna här måste träda emellan och i en eller annan form giva bostadssubvention.

Denna hjälpaktion bör helt inriktas på familjer med barn. Äldre ensamma personer äro av naturliga skäl mera sällan trångbodda. De leva visserligen ofta i osunda lägenheter, men under den övergångstid, varunder sådana lägenheter ännu måste bebos, måste åldringarna vika i konkurrensen med barnen. Åldringarna äro färdiga; de äro som de äro. Barnen danas däremot i viss riktning, och riktningen bestämmes i mycket av hemmiljön. Barnen skola bygga upp det framtida samhället medan åldringarna enligt naturens ordning skola dö. Därför är bostadsfrågan inte närmast ett försörjningsproblem utan just ett problem om folkets framtida kvalitet.

Det räcker emellertid icke med reformerad bostadslagstiftning, effektiviserad bostadsinspektion och bostadssubvention från det allmännas sida för fattiga familjer med barn. Samhället måste därjämte genom sina organ träda in för en energisk bostadsupplysning. Gjorda undersökningar^[4] ha klart ådagalagt, att en väsentlig del av slumbostadsklientelet icke är tvingat till bostadsnöd av ekonomiska skäl, utan bo trångt och uselt på grund av dålig bostadskultur. Och för kanske större delen av Propaganda mot dåliga bostadsvanoralla familjer i vårt land gäller det, att de med mera insikter och omtanke dock skulle kunna få mycket mera ut av sin bostad.

18 % av rummen i de undersökta lägenheterna i Lund hade t. ex. alldeles igenklistrade fönster; de familjer, som bebodde dessa lägenheter, hade således fråntagit sig själva möjligheten till lägenhetens genomluftning. Ohyreproblemet ligger likaväl som ventilationsproblemet nästan helt på upplysningens område. För att här inte tala om de hygieniska vinster, som skulle kunna göras genom en ändamålsenligare möblering och därvid framför allt en bättre fördelning av sovplatserna inom lägenheten.

De här antydda förhållandena tas ofta av de reaktionära till intäkt för att ingenting behöver göras från det allmännas sida. Denna argumentering är falsk av två skäl. Det finns för det första även ekonomiska orsaker till bostadsnöd. Framför allt gäller detta barnrika familjer. Dessa orsaker undanskaffas icke genom upplysning. Men vidare är det de offentliga organens plikt att verkligen på allvar gripa sig an med bostadsupplysningen. Att människors oförstånd är stort det är sannerligen icke ett giltigt skäl för offentlig passivitet.

Vi ha redan i föregående kapitel antytt bostadsproduktionens plats i vårt nationella försörjningsproblem såsom den viktigaste "arbetsreserven". Vid de ansträngningar som nu göras att verkligen tillvarata denna arbetsreserv avslöjas en hel mängd ekonomiska och organisatoriska problem, som här blott kunna kortfattat uppräknas utan försök till den behandling, de i och för sig äro värda. En huvudfråga vid varje försök att mera allmänt stegra bostadsstandarden är således problemet, hur de i Sverige alltför höga byggnadskostnaderna skola kunna nedbringas. Delvis bero de höga kostnaderna på de krav på bostäderna som klimatet ställer. Delvis bero de emellertid på en oändamålsenlig organisation av arbetsmarknaden, av finansieringen och av tomtpolitiken m. m. Vad speciellt gäller arbetsmarknaden, så är här den abnormt stora arbetslöshetsrisken att beakta. Den driver upp lönerna såsom produktionskostnad långt över den nivå, som vore nödvändig för uppnåendet av t. o. m. en mycket högre inkomstnivå för byggnadsarbetarna. I detta och andra hänseenden står samhället inför ett rationaliseringsproblem, som måste lösas. Riksdagen har även i våras på föranledning av ett enhälligt utskottsyttrande begärt utredning av dessa viktiga rationaliseringsproblem och regeringen har just tillsatt en sakkunnig beredning för deras upptagande.

På landsbygden står bostadspolitiken i nära beroende av den allmänna jordbrukspolitiken. Dess linjer kunna klarna blott genom inordnandet i en långsiktig allmän jordbrukspolitik. I städerna sammanhänger den med tomtpolitiken, stadsplaneringen och beror av expropriationslagstiftningen. En ny hyreslagstiftning måste genomföras, som tryggar hyresgästernas intressen och i första rummet de barnrika familjernas. Själva fastighetsägandet måste överhuvudtaget ges en socialt betryggande organisation. I alla dessa hänseenden pågå utredningar.

Bostadsfrågan ligger i så måtto bättre till just för närvarande än flertalet av de övriga här berörda socialpolitiska problemen, i det den nu äntligen på allvar tvingat sig fram till den offentliga opinionens intresse och föranlett statsmakterna att igångsätta ingående utredningar. Låt oss hoppas att utredningskvarnen icke mal förgäves.

Fysisk och psykisk hälsovård.

Vid sidan av de hittills behandlade socialpolitiska kraven på att familjernas och i första rummet barnens rent elementära livsbetingelser – sund och tillräcklig föda samt sunda och rymliga familjebostäder – skola tryggas, framstår ett fortsatt utvecklande av vår sjukvård och framför allt vår hälsovård såsom den viktigaste socialpolitiska reformen av profylaktisk, Sjukhusvården är socialiseradkvalitetsstegrande innebörd. Samhället måste alltmera fullständigt överta ansvaret för sjukdomars hotande och sjukdomars förebyggande. Vården måste utsträckas till alla samhällsklasser, måste i ökad utsträckning bli av sjukdomsförebyggande art och måste göras i möjligaste mån kostnadsfri. Hälsans rätta vårdande får ej vara ett önskemål, vars uppfyllande betingas av enskilda familjers ekonomiska resurser. Detta är innebörden i kravet på sjuk- och hälsovårdens socialisering.

Av naturliga skäl har därvid själva sjukvårdens organisation fått komma i första rummet. I själva verket har under de sista decennierna en oavbruten socialisering och samtidigt en utvidgning och förbättring av sjukvården ägt rum. Särskilt utvecklingen av den del av sjukvården, som sker å sjukhus, har varit glädjande snabb i vårt land och gått i bestämd social riktning. Sjukhusorganisationens utbyggande och det offentligas Övertagande av större delen av sjukhuskostnaderna har befriat de enskilda familjerna från en stor personlig och ekonomisk börda och har samtidigt effektiviserat själva sjukvården i en grad, som påverkat dödstalen.

Resultatet är, att om någon i vårt land blir sjuk och behöver sjukhusvård, kan han i allmänhet påräkna en tekniskt förstklassig vård till en kostnad, som icke överanstränger familjens ekonomi. Genom sjuk- och olycksfallförsäkring och på andra vägar ha vi samtidigt sökt i viss mån skydda familjen för det inkomstbortfall, som följer med en sjukdom som drabbar familjeförsörjaren. Mycket återstår här ännu att göra, men utvecklingslinjen är klart stakad, och redan nu ha vi skaffat oss en betydligt bättre och billigare sjukhusvård än den som erbjudes de mindre välsituerade i t. ex. de anglosaxiska och de flesta andra länder.

Hela denna utveckling har märkvärdigt nog kunnat genomföras utan alltför stora politiska slitningar. Det har i vårt land mycket länge framstått tämligen klart i alla läger, att sjukhusvården är en samhällets angelägenhet och icke en uppgift som ekonomiskt kan övervältras på de enskilda medborgarna och på välgörenheten. Skatteutgifterna för dessa ändamål ha i allmänhet burits utan knot. Ty det har förståtts vara en förnuftig form av ekonomisk riskförsäkring och inbördes social hjälp, att vi i mån av inkomster även när vi äro friska skola bära vår del i den ekonomiska börda, som sjukdom är för den som drabbas därav.

Nästa viktiga etapp i denna pågående socialisering av själva sjukvården är ett rationellt utbyggt poliklinikväsen. Vi ha i olika gestaltningar redan nu vissa ansatser till ett offentligt poliklinikväsen, ehuru dessa ansatser vanligen icke fått ett sådant genomförande att de framstå helt förebildliga. Uppbyggandet av ett system av väl utrustade, entusiastiskt skötta, offentliga polikliniker är den naturliga fortsättningen av vårt framgångsrikt inledda arbete på sjukvårdens förbättrande och socialiserande. I framtiden måste de bli det normala rådfrågningsstället, dit folk vänder sig vid sjukdomsfall. I allmänhet måste de ligga i städerna och ofta anslutas till sjukhusen, men de skola vara organiserade att betjäna även den kringliggande landsbygden. Behovet av ett poliklinikerna kompletterande fältarbete i hemmen av läkare och sjuksköterskor skola vi strax beröra i annat samband.

Systemet med enskilda privatpraktiserande läkare, som hålla mottagningar i sina våningar, är i stor utsträckning ett för länge sedan föråldrat system. Så redan från rent teknisk synpunkt. Genom att ett flertal läkare sammanbringas i en gemensam poliklinik kan en fullständigare utrustning med olika slags instrument, apparater och lokaliteter bekostas och även utnyttjas långt mera ekonomiskt. En mängd registerföring, provtagning och annat assistentarbete kan göras snabbare, bättre och billigare. En rationell arbetsfördelning och specialisering mellan de i polikliniken arbetande läkarna kan genomföras.

De tekniska fördelarna äro i själva verket så betydande, att läkarna i Amerika, som ju mindre tyngas av en Ett rationellt poliklinikväsentraditionalistisk inställning till sina yrkesfrågor, i stor utsträckning på egen hand ordnat ett poliklinikväsen, lagt på rent affärsmässig bolagsbas och ofta förenat med ett sjukhus. I stället för att som hos oss konkurrera med varandra om praktiken slå de sig ihop om en privatklinik med gemensam lokal, utrustning och assistentpersonal och med en inbördes arbetsfördelning bestämd efter ändamålsenlig specialisering. En farmare från Middle West, som kommit till Sverige och uppsökt en privatpraktiserande läkare, måste understundom bli förundrad över att se dennes primitiva utrustning och assistens, att se metoderna för enkla provs tagande eller se att de helt enkelt icke utan stort besvär och tidspillan kunna tagas. Det finns naturligtvis privatpraktiker med lyxutrustning; detta är flerstädes rentav regel, i synnerhet i storstäderna. Men i denna utrustnings låga utnyttjandegrad ligger då ett slöseri, som måste gå ut över klientelet om läkaren icke är en välgörare.

På grund av dessa tekniska fördelar kan ett system med polikliniker drivas till betydligt billigare taxor, även om de icke skulle få ekonomiskt stöd från stat och kommun. Det händer således rentav, att vissa offentliga polikliniker med mycket låga taxor faktiskt lämna överskott. Ofta är det emellertid då fråga om en i avseende å lokaler och läkarkrafter snålt skött poliklinik, stundom är dess skötande lagd såsom en extra börda på unga underbetalda läkare under deras utbildningstid. En sådan ordning är förvisso icke lycklig.

I själva verket är det mycket lätt att ange arten av det offentliga polikliniksystem, som bör uppbyggas i vårt land. Personalen och framför allt läkarpersonalen skall vara tillräckligt stor, för att patienterna skola kunna påräkna en ingående individuell undersökning. Personalen skall vidare vara ordentligt utbildad för sitt arbete och fast anställd med så goda löner, att även poliklinikkarriären lockar goda förmågor. På grund av den personella och tekniska utrustningen bör då polikliniken kunna erbjuda sina klienter en bättre tjänst än de privatpraktiserande läkarna kunna. Taxan kan likväl fastställas lägre, även om den hålles fullt i nivå med de verkliga kostnaderna.

Överhuvudtaget kan det starkt ifrågasättas, om icke polikliniksystemets ekonomi bör hållas på klar kostnadsbas, åtminstone under dess första utvecklingstid. Personer som ha tillräckligt stora inkomster skulle då betala full kostnadstaxa, medan stat och kommun skulle betala mellanskillnaden blott för de övriga.

Man måste hålla klart för sig, att de mindre bemedlade samhällslagren i vårt land för närvarande icke på långt när åtnjuta läkarhjälp i den omfattning de skulle behöva det. Detta gäller både stad och – framför allt – landsbygden; däri ligger bl. a. förklaringen till att vi kunna hålla oss med ett så onormalt lågt antal läkare per tusental invånare. Det viktigaste sociala skälet för ett offentligt polikliniksystem är just möjligheten att bereda dessa mindre bemedlade medborgare en förstklassig läkarhjälp så billigt, att de utan tvekan kunna söka den. Vidare bör redan från början all sjukvård av barn göras kostnadsfri. Detta barnens sjukvårdsbehov måste befrias från varje konkurrensställning inom en familjebudget. Barnens rätt till sjukvård måste skyddas redan av den grund, att den i så utpräglad grad är profylaktisk, är hälsovård i egentlig mening. Ett annat viktigt skäl är det befolknings- och socialpolitiska önskemålet att minska den familjeindividuella barnuppfödningskostnaden.

Men principiella hinder behövde inte i samma mån möta ett utkrävande av full kostnad från vuxna patienter över viss inkomstgräns. Och sannolikt borde därvid för redans skull hela poliklinikens ekonomi läggas på ren kostnadsbas, varvid det allmännas bidrag för barn och mindre bemedlade debiterades och uppbars i proportion till antalet behandlade fall av denna karaktär. Skälet för en sådan uppläggning av reformen skulle vara de stora praktiska svårigheter, som faktiskt resa sig för Sjukvård och socialpolitikett förstklassigt poliklinikväsens uppbyggande direkt på offentliga bidrag i form av byggnads- och materialkostnad och tjänstelöner inom själva kommunalstaten. Erfarenheten lär oss nämligen, att det i så fall finns en stark tendens att poliklinikerna bli ett slags fattigvårdsinrättningar, snålt skötta och illa utrustade – icke avsedda för alla människor utan blott för dem som icke ha råd att gå till privatpraktiserande läkare och som därför få hålla till godo med förlängda väntetider, hafsig undersökning och en oindividuell behandling. Sådana polikliniker kompromettera själva den stora reformen, vilket är desto beklagligare då poliklinikerna, oavsett understödsmomentet, äro tekniskt och ekonomiskt överlägsna.

Men ett poliklinikväsen på detta vis upplagt på individuell kostnadsbas motsvarar likväl icke vårt slutliga framtidsmål. Vi se fram emot den tid då man mera allmänt kommer att finna det naturligt, att stat och kommun skola hålla förstklassiga polikliniker för hela allmänheten till kostnader, som i huvudsak skattevägen betalas av oss alla friska och sjuka medborgare i mån av vår förmåga – på samma sätt och av samma skäl, som vi redan nu hålla hela sjukhusorganisationen på denna bas.

Denna reform har även – vid sidan av de tekniska, ekonomiska och sociala fördelarna – en läkarmoralisk innebörd av visserligen svårgripbar men väsentlig betydelse. Själva bindandet av läkarens inkomst genom betalningssättet per fall och patient är otillfredsställande och har alldeles bestämda skadeverkningar. Det ligger i och för sig något för båda parterna förödmjukande i detta, att läkaren för en högt kvalificerad och personlig förtroendetjänst skall behöva stå och ta upp en individuell avgift för att samla ihop till sitt levebröd. Men bortsett från denna sakens mera oväsentliga socialestetiska sida, så kan inkomstsättet icke undgå att i viss mån påverka läkarens hela inställning till sitt kall.

I läkarkretsar är man naturligtvis fullt underkunnig om hur ett antal kolleger vänja sig att lägga en väl affärsmässig syn på sin praktik, och frågan diskuteras ju mycket ofta. Även om de ibland hörda verkligen upprörande fallen av praktikmjölkning äro sällsynta i den svenska läkarkåren, vet varje läkare, att arvodessystemet även mera allmänt icke har en helt lycklig inverkan på läkarnas yrkesarbete att hjälpa de sjuka. Dessutom har hänsynen till klientelets väntade reaktion stundom visat sig binda läkares omdöme i allmänna frågor – både deras sätt att tänka och än mer deras villighet att offentligen ge uttryck för sina uppfattningar – detta icke minst vad gäller reformer inom deras eget arbetsområde.

Inkomst- och arbetssystemet är icke utan skuld till att läkare ofta visa en påtaglig svårighet att se socialt på sitt kall och sina problem. De äro inställda på enskilda individers bekymmer men skönja mestadels blott ofullkomligt sociala orsaker och sociala verkningar; se i alla händelser däri sällan frågor, som i högre grad komma läkarkallet vid. Denna socialt begränsade inställning beror till viss del på brister i läkarutbildningen, som ju för närvarande ger en alldeles otillräcklig social orientering. Men den sammanhänger utan tvivel även med det faktum, att läkaren av det förhärskande systemet är satt såsom i första hand en privat företagare i stället för helt och hållet en samhällets förtroendeman. I synnerhet unga läkare, som ännu icke hunnit inpassa sin personlighet så smalspårigt och som heller inte själva hunnit upparbeta en lönande praktik, äro också stundom starkt missnöjda. De kräva – enligt vår mening med största rätt – att även läkarna skola tillförsäkras sina inkomster på ett sätt, som i högre grad svarar till deras viktiga uppgift i samhället.

Den ibland uttalade farhågan, att ett offentligt polikliniksystem icke skulle garantera patienterna en lika omsorgsfull omvårdnad, kan blott gälla de i fråga om personal illa utrustade klinikerna, icke det system vi här förordat. Ty det Läkarmoral, polikliniker och privatpraktikvore en förolämpning mot vår läkarkår och i sista hand en dödande kritik emot den sociala och moraliska fostran de unga läkarkandidaterna skola mottaga under sina universitetsstudier och i sin praktiska utbildning att ens ifrågasätta, att läkare – i motsats till lärare, domare etc. – under eljest likartade förhållanden skulle lägga ner mindre omsorger på sina patienter bara därför, att de icke åtnjöte arvode per fall. En viss slags överdriven hänsynsfullhet mot särskilt hypokondriska patienter, vilka helt enkelt kräva att få betraktas sjukare än de verkligen äro, kan måhända uppammas genom ett individuellt arvodessystem. Men det kommer naturligtvis alltid att finnas privatpraktiker för deras och andra patienters hjälp. Det kan i alla händelser omöjligt vara ett samhällsintresse från någon synpunkt att för deras skull underlåta en eljest av både tekniska, ekonomiska och sociala skäl motiverad reform av den polikliniska sjukvården.

Med allt erkännande av att ännu mycket återstår att reformera även inom den egentliga sjukvården och att dessa reformer även i fortsättningen äro av den största betydelse för folkhälsans höjande, måste man emellertid ge den moderna läkaropinionen rätt i att viktigast av allt är sjukvårdens utbyggande till hälsovård. Hur väl vi än komma att taga vård om våra sjuka i alla samhällsklasser, kommer sjukdom dock alltid att bli en personlig olycka för de sjuka och deras anhöriga och likaså en ekonomisk börda för dem och för det allmänna. Kravet är därför, att sjukdom i möjligaste grad bör förebyggas. Och det råder allmän enighet om att mycket i den vägen återstår att göra i vårt land. En förbättrad hälsovård är ett av de viktigaste medlen att på lång sikt höja folkmaterialets kvalitet.

Alla slags tjänsteläkare få vid en utvidgning av den sociala hälsovården mycket ökade uppgifter. Vi böra sätta oss in i att dessa hälsovårdande uppgifter ha den omfattningen och betydelsen, att det behövs en tjänsteläkarkår, som helst helt kan ägna sin tid och sina krafter däråt. Den nya hälsovårdsorganisation, som nu genom olika utredningar börjar ta fasta former, kommer eljest att sväva i luften, och förordningarna komma att stanna på papperet. Tjänsteläkarna måste då avlönas och anställas på ett sådant sätt, att de verkligen förbehållas åt sin tjänst, och icke som nu ofta hänvisas till att ha tjänsten som en bisyssla eller rentav blott såsom en skylt för privatpraktik.

Vi tänka därvid i första hand på stadsläkare och provinsialläkare. Om själva sjukvården alltmer dras över till sjukhus och offentliga polikliniker. blir det även naturligt och möjligt att ta dessa tjänsteläkares tid mera helt i anspråk för de egentliga hälsovårdsuppgifterna. Förutsättningen är då ytterligare, att i nära anslutning till sjukhus och polikliniker särskilda sjukvårdsläkare och sjuksköterskor bli anställda för att göra sjukbesök i hemmen och där ge sjukvård, i de fall den sjuke icke kan uppsöka poliklinik, respektive anses icke böra intagas på sjukhus. Detta skulle betyda en ökad specialisering genom utbyggandet av parallella hälsovårdstjänster och sjukvårdstjänster. Först därigenom skulle de nuvarande tjänsteläkarna kunna frikopplas för mera ren hälsovård.

Såsom assistenter åt de till hälsovårdsläkare förvandlade tjänsteläkarna böra stå hälsosköterskor med en för hälsovårdsuppgifterna ändamålsenligt lagd utbildning. Medicinalstyrelsens förslag om distriktssköterskor, som skulle ha hand om viss hemsjukvård, barnavård, bostadsvård, dispensärvård o. s. v., förtjänar i detta samband att understödjas såsom ett steg i rätt riktning. För att dessa distriktssköterskor verkligen skola kunna ägna sig åt hälsovårdsuppgifterna, är det emellertid därvid ett önskemål, att sjukvården så småningom i möjligaste mån lägges på andra, ambulerande sjuksköterskor.

Det är givet att en dylik omorganisation kommer att ta viss tid. Framför allt i de folkfattiga trakterna av landet kommer, trots de förbättrade kommunikationerna, tuspaltningen av sjuk- Hälsovårdens omorganisationoch hälsovården att möta ekonomiska och organisatoriska svårigheter. Provinsialläkarna och distriktssköterskorna måste där länge ha kvar en viss mängd sjukvård även utöver den som direkt ger sig i hälsovården. Men då icke minst i dessa trakter hälsovårdsuppgifterna kraftigt ökas, får man i stället i viss utsträckning söka frigöra provinsialläkarna och distriktssköterskorna för dessa uppgifter genom att ytterligare minska distriktens storlek.

Får man på detta vis landet indelat i distrikt – för landsbygden vanligen betydligt större än kommunerna – utrustade med hälsovårdsläkare och hälsosköterskor, blir det en naturlig utveckling att vid hälsovårdsläkarnas sida ställa särskilda hälsovårdsnämnder och helt avkoppla primärkommunerna från deras befattning med och ansvar för hälsovårdsärendena. Våra landskommuner äro för små för att på ett tillfredsställande sätt kunna fungera såsom "sanitary districts". Hälsovårdsuppgifterna äro i landsbygdskommunerna hittills också fullkomligt försummade. Deras hälsovårdsnämnder – vanligen kommunalnämnderna – ha aldrig varit ens i ringa mån effektiva.

Kommunerna äro överhuvudtaget för små såsom administrativa enheter för den moderna profylaktiska socialpolitiken. I stort sett kunna därför motsvarande synpunkter läggas pà nykterhetsarbetet, barnavården, skolväsendet och i viss utsträckning även fattigvården. Å andra sidan finns det ett alldeles motsatt krav som även gör sig starkt gällande, nämligen en rationell samordning av de olika grenarna av det sociala arbetet. I grunden är nämligen detta arbete ensriktat och uppdelningen å olika instanser betyder i praktiken splittring, dubbelarbete och ineffektivitet. Såsom ett framtidsmål står därför en enhetlig "social nämnd" – i ett större distrikt – för såväl hälsovårdsärendenas behandling som de här antydda övriga sociala uppgifterna. Betraktade såsom i första hand social profylax äro de alla "hälsovårdsfrågor" i ordets vidsträcktaste mening, och finge vi verkligen en gång socialt utbildade hälsovårdsläkare, borde dessa naturligt kunna överta den högsta ledningen i distrikten av hela det sociala arbetet.

Kostnaderna för hälsovården – inklusive de ökade lönekostnaderna – böra så småningom läggas helt på statens budget. En sådan reform ligger fullkomligt i linje med de moderna strävandena till skatteutjämning och administrativ centralisering. Hellre än att till skattetyngda kommuner utdela kontanta skatteutjämningsbidrag, som, hur ingående kontrollen än göres, lätt verka såsom en uppmuntran till finansiell vanvård i kommunerna, böra själva de offentliga uppgifterna och i samband därmed utgifterna överföras till större distrikt och kostnaderna helst till staten. Detta kan utan risk för skadligt slöseri ske så ofta utgifterna, såsom fallet är vid hälsovården, kunna bindas av objektiva kriterier. Skälen för centralisering äro emellertid särskilt starka, vad gäller just hälsovårdsuppgifterna. Med nuvarande starka inrikes omflyttning måste profylaktiska åtgärder lagda på lång tidssikt anses vara i hög grad en statsuppgift och icke en kommunaluppgift. Som redan sagts ha kommunerna vidare visat sig i ovanligt hög grad inkompetenta såsom bärare just av hälsovårdsuppgifterna.

Vid den effektivisering av sjukvården som nyss behandlats och vid den här berörda utvecklingen av den offentliga hälsovården är det tämligen uppenbart, att vi också få användning för det "läkarproletariat", som besynnerligt nog eljest säges hota i ett land med en i förhållande till folkmängden ovanligt liten läkarkår. Ett viktigt krav, som aktualiseras just genom hälsovårdens utbyggande, är vidare en genomgripande reform av läkarutbildningen. Våra blivande tjänsteläkare måste redan under sina universitetsstudier utrustas med de socialhygieniska insikter de nu såsom kår ofta fått vara i avsaknad av, och den fortsatta praktiska utbildningen får icke ha den ensidiga sjukhuskaraktär den nu har. Såsom en beståndsdel i undervisningen i socialhygien borde även ingå en – låt vara mycket elementär – orientering i socialpolitik, socialrätt, Läkarutbildningens omläggningsocialstatistik och socialekonomi. Det måste läggas upp en socialhygienisk studie- och utbildningslinje, som leder fram till just dessa tjänster. I våra tjänsteläkare måste vi så småningom skaffa oss en kår av specialutbildade hälsovårdsläkare. Med hänsyn till de praktiska behoven i vårt samhälle just nu då hälsovården skall byggas ut, är det ganska beklagligt att denna särskilt viktiga specialitet skall vara så föga tillgodosedd både i undervisning och praktisk utbildning. Denna fråga är emellertid av mycket invecklad natur: den berör hela det ej blott medicinskt utan även socialpolitiskt viktiga problemet om en rationalisering av läkarutbildningen överhuvudtaget. Så mycket må här blott framhållas, att medicinalstyrelsens nyligen gjorda förslag om anordnandet av tvåmånaders fortbildningskurser i socialmedicin och socialhygien för tjänsteläkare visserligen är att välkomna såsom ett tecken på en vaknande förståelse å ansvarigt håll för de här påtalade bristerna i läkarutbildningen. Men det kan inte i rimlig grad lösa problemet. Dessa kurser skola måhända ha sina lyckligaste verkningar just i det de aktualisera det större reformkravet på en omläggning av I a läkarutbildningen och av läkarkarriären.

Vari bestå då de nya hälsovårdsuppgifter, som, för att kunna planmässigt genomföras, kräva denna omorganisation av tjänsteläkarnas arbete och utbildning? Dit hör till en början all slags sanitär inspektion och kontroll, allt det som redan nu i vårt land räknas till praktiskt genomförd hälsovård, ehuru varje med de faktiska förhållandena förtrogen person vet, att du i stora delar av landet huvudsakligen motsvaras av fromma önskemål i hälsovårdsstadgan och i andra författningar och instruktioner av olika slag. Särskilt bostadsinspektionens utbyggande kommer att betyda en kraftig ökning av arbetsuppgifterna. Bostadsövervakningen är, som redan berörts, för närvarande ytterligt försummad ej blott på landsbygden utan även i flertalet städer. Efter preventivlagens avskaffande och de väntade reformerna i fråga om fosterfördrivningens tillåtlighet och dess läggande under social kontroll kan man vidare icke undvika att lägga upp en ordnad sexualrådfrågning, vilken ävenledes naturligt faller under hälsovårdsläkarens ansvar. Framför allt kommer emellertid hans och distriktssköterskans arbete att få inriktas på barnens och den växande ungdomens hälsovård – en uppgift som, rätt bedriven, skall komma att visa sig gälla familjens och skolans hela liv.

På alla dessa områden gäller det att leda och övervaka men framför allt att upplysa, väcka och fostra. Vi behöva en landsomfattande, propagandamässigt lagd upplysningsverksamhet i hälsovårdsfrågor, och det är hälsovårdsläkaren och distriktssköterskan som här skola vara de lokala organen. Vi talade om behovet av en dylik upplysningsverksamhet, då vi behandlade frågan om barnens näringsstandard, frågan om bostadshygienens höjande o. s. v. Hela problemet om en förbättrad barnavård är överhuvudtaget till en väsentlig del en upplysningsfråga. Behovet av vederhäftig sexualupplysning är vidare i princip allmänt medgivet. På alla områden saknas för närvarande ändamålsenlig och tillräcklig upplysningsverksamhet, och avsaknaden därav har kännbara verkningar på folkmaterialets kvalitet.

Från profylaktisk synpunkt ligger naturligtvis huvudvikten vid vården av barnens och de ungas hälsa. Vad man redan, i synnerhet på vissa orter, kunnat åstadkomma i fråga om spädbarnsvården, visar vägen. Genom upplysning och annan sjukdomsförebyggande verksamhet har man lyckats pressa ned barnadödligheten väsentligt. Man har intresserat stora delar av vårt folk för en mera rationell spädbarnsuppfödning och för riktigare metoder i spädbarnens vård överhuvudtaget. Barnen över den späda åldern ha emellertid ännu icke fått tillgodonjuta samma nitälskan, samma propaganda och samma offentliga hälsokontroll. I synnerhet ha alla psykiskt hygieniska synpunkter fått stå tillbaka för de trångt pediatriska. Det är gott och väl med ett levande intresse för idealiska mjölkblandningar, Hälsovård är i första hand barnavårdmen detta intresse får inte skymma blicken för barnaårens otaliga andra hygieniska problem.

Strävandena inom spädbarnsuppfödningen måste med andra ord först och främst komma alla städer och hela landsbygden till godo samt vidare kompletteras med motsvarande ansträngningar för de högre barnaåldrarna. Vi behöva – för de orter, som äro stora nog att kunna bära en sådan organisation – välutrustade och specialiserade barnpolikliniker för sjukdomsfall och rådgivning samt i nära förbindelse därmed heltidsanställda skolläkare och skoltandläkare. Där sådana kliniker stå till buds, böra de även kunna tjänstgöra såsom centraler för sjukvård och specialrådgivning för den kringliggande landsbygdens behov. Men själva hälsovårdsarbetet, fältarbetet, måste i synnerhet på landsbygden läggas annorlunda. Det gäller ju att skapa en såvitt möjligt kontinuerlig kontroll av barnens hälsotillstånd och därtill fordras en ständig kontakt med familjerna och skolan. Hälsovårdsläkaren och distriktssköterskan få här sin centrala uppgift.

Den tanken har från flera håll framkastats, att barnavårdscentraler skola inrättas runtom i landet i syfte att systematiskt ta tjänsteläkarnas och distriktssköterskornas krafter i anspråk för moderns för- och eftervård vid förlossning samt för spädbarnsvården. De här diskuterade betydligt vidsträcktare arbetsuppgifterna kunna därvid smidigt infogas i denna plan. Det bör vara naturligt nog att behålla hälsokontrollen över barn, som en gång kommit under tjänsteläkarens vård.

Jämte tanken på dylika barnavårdscentraler står den icke mindre viktiga skolläkarfrågan redan på det aktuella reformprogrammet. Den skolläkarinstitution vi nu ha stadgad för läroverk och högre flickskolor kan i de flesta fall icke innebära mer än ett formellt uppfyllande av en mycket summarisk kontroll utan större profylaktiskt värde – några hundralappar om året åt en läkare, för att han skall titta över en skolas hundratals?elever och bestämma, vilka som ska få vara med i gymnastikundervisningen, samt vid läsårets slut avge ett omdöme om skolans "hälsotillstånd".

I folkskolorna äro förhållandena ojämnare. Några få distrikt kunna uppvisa en välordnad och kontinuerlig eftersyn av skolbarnens hälsa, men flertalet äro sorgligt försummade på grund av kommunal oföretagsamhet och snålhet. Landsbygdens skoldistrikt äro särskilt försummade. Vi ha regelbundna läkarundersökningar i blott 10 % av distrikten, och dessa undersökningar inträffa även där sällan och äro i allmänhet ej åtföljda av något eftervårdande arbete. Provinsialläkarna förpliktas visserligen genom sin instruktion att utöva viss tillsyn över hälsovården i skolorna. Men då dessa läkare vanligen äro överlastade med sjukvårdsarbete, blir för närvarande denna hälsovårdsuppgift i praktiken lika försummad som de övriga, vilka formellt åligga dem.

Betecknande för myndigheternas ansvarslösa inställning till skolläkarfrågan är även, att i skolöverstyrelsen finns fortfarande ingen medicinsk representant. En skolöverläkare som organisatör för skolhygienen och skolbarnens hälsovård i landet synes vara ett uppenbart och därtill mycket rimligt anslagskrav. Det nuvarande tillståndet är ett ungefär lika groteskt missförhållande som det inom den sociala barnavården rådande: det finns inom varje län en titel "barnavårdskonsulent", men den betecknar ingalunda någon barnavårdssakkunnig instans utan titeln bara tillägges en fattigvårdsman i vissa av hans funktioner.

Alla skolor måste nu i en snar framtid utrustas med skolläkare eller del i skolläkare. Skolläkaren skall ha att följa varje barns individuella fysiska och psykiska utveckling, vakta på alla sjukdoms- och missanpassningssymtom, remittera till lämpliga sjukhus alla de fall han inte hinner eller inte kan bota på egen hand. Han skall dessutom ge råd om matordning och vilotider, vara med och besluta om skollokaler, skolprogram och arbetsmetoder från hygieniska synpunkter, vaka Den försummade skolhygienenöver att barnens elementäraste behov av föda och bostad bli tillgodosedda samt slutligen stå såsom rådgivande instans för både föräldrar och lärare i barnens alla hygieniska bekymmer.

Finge vi så småningom i provinsialläkarna en kår av från rent sjukvårdsarbete i möjligaste mån befriade hälsovårdsläkare, eller gjordes distrikten tillräckligt små att trots viss sjukvårdsverksamhet möjliggöra för provinsialläkarna att på ett mera intensivt sätt fullfölja de vidsträckta hälsovårdande uppgifterna, bleve uppgiften att vara skolläkare en naturlig och väsentlig del av deras hälsovårdsarbete. Och har tjänsteläkaren så fått hand om spädbarnsvården och om skolhygienen är det en mycket naturlig tanke att han även får ansvaret för de övriga pediatriska uppgifterna inom sitt distrikt, d. v. s. att han får vården om barnen även i lekåldern, som ännu ej börjat skolan. Hälsovårdsläkaren blir då i första rummet en barnläkare, vilket är fullt naturligt, eftersom profylaktisk hälsovård väsentligen är barnavård. Med denna inriktning av hälsovården på barnen – från födelsen till mogen ålder – är det givet att till den specialutbildning i socialhygien m. m.. som vi 1 ;s för hälsovårdsläkarens räkning påyrkade, även bör fogas en specialutbildning i pediatrik (naturligtvis inklusive en obligatorisk och tillräckligt djupgående kurs i barnpsykologi).

Att barnens hälsovård på detta vis bör läggas under bredare synvinkel än hittills är tydligt. Det kan endast tolkas som ett tecken på den allmänna splittringen i vårt sociala reformarbete, att program framläggas för organiserande av olika delar av barnens hälsovård men utan att sammankopplas med varandra. Pediatriska sektionen inom Svenska läkaresällskapet har t. ex. utarbetat ett projekt (1923) om ett nät av barnavårdscentraler i vårt land, där spädbarnens vård samt mödrarnas för- och eftervård vid förlossning skulle omhänderhas (statsanslag har utgått för försöksverksamhet å vissa valda orter). Senare har skolöverstyrelsen utarbetat förslag (1931) – visserligen ett mycket snålt och försiktigt förslag – för skolläkarinstitutionens reformering. Men dessa program måste komma att hänga i luften eller att mynna ut i onödigt tungrodda, överorganiserade apparater, som måhända endast hindra en verklig lösning av problemet i stort, så länge de för det första ej äro rationellt sammankopplade med varandra och så länge de vidare lämna barnen i den viktiga småbarnsåldern mellan 1 och 7 år alldeles utom samhällelig vård och hälsokontroll. Att intresset för barnavårdscentraler och för skolläkarvård hör hemma hos olika myndigheter och organisationer har varit den omständighet, som skuggat för utblicken över barnens hela hälsovårdsproblem. Men endast om de föreslagna reformerna ses som delar i ett och samma större socialpolitiska program blir det möjligt att göra dem så effektiva, som de framtida generationernas välfärd kräver.

Alla dessa organisatoriska frågor äro så nära sammankopplade med möjligheterna att överhuvudtaget nå en utvidgning och effektivisering av det profylaktiska hälsovårdsarbetet, att de icke kunnat förbigås, även om hälsovårdens framtidsinriktning naturligtvis icke kan få göras beroende av om en viss administrativ ordning genomföres eller en annan. Vi ha endast velat peka på en förenkling och rationalisering, som synes socialpolitikern naturlig, och därvid knutit an vid uppslag, som vunnit förespråkare bland de progressivt tänkande läkarna. En sak är säker: alla dessa stora frågor om sjukvårdens reformering genom ett rationellt poliklinikväsen, om hälsovårdens utbyggande, om sjukvårdsläkare och hälsovårdsläkare, om läkarutbildningen etc. måste tagas upp till utredning i ett enhetligt sammanhang. Eljest komma småreformerna att växa oss över huvudet och bli inbördes hindersamma för varandra.

Dessa spörsmål måste därvid – liksom tidigare skett i fråga om militärväsendet och delvis även skolväsendet – föras ut i den öppna medborgerliga diskussionen. De höra alldeles icke till läkarkårens privata angelägenheter, som få lösas intra muros i någon slags förlamande trekamp mellan Ej ett läkarnas fackproblemläkarfackföreningarna, medicinalstyrelsen och de medicinska lärarkollegierna. Såsom alla avgränsade yrkesgrupper äro läkarna ofta benägna att förbehålla sig frågorna om hur de själva och deras verksamhet skall inordnas i samhället såsom ett slags medicinska "fackproblem". Detta kan så mycket mindre vara lämpligt som allt det här avhandlade ingalunda är endast medicinska saker utan socialpolitiska, fördelningspolitiska och administrativa frågor. Och vi erinra om att vår läkarkår, alla enskilda och ofta lysande undantag till trots, inte besitter över sig av sociala kunskaper, detta till stor del just på grund av brister i läkarutbildningen, som inga fortbildningskurser kunna avhjälpa. Därtill kommer att läkarexpertisen i vissa av dessa frågor – t. ex. offentlig poliklinik i konkurrens med privatpraktik, tjänsteläkarnas anställnings- och avlöningsförhållanden och, vad gäller den redan utbildade läkarkåren, även läkarutbildningen och läkarkarriären – icke är och icke kan vara opartisk utan tvärtom måste vara starkt ekonomiskt intresserad; en sak som i och för sig är självklar och vars påpekande inte på minsta sätt innebär en förebråelse. Ju förr läkarkåren inser, att dessa problem äro allmänt medborgerliga sociala probli fn, ju mer skall det stora reformverket gagnas. De komma då även att klarare se betydelsen av att den socialpolitiska opinionen och i sista hand hela vårt folk göres intresserat att medarbeta i dessa reformer, vilka trots den ringa plats de för närvarande intaga i den offentliga debatten äro väl så betydelsefulla som en hel del andra politiska frågor, som nu stå alldeles i förgrunden.

Ett särskilt viktigt krav inom denna allmänna ram gäller den psykiska hälsovården. Utan överdrift kan det sägas, att den i vårt land är skamligt försummad. De senaste decenniernas psykologiska forskning ger oss ingen ro, då den lär oss hur mycken brottslighet och allmän asocialitet, neuros, förkommenhet och bristande personlig effektivitet i olika hänseenden, som skulle kunnat förebyggas. Rika återvinningar av pà riktigare sätt socialt anpassade individer skulle kunna göras, om barn som i ett tidigt skede visade oroande avvikelser från en normal utveckling då komme under lämplig behandling. Dessa mentalhygieniska arbetsuppgifter börja nu uppmärksammas runt om i världen, och vi ha även på ett par ställen i Sverige fått särskilda rådfrågningsbyråer för "problembarn".

Men själva det psykiska hälsovårdsarbetet är av mycket vidsträcktare art. Det måste få göra sig gällande i det särskilda barnets hela uppfostringsmiljö, måste genomsyra både hem och skola. Ofta består den nödvändiga behandlingen just i en art av pedagogisk rekonstruktion: det fordras ett tålmodigt och sakkunnigt uppfostringsarbete för att upplösa komplexen, mindervärdighetskänslorna, ångestinställningarna. Stundom fordras kanske blott en särdeles lugn och förstående psykisk omgivning kring det barn, som vant sig att reagera på ett övervärdigt sätt i olika slags vardagssituationer.

Särskilt när målet sättes så högt, att ett beaktande av den psykiska hälsovårdens krav anses böra komma alla barn till godo för att effektivisera deras uppfostran till fullt livsdugliga individer, blir det klart, att det inte räcker med några få specialfulländade kliniker, som ju huvudsakligen måste arbeta med botandet av svårare fall. Den vidare, och mer profylaktiska, uppgiften kräver i och för sig kontinuerlig kontroll över alla barns psykiska utveckling och sakkunnig påverkan av barnens hela miljö via råd till föräldrar och lärare. När denna psykiska hälsovård därför en gång skall göras allmän och effektiv, måste den has om hand av någon sakkunnig i nära kontakt med barnets hela liv.

Om denna expert bör vara en specialutbildad psykolog eller en läkare, är en senare lämplighetsfråga. Så små utbildningsmöjligheter som vi ha i vårt land synes det tills vidare vara naturligast att i hälsovårdsläkaren söka den för detta fältarbete lämpligaste ledaren. Att denne därvid bör ha en viss barnpsykologisk utbildning har redan framhållits.

Den psykiska hälsovårdenDen psykiska hälsovården som socialt arbetsprogram är emellertid ingalunda avhängigt av om läkarna bli de, som komma att upptaga de mentalhygieniska uppgifterna. Den psykiska hälsovården kan även tänkas överlämnad åt barnpsykologiska experter (och åt specialutbildade pedagoger; jfr t. ex. "visiting teachers" i Amerika och "Heilpädagogen" i Tyskland), anställda som konsulenter vid skol- eller hälsovårdsorganisationer. En dylik utveckling försiggår i vissa andra länder, där läkarna ej lyckats som här förhindra all utveckling genom att å ena sidan resa monopolkrav på den praktiska psykologien och å andra sidan ingenting uträtta. Skulle tjänsteläkarna icke – som här förutsatts – i väsentlig mån frikopplas från det rena sjukvårdsarbete, som nu vanligen tar huvudparten av deras arbete, vore en dylik fristående utveckling av den psykiska hälsovården det enda riktiga och naturliga. Ty att tänka sig att en och samme man skall ha kvalifikationer att sköta all sjukvård, all socialhygien, all barnavård och all psykisk hälsovård inom sitt distrikt vore en farlig illusion, sett" endast kan resultera i slentrian och kvacksalveri på allra o råden och i synnerhet det mentalhygieniska.

Hur än den rådgivande psykiska hälsovården praktiskt organiseras, kommer den att kräva ett nära samarbete med hem och skola. På båda dessa håll fordras fördjupade psykologiska insikter och ett finkänsligare pedagogiskt handlag. För att kunna göra föräldrarna bättre ägnade att medverka till denna kvalitetshöjande uppfostran behövs en landsomfattande "föräldrauppfostran". Samtidigt måste vi sörja för en betydligt förbättrad praktisk–psykologisk utbildning vid seminarier av olika slag jämte ett säkrare urval av läraraspiranter efter deras lämplighet som verkliga uppfostrare, ej endast undervisare. Den föreställningen måste utrotas, att var och en duger till lärare, som har bokliga kunskaper till övers i undervisningsämnena.

Alldeles särskilt skarpt måste förkastelsedomen över läroverkslärarnas urval och utbildning uttalas: där förekommer icke på ett tidigt stadium något som helst urval efter lämplighet eller ens efter intresse för vare sig uppfostran eller undervisning. Och denna brist på målmedvetenhet i yrkesvalet uppväges icke till någon del genom särskild utbildning för yrket. Efter vissa akademiska studier, lagda helt allmänt, teoretiskt, kunskapsmässigt, blir man helt enkelt lärare om man inte blir något annat. Formellt fordras visserligen även en kortare "kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia", men denna är blott ett tillskott i den akademiska kunskapsmängden och är ej avsedd att ge yrkesträning. Först långt i efterhand, som jästen efter brödet, när den unga mannen eller kvinnan lagt ner många, dyra år av studier för yrket och oftast praktiskt undervisat i långa tider som extralärare, kommer visserligen det s. k. provåret. Det är dyrt och kommer synnerligen olägligt för den unge läraren, som vid denna tid redan har eller borde ha bildat familj. Det skötes av facklärarna och ger en hel del "undervisningsteknik" i olika skolämnen, vilket är en högt uppdriven specialitet i provårsläroverken. Men det tillskott provåret ger i verklig uppfostringspsykologi är magert och även dilettantiskt. De som undervisa vid provårsläroverken och där handleda lärarkandidaterna sakna ju vanligen själva varje utbildning i pedagogik och praktisk psykologi.

Efter provårets slut får så lärarkandidaten betyg i undervisningsskicklighet, som för det första inte är tillförlitligt annat än i fråga om "undervisningsteknik" och för det andra inte alls sorterar bort de svaga lärarna utan blott försvårar deras möjligheter att få "bra platser". En utsortering på detta sena stadium av efterutbildningen vore naturligtvis även onödigt grym och är därför praktiskt ogenomförbar. Vill man ha möjligheter att välja ut lärare efter anlag och intresse för yrket, måste man tillvarata dem tidigare; helst vid inträdet till studier för lärarbanan.

Lärarutbildningens bristerMot dessa brister i den yrkesmässiga utbildningen kunna nu vanligen lärare åberopa sitt sunda förstånd och sin "erfarenhet", vilket för all del inte är det sämsta, om det bara i någon mån vore grundat på saklig, systematisk kunskap. Det är nu otvivelaktigt så på alla områden, att sunt förstånd och personlig erfarenhet ofta leda vilse, om de inte tyglas av verkliga insikter. Lärares "personliga erfarenhet" ge också ofta vanföreställningar om barnen, därför att man inte tagit vetenskapens samlade erfarenhet till hjälp och aldrig tränats i verklig psykologisk observation. Det är dessutom en lång och onödig omväg att låta var och en på egna vägar leta sig fram till yrkesskicklighet i en tid då tekniska resurser för en systematisk utbildning ingalunda saknas; samtidigt som det privata initiativet till lärarens fortbildning och intresse ju ingalunda är garanterat.

Läroverkslärarna måste därför snarast möjligt tillgodoses med någon art av verklig seminarieutbildning, direkt inriktad på yrket. Men dessutom måste alla slags seminarier på ett genomgripande sätt reformeras för att bättre kunna svara mot tidens krav. Främst gäller det att införa den praktiska psykologien, "människokunskapen", på en central plats i lärarutbildningen. Undervisningen i psykologi får inte som hittills vara endast ett ytligt skummande av ett akademiskt – spekulativt eller experimentalpsykologiskt – kunskapsstoff. Den måste läggas om, så att den ger psykologisk förståelse; måste komma verkligheten närmare och mera direkt inriktas på själva uppfostringsproblemen. Praktisk barnpsykologi blir därför ett huvudstudium. Men även psykopatologien måste ges ett visst utrymme för att vänja den blivande läraren att igenkänna de viktigaste avvikelserna från den normala utvecklingen. Av största vikt är därvid, att dessa barnpsykologiska studier inte endast bli bokliga utan stödjas av ingående observationer och djupgående analyser direkt av barn.

Men även med en omlagd seminarieutbildning för alla läran måste nya garantier krävas vid själva urvalet av lärarkandidater. Om möjligt redan vid inträdet till seminarierna men eljest på ett tidigt stadium av utbildningen bör en gallring ske, en gallring som icke blott går efter betygsresultat i kunskapsämnena utan efter lärarlämplighet i en vidsträcktare och djupare mening. Att låta sekunda doktorer, licentiater, kandidater, som inte kunna bli något annat, blott på grund av sina akademiska lärdomsmeriter få företräde till inträde i folkskoleseminarierna är t. ex. ett alldeles felaktigt system. I alla händelser böra de från seminarierna utgående läraraspiranterna vara gallrade efter andra synpunkter. I den fortsatta karriären bör ett formalistiskt räknande blott med betygssumman utdömas än bestämdare än hittills skett. De överordnade skolmyndigheternas övervakning av lärarnas arbete i skolorna bör vidare i högre grad inriktas på deras visade förmåga i fostrande och hälsovårdande riktning. Jämsides med kontrollen ville man gärna se mera av livgivande impulser, förmedling av nya rön och metoder, psykologisk rådgivning och handledning. Bleve detta allt genomfört och praktiserat, skulle det betyda något mycket nära en ny anda i hela vårt skolväsen.

Skolans uppfostringsmål.

Därmed ha vi i själva verket kommit långt in i det större problemet om skolan såsom ett socialt organ för barnens uppfostran till livsanpassning. Denna fråga är intimt sammanvävd med frågan om skolans framtida omdaning; med dessa tusen och ett specialproblem, som tillsammans bilda den alltid lika brännande "skolfrågan".

Vad man framför allt saknar vid alla skoldiskussioner i detta land är kultursociologiska perspektiv. Man saknar en framsynt och insiktsfull uppfattning om skolans avhängighet av den sociala utvecklingen, om skolans socialpedagogiska uppgift att lyckligt inordna och anpassa individerna i denna utveckling Skolan skall inpassa barnen i samhälletoch att stegra deras möjlighet av fullvärdigt medlevande i det nya samhället – kort sagt: om skolans ej blott "medel" utan även dess "mål". Skolans "mål" är nu emellertid i alldeles särskilt hög grad en sak, som inte ostraffat kan få lämnas att bestämmas av sig självt eller av traditioner. Skolan måste vara den levande kraft, genom vilken varje ny generation danas för att ta sin plats i ett samhälle statt i oavbruten förändring.

Hos oss ha organisationsfrågor länge legat i förgrunden: fyraårig eller sexårig bottenskola, klassindelning, kursplaner o. s. v. Det är sant, att då folkskolan 1927 gjordes till bottenskola, skedde en sak av djupliggande socialpolitisk verkan, och vid den tiden diskuterades vissa skolans principfrågor, speciellt skolans "demokratisering". Men trots alla ansatser har skolans fortgående demokratisering egentligen endast kommit att betyda, att tillfälle till boklig bildning utsträckts till allt större befolkningsgrupper. Skolan själv har däremot fortsatt att mest tillhandahålla kunskaper efter vissa medelklassbestämda konfektionsmodeller och föga tagit hänsyn till sin viktiga uppgift att fostra och anpassa individerna till den totala livs- och kultursituationen.

För att ställa problemet om skolans "mål" på enklaste och allmännaste sätt kan man fråga: vad är det egentligen för slags människor vi behöva i det moderna samhället och som vi begära att skolan skall ge oss? Böra de vara allvetare eller specialister; formellt tränade eller praktiskt kunniga; auktoritetstroende eller öppna för problemen; historiserande konservativa eller framåtblickande nutidsmänniskor? Framför allt: böra de vara individualister eller kollektivister; skola de vara förtryckta eller fria; ensamma och ängsliga eller tillgängliga och företagsamma; undergivna och lydaktiga redskap i "ledarnas" tjänst eller modiga, myndiga och självständigt tänkande medborgare? Och så vidare. För att avgöra dessa val räcker det varken att lita till tradition eller någon auktoritativ moral. Den ena människotypen är för övrigt icke absolut och i och för sig sämre än den andra. Det beror alldeles på i vilken värld hon skall leva – och vilken värld vi vill förbereda för henne och genom henne. Det fordras därför i första hand kännedom om de krav samhällslivet ställer på nutidsmänniskorna: den människotyp är den bästa, som på ett personligen mest harmoniskt och för samhället mest effektivitetsskapande sätt förmår anpassa sig till det sociala livet.

Efter denna pragmatiska målsättning har skolan sedan att anordna sitt arbete. Om vi då först fråga vilken människotyp, som faktiskt befrämjas av skolan sådan den just nu är, så finna vi att skolarbetet ännu alltjämt i huvudsak är inriktat på att ge oss lydiga, oreflekterade feodalmänniskor och själviska privatkapitalister, alltså människotyper anpassade till redan förgångna samhällstillstånd. Skolans – oftast omedvetna – uppfostringsideal av i dag rymmer en högst olycklig sammanläggning av dessa båda historiska människotyper. Den gynnar de lydaktiga egoisterna, vilka också faktiskt bäst passa in i skolarbetets organisation och bereda lärarna de minsta bekymren. Vad vi däremot skulle vilja förmena vara det riktiga anpassningsidealet i vår tid: människor med förmåga både till individuell självständighet – i motsats till den medeltida lydnadsmänniskan – och till kollektivt samarbete – i motsats till den privatkapitalistiska konkurrensmänniskan – är ännu i stort sett främmande för skolmentaliteten.

Skolans hela arbetssätt är sålunda till en början inställt på att ge oss människor, som sporras till arbete endast av trångt individuella motiv: individuell tävlingsiver och behov att personligen göra sig gällande. Det är ju aldrig annat än den individuella prestationen som värderas. Och den uppskattas dessutom ganska mekaniskt och summariskt efter det ytliga resultatet. Arbetet är inställt efter betyg och snedvrides genom de oupphörligt närvarande hänsynen till förestående examina. Det ständiga inbördes värdesättandet av uppnådda resultat fördärvar både de få tillfredsställda och de många otillfredsställda Skolan förlänger 1800-talsmentalitetenoch bortleder lärarens blick från skolarbetets socialt fostrande uppgift.

Detta skolans odlande av en överdriven och falsk individualism, dess undertryckande av den naturliga sociala inställningen är ett farligt resultat, i den mån skolan verkligen förmår riktningsbestämma den framtida människotypen. Man borde leka något försiktigare med den liberalistiska idealiseringen av konkurrensidealet. Inbördes tävlan måste alltid ges ett rum både i skolan och i livet. Men det är skolans uppgift att i samhällets intresse tämja och förädla de ungas tävlingslusta, att säkert inrikta deras ansträngningar på prestationen själv och icke dess mått, på saken och icke på skenet, och slutligen att inordna tävlandet under en social idealitet, som vidgar intresset långt över den individuella insatsen. Det får inte glömmas, att hela den liberalistiska ideologien, med dess överbetoning av konkurrenssynpunkten, individens eget ansvar etc., bara är en rationalisering av en i grunden asocial inställning, som i viss mån – aldrig helt och hållet – präglat den sociala utvecklingen endast under en i hög grad dynamisk och från historisk synpunkt relativt kortvarig upplösnings- och genombrottsperiod, den privatkapitalistiska, vilken nu tekniskt och socialt står inför sitt slut.

Skolan förlänger 1800-talsmentaliteten, den falska individualismen. Särskilt borde socialister beakta detta. Socialistisk produktionsordning och planhushållning betyder ej blott en central, socialt inriktad och demokratiskt bestämd ledning av samhällslivet utan därjämte och framför allt samordning. Och den socialpsykologiska faktor man har att bygga på heter uppfostran till samarbete. Förmågan att samordna sig andra samt att identifiera sig med gemensamma ideal och intressen blir av nöden, om icke svårartade personliga och sociala missanpassningar skola uppkomma. Endast den skola, som ser som sitt viktigaste mål att uppfostra barnen till individuellt starka kollektivister med ett socialt patos som djupaste personlighetsgrundval, att åstadkomma den sammansmältning av eget initiativ och hänsyn till andra, som kräves för individuella insatser inom ett kollektivt samarbete, endast den skolan kan göra barnen skickade för den sociala tillvaro, vari de skola ha del. All moralisk fostran har hittills, främst kanske på grund av sin anknytning till kristendomsundervisningen, varit alltför intresserad i den egna själens frälsning. Framtidens, och redan nutidens, patos gäller emellertid inte främst jaget.

Men i skolan, barnens första egentliga arbetsplats, kallas samarbete fortfarande fusk. Skolarbetet är i själva verket till hela sin inriktning och anordning mera trångt individualistiskt än de vuxnas arbetsliv någonsin varit ens under den korta privatkapitalistiska epoken under industrialismens genombrott. Denna tradition måste brytas. Inse skolmännen av facket icke tillräckligt snabbt och fullständigt det trängande behovet av en ny anda i skoluppfostran, fortsätta de att öda merparten av sin reformiver åt undervisningsteknik och organisationsfrågor, ha vi andra desto större skäl att verkligen förvandla skolfrågan till en kulturpolitisk fråga av grundläggande social vikt.

Det nya kravet gäller "uppfostran till en ny värld". Det efterträder det i reformpedagogikens nyss förflutna skede alltför starkt betonade kravet på "individuell fostran" och "frihetsuppfostran". Det kräver i stället en omriktning av människorna själva till bättre social inställning. Vi ha börjat upptäcka, att den individens isolering, som både hem- och skoluppfostran nu bidraga till och vars sociologiska orsaker skola mera beröras i nästa kapitel, förvisso inte behöver ytterligare förstärkas – vilket den s. k. "nya (eller fria) skolans" program omedvetet syftat till – utan att den tvärtom är i grunden både asocial och även glädjedödande.

Det kan därför icke undandöljas, att det här hävdade kravet på en social fostran ej blott kommer i strid med den gamla skolslentrianen utan i viss mån och på en central punkt även förutsätter en omställning av de allra flesta av de Även den "nya skolan" gammalmodigreformsträvanden, som inom skolan just nu hålla på att arbeta sig fram. Den insikten behöver nu tränga igenom att individernas sociala inpassning är skolans främsta mål, varvid de ensidigt drivna reformfordringarna om att hindren för "individens fria växt" skola undanskaffas, bli underordnade detta mål. Den "nya skolan" visar sig således övermogen för reform redan innan den ännu i större utsträckning förverkligats. De verkligt levande representanterna för den inse nödvändigheten därav och många av deras mera insiktsfulla motståndare komma att ställa sig i högre grad förstående, sedan perspektivet så vidgats från individualpedagogik till socialpedagogik.

För att förstå både den gamla skolans efterblivenhet och den "nya skolans" nödvändigt pockande ensidighet har man att erinra sig med vilken tröghet just skolan såsom institution förändrar sig och reagerar inför nya reformtankar och nya sociala situationer. Comenii pedagogiska program daterar sig från mitten på 1600-talet, men trots att han hyllas såsom den moderna pedagogikens grundläggare ha hans krav – främst att skolan skall vara öppen för alla och åsyfta allmänbildning samt att undervisningen skall vara realistisk i stället för verbalistisk, avse sakkännedom och icke ordkännedom – börjat praktiskt förverkligas först i olika etapper under 1800-talet. Lockes och Rousseaus idéer om en "naturenlig" uppfostran och om individens rätt till fri utveckling av de naturliga anlagen prägla ännu den allra modernaste reformpedagogiken. I strid med den gamla auktoritativa skolandan från medeltiden börjar denna äntligen långsamt förverkliga sina i så mycket väsentligt alldeles berättigade reformkrav, ta död på klassexercisen, individualisera undervisningen efter elevernas olika utvecklingsgrad, bereda plats för självverksamheten – en 150 år gammal modernism som vi knappast ännu tyckas vara helt mogna för.

Men just detta är farligt, att den "fria skolan" sålunda har sin ideologiska grundval i 1700-talets upplysningsfilosofi. Världen har förändrat sig en hel del sedan dess. Frihetsidealet i denna individualistiska form hör ihop med den då framväxande borgerliga revolutionen och den begynnande industrialismen. Med hänsyn till nutida sociala förhållanden och till de i dessa faktiska förhållanden grundade sociala behoven är denna frihetspedagogik redan verklighetsfrämmande. Den är i sin grundsträvan naivt naturrättslig. Den har en älskvärt optimistisk tro att individerna kunna fostras såsom friställda individer – i ett slags lufttomt socialt rum – medan i själva verket samhällskraven i stället måste förlänas ett riktningsbestämmande inflytande på själva uppfostringsidealen. Det räcker icke såsom målsättning att säga att man vill göra människorna lyckliga och goda. Frågan är: i förhållande till vad? Vår tid har faktiskt vuxit ifrån 1700-talsidealen, den liberala individualismen och den naturrättsliga tron att det fritt och naturligt växande också blir det i och för sig goda och riktiga. Det vore lyckligt om denna omsvängning snabbare påverkade skolidealen, så att vi inte även för framtiden skola behöva räkna med sekellånga eftersläpningar i fråga om skolans anpassning. Skolans målsättning måste bli klart social: ett planmässigt styrande av individernas utveckling och skolans kunskapsurval enligt samhällets intresse. Vi kunna icke lämna denna viktiga uppgift att forma skolan och i sista hand samhällslivet vare sig åt gammaldags slentrian eller åt den "fria skolans" harmoniliberala förtröstan på att samhället är något som ordnar sig självt om man bara släpper loss de naturvuxna och ohämmade individerna till något slags fritt samspel.

Det har blivit en internationell allmänuppfattning i kulturkretsar, att vi i vårt land kommit att präglas särskilt hårt av personlig isolering och inbördes rivalitet – den personlighetsinställning, som i dagligt tal omtalas såsom den svenska "avundsjukan", den svenska "tråkigheten", "stelheten", "blygheten", bristen på personlig intensitet och värme i vårt umgänge med människor, samt sist men icke minst vårt envisa rätthaveri. vår formalism, vår avsaknad av psykologiskt Den svenska avundsjukan och ensamhetenförstånd och praktisk människokännedom. Allt det fria och flödande i människosjälen blir hämmat och snedvridet.

En nationalkarakteristik är naturligtvis svåråtkomlig för exakt bevisning. Men i detta fall äro erfarenheterna och iakttagelserna tämligen enstämmiga. Den slutsatsen synes ofrånkomlig, att här föreligger en faktisk skiljaktighet mellan oss och andra folk om än både graden och innebörden därav kan vara svår att fixera. Antagligen beror denna asociala. avundsjuka, glädjefattiga och effektivitetshämmande personliga isolering på själva kulturmiljön i vårt land – då är det blott uppfostran som på lång sikt kan göra om oss. Mycket mindre troligt är, att den även är en raspsykologisk arvsföreteelse – kanske beroende på en större utbredning av schizoida egenskaper – men till och med om så skulle vara fallet, kan dess framtonande mildras genom en därpå målmedvetet inriktad uppfostran. Var orsaken än ligger drabbas hem- och skoluppfostran av ett tyngre ansvar än de hittills känt. Och här måste just skolan gå i ledningen och genom att ge utrymme för nya, sociala principer i uppfostran bringa dessa till klart framträdande, så att de därefter kunna verka även inom de mindre yrkesbetonade uppfostrings miljöerna, främst hemmet.

Det första kravet är därvid, att grupparbete, arbetsfördelning, ömsevis ledning och underordning, gemensam planläggning, hjälpsamhet och hänsynstagande till de andra inom gruppen måste komma till utveckling redan i skolan. Den tävlan, som fortfarande skall ha en plats som sporre i skolarbetet, måste mer och mer bli en tävlan om gruppens, klassens, skolans resultat, ej om de individuella betygen. Huvudsaken är emellertid att samarbetsvanor och naturliga sociala relationer utvecklas såväl inom gruppen, d. v. s. klassen, som i förhållande till ledaren, d. v. s. läraren. Själva anordnandet av skolans sociala liv behöver fördenskull även "demokratiseras" och det spontant sociala odlas.

Då vi nyss talat om den falskt individualistiska inställningen inom skolarbetet, syftade vi på den överdrivna konkurrens-, betygs- och examensanda, som ställer barnen ensamma mot varandra och mot läraren, och som aldrig utvecklar deras förmåga och vilja till samordning och samarbete. Men det finns en annan art av individualism, som varje medborgare icke minst i ett på utvidgat samarbete inom en fördjupad demokrati grundat samhälle måste tränas till, nämligen självständighet och förmåga till egna initiativ och beslut samt kärlek till arbetet såsom arbete. Det slagets individualism främjas däremot icke. Skolan är nämligen i så måtto personlighetskuvande som den portionerar ut små arbetsuppgifter, vilka barnen sedan på ett ganska mekaniskt sätt få lösa. Det egna intresset, det egna planläggandet, den egna trial–and–error–processen tas alltjämt föga i bruk. Arbetet följer därvid endast det ideal, som präglar hela skollivet: att reagera men aldrig handla, att svara men knappast fråga, att lyda men aldrig välja, för att inte tala om att bestämma. Intellektuellt betyder detta, att egentligen endast den reaktiva intelligensen uppodlas men däremot ej den aktiva. Ur karaktärssynpunkt betyder det, att andrahandsmänniskan, underklassmänniskan av den lydiga uppåtblickande typen framodlas. Även en riktigare arbetsinställning måste alltså utbildas. I detta hänseende ha de moderna skolreformatorerna gjort en fullträff i sin kritik. Prestationen får nu icke behålla tillräckligt av sitt eget värde, får ej ge sin arbetsglädje. Det ytliga "uppfyllandet av kursplanens fordringar" vägra vi emellertid att längre godtaga såsom mål för barnens arbete i skolan.

Detta skolans uppfostringsresultat skulle nu någorlunda ha motsvarat en gången tids sociala behov. Skolans uppfostran av i dag vore faktiskt i detta avseende mera ändamålsenlig för det stabila ståndssamhället. Att emellertid det moderna näringslivet framför allt kräver en aktiv, påpasslig intelligens ha vi redan i inledningen till detta kapitel framhållit. Det bjuder åtminstone sina bästa chanser åt individer med andra dygder än de Starka individer men i samarbetegammaldags. Lydnadsidealet är föråldrat: den passiva lydnaden var en mer ändamålsenlig dygd i det feodala samhället, än det någonsin kan vara i demokratier. Nu är kravet i stället en aktiv social idealitet: inordning och ej blott underordning.

Vår tids samhällsordning bygger nämligen på självbestämmandeförmågan, i det den ger medborgarna en kollektiv självbestämmanderätt. Och även i andra hänseenden än det politiska: varje människa i vårt moderna samhälle står ensammare än förr – hon har icke längre en intim, solidarisk trängre krets att lita till som förr till släkten, bygden och kyrkan. Hon måste därför kunna på ett helt annat sätt planera för sitt handlande och ha utblick över sina livsmöjligheter samt ta långt flera beslut på eget ansvar. Men samtidigt har den nutida människan en rikare variation av sociala relationer till en vidare krets: hon har flera arbetskamrater, hon deltar i yrkes- och intresseorganisationer och i ideella och politiska rörelser, hon har i sista hand medansvaret för hela samhället. Överallt behövs det att hon är uppfostrad till öppenhet och företagsamhet, till individuell aktivitet inom ett vidsträcktare samarbete: ram. Tag som exempel bara detta enkla: man behöver kunna tala, men i skolan lär man sig bara att svara. I just detta hänseende skilja sig, som bekant, svenska barn ofördelaktigt från utländska. Att skolan har åtminstone en del av skulden bevisas därav, att unga arbetare i sina föreningar lärt att uttrycka sig mycket bättre och ledigare än jämnåriga studenter.

En målmedveten fostran till socialt ansvar, till mänsklig öppenhet, till mera levande gruppkänsla och till ökad förmåga av konfliktfri samlevnad är nu påkallad även av hänsyn till barnens framtida liv såsom familjebildare och föräldrar till en ny generation. Det krävs en omriktning av barnens karaktärsfostran för att motarbeta den falskt individualistiska egocentricitet, som nu ofta ställer människorna ensamma även i deras intimaste förbindelser och som bl. a. gör dem oförmögna att leva i helgjutna äktenskap. Att leva ett gemensamhetsliv är en konst, som nutidsmänniskor icke tillräckligt förstå. De måste läras att leva fritt och generöst, att inte försiktigt och snålt ständigt vakta på egna intressen, att ta och ge utan att räkna.

Vi önska starkt understryka, att den individualistiskt förkrympta personlighetsinställning, som vi i denna bok ge en stor del av skulden till familjens förfall och som vi inte tvekat att kalla asocial både i dess förhållande till samhället i stort och till de närmaste livskamraterna, visserligen har sin förklarliga upprinnelse i 1800-talets sociala omgestaltningar, men att denna inställning numera orimligt stegras och kvarhålles genom att den fortfarande får genomsyra särskilt skolans fostran. Det är nämligen svårt att begära, att föräldrar som själva till stor del sitta fast i denna personliga isolering skulle utan en bättre skola förmå ge sina barn en så mycket öppnare och socialare fostran. De kunna på sin höjd utvidga barnets rent individuella intressekrets till att omfatta familjens medlemmar. Så få som dessa numera äro består därvid en fara för alltför starka fixeringar, vilka i individens förhållande till andra människor, t. ex. i framtiden make och barn, närmast beteckna hämningar och isoleringsmoment.

I detta samband kunna vi inte underlåta att uttala vår förhoppning att man även i Sverige skall få ögonen öppnade för den förberedelse till äktenskap och föräldraskap, som skolan rentav i sin undervisning kan ge (det som i Amerika har en plats särskilt i mellanskolorna och där benämnes pre–parental education). Det kan därvidlag icke vara fråga om ett nytt ämne men väl om ett infogande i all annan undervisning av sådana kunskaper, som främja framtida samlevnadsförmåga, främst naturligtvis i moral- och medborgarundervisningen, biologien och hembygdskunskapen samt i den husliga ekonomien. Det hör med i vårt krav att skolans undervisning skall ge mer av verklig livsorientering. Särskilt önskligt är det därvid att vi i skolorna få in någon undervisning i psykologi, av enkel människokunskap och en smula träning åt barnens förmåga att Uppfostran till föräldraskapanalysera sitt eget tanke- och motivliv, sin egen livssituation och sina anpassningssvårigheter. En viss om än blygsam förmåga att förstå sig själva och varandra, att bedöma medmänniskors handlingssätt i andra än de enklaste moraliska kategorierna bjöde även en hjälp till lyckligare anpassning och större hänsynstagande i framtida äktenskapliga förbindelser och familjerelationer. En sådan inställning grundlägges visserligen i första hand genom en förändrad karaktärsfostran – den ha vi nyss talat om – men den blir lättare ju mer av mänskligt begripande som barnen läras förfoga över.

En verklig "föräldrauppfostran" måste förläggas till ett senare stadium av de ungas utbildning, måste där sidoordnas den mera ingående sexualundervisningen och bör innefatta praktisk barnpsykologi. Den bör beredas plats i alla praktiska och teoretiska ungdomsskolor och framför allt i bildningsverksamheten. Denna föräldrauppfostran får därvid icke inkopplas blott såsom ett led i flickornas hushållsundervisning; den bör göras tillgänglig även för pojkarna. Det hör till de i synnerhet från barnens – men väl även från männens – synpunkt olyckliga utvecklingstendenserna i den moderna familjen, att fadern alltmer kopplats ifrån hemmet och barnen. Vill man motarbeta familjens förfall gäller det därför att skapa ej blott goda och förståndiga mödrar utan lika mycket goda fäder. En ny och högre värdering av hem och familj når man icke, om man icke lyckas göra både de unga kvinnorna och kanske än mer de unga männen verkligt intresserade för och en smula fackkunniga på hem och barn. Detta intresse måste odlas, fördjupas och skolas; det måste dessutom socialt värdestegras. Grundvalen för denna "föräldrauppfostran" i ungdomsåren skall nu läggas redan i skolan. Icke minst med hänsyn till barnens uppgift att i framtiden bilda nästa generations familjer är det därför viktigt att redan skolans karaktärsfostran vidgas och omriktas. Familjesynpunkten blott understöder de allmänna kraven på en social fostran; den sammanfaller helt med de krav, som allmänt resas av hänsynen till lycklig livsinpassning.

Denna den allmännaste sidan av det stora kvalitetsproblemet inom befolkningsfrågan tillhör alltså socialpsykologien och pedagogiken. Den människotyp som kräves för nästa generation, bestämmes av samhällslivets fordringar. Om uppfostran, och därvid i första hand skolans uppfostran, ger oss en annan människotyp, blir följden personliga slitningar och social ineffektivitet.

Ur vår skoltids skärseld komma nu visserligen de allra flesta igenom utan alltför märkbara skador. Det hindrar inte, att en skoluppfostran mer i anslutning till den målsättning vi ovan skildrat skulle kunnat göra dem än mer livsdugliga, effektiva och harmoniska. Värre ter sig emellertid resultatet för de individer, som ha en svagare konstitution eller speciella miljösvårigheter, och som därför riskera att utvecklas till livsodugliga. För dem betyder skolan oftast icke den hjälp till anpassning och till förstärkande av livsdugligheten, som skulle vara påkallad, utan ofta raka motsatsen: ett definitivt snedvridande och nedpressande av personligheten. Var och en som har till uppgift att handleda vuxen ungdom – t. ex. studenter – har rika tillfällen att studera de fula intelligens- och karaktärsärren från skoltiden.

Rent allmänt är det svårt att säga, vilken kategori som drabbas hårdast av skolans speciella skadeverkningar: de begåvade, som på grund av klassundervisningens anordnande sällan tvingas utnyttja hela sin energi och kapacitet och därför demoraliseras och ofta för hela livet få dåliga arbetsvanor, eller de obegåvade, som i skolan hårt pressas redan genom medvetandet om sina svårigheter och jämförelser med kamraterna, stundom även genom hån, förmaningar och snubbor, dessa som stämplas med mindervärdighet och som därför sällan kunna föras fram till att utveckla den skicklighet, de dock på något område och i begränsad grad besitta. Alla dessa individuellt skiftande, ofta svårartade felanpassningar, som skolan Kunskapsresultatet ej tillräckligtnu medverkar till, äro av den art, att en friare, en på en gång mer individuell och samtidigt mer social fostran samt framför allt tillämpandet av den psykiska hälsovårdens krav kan komma att väsentligt minska riskerna. Härtill fordras emellertid en grundlig omstöpning av lärarutbildningen, så att mänskligt–psykologiska intressen komma i förgrunden.

Men även om vi skulle lämna ur räkningen dessa kultur sociologiskt och individualpsykologiskt betingade nya målsättningar för skolans uppfostringsarbete och bara hålla oss till det som är gammalt och vant, skolans kunskapsmeddelelse, så kan man allvarligt ställa frågan om dess effektivitet. Gör vår svenska skola det mesta möjliga för att åt hela folket ge den bästa möjliga kunskapsutrustning? Eller ha vi en kvalitetsökning av folkmaterialet att vänta, om vi kunde reformera även i detta hänseende?

Med vår sedvanliga blygt nationella överskattning av våra egna institutioner, som hör ihop med den språkligt, kulturellt och psykologiskt begränsade horisonten, ha vi svenskar ofta för oss, att vårt folkskolesystem är någonting internationellt särskilt högtstående. Vi bygga därvid på den gamla erinringen, att vi på sin tid fingo allmän skolplikt relativt tidigt och att vi snabbt. kunde bringa ned procenttalet analfabeter. Sedan dess har man emellertid utomlands flerstädes för länge sedan hunnit om oss.

Särskilt behöver det framhävas, att vårt skolväsen på landsbygden ganska allmänt lämnar mycket övrigt att önska. Om en landspojke kan läsa en tidning på fyra sidor, så tar det ofta en hel söndagseftermiddag, och han står i allmänhet mycket främmande för de företeelser, utom de lokala, som där avhandlas. Han kan i allmänhet inte skriva ett enkelt brev, vars komposition och stavning inte stämplar honom som underklass. En mera invecklad räkneoperation skulle han aldrig våga ge sig in på.

Felet är inte lärarkårens utan undervisningens dåliga anordning. Först och främst släpper folkskolan barnen vid en ålder, då deras mer abstrakta och sociala tänkande ännu ej vaknat (fortsättningsskolan är dock ett försök att bättra på denna brist). Men dessutom äro de sex skolpliktiga åren ej heller väl tillvaratagna. Samundervisning av olika klasser är nästan regel på landet, och det därvid och även annars ofta alltför stora elevantalet lägger nästan oöverstigliga hinder i vägen för en effektiv och individualiserad undervisning. Det moderna systemet, som nu håller på att långsamt arbeta sig fram, är att centralisera skolorna med hjälp av skolskjutsar och därigenom nå en effektivitetsskapande arbetsfördelning mellan flera lärare. Framför allt vinner man därmed möjligheten att överallt tillämpa skolformen A: en läraravdelning en klass. Vi borde ej heller kunna tala om läraröverflöd, så länge vi hålla oss med så ohanterligt stora klasser. Det är slöseri på två fronter: lärare gå arbetslösa och barnens uppfostran eftersättes. Här är särskilt att hoppas att då barnantalet i framtiden minskar, de ledigblivna lärarna och skollokalerna utnyttjas för delning av klasser, så att ej den just då billiga kvalitetsförbättringen omöjliggöres av missriktat sparsamhetsnit.

Rent allmänt behöver dessutom den reguljära skolplikten utsträckas, till en början åtminstone så att skolan blir sjuårig.^[5] Därom motioneras nu ivrigt i riksdagen, och den socialpolitiskt ledande opinionen synes så allmänt vara vunnen för skoltidens förlängning, att denna reform troligen snart är i hamn. Detta krav tränger sig just nu desto starkare fram på grund av den rådande ungdomsarbetslösheten. Folkskolans påbyggande med lärlings-, yrkes- och verkstadsskolor, praktiska realskolor o. dyl. är också en utvecklingsform, som bör kraftigt stödjas och utvidgas. Vi måste nämligen sätta oss in i att den ungdomstid samhället har att svara för oavbrutet kommer att utsträckas upp emot 20-årsåldern, och att därvid utbildningsmöjligheterna under denna tid måste mer än förr tillvaratagas.

Skolan i stad och på landMånga resonera ofta så, att denna utökning av vårt skolväsen är ganska onödig för landsbygdens vidkommande, att dess barn ej behöva så mycket "lärda" kunskaper, samt att landsbefolkningen vidare mycket väl kan ta vara på sina barns arbetskraft i hemmen även vid tidig ålder, varför den farliga sysslolösheten ej heller hotar dem. Måhända ligger det något riktigt i tankegången, men då närmast såsom en kritik av den art av undervisning skolorna nu faktiskt ge. Liknande tankegångar ha fört till att man t. ex. i Amerika på vissa ställen har två skilda skolsystem för lands- och stadsbefolkningen. "Urban" och "rural schools" ha där olika kursplaner, olika organisation och även helt olika fordringar på lärarna, som därför utbildas vid olika seminarier. Detta är dock icke den vanligaste utvecklingstendensen i U. S. A., där man ofta tvärtom medvetet arbetar på att inlemma även landsbygdsungdomen i den samtida starkt stadsbetonade kulturen.

Det är möjligt, att en dylik särutveckling av lands- och stadsbygds respektive skolväsen i vissa fall kan vara lycklig. Men det förutsätter då en stabilitet i befolkningsförhållandena, som synes oss för svenska förhållanden ganska osannolik. Om man inte tror sig om att kunna hålla lands- och stadsbefolkningen skilda åt i vattentäta skott utan fortsätter att räkna med den kraftiga inre omflyttning och den klass- och yrkescirkulation, vi vant oss vid, då blir det också farligt att göra utbildningen alltför olika. Farligt både med hänsyn till önskvärdheten att folk skall kunna röra sig fritt mellan stad och land, men också därför, att landsbefolkningen lätt då kan finna sig vara en hämmad och åsidosatt del av folket.

En sak bör till slut understrykas. I en medborgares uppfostran bör regelbundet ingå en politisk, social och kulturell orientering i nutidens viktigaste samhällsfrågor. Han måste få ett underlag för sitt omdöme i de samhällsangelägenheter, för vilka han skall bära delansvar, och en hjälp till den medborgerliga personlighetsutveckling och den sociala självbildning, varpå hela samhällsutvecklingen i sista hand beror. Han måste ha fått göra de sociala institutionerna själva till föremål för studier och framför allt därvid ha fått ögonen öppnade för vad som skall ses såsom fakta och vad man kan ha tycken om, vad som är fast och vad som är föränderligt, ha fått de politiska intressena och åsikterna inordnade i det sociala samband, varinom de äro verkande krafter, och ha väckts till känsla för medborgerligt ansvar. Till denna medborgarfostran sluter sig på ett naturligt sätt den föräldrauppfostran vi nyss talat om.

Alldeles bortsett från hur vi praktiskt organisera skolväsendet på landsbygden och i städerna och även om vi bygga på folkskolan ytterligare ett eller rentav två år, kan denna uppfostringsuppgift blott i ringa grad tillvaratagas i folkskolan. Folkskolan måste under alla förhållanden släppa barnen på ett så tidigt utvecklingsstadium, att de icke äro mogna för en dylik mer än kunskapsmässig medborgarfostran. I de praktiska fackskolornas kursplaner kan och bör däremot den medborgerliga fostran kunna få väsentligt större utrymme.

Det ligger nära till hands att såsom ett socialpedagogiskt önskemål uppsätta ledighet för ett ungdomsskoleår med huvudsyfte att ge denna sociala fostran. Den frivilliga bildningsrörelsen fyller redan i stor utsträckning detta krav. På landsbygden har folkhögskolan arbetat sig fram. Kravet är nu att folkhögskolan måtte göras tillgänglig för de allra flesta. Landsbygdens barn skola i första hand ha en bättre folkskola men därefter en förbättrad fackutbildning – våra lägre lantbruksskolor äro för klent utrustade, för snålt understödda och besökas av ett alldeles för ringa antal av landsbygdens ungdom – och jämsides därmed en till ett större flertal utsträckt folkhögskoleundervisning. Det är möjligt att den rätta vägen här är en rationell samordning av fackutbildningen och medborgarundervisningen inom folkhögskolans ram; denna väg är ju redan flerstädes i landet beträdd. Jämsides därmed böra Den folkliga bildningsrörelsenfolkbibliotek och ungdomsrörelsernas egen bildningsverksamhet kraftigare understödjas.

Folkhögskolan framstår som sagt såsom en mycket ändamålsenlig lösning för landsbygdens del av det här diskuterade problemet, men denna skolform har även börjat uppmärksammas för den stadsungdom, som inte tillgodogör sig de speciella överbyggnaderna på bottenskolan. I städerna ha dessutom under de sista åren biblioteksväsendet och framför allt de frivilliga bildningsrörelser, som arbeta med kurser och studiecirklar, tagit de nya och viktiga bildningsuppgifterna så på allvar, att de numera utgöra en mycket betydelsefull del av vårt uppfostringsväsen. Föreläsningsverksamheten däremot förlorar alltmer i betydelse, då den icke bygger på någon självverksamhet från de deltagandes sida. Dess rika utveckling för några decennier sedan var ett utslag av liberalismens humanism och övertro på passivt tillägnad, osorterad "upplysning".

Det är sålunda möjligt, att arbetar- och bondeungdomen på egen hand kommer att organisera den medborgerliga fostran som kräves, om de bara få tillräckligt ekonomiskt stöd från det allmänna. Denna frivilliga bildningsrörelse – och vi inbegripa däri med stor rätt även folkhögskolorna – är i så måtto märklig, som den står i viss mån fri från den skolpedagogiska traditionen och faktiskt närmare de moderna pedagogiska idealen. En mycket stor del av denna bildningsrörelse träffas överhuvudtaget icke av en kritik liknande den vi riktat emot skolan. Den har förblivit mera obunden av den organiserade konservatismen i själva skolväsendet och varit angelägen att värna sin självständighet. Den har icke bundits av kursplaner och examenskrav. Dess undervisning har även kunnat uppbyggas på de undervisades självarbete, den har haft ett urval av de mest intresserade att undervisa och har överhuvudtaget burits av ett socialt patos, som förenat lärare och elever. Bildningsrörelsens mål har naturligt blivit en social fostran, fostran till självverksamhet och i viss mån till samarbete; detta senare gäller särskilt studiecirkelformen, där deltagarna ofta kommit fram till ett fruktbart samdiskuterande och samtänkande. Dess utvecklingstendens är att gå ännu längre i samma riktning: folkhögskolan har ju t. ex. även börjat arbeta med studiecirkeln som undervisningsform.

Trots fattiga resurser representerar därför den folkliga bildningsrörelsen i många hänseenden ett modernare skolideal än det samtida skolväsendet i övrigt. Om vi i denna dag icke heller misströsta om det organiserade skolväsendets snara reformering, dess närmande till den sociala verkligheten och dess ökade betydelse för livsorienteringen – om vi icke tro att det åter kommer att ta hundrafemtio år innan nutidens behov omsättas i skolreform – så är det mycket just på grund av den folkliga bildningsrörelsens starka växt; dess bevisade framgång. Vårt land styres redan nu i stor utsträckning av denna bildningsrörelses gamla elever och kommer att. göra det än mer om tio år. De komma att förstå de nya kraven, som ha så mycket gemensamt med deras egna bildningsideal. Och då komma kanske också skolmänniskorna av facket att märka, hur en ny tid kräver utrensning bland uppfostringsidealen, kräver nya sociala mål för individernas fostran.

Den sociala cirkulationen mellan yrken och klasser.

I ett närmare samband med skolfrågan än under hela vår socialhistoria någonsin tidigare varit fallet, står för närvarande det viktiga problemet om klass- och yrkescirkulationen i samhället. Framför allt företer en jämförelse med slutet av 1800- talet en bjärt motsats.

Möjligheterna att växla yrke och att arbeta sig upp såsom egen företagare voro då exceptionellt stora. Den begynnande industrialiseringen karakteriseras socialt sett genom denna kraftiga omröringsprocess. Den jämsides försiggående utvecklingen till politisk demokrati och till socialt och ekonomiskt Social cirkulation sker nu genom skolanorganisationsväsen öppnade ävenledes en mängd kanaler för social förflyttning uppåt.

Nu har genom olika slags sociala mättnadsprocesser och genom storföretagandets framträngande, genom arbetsmarknadens alltmer genomförda fackliga organisation och icke minst genom utbildningsväsendets egen utveckling den sociala spaltningen ånyo i viss mån stabiliserats på helt nya linjer. "The selfmade man" – denna övergångsföreteelse på en hel del ont men även mycket friskt och sunt – är i försvinnande.

Den sociala cirkulationen minskas visserligen inte; den pågår sannolikt rentav kraftigare än till och med under genombrottsskedet. Men den sker alltmer uteslutande genom olika slags skolor och utbildningsanstalter. Skolväsendets ansvar för hela den sociala cirkulationen – både den horisontala, mellan olika yrken, och den vertikala, mellan olika klasser – har därför i samma mån vuxit. Detta ansvar stegras genom att den sociala baning, som i ungdomsåren ges individerna, tenderar att bli mer definitiv. Övergång till annat yrke senare i livet möter allt större svårigheter.

I själva skarven mellan generationerna blir ett friast möjliga yrkesval i vår tid desto viktigare, eftersom normalt föräldrarna yrkesmiljö nedärves i så mycket lägre grad än tidigare. Då var faktiskt ett traditionellt yrkesarv naturligare och mindre friktionsskapande: barnen hade ofta vunnit en tidig förtrogenhet och träning i föräldrarnas yrke, och ett yrkesarv var då rentav effektivitets- och harmonibefrämjande. Nu stå barnen i detta hänseende mer friställda, tills ungdomsutbildningen ger dem en bestämmande inriktning. I detta som i andra hänseenden träder skolan i hemmets plats.

Även den sociala cirkulationen kan och bör ses såsom i främsta rummet ett anpassningsproblem. Det är ett utomordentligt stort socialt intresse, att var och en i möjlig?e min kommer på rätt plats i livet, där han har friaste utrymme för en mot anlag och intressen svarande livsinsats, och det är samtidigt ett grundläggande individuellt lyckokrav. Den sociala cirkulationen och problemet om dess riktiga styrande hör därför med till det stora kvalitetsproblemet.

Det finns, som redan antytts, två sidor på denna sociala cirkulation: en horisontal, som gäller valet mellan yrken i och för sig, och en vertikal, som bär klassprägel och som i sista hand beror på att vissa yrken äro betraktade såsom "högre" och under nu rådande förhållanden ge möjlighet till större inkomster och högre social ställning. Numera börjar det dock bli mer allmänt erkänt, att den vertikala sidan av den sociala cirkulationen och därmed hela den nedärvda klasskillnaden och klassmotsättningen inom folket, betecknar ett frätande gift i det sociala livet. Även individuellt och t. o. m. för de särskilt gynnade börjar detta fenomen allt oftare framträda såsom en olycka. Det har således blivit uppenbart, att det inte uteslutande är en tjänst man gör sina barn genom att över deras förmåga pressa in dem i de "högre" yrkena, där de i så fall ofta bli utan sysselsättning eller i alla händelser aldrig vinna den personliga tillfredsställelsen att vara helt i nivå med sitt arbetes krav.

Produktionens demokratisering har därför börjat framstå såsom ett alltmer allmänt omfattat socialt ideal. Längst bort skymtar det klasslösa samhället, där hela den sociala cirkulationen uteslutande är en ren yrkescirkulation. Ett eftersträvansvärt socialt anseende kommer visserligen alltid att förenas med det arbete, som innefattar moment av andras ledande, och möjligtvis behövas även därutöver vissa smärre skillnader i arbetsersättning för att vidmakthålla en socialt önsklig ambition hos medborgarna. Men de nu rådande prestige- och inkomstskillnaderna gå långt utöver vad som kan motiveras av dessa sociala skäl. De ha blivit självändamål, klassintressen och böra med alla medel bortarbetas.

En fortsatt relativ nedpressning av lönerna i överklassyrkena – eller hellre, om man så vill, en fortsatt relativ stegring av Yrkesvalets rationaliseringlönerna i de "lägre" yrkena, vilket är samma sak – bör därför målmedvetet understödjas. Bland annat av detta skäl bör klasscirkulationen, så länge ännu förutsättningar föreligga för denna synpunkt på yrkesvalet, understödjas. Ty klasscirkulationen arbetar på upphävandet av sin egen förutsättning: klasskillnaden; så bl. a. genom sin verkan att rättvrida lönesystemet. En hämmad klasscirkulation för oss däremot närmare det sociala stånds- och kastväsendet, skärper med andra ord klasskillnaden. Att en hämmad klasscirkulation därtill, liksom varje hinder för all slags yrkescirkulation, sänker den sociala effektiviteten och minskar individernas möjligheter till ett harmoniskt arbetsliv, förstärker slutsatsen ytterligare.

Det allmännare och det socialt viktigare problemet är yrkesrörligheten. Inom skolans och ungdomsutbildningens ram ha vi därför att metodiskt söka utröna den personliga lämpligheten och fallenheten hos varje individ för att därefter spåra honom in i ett yrke, där han har de bästa möjligheterna till maximal effektivitet och levnadsanpassning. Denna anlagsprövning är svår. Vi kunna emellertid ej väja ur dess väg, blott emedan den är svår. Ansvaret för den sociala cirkulationen år redan kastat på skolan och utbildningsanstalterna. På ett eller annat sätt måste yrkesvalet träffas. Och risken, att valet göres fel, blir dock icke större utan väsentligt mindre, om man därvid går rationellt till väga och tar i användning de hjälpmedel som stå oss till buds.

En dylik anlagsprövning är numera även i relativt hög grad tekniskt möjlig, och metoderna förbättras just genom att användas. Direkt genom skolresultaten och vissa begåvningsprövningar kunna till en början de mera rent teoretiska talangerna urskiljas och deras förhandenvaro göras till förutsättning för inträde i de högre teoretiska skolorna. Denna metod är mer eller mindre skickligt tillämpad i århundraden och erbjuder få principiellt nya problem, även om den pedagogiskt psykologiska skarpblicken hos lärarna även i detta hänseende behöver en bättre utbildning samt behöver kompletteras med de nya tekniska möjligheterna av olika slags intelligens- och prestationsprov.

För valet mellan de praktiska yrkena kunna psykotekniska prov av olika slag komma till flitigare användning. I vårt land har hittills mycket litet gjorts för att utnyttja denna sovringsmöjlighet; redan våra grannländer äro betydligt längre komna. I både Köpenhamn och Oslo finnas väl utrustade psykotekniska institut för dylika prövningar.

Varje psykoteknisk uttagning av för viss sysselsättning lämpade individer måste givetvis förenas med råd angående yrket i fråga och med utrönande av den unges egna intressen och önskningar. Någon mekanisk uppsortering kan aldrig få komma i fråga; endast en viss hjälp att utröna var de individuella anlagen bäst kunna komma till sin rätt. Hur denna psykotekniska prövning skall organiseras är i viss mån en bisak. Ibland brukar den förenas med skolans yrkesvalsrådgivning och alltså även administrativt sortera under skolmyndigheterna. Ibland anknyter den till arbetsförmedlingen eller till företagen och näringsorganisationerna själva, om dessa äro tillräckligt intresserade, vilket de mycket ofta äro i utlandet och borde kunna vara även här, t. ex. vid lärlingsanställande. Ett önskemål är i varje fall en möjligast intim samverkan mellan skolan, hemmen och näringsorganisationerna.

Det finns därtill ännu en part med de starkaste intressen att tillvarataga i den viktiga frågan om ungdomens yrkesval, nämligen den fackligt organiserade arbetarrörelsen. Här och var i den svenska fackföreningsrörelsen påträffar man visserligen något, som brukar kallas "trång fackföreningsmonopolism" och som tar sig uttryck icke minst i överdrivna omsorger att skydda det egna yrket från alltför många påträngande unga arbetare, vilka kräva utbildnings- och arbetsmöjligheter inom facket. Denna tendens är betecknande fören splittrad och decentraliserad fackföreningsrörelse. En fackföreningsrörelse som ser till Yrkesvalet och fackföreningsrörelsenhela arbetarklassens och till samhällets intressen har en helt annan inställning till de unga arbetarnas problem. Den begränsar sig icke till det negativa syftet att hindra överbefolkning inom vissa yrken utan uppställer det positiva målet att leda de unga rätt i deras yrkesval. När framsynta fackföreningsmän numera allt allmännare påyrka en maktcentralisering inom fackföreningsrörelsen – byggd på den representativa demokratiens principer – är syftet icke minst att nedslå de gruppegoistiska tendenser, som ännu i vissa fack göra sig gällande och vari de med rätta se en fara för arbetarnas solidaritet och hela rörelsens möjligheter att bestå och att utvecklas till ett instrument för produktionens demokratisering.

Ungdomsarbetslöshetens utbredning utgör här en varning, som icke får bli obeaktad. Fackföreningsrörelsen får icke utvecklas till en lös sammanfogning av särskilda yrkesorganisationer och till försvar för privilegierade arbetargrupper: ett försvar mot de arbetslösa och i första hand mot de unga yrkeslösa. En sådan utveckling skulle betyda fackföreningsrörelsens död och samtidigt en fara för det demokratiska samhällets bestånd. Fackföreningsrörelsen måste i närvarande läge utvecklas till en med hänsyn till hela arbetarklassens intressen enhetligt inriktad organisation av arbetsmarknaden. Den måste komma att verksamt söka styra arbetsutbudets anpassning till produktionens krav i olika näringar och olika distrikt – en anpassning som just nu på grund av de pågående våldsamma omläggningarna är särskilt svår och omfattande. I denna anpassningsprocess blir ett rationellare yrkesval ett nödvändigt medel. Även om detta betyder en förändring av vissa avoga inställning, kan yrkesvalet icke längre få bli lämnat att sköta sig självt. Ty i denna fråga kunna möjligen enskilda fackföreningar men aldrig fackföreningsrörelsen såsom helhet ha intressen, som skilja sig från samhällets och från den uppväxande ungdomens.

Det räcker emellertid icke med ett rationaliserat yrkesval i och för sig. Därefter måste var och en även verkligen ges möjligheter att utbilda sig till det yrke han ägnar sig för. Det torde numera i princip råda allmän enighet om att hela lärlingsväsendet måste organiseras på ett sätt, som bättre svarar till de ungas utbildningskrav. Vägarna ut i yrkeslivet få icke vara stängda. I vissa fall måste de unga ges ekonomiska möjligheter att kosta på sig en utbildning, om denna icke ger dem inkomster under utbildningstiden. Alldeles särskilt viktigt är naturligtvis detta sociala krav vad gäller de högre teoretiska studier, som förutsätta en mycket lång och kostsam skolgång. Här måste samhället ekonomiskt träda emellan: ej blott hålla utbildningsanstalterna kostnadsfria utan även betala levnadskostnaderna under studietiden.

Först då detta förverkligats, är bottenskoleidealet genomfört. Att blott lägga studiegången öppen från småskolan och uppåt är, som alla väl erkänna, halvgjort arbete.

Vi behöva alltså många och tillräckligt stora studiestipendier för att låta begåvningarna ur alla samhällsklasser komma fram till de studier, som de äro särskilt ägnade för och intresserade av. Därvid avlyftes även en väsentlig del av den familjeindividuella kostnaden för dessa barn. Och genom att göra regel av undantagen, skulle vi då vidare på ett väsentligt sätt börja bryta själva den skadligt otidsenliga klassdifferentieringen mellan yrkena. Det räcker därvid icke att ge några fattiga barn friplatser i läroverken, ett fåtal studenter små studiestipendier och ej heller att lämna ut ett mindre antal räntefria studielån. Stipendierna behöva göras stora nog att verkligen bekosta uppehället under studietiden. En "friplats" garanterar ej, att en fattig pojke eller flicka också får undandra sig plikten att försörja sig själv.

Kostnaderna borde principiellt ej avskräcka: dessa utbildningsstipendier från det allmännas sida kunna verkligen ses som en investering – det gäller ju att sätta dessa unga i Fri utbildningtillfälle att göra i motsvarande mån värdefullare arbetsinsatser senare – och borde kunna utgå som "lön för studiearbete" hellre än som lån. Detta är så mycket mera önskvärt, som "lånemöjligheten" inte fritar från förpliktelser: att skaffa goda borgensmän, vilket kan vara lätt nog i över- och medelklassen men stundom omöjligt i arbetar- och bondeklassen. Studiemöjligheterna för dessa särskilt begåvade borde t. o. m. göras oberoende av familjens samtycke och även av detta skäl göras både tillräckligt stora och tillräckligt fritt åtkomliga. En ideologi om "befordran till studiearbete" vore här på sin plats. Att den mest programenligt praktiserats i Sovjetryssland får inte utgöra något skenhinder: även det konservativa England arbetar målmedvetet på en liknande utveckling av kontinuerliga stipendier från läroverkens första klass och upp genom universitet och specialskolor.

Reformer i denna riktning äro kanske just för närvarande inte särskilt populära inför utsikterna till ett studentproletariat och med trängsel i de lärda yrkena. För vår del tro vi emellertid, att till och med om det allmänna fullständigt övertoge levnadskostnaderna för de studerande vid de statliga högre skolorna och utbildningsanstalterna – en reform, som i den utsträckningen för den närmaste framtiden är alldeles utom räkningen – detta icke skulle öka utan snarare minska denna trängsel. Läge de studerande vid de högre skolorna helt på det allmännas bekostnad, så skulle lärarna – bland annat av de självklara hänsynen till konkurrensen om de med nödvändighet begränsade platserna – icke visa samma underlåtenhet att i tid hänvisa de lata eller obegåvade till annan utbildning. I synnerhet universitetslärarna klaga ständigt över den bottensats av för studiearbetet olämpliga individer, som för närvarande tynger i undervisningen, och de skulle i allmänhet icke önska bättre än att utan samvetskval kunna få stegra intelligens- och karaktärskraven. Man skulle då kunna genomdriva den begränsning, som är önskvärd, och samtidigt göra denna begränsning till en verklig sållning av begåvningen och ambitionen.

De socialpolitiska reformer, vi tidigare gjort oss till förespråkare för, komma vidare att resa anspråk på en allt större mängd högt utbildad arbetskraft. Det kan kanske komma att bli fråga om att verkligen fullt utnyttja vårt duktiga, utbildade folk. Men bortsett därifrån, så är det orimligt att täppa till själva kanalerna för den sociala cirkulationen. Det är redan inledningsvis framhävt, att klass- och yrkescirkulationen numera allt fullständigare inskränkts till att bero på skolornas förmåga att vara sådana kanaler. Förstärker man det monopol på de "högre" yrkena, som den fåtaliga ekonomiska överklass äger, vilken alls ej hindras av kostnadshänsyn, och dämmer man upp denna ståndscirkulation, så konserverar man de alltför stora klasskillnaderna och sänker därtill effektiviteten på själva de sociala och ekonomiska nyckelpositionerna. Det gör man icke ostraffat i ett samhälle, som tekniskt, ekonomiskt, organisatoriskt och ideologiskt befinner sig i en nästan explosionsartad utveckling.

Sammanfattning.

I den önskestyrda skildring av framtida socialreformer, som givits i detta kapitel, har den ledande synpunkten fått vara befolkningskvaliteten – frågan, hur vi kunna möta de skärpta kvalitetskraven genom att förbättra vårt folkmaterial. Två andra i huvudsak med varandra sammanlöpande synpunkter ha emellertid samtidigt legat under hela framställningen: behovet av en ekonomisk utjämning i proportion till barnförsörjningsplikten i syfte att minska den familjeindividuella extrakostnaden att föda upp barn och det därav härledda men även i och för sig motiverade behovet av ekonomisk utjämning mellan klasserna. Dessa syftlinjer korsa icke varandra utan sammanlöpa.

Ej moral istället för reformerFör den rent kvantitativa sidan av befolkningspolitiken – önskvärdheten av ökad äktenskapsbildning och ökad fruktsamhet inom äktenskapen – är det naturligtvis själva minskningen av den familjeindividuella merkostnaden att ha barn och därmed motverkandet av det ekonomiska motivet för barnbegränsningen, som är det viktigaste. Man bör emellertid icke glömma, att själva medvetandet om att de barn som födas få bättre bostäder, föda och omvårdnad och att deras framtida utbildnings-, arbets- och försörjningsbehov bli bättre tillgodosedda i och för sig kommer att göra många föräldrar mindre tveksamma att sätta barn till världen. I synnerhet inom arbetarklassen känner man nu ofta även en långt driven födelsebegränsning moraliskt motiverad av hänsyn till just de ofödda barnen själva. Man anser sig icke ha rätt att placera barn i en värld, där de redan som små, och kanske mest som små, få försaka även det nödvändigaste och där de såsom uppväxande unga män och kvinnor icke få en rättvis chans i livet. Att i ett samhälle så omdanat, som vi här sökt antyda, utrymme och förståelse i ökad grad kan vinnas även för en friskare, mindre individualistisk livs- och familjeinställning, en mera social moralitet må slutligen starkt understrykas. Själva beträdandet av den befolkningspolitiska, den familjevärnande och barnavårdande socialpolitiken kommer att ge ett samhälleligt uttryck åt en ny social värdering av familjebildning och fortplantning.

Man skall i längden icke lyckas frikoppla frågan om de enskilda människornas moral från frågan om de sociala betingelserna för deras liv. Moralen har tyvärr ofta missbrukats såsom ett argument emot, ofta såsom en ersättning för samhällsreformer. Den moralen är i våra ögon falsk, i bästa fall grundad på social okunnighet, i sämsta fall på medveten eller omedveten förljugenhet. Den ärliga, genomtänkta och insiktsfulla socialmoralen försöker icke undandölja sociala missförhållanden. Den kämpar för samhällsreformer. Den ser i dessa reformers genomtvingande ett självständigt moraliskt krav och ser dessutom i deras förverkligande en grundval och en förutsättning för även arbetet på de enskilda människornas förbättrande. Denna moral vägrar att vara endast en reaktionär undanflykt.

Vridningen av hela vår socialpolitik från att som hittills vara symptomatisk till att bli profylaktisk, barnavårdande, familjevärnande är motiverad i och för sig, men den blir livsnödvändig i närvarande befolkningspolitiska läge. Man kan därför icke fritaga sig från en sakdiskussion. Det är sant, att mångt och mycket av detta kostar stora pengar. Den frågan kan resas. om nationen verkligen har råd att uppföda så många barn som dess fortsatta existens kräver, och om den därvid har råd att ge barnen så goda bostäder, så tillräcklig föda, en så väsentligt förbättrad hälsovård och uppfostran, som här krävts. Ett nekande svar på denna fråga skulle innebära konstaterandet av ett mycket sorgligt faktum. Det skulle betyda att vi erkänna oss stå maktlösa inför avfolkningshotet.

Den saken är nämligen tillräckligt utredd, att vår befolkningsutveckling för närvarande har en sådan riktning och de sociala orsakerna till familjens tilltagande sterilitet en sådan natur, att om icke åtgärder bli vidtagna av den allmänna typ och den ungefärliga storleksordning, som vår fördelningspolitiska och socialpolitiska diskussion anger, så är det inte stort hopp om den svenska folkstammens bevarande. Det är inte säkert, att ens en så pass kraftig barnavårdssubvention, som innebäres i de här och i nästa kapitel föreslagna åtgärderna, skall visa sig tillräcklig såsom förutsättning för att vända fruktsamhetsnedgången i en ny och tillräckligt kraftig uppgång. Vi böra på denna punkt tänka klart och inte falla offer för lättsinniga illusioner. Särskilt bör understrykas, att om ingenting tillräckligt radikalt göres under de närmaste decennierna medan vi ännu ha en stark besättning av de fruktsamma och produktiva åldrarna, komma därefter alla befolkningspolitiska åtgärder att möta dels det hinder, som ligger i en allt mindre Socialpolitiken ej "kommunism"besättning av just de fruktsamma åldrarna, dels det hinder av ekonomisk natur, som ligger i den därefter oavbrutet växande bördan av de övertaliga åldringarnas försörjning.

Vår redogörelse för arten av de fördelningspolitiska och socialpolitiska åtgärder, som framstå motiverade av omsorgerna om folkstockens kvalitativa och kvantitativa uppehållande, är naturligtvis ej avsedd att vara något som ens liknar ett sista ord i saken. Alla dessa frågor kräva fortsatt grundlig utredning. Vi ha blott efter bästa förmåga sökt ge en sammanfattande, enhetligt upplagd planritning över de socialpolitiska, fördelningspolitiska och befolkningspolitiska sammanhangen. Vid dessa stora reformers förverkligande blir det naturligtvis ständigt en fråga om etapper, grader och även alternativ. Men i den fortsatta befolkningspolitiska diskussionen, som kommer att fylla hela nästa generation, gäller det dock att söka hålla även den siktlinje mot framtiden klar, längs vilken förverkligandet målmedvetet skall gå över detaljrika dagsprogram.

Då praktiska förslag sådana som våra i en viss – och som det vill synas hastigt minskande – del av den borgerliga pressen utan vidare avvisas såsom fantastiska och "kommunistiska", kan det vidare vara skäl att här erinra om att de i stort sett blott innebära ett fullföljande och rättvridande av just de socialpolitiska ansatser från föregående generation, som kanske mer än andra uppburits av gillande långt in i det borgerliga lägret, och att de som framtidsförslag stödjas av en hel mängd rent tekniska skäl, till vilka vi blott lagt det befolkningspolitiska som ännu ett. Det är vår förtröstan, att man dock icke i längden numera kan skrämma en socialt någorlunda bildad publik med allmänna fraser om "kommunism", som man förr skrämde barn med sotarn. Åtminstone varar förskräckelsen inte längre än till dess man får klart för sig, vad denna "kommunism" i praktiken går ut på. Och effekten kan då bli den alldeles motsatta.

Men icke allt behöver heller kosta pengar. En icke oväsentlig del av ett familjevärnande barnavårdsprogram kan nämligen förverkligas redan genom en rationalisering av den socialpolitik vi redan ha. Detta gäller t. ex. införandet av en ny anda i vår uppfostran. Vad gäller reformerna i allmänhet och kanske särskilt hälsovårdsreformerna, bör vidare erinras om att en omfördelning av kostnaderna mellan de enskilda familjerna – från flerbarnsfamiljerna till ungkarlar och mer eller mindre sterila familjer – icke är detsamma som en stegring av dessa kostnader "för samhället i sin helhet", och detta ej blott från "kommunistisk" utan från varje genomtänkt socialekonomisk synpunkt. Ett överförande av vissa barnkostnader från flerbarnsfamiljerna till samhället reser visserligen svåra finansiella och administrativa problem, men dessa äro icke – så länge det blott är fråga om en omfördelning – liktydiga med en kostnadsstegring av real ekonomisk natur. Denna sats hör nu icke till nationalekonomiens nymodigaste landvinningar utan är en beståndsdel av dess förblivande traditionsarv ända från den klassiska tiden. Det vore därför måhända icke för mycket begärt, att nationalekonomerna av facket mera allmänt i sin populärvetenskapliga verksamhet ville bidraga till ökad insikt hos vårt folk på denna viktiga punkt. En del av deras populära verksamhet på sistone måste dessvärre sägas ha inneburit ett förvanskande eller i bästa fall ett undanskylande av denna för hela vår offentliga diskussion om sociala och ekonomiska frågor grundläggande sanning, att fördelningspolitik icke i och för sig innebär kostnadsstegring.

Större delen av de reformer vi föreslagit innebär emellertid otvivelaktigt en betydande höjning och utvidgning av den barna- och ungdomsvård, vi hålla oss med, och förutsätter därför även en kostnadsstegring. Vi utgå från att mängden och kvaliteten av de tjänster och nyttigheter, som komma familjerna och barnen till godo, skola höjas och vi eftersträva dessutom ett större barnantal att så sörja för. Den saken bör heller icke fördöljas, och vi ha icke dolt den. Man får dock icke överdriva Kostnaderna få ej överdrivaskostnadsbördan av dessa reformer. Vad gäller t. ex. uppehållandet av en god näringsstandard för barnen kan detta med nuvarande läge för det svenska jordbruket ernås utan stort ökade realkostnader. Framför allt i jordbrukspolitiken är den stora uppgiften just nu att "bringa överproducenterna att möta underkonsumenterna", som det engelska slagordet lyder. I bostadspolitiken förtjänar ånyo understrykas, att sannolikt blott en utvidgad bostadsproduktion kan bli underlaget för en verklig uppsvingsperiod i det svenska näringslivet, som uppsuger de arbetslösa, bringar investeringsverksamheten i gång och bättre tar i anspråk våra naturtillgångar. Vi beklaga emellertid. att vi ej varit i stånd att lämna kostnadskalkyler. I den mån alla dessa stora frågor bli utredda blir det emellertid efter hand möjligt. Redan nu kunna vi exempelvis under hänvisning till bostadssociala utredningens snart väntade första betänkande tillägga, att en nybyggnadsverksamhet, som skulle förse alla nu trångbodda, fattiga familjer i städer och stadsliknande samhällen, som ha tre eller flera barn, med nya bostäder om 2 och 3 rum och kök, skulle kräva något mer än ett års extra byggnadsproduktion – vilken naturligtvis måste fördelas på flera år – och i fullt genomförd omfattning kräva en årlig subvention av omkring 5 millioner kronor.

Kostnaden är stor, men anser man saken viktig är den icke avskräckande. Detta hör även till det moraliska i befolkningsproblemet: hur stora försakelser är man beredd att taga? Hade vi till förfogande blott – säg – hälften av den summa årligen, som man på högerhåll är beredd att offra på rikets försvar, och kunde vi räkna med bara en bråkdel av de ekonomiska och personliga försakelser, vi alla äro beredda att underkasta oss, om vår frihet och vårt oberoende stode på spel, skulle verkliga krafttag av praktisk befolkningspolitik vara möjliga. Hur kan man vara så offervillig, när det gäller att försvara ett borttynande folk och samtidigt så förfärad inför vad det skulle kosta att söka hålla detta folk vid liv?

Hur kan man vidare behandla dessa kostnader, som om de voro slängda i sjön? Förstår man icke, att en sådan barnens konsumtion, som vi förorda, är en produktiv konsumtion? – alltså en investering och därtill en investering, som med säkerhet betalar sig långt bättre än ett flertal andra vi kunna göra i denna värld, där mott och mal förtära, och där den tekniska utvecklingen och det ekonomiska livets föränderlighet (och nu därtill den folkminskning som hotar) ställa snäva gränser för vår förmåga att göra verkliga besparingar i form av yttre realkapital. Det kan inte nog inskärpas, att den väsentliga delen av ett folks verkliga sparande alltid ligger i den nya, växande generation, som den redan uppvuxna generationen föder, fostrar och utbildar. Det drives alltjämt mycken ofog med synnerligen löst grundade liberalekonomiska teorier om sparandet och kapitalbildningen såsom huvudgrundvalen för det ekonomiska framåtskridandet – i själva verket är det så att detta framåtskridande, d. v. s. den tekniska utvecklingen, produktionen och konsumtionen, i huvudsak själv skapar det behövliga realkapitalet – och man gör sig samtidigt blind för att i synnerhet barnens konsumtion icke är en konsumtion, som kan sättas i motsats till sparandet. Vår rikedom ligger framför allt i våra naturtillgångar och dessutom i vår befolkning, i dess moraliska hälsa, dess intellektuella spänstighet och fysiska motståndskraft. Icke bli vi fattigare därför att vi vårda oss bättre om vårt befolkningskapital.

Det är emellertid alldeles givet, att vi måste producera mera för att kunna göra denna för vårt folk livsviktiga investering. Den inskränkning av överklassens – och mera allmänt av ungkarlarnas och de sterila familjernas – lyxkonsumtion, som kan tillgripas, räcker inte långt för att betala dessa sociala reformer – den saken bör man hålla klart för sig. Men vi måste organisera produktionen mera rationellt, vi måste producera mera redan för att kunna utrota massarbetslösheten. Den Kravet på samhällsreformkonsekvensen ha vi taga. En samhällsordning, som, fastän fruktsamhetstalen fallit långt under reproduktionsgränsen och fastän tendensen alltjämt pekar neråt, icke har råd att ge barnen tillräcklig och sund föda, fuktfria och rymliga bostäder, betryggande hälsovård och en god uppfostran, och som samtidigt saknar bruk för en stor del av sin arbetskraft, vilken får gå arbetslös – den samhällsordningen är orimlig, oförnuftig och omoralisk, och den är genom ett sådant medgivande redan dömd. Ett folk som vill leva kommer även att genomföra domen, kommer att reorganisera samhället.

Den stora politiska grundfrågan om organisationen av samhällets produktion och av produktionsresultatets fördelning mellan medborgarna gäller i närvarande ej längre blott frågan, hur vårt folk skall leva, utan gäller den långt ödesdigrare frågan, om vårt folk överhuvudtaget skall leva. Detta är den djupare innebörden av den befolkningspolitiska synpunkten på socialpolitiken.

---

1. En utmärkt kortfattad framställning av hithörande sakförhållanden finns i "Steriliseringsfrågan från rasbiologisk synpunkt" av Nils von Hofsten (N:r 5 i Svenska Föreningens för Psykisk Hälsovård Småskrifter), Stockholm 1933. Utförligare behandlas problemen i "Betänkande med förslag till steriliseringslag". Stat. off. utredn. 1929: 14.
2. Sinnessjukas fruktsamhet" i Nordisk Medicinsk Tidskrift, 1938.
3. Se härtill och för det följande Myrdal och Åhrén, "Undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken jämte vissa därmed förbundna bostadspolitiska frågor", Statens off. utr. 1933: 14, sid. 55–65 (även utgiven i distribution genom Kooperativa förbundets förlag under titeln "Bostadsfrågan såsom socialt planläggningsproblem"; här kallad "göteborgsutredningen") samt "Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. avgivet den 15 december 1933 av Bostadsutredningen för landsbygden", Statens off. utr. 1933: 37. I övrigt hänvisas till bostadssociala utredningens första betänkande, som förväntas inom årets lopp.
4. Den förut omnämnda offentliga utredningen, som bearbetat materialet från Göteborg (se särskilt dess kap. 3). samt en liknande undersökning för Lund av andre stadsläkaren. med. d:r Olof Johnsson. som inom kort kommer att publiceras i Nordisk Hygienisk Tidskrift.
5. Om skolans utvidgning även nedåt se i nästa kapitel.